333-årsboken om Skånelandsregionen

- historielös - försvarslös - framtidslös

av Stiftelsen Skånsk Framtid

Utgiven 1991
Bearbetad för Internet av G. Hansson
© Stiftelsen Skånsk Framtid
(Copyright: Respektive författare och Stiftelsen Skånsk Framtid.)


Del 2


  • FÖRORD
  • Introduktion
  • Skåningar under första halvlek - LARS LARSSON
  • Skånelands historia - CARL LILJENBERG
  • Hur Skåne blev svenskt - STIG LARSÉN och INGVAR RYDZÉN
  • Blodbadet i Klågerup - UNO RÖNDAHL



Förord


"Haui that skanunga ærliki mææn toco vithar oræt aldrig æn"


I år, 1991, är det 333 år sedan Roskildefreden då Danmark tvingades avstå Skåne, Halland och Blekinge till Sverige. Det svenska riket var på den tiden en multinationell stat med kontroll över Finland och över stora delar av Baltikum, Polen och Nordtyskland. Många olika kulturer och språk samlades under Stockholms makt.

Skånelandskapen inordnades i ett generalguvernement med egen lantdag och hade garantier med sig från fredsavtalet "så som och blifva widh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheter oturberade och obehindrade, så vijda de icke löpa eller strida contra leges fundamentales af Sveriges kronos..."

En möjlighet hade varit att den nya provinsen hade fått bibehålla och vidareutveckla sin egenart inom rikets ram såsom den garanterats i de olika fredsavtalen mellan Sverige och Danmark. Men de svenska makthavarna ville annorlunda och beslöt att försöka omnationalisera Skåneland. En mångfacetterad uniformitetspolitik sattes in. Sverige trädde här in bland kulturmarodörerna, och den negativa inställningen till en skånelandsregion med egen kulturell identitet har fortsatt upptill vår tid. Idag präglas skånelandsregionen av brist på kunskap om den egna historien och en osäkerhet om den egna folkliga identiteten.

Den första storleken gäller Europas överstatliga funktioner.Teknologiska och ekonomiska samprojekt har växt fram och den som inte är med i dessa har ställt sig åt sidan. Miljöfrågorna har ökat i betydelse och lagt ännu en bricka till den kontinentala skalan. Utsläppen och nedfallen känner inte några statsgränser och kan inte bemästras inom 1800-talets statsmönster. Idag står den kontinentala storleken -sammanhangets dimension - klar för de flesta.

Den andra sidan av Europas nuvarande felskalighet är inte lika klar. Det gäller den demokratiska och kulturella storleken eller med det begrepp som brukas i dag i Europa -den regionala. Varje gång Europas framtid berörs understryks kontinentens mångfald som dess styrka. Framtiden tillhör regionerna och inte de gamla centralstaterna, hävdar den ene debattören efter den andre.

De nya europeiska regionbegreppen knyts till de gamla historiska basområdena istället för till centralstaterna. Dessa områden formades långt innan tekniken gav människan möjlighet att betvinga naturens egna gränser. Därför utgör regionerna ofta näringsmässigt, geografiskt och ekologiskt ganska enhetliga områden inom vilka specifika folkkulturer utvecklats. Natur och kultur går någorlunda hand i hand och det är detta parsystem som ger Europas regioner deras egentliga gränser. Det är här mångfalden har sin bas och det är i regionernas variation som Europa finner den andra väsentliga storleken - identitetens dimension.

Olika grupperingar i samhället intresserar sig idag för dessa två dimensioner. Inom kommersiella och industriella kretsar är det den kontinentala dimensionen med dess marknad, produktion och flöden av varor och tjänster som upptar sinnet. Dessa intressen är starka och de statspolitiska ledningarna tvingas att acceptera dessa strömningar oavsett de vill det eller ej.

Intresset för det regionala finns i många kretsar och intressegrupperna kan vara humanister, kulturpersoner, ekologer och en del framtidsforskare. Därtill kommer de olika minoritetsfolkgrupperna i centralstaterna. Styrkan och framtiden i denna uppvaknande dimension ligger givetvis i regionerna, hos folkgrupper som inte vill låta sin kultur rännas överända av massamhällets identitetslöshet och centralbyråkratiernas uniformitetstryck.

Även den regionala skalans förespråkare sätter press på makthavarna. När vi konfronteras - och det gör vi dagligen numera - med konflikter mellan regioner och centralmakter,då är det identitets-, kultur- och demokratiproblemen som märks.

Det vore en lycka för hela Europa om dess regionala utveckling kunde ske genom en konstruktiv mångfaldsinriktad process istället för genom våld och konflikter, om regional frihet och kulturell autonomi kunde säkras och stärkas vid förhandlingsborden.

Tyvärr kan man konstatera att centralistiska politiker och vissa befolkningsgrupper inte förmår häva sig över 1900-taletscentralstatsparadigm. Den inomstatliga imperialismen, dominalismen, behärskar politiken i flera stater.

Sovjetunionens ledare talar t.ex. om att "Sovjetunionen har vissa etniska problem" när dess regioner opponerar sig mot centralmakten. Detta är totalt bakvänt. Sovjetunionen har en etnisk mångfald som realitet och har pådragit sig ett centralistiskt problem beroende på att man vägrar att acceptera variation och demokrati.

Begreppet "Europe of Regions" - regionernas Europa - är också på frammarsch. I detta nya Europa möter vi nu friser, valloner, normander, bretagnare, basker, sicilianare, galicier, reto-romaner, lombarder, kroater, slovener, bayrare, hanseater, jyder, vestlandsfolk, færingar, inuiter, ålänningar, samer etc.etc.

Många regionala etniska grupper uppnår inte sin kulturella frihet eller sin regionala autonomi utan kamp. På vanligt missriktat sätt skyller makthavare detta på "separatisters aggressivitet", istället för att rannsaka sin egen behandling av de egna minoriteterna. Det är i själva verket centralismens rigiditet och frihetsförtryck som ligger bakom i de flesta fall.

Trots centralt motstånd på sina håll kan man dock vänta sig att det blir ett regionernas Europa som växer fram. Industri, handel och forskning kommer att framtvinga öppningar i den europeiska centralstatsbilden. Kontaktnätet mellan regionerna, utanom huvudstäderna, kommer att pressa tillbaka den stela centralismen. Parallellt med regionala kontakter inom handel, forskning, turism etc. kommer också de regionala kulturerna att blomstra upp.

Vi ställs redan idag inför stolta katalaner, lombarder och walesare, som inte minst har själva kampen mot respektive centralstat som en del av sin identitet. Det är så vi skåningar, hallänningar och blekingar kommer att möta Europa framöver och det är inför dessa möten som vi i Skånelandsregionen måste ställa oss frågor som rör den egna kulturen och identiteten, dvs frågan om den egna framtida rollen.

Hur tänker näringslivet i Skåne klara europautvecklingen? Skall vi som en "sydsvensk" underavdelning söka nå ut via huvudstaden Stockholm eller skall vi skapa egna affärsorgan som opererar direkt ut i alla riktningar. Är inte tiden mogen för näringslivets representanter, politiker och den skånska allmänheten att ta itu med den regionala verkligheten?

Hur tacklar vi en modern kulturell utveckling mot ett regionernas Europa? Vilka regionala organ och aktiviteter har vi från det skånsk-halländsk-blekingska "Scaniæ" att komma med? Hur möter vi skåneländare en utsänd katalan som redan återinfört sin egen historia och sitt regionala språk i skolorna och som på alla sätt stärker sin katalanska nationalitet? En katalan som inte längre är östspanjor eller Madrids underdånige medborgare.

Skall vi stå här som "omnationaliserade sydsvenskar", som "halv-danskar" och "reserve-svenskere", - en europeisk kulturgrupp som accepterat historieförtigning i flera generationer och vars språk och identitet mer eller mindre frivilligt förträngts.

Denna bok handlar om den skånska kulturen och den skånska kulturella särarten så som en rad förespråkare har formulerat saken. Förespråkare som under årens lopp utsänt ett budskap om att nationalitets- och kulturbyte är oacceptabelt, att det inte är möjligt att i längden leva i historielöshet och med avskurna rötter. Att den skånska kulturflaggan är lika gammal som många regionala flaggor i Europa.

Vissa av bokens bidragsgivare har på ett förtjänstfullt sätt berättat om den specifika skånska och skåneländska historien, den historia som är vår, den historia som inte haft plats i skåneländska skolor. Andra har visat på de svenska kungarnas roll som fiender och förtryckare, sett ur ett skånskt perspektiv. Några har pekat på det märkliga förhållandet att den skånska allmänheten varit villig att leva i historielöshet eller att den skåneländska kultureliten svikit sin uppgift som sanningssägare.

Här finns författare som genom årtionden framhävt nödvändigheten av en regional enhet i Skåneland och etablerandet av egna organ för näring, kultur, ekonomi och utveckling.

Stiftelsen vill peka på att det i en stat som den svenska inte finns plats för kulturell regional mångfald. Det skånska problemet lever vidare genom medietystnad, förlöjligande och ständiga ansträngningar att pressa saken ner på rännstensnivå. Det är kanske så att Skånelandsregionen är vår världs bästa exempel på historiskt förtryck, långvarigt förtigande och modern kollektiv självcensur i ett välmående samhälle.

Den nuvarande vuxna generationen av skåningar kan vara den sista som har personlig kulturell och språklig anknytning till det "gamla" Skåne. Är det inte denna generationens skyldighet att knyta ihop Skånelandsregionens bakgrund med dess framtid genom att värna om den skåneländska identiteten och förmedla denna tillkommande generationer?

Stiftelsens budskap i denna bok är att det inte är möjligt att i längden leva med avskurna rötter, att Skånelandsregionen har en plats på den framtida europeiska kulturella och regionala kartan och att det är oerhört viktigt att vi lär oss att åter stå på egna ben. Att vi har en alldeles egen fängslande och färgstark bakgrund som ingen kan ta ifrån oss, en historia som kommer emot oss bara vi öppnar ögonen för den.


*****

Introduktion


Stiftelsen Skånsk Framtid - SSF

Stiftelsen Skånsk Framtid, som är en idéell organisation, har framtagit denna bok för att stimulera till debatt om Skånelandsregionens framtid. Stiftelsen hoppas att på detta sätt, till regionens innevånare, kunna bidra med den kunskap som de svenska undervisningsmyndigheterna inte ansett nödvändig att förmedla.

SSF anser att alla människor har rätt till sin egen historia och sin egen kulturella bakgrund.


Omslag: Ann Thulin. Framsidan på detta bokomslag visar en bukett av flaggor som alla har beröring med Skånelandsregionen. Överst finns den gulröda nordiska unionsflaggan antagen av Danmark, Norge och Sverige 1430. Därunder de två riksflaggorna Danmarks och Sveriges. Så Skånelands regionsflagga kultur och hembygdsflagga för Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm. Den har sitt ursprung i det medeltida skånsk-nordiska ärkebiskopsdömet, men hissades som modern hembygdssymbol i Lund 1882.

Nederst finns regionens fyra landskapsflaggor. Blekinges, Hallands, Skånes och Bornholms. Dessa flaggor tecknar tillsammans Skånelandsregionens kulturella och politiska profil.


Utgiven av Bokförlaget Settern


Tryckt hos Bohusläningens Boktryckeri AB, Uddevalla 1991


ISBN 91-7586-384-7


*****

Lars Larsson. Född 1947. Professor i arkeologi och verksam vid Historiska Museét i Lund. "Skåningar under första halvlek" förekom som ett bidrag till "Skåningar" utgiven av Skånska Akademiens årsbok 1986.

SKÅNINGAR UNDER FÖRSTA HALVLEK

av LARS LARSSON


Titeln kan låta något kryptisk men det är definitivt inte tal om någon märklig sportslig prestation. Det rör sig istället om den tidsmässiga aspekten på Skånes bebyggare efter den senaste istiden. Det finns mycket som talar för att Skåneland varit bebott tidigare, kanske i flera etapper, mellan de istider som radikalt påverkat Nordeuropa under de senaste tre årsmiljonerna. Men då isarna fungerat som väldiga schaktblad har samtliga spår efter dessa tidiga bebyggare, för övrigt direkta föregångare till oss själva, helt sopats bort. Att man kan vara så säker på en tidigare bebyggelse beror på att boplatslämningar och skelettfynd av våra direkta föregångare finns upp till de områden i Tyskland och Västdanmark som förändrats genom det senaste istäcket.

Ismassan började släppa greppet om sydligaste Sverige för ungefär 13.000 år sedan. Sannolikt låg området närmast obesökt under något årtusende då det glesa och låga växttäcket byggde upp ett mullager lämpligt för träd och buskar att slå rot i. En mera varierad vegetation gav djur som renen, vildhästen och vicenten goda betesmarker. Detta innebar att köttätande arter som varg och människa följde efter upp mot norr - de första skåningarna var ett faktum. Indikationer finns för att dessa också kan ha jagat tundrans verklige gigant - mammuten. Datering av en mammutbete från sydvästra Skåne ger antydan om detta.

Efter hand blev klimatet allt bättre vilket hade till följd att växtsamhällena genomgick betydande förändringar. Fjällbjörk och vide ersattes av en gles tall-björk-skog som i sin tur följdes av ädla lövträd som alm, lind och ek, vilka under flera årtusenden kom att dominera skogens sammansättning. Den för Skåne så karaktäristiska boken är en i geologiskt perspektiv ny företeelse med högst ett par tusen år på nacken.

En förändrad vegetation innebar skiften bland djurarterna. Renen drog norrut liksom vildhästen. I en gles skog trivdes älg, uroxe och under en kort tid den märkliga jättehjorten. En alltmer tätnande skog gillades inte av detta storvilt men väl av kronhjort, rådjur och vildsvin.

Under värmemaximum nåddes en medeltemperatur som var två till tre grader högre än idag, motsvarande nutida förhållanden i norra Frankrike. Skogarna liksom vattnen och luften kom formligen att vimla av djur av alla de storlekar - en smått paradisisk miljö. Man måste tänka sig in i ett delvis exotiskt landskap med sköldpaddor i kärren och fiskande pelikaner i strandvattnen. Murgrönans täta, lianliknande stamsystem har kunnat användas av en forntida Tarzan.

Först för ungefär 6.000 år sedan inleddes en epok då människorna mera påtagligt började förändra sin miljö genom att röja skogen för åkerbruk och boskapsskötsel. Men då är vi mer än halvvägs på väg mellan de första människorna på skånsk jord och dagens skåningar. Det är människorna under den första halvleken av denna match mellan skåningen och miljön såväl fysisk som social som här skall skildras.

Det är verkligen ett ytterst magert material som vi har beträffande skåningarna själva att ta till under betydande delar av denna drygt sextusenåriga epok. Under lång tid finns överhuvudtaget inte alls några lämningar efter människan själv bevarad. Att kalla de första människorna på skånsk mark för verkliga skåningar är ett påstående med modifikation. Mycket tyder på att de endast under en kortare tid av året uppehöll sig i Skåne. Jakten på den nästan ständigt mobila renen innebar att man under året flyttade inom ett område som omfattades av Danmark och norra Tyskland. Först då djurarter med mindre omfattande förflyttningsmönster, såsom älgen, blir vanliga kan vi tala om verkliga skåningar. Men ännu fanns landvägen till Danmark. Inga problem med färjetrafik och krav på tullfrihet! Vilken underbar tanke för en viss Romanus. För ungefär 8.000 år sedan uppstod Öresund genom att världshavens nivå höjdes då det varma klimatet tärde på polarisarna. Det forna östdanska området hade formats. Att benämna det östdanskt är helt riktigt då samhällets förändringar under stora delar av förhistorien går parallellt i Skåne och Själland. Men människan själv då?

De första beläggen för bebyggelse är cirka 11.000 år gamla men den äldsta lämningen av en skåning är mer än tvåtusen år yngre. Det rör sig om en ung kvinna som drunknat i den stora sjö som Store Mosse i nordöstra Skåne tidigare utgjorde. Enstaka nästan lika gamla skelettdelar från boplatslager kompletterar materialet. Det är dock för cirka 7.500 år sedan som vår bild av skåningen blir mer komplett. Det är fynd från Skateholm vid den sydskånska kusten som bidrar till att göra vår kunskap om skåningarna mera omfattande. Här har tre gravfält från perioden 7.500 - 6.500 f Kr undersökts. Skaran av gravlagda cirka 7.000 f Kr ger för övrigt det i särklass största skelettmaterialet som existerar i Europa från jägarstenåldern.

Hur såg då skåningen ut vid denna tid? Han var något kortare än dagens broder med en medellängd på 165 cm, hon ännu något kortare med cirka 155 cm, men bland såväl män som kvinnor fanns relativt stora variationer. En av männen hade nått en längd av cirka 180 cm. Det fanns såväl gracilt som robust byggda människor. Bland kvinnorna fanns flera med en något grövre ansiktsform än vi är vana vid. Möjligen hänger detta samman med den tidens skönhetsideal där i fornskåningens ögon vackra kvinnor hade lätt att finna äktenskapspartner och därvid kunde föra sina anlag vidare till nästa generation. Vad avser den mentala kapaciteten så finns det inte något som antyder att den var sämre än hos dagens skåning.

