333-årsboken om Skånelandsregionen

- historielös - försvarslös - framtidslös

av Stiftelsen Skånsk Framtid

Utgiven 1991
Bearbetad för Internet av G. Hansson
© Stiftelsen Skånsk Framtid
(Copyright: Respektive författare och Stiftelsen Skånsk Framtid.)


Del 2


  • Det skånska problemet - BERNDT DAVID ASSARSSON
  • Den bortglömda skånska litteraturen - HELMER LÅNG
  • Hur historien förfalskas - VILHELM MOBERG
  • Två artiklar - K ARNE BLOM
  • Skånelands historia i Skånelands skolor - BERNDT DAVID ASSARSSON
  • Om nyetnisk väckelse i Västeuropa under efterkrigstiden - WERNER PERSSON


*****

Berndt David Assarsson. 1892-1955. Präst vid St. Clemens kyrka i Helsingborg. Fil Kand. i Lund 1912 och prästvigd i Innsbruck 1917. Monsignore (påvlig kammarherre) 1927. Biskoplig kommissarie för södra och västra Sverige med säte i Helsingborg 1939. Huvudredaktör för tidskriften "Credo" 1920-37. "Det skånska problemet" förekom som en skrift utgiven av Credos Förlag, Stockholm 1923.

" Det skånska problemet "

av DAVID ASSARSSON.


AVIS AU LECTEUR

Föreliggande problembok är endast skriven för verkliga skåningar, d.v.s. för sådana skåningar, som känna sin samhörighet med Skåne och älska sitt land och dess minnen ej blott med frasgranna ord utan i anda och kraft. Blott dessa kunna hava något personligt intresse av följande komplex av reflektioner. Blott för dem kan det skånska problemet bliva en hjärtesak. De äro de enda, som kunna förstå det tungomål, på vilket denna lilla bok är skriven. För alla andra kan den icke bjuda mer än en främmande problemställning, som på sin höjd uppväcker ett snart övergående kuriositetsintresse.

Sålunda har redan genom dessa inledande varningsord Det Skånska Problemet blivit en förbjuden bok för det stora flertalet. Och dock ser vår lilla skrift sig nödsakad till att än ytterligare inskränka de önskvärda läsarnas alltmera glesnande skara. Trots sin egen anspråkslöshet ställer den nämligen mindre vanliga anspråk också på sina skånsksinnade läsare. Ty det är uteslutande till allvarligt reflekterande människor, som denna framställning vänder sig. Man betänke, att den från början till slut behandlar ett betydelsefullt problem, som ovillkorligen kräver eftertanke. Alltså kan den ej med behållning bliva läst av den typ jäktade nutidsmänniskor, som aldrig har tid att ens sätta sig in i det enklaste problem och blott lever och tänker för dagen utan att offra en minut på något onödigt varför. Icke heller är den lämplig lektyr för sådana naturer, som äro tröga och bekväma i tankearbetet och instinktivt sky den ansträngning, som det kostar att på egen hand brottas med problemen. Den åsyftar nämligen ingenting annat än att väcka till självständig eftertanke och unnar knappast läsaren en enda tankevilande stund av enbart passivt mottagande.

Men allramest måste en eftertrycklig varning för denna bok, vilken blott har något att säga till det tänkande fåtalet, uttalas för sådana läsare, som sakna förmågan att lugnt och objektivt tänka sig in i ett nytt problem utan i stället, redan innan de hunnit tillägna sig det främmande tankekomplexet, fatta humör, taga parti och låta ett upprört känslosvall försvåra det klara och kritiska förnuftets krävande undersökningar. Må dessa smeka sina favoritåsikter, läsa och lyssna till invanda ord, vilka fullständigt passa till deras förutfattade meningar. Allvarlig problemställning är en högst olämplig sysselsättning för dem.

Men om antalet förstående läsare nödvändigtvis måste vara starkt begränsat, så skänkes bokens tankeinnehåll åt dessa med så mycket större personlig värme, med uppriktig tacksamhet för att de velat stanna och lyssna. Till var och en av dem skulle denna bok vilja ingående tala. Ty de måste veta, att dessa obetydliga sidor - några blad i den samtida bokvärldens storskog - icke kunnat färdigskrivas förrän efter flera års allvarligt tankearbete. Ett litet mått med sanningskorn sammanfattar här resultatet av årslång odlaremöda i Skånes tjänst. Och dock innehålla dessa korta kapitel icke många nyheter. De fakta som här finnas inlänkade ha berättats tusen sinom tusen gånger förut. Det är endast i sina idéers logiska sammanställning, som dessa kapitel ha någon styrka. Kanske finnes i nu levande skånska generation ingen, som vill förstå och behjärta denna framställning. Också om så skulle vara, vill dock författaren ej anse sitt arbete fåfängt. Han är nöjd och glad, om han som enkel problemställare fått vara med om de oskenbara förarbetena på Skånes framtida uppresning ur självförglömmelsens förnedringstillstånd. Vad samtiden icke uppfattat, skall framtiden mottaga. De sanningar, som ligga till grund för Det Skånska Problemets argumentering, äro nämligen trots sin enkelhet alltför vägande och allmängiltiga för att kunna bliva beroende av växlande modeströmningar i idéernas värld. Om de förtigas eller förhånas i dag, skola de triumfera i morgon. De fakta, som här anföras, äro nämligen oemotsäglig historisk sanning, och de reflektioner, som de framkalla, så vitt möjligt logiskt tuktade.

För att utan dröjsmål bliva invigda i bokens hemlighet vilja vi nu genast fråga: Här har redan mycket talats om det skånska problemet. Men vari består då detta besvärliga skånska problem? Vad är det för en nykonstruerad svårighet? Det skånska problemet är icke någon ny uppfinning. Redan länge har det förefunnits. Vi behöva endast höra problemställningens formulering för att övertygas om detta. Det skånska problemet består nämligen närmast i svårigheten att teoretiskt och praktiskt bestämma den ställning, som Skåne till följd av sin historia och sin kultur är kallat att intaga. Sedan urminnes tider har ju Skåne utgjort en del av Danmark, och ännu har det kvar betydande rester av dansk karaktär och dansk kultur. Men samtidigt är Skåne numera sedan en längre tid också ett svenskt landskap, lika innerligt förenat med Sverige som förut med Danmark. Skåne förr helt och hållet danskt. - Skåne nu helt och hållet svenskt. I dessa rader bjudes denna skrifts hela innehåll i koncentrerad form. Här finna vi en i Skånes historia grundad, djupt rotad inre motsättning - det skånska problemet. Och frågan är nu, hur detta problem skall kunna lösas, ifall någon lösning över huvud är möjlig.

Som bekant finns det också andra svenska provinser med en liknande historia som Skåne. Framför allt gäller ju detta Skånes närmaste broderland Halland. Det skulle emellertid föra oss för vitt att också behandla deras ställning. Vid all problembehandling är den strängaste koncentration i främsta rummet erforderlig. Vi hålla oss därför här uteslutande till den stora Skånefrågan och beröra andra länders nationella problem endast då vi därigenom kunna få klarare ljus över Skånes.

Allstå beslutsamt till verket! Först vilja vi i några kapitel mera detaljerat belysa den inre motsättning, som utgör grunden till det skånska problemet. Sedan få vi då se, om det finnes någon tillfredsställande lösning av densamma, en lösning, som verkligen förtjänar sitt namn, som löser den hårda tankeknuten och icke endast knyter den fast på ett annat sätt än förut. Allvarlig tankeansträngning ger alltid värdefulla resultat, en lön som är sin möda värd.