Tidigare har man ofta haft den föreställningen att förändringar i samhället baserats på nyinvandrade folk som kuvat de tidigare existerande grupperna. Att vi alla är invandrare råder det inte någon som helst tveksamhet om. Däremot anser arkeologerna idag att förändringar genom påtagliga folkförflyttningar är ett mycket mera sällan förekommande fenomen än vad man tidigare påstått. Skeletten från Skateholm är därvid en bra utgångspunkt. Om vi kunnat uppväcka dessa tidiga skåningar och sätta på dem moderna kläder så skulle de inte avvika nämnvärt från nutida skåningar. Med dagens alltmer varierande och extrema mode skulle det inte heller vara nödvändigt med ett klädombyte. Vad sägs exempelvis om en rödfärgad pälsmössa som burits av en man eller bälten med påsydda djurtänder som flera kvinnor bar som höftprydnader? Skinndräkter med fransar och pälsskoning samt påsydda djurtänder, djurkäkar och andra skelettdelar skulle säkert "gå hem" hos dagens ungdom.

Fornskåningen hade inte samma livslängd som dagens skåning. Han blev i medeltal ungefär 40 år gammal och hon cirka 35 år. Det förekommer dock män som avlidit först då de med god marginal passerat 70-årsdagen vilket tydligen var ytterst få kvinnor förunnat. Till skillnad från förhållandena för ett par århundraden sedan då en prästänka kunde "konserveras" av en eller två män, synes livet ha gått hårdare åt kvinnorna än männen i jägarstenålderns samhälle.

Dödsorsaken är för flertalet gravlagda okänd. En del har dött en så kallad naturlig död medan andra dödsorsaker inte avsatt några spår. I ett fall, det gäller en man i 40- årsåldern, påträffades dock en pilspets som trängt rakt igenom underkroppen och fastnat i bäckenbenet. En sådan skada kan han inte ha överlevt. Möjligen kan han ha deltagit i en kamp mellan rivaliserande grupper. Att hans död har varit drastisk framgår också av att han formligen styckats innan han gravlades. En pilspets påträffad i bröstkorgen på en kvinna kan också tyda på en dramatisk död.

Att behandla skåningar utan att nämna mat får närmast betecknas som oförskämt. Boplatserna vid Skateholm har legat på öar eller uddar i en forntida lagun vilket innebar att bebyggelsen låg strategiskt placerad i rika fiskevatten. Att fisk ingick som en viktig del av födan bekräftas dels genom fiskben i boplatslagren dels också i gravarna. Här har det nog rört sig om en fisksoppa som i en behållare av förgängligt material satts ned i graven. Men också i de döda har framkommit småben som funnits i den sista måltiden. Fisk som ål, lax, gädda och mört har ingått men också skräpfisk som storspigg. De stora skogsdjuren har avätits samt ett betydande antal fåglar. Mera tveksamt är om man verkligen avnjutit mullvad, vattensork och igelkott. De två förra kan liksom hermelin, mård och utter främst ha jagats för sitt fina skinns skull. Åtskilliga vegetabilier i den rika floran har insamlats men de har lättare för att förstöras än djurbenen och finns därför endast belagda i form av skal från hasselnöt, sjönöt och ekollon. Några problem att finna mat för dagen har sällan uppstått.

Det är med hjälp av analysresultat från forskare med specialiteter såsom fiskben, människotänder, spårämnen och insektslämningar som arkeologen idag kan ge en vid och detaljerad bild av urskåningen och hans omgivning.

De gravlagda från Skateholm ger oss flera intressanta aspekter på fornskåningarna. Vi kan till och med utläsa något om deras föreställningar om vissa förhållanden. En sådan var deras rädsla för att förlora sina tänder. Karies förekom sällan men tandsten var relativt vanligt. Hos flera gravlagda har käkbenet tillbakabildats så kraftigt att vissa kindtänder endast suttit kvar i tandköttet. De skulle utan vidare ha kunnat dragas ut med fingrarna. Likväl har de fått sitta kvar även om de åsamkat bäraren betydande problem, inte minst vid måltiderna. Men det tycks som om man hellre valde att leva på soppa och gröt än att mista en tand. Detta är för dagens skåning ett smått absurt agerande - men tänk själv efter så många andra fixa ideer som vi går omkring med!


© SSF


*****

Carl Liljenberg. Född 1908. Historisk forskare. Bosatt i Landskrona. Bidraget "Skånelands historia" är en något avkortad version av CL:s sammanställning av den historiska grundvalen för Skånelands historia. "Del I Grundelementen i Skånelands historia". Manuskript skrivet 1978.

"SKÅNELANDS HISTORIA"

SKÅNELAND FÖRE 1658

av Carl Liljenberg.


Förhistorisk tid till vikingatid

Under postglacial tid utgjorde den sydligaste delen av den skandinaviska halvön det landområde, som tidigast blev isfritt (13500 f.K.), mottog den första faunan och floran och först blev befolkat (10000 f.K.). Det blev tidigt ett rikt land, som efter ett gammalt grekiskt ord blev kallat Skaneya - Scania - Skåne och ännu på 900-talet av yttervärlden uppfattades just som Skaneya-Skåneö, en uppfattning som de isländska sagorna långt senare gör sig till talesman för. Forntidens sjöfarare ansåg att Skälderviken och Helgeå var förbundna med varandra och eftersom de äldsta underrättelserna upptecknades av främmande resenärer kom deras bild av Norden och namnen på dess delar att bestämmas utan den inhemska befolkningens medverkan.

Till det centrala territorium i söder, som vi idag kallar Skåne, lades andra landområden, skiftande under olika förhistoriska epoker och påvisbara genom det arkeologiska materialet, vilket ibland antyder, ibland direkt bevisar ett bestämt folk-, kultur- och samhällsområde och existensen av statliga enheter. Kungagraven i Kivik, vars ursprungliga anläggning beräknas ha erfordrat 200 000 lass sten, bevisar redan genom denna volym, att en stark statsmakt fanns i det då tättbefolkade Fornskåne för 3200-3300 år sedan.

I början av vikingatiden utformades den Skaniska regionen att omfatta i första hand nuvarande Skåne, Blekinge, Halland och Bornholm, vilka efter riksgränsläggningen på 1050- talet sammanfattades till en enhet, Skanungarnas land, d.v.s. Skåneland.

Det är idag nästan ofattbart att man ännu 7000 f.K. kunde vandra till fots från landet söder om Kullaberg tills man nådde området kring nutidens Whitby i England, och från Skånes sydkust till dagens Nordtyskland. Katastrofen kom, allt land översvämmades. Södra Östersjön och Nordsjön var ett faktum, men ännu idag ligger stubbarna av furuskogarna mellan Skånes sydkust och södra Östersjöns kustland endast 20, högst 50 meter under vattnet. Det visar katastrofens omfattning.

Det är sålunda 9000 år sedan dagens Skåne blev en halvö. Först kom renjägarna och sedan andra. För över 8000 år sedan ristades på hjorthorn det äldsta bevarade konstverket på Skånes jord, nämligen ett renjägartält och två renar, alltså en dåtida boplats (nära nutidens Ystad). För över 6000 år sedan kom jordbruket, en total revolution för människans existens. Vi kan konstatera in- och utvandringar ända sedan före 3000 f.K. Den yngre stenåldern (4100-1800 f.K.) var de resta stenradernas och stenkammargravarnas tid. Bronsåldern var en högkultur, då det nordiska bronsåldersområdet kring södra Östersjön och kring Nordsjön bör ha haft en befolkning på 6 miljoner invånare.

Sjöfarare från medelhavsländerna nådde hit redan på 1200- talet f.K. Det visar Homeros' skildring av phäakernas land: "Det låg i södra delen av den Kimbriska halvön, vars hela västliga del senare avskalades genom fruktansvärda översvämningar"

Under tidigare skeden hade det nuvarande av oss benämnda Skåne ett helt annat namn, liksom andra delar av Norden, vars äldsta beteckning var "de stora djurens land", vilket av fornegypterna för 3500 år sedan uppfattades såsom "Haunebut", av ett inhemskt sannolikt "Ha(h)unnibua".

De geografiska namnen Skåne och därav Skandinavien uppkom i antiken. Vid det nuvarande Skanör (Falsterbo) fanns ett av forntidens sjöfarare för sin farlighet berömt och fruktat sjöfågelsrev och väl också en sillfiskeplats: "Skathin awjo". De hellenistiska sjöfararna kallade därför öarna kring revet för de Skatinska, genom senare avskrivarfel de Skandiska öarna. Enligt Pytheas' av Massilia numera rekonstruerade grundtext var den förnämnsta ön (såsom han uppfattade namnet) "Dumna" (Skåne) mitt emot Cap Orkan, dvs. Arkona, medan andra öar var "Bergos (Vergos)" - Bornholm osv.

Den av Pytheas under hans resa tidigast år 351, senast 322 f.K. efter befolkningens benämning namngivna "Dumna" måste vara identiskt med ett Danumana. Enligt egypterna måste 1261- 51 f.K. på grund av naturkatastrofer ett par av de tre stora erövrarfolken bland "nordhavsfolken" lämna sina hemländer "vid nionde bågen", bland de "yttersta öarna i Sin Wur", nämligen "DNN" eller "Dananan". Dessa folk, "danumanerna" bosatte sig i östra Medelhavet på nutidens Cypern, där de skapade en förnämlig kultur.

Mellan Danumana - Dananan - (Dan-)Dumna - Dana och det forniriska Danann, består ett markant språkligt, men uppenbarligen även geografiskt samband, synonymt för fyra skeden i dåtidens språkliga (här onomatologiska) utveckling. Fornirernas Danann låg i sydvästra Lochlan - Skandinavien.

Med "Dana" får vi anknytning till danerna, vilka senast omkring år 200 e.K. från nordvästra Skåne, går över Öresund och erövrar de nuvarande danska öarna, som då hade en herulsk befolkning.

Under minst femtusen år (långt efter renjägarnas invandring för 12000 år sedan), har sålunda skiftande in- och utvandringar ägt rum och med dem olika kulturer gestaltat människornas liv i dåtidens Skåne med kringliggande landområden.

Den sista stora katastrofen kom mellan år 500 och 400 f.K., bl.a. genom klimatförsämring och kelternas förstöring av den då 2000-åriga handelsmetropolen vid nuvarande Wartin an der Oder, varigenom handelsvägarna blockerades och söderut helt kontrollerades av de keltiska erövrarna med ett fruktansvärt ekonomiskt bakslag för Östersjöområdet som följd.

Denna för samhälle, näringsliv och befolkning bokstavligt talat rena katastroftid medförde att det aristokratiska statssamfundet gick under och ersattes av den lokala bondegemenskapen. Denna svåra tid varade i över 400 år och skapade ett primitivt på överlevande ensidigt inriktat bondeliv, och först efter vår tideräknings början ägde en långsam återhämtning rum, som bildar utgångspunkten för den senare ekonomiska, kulturella och politiska situationen. Dess första gripbara händelse var danernas uppbrott, vilket visar att den nya tiden i vart fall vid Öresund redan ledde till överbefolkning, mätt med existensmöjligheterna i Västskåne på 100- talet e.K..

I slutet av 400-talet kom västerifrån, med utgångspunkt kring nedre Elbe, en invasion, hadbarderna, vilkas erövringar av kustområdena och dalgångarna i Norden skapade ett aristokratiskt samhälle, rent militärt organiserat. Det träffade Sydskandinavien hårt, befolkningsmässigt mest Blekinge, där hadbarderna skapde ett eget rike. Längst har hadbardernas person- och ortnamn samt språk levat kvar i Norge, från Osloområdet och västerut och i hela Norges Vestland, som ju alltjämt har sitt eget språk och sin egen litteratur men också människotyp, till 50% av fornsachsisk rot med Eddan som mytologi.

I Skåne var befolkningen alltför talrik för att påverkas av hadbarderna, men det är tydligt att ett socialt ombyte ägde rum ca 490-525. En helt ny härskande invandrad krigisk aristokrati grep makten med lokala furstar på sina storgårdar, som ofta präglar ortsnamnen på -hlevan, - levan,- lev, nu -löv och söder om floden Elbe ortnamnen på -leben.

Händelserna i Skåne och Skåneland fick en avgörande betydelse för den senare utvecklingen. Skjoldungasagan som börjar så poetiskt med gossebarnet Skjolds utsättande i en båt på havet och hur skeppet landar på Skånes väst- eller sydkust, döljer den hårda råa verkligheten av hadbardernas landgång, som skedde enligt urgammal hävd med att ett föremål fick flyta eller ett ombordvarande djur simma i land och det ansågs då vara en gudomlig viljas fingervisning. "Skjold", d.v.s. skölden, var alltså det föremål som fördes av vattnet iland vid den första landstigningen i Skåne. Hadbardernas storfurstes verkliga namn anges ej, men hans ätt benämndes "Skjoldungaätten" och dess kungasäte var Leira i Skåne (jfr. Lerberget och Lerhamn, båda i Luggude härad. Leire på Själland bebyggdes först på 900-talet när Harald Gormssons daner erövrade Själlandsriket. Det är numera arkeologiskt övertygande bevisat).

Det är just perioden 500-700 som skapade de nordiska fornsagorna, t.ex. om Hagbard och Signe i Blekinge samt om Starkodder i Skåne osv.

På 600-talet stod blodiga slag i Skåne (Vätteryd, Löderup), strider, som troligen orsakades av en uppgörelse med eller mellan hadbardfurstarna och deras överklass, krigshändelser som arkeologiskt kan beläggas från Mälardalen i norr till de danska öarna i söder. Sagorna talar ju om den fornskånske Ivar Vidfamnes kortvariga nordiska storrike och erövring av bl.a. mälarstaten utan känt namn.

På 700-talet skapades större nordiska statsbildningar, Sagorna talar om Ivar Vidfamnes dotterson, storkonungen Harald Hildetand, som återupprättade morfaderns storrike. Vi känner danernas välde och från år 730 namnen på deras konungar.

Vid fredsfördraget mellan Daner och Sachsare år 811, framträdde även Asfred av Skåne, vilket visar att landet ingick såsom egen enhet i danernas rike. Skåneland var ännu ca 840-983, i vart fall under långa perioder, ett fristående och ca 960-983 ett eget kungarike under Harald Strut men införlivades därefter med det nya Danmark. Detta kommer av det fornsachsiska begreppet Thanamarka, vilket betyder danernas gränsland.

Från Skåneland utgick ca. 840 de vikingafärder, som 879 resulterade i upprättandet av kungadömet Normandie, vilket 911 blev hertigdöme under den frankiske kungen.


1000-talet till 1658

Vikingatidens Skånevälde byggde på sjöfart och internationell handel. Blekinge var centrum för dess slavmarknad och ännu 1068 fanns där flera tusen trälar. Med "kolonierna" Vinland, Normandie och de skånskbefolkade delarna av Danelagen i England intog Skåneland en av de viktigaste militära-politiska-ekonomiska positionerna i Norden och var efter ca 992 ett självständigt biland till Danmark. Särskilt värmeperioden under 1000-talet resulterade i en väldig nyodling och folkökning. Vikingafärderna avstannade 1042 och deltagandet i erövringståget mot England 1069/70 var en ren politisk aktion. Den misslyckades och slutade med ett fördrag med de normandiska stamfränderna, som redan 1066 gjort sig till herrar i England och väl behövde nordborna i Danelagen som bundsförvanter. År 1068 beskrivs Skåne som det danska rikets rikaste, skönaste och viktigaste del och med den talrikaste befolkningen, ett stort handelscentrum (Adam av Bremen).

Redan ett halvsekel senare blir Skåneland genom sillfisket och sillmarknaden i Skåne en internationell ekonomisk faktor. Mellan 1043 och 1371 utgjorde Skåneland också sex gånger ett eget kungarike och det var här den nordiska unionstanken uppstod 1332, år 1387 accepterad av drottning Margareta. Detta ledde till unionen 1397-1520, som bars upp av den skånska adeln och representerades av Nordens då mäktigaste stormannaätt, de skånska Axelssönerna (Thott). Jarlen, som alltid var folkmaktens symbol, efterträddes 1182 av gelikareinstitutionen, kungens personlige representant, som endast var en statsståthållare och helt beroende av konungens maktvilja. Gelikaren kallades på danska gaelkere. Han var de förenande skånska landens statsståthållare med furstlig titel: af Skåne (1200-t) och fanns 1170-1180 samt 1183-1383.

Internationellt vida viktigare var Kyrkans makt. Redan 1066 hade ordinatstiftet Lund sammanslagits med missionsstiftet Dalby, och 1103 blev Lund ärkebiskopssäte med ett ärkestift omfattande hela Skåneland. Det blev Nordens enda ärkebiskopsdöme med ärkebiskopen såsom andlig furste över icke bara städer och borgar, utan hela härader och över hela landskapet Borringholm, sachsarnas "Bornholm". Han blev snart påvens legat och Nordens metropolitan, primas över den norska och svenska kyrkan. Biskoparna över Örken (Orkney) - Hjaltlands (Shetlands)öarna, Färöarna, Island, Grönland, Estland blev hans suffraganer, vilka, liksom ärkebiskoparna av Nidaros och Uppsala, bringade honom sin hyllning i Lund. Så blev Lund och Skåne, som redan 1068 hade 300 kyrkor, dvs. lika många som hela det övriga Norden, Nordeuropas andliga och kulturella centrum 1066-1537. När svenskarna under krigståget 1452 utplundrade lärdomssätet Lund hade det sju kloster och tjugotre kyrkor samt oersättliga arkiv, bibliotek och konstskatter. I Dalby byggdes år 1060 Nordens enda medeltida kungaborg och Nordens första stenkyrka. Ärkebiskop Eskil grundade icke bara kloster, såsom 1144 det ryktbara Herrevad, utan lät mellan 1138 och 1161 uppföra två för Norden unika befästningar: Skefuingeborg på en ö i sjön med samma namn (nu Skeingesjön) uppe i nordost och Aosehus i senaste staden Aose (Åhus). Svartbrödraklostret i Aose, dominikanerordens högborg i Skåneland, blev ca 1250-1528 Nordens första högskola (ett berömt prästseminarium) och i Lund verkade 1425-1537 Nordens första akademi osv. osv. Urkunder och handskrifter skrevs redan på 1000-talet i Skåne.