DEN DANSKA TIDEN

Det finnes väl knappast någon, som på allvar har vågat förneka, att Skåne en gång har utgjort en integrerande del av Danmark. På varje blad avgiver ju vår äldre historia de kraftigaste vittnesbörd om detta sammanhang. Numera gör man sig dock svårligen en riktig föreställning om huru innerlig och levande denna urgamla förening har varit. Möjligen kan man tvista om till vilken större helhet Blekinge ursprungligen hörde. Oomtvistat är, att Skåne sedan urminnes tider varit en av Danmarks huvuddelar. Redan då man först började kunna tala om ett danskt rike, var Skåne en del av detsamma. Snart blir det jämt 1000 år sedan som skåningarna (enligt den gamla traditionens framställning) fingo mottaga hedersuppdraget att uppbygga västra delen av Dannevirke. Skånske män deltogo i de danska vikingatågen till England. Knut den Store, "Nordens mäktigaste furste", skänkte oss vår förste biskop i samförstånd med den romerska stolen. En annan av det medeltida Danmarks stora gestalter, Svend Estridsøn, ordnade ytterligare de kyrkliga förhållandena i landet, då Egino, Skånes apostel, fick mottaga överherdeämbetet för hela provinsen. Den man som grundade Lunds domkyrka är Knut den helige, Danmarks skyddshelgon, och i skuggan av denna byggnad knoppas och blomstrar snart Skånes kulturella storhetstid som medelpunkternas medelpunkt i nordiskt kyrkoliv. På den skånska ärkebiskopsstolen se vi också de mest monumentala gestalter i obruten följd: Asser - Eskil - Absalon - Anders Sunes n. Så utbryta de på spännande handling rika striderna mellan krumstav och krona, vi bliva vittnen till Jakob Erlands ns tillfångatagande, Jens Grands nattliga ritt till Helsingborg. Skåne, den danske ärkebiskopens land, fick naturligen den största andliga och kulturella betydelse. Vi höra Danmarks store förnyare Valdemar Atterdag på sin dödsbädd utropa: "Hjælp mig Esrom, hjælp mig Soer og du store Klokke i Lund". Sist i den lysande raden av lundensiska ärkebiskopar skymtar Birger Gunnarsen, kyrkofursten och kulturfrämjaren. Efter hans bortgång följa snart de upprivande striderna mellan gammal och ny kristentro i Danmark; också i dessa spelar Skåne en framträdande roll. Men det skånska landets största och stoltaste tid var oåterkalleligen förbi, då ärkebiskopen av Lund fick vika för en tarvlig superintendent och de minnesrika kyrkorna och klostren i Nordens Rom av pietetslöshetens händer nedbrötos, för att man på ett bekvämt sätt skulle få sten till slottsbygget i Malmö och Köpenhamn. Ett första kapitel i det skånska traditionsföraktets historia, vilket snart skulle efterföljas av andra! Grevefejdens häftiga kamp berörde ockå Skåne på ett kännbart sätt. Men ända framme vid det sjuttonde seklets början följer en ny blomstringstid för den livskraftiga skånska kulturen. Då levde vår världsberömde Tyge Brahe, då byggdes våra konsthistoriskt mest betydande slott.

Ännu ha vi de ovärderligaste skatter i behåll från denna vår danska tid. Necrologium Lundense och Sakses krönika, Den skaanske Lov (från 1200-talets början) och Anders Sunesøns Hexaemeron, Lunds domkyrka, Sankt Petri i Malmö, Vårfrukyrkan i Helsingborg, den gamla urskånska Ystadsarkitekturen, de märkligaste av de gamla trappgavelskyrkorna på vår landsbygd, vilka ännu äro vår stolthet och vår glädje. Det var denna period, som vi ha att tacka för Glimmingehus och Kärnan, Bollerup och Borreby, Torup och Vidtsköfle, Svenstorp och Rosendal. Från denna tid ha vi ärvt de originella skånska dopfuntarna, Ignabergamästarens konstverk, altarskåpen i Lund och Ystad. Från denna tid ha våra gamla folkvisor sitt ursprung, dessa oöverträffade uttryck för gammalskånsk mentalitet, som äro så gott som okända i våra dagars Skåne. Under denna tid grundades Katedralskolan i Lund, medelpunkten för Skånes andliga odling. Under denna tid lades grunden till vårt åkerbruk och vår handel. I Malmö fick vår materiella kultur sitt naturliga centrum. Väl har också den följande perioden frambragt stora kulturvärden i Skåne, men knappast många, som kunna ställas vid sidan av det imposanta kulturarvet från vår äldre tid.

Härtill kommer, att Skåne under dessa århundraden gång efter annan knöts starkare och starkare fast vid moderlandet genom de heligaste av alla band - blodets och offrets. Hur många härjningståg fick Skåne icke uthärda, hur många av våra städer och byar blevo icke nedbrända, hur ofta färgades ej den svarta myllan röd av våra skånska fäders blod! Skåne led och stred för Danmark, gång på gång måste det med sitt blod värna sin moders hus och gjorde det varje gång med sonlig kärlek. Man behöver endast taga del av något skånskt dokument från denna tid för att få en levande föreställning om hur danskt Skåne en gång har varit. Konkreta detaljer övertyga ofta starkare än de mest oemotsägliga abstrakta sanningar. Ack, vi behöva blott flyktigt bläddra exempelvis i Lunds Stifts Urkundsbok, en samling medeltida aktstycken i Domkyrkans ägo. Överallt finna vi danska namn -- på orter, på gator och på människor. Eller vi kasta en blick på någon Skånekarta ännu från början av 1600-talet och återfinna med underliga känslor alla de gamla välkända byanamnen i deras ursprungliga form.

Kanske det kunde bidraga till en klarare förståelse av det skånska problemets räckvidd att påvisa hur olika några centralfigurer i Nordens historia måste bedömas från svensk och från skånsk synpunkt. Om vi till exempel välja Erik av Pommern. I svensk historia står denne furste med en viss rätt som den främmande folkförtryckaren. Skåne betraktade honom med helt andra ögon. I Lund hade han firat sitt ståtliga bröllop med Filippa av England. Han var den man som anlade Landskrona och som omgav Malmö med en försvarsmur. Vare det långt ifrån oss att vilja försvara Kristian II, boven i Sveriges historia. Det är dock ett faktum, att han bland skåningarna hade flera av sina trofastaste vänner. Eller man tänker på Gustaf Vasa, i Sverige firad som folkets befriare och med rätta prisad som den moderna svenska statens egentlige grundläggare. Skåne lärde blott känna samme framträdande monark som angriparen, vars trupper utan anledning inföllo och härjade det skånska landet, något senare som den flyktige gästen, som efter sin Skåneresa harmset bedyrade, att han aldrig mera ville fara bort till främmande orter. Som angripare gjorde sig också en annan av Sveriges största regenter, Gustaf II Adolf, huvudsakligen känd i Skåne, som vår farlige fiende, fruktad av hela vårt folk. Vilka känslor som de samtida skåningarna hyste mot Karl X Gustaf kunna vi blott alltför lätt sluta oss till. De skilde sig helt säkert betydligt från den tidens svenska värdering av denna viljestarke konung, Skånes omättlige erövrare. Återstår från Sveriges stormaktstid Karl XII. Det skulle vara intressant att veta, vad den skånska befolkningen i sitt hjärtas innersta tänkte om honom. Under hans regering voro ju många av dem som deltagit i 1670-talets skånska frihetskrig ännu kvar i livet, och säkert beklagade man i Skåne djupare än i någon annan del av landet de svåra och tunga år, som Karl XII:s ändlösa krig medförde för hans blödande folk. Detta är i varje fall en underordnad fråga. Huvudsaken är ställd utom all diskussion. Ända fram till början av det adertonde århundradet var skåningarnas nationella ställningstagande ett helt annat än svenskarnas.