Hans nåde i Lund på sitt befästa Lundagård, räknades som en verklig kyrkofurste, jämbördig med de nordiska kungarna. Mycket snart kom Skåneland (med egen författning till 1536 och egen lands-, kyrko- och stadslag) och ärkestolen i Lund att ingå förbund. Den skånska staten och ärkebiskopsdömet utgjorde tillsammans Nordens starkaste andliga och politiska maktfaktor, och kungadömet i Roskilde sökte politiskt spela ut det skånska folket och den skånska kyrkan mot varandra för att ej bli överkört. Det gnisslade också ständigt mellan kyrkomakten i Skåneland och kungamakten på Själland, oftast med öppna konflikter som följd. De många medeltidsstäderna och talrika köpingarna bildade grundvalen för det ekonomiska livet och var liksom kyrkans institutioner medelpunkterna i vardags- och konsthantverk, kulturliv och social gruppering. Klostren var lärdoms- och undervisningshärdar, t.ex. ifråga om skolundervisning, läkekonst, trädgårdsodling och kunskap om medicinalväxter och nya jordbruksmetoder. Städernas sjukstugor och spetälskehus (leprosorium) var viktiga sociala inrättningar. Alla slags nya yrkesmän kom under seklernas gång till städerna från Sachsland, varifrån en gång också de missionärer kom, vilka undanträngde de samtliga anglosachsiska. Sjöfarten var livlig. Hansan var den dominerande faktorn.

Lund växte fram såsom en särskilt gynnad kunglig bebyggelse med London som mönster från omkring år 1020 och blev allt betydelsefullare

Stormannaklassen var rik och mäktig. Lågadeln talrik. Bönderna fria. Efter digerdöden 1349 kom den ekonomiska kris, då både lågfrälset och bondejordägarna tvingades avyttra sin jord till stormännen. Krisen varade inpå 1400-talet.

Ett särskilt omnämnande fordrar Skånelagen vars normgivande edition nedskrevs 1202-1210. Man känner ej de exakta åren. "Den raetta Skaanske Lagh, som ligger i S:t Lars kirke i Lund". Den skånska landslagen inledes med sentensen: "Haui that Skanunga ærliki mæn, toco vitar oræt aldrigh æn". Detta konstaterande, att de fria männen i Skåneland aldrig tålt orätt i deras land, är det skånska folkets egentliga valspråk. Kyrkolagen gällde 1161-1685 och stadsrätten 1250- 1282.

Av Skånelagens talrika handskrifter märkes främst Codex Runicus, den på fornskånska skrivna berömda runhandskriften från omkring 1250-1280 (nu i Köpenhamns universitetsbibliotek). Den är märklig även därigenom, att den innehåller den äldsta nu kända, alltså över 700-åriga skånska folkvisan och den äldsta kända skånska notskriften. Folkvisan börjar:

"Drömde mik en dröm i nat Um silki ok aerlik pael."

Melodin har utan vidare av danskarna gjorts till den danska radions paussignal. Det är väl självklart, att den ingenting har att göra med dagens Danmark. Den skall naturligtvis vara Malmöradions och övriga skånska radiostationers signaturmelodi.

Från 1300-talet känner vi fem och från 1400-talet trettio handskrifter av Skånelagen, som 1505 översattes till danska och 1676 till svenska.

Särskilda bihang till de skånska landskapens allmänna lag blev Skånska Kyrkorätten, nedskriven 1161 och den Skånska Stadsrätten, som tillkom ca 1250.

Skånelagen ägde giltighet i alla skånska landskap till slutet av 1683, Kyrkorätten till 1685 och Stadsrätten till 1682. (I Norge upphävdes landskapslagarna redan 1276 och i Sverige 1356, men barnen i de skånska provinsernas skolor får idag icke läsa om sina förfäders egen lag, som gällde ännu 1683, men väl om de för över 620 år sedan ogiltiga svenska landskapslagarna. Inte heller får de veta någonting om Skånelands och det skånska folkets verkliga historia och nationella hävder.)


Väsentliga händelser i Skåneland under perioden

Några markanta perioder och ödesdigra händelser under 1100-talet, 1300-talet och 1600-talet förtjänar att närmare beröras, eftersom de avgörande påverkar den skåneländska autonomins historia.

Efter 1000-talets värmeperiod följde en ny köldperiod. Det innebar stora påfrestningar för lantbruk, människor och den levande naturen. Kungamakten sökte utnyttja detta för att eliminera det fria Skåneland och få fram en mera avhängig politisk region. Härtåget mot venderna 1149 visar kungamaktens utstuderade agerande. Såsom alltid bestod ledningsflottan av tre självständiga flottor. Nu begärde danakungen att skåningarna först skulle landstiga. Knappt hade den skånska hären gått i land och invecklat sig i strid med slaverna, förrän först den själländska, sedan den jylländska flottan stack till sjöss. Manfallet inom skånehären blev fruktansvärt, många fartyg förlorades. Ett par år senare drog kungen våldgästande genom Skåneland för att, såsom han påstod, erövra Småland. Företaget slutade i Värend med ett totalt nederlag. De retirerande resterna av hären plundrade Skåne. Nu var måttet rågat. När kungen 1154 återkom med starkt uppbåd och skulle tala på det allskånska tinget vid Heliga Tre Högars tingsplats i Arenlunda, nära kungasätet Arendala, mottogs han fientligt. Man ville icke ha honom till kung av Skåneland. Bönderna sökte dräpa honom. Endast ingripandet av Skånelands jarl räddade honom. Han överförde nu hela hären till Skåne, härjade och plundrade och fick jarlen Toke Signessön (med kungligt möderne) bragt om livet. Strax därpå stupade Sven Grate, som trots tidigare våldspolitik påtvingats Skåneland 1157 såsom dess konung. (Jylland och Själland hade egna kungar).

Oron i Skåneland fortsatte och då kung Valdemar 1178 lyckats få bort den valde ärkebiskopen av Lund och i stället få sin fosterbroder, den själländske biskopen Absalon av Roskilde, utsedd och denne i Skåneland uppträdde såsom envåldshärskare, reste sig Skånes befolkning. Bl.a. hade denne utlänning beslagtagit kungasätet Arendala och utkrävt extra pålagor. Den danske kungen kom i spetsen för sin här och under åren 1180-1182 utkämpade Skåne det första öppna folkkriget i Norden mot den kontinentala furste- och kungamakten.

Sverige stödde Skånelands frihetskrig, men landet förmådde ej klara sig mot den nya beväpnade ryttarhären, som kungen efter kontinental förebild fört i fält. Vid Dysiebro stod i mars 1182 ett avgörande, blodigt slag, som slutade med kunglig seger. Detta slag levde kvar i minnet medeltiden ut som det ödesdigra, förbannande dysiefallet. År 1182 inkallade landets ledande storman, Aki Tubbasun, den i Sverige bosatte Oluf Skreng, som nu 1182 blev Skånelands konung. Han åtföljdes av en svensk här. Valdemars krigsmakt besegrades och den ondskefulle Absalon måste fly ur landet. Oluf Skreng dog redan 1183. Valdemar påtvingades landet på nytt och Absalon med kumpaner återvände, nu betydligt spakare.

Resultatet av händelserna 1149 -1182 var folkmaktens nederlag, kungamaktens och kyrkans seger. Det visade att Skåneland icke längre militärt kunde avgöra politiska frågor utan fr.o.m. nu var hänvisat till stöd utifrån. Riddarhären, det tungt beväpnade, bepansrade rytteriet var tekniskt överlägset bondeuppbåden och den skånska adelns begränsade rytteri. Återigen var det Skånelands otillräckliga areal och befolkningsunderlag jämfört med länderna väster om Öresund, som blev avgörande. Tidigare hade det betytt mindre. Den skånska regionen vid 1300-talets början präglades av klimatförsämringen med iskalla, långa vintrar, som började i Europa i slutet av 1200-talet och fortsatte årtionden in på det nya seklet. Missväxt, nödår, stark befolkningsminskning och allvarlig boskapsdecimering framtvingade jordbrukets tillbakagång. Tusentals byar i Europa lades öde. När digerdöden 1349 nådde Skåneland var befolkningen här som överallt annars undernärd. Bristande hygien och förorenade brunnar samverkade till pestens oerhörda offer. Minst 35% och på vissa ställen 50-60% av befolkningen i Europa dog. Hela det ekonomiska systemet råkade i oordning. Skatteinkomsterna räckte ej till staternas utgifter. I Norden tvingades statsmakten till stora utlandslån. Det var Hansan, som behärskade det ekonomiska livet. Tyska penningstarka adelsmän köpte väldiga egendomar i hela Norden.

Redan på 1320-talet blev kampen mellan kungen och ärkebiskopen av Lund ödesdiger. Kyrkans skattefrihet för sina väldiga domäner, främst inom ärkestiftet utökades, likaså dess fulla domsrätt i andliga frågor. Adeln blev allt självständigare och uppförde borgar eller befästa gårdar, vilket försvagade kungamakten i synnerhet när adelns militära förpliktelser betydligt inskränktes. 1322 lockade kungens fiender i Nordtyskland stormän i Halland att infalla i Skåne med ledaren Knud Porse i spetsen. Det vållade stark oro i hela Skåneland. Kungamakten upplöstes 1327. Finanserna var hårt ansträngda. År 1318 tvingades kungen att pantsätta hela Skåne till riksmarsken Ludvig Albrektsson, en tysk greve, för ett tillgodohavande på 7000 mark. Samma år bröt en svensk här in i landet och plundrade det som hämnd för kung Eriks danska hjälphär. År 1330 stod Danmark inför sitt sammanbrott. Den holsteinske greve Gerhard fick bl.a. Skåne såsom pantlän och insatte lågtyska slottshövitsmän, vilka terroriserade landet. År 1332 tröt dock skåningarnas tålamod och man gjorde uppror. Borgarna stormades och stacks i brand, holsteinarna förjagades och i Lund höggs 300 av dem ned inne i domkyrkan, dit de flytt. Det danska riket upphörde att fungera.

Kyrkofurste i Lund var nu stormannasonen och skåningen Karl Erikssön Röde, som regerade från 1325 till sin död 1334.

År 1332 grep ärkebiskopen Skånelands roder och fann tillsammans med stormännen och kyrkans dignitärer den enda politiska lösningen på den skånska statens problem, sedan det danska riket upplösts och kungamakten saknades i Danmark, nämligen eget kungaval enligt Skånelands författning, som gav rätt att ta och vräka konung. Det fanns bara ett val: Sverige-Finlands och Norges (och dess biländers) konung, Magnus Eriksson (1316 -1374).

Det var i Lund, som den nordiska unionstanken föddes 1332. Att den nye kungen ej hyllades på Lerbäcks Hög invid Lund var självklart. Han var utländsk furste och eftersom han redan var konung måste man resa till honom. Han mottog därför kungavärdigheten i Kalmar.

Varje territorium var under medeltiden endast bundet till landsherrens person, d.v.s. till landets furste. Även om han var herre över andra stater, hade dessa ingenting med varandra att göra. Magnus Eriksson hade alltså 1332 tre riken, men i Skåneland var hans makt en fiktion, så länge han ej behärskade de till greve Gerhard av Holstein förpantade kungliga slotten, t. ex. Helsingborg, som ju normalt var militärt, administrativt och fiskalt centrum i nordvästra Skåne. För att skaffa sig full suveränitet måste han uppta lån av stormännen i Sverige -- Finland och på så sätt lösa ut greve Gerhard.

Genom överenskommelse trädde kung Magnus tillbaka för den danske kung Valdemar, som senare genom sin militära potential kunde landstiga i och med vapenmakt erövra Skåneland, som utsattes för flerårig terror. Först 1368 blev det skånska folket av med honom, och kung Albrekt av Sverige valdes till landsherre över landsherredömet Skåneland, såsom titeln lyder, men redan 1371 måste denne avstå makten till Valdemar, som dock avled 1375. År 1376 valdes Valdemars dotterson kung Olav Håkansson av Norge till Danmarks konung men avled 1387 på Helsingborgs slott. En vecka senare valdes modern, Margerethe Valdemarsdatter, på det allskånska landstinget till "Danmarks fru och husbonde och rikets fullmäktiga förmyndare". Hon bosatte sig i Skåne på Lindholmens slott och fick nu acceptera den skånska unionstanken, som segrade år 1397. Tio år senare var hon regent i alla de nordiska rikena. Hon bar aldrig titeln drottning.

Från 1332 till 1520 spelade Skåneland en central roll i den nordiska politiken. Unionsmakt och kyrkomakt hade sina säten i Skåne. Unionskungen Erik av Pommern ville göra sin nya stad, Landeskron -- Landscrone till Nordens huvudstad, men K>t398benhavn förblev huvudstad.

Nästa gång Skåneland stod i Nordens blickpunkt var under kampen för böndernas och borgarnas kung, adelsmaktens dödsfiende, Kristian II, som överallt nackade stormän, inte bara i Stockholm. De skånska folkupproren 1525 och 1534 - 36 kunde bara nedslås med hjälp från den svenske Gustav I och med värvade tyska yrkesförband i Frederik I:s tjänst.

tgången betydde 1536 slut på folkmakten och ländernas suveränitet vid kungaval i Danmark, reformation, adelsherravälde och för Sverige-Finland 1523 slut på landskapens möjlighet att avgöra kungaval samt 1543 slut på den småländska och övriga svenska allmogens maktvilja. I båda fallen var det de värvade tyska yrkesförbanden som krossade huvudexponenterna för nordisk folkfrihet. I Skåneland skedde detta 1535 genom det fruktansvärda blodbadet den 11 maj vid Bunketofta Lund, norr om Landskrone, och i Småland 1543 genom drabbningen vid sjön Hjorten.

Den nordiska provinsialismens tid var förbi, men i Danmark kunde den regionala särställningen under förenklade, men dock juridiskt garanterade former leva kvar till 1683.

Den skåneländska reformationen har sin egen självständiga historia (1525-1537). För Skåneland innebar de sedan 1505 oavbrutna anfallen och sedan 1540 från högsta ort i Stockholm ledda gränskränkningarna en allt överskuggande fara, som genom den danska och svenska kungsmaktens rivalitet, och krig 1563 -1720, blev till en förut icke skådad katastrof inom alla områden. Särskilt den meningslösa skövlingen och totala utplundringen under kriget 1643-45 var obeskrivlig.

Freden i Roskilde 1658 och i Köpenhamn 1660 blev vändpunkten. År 1658 fördes hela Skåneland över till det svenska väldet och detta bekräftades 1660 - endast Bornholm övergick till Danmark.

Överförandet av Skåneland från den danske till den svenske kungens maktområde blev till ett nedbrytande av alla dittills gällande traditioner och värden.


Skåneland efter 1658

Den skånska nationaliteten är manifesterad 1332, 1368 och 1524. 1658-1660 får den sin bekräftelse genom Roskildefredens §9 och i Köpenhamnsfredens §13, som reglerar Skånelands fri- och rättigheter. I Köpenhamn 1660, §13, garanteras "at alle såväl skånske som danske och norske Undersåthare", skall hållas skadeslösa. Med detta erkände Danmark och Sverige folkrättsligt internationellt existensen av en skånsk nationalitet. Nationaliteten dokumenteras också på de senare skåneländska lantdagarna, då de skånska ständerna förnekar dansk nationalitet.

Redan på konferensen i Malmö 1524 tillbakavisas den svenske kungens försök att förvärva överhöghet över Skåneland med den uttryckliga motiveringen att Skåneland varken var danskt eller svenskt, men av ålder tillhört det danska riket.

Erkännandet av skånsk nationalitet och det egna förnekandet av dansk, skulle för språkfrågan, kulturtraditionen och det framtida undervisningsväsendet få oanade negativa följder.

I Europa och inom europeisk maktsfär var alltsedan 1500- talet suveräniteten över ett nyförvärvat område med egen nationalitet och rättsväsende förenat med upprättandet av generalguvernementsstatus med allt vad därav följde av autonomi.

Generalguvernementet Skåneland upprättades den 18 mars 1658, tre veckor efter freden i Roskilde den 26 februari, och omfattade 1658-1660 alla skånska landskap med fyra landshövdingar, två länshövdingar och en guvernör, men efter freden i Köpenhamn 1660 endast Skåne, Halland och Blekinge med fyra landshövdingar och två länshövdingar. Landets styresman blev den svenske kungens personlige representant, generalguvernören, som alltså fungerade som vice kung. Vid sin sida hade den skånske generalguvernören den Skåneländska lantdagen i Malmö och vid behov ständermöten.

Under hela medeltiden samt 1500- och 1600-talen är det latinska Scania städse synonymt med Skåneland som under medeltiden bestod av Skåne, Lister, Blekinge, Söndrehalland, Norrehalland och Bornholm, från 1500-talet Skåne, Blekinge, Halland och Bornholm. År 1546 talar t.ex. Kristian III om "vaart land Skaane" och menar då Skåne, Halland, Blekinge och Lister.