Den korta tid på 1300-talet, då Skåne var förenat med Sverige, gör knappast någon märkbar skåra i denna oavbrutna kontinuitet, som Skånes danska historia bildar. Ty ifrågavarande förening var endast en löslig union och efterlämnade inga djupare spår i den skånska kulturutvecklingen. Den ingick under en tid, då Danmark suckade under främmande herravälde och en nästan till rikets upplösning förande splittring sönderslet landet. När det danska väldet åter reste sig ur detta sitt svaghetstillstånd, var Skåne snart åter insatt i sitt förra sammanhang. Det är visserligen sant, att en markerad landskapspartikularism under den tidigare medeltiden härskade i Skåne. Man erinrade sig exempelvis våra bönders uppror mot ärkebiskop Absalon. Men denna partikularism hindrade ingalunda en samtidig samhörighetskänsla med hela det danska riket. Med detta hade man ju dock allt det väsentliga gemensamt, minnen, språk, kultur. Säkerligen har landskapssammanhållningen i det medeltida Danmark med dess kortare avstånd och lättare samfärdsmöjligheter varit vida starkare än i det medeltida Sverige, där den hela riket omfattande nationalkänslan först på 1400-talet riktigt väcktes till liv. Men vem faller det in att förneka, att exempelvis Östergötland är ett urgammalt svenskt landskap med den motiveringen, att dess invånare en längre tid mera kände sig som östgötar än som svenskar?

Just vid Östergötland skulle vi en stund vilja dröja för att också därifrån erhålla en reflexbelysning över det skånska problemet. Det ärevördiga Östergötland är ju liksom Skåne rikt på de dyrbaraste minnen från medeltiden. Från Östergötland stammade Folkungaätten, i Östergötland levde den heliga Birgitta och den salige Nicolaus Hermanni, där reste sig Vadstena och Alvastra kloster, där levde och verkade biskop Brask. I det samtida Skåne finna vi lätt motsvarigheter till de flesta av dessa oförgängliga medeltidsminnen. Men den historiskt vakne måste då betänka, att medan alla Östergötlands gamla rika traditioner genom sitt historiska sammanhang äro förbundna med Sverige, så äro alla de motsvarande minnesskatter från samma tid, som vi värdera och älska i Skåne, den danska historiens och den danska kulturutvecklingens lika oomtvistliga tillhörighet.

Kanske kunde ett enkelt tankeexperiment med ett annat svenskt landskap vara till hjälp för dem, som ännu icke lyckats upptäcka en tillfredsställande motivering för det skånska problemets existensberättigande. Vi föreställa oss, att 1600-talets nordiska inbördeskrig tagit en annan vändning, så att exempelvis Dalarna hade förenats med Norge. Skulle man väl då i Sverige finna det omotiverat och oförklarligt, om vår tids dalkarlar, ehuru fullt förnorskade, dock ännu berördes av sina gamla minnen från tiden före 1650, sin härstamning och sina traditioner och betraktade sin nationella ställning som ett hela Dalarnes stora problem, vars allvarliga övertänkande och tillfredsställande lösning måste betraktas som en livsfråga och en hjärtesak för alla goda dalkarlar? Parallellen med det av Sverige erövrade Skåne är likväl fullständig, kanske dock med den skillnaden, att Skåne är ännu rikare på betydelsefulla minnen och sköna traditioner från äldre tid än Dalarna, och sedan urminnes tider ända fram till det sjuttonde århundradets mitt ännu fastare sammanväxt med sitt moderland än Dalarna under motsvarande tid var förbundet med Sverige.

Vore det då icke mer än omotiverat just ur skånsk synpunkt, ifall vi skåningar villigt kastade ifrån oss dessa ovärderliga och oersättliga skånska minnesskatter och fullständigt ignorerade hela den grundläggande tid då vi voro förenade med Danmark, Skånes utan all jämförelse ärorikaste och händelserikaste skede? Hur kan någon komma och säga, att han är stolt över sitt skånska blod och håller på Skåne, och samtidigt visa sig andligen lösryckt från hela den betydelsefulla tid, då det skånska kulturlivet både slog rot, grönskade och blomstrade under soliga sekler och bar de härligaste frukter, av vilka vi ännu dagligen njuta?

Sålunda talar vår gamla skånska historia till var och en av oss, än med manande allvar, än med hjärtevarm förtrolighet liksom en mor till sin son, som icke riktigt vet var han har hemma. Här ha vi endast kunnat framdraga några av de rika minnesskatterna från vår flydda skånska storhetstid. Lätt kunde vi alla finna oräkneliga andra i den skånska traditionens rymliga visthus. Vem kan förneka dessa våra traditioner, vem kan fråntaga oss dessa skatter, om vi icke själv kasta bort dem? De som söka bagatellisera bort hela det skånska problemet med några flyktiga ord eller med ett malplacerat skämt, vilja dock tydligen icke förneka hela vårt skånska minneskapitals existens.

Men i stället synas de ha fått för sig, att vår forntid icke har något levande samband med vår nutid, att den för oss är som en död och stelnad minnesvärld, en kuriositetssamling av förstenade fakta och data, vilka numera icke kunna komma någon skånings ögon att glänsa eller hans hjärta att klappa fortare. Det är som om en oöverstiglig gränsmur utestängde skåningar av detta slag från deras egen forntids härlighetsrike. Det Skåne som nu är tycks enligt deras förmenande vara en tämligen ny skapelse, i varje fall ett helt annat land än det Skåne, som höjde sig mellan Sundet och Östersjön ända fram till det sjuttonde seklets slut.

Om detta betraktelsesätt vore riktigt, är det naturligtvis icke mycket mening med att anstränga hjärnan med något skånskt problem. Men kan man i längden så självsvåldigt handskas med historiens heligaste verkligheter? Är icke ett sådant förfarande ett förnekande av oförnekliga livsmakter, som stå utom och över den enskildes godtycke? Man kan ju knappast under någon längre tid vistas på en ort utan att höra talas om ortens minnen. De äro liksom ett med själva platsen, de leva ännu - icke som en samling rent teoretiska sanningar utan ännu mera som en i bebyggarnas hela tanke- och känsloliv djupt ingripande verklighet. En stad, ett land, ett folk är ej blott ifrågavarande geografiska område eller ifrågavarande summa individer just nu, utan ett stycke levande verklighet, som först i sammanhang med hela sin historia kan förstås och förklaras. Också hela platsens, landets, folkets förflutna livstid med dess minnen och dess traditioner måste betraktas i sitt inre samband med nuvarande tid, innan innehållet i dessa vittfamnande begrepp kan anses uttömt. För en historiskt vaken skåning kan Skåne omöjligen vara lika med hembygden som den nu ter sig med höga, rykande fabriksskorstenar och snabba järnvägståg, som skänka något av nutidens pulserande liv åt den stillsamma slätten med fullastade ångfartyg i hamnarna och flitiga skördemaskiner av modernaste typ, belysta av en alltid lika efterlängtad augustisol, pilevallarnas och sockerbetornas förlovade land. Det vore en lika meningslös som farlig självstympning att genom ett dylikt grundfalskt betraktelsesätt avhugga de ädlaste delarna av sitt eget levande fädernesland. Nej, för oss måste Skåne vara det urgamla landet, vars odling mödosamt har uppbyggts under århundraden och årtusenden, landet där den fruktbara marken ännu gömmer på en skörd av kulturföremål från stenåldern och bronsåldern, landet där ättehögarnas gräsbevuxna gravmonument ännu påminna ett senfött släkte om länge sedan hädangångna fäders strid och strävan. Vår kärlek omfattar också det Skåneland, där biskop Egino en gång förkunnade Kristi evangelium för ett vilt och obändigt hedningafolk, det Skåne som reste Lundadomen och smyckade den silkesgröna slätten med de vita kyrkornas pärlespännen, där kyrkofurstar och borgherrar redo kring med sina färgglada följen, medan folkvisediktarna härmade de skånska lärkornas och de skånska näktergalarnas toner och saga och sägen spunno hemlighetsfullt strålande nät över vångar och byar, det Skåne, där Tyge Brahe i den skånska stjärnenatten satt fördjupad i himlavalvets mysterier, där de hetsade snapphaneskarorna samlades till rådslag i Skånes otillgängligaste skogar. Vi känna ingenting så smärtsamt som denna tanklösa villighet att ur skånskt medvetande bortskära de ärofullaste och mest fruktbärande perioderna i vår historia. Först då någon med verkligt bindande och övertygande skäl kan bevisa för oss, att detta levande förflutna - det Skåne som en gång varit - icke kan vara vår utan endast de nutida danskarnas egendom, vilja vi släppa det från oss och vemodigt erkänna, att vi som inkräktare och främlingar bygga och bo i vårt eget och våra fäders oersättliga land.