Ännu på J.B. Homanns karta från år 1710 heter det i huvudtiteln "Nova tabula SCANIAE", alltså Scania = Skåneland. Så dominerande var Skåne att de andra landskapen bara räknades såsom bihang intill 1719, då de skånska ständerna i stället talar om Skåneland i stället för latinets Scania och vill att Skåne och Blekinge skall utgöra ett guvernement.

Skånsk nationalitet nämnes ännu 1714 i dåtidens skånska borgar- och husägarlistor och 1721 begär ordf. i skånska kommissionen, att en skånsk adelsman skall inväljas i stället för en svensk, eftersom under 42 år ingen skånsk adelsman "warit brukad i offentlige befattningar".

Den skånska nationaliteten liksom det skånska språket var även efter freden 1720 en självklar realitet utan att det därefter särskilt omnämndes, eftersom ingen rättslig skillnad mellan olika nationaliteter längre fanns sedan guvernementet Skåne upphävts 1719 och riket fått en ny enhetlig administrativ indelning. Tidigare fanns fyra erkända nationaliteter: svensk, skånsk, tysk och dansk inom Skåneland resp. Skåne.

Det var en klar gräns mellan generalguvernementet eller officiellt den skånska staten och Sverige. 1684 års rannsakningskommission betecknar därför självfallet en person, bosatt i Småland, som boende "utom landet". Den officiella termen löd 1658-1683: "desse nye utanför riket belägne provinser", 1683-1693: "ett utländskt men inrikes land". Samma term gäller de facto själva Skåne 1693-1719. Vid alla resolutioner från högsta ort meddelades från Malmö uttryckligen om besluten enbart gällde den skånska staten eller också såsom det heter -- "som i Sverige".

Konungariket Sverige och generalguvernementet Skåneland var alltså två helt olika länder med olika nationalitet, språk och lagar osv. men båda liksom storfurstendömet Finland (officiell titel från år 1580) underlagda Kungl. Maj:t, dvs konungens person och alla dessa länders innevånare var konungens undersåtar. Dåtidens folkrätt och statsrätt gällde i hela västerlandet och överallt fanns nationalitets- och språkproblem.


Det skånska rättsväsendets kollaps

Skånelands lag var Skånelagen och den Skånska stadsrätten samt den skånska kyrkorätten.

År 1682 pådyvlades städerna svensk rätt och den 430-åriga skånska stadsrätten upphävdes den 12 oktober. Formellt ansökte städerna om svensk rätt med det svensk- och tyskdominerade Landskrona i spetsen.

Med prästerskapet helt underdånigt den ultrareaktionära svenska statskyrkan underlättades försvenskningen, och den 26 april 1683 upphävdes den vida över 500-åriga skånska kyrkorätten och ersattes med svensk kyrkolag. Även här bearbetades prästerna av en liten ytterst energisk svensk klick, inspirerad av Lunds stifts svenske biskop.

År 1683 upphävdes utan lantdagens hörande och utan medverkan av bönderna som utgjorde 99% av befolkningen den urgamla 1202-1210 kodifierade Skånelagen, "Den Skånske Lov", och med den alla danska rättskällor (närmast den betydligt modernare Christian IV:s Store Recess av år 1643). Helt kunde enväldets beslut ej genomföras. - Den skånska giftermåls-och ärvdabalken förblev gällande till 1690-talet.

Med alla dessa och andra aktioner upphävdes i praktiken den folkrättsliga grundvalen för den skånska staten.

Slutligen förklarade Karl XI den 23 december 1693 generalguvernementsförfattningen för Skåneland upphävd. 1680 hade Blekinge med den nyanlagda örlogsbasen avskilts från Skåneland för att skånsk lag inte skulle gälla där, och nu avskiljes även Halland, som redan 1645 vid förpantningen på 30 år till Sverige, skilts från Lunds stift.

Kvar står bara huvudprovinsen Skåne, som fram till den 9 maj 1719 utgör guvernementet Skåne under en guvernör (överståthållare) utan den vice-kungsställning och allt vad det innebar för självstyrelsen, som existerat 1658 -1693. Generalguvernören Rutger v. Ascheberg hade alltför påtagligt stått på Skånelands sida.

Vid införandet av det svenska rikets nya författning 1719 upphävs alla tidigare beslut om guvernementsstatus. De skånska ständerna inlämnar en utförligt motiverad begäran till riksdagen att guvernementet Skåne genom sin särställning skall få bestå och anhåller om att även Blekinge skall ingå i guvernementet samt konstaterar att även om tre landshövdingedömen tidigare förekommit, så hade dock Skåne och Blekinge aldrig "warit skilde ifrån hwarandra".

Den svenska regeringsmakten nonchalerade helt de regionala skånska strävandena. I de skånska ständernas begäran omtalas vid sidan om Skåne uttryckligen Skåneland i §§ 2 och 5.

Att man inte drog in Halland i bilden, trots ömsesidiga önskemål, berodde på den då förhärskande kyrkliga stiftsadministrationen: 1645 hade av de förpantade Halland och Viken (Bohuslän) bildats ett nytt stift med Göteborg som biskopssäte. Denna stiftsgräns kunde ej överskridas. Alla studenter i Lund från dessa landskap och staden Göteborg tvingades tillhöra den s.k. göteborgsnationen, en ren skrivbordskonstruktion. Det fanns sålunda ingen möjlighet att efter 1719 samordna och ännu mindre förena de skåneländska landskapen med varandra.

Myndigheternas övervakning av medborgarna var rigorös. Bakom alla svenska tvångsaktioner, speciellt fr.o.m. 1680, men även efter 1719, och allt lock och pock för att med fredliga medel tillfredsställa överhetens önskemål dolde sig den för Europa i övrigt dessbättre okända, hårdhänta likriktnings- och försvenskningspolitik, som officiellt betecknades som uniformiteten, varmed dess mening klart framgår. Det var denna slags statsdespoti som sedermera, först på 1800-talet, t.ex. i Ryssland, tillämpades och som i tsarväldet hette triniteten, men som redan vid franska revolutionen fanns i Frankrike och överallt slog igenom: en stat, en nationalitet och ett språk. Först efter 1945 började denna farsot ebba ut och lämnade plats för minoritetsrörelser och numera även för regionalrörelser. Detta gäller Västeuropa. I Östeuropa nådde det nationella förtrycket sin höjdpunkt i slutet av 1800-talet och var en av de två stora drivkrafterna i kampen mot tsarismen och dess störtande.

Det var i Sverige och i Karl XI, som denna draksådd hade sitt första påvisbara upphov och tidpunkten var 1680. Skåneland blev dess första offer.


Nedbrytningen

Det svenska riket blev stormakt först 1648 och var ytterst känsligt gentemot yttervärldens attityd. Icke minst gällde detta på det kulturella området, där Sverige var ett primitivt underutvecklat land. Redan det danska riket var såsom en urgammal erkänd kulturnation farligt och i än högre grad dess rikaste och betydelsefullaste del öster om Öresund. I en generalguvernörsrapport (1664) uppenbaras detta i all sin styrka då det heter: "Vi ha vunnit en konungarike, men jag fruktar att vi ej förstå att handskas med det". Sällan har ett konstaterande visat sig mera riktigt: på 60 år ruinerades och utplundrades Skåneland till oigenkännlighet.

Under Karl XI:s omyndighetstid etablerade oansvariga ämbetsmän och officerare en våldsregim, och ett rent skräckregemente fördes 1664-1686 av överallt inkvarterade svenska men till en början också tyska, finska och polska soldater. Så kom den stora olyckan, nämligen skånska kriget och motståndsrörelsen (militärt organiserad i friskyttekåren och i övrigt organiserad i form av enstaka bondeaktioner, våldshandlingar av skogstjuvar och den snabbt ökade skaran av hemlösa och utfattiga). Dessa skilda grupper kriminaliserades av den svenska regimen såsom "snapphanar", som är ett från lågtyskan hämtat begrepp som betydde bortsnablare i betydelsen "tjuv".

Denna motståndsrörelse kom Karl XI att snabbt ändra attityd gentemot Skåneland. Även om han ej kunde realisera sina planer att tvångsförflytta hela befolkningen till Livland och Ingermanland, dit 1665-1708 alla till militärtjänst uttagna skåneländare (ca 35.000 man) tvångsmässigt förflyttades, så var hela hans person i uppror mot skåneländarnas majestätsbrott, såsom han uppfattade motståndsrörelsen, och så snart han blev enväldig 1680 kunde han börja genomföra det svenska stormaktsväldet och vidare planera för enväldet.

Landskrona som 1525 hade 2000 invånare och vid krigsutbrottet 1643 ca 1200 räknade 1720 endast 348 själar i en totalt krigsförstörd stad. Befolkningen enbart i Skåne sjönk mellan 1658 och 1718 från 180000 till 132800 eller med 26%; för hela Skåneland från 270000 till 213200 eller med 21%. Flyktingströmmen till Danmark 1658-1700 omfattade 15000 personer eller 8,5% av befolkningen 1658. Utskrivningen av krigsfolk 1600-1699 var ca 12000 man eller mellan 13 och 14% av den manliga befolkningen; totalt 1600-1713 ca 30000 man eller 33% av densamma. Samtliga tvångsförflyttades till Estland, Livland och Ingermanland, där de i rullorna alltid har nationalitetsbeteckningen "Schone" eller "Schonenländer". I Karl XII:s krigsmakt utgjorde de 22000 man eller 36%. Vid Narva avgjorde de den svenska segern och i dagorder från Karl XII omnämnes dessa elittruppers tapperhet gång på gång.

Icke desto mindre behandlades de såsom ett främmande element, som skulle hållas nere. Så heter det 1678 i ett dekret om städernas styrelse i Skåneland, att "infödda svenskar, men icke danska eller skånska män tillsättas". Och 1693 säges om en person vid borgmästarval, att han bör väljas och "dessutom är en svensk man från Kalmar". År 1721 avvisas alla önskemål om en skånsk representant i Skånska kommissionen. Den skulle vara helsvensk.

I alla offentliga handlingar talar generalguvernörerna om "den skånska nationen" och "den skånska staten" till skillnad från Sverige och den svenska nationen. Besvärsskrivelser i all oändlighet från olika personer, områden, städer och stånd beklagar sig över intrång i den skånska nationens rättigheter, främst av svenskar, men i städerna också av tyskar. Både kungamakt och regering i Stockholm håller det starka lågtyska elementet om ryggen. Adeln, officerskåren och köpmännen var i huvudsak lågtyskar. De hade sina församlingar och kyrkor runt både i Skåneland och Sverige. Tyska kyrkobyggen får direkt bidrag av kungahuset både under 1600- och 1700-talen. Den svenska riksdagen beslöt emellertid 1747 att jämna Landskronas praktfulla, en gång av Erik av Pommern som domkyrka tänkta, S:t Johannis Baptista, med marken därför - som det officiellt heter - "den låg i vägen för fästningens kanoner". Förstörelsen var 1788 fullbordad och t.o.m. de hundratals gravstenarna slogs sönder och användes till de sedan 1714 oavbrutet pågående försvarsanläggningarna, för vilka också större delen av medeltidsstaden och halva antalet fastigheter föll offer, så att staden utgjorde en in på 1850-talet fullständigt utvecklingshämmad befästning. Det är otroligt att så ödesdigra ingrepp kunde ske i en stad mitt under en inre fredsperiod.

Alla dessa 1658-1720 ödesdigra aktioner mot Skånelands arkivskatter, bibliotek, klosterrester och slott och samtliga befolkningen påtvingade regeringsinitiativ eller direkta maktmanifestationer (t.ex. 1683: Skånelagens, 1693: generalguvernementets och 1719: guvernementets upphörande) innebar ingenting annat än ett mer eller mindre i juridisk form klätt successivt upphävande av de folkrättsliga fredstraktaterna av 1658 och 1660 (inklusive Lund 1679). Så mycket märkligare blir då den absoluta danska tystnaden i fredsfördraget på Frederiksborg 1720 och alla senare diplomatiska dansk-svenska förhandlingar under åren 1720-1809 liksom vid de danska kungarnas direkta kontakt med Skåneland 1743-1809. Däremot pejlade danskarna gärna bakom kulisserna det skånska folkets inställning till svensk regeringsmakt.

Det behövs uppenbarligen en sakkunnig rättshistorisk och folkrättslig undersökning om vad de svenska ingreppen (helt dikterade av Karl XI personligen 1680-1697) innebar. Även om en sådan undersökning just för ögonblicket kan synas ha ett enbart historiskt och formellt intresse, bör den å andra sidan kunna ge en folkrättslig de facto och rent av de jure grundval för varje form av regionalt självstyre, resp. regionala strävanden. Under en framtida totalt förändrad internationell situation kan den relaterade historiska och i lika hög grad den kulturella bakgrunden utgöra en regional självstyrelses grundval.


Svensktid

För var och en måste fredsfördraget 1720 ha framstått såsom Danmarks accepterande av den svenska regeringsmaktens åtgärder 1658-1719. Detta innebär i verkligheten Danmarks avskrivande av den Skånska frågan.

År 1743 blir emellertid Skåneland ånyo aktuellt i det stora europeiska politiska spelet. Ryssland hade i kriget mot Sverige erövrat hela Finland. Danmark var nu icke Rysslands bundsförvant.

Den 19 mars 1743 valde Sveriges bondestånd kronprins Frederik av Danmark till svensk tronföljare, men Rysslands hotelser fick de andra stånden att avvakta, dalkarlarna marscherade mot Stockholm men besegrades, och dagen efter, den 23 juni utsåg de tre stånden Adolf Fredrik av Holstein- Gottorp till tronföljare. Då hade den överallt inflytelserike Oluf Håkansson dragit sig undan och övergivit kronprins Fredriks sak. Det var rädslan för Ryssland som avgjorde valet.

Kristian VI blev ytterst uppbragt över tronföljarvalet i Stockholm och gav order om den danska arméns landstigning i Skåne, men förmåddes ändra sig med tanke på risken för krig med både Sverige och Ryssland.

Dessa händelser kom alltså att väcka upp den skånska befolkningen i de tre landskapen liksom Danmark och man övervägde en ny lösning av den skånska frågan. Mer blev det ej. Den holsteinska frågan kom istället att bli problemet för dansk utrikespolitik. Det dansk-ryska förbundet 1765 varslade illa för det svenska riket, men Danmark, Norge och Sverige- Finland ingick jämte Nederländerna år 1780 ett neutralitetsförbund med Ryssland, vilket svenskarna lämnade 1788. År 1794 slöt de nordiska rikena ett neutralitetsförbund, men allting var labilt i Europa. År 1808 tvingade Ryssland Danmark till krig mot Sverige.

Vapenvilan 1809 öppnade möjligheten för Frederik VII att bli svensk kung, men hans avoghet mot svenska förhandlare omöjliggjorde denna lösning. Valet föll i stället på prins Carl August av Augustenborg, som den 18 juli valdes till Sveriges tronföljare. Redan 1810 avled denne dock av hjärtslag på Kvidinge hed i Skåne, varefter hans broder, prins Fredrik Christian utsågs till tronföljare.

Bondeupproret i Skåne 1811 avslutade den aktiva skånska insatsen gentemot regimen och därmed perioden 1720-1811. Denna opposition kunde denna tid mer eller mindre öppet demonstreras, men den fick aldrig utlopp för det skånska folkets innersta känslor mot en mycket hård överhetens regim, som hela denna tid misstänksamt iakttog allt som kunde tolkas såsom statsfientlig attityd och som i statsapparaten hade alla instrument för att både psykiskt och fysiskt utplåna motståndsmännen.

Europas nyordning 1815 skapade en ny politisk karta, men också en ny reaktionär anda och en ny statsmakts förmyndarskap. I Norden hade Finland kommit under Ryssland 1809 och Norge förenats i union med Sverige. Förloraren var Danmark.

I Skåneland väcktes de kulturella och historiska aspekterna till nytt liv. Aktivitetsbehovet vändes snällt men entusiastiskt mot utopia. I Lund uppstod den akademiska och borgerligt betonande skandinavismen 1829. Den nådde samband med en bred folklig samhörighetskänsla med danskheten och dansk kultur, vars markanta uttryck blev förbrödringsfesten nyårsnatten 1837/38 på isen mellan Helsingborg och Helsingör. Förbrödringen var en öppen demonstration mot Karl XIV Johans beryktade cirkulärnot mot skandinavismen 1837. Deltagandet för Danmarks sak under krigen 1848/49 och 1864 blev till en stor folkrörelse med många skåneländska frivilliga, och många hundra schlesvigare kom som flyktingar till alla hörn av Skåne, där de mottogs närmast såsom förlorade och återfunna bröder.

Oskar I omfattade helt skandinavismen och vistades ibland i Skåne, t.ex. då under hans medverkan vapenstilleståndet i Malmö i juli 1848 mellan Danmark och Preussen undertecknades. Karl XV, som var hertig av Skåne, lovade 1863 Danmark allians, något som regeringen bestämt motsatte sig. Han förde en betonat skandinavisk politik och var med vänskapliga band nära förbunden med Frederik VII. Han vistades helst i Skåne och blev genom sin folklighet och sitt glada och friska liv på Bäckaskog oerhört populär i sitt hertigdöme.

Slutet av 1880-talet och början av 1890-talet dominerades det politiska livet av tullfrågan och striden mellan protektionister och frihandlare.