Men - frågar man sig kanske nu - om verkligen denna äldre period är av sådan grundläggande betydelse för hela Skånes kultur, hur skall man då kunna förklara, att den spelar så förvånande liten roll i vår tids skånska folkmedvetande? Förklaringsgrunden är blott allför lätt funnen. Skåningarna ha i regel knappast något tillfälle att i sammanhang studera sitt eget lands öden under denna långa tid. I Skånes skolor - högre såväl som lägre - lämnas ju icke ens den nödtorftigaste undervisning i Skånes historia. Ja, det existerar väl knappast ens någon lärobok i detta ämne! Också i högt bildade skånska kretsar kan man påträffa den djupaste okunnighet om det egna landets forntida öden. Många skåningar känna nog Kinas och Australiens historia bättre än sitt eget lands. På sin höjd har den historiskt intresserade eliten reda på de viktigaste namnen, de mest betydelsefulla händelserna ur Skånes förflutna, andra känna några gamla lokaltraditioner just från den ort där de äro bosatta. Endast en torftig liten samling historiskt styckegods utan det inre sammanhang, som framförallt är nödvändigt för att göra det förflutna levande och värdefullt för nutiden.

Var och en som vill döma rättvist och objektivt måste erkänna, att detta är ett abnormt förhållande. Det är nästan otroligt, att ett helt folk på över 700,000 människor kan gå i död okunnighet om sitt eget lands historia. Och detta kan ske ännu i vår tid, då intresset för forntid och fornminnen överallt är så starkt och det historiska medvetandet i alla länder visar sig så vaket. Huru skola Skånes barn lära sig älska sin historia - den må vara aldrig så värdefull och händelserik - då de icke ens få veta någonting om den? Det man icke känner, kan man ju omöjligt älska. Men - alldeles bortsett från denna speciella skolfrågas diskuterande - kan man väl knappast finna någon tillräcklig grund för förnekandet av det skånska problemets allmäntintresserande betydelse på den grund, att det ännu icke blivit allmänt uppmärksammat av ett folk, som aldrig har fått tillfälle att mottaga en sammanhängande framställning av sin egen historia och därför omöjligen kunnat komma att reflektera över det allvarliga och djuptliggande huvudproblem, som ligger fördolt i densamma. De som anse sig kunna helt negligera det skånska problemet, finna för närvarande sin enda egentliga ursäkt i det ännu slumrande skånska folkmedvetandet, som så föga synes oroat av detsamma. Men låt blott Skånes folk få litet mera levande kunskap om sin historia, litet fylligare kännedom om sina rika forntidsminnen! Och låt oss sedan se om hela det skånska problemet endast varit en överdriven Skånepatriots inbillningsfoster, ett tomt hjärnspöke, som utan anledning plötsligen visar sig för ett ovilligt sällskap i den ogärna reflekterande nutiden, som helst ville lämnas i fred så mycket som möjligt och slippa besväret att övertänka och begrunda mer än de allra oundvikligaste vardagsproblemen!


II. DET DANSKA ARVET

Man kan finna belägg på, att kärleken till fäderneslandet får en sådan intensitet, att den blir starkare än kärleken till fäderna. Så har exempelvis skett i Finland, sedan landets forntidskultur genom utgivandet av Kalevalasångerna med en förut okänd glans kom att stråla för Finlands barn. Då hände det icke sällan, att söner av de svenska familjerna, ättlingar av landets forna erövrare, själva erövrades för den finska saken, förfinskade sina namn och blevo de ivrigaste bland de ivriga i kampen för finskt språk och finsk odling. I andra fall har motsatsen inträffat. Känslan för sammanhanget med fäderna har bibehållit sig så stark, att den håller hembygdskänslan nere. Sålunda synas ättlingarna av de engelska invandrarna i Ulster ännu med större kärlek omfatta England, varifrån deras fäder kommo, än det minnesrika Irland, som de själva bebo. En sålunda åstadkommen omnationalisering av ett land har sin förklaring, ehuru också den måste betraktas som en olycka för själva landet, vars förflutna den liksom måste göra till ett ingenmansland.

Men är det på liknande sätt som Skåne har blivit en del av Sverige? Också den okunnigaste vet, att detta alls icke är fallet. Vi det tjugonde århundrades skåningar äro ju ingalunda ättlingar av något invandrat erövrarefolk. Vi äro barn av samma stam, som sedan årtusenden tillbaka varit bofast i vårt urgamla land. Vi ha sålunda ej någon anledning att känna oss främmande för de män och kvinnor, vilka sedan urminnes tid ha strävat och verkat i Skåne och för Skåne. Det skulle väl vara en oerhörd pietetslöshet, ifall vi helst ville förgäta eller förneka själva vårt ursprung, vår härstamning från det skånska folk, som under tusende mödor har plöjt upp vår skånska mark och byggt våra vägar, röjt våra skogar och givit våra byar deras namn, som har anlagt våra hamnar och under åratal arbetat på våra kyrkor och borgar, som släpat och slitit, stridit och offrat för det skånska land, som det liksom vi så högt älskade. Hur skulle vi kunna förgäta dessa våra fäder, vilkas ben vila i vår skånska jord, vilkas gravstenar och minnestavlor återfinnas i våra gamla kyrkor? Nej, de släkt- och familjeband, som knyta oss fast vid den gamla danska tiden, kunna aldrig sönderslitas. Hur ofta utgöra icke själva de namn vi bära dagliga påminnelser om detta vårt levande samband med det Skåne som en gång varit! Särskilt på landsbygden har på de flesta orter hela folkstocken kunnat bevaras nästan fullständigt oblandad. Arvet från fäderna, den gamla folktypen, den gamla landskapskaraktären har också förvånande väl lyckats bibehålla sig ända fram till vår tid. Trots alla politiska förändringar har den skånska kulturen genom tiderna kunnat bevara sin nära frändskap med den danska.

Man upptäcker lätt det danska arvet redan i den typiskt skånska landskapsbilden. I södra och västra Skåne är ju naturen nästan fullkomligt lik den själländska. Mot norr och öster påträffar man väl också andra landskapstyper, ty Skåne är ett land som är rikt också på skiftande naturscenerier, ett nordeuropeiskt mikrokosmos. Men över hela vår provins finner man en med alla mindre växlingar väsentligen likartad skånsk bygdekultur. Det är här som överallt allmogen, som med största pietet har vårdat och bevarat arvet från fäderna. Den som en längre tid har vistats på den skånska landsbygden kan knappast undgå att allt tydligare och tydligare märka, hur starkt det gamla kulturarvet ännu i vår tid genomsyrar och präglar hela Skåne. Det är icke blott den vida horisonten, de rika sädesfälten och den svala bokskogen, som vi ha gemensamma med Danmark. Det är icke blott korsvirkeshuset och trappgaveln, längorna och halmtaken och de kringbyggda gårdarna, som föra tankarna till det väna landet i väster. Det är icke blott de gamla stugorna, de gamla sedvänjorna, de gamla talesätten och de gamla orden, vilka vältaligt vittna om sitt ursprung under den tid som för alltid lade grunden till den skånska odlingen. Nej djupare, mycket djupare har detta inflytande nått. I själva den typiskt skånska mentaliteten, i folksjälens innersta har den efterlämnat outplånliga spår. Skånskt gemyt, skånsk butter rättframhet, skånsk trofasthet, skånsk humor! Vem kan väl pejla botten i dessa hemlighetsfulla ord, som bära ljuvliga budskap från hembygden. Man får ju vara nöjd, om man påträffar någon, som själv är skåning och väl förtrogen med skånsk egenart, och av hans uttryckssätt märker, att han uppfattat något av innehållet i dessa hemlighetsfulla uttryck, vilka omöjligen kunna nöjaktigt definieras och dock måste vara förstådda, innan man kan uppfatta skånskhetens väsen. Har man levat någon tid uppåt Sverige, blir man frapperad av hur starkt den skånska folktypen skiljer sig från den som bygger och bor norr om Skånes gränser. Detta är en rent objektiv iakttagelse och ger ingalunda skåningen anledning till idel skryt och förhävelse. Folket däruppe har många värdefulla egenskaper och karaktärsdrag, som vi ej i motsvarande grad besitta. Deras land har både många slag av skönhetsvärden och andra företräden som Skåne saknar. Men det är ju endast naturligt och berättigat, att vi mest känna oss fästade vid våra egna och vårt eget. Och betrakta vi skånsk egenart närmre, kunde det förefalla som såge vi det ursprungliga folkvirket lysa igenom den tunna oskånska fernissa, varmed det av en senare tid blivit betäckt.