För Skåneland, främst Skåne, var frågan om prissättningen på spannmålsprodukter och tullarna på livsmedelsprodukter av vital betydelse. De stora handelshusen från Ystad till Helsingborg var beroende av spannmålshandelns lönsamhet. Så uppstod det en stark opposition mot frihandeln i Skåne.

Man var beredd att bilda ett skånskt lantmannaparti och det fanns påtagligt intresse för ett skånskt liberalt parti 1892. Det förhindrades genom Oskar II:s ställningstagande. Riket var för honom en självklar enhet och han var en förklarad motståndare till protektionismen. För några skånska, d.v.s. ur monarkins synvinkel separatistiska, politiska bildningar fanns ingen plats.

1872 återupptar Matthias Weibull såsom protest och tillika uttryck för skånsk aktivism det medeltida lundensiska ärkebiskopsdömets fana, som blir till Skånelands rödgula korsfana. Den blir populär inom borgerliga kretsar, framför allt i sydvästra Skåne och hissas gärna intill 1920-talet.

På 1910- och 20-talen når den storsvenska linjen inom riket sin höjdpunkt. Den visar sin maktfullkomlighet genom att i hela Skåneland, först och främst i Skåne, reses kunga- och fältherrestatyer och minnesstenar över svenska segrar. Höjdpunkten nås 1926 vid firandet av 250-årsdagen av slaget vid Lund. I konungens närvaro hålles militärparad och storsvenska tal, men de besvaras genast med en stor socialdemokratisk skånsk-dansk massdemonstration vid monumentet i Lund, uppe på resterna av den forna Lerbäcks hög. Med denna folkliga och skånska manifestation slås den chauvinistiska och militaristiska vågen ut i Skåne, även om det tar några år. Inom överklassen och delar av medelklassen lever dock dessa storsvenska reaktionära idéer kvar. Det kan vi t.o.m. nu utläsa ur dagspressen i Skåne, främst av de icke skånskägda tidningarn

År 1923 utkom en liten skrift: "Det skånska problemet" författad av skaparen av den nya skånska katolicismen och ledaren för den romerskt-katolska kyrkan i Sverige, David Assarsson. Den väckte stort uppseende och bekämpades fanatiskt av alla storsvenskar och skånska anpasslingar. I själva verket var den en oskyldig erinran om vad skånsk historia före 1658 var, en vädjan till skånsk självbesinning och skånskt medvetande, kort sagt en akademisk betraktelse. Den fick stor betydelse för många människor i de skånska landskapen och gav faktiskt upphov till den 1937 stiftade ännu livaktiga kulturorganisationen Sällskapet Skånsk Samling (SSS), liksom för flera andra senare sammanslutningar t.ex. för skåneländsk historieforskning 1950.


SKÅNEREGIONENS PLATS I ETT FRAMTIDA EUROPA

Fredsfördragen i Roskilde den 26 februari 1658 och i Köpenhamn den 26 maj 1660 undertecknades enligt ovanstående av regeringarna i två suveräna kungariken. Skåneland och det skånska folket stod av dåtida folkrättsliga skäl utan juridisk kompetens att uppträda såsom en tredje fördragspartner, men båda traktaterna erkänner det skånska folkets fri- och rättigheter. Den av den svenska kungamakten omedelbart efter freden den 15 mars 1658 upprättade generalguvernementsförfattningen, var de facto och de jure erkännandet av skånsk nationalitet och Skånelands regionala självstyrelse eller som det hette den skånska staten.

Det förhållandet att kungariket Danmark i fredsinstrumentet den 26 september 1679 icke upphäver hela eller delar av de 1658 och 1660 ingångna traktaten bekräftar endast tidigare överenskommelser.

Fredsfördraget på Fredriksborg den 3 juli 1720 förbigår visserligen de de facto genom det svenska enväldet 1680-1719 upphävda traktaterna 1658 och 1660, men ger heller ingen juridisk kompetens åt dessa aktioner och minst av allt något erkännande av dessa åtgärder.

För det skånska folket och för det historiska till 1693 städse regionalt styrda Skåneland med dess intill 1683 bestående Skånelag kan sålunda den av det svenska enväldet påtvingade politiken icke vara annat än ett ensidigt upphävande av fredsfördragen 1658 och 1660, som avslötos över huvudet på Skåneland och dess folk. Ännu 1710 redovisar svenska kartor enhetsbeteckningen Skåneland eller Scania. Även det har utan orsak avskaffats och Skåneland har utan vidare geografiskt inlemmats i "Götaland", vartill det ju aldrig någonsin hört.

Detta har skett jämsides med ett uppseendeväckande betonat och starkt svenskt engagemang för alla slags nationella frigörelseprocesser och demokratiska minoritetsyttringar ute i världen. Inom riket har en iskall tystnad iakttagits.

Ett sådant förfarande fråntager de svenska statsmakterna varje rätt att i världens ögon framstå såsom exponent för en verklig demokrati och motståndare till varje form av territoriellt förtryck.

Det regionala arbetet måste börja med att de regionalt intresserade sammansluter sig och ger uttryck för sina önskemål. Först om en folkrörelse kan skapas har regionala krav utsikt att överhuvudtaget bli beaktade, vilket dock inte betyder att centralregimen ger ett område regionala rättigheter. Sådana måste tillkämpas, kanske tillsammans med andra regioners intresseorganisationer. Det ser vi av utvecklingen i t.ex. Belgien, Storbritannien och Spanien. Men de kan också trots maktvilja motarbetas såsom i Frankrike. Friesernas kamp i Nederländerna, Tyskland och Danmark kan aldrig leda till ett samlat territorium, så länge nuvarande s.k. statsgränser består, men man arbetar för sina gemensamma intressen i resp. stat. Idag är de baltiska staternas kamp särskilt aktuell.

För en skånsk regionalpolitisk rörelse gäller det att börja i Skåne och ha detta som primärt mål. Kan man nå kontakt med regionalt intresserade grupper i Blekinge och Halland samt Bornholm är det av vital betydelse att ett samarbete inleds. Därutöver blir en samarbetsform aktuell för andra inom det svenska riket verksamma grupper och först därefter med samtliga nordiska och europeiska regionalrörelser, varvid man från fall till fall får anpassa ömsesidig information.

Livsvillkor för varje regional verksamhet är och förblir saklighet, sans och måtta och att uteslutande utgå från existerande aktuella situationer och i varje enskilt ställningstagande stanna inom verklighetens och möjligheternas ram.

Viktigt är att arbeta för kulturpolitik och kulturinstitutioner och överhuvud för den regionala befolkningens rätt att bestämma i eget hus. Här får dagssituationen bestämma initiativens art och räckvidd.

En regionalrörelse får hur nyktert och sakligt den än arbetar i samtiden och mot framtiden aldrig glömma sin speciella uppgift, nämligen att det som skall byggas upp måste vila på regionens historiska grundval. Vissa specifika historiska betingelser kommer alltid att utgöra den röda tråden. Ett folk utan historiskt medvetande är som en kropp utan själ. Det saknar identitet. Skåningar och skåneländare skall sålunda aldrig glömma att det svenska kungliga enväldets aktioner mot Skånelands fördragsmässigt garanterade urgamla fri- och rättigheter åren 1680-1719 folkrättsligt sett var olagliga.


© SSF

*****

Stig Larsén. Född 1947. Redaktör, Sydsvenska Dagbladets Lundaredaktion. Ingvar Rydzén. Född 1945. Journalist. Bl.a. intresseinriktad på skånsk topografi. Bor i Hästveda. "Hur Skåne blev svenskt" förekom som en serie artiklar i Sydsvenska Dagbladet under perioden maj-juni 1981.

"Hur Skåne blev svenskt"

av STIG LARSÉN OCH INGVAR RYDZÉN

ETT UNDERLIGT FOLK SOM MAN FÅR DIT MAN VILL

"Vi kan ikke spaende buen for hårdt, thi her er et underligt folk, som man dog med lemfaeldighet i tiden driver, hvor man vil."

Så skrev prosten David Arensen Mølensted 1681, två år efter att freden i Lund bekräftat att Skåne skulle tillhöra Sverige. Också för prosten, född på Själland och under kriget 1675-79 i hemlighet och med största entusiasm sysselsatt att understödja de danska styrkorna och friskyttarna i Skåne, stod det klart att det inte längre var möjligt att finna snar återförening med fäderneslandet Danmark. Prosten och de båda Göinge härader han hade uppsikt över skulle få lova trohet till svenske kungen. Den "mildare" försvenskningspolitik som varit i bruk sedan freden i Roskilde 1658 hörde nu också till en svunnen tid. Därför ville också prosten, stor diplomat som han var, att "bågen icke ska spännas hårt, med lämpor kommer man ändå dit man vill -- med detta egendomliga folk som bebor landskapet".

Liksom i freden i Roskilde 1658 och i Köpenhamn två år senare bestämdes i Lund att skåningarna skulle behålla dansk lag och kyrkoordning. Säkert hade det kostat de danska förhandlarna mycket möda att få de här bestämmelserna inskrivna i fredstraktaterna varje gång. Trots nationalitetsskiftet kunde alltså skåningen i stora delar leva som vanligt. I kyrkan predikades på danska av en prästman som framträdde i dansk prästdräkt med pipkrage. Man sjöng de danska psalmerna och den danska kyrkohandboken följdes. Man dömde vid tinget enligt skånsk lag och de gamla privilegierna bestod. Det sistnämnda var särskilt viktigt för den danska adeln med stora godsinnehav i Skåne.

Nyheter efter freden i Roskilde var dock en rad ekonomiska försämringar som bl a de svenska tullarna medförde. Därtill kom att det skånska överskottet på spannmål skulle säljas till det svenska upplandet istället för att avsättas på de mycket mer givande danska och tyska marknaderna. Samma sak gällde försäljningen av gödoxar.

1672 hade Karl XI blivit myndig och han kom snart underfund med den adelsdominerade förmyndarregeringens försyndelser. När Skånska kriget var ett faktum fick kungen också rika tillfällen att studera följderna av en alltför svag försvenskningspolitik. De dansksinnade och opålitliga skåningarna skulle få smaka en beskare medicin. Ordinationen hade kungen klar redan innan kriget hunnit till slut. På riksdagen i Halmstad 1678 förklarade majestätet också att "Skåne är ett främmande och riskabelt land vars luft är penibel och farlig för den svenska nationen." Kungen och den skånske generalguvernören Johan Gyllenstierna gjorde upp planerna för denna nya genomgripande försvenskning. Kyrkolivet och folkundervisningen stod i förgrunden. Svenskfödda präster skulle tillsättas när vakanser uppstod, svensk ritual skulle införas och språket under gudtjänsterna skulle naturligtvis vara svenska. Klockarna skulle lära ungdomen att läsa svenska. Till hjälp skulle de få svenska läseböcker och katekeser. De gamla danska skulle förverkas. Vad gäller rättsväsendet skulle man döma efter svensk lag och svenska häradshövdingar skulle efterträda de danska tingsfogdarna. Med sin sannolikt inte helt obefogade misstro mot skånskt krigsfolk, var det naturligt att kungen förbjöd skåningar att göra militärtjänst i det egna landet. I stället ålades skåningarna att till rusthållen skaffa svenskfödda soldater.

"Den hårda linjens män" med kungen i spetsen planerade således en kampanj för att en gång för alla foga in det skånska landskapet i Sveriges karta. Men utvecklingen skulle inte bli sådan Karl XI från början tänkt sig den. Flera faktorer skulle länka utvecklingen i andra banor. Krigsmannen och godsägaren Rutger von Aschebergs inträdande som generalguvernör skulle inte minst medverka till det.


ETT UNIVERSITET I LUND ALLT EFTER HERRENS VILJA

När Lunds universitet formellt nyöppnades i det tysta den 17 juni 1682 var syftet inte att i första hand söka de vetenskapliga sanningarna.

Målet var ett annat.

Universitetet skulle vara ett redskap i den kommande försvenskningsoffensiven.

Från Lund skulle svensktalande präster pumpas ut i de erövrade provinserna och med språket som svärd skulle dansksinnet halshuggas.

Tiden mellan fredsslutet 1679 och återinvigningen blev dock en orolig tid för universitetets tillskyndare.

Karl XI var inte alls övertygad om att universitetet skulle återuppstå, än mindre att det skulle ligga i Lund. I oktober 1679 rycktes grunden för akademin undan då kapitelgodsen drogs in. De behövdes för att finansiera indelningen av rytteriet.

Vad som sedan följde innan universitetet säkrades i Lund var en karusell av uppvaktningar, utredningar, beskyllningar, politiska utspel samt hot och smicker.

De politiska metoder som används för att lösa varvs- och sysselsättningskriser i dagens Skåne är således inte nya.

Lundauniversitetets anhängare förfogade över ytterligare ett slagträ dagens strukturrationaliserare aldrig skulle drömma om att ta i sin hand.

Gud tycktes själv ha utvalt Lund till universitetsort.

Emedan han så mirakulöst de svenska professorum gårdar jämte andra akademikers från elden tvärtemot fiendens omilda uppsåt nådeligen beskyddat haver, framhåller fyra professorer i en skrivelse till Karl XI.

Professorerna fortsatte sedan konsekvent att uppvakta makthavarna i kungens närmaste omgivning.

Största hotet mot Lund var vid årskiftet 1679/80 Landskrona som bl a till följd av den utmärkta hamnen utvalts till generalguvernörens residensstad.

I maj 1680 signerade kungen stadsplanen som omfattade byggnader för såväl världslig som kyrklig förvaltning - samt en nedbantad akademi.

Som så ofta faller idéerna med den man som driver dem. Generalguvernören Johan Gyllenstiernas död blev också grundskottet för Landskronas stolta planer.

Trots att de skånska stånden ej var representerade på 1680 års riksdag dök frågan om universitetets framtid upp.

Två präster från Kristianstadstrakten, Henrik Nissenius och Carsten Rönnow, drog en lans för universitetets restaurering.

På anmodan av biskopen Canutus Hahn föreslogs Kristianstad som lämplig ort och alla förträffligheter räknades upp, även den "härliga kyrkan".

Karl XI var fortfarande kallsinnig. Han menade att provinsens ungdomar skulle söka sig till svenska universitet. Biskopen fick dessutom order att förse Lunds kvarvarande professorer, de som också var präster, med pastorat.

I olika sammanhang lät kungen förstå att Kristianstad, Karlshamn, Växjö och även Karlskrona fanns med i bilden. Universitet var inte heller någon kunglig tanke, fastmer ett gymnasium.

Platsen för ett sådant skulle avgöras av biskop Hahn och den nye generalguvernören Rutger von Ascheberg.

Hahn hade strategin klar. Han skulle få de skånska prästerna att anhålla om svenskt kyrkoskick och besätta predikstolarna med svensktalande präster.

Om prästerna kom från de gamla danska provinserna behövdes, enligt Hahn, ett universitet inom dess gränser. Uppsvenskar som tänkte sig en framtid i Skåne skulle dessutom få en mjukstart i de erövrade provinserna via akademin.

Planerna föll kungen på läppen. Samtidigt agerade de kvarvarande professorerna som om universitetet i Lund aldrig upphört att fungera.

Verksamheten smögs igång redan på vårterminen 1681, ett drygt år före den officiella återinvigningen.

Kungen hade dock bara accepterat ett lärosäte, inte någon speciell plats även om Lund fortsättningsvis skulle vara stiftsstaden.

En fingervisning gavs emellertid i den kungliga resolutionen: akademin skulle kopplas till stiftet och kungen donerade mark till akademin i Lund.

I praktiken var saken klar. I mars 1682 sa kungen ja till återinvigning i Lund och med åtta professorer inleddes arbetet.

Bortsett från en del framstötar från Kristianstad, understödda av studenterna, även Canutus Hahn var öppen för andra förslag, satt universitetet i orubbat bo i Lund.

Karl XI gav 1688 ytterligare tyngd åt Lund genom att donera Lundagårdshuset till universitetet.

"Gamla akademin" tjänstgjorde sedan som universitetets huvudbyggnad mellan 1692 och 1882.


ASCHEBERG LIRKADE OCH LOCKADE SKÅNING TILL TROHET MOT SVENSKE KUNGEN

I slutet av september månad 1680 var fältmarskalken och guvernören över Göteborg, Bohuslän och Dal, Rutger von Ascheberg, på resa från Göteborg till Skåne. Han skulle nu tillträda ytterligare ett ämbete: som generalguvernör och därmed Karl XI:s företrädare också i Skåne. Motvilligt hade han gått med på att ytterligare vidga sina uppdrag. Ett långt officersliv i svensk tjänst, redan under trettioåriga kriget hade satt sina spår. Gikten plågade svårt den strax sextioårige adelsmannen, som var av god kurländsk familj. Ett tämligen omfattande godsinnehav i Bohuslän och Norge krävde också tid liksom omfattande affärer med oxar och spannmål. Inte minst bromsade omsorgen om familjen i Göteborg Ascheberg när Karl XI presenterade utnämningsbrevet.

Men vad som ändå ingav Rutger von Ascheberg mest oro var hans företrädare Johan Gyllenstiernas långtgående program för en snabb och kompromisslös försvenskning av Skåne. Detta desto mera som kungen själv i sitt utnämningsplakat för Ascheberg inskrivit att Gyllenstiernas planer skulle fullföljas. Inför Aschebergs vägran lät kungen dock stryka denna formulering. Därmed var det sista hindret för Ascheberg att acceptera uppdraget också borta.