En ingalunda oväsentlig del av det skånska arvet utgör vår gamla skånska dialekt. Det är förvånande och beklämmande, att denna också av goda skåningar närmast betraktas som ett vulgärt och löjligt kulturrelikt, vilket vi helst böra bortarbeta ju förr desto hellre för att inte utsätta oss för utomståendes överlägsna hån och begabberi. Här har man ett sällsynt klargörande bevis på, till vilken grad en snedvridande nationell fostran har kunnat fördunkla den historiska blicken hos Skånes folk. Det inhemska kulturarvet kan omöjligen betraktas med tillbörlig pietet av ett folk som aldrig lärt sig se detsamma i dess vördnadsbjudande historiska sammanhang. Allt äktskånskt blir därför numera lätt endast föremål för halvt generat åtlöje också från skåningarnas egen sida! Vår gamla dialekt är väl just ett av de vältaligaste vittnesbörden om det obrutna kultursammanhanget med vår forntid, gamla uttrycksfulla kärnord, som talats av släktled efter släktled och på ett levande sätt bevarat tidssammanhanget i skånsk bygdekultur, medan så många andra gamla värdefulla band ha brustit.

Här vore ett tacksamt arbetsfält för Skånes kulturkonservativa. Den allt nivellerande moderna tiden hotar nu också den skånska bygdekulturen, vilken den söker ersätta med den tarvligaste okultur, uppbyggd av främmande, hopplockat kram. Det gamla Skåne har redan under flera årtionden varit ett försvarslöst rov för det mest hänsynslösa vandaliseringsarbete, som redan har åstadkommit större förödelse än månget av forna tiders härjningståg i landet. Gamla vita kyrkor ha jämnats med marken, röda och gula tegelbyggnader av internationell gottköpstyp ha rests i deras ställe, gamla vackra gårdar ha rivits ned, andra - lika stillösa som främmande för skånsk tradition - ha fått bliva deras ovärdiga efterföljare. Gamla slott och borgar ha på liknande sätt förstörts. De gamla typerna tyckas dö ut. Gammal sed övergives alltmer. Folket som en gång berövats sin forntid börjar nu också berövas de kvarvarande resterna av den förgångna härlighet som det knappast känner. Man söker trösta sig med tanken, att all denna nytillkomna mindervärdiga kultur är av främmande art, uppenbarligen oskånsk till hela sin gestaltning, tillkommen utan all hänsyn för gammal skånsk tradition. Allt detta är naturligtvis sant. Men man får heller icke förgäta, att själva vår skånska kultur kan taga rotskada av, att man sålunda ostraffat får vanvårda och bortslösa dess ingalunda outtömliga förråder. Vore det icke en stor nutidsuppgift för Skånes konservativa att vårda och skydda det oersättliga arvet från fäderna? Tyvärr påträffar man ofta just bland dem som kalla sig konservativa skåningar den allra största och mest upprörande likgiltigheten för konserverandet av gammal skånsk tradition och gamla skånska kulturvärden - i stället för den konservatism som de med munnen bekänna visa de en hjärtats radikalism, som knappast kunde var mera fulländad.

Och man kan svårligen hoppas på ett verkligt säkerställande av den skånska kulturens framtid, så länge Skånes folk framhärdar i sin frivilliga okunnighet om sin egen odlings historiska uppkomst och utveckling. Man kunde med skäl fråga, varför det skånska problemet hittills icke mera har debatterats trots de dagliga påminnelser om dess tillvaro som vi skåningar ha i det oss omgivande rika arvet från en förgången tid - frånsett att vi föga eller intet veta om denna tids historia. Vi få icke förbise den avledande roll, som våra skolors historieundervisning också i detta sammanhang spelar. I skolan bildas genom flerårigt studium - fördjupat genom läsning, samtal och sång - under medveten påverkan från lärarens sida ett folks kärlek till sin historia. Vad som i barndomen har inlärts, bibehålles i regel sedan för hela livet. Skolundervisningen verkar opinionsbildande. Detta är ju allt i sin ordning. Folkets alla barn skola sålunda lära känna och älska sitt lands historia och sina fäders bedrifter. Och de skola lära sig att se sin forntid spegla sig också i den omgivande nutiden. Men i de skånska skolorna är det just detta som icke sker. Skånes barn få aldrig tillfälle att lära känna Skånes historia och de skånska fädernas öden och äventyr. Därför lära de heller aldrig att skönja kultursammanhanget, som förbinder landets forntid med dess nutid. Sålunda förkväves lika eftertryckligt som oavsiktligt såväl skånsk hembygdskänsla som pietet för de skånska fäderna genom - den skånska skolans onaturliga, systematiska förtigande av det historiska sammanhanget. Är det då underligt, att denna överallt i Skåne genomförda fostran verkar allsmäktigt opinionsbildande och att den ständigt tillbakasatta eller undanskjutna skånska odlingen allmänt förgätes och föraktas? Är det då besynnerligt, att det skånska historiska medvetandet har svårt att allmänt vakna? Och den skånska pressen, den andra opinionsbildande huvudfaktorn, är själv uteslutande påverkad av den av skolans påverkan resulterande folkopinionen och påverkar i sin ordning denna i samma riktning. När man studerat detta i system satta självförintande av den skånska forntiden, kunde man snarare förvåna sig över, att icke den sista gnistan av historiskt medvetande efter så många glömskans år för länge sedan slocknat i skåningens hjärta, att den sunda människonaturen med sina djupt rotade instinkter - kärlek till hembygden, pietet mot fäderna - dock till sist reagerar mot all denna inrotade onatur och med allvar kräver en lösning av det skånska problemet. Kunde man inte sammanfatta och tillspetsa reflektionerna i dessa båda kapitel sålunda:

Om man i ett enskilt fall anser ett folk fullständigt berättigat till att såväl låta sig avskäras från sina forntidsminnen som att lika radikalt lösgöra sig från pietetsplikten mot fäderna, förnekar man icke därigenom själva patriotismen som en verkligt bjudande makt, som står över och utom den enskildes godtycke? Ett folk som visar sig helt och hållet vilja förgäta sina fäders minne och lever i självvald okunnighet också om deras mest hedrande bedrifter och mest ingripande öden, som ingen hänsyn visar för den nationella ställning som de en gång intogo, ett sådant folk förtjänar ej ett bättre öde än att än en gång bliva erövrares byte, att av sina barn och efterkommande lika fullständigt förgätas och förnekas, att av sina egna arvingar betraktas och behandlas som en främmande stam, vars historia ingen vill vidkännas som sin. Men kan någonting sådant ske i Skåne, när vårt folk väl har fått klart för sig vad det innerst inne är som frågan gäller? Skåningen har dock ännu kvar både en stark kärlek till fädernejorden och en trofast vördnad för fädernas minne. Den Skånepatriot, som väl en gång blivit övertygad om, att Skånes historiska problem är en allvarsfylld verklighet, han låter ej tankarna lägga sig till ro, förrän han funnit en verklig och grundlig lösning av detsamma.


III. DEN SVENSKA TIDEN

Nu följer det av de fakta i vårt skånska problems sammansättning, som för närvarande är starkast inpräntat i det skånska folkmedvetandet. Sedan mer än 200 år är Skåne intimt förbundet med Sverige. Väl åstadkoms denna förening icke på rättslig väg eller till följd av folkets vilja, vilket länge trofast höll fast vid sina gamla traditioner och först när det insåg lönlösheten i ett fortsatt motstånd underkastade sig övermakten. Väl verkställdes den radikala förändringen i alla enskildheter med förändrade ort- och familjenamn icke av våra fäder själva utan genom påverkan utifrån. Väl stäcktes den skånska kulturens kraftiga växt för en lång tid framåt, och det en gång så blomstrande Skåne förvandlades till en liksom bortdomnad landsända utan levande minnen, utan livskraftig tradition.

Men trots allt detta har Skåne blivit starkt och innerligt fastknutet vid Sverige. Ja, lika intim som föreningen med Danmark en gång var, lika intim är nu föreningen med Sverige, om man bortser från det minus, som bristen på gemensamma minnen och gemensam tradition under äldre tid utgör. Framför allt är språket ett levande band, som förenar oss med Sverige. Många gemensamma minnen ha vi också från senare tid, ehuru denna icke varit så rik på stora personligheter och betydelsefulla händelser som den föregående perioden. Ett starkt nät av släkt- och familjeband förenar oss även med den uppsvenska befolkningen. Och i flera släktled ha våra fäder nästan uteslutande haft sin uppmärksamhet riktad på den nya förbindelsen norrut. Att uppräkna ens de viktigaste gemensamhetsband, som nu förena oss med Sverige skulle både vara för vidlyftigt och fullkomligt onödigt, då de alla äro allmänt och väl kända.

Också den som utan något annat intresse än det objektiva sanningssökandet har vågat se det skånska problemet i ögat har fortfarande kvar en fast och varm samhörighetskänsla med Sverige. Han förnimmer denna samhörighet så mycket starkare, sedan han erfarit, att den tål att granskas med all den kritik, som hänsynen till Skånes historiska särställning ovillkorligen framtvingar. Och denna känsla av djup samhörighet är icke endast grundad på det faktum, att både våra skånska fäder och deras svenska samtida tillhörde den skandinaviska stammen och sålunda voro närbesläktade frändefolk. Den grundar sig ej mindre på de stora värden, som vi under den sista perioden i vår historia haft gemensamma med Sverige. Ingen som riktigt djupt och allvarligt sökt sätta sig in i Skånes svårlösta historiska problem, kunde därav anse sig föranledd till att känna den ringaste avoghet mot Sverige, allraminst mot Sverige i våra dagar.

Det finns moderna skåningar, vilka i sitt bedömande av svensk kultur visa en typisk osäkerhet - blandning av dryghet och ryggradslöshet - som endast är den naturliga följden av deras oskånska historiska fostran och åskådning. De tro sig vara riktigt skånska skåningar, då de skryta och skrävla med Skånes materiella rikedomar och föraktligt se ned på de nordliga nejderna, som de endast ytterst ofullständigt känna. Men samtidigt visa de icke den ringaste uppskattning av Skånes värdefullaste kapital och ärofullaste tillgångar: våra minnen i saga, sten och skrift, och anfäktas sålunda ej av den flyktigaste aning om det djupgående problem, inför vars lösning var och en ställes, som verkligen börjat förstå vad han äger i sitt gamla, stolta Skåneland. De framhålla sålunda aldrig det väsentliga i skånskheten utan endast bisaker av underordnad betydelse. Har man satt sig grundligare in i hithörande frågor och samlat de nödtorftigaste kunskaper som erfordras för det skånska problemets sakliga behandling, ser man trots sina skånska åsikter med oförändrad vördnad och kärlek upp till den av sina egna blott alltför litet uppskattade svenska odlingen, från vilken också Skåne mottagit de värdefullaste impulser både i forntid och nutid.

Behöver man tillägga, att samme ytlige, till namnet skånske resonnör och skrodör ännu mindre visar sig ha någon känsla för de oupplösliga, heliga band, som förena oss med Danmark. Och han tror sig visa prov på kraftfull patriotism genom att göra utfall mot det danska riket, sina fäders land! Dock, med någon eftertanke förstår och löser man också detta Skåneproblem. Av Skånes gamla historia under den danska tiden känner ju denne ytlige bedömare icke ett blad, av Danmark endast Köpenhamn och av Köpenhamn icke stort mer än Tivoli och liknande kulturcentra. Om han en gång ville fara ut till någon dansk småstad eller ut på den danska landsbygden och stanna där en tid, så skulle han snart göra en förvånande upptäckt: en bygd, mera skånsk än Skåne självt, ett land, där man finner allt det säregna, som vi så mycket älska och värdera i Skåne, ofta i ännu starkare utpräglad form och ännu skönare och renare fulländning än i hemlandet och allt detta i förening med en i Skåne sällsynt pietet för den gamla kulturtraditionen, med levande vördnad och kärlek för den förgångna tiden. Här vore det frestande att inskjuta en liten personlig anmärkning. Hur kan någon som fått sin uppmärksamhet fästad på det skånska problemet kalla sig god och äkta skåning och samtidigt trivas i självvald okunnighet om Skånes hela äldre historia, stå fullkomligt kall och oberörd inför sitt lands gamla minnen, intaga en likgiltig eller till och med ovänlig hållning gentemot Danmark och icke bry sig om, ifall hans barn få veta något om sina fäders öden och bedrifter? Blir detta icke ett nytt problem, som förefaller betydligt mera svårlöst än själva det skånska? Ett problem, som snarare verkar olösligt än svårlösligt. Och dock skall man säkert finna åtskilliga, som oberörda gå omkring med denna söndersprängande inre motsägelse. För att fullständigt få fred för alla oroande tankar borde de utbyta det gamla familjenamnet Skåning mot ett annat, som icke mera påminner dem om ett komprometterande förflutet.

Men - kunde någon säga - vore det icke enklast och bekvämast att undkomma det skånska problemet på det sättet, att man liksom utväljer den svenska tiden och det svenska sambandet som det enda, som får komma i betraktande för oss moderna skåningar, och låtsar som om den danska tiden och det danska arvet helt enkelt icke existerade. Detta vore ju ett radikalt sätt att lösa svårigheten på. Man kunde emellertid fråga sig om ett sådant förfaringssätt vore möjligt ens för den som är villig att sålunda av rena bekvämlighetsskäl avyttra hela sitt kostbara fädernearv. Gammal historia, härstamning och kulturtradition äro dock för varje folk objektiva, vördnadsbjudande realiteter, som ingen kan handskas med efter sitt subjektiva godtycke, utan att detta förr eller senare hämnar sig. Ingen uppreser sig ostraffad mot naturens ordning. Ingen bryter ostraffat budet: "Du skall hedra din fader och din moder, på det att du må länge leva på jorden."

Vad kan man slutligen säga om den specifikt skånska kulturens utveckling under denna period? Det dröjde länge, innan denna repade sig efter 1600-talets svåra påfrestningar. Ända långt in på 1800-talet var hela Skåne en betydelselös provins i stil med sitt fordom så stolta centrum Lund, som av Tegnér under denna tid fick den säkert sorgligt välfunna benämningen: "En akademisk bondby". Men längre fram under samma århundrade började dock ett långsamt tillfrisknande. Brunius studerade med hänförelse de skånska medeltidsminnena, Nicolovius skrev sina klassiska folklivsskildringar, vilka längre fram kompletterades av Henrik Wranérs utomordentligt på kornet tagna Skånehistorier. Med A.U. Bååth, Ola Hansson och Vilhelm Ekelund fick Skåne även några skalder av första rang. Också hos dem kan man emellertid iakttaga den moderna skånska traditionslöshetens verkningar, deras diktning har liksom icke riktigt kunnat slå rot i hemmets jord. Bååth söker sig till det gamla Island, Vilhelm Ekelund till det gamla Hellas, Ola Hansson rör sig inom en baltisk intressesfär. I Skåne är ingen av dem riktigt hemma trots märkbara försök att vinna fotfäste på hemlandets mark. Kulturradikalismens tidsålder var icke den rätta stunden för en kulturkonservativ väckelse. Dock förefaller det som om det skånska landet just under denna tid åter började upptäckas av sina egna bebyggare. Skånemålare söka allt flitigare tolka den skånska naturen. I Hans Larsson ha vi fått en kulturfilosof av typiskt skånskt kynne. Våra gamla konstskatter studeras åter med kärleksfull iver. Och de vida slätterna, de fruktbara fälten föraktas ej längre av sina egna. Skåne börjar åter komma till heders, tillsvidare dock endast som geografiskt begrepp. Men aldrig kan denna nyvaknande kärlek till den skånska jorden vinna segrande styrka, förrän också den nationalförmögenhet som våra skånska minnen och traditioner från skilda tider representera åter mer och mer blir gemensam egendom för alla Skånes söner och Skånes döttrar. Ty Skåne är ju ingalunda blott ett geografiskt begrepp. Det Skåne som vi nu se och älska måste för att fullt bliva förstått och älskat betraktas i sitt levande historiska sammanhang med den tid som gått, "det levande fäderneslandet". Men så snart detta skett har man redan allmänt erkänt det skånska problemets bjudande verklighet och tagit de första stegen hän mot dettas beslutsamma lösning.