Men Gyllenstiernas politik hade i alla fall verkat två år i landskapet. Rutger von Ascheberg fick nogsamt erfara hur stort missnöjet var hos såväl adel som borgare, präster och bönder. Kungens och Johan Gyllenstiernas avsikt var dels att låta Skåne bidra till uppryckningen av rikets hårt ansträngda finanser, dels att förvandla Skåne till en uppladdningsplats och centrum för stormaktens förstärkta armé. Landskrona skulle enligt Gyllenstiernas planer bli generalguvernementets huvudfästning, ett projekt som både Ascheberg och stora delar av generalitetet ogillade. Gyllenstierna raserade också befästningar vid Kristianstad och detta trots varnande ord från den ansvarige för befästningsarbetena i Skåne, Erik Dahlberg.

1679 hade Gyllenstierna också förmått Karl XI att utfärda ett brev om reduktion av adelns förläningsgods i Skånelandskapen. Rutger von Ascheberg hade som godsägare inte svårt att dela den skånska adelns motvilja mot denna radikalism och lyckades som generalguvernör att åtskilligt mildra indragningarna, även om han i fall som gagnade hans privata intressen nog så hårt kunde ta bruk av indragningshotet.

Bland allmogens klagomål till Ascheberg hörde att alltför många svenska knektar tilldelats ödegårdar. Dessa brukades på ett sätt som frestade hårt på de rotar som fått till uppgift att bistå vid ödegårdarnas upprustning. I stället placerade Ascheberg nu bönder och drängar som skaffat sig visst kapital på de här gårdarna. Rotarna befriades från sina pålagor. I stället bidrog kronan med skattefrihet flera år.

Diplomati och försiktighet drev alltså Ascheberg också då det gällde böndernas problem. Han insåg att de infödda skåningarna var långt mer skickade att bruka gårdarna i Skåne än ryttare från Uppsverige. På köpet fick han bondebefolkningens förtroende och ryckte undan grogrunden för den besvärliga snapphanerörelsen.

Men då det gällde skåningarnas rätt att ta värvning som ryttare vid de egna regementena lyckades Ascheberg aldrig övertala den mot detta folkslag notoriskt misstänksamme kungen. Först under Karl XII fick skåningen rätt att värva sig i det skånska rytteriet.

Rutger von Ascheberg var i mycket en stor praktiker. Han deltog trots sin vacklande hälsa i långa sammanträden om indelningsverket med de skånska bönderna. Han lirkade och lockade och fick småningom de mest motsträviga och halsstarriga bönder att ta reson. Katalogen över Aschebergs åtgärder för att knyta Skåne samman med Sverige skulle också bli lång: vägarna förbättrades och socknarnas bönder ålades att sätta broarna i stånd. Nya vägprojekt genomfördes i de otillgängliga skogsbygderna. Postväsendet i landskapet länkades samman med den uppsvenska organisationen. Postföringen till kontinenten ordnades över Ystad och över Helsingborg-Helsingör. Gästgiverierna hade under Aschebergs tid sin första guldålder. Man kan kort säga att skadorna efter det dansk-svenska kriget i stort reparerades under åren 1680-1700.

Så långt gagnade Aschebergs verksamhet det allmänna. Men man kan inte förbigå godsägaren Ascheberg. Innehaven av gods och gårdar i Bohuslän och Norge kompletterade han raskt med flera stora skånska egendomar. Bland herresäten som varit i hans ägo är Bäckaskog, Sövdeborg, Ågerup och Tosterup. Dessutom hade han Torup på arrende. Ascheberg var en stor och god hushållare som förmådde göra goda affärer såväl med spannmål som med oxar. En extra och något oväntad inkomst hade han genom en speciell mäklaravgift för gods som han inte sällan med hot om indragning till kronan förmådde den skånska adeln att överlåta till egna vänner i förvaltning och krigsmakt.

Rutger von Ascheberg var den siste store provinsguvernören och under honom försvenskades Skåne. Sannolikt lär det ha varit till hjälp att denna process leddes av en man som var mycket litet svensk. Som kurländare och från början legosoldat hade han aldrig fått någon emotionell bindning till landet. Och själv behärskade han knappast svenska språket. I hans familj talades tyska, brev och dagbok avfattade han på samma språk.


DELIKAT MUTMIDDAG SMORDE PRÄSTAGOMMARNA

De danska prästerna ingjuter bara ondska i folket.

Men eftersom församlingarna inte utan själavåda kan vara utan präster måste pastoraten i Skånelandskapen besättas med svenskar.

Det beslutade det svenska prästerståndet vid en hemlig konferens i Halmstad 1678, mitt under den ännu brinnande danska-svenska striden om Skåne.

Frågan var viktig.

Året innan hade dåvarande generalguvernören Fabian von Fersen övertygat Karl XI om att det fortsättningsvis var nödvändigt att förse predikstolarna med svenskar samt införa svenska kyrkoceremonier.

Några samvetsbetänkligheter från kyrkans sida rörande försvenskningsarbetet fanns inte. Den kyrkliga och den världsliga makten var sammanlänkad i kedjan mellan Gud och folket.

Gud - kungen - biskopen - prosten - församlingsprästen - folket utgjorde länkarna.

Prästerna insåg vid det hemliga mötet att kedjan inte är starkare än den svagaste länken varför den gamle danske biskopen i Lund, Peder Winstrup, förklarades oduglig att leda försvenskningsarbetet.

Ett villigt redskap fanns att tillgå, Canutus Hahn, som utsågs till vice biskop, med placering i Landskrona. Han efterträdde Winstrup vid dennes död.

Några större försvenskningsinsatser gjordes aldrig under kriget även om biskoparna över de omstridda provinserna erhöll hemliga order att danska ABC-böcker, katekes och bönböcker skulle ersättas med svenska.

Inte heller efter freden i Lund kunde försvenskningsarbetet dras igång. Det fanns en hake. Liksom i frederna i Roskilde och Köpenhamn sades att invånarna skulle få behålla lagar och privilegier av danskt ursprung.

Kungen kunde därför inte ge order om att det svenska språket skulle klinga i kyrkorna. Man fick tillgripa den tidigare prövade taktiken. Prästerna skulle själva anhålla om att få använda det svenska kyrkoskicket.

Canutus Hahn förklarade för Karl XI att han skulle förmå prästerna att begära uniformitet, d.v.s. likhet, i gudstjänstlivet.

Biskopen satte raskt sin plan i verket. Han begav sig på visitationsresa till samtliga kontrakt.

- Ni har en trohetsplikt mot överheten och den som sätter sig upp mot överheten sätter sig upp mot Gud, betonade han och gratulerade samtidigt prästerna för deras välförhållande under kriget.

Biskopen kunde inte officiellt uppträda som agitator för att övertala prästerna att ansöka om svenskt kyrkoskick.

I hasorna hade han emellertid prosten i Hällestad, Sven Knutsson, som fick lägga ut texten.

I december 1680 hade 13 av de 23 kontrakten svarat ja. Resten av kontrakten skulle fås på bättre tankar vid ett möte i Malmö för nära nog exakt 300 år sedan. I övertalningen ingick en sjusärdeles mutmiddag, notan gick på 300 daler silvermynt.

Det mest hårdnackade gästerna beslutade därvid att lägga av den danska prästdräkten.

Värden, generalguvernör Rutger von Ascheberg prisade den villighet de visade, "särdeles när jag dem vid slutet av detta möte med en måltid fägnade och trakterade".

Men att det var klent beställt med villigheten visar den mängd åtgärder Hahn i fortsättningen måste tillgripa för att få ordning i Skåne, dessutom var bara var femte präst svensk.

Predikningarna blev för många gamla danska präster stötestenen. Att läsa svenska innantill gick väl an men att själv skriva ihop en predikan på främmande språk lärde man sig inte över en natt.

Men de danska sederna och det danska språket tynade långsamt bort i de svenska kyrkorna, även om det tog lite tid. Poul Ennertsen i Glimåkra lär ha hållit den sista danska predikan i Skåne 1702.

Försvenskningen av prästerna hade knappast någon religiös bakgrund. Innehållet i Guds ord diskuterades aldrig.

Det var i stället en politisk kampanj med udden riktad mot bondebefolkningen.

- Vi är inga turkar eller hedningar, så att ni ska predika svenska för oss. Ni kan predika på danska, som vår gamle präst herr Jens.

Så klagade sockenborna i Gessie utanför Malmö på den uppsvenske prästen. Utan framgång förstås.

Samma veklagan riktade adelsdamen Anne Beck till Canutus Hahn sedan prästen Otto Frisch vägrat betjäna henne efter den danska kyrkohandboken.

För denna förseelse fick Otto Frisch en knäpp på näsan av den servile biskopen.


MYNT OCH TULLAR TYNGDE BORGAREN

"Att vi som nu alla bestå av en Gud med enahanda tro, under en konung och uti ett rike måge ock hådanefter icke allena i kyrkoceremonierna och kyrkoväsendet njuta enahanda skick och ordning utan ock vid domstolarna och administrationen av justitieväsendet få följa Sveriges lag och den uppe i riket övlige process..."

För bara precis 300 år sedan satte borgarna i Malmö de raderna på pränt.

Mottagare var generalguvernören Rutger von Ascheberg som vidarebefordrade deras vördsamma anhållan till Karl XI.

Och så hade Skånes mest betydande stad kapitulerat för försvenskningspolitiken.

Denna trängtan efter svenskhet betingades dock till stor del av ekonomiska bekymmer. 1680 års riksdag, dit Skånes städer ej fick skicka representanter, hade lagt stora ekonomiska bördor på Malmö.

Men priset för att få medverka vid riksdagarna var alltså att man accepterade svenska lagar och förordningar.

I januari 1682 meddelade Ascheberg att kungen i nåder bifallit Malmös anhållan.

Direkt efter Roskildefreden 1658 fick borgerskapet i de erövrade provinserna kanske mer än andra känna av de svenska herrarnas styre.

Städerna dominerades ekonomiskt av handelsmännen som plötsligt drabbades av den svenska tullpolitiken som på många punkter skilde sig från den danska.

Målet var att helt klippa av Skånes kontakter över Sundet. Tullväsendet skulle dessutom naturligtvis kontrolleras av svenska tjänstemän.

Kort efter fredsslutet 1658 meddelades att den stora sjötullen skulle erläggas på all export och import. För så gott som alla varor var den svenska tullen högre än den danska.

Men starkast reagerade borgarna mot att den lilla tullen, även kallad porttullen, belastade "alla ätlige och förnötlige varor" som infördes till staden.

Reaktionen blev t o m så stark att Karl X Gustav kort efter angreppet på Danmark i juli 1658 upphävde lilla tullen för att inte utmana de anti-svenska stämningarna för kraftigt.

- Det ligger mig dag och natt i huvudet, huru vi oss de svenske skola avskudda för den svåra tull och annan besvär oss uppå lägges, menade Malmököpmannen Fadder Davidsen.

De svenska tulltaxorna blev alltså ett hårt slag för städerna. Först 1669 rättade myndigheterna delvis till de värsta misstagen för att bl a få fart på spannmålshandeln.

Svenska mynt skulle också införas, liksom mått och vikter. Skåningarna syntes dock inte alls hågade att släpa på den världsrekordtunga svenska tiodalersplåten. Den vägde 19,7 kilo.

Sedan 1500-talet hade Malmö styrts av fyra borgmästare och ett varierande antal rådmän, som mest 12 stycken. Samlingen inte bara styrde staden utan fungerade även som rådsturätt.

Sedan borgarståndet anhållit om uniformitet inleddes arbetet med att reformera städernas förvaltning.

Fortsättningsvis skulle bara en borgmästare finnas, utsedd av kungen. Malmö tilläts dock ha två borgmästare ända fram till 1791. Efterhand blev alltfler rikssvenskar rådmän i de skånska städerna.

Även domstolsväsendet organiserades om enligt uppsvensk modell.

Barnen, den kommande generationen, var en viktig målgrupp i försvenskningskampanjen. Speciellt intresse ägnade man i städerna åt skolorna.

Danskspråkiga rektorer förflyttades, bl.a. rektorn vid latinskolan i Malmö, Peder Sture. Han fick bli kyrkoherde (!) i Vellinge. Fortsättningsvis höll biskop Canutus Hahn ett vakande öga över lärartillsättningarna.

Även privatskolorna, det fanns nio i Malmö, hölls under uppsikt.

Av den totala befolkningen i Skåne utgjorde borgerskapet i de skånska städerna en liten del. Hur stora städerna exakt var kan bara uppskattas. Någon folkräkning förekom inte.

Däremot kan man få en uppfattning om antalet med ledning av taxeringslängderna. De upptar antalet personer som betalar mantalspengar.

Strax före skånska kriget fanns i Malmö 1.355 personer, i Ystad 680, i Helsingborg 626, i Lund 624 samt i Landskrona 457.


DANSK ELLER SVENSK - VAD SKILLNAD GÖR DET?

Karl XI av Sverige eller Kristian V av Danmark.

Efter det skånska kriget var valet säkerligen likgiltigt för den skånske bonden.

Det var som att välja mellan pest och kolera.

Danskarna använde i krigets slutskede den brända jordens taktik i Skåne. Allt som kunde vara gott för Sverige var ont för de danska förlorarna.

När de danska trupperna lämnade Landskrona och styrde västerut var det en askbeströdd gammal fosterjord man vände ryggen.

Men svenskarna betedde sig inte bättre.

Under kriget brändes allt inom en mils radie från Landskrona för att försvåra fästningens proviantering. Bönder som levererade spannmål till danskarna hotades av Karl XI med skövling och död.

Och danskarna svarade med eld och svärd om man inte fick vad man begärde.

Eld och skövling, död och svärd krävde också sin tribut. Efter kriget var en tredjedel av Malmöhus läns hemman öde.

Värst drabbade var Rönneberga, Onsjö och Harjagers härader, sju hemman av tio stod öde.

Något andrum för den skånske slättbonden innebar inte freden i Lund. Johan Gyllenstierna, generalguvernören, höll provinserna i ett järngrepp och satsade hårt på att bygga upp vad kriget rivit ned.

Skånes bönder, dock icke de som brukade adliga veckodagshemman, indelades i rotar om sex. Varje rote skulle uppodla ett ödehemman. Övriga rotemedlemmar skulle ställa upp med utsädet.

Mer än två bönder på ett hemman tilläts inte, övertaliga tvingades ta ödegårdar. Uppsvenska bönder som ville andas Skåneluft och ta upp ödehemman beviljades flerårig skattelättnad.

Gyllenstiernas metoder var dock lite för bryska och efterträdaren Ascheberg lyckades upphäva rotarnas uppodlingstvång.

Krigsslutet innebar inte heller att de svenska trupperna lämnade det opålitliga Skåne. Rytteriet vågade man inte avrusta. Återigen inkvarterades svenska och tyska ryttare hos bönderna.

Kronofogden Nils Skåning rapporterade om ryttarnas framfart i Vemmenhögs härad där många bönder helt enkelt blev utkastade från sina gårdar av ryttaren.

Till de arma böndernas materiella bekymmer ska läggas de andliga, även i kyrkan drog försvenskningen fram och Karl XI:s vapen stack bönderna i ögonen sedan det uppsatts i kyrkorna.

Vad som gjorde de krigshärjade Skåneböndernas liv värt att levas är inte gott att veta. Det är huvudsakligen eländet som bevarats i de historiska skrifterna.

Kanske bidrog de hyggliga skördarna under de två decennierna efter freden till att göra livet drägligare. Det fanns ju åtminstone mat. Bara 1684 och 1693 drabbades jordbruket av missväxt.

Kanske bidrog också Rutger von Aschebergs förhållandevis milda hand till att göra livet lite lättare att leva.

Han torde med modernt språkbruk ha varit en duva i politiken mot bönderna. De skulle vinnas för den svenska saken med välvilliga åtgärder.

Men hökar fanns det gott om såväl under skånska kriget som under den följande perioden. En av dem var kungen själv.

Till följd av snapphanarnas verksamhet i Skåne under kriget gav han överstelöjtnant Nils Skytte order att bränna hela Örkeneds socken och slå ihjäl alla manliga invånare.

Skyttes krigsdagbok är en dyster läsning.

22 april 1678: "... och uppbrände jag med mina utkommenderade efter specifikation, nämligen Kärraboda, Smålatorp, Rävatorp, Månstorp, 2 möllor och 1 hus, därtill en gammal bonde kaputerades (halshöggs) och lågo vi om natten i Lönsboda".

Och värre blir det innan Skytte sammanfattar och "blevo då på två gårdar när hela Örkened avbränd".

Viktigast för försvenskningen av bönderna var kanske ändock det faktum att man under en lång period efter freden i Lund slapp krigets härjningar.

När Danmark för sista gången i krigiskt syfte stod på skånsk jord hösten 1709 fick man knappast något stöd av de skånska bönderna.

Någon snapphanerörelse av större mått växte aldrig fram.

Skåningarna gjorde tjänst i den svenska armén både som befäl och manskap.

När de sista danska truppstyrkorna i mars 1710 uppslukades av Sundets dimma utanför Helsingborg var de sista realpolitiska danska anspråken på Skåne avvisade.


SÅ FICK STYVSINT ADEL BUGA FÖR SVENSKE KUNGEN

Det var adelns Skåne som Sverige erövrade vid Roskilde- freden 1658.

54 procent av alla hemman ägdes av de skånska adelsmännen som åtnjöt sina privilegier på 120 sätesgårdar i provinsen.

Ett kvartssekel senare var denna gigantiska maktapparat kuvad och tvingad att acceptera svenska lagar och förordningar.

Freden i Lund 1679 blev vändpunkten och början till Skåneadelns fall.

Karl XI beslutade att kasta silkesvantarna och ta i med starkare nypor. I den nye generalguvernören Johan Gyllenstierna hade han en rastlös organisatör, som fick fria händer att sköta försvenskningsarbetet i Skåne.

Något som drabbade adeln hårt.

På våren 1680 slog kungamakten til

Alla donationer och förläningar som adelsmän erhållit under Skånes svenska tid drogs in.

Alla gods som danskar och svenskar fått i pant för lån togs tillbaka utan att pengarna återbetalade

All frihet från skatt som beviljats enskilda personer på livstid upphävdes.

Gyllenstierna pålade även adelns veckodagshemman extra skatter.

På punkt efter punkt stampade Gyllenstierna och kungen den gamla förmyndarregeringens ingångna avtal ned i jorden.

Trots att Gyllenstierna plötsligt avled i juni 1680 var syndafloden lössläppt och den skånska adelns glansdagar räknade. Efterträdaren Rutger von Ascheberg kunde bara verka för att slaget inte skulle bli så hårt.

Det låg för övrigt i den nye generalguvernörens eget intresse eftersom han själv förvärvat jord i Skåne.

Karl XI gick nu till attack mot en av huvudfrågorna, de skånska godsens veckodagsbönder.

Godsens rikedomar grundade sig på det faktum att såväl de insocknes som de utsocknes bönder som bodde på godsets mark var dagsverksskyldiga vid huvudgården.

Kungen avsåg att begränsa privilegiet radikalt.

Ascheberg som satt på två stolar, adelsmannens och kungens, agerade så gott det gick.

- Minska privilegienedskärningarna så ska jag få adeln att begära uniformitet, blev hans ståndpunkt.

Men kungen stod på sig och utgick från att uniformiteten var genomförd inom adelsståndet och införde utan dess hörande svensk lag och rätt.

Dock hade Ascheberg tillskansat sig ett trumfkort.

Även om de utsocknes bönderna inte fick användas i gårdens drift kunde han bevilja undantag för att säkra dess framtida existens.

I sin hand fick Ascheberg den ekonomiska makten att förmå styvsinta skånska adelsmän att buga inför det svenska majestätet.

Under 1680- och 1690-talen gjorde sig också många adelsmän av med danska gods för att som svenskar bosätta sig på sina skånska egendomar.

Tiden verkade för en sammanblandning av den svenska och danska adeln.

Släkterna Thott och Trolle behöll sitt "imperium" genom att en släktgren blev svensk i Skåne medan familjen i övrigt förblev den danska kungen trogen.

Dessutom gifte skånska och rikssvenska släkter in sig i varandra.

Gemenskapen med de svenska ståndsbröderna var nog ofta större än med det egna danska folket, vilket kanske var en av orsakerna till den adelsdominerade förmyndarregeringens lama försvenskningspolitik efter Karl X Gustavs död 1660.

Den gick främst ut på att försätta de danska adelsmännen i ekonomisk trångmål och på så sätt underlätta skånska godsköp för svenska ståndsbröder.

En faktor som underlättade det svenska arbetet var att någon nationalism inte existerade för 300 år sedan. Banden till kungen var långt viktigare än troheten till det gamla folket.

Niels Krabbe sa t ex upp sin trohet till den danske kungen efter statskuppen 1660 och övergick till Sverige.

Den forne danske rikshovmästaren Corfitz Ulfeldt lät sig också villigt lejas i Karl X Gustavs tjänst i det fälttåg som sedermera utmynnade i Roskilde-freden.

Det var sålunda en dansk adelsman som var en av den svenske kungens främste medhjälpare då Skåne föll i Sveriges händer.


...MEN FOLKETS SPRÅK RÅDDE INGEN PÅ

På 1940-talet upptecknade fil dr Ingemar Ingers i Lund en mängd ord som ringaren i Tottarp, Bara härad, Olof Jeppsson använde beträffande kyrka och kyrkogård.

Jeppsson var född 1863, tillträdde sin tjänst 1890, således mer än 200 år efter försvenskningsarbetets inledning i Skåne. Han var verksam som ringare till 1933.

ngers fann att Jeppssons språkbruk var påfallande genuint. Jeppsson sade t ex abelátor (oblater), bällen (bälgen till orgeln), gaveståkk (danskans gabestock, dvs den skamstock som förvarades i vapenhuset), lijvöjn (likvagn), nattvarstöjjed (nattvardskärlen), präkestol, spillebored (orgelklaviaturen) och tjårka.

Olof Jeppssons ordlista kom till god användning när Ingemar Ingers 1974 i en uppsats "Uniformiteten och Skånes folkmål" tog itu med en vanlig försyndelse hos historiker med avseende på den språkliga försvenskningen av Skåne. Dessa har nämligen ofta lite slarvigt sammanblandat införandet av svenska som officiellt språk och folkets övergång från skånska till ett mera "svenskt" talspråk. Inget kan vara felaktigare. Ämbetsmän, präster och professorer - efter 1680 oftare av svensk börd -- begagnade svenskan; den som var född dansk fick försöka få svensk "snits" på sina skrivelser efter förmåga. Men allmogens språk skulle förbli opåverkat länge, länge. Att lyssna till svenska predikningar och sjunga svenska psalmer gjorde knappast att språket på kyrkbacken fick många svenska inslag.

Och de generationer som låg mellan Olof Jeppsson i Tottarp och hans tidigare föregångare på 1680-talet hade, som vi kan se av listan ovan, bevarat de invanda danska beteckningarna för det mesta som hörde till kyrkolivet.

Som vi sett i det föregående avsnittet "Delikat mutmiddag smorde prästgommar", hade det skånska prästerskapet stora bekymmer med det nya språket. Den danske historikern Knud Fabricius har studerat en lång rad brev och handlingar som präster och ämbetsmän upprättat under Skånes första svenska decennier. Det är inget annat än lidandets katalog över försöken att skriva ett språk som skulle tilltala den nya överheten. Kring 1670 finner Fabricius egentligen bara en präst, Kristoffer Hansen de Fine i Brandstad, Färs härad, som presterar en god svenska.

Och inte brukas ett svenskt riksspråk flitigare eller bättre av den ämbetsmannakår som vid denna tid ännu är synnerligen dansk. Malmös rådstuguprotokoll förs t ex på danska ända till 1675; då hade samma handlingar skrivits på svenska i Landskrona i tio år. I Lund var stadens språk - om man bortser från den höglärda kretsen vid akademin, - danska.

Universitetskanslern Stenbock fick 1668 ett brev från staden på danska och på domkyrkans gravstenar avfattas inskrifterna på danska långt in på 1680-talet. Av alla skånska städer är man mest stolt över sin danska i Helsingborg. Fabricius noterar att danskan nyttjas i alla sammanhang; i brev och räkenskaper, på gravstenar, kyrkklockor och ljuskronor.

Och vad ska man säga om de goda borgarna i Kristianstad som översatte de svenska breven till danska innan man lät befolkningen ta del av dem? Men fattiga och härjade städer, som Ängelholm och Ystad, försökte använda svenska i sina skrivelser.

En annan forskare, Georg Göransson, har studerat prästernas brev till den mäktige och stränge biskop Canutus Hahn.

I början skrevs ofta till biskopen på ren danska, men mot slutet befanns det synbarligen ej rådligt. De karakteristiska skillnaderna mellan danskan och svenskan i skrift började utplånas. Böjningsformerna fingo allt större likhet med svenskans; b,d,g efter vokal utbyttes mot p,t,k; stavningen förändrades till å och svenska ord trängde in.

Stig Örjan Ohlsson som skrev sin doktorsavhandling om Skånes språkliga försvenskning, har med moderna analysmetoder visat att den språkliga försvenskningen är fri och spontan fram till 1680. Därefter - fram till 1685 - är utvecklingen säkert politiskt hårt styrd. I många typer av material kan man då se att försvenskningen tagit ordentlig fart. I flera fall kan man så slå fast att de danska elementen är utrensade redan 1690, andra exempel visar att det dröjer till 1700 och ibland ytterligare ett decennium.

Men vi ska alltså komma ihåg att detta gäller ämbetsmannaspråket, det officiella språket. Skåningen behöll sin skånska dialekt och införlivade blott så småningom svenska ord. Vi hämtar ännu ett exempel från Ingemar Ingers uppsats:

Femte budet blev inlärt under formen "Du skall icke dräpa", men dräpa blev inte därmed ett folkligt ord. Detta begrepp uttryckes med slå ijel eller ö-lägga. Endast i en del av nordöstra Skåne finns, liksom i sydligaste Småland, dräpa i förbindelsen dräba löppor, men detta är intet lån från katekesen.

Skånskans "utslätande" eller ska vi kalla det "försvenskningen av skåningarnas talspråk" är istället en sen process. Drivkrafter är ökad utbildning, inflytande från radio och TV, snabba kommunikationer osv. En undersökning bland gymnasister för några år sedan visade f.ö. att självhat mot det egna uttalet är större i Skåne än någon annanstans i landet. Samma undersökning visade att skånskan är den dialekt man i övriga landet tycker sämst om av alla.


© SSF

*****

Uno Röndahl. Född i Näsum 1924. F.d. kriminalkommisarie i Kristianstad. "Blodbadet i Klågerup" ingår som ett kapitel i Uno Röndahls bok "Skåneland utan förskoning", Lagerblads Förlag, Karlshamn 1981.

"Blodbadet i Klågerup"

av UNO RÖNDAHL.


Bernadottes förstärkningslag 1811. Missnöje och oroligheter i Skåne. Bönderna mot despotiska adelsherrar och sadistiska frälseinspektorer. Skåne i belägringstillstånd. Bernadotte och militären statuerar exempel. Massmordet i Klågerup den 15 juni 1811. Domarna i Malmö den 4 november 1811. Förspelet till allmogens resning mot tyranniet 1811. Grymheter på de skånska herrgårdarna. Samuel Tullberg - de skånska frälseböndernas talesman.

Vi har sett att Sverige tvingades ansluta sig till kontinentalsystemet, genom freden med Frankrike i Paris den 6 januari 1810. Freden innebar också förpliktelse att utestänga alla engelska fartyg från svenska hamnar. Då denna fredsbestämmelse saboterades av svenskarna tillställdes den svenska regeringen ett franskt ultimatum den 13 november 1810. Två saker fanns att välja på, antingen krigsförklaring mot England inom fem dagar eller också krig med Frankrike. Man valde då det förstnämnda och den 17 november utfärdades krigsförklaringen.

Med anledning härav krävde den nye kronprinsen, att försvaret skulle utökas och genom en förordning den 23 april 1811 föreskrevs att 15000 man genast skulle utskrivas som förstärkningsmanskap. Förordningen föreskrev att utskrivningarna skulle avgöras hos sockenstämmorna, vilka fritt fick välja mellan lottning eller lega. De utskrivningsskyldiga, "drängar, statare, torpare, åbor och inhysehjon", gavs ingen som helst rätt att säga något. Oviljan mot utskrivningarna och de inhumana bestämmelserna, i en förening med det uppenbara armodet efter den senaste krigstiden, medverkade till ett passivt motstånd hos befolkningen. Snabbt ökades spänningen genom myndigheternas bryska framfart, som välsignats av kronprinsens uppblåsta personliga ingripande, och redan under maj och juni uppstod det direkta oroligheter såväl uppåt i Sverige som i Skåne. Det som skedde i Skåne fick emellertid ett helt annat förlopp, ty här kom upproret mot förstärkningslagen att på gammalt känt sätt kväsas i blod, av en hård och brutal militärstyrka, som högsta pådrivande krafter finner vi kronprinsen-regenten Bernadotte och hans ränklystne general och befälhavare i Skåne J.C.Toll samt deras redskap landshövdingen i Malmö greve I.F.von Rosen, kommendanten i Malmö, generalmajoren och greven Hampus Mörner, översten och greven Ridderstolpe och därtill hela raden av den svenska maktens representanter i Skåne, ingen av dessa nämnda, men därför inte glömda

Ett tydligt uttalat missnöje och tecken på oroligheter kom ganska tidigt i Ystadstraken inom Ljunits, Herrestads, Färs och Vemmenhögs härader. Den 26 maj begärde drängarna på de piperska godsen Krageholm, Högestad och Baldringe att få tala med sin godsherre om uttagandet av förstärkningsmanskapet. Sammankomsten höll på att sluta olyckligt, då Piper inte ville dela drängarnas syn på uttagningarna. Drängarna gjorde till och med ansatser att tränga sig in i de grevliga gemaken. Sådana tillbud förekom lite varstans på den skånska herrgårdsslätten. På grund av majhändelserna vid de sydskånska herrgårdarna och vad som förväntades i samband med en av landshövding von Rosen utlyst sammankomst i Ystad den 4 juni, fann sig landshövdingen i behov av militärhjälp. Härom skrev han till kungen, " -- Med anledning härav har jag funnit mig föranlåten, att hos generalbefälhavaren i Skåne, Hans Excellens Herr Fältmarskalken, Riddaren och Kommendören av Eders Kungl. Maj:ts orden Högvälborne Friherre Toll genom till honom avsänd kurir begära den militära handräckning, som erfordras till avvärjande av oväntade uppträden vid nämnda sammankomst eller de sammanträden, som å andra ställen inom länet komma i ärendet att hållas, --"

Mötet i Ystad slutade utan några allvarliga intermezzon. På andra håll i Skåne ökades emellertid spänningen dag för dag. Det var inte bara förstärkningslagen, eller som den kallades för i Skåne "förskräckningslagen", utan en nedärvd befrielselusta mot sekler av ofrihet, under despotiska adelsherrar och sadistiska frälseinspektorer. Möten hölls lite varstans. Folkmöten i tysthet utan herrarnas vetskap på Rynge gårds ängar, på Tunabergs backe och på många andra ställen.

I Luggude härad blossade upprorslågan upp på allvar, underblåst av ett synnerligen provocerande uppträdande av den tillkallade militären. Böndernas anförare Ola Persson, som sänts in till Helsingborg för att framföra deras mening, kvarhölls och häktades. Militären fann här ett utmärkt tillfälle att statuera exempel. Trots att bondehopen ej stört den allmänna ordningen fick de, vid hot om våld, order att skingras. Den militäre befälhavaren fann böndernas tal som uppstudsigt när någon av dem yttrade, "Varför ska vi låta fösa bort oss som boskap, bröder?" Så var det hela igång, -- " - anföraren kommenderade chock. De blodtörstiga husarerna, mestadels sammanrafsat folk av flera nationer, ryckte in så hastigt på allmogen, att det inte blev tid att självmant åtskiljas eller springa undan. De förföljdes av de ridande vildarna efter vägar och stigar, och även sådana, som redan förut var ett gott stycke på hemvägen, upphanns och misshandlades. - Hugg duktigt på gossar, uppmuntrade en underbefälhavare och med fördubblad iver förföljdes de flyende. Åtskilliga blev sårade, andra lyckades komma undan, därför att fältet var tuvigt, så att ryttarna hade svårt att komma fram."

Den bålde landshövdingen von Rosen rapporterade det skedda till kungen och omtalade sin befälhavares, en ryttmästare Geijers bedrifter, att denne "lät gripa en av de drängar, som framträdde och sig utmärkte, samt genom påridning skingrat helt och hållet dem, som kvarstannat, och varvid åtskilliga, dock lindrigt, skadats". von Rosen inrapporterade också, "att jag funnit mig föranlåten låta arrestera denna socknens deputerad, Ola Persson i Esperöd, i anseende till dess sturska och mindre tillständiga uppförande vid sammanträdet".

Våld föder våld. Det som skett skulle komma att bli anledningen till något mycket värre. Den svenska regeringen, med kronprinsen Karl Johan i spetsen, drog åt tumskruvarna. Det uppstudsiga skånska folket skulle ännu en gång kväsas med vapen i hand. Högsta ledningen gavs åt befälhavaren Toll och det var herrarnas rätte man, -- en man som fann nöje i att visa sin nu erhållna, nästan diktatoriska makt. Order utgick genast att bondhoparna skulle skingras och Skåne förklaras i belägringstillstånd. Greve Mörner fick sig anförtrott Malmöområdet och generaladjutanten von Platen Ystadsområdet. Det hjälpte inte att miltärpatrullerna dag och natt genomkorsade landskapet. De uppretade bönderna och drängarna svarade med plundring och våldsdåd mot herrgårdarna, mot vissa präster och mot länsmännen. Från att ha varit småhopar av kringstrykande bönder och drängar slog de sig samman i allt större avdelningar, för att till slut kunna räkna sig som en bondehär på omkring 1500 man, som växte dag för dag. De vettskrämda adelsjunkrarna tog sin tillflykt till fästningarna under den svenska militärens beskydd och en del av dem stannade inte förrän de på gammalt vis tagit sig över till Köpenhamn.

Man försatt inget tillfälle från militärens sida att reta, trakassera och misshandla de allmogegrupper som anträffades. Man inrättade till och med ståndrätter, med utomordentliga befogenheter för de militära hejdukarna. I Lövestad hölls till exempel ståndrätt mot en grupp av de upproriska bönderna. Exekutionen begyntes i det fallet med prygel! Det drog nu ihop sig till det slutliga avgörandet mot mitten av juni 1811. Den församlade bondehären på omkring 1 500 bönder, husmän och drängar drog mot Klågerups slott. De vapen man förfogade över var liar, högafflar och påkar och ett litet fåtal skjutvapen. Bondehärens budskap uttalades klart och tydligt. Man ville åtnjuta samma lag och rätt som herrarna, man ville inte godkänna förstärkningslagen och den extra roteringen och man ville heller inte längre finna sig i hoverierna på herrgårdarna eller bli misshandlade och trakasserade av herremännens förvaltare och inspektorer. Den 15 juni skulle alla samlas på Klågerups gods, för att nu en gång för alla göra slut på herrefolkets förtryck.