Alltså ha vi kommit till insikt om det skånska problemets ofrånkomliga existens och samtidigt förstått, att dess lösning är en av de viktigaste uppgifter, som våra dagars traditionsälskande skåningar fått sig förelagda. Det är ju här ingalunda tal om en tankesvårighet, som härrör från en inre motsättning av underordnad betydelse eller av snart övergående art. Det skånska problemet berör fastmera områden, som ligga närmast själva hjärtpunkten i ett helt folks intresseliv, dess nationella egenart; näst det religiösa problemet är väl det nationella det som starkast måste fängsla det allmänna intresset och framför alla andra kräver en tillfredsställande lösning. Här är också den strängaste tankekoncentration och det mest ansträngande tankearbete icke onyttigt bortkastade. Här måste ett allvarligt dryftande av det viktiga problemet från olika synpunkter skänka detsamma den allsidiga belysning, som är ett av huvudvillkoren för varje genomgripande problemlösning.


IV. EN TÄNKVÄRD LÖSNING

Det finns problem, som aldrig kunna finna någon fullt tillfredsställande lösning. Människotankens förmåga att lösa motsättningar och vinna klarhet är ju endast begränsad. Men detta får icke hindra oss från att med de kunskaper och den tankekraft som stå till vårt förfogande treva oss fram i problemvärldens halvdunkel. Det med ny klarhet och nya områden erövrande tänkandet är ju ett av människosläktets förnämsta adelsmärken. Ett i välkända historiska fakta bottnande problem som det skånska kan också icke räknas till de mest svårlösta världsgåtorna. Dock kräves naturligtvis både mycken allvarlig eftertanke och ett klargörande meningsutbyte, innan man hunnit önskad utjämning av de motsättningar som här föreligga. Denna lilla skrift har intet annat ändamål än det att påvisa det skånska problemets ofrånkomliga verklighet, att väcka eftertanke och mana till diskussion. Dock kunna vi i detta sammanhang icke undgå att för fullständighetens skull framställa några alternativ till lösning av det föreliggande problemet. Möjligen äro flera och bättre lösningar tänkbara. För varje övertänkt och behjärtat förslag till klargörande av frågan måste var och en som uppfattat denna svårighets allvarliga innebörd vara i hög grad tacksam.

Först kunde man då tänka sig alternativet: endast Danmark. Detta vore emellertid icke en verklig lösning av motsättningen utan endast ett försök att borteliminera den ena av de båda i skånsk historia och skånsk odling verksamma kulturmakterna. Den svenska perioden i Skånes historia, det intima sammanväxandet med Sverige äro dock lika ofrånkomliga och lika bjudande realiteter som den danska tiden och förbindelsen med Danmark. Man kan omöjligen utstryka hela sekler i ett folks historia och låtsa som om de aldrig funnits till. Om också ett Skånes fullständiga återvändande till Danmark numera kunde ske på det mest lugna och fredliga sätt, så skulle dock det svenska sambandet och det svenska inflytandet under mer än 200 år dock aldrig i framtiden kunna bortresoneras. Det skånska problemet skulle genom denna lösning förbliva olöst liksom förr, olöst blott på ett annat sätt än nu.

Som andra alternativ kunde sättas det för tillfället bekvämaste: endast Sverige. Men det är ju klart för varje historiskt tänkande och kännande skåning, att denna utväg ännu mindre är en verklig lösning av hans lands stora och svåra kulturproblem. I det föregående ha vi haft tillfälle att gång på gång påpeka detta. Denna paroll skulle ju innebära ett definitivt förnekande av vårt skånska ursprung, ett utslätande av den längsta och ärorikaste perioden i vår historia, ett andligt bortkastande av tusende och åter tusende värdefulla minnen av olika slag. Det rika Skåne bleve då det fattiga landet, som gjort sig av med sin egen forntid och därigenom pietetslöst prisgivit sina ojämförligen dyrbaraste kulturskatter.

Ett tredje alternativ till problemets lösning vore: varken Danmark eller Sverige, med andra ord: skånsk självständighet. Detta förslag till motsättningens utjämnande är kanske det allra ytligast genomtänkta, ty det negligerar med det mest suveräna förakt på den historiska verkligheten båda de motsatta faktorer, som oavbrutet varit härskande i skånsk kulturutveckling. Här ha vi en lösning på vår gordiska knut, som icke finner det minsta berättigande i Skånes historia, ty Skåne har aldrig under historisk tid varit något självständigt rike utan alltid endast en del av en större helhet. Ej heller är den skånska kulturen så säregen, att den kunde kräva också en motsvarande politisk särställning. Den är om man vill giva den enkla sanningen rätt endast ett barn av Danmark och Sverige i förening och fastknyter sålunda Skåne med lika oupplösliga band vid <>båda dessa länder.

Denna slutsats innehåller redan ett fjärde lösningsalternativ: både Danmark och Sverige. Skåne är enligt detta kallat att vara bandet, som förenar de båda länderna för all framtid. För många Skånepatrioter har helt säkert det skånska problemet redan varit medvetet aktuellt. Men de ha slagit bort de grubblande tankarna, då de icke kunde se någon utsikt till en praktiskt tillfredsställande lösning av dessa historiska svårigheter. Ett återupptagande av debatten om det skånska problemet skulle enligt deras mening endast leda till meningslösa tvister och ofruktbart gräl. Hade de oförskräckt tänkt och forskat vidare, skulle de måhända dock ha funnit ett praktiskt lösningsalternativ, som på ett verkligt tillfredsställande sätt borttog det djupa motsatsförhållandet i vår skånska tradition och samtidigt verkade förenande och försonande, i stället för söndrande och splittrande. Detta sista alternativ löser Skånes nationella problem med respektfullaste och finkänsligaste hänsynstagande till hela Skånes historia och kulturutveckling. Det förenklar icke svårigheten genom att söka bortresonera eller överskyla det minsta stycke av den historiska sanningen. Det erkänner våra danska förbindelser likaväl som de svenska, och söker utjämna denna odisputabla motsättning i skånsk kulturhistoria genom från Skåne utgående skandinaviska föreningssträvanden.

Det är ju allmänt känt, att behjärtade fosterlandsvänner både i Danmark och Sverige för icke länge sedan mycket ha ivrat för skandinaviskt sammanväxande. På mångahanda sätt ha de sökt förverkliga denna sköna framtidsdröm, men hittills utan några verkligt solida och genomgripande resultat. Det stöd för sina strävanden, som dessa äldre skandinaver ansågo sig ha funnit i de nordiska folkens tidigaste historia har av en senare tids forskning ganska mycket försvagats. Den nya skandinavism, som på de sista åren börjat vakna, är mera praktisk och nykter, men den saknar de starka historiska incitament till nordiska enhetsträvanden, som den gamla trodde sig äga.