Dagen innan den utsatta mötesdagen, således den 14 juni, ankom Mörners husarer till Klågerup. En del av bondehären tog nu till flykten, men omkring 800 vägrade att ge sig. Så kom den 15 juni, en av de mörkaste dagarna i den svenska ockupationen av Skåneland. Generalmajoren Hampus Mörner, på order av kronprinsen-regenten och högste befälhavaren Toll, ryckte an mot resterna av bondehären "med 100 man af Konungens regemente, 40 husarer, och 2:ne trepundige kanoner samt mötte dem (bönderna) vid Klågerup, hvarest de hade förskansat sig på Ladugården". Något senare anlände även Månstorps husarregemente.

Utgången på fältet var given, hötjugor mot kanoner det räckte inte, hur hjältemodigt man än uppträdde från allmogens sida. De som inte sablades ner i inledningen eller lyckades fly förskansade sig inne på Klågerups gård. Några kanonskott och vägen in på gården öppnades för de svenska knektarna. Sablar och bajonetter färgades än en gång av de skånska böndernas blod. Knektarna gav ingen pardon, "de sköt till måls på dem och nedhögg dem för blott tidsfördriv", skriver ett vittne. De bönder som jagades ut på fälten och upphanns av sina plågoandar slogs eller stacks ömkligt ihjäl. Hur många som denna fasans dag fick släppa till sina liv är det ingen som vet. Officiellt uppgav den svenska militären att trettio dödades och att sextio sårades samt att 395 infångades och sattes på fästning.

Det får anses vara fullt klart att den svenska militären även den här gången var upphovet till ett veritabelt massmord. Det ligger säkert en stor sanning i Anders Hedvalls epos om bondeupproret i Skåne 1811, då han om den blodiga aktionen tecknar följande: "och länge dröjde det nu inte heller, till slottet liknade ett slakteri."

Det berättas, att när myndigheterna skulle uppsamla liken kring Klågerup fann man att de flesta i hemlighet blivit bortförda av förtvivlade vänner och anhöriga, som inte kunde förlika sig med att de skulle nedmyllas i en namnlös massgrav. Det är därför ingen som egentligen vet hur många liv denna skändliga operation krävde.

I triumf återvände kronprinsens utsände Hampus Mörner till Malmö, ridande i spetsen för sina "hjältemodiga" knektar, uppvisande sitt krigsbyte, i form av allmogens hötjugor och liar och där bakom 200 infångade bönder, drängar, husmän och inhysehjon. Utmattade och hungriga "med hamptömmar bundne tre och tre tillsammans med händerna på ryggen samt sedermera vidare sammanbundna liksom i en kedja". Alla "bovarna", svenskarnas nya uttryck i stället för "snapphanar" på den skånska allmogen, inspärrades på Malmö fästning.

Den behandling fångarna fick utstå, såväl under rannsakningen som efter domen, var rå och hård. Tvångsarbete hörde till dagordningen, även de kroppsligen sjuka tvingades under hugg och slag och "hårdt tilltal" till arbetet. Antalet sjuka växte för varje dag och under hösten hade 30 av 111 insjuknat i rödsot och febrar. Friska och sjuka sammanpackades ändå i samma rum. Personlig hygien och frisk luft var okända begrepp för dessa olyckliga människospillror, som tagit sig före att sätta sig upp mot den diktatoriska militärledningen. Fästningslivets kval utökades genom sadistiska väktare. Detta gällde inte minst en baron Liewen, förordnad till närmaste vakthavande på fästningen, "en man som sällan var nykter och som fördref ledsnaden med att spela tyrann mot de arma bönderna".

Då de olyckliga den 4 november 1811 fördes ut på Stortorget i Malmö för att få sin dom berättas det, att fångarna var i sådant tillstånd att den på torget församlade allmänheten inte kunde "nalkas dem närmare än på 50 steg: så stinkande var den lukt de olyckliga förde med sig". I det tillståndet mottog de sina domar av den inkvisitoriska domstolen. 14 av de 135 tilltalade frikändes medan 20 dömdes att mista högra handen, halshuggas och steglas, 43 av dem dömdes till 40 par spö och sex års fästning, enbart till 40 par spö dömdes 31, medan flertalet av de övriga dömdes till kortvariga fästningsstraff på vatten och bröd eller prygel.

I slutet av året kom kungens utslag som fick till följd, att dödsstraffet gick ut över tre av de som ursprungligen dömts till döden, 24 fick spöstraff medan 27 fick fästningsfängelse på varierande tid och slutligen 74 fick fästning på vatten och bröd.

På det sättet kunde den svenska maktens representanter behandla den skånska allmogen ännfile:///F:/0000_Aktuella%20projekt/scania2017/sidor/books/333_boken/del03.htmu vid 1800-tales början. Det var också en seger för de svenska jordmagnaterna, som likt rovfåglar slagit under sig de skånska godsen under förgången tid. Med kronprinsens, Tolls och Mörners hjälp kunde de tvinga den i stort sett rättslösa befolkningen tillbaka i den förtryckta och egenmäktiga sociala misären. - Men ett vann man ändå, ty vid riksdagen 1812 återkallades ordern om förstärkningsmanskapet. I stället kom beväringen, grunden för den allmänna värnplikten.

På Malmö Stortorg där restes inga monument över kallblodigt mördade skånska patrioter. Bakom det skedda stod krigsivraren den förste Bernadotten. Både han och hans ättlingar hyllas ju varmt här på Stortorget, om man får tro lyriska tidningsskribenter, - men kanske är det invandrade svenskar som står på torget när högst densamme i nåder låter sig förevisas från rådhusets balkong. De ärevördiga byggnaderna kring det gamla Stortorget kan ju inte vittna inför den församlade menigheten om vad som i gångna tider utspelade sig här, och de svenska historikerna tiger som muren om deras fäders ogärningar.

Ändå föreskrevs ju en gång att Skånes folk skulle "blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheter oturberade och obehindrade,"!

Det var en lång förhistoria som låg bakom den heroiska bonderesningen i Skåne. Det var inte bara den så kallade "förskräckningslagen" utan en räcka av övergrepp och olagligheter från den "skånska" bördsaristokratiens sida. Vi har förut antytt begrepp som "bondeplågare", ofta i skepnad av adelsherrarnas blodsugare, kallade inspektorer. Dessa utövade sin pryglande verksamhet i kraft av att den svenska adeln övertog den skånska jorden. Adelsmännen själva försatte aldrig något tillfälle att utöka sitt kapital- och jordägande på allmogens bekostnad och om någon skulle få för sig att samla ihop alla de bevis som verkligen finns i den här vägen, skulle också denne någon kunna fylla volym efter volym med exempel på sadistiska övergrepp och kriminella jorderövringar från adelns sida, allt ifrån övertagandet 1658 fram till sekelskiftet 1900. Låt oss därför ta några brottstycken från det som varit i den här vägen.

Under den stora förstörelsens tid från 1701 och efter denna tid uppkom trängande behov av medel till det utblottade svenska statsverket. Då började de så kallade skatteköpen av kronans egendomar på initiativ av den egennyttiga och baksluga högadeln. Genom skatteköpen återgick stora arealer av kronogods på privata händer, ur de gods som fallit för 1680-talets reduktioner. På så sätt kunde företrädesvis adeln komma över stora jordarealer för obetydliga summor i form av mellan 6 till 10 års grundränta å jorden. Vi nämnde "företrädesvis" och det grundar sig på 1719 års riksdagsbeslut, som gav adeln rätt att besitta och förvärva så kallad priviligierad jord, och det som inte var priviligierad jord blev ändå, med hjälp av allehanda förevändningar priviligierad adelsjord.

Det finns drastiska exempel på "rättvisan" i den här vägen. Till exempel åborna till sextio hemman, om tillsammans 17 11/48 mantal Börringe kloster, ett av de förut omtalade bornholmska vederlagsgodsen, som vid det här tillfället ägdes av en kammarherre Beck-Friis. Åboarna begärde var för sig att få skatteköp på sina gårdar och det gjorde Beck-Friis också. Då hans ansökan beviljades klagade åborna vid riksdagen. Inledningsvis förgäves, men senare med framgång eftersom klagomålen medförde rätt för åboarna "enligt lag och författningar och deras tillämpning". Det gick Beck-Friis ära för när, och när han senare blev både greve och riksråd förmådde han ständerna att upphäva beslutet. Bönderna ålades att återlämna sina skattebrev, som exekutivt fråntogs dem. Svenske kungen Adolf Fredrik ålade dessutom bönderna vid 1000 dalers vite, att ej vidare besvära honom med klagomål och för Beck-Friis utfärdades nytt skattebrev på de omtalade hemmanen. Hävderna visar många sådana exempel, inte bara i Skåneland utan över hela det svenska imperiet.

Hävderna omtalar också de mest upprörande grymheter mot den värnlösa allmogen under de skånska herrgårdarna. Öresunds- Posten skrev till exempel 1868: "Vid Hyby kungsgård, ägd med frälserätt av friherre C G Wrangel von Brehmer, har hoveribönderna icke njutit allt gott. Deras kontrakt har varit sådana att de med hull och hår varit i godsägarens våld. De har skolat infinna sig till arbete när helst det behagat friherren, eller hans rättare att kalla dem, och om de på minsta vis förgått sig eller varit olydiga har de obarmhärtigt blivit pryglade. Jag har under mina vandringar härstädes träffat personer, som själva åsett, hur fordom bönder och drängar på det grymmaste blivit misshandlade härstädes, de har med tårar i ögonen berättat, hur drängar som endast gjort sig skyldiga till den ringaste förseelsen att komma en halv timma för sent på dagsverket, blivit mottagna av ladufogden med prygel och sedan släpade in i en kammare, där de formligen blivit nedlagda och mörbultade till dess de knappast mer kunnat giva ett ljud ifrån sig".

Även om den här typen av övergrepp skulle det kunna skrivas volymer om den nära nog livegna allmogens sekellånga lidanden på de skånska adelsgodsen. Det var emellertid inte bara det att de var utlämnade till sadistiska slavdrivare, utan därtill kom att de framlevde sina liv i armod och med hungern som ständig gäst i sina torftiga stugor. De var också utlämnade till godsherrens godtycke vad det gällde lönen, som närmast enbart kan betraktas som ett hån mot arbetaren och arbetets värde, eller vad sägs om lönen för ett dagsverke mot slutet av 1860-talet, som betalades med 58 öre. Detta får då ses i relation till risken för prygel och straffdagsverken, den nedsatta arbetsförmågan på grund av undernäring eller misshandel och därtill en arbetstid som började klockan 3 på morgonen och inte slutade förrän klockan 10 eller 11 på kvällen.

När man då ser hur allmogens sociala förhållanden varit är det inte något att förundra sig över, att bördsaristokratin och övriga besuttna fortlöpande kunde utöka sina egendomar och sitt kapital på den arbetande allmogens bekostnad. Man bör heller inte ställa sig tvivlande till vad som var den verkliga anledningen till bondeupproret 1811. En förtvivlad manifestation, som på bestialiskt sätt slutade i ett blodbad och sedan förblev allt vid det gamla, det vill säga att herremännen ännu en tid lyckades behålla sin priviligierade ställning. Längre fram i tiden skulle tillståndet resultera i förnyade oroligheter. Vi kan påminna om Gustafsborg 1862, Sinclairsholm 1865, Råbelöv och Össjö 1866 med flera.

Bakom de sistnämnda händelserna finns också en historia av samma slag som vi relaterat i det föregående. Denna och andra händelser vid godsen Rönneholm, Barsebäck, Skarhult, Högestad, Krageholm, Sövdeborg, Snogeholm med flera, ledde till den så kallade "tullbergska rörelsen" under senare delen av 1860-talet. Namnet uppkom efter förre korpralen Samuel Tullberg vid Skånska Husarregementet, som började uppträda som frälseböndernas ombudsman i deras kamp om sina gårdar under godsen. Gårdarna hade i många fall "sedan urminnes tid" varit i händerna på böndernas förfäder, och genom Tullberg yrkade de i olika stämningsansökningar att godsägarna skulle frånkännas rätten att bestämma över frälsegårdarna. Inom den ramen vidtog man också arbetsinställelse hos godsherrarna, vilket i sin tur ledde till att godsägarna stämde bönderna för att de inte fullgjorde sina hoveriskyldigheter eller för bristande arrendebetalning samt begärde i kraft därav vräkning från gårdarna.

Det skulle föra alldeles för långt att i detalj redogöra för allt det som skedde innan adelsherrarna lyckades med sitt uppsåt, att neutralisera rörelsen genom att sätta Tullberg inom lås och bom. Men efter flera processer och med hjälp av regeringsmaktens överhet i form av landshövding von Troil, lyckades godsherrarna i sitt uppsåt, sedan Tullberg av länsstyrelsen efterlysts som en "ytterst farlig person". Godsägarna, givetvis, utlovade till och med ett pris om 500 riksdaler för hans gripande sedan man fattat beslut om hans häktning. Både Tullberg och hans hustru jagades därför av överhetens lakejer som vilda djur i skogarna och i februari 1869 slutade jakten i Torups socken på en gård kallad Tranebygget. Här greps då böndernas talesman av en svensk kronolänsman vid namn Gyllensvärd. En tidningsrelation berättar, att Tullberg "sökte springande undkomma dem. Flera bösskott avlossades efter honom, utan att hagelsvärmen det ringaste bekom honom och det var först då Gyllensvärd upphann och slog omkull honom, som han måste ge sig". Man drog sig alltså inte ens en gång att skjuta efter böndernas "advokat", som om han varit en grov brottsling. I kraft av gripandet belades Tullberg med såväl hand- som fotbojor varefter han infördes till häktet i Helsingborg, där han fick sitta med bojorna på!

Jakten på Tullberg fick sin epilog vid Onsjö häradsrätt i Åkarp den 12 mars 1869. Trots angivaren greve Arvid Fredriksson Posse och hans vittnen kunde inte något graverande påvisas mot Tullberg och som sig bör försattes den åtalade på fri fot. "Helt och hållet frikänd - vem skulle ha trott det i vintras, då justitiekanslern fann sig föranlåten att mot Tullberg förordna särskild åklagare, då pris sattes för hans gripande - vi hade så när sagt hans huvud - och då kronobetjäningen jagade den stackars korpralen i skogarna och sköt efter honom som efter ett skadligt djur (fast skotten lyckligtvis inte träffade) och slutligen när han väl blivit anammad nattetid förde de honom från Helsingborg till Malmö ombord i en örlogsångare".- skrev Jönköpings Tidning i ett referat efter domen.

Året före de slutliga åtgärderna mot Tullberg, således 1868, hade godsägarnas vräkningar av sina frälsebönder kulminerat, Kristianstads-Bladet noterade härom 1868: "Frälsebönderna å de piperska egendomarna, varest okunnigheten, eländet och trotset är störst, lär visa en så hotande hållning, att de civila myndigheterna på de platser, varest vräkningsdomarna skall verkställas, ansett det nödvändigt att rekvirera handräckning av militär, för att i händelse av behov möta våld med våld". Öresundsposten skriver om en vräkning sålunda: "Av de stackars böndernas husgeråd och bohag skonades intet. Allting vräktes huller om buller ut i den nyplöjda och gyttjiga marken. Fönster och dörrar borttogs, kakelugnarna sönderslogs och sängarna sönderhöggs med yxor, säden i Baldringetorp, omkring 6 tunnor urtröskad råg, vräktes ut i smutsen och nedtrampades, mjölkfaten nedtogs från hyllan och kastades med sitt innehåll i högen, till och med några brödkakor var man gudlös nog att kasta i smutsen". Övergreppen mot bönderna, iscensatta av svenska godsherrar på skånska gods, övervakades av Karl XV:s soldater med skarpladdade gevär!

Av de här kortfattade relationerna framgår bland annat, att bland andra figurerade de piperska godsen i dessa sammanhang såväl 1811 som senare. Vi har också i förbigående mött greve Arvid Fredriksson Posse, vid den här tiden, 1860-talet, chef för det så kallade lantpartiet i den svenska riksdagen. En, som det sades, frisinnad men ändå hänsynslös adelsjunker. Känd såväl på sina egna egendomar som på de piperska domänerna, där han figurerade som förmyndare, som en av de allra värsta bondeplågarna i hela Skåne. Denne man i Sveriges riksdag gick sina adelsbröders ärenden i kampen mot frälseböndernas ansträngningar att med hjälp av den "tullbergska rörelsen" befria sig från det medeltida hoverioket. Bakom hela denna eländiga, för att inte säga kriminella historia, tronar i bokstavlig bemärkelse den svenske kungen Karl XV, utmålad som en folklig man - men kanske sträckte sig denna folklighet inte längre än till den kungliga sängen på Bäckaskogs slott, - vem vet.

Ändå var det ju så en gång att man i Roskilde kom överens om att Skånes folk skulle "blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheter oturberade och obehindrade," - eller kanske var det inte något annat än onödigt slöseri med bläck!


© SSF

Vidare till Del 2
© Stiftelsen Skånsk Framtid