Man frågar sig nu, om icke ett beslutsamt lösande av det skånska problemet skulle bli det allra starkast tänkbara hjälpmedel i den nutida skandinavismens tjänst. Här finna vi de orubbligaste historiska fakta, som vittna om en betydande skandinavisk landsdels oupplösliga samband med tvenne av de riken, som skandinavismen vill närma och förena. Här behöva vi ej leta i en avlägsen forntids skumma morgongryning utan kunna blott visa på den livslevande, solklara verklighet, som omgiver oss skåningar dagligen och stundligen. Några större förändringar i yttre avseende vore varken nödvändiga eller önskvärda i och för ett sådant lösande av det skånska problemet. Det behövdes blott, att Skånes barn allmänt lärde känna åtminstone huvuddragen av sitt lands historia, för att den allmänna meningen i Skåne alltmer skulle genomsyras av djupgående skandinavism. Den skånska skandinavismen skulle också bliva fullkomligt oberoende av känsloströmningar, av växlande moder på idéernas område, av politiska konjunkturer. Och Sverige likaväl som Danmark skulle mer och mer lyssna till de skånska önskemålen från det folk, som självt en frukt av dansk-svensk förening oavlåtligen och outtröttligen strävar efter att förena Danmark och Sverige. Skåne skulle sålunda åter få ett osökt tillfälle att utföra en stor och ärorik historisk uppgift.

Om någon frågade, vad Skåne såsom sådant i vår tid betyder, så är denna fråga utomordentligt lätt att besvara. I närvarande stund betyder Skåne ingenting alls. Vad enskilda skånska politici och kulturmän i senare tid kunna ha uträttat, betyder i detta sammanhang lika litet, då de i allmänhet utfört sitt livsverk utan att det minsta tänka på Skåne och på de stora specifikt skånska traditionerna och uppgifterna. Helt annorlunda kunde de betydande andliga och materiella resurser, som finnas i Skåne, utnyttjas, om de sparades för en uppgift, som vore värdig vårt gamla minnesrika land.

Vad äro vi då, vi barn av den skånska myllan, vad äro vi och vart höra vi då hemma? Vilket svar finna vi väl på dessa frågor, då vi allvarligt och grundligt i ljuset av vår historia ha genomtänkt vårt nationella problem? Jo, först och främst äro vi skåningar. Skåningar äro vi, och skåningar hava vi alltid varit. Den skånska jorden tillhör oss, och vi tillhöra den skånska jorden. Också Skånes historia är helt och hållet vår. Den kan ingen makt i världen taga ifrån oss. Men därtill äro vi också helt och hållet skandinaver, ett folk av oblandat nordiskt blod. De fornnordiska, allmänt nordiska kulturskatterna äro också helt och odelat vår egendom. Slutligen äro vi genom gemensamma öden för all framtid fastbundna i en innerlig förening såväl med Danmark som med Sverige. De äldre danska och senare svenska traditioner, som tillhöra de perioder, då Skåne successivt varit förbundet med de båda länderna, äro direkt vår egendom, de senare danska och äldre svenska minnena indirekt. Skåne är alltså det skandinaviska landet framför alla andra, och den historiska mission som Försynen anvisat åt oss skåningar genom vårt eget förflutna är ett målmedvetet arbete på en förening av de båda nordiska folk, med vilka vi varit, äro och skola förbliva oupplösligen förbundna.

Sålunda ser det ut som om det alternativ till lösning av det skånska problemet, som tager vördnadsfullaste hänsyn till Skånes forntid också är det som synes lova mest för en fruktbärande och betydelsefull skånsk framtid. Skånes land, så länge förgätet, förlöjligat, föraktat, kan än en gång resa sig med målmedveten kraft i återglansen av sina outsläckliga minnen. Och liksom det en gång var centrum för Kyrkans enhetsarbete i Norden, kan det åter en gång lysa som betydelsefullt kraftcentrum för framtidens nordiska enhetssträvanden.

Vi ville avsluta dessa sidor skånsk prosa med en Skånesång. Var och en som vill kan återfinna hela det problem som här dryftats i Skånes vapen. Komme snart den dag, då landets alla barn ha lärt sig förstå den manande betydelsen i våra alltför litet kända och beaktade färger!


SKÅNES FÄRGER

Broder, du engång ett uttryck hörde,
som ditt hjärtas strängar sällsamt rörde.
Skånes färger? Gåtfullt orden lyda.
Själv du ej förstått, vad de betyda,
och när du bett andra dem förklara,
kunde de din fråga ej besvara.
Nu du tröttnat att förgäves leta,
Skånes färgers mening vill du veta.

Ack, vårt land bär ej blott gyllne skördar.
Det är också rikt på gyllne minnen.
Sök bland dem! Fast ingen nu dem vördar,
kanske de ge svar åt spörjarsinnen.
Alltså välj den enklaste metoden,
Sök vid källan, som ger liv åt floden.
Ty - må alla andra stumma vara -
Skånes Grip skall säkert kunna svara.

Se han lyser, varm av sunda krafter,
fågeln som har närts av Skånes safter.
Hälsan färg i fjäderbrynjan gjutit.
Högt bland solars dans och stjärnors vimmel.
Röd han stiger mot en gyllne himmel,
över vilken morgonglans har flutit.
Så han svarar var och en som frågar:
Rött och guld från Skånes vapen lågar.

Rött är återglans av Dannebrogen,
röd som vallmoprakt i gyllne rågen.
Röd är korstågsflagg i stridens vimmel,
rosen i vår folksångs örtagårdar,
helig altareld som Eskil vårdar,
ryktets sol från Tyge Brahes himmel.
Rött är dystert sken från brända städer,
blod som Skånejord i purpur kläder.

Guld är korsets stam på Sveriges fana,
gyllne hoppet på vår framtidsbana.
Guld stör marssol ifrån himmelsbranten
över hästhovsört vid dikeskanten.
Gul står pil vid vägen. Gullregn faller
rikt från mörkgrönt löv bak trädgårdsgaller.
Och när höst vår sommars guld har bärgat,
ren på Skåneslätt vår skog sig färgat.

Lys då fram ur mörka nordgränsbergen,
Skåneland i rätta framtidsfärgen.
Tusen gäldjebloss bland sommarns fröjder
spride Skåneguld från Kullens höjder.
Över Lundaslätt och Ringsjövatten
vile stjärneljus i juninatten
och från Hallandsås till Ystads trakter
ljude Skånesång i trygga takter.


© SSF

*****

Helmer Lång. Född 1924. Docent och författare. Initiativtagare och medstiftare till Skånska Akademien. Verksam i Lund. "Den bortglömda skånska litteraturen" förekom som ett bidrag till "Skånska strövtåg" utgiven av Skånska Akademiens Årsbok 1985.

Den bortglömda skånska litteraturen

av HELMER LÅNG


Rått, sånglöst, Muser ej bekant, ett svenskt Boiotia låg Skåne.

Så skildrar Vilhelm Ekelund i dikten Till Ola Hansson i Dithyramber i aftonglans (1906) den skånska litteraturens erbarmliga tillstånd, innan den förste store skånske lyrikern framträdde. Beskrivningen är inte riktigt rättvis ens i dåläget. Före Ola Hansson, som debuterade först 1884, var A.U. Bååth, han som "lärde muserna dikta på skånska". Bååths första diktsamling kom redan 1879, och det är i förlängningen av denne urskånske diktares jordnära, märgfulla hembygdsdikter, mer än i Ola Hanssons, som man finner den senare typiskt skånska lyriken, främst Anders Österlings och Gabriel Jönssons.

Det svenska 80-talet var för övrigt i mycket hög grad en skånsk historia. Om man undantar Strindberg finner man de märkligaste diktarna under realismens skede i Skåneland: skåningarna Bååth (som inledde den naturalistiska poesin i Sverige), Ola Hansson och Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren), samt hallänningen August Bondesson. De är också förelöpare till 90-talets hembygdsdiktning. När skåningarna återvände till dikten upptäckte de först och främst Skåne.

Men när Vilhelm Ekelund skrev dikten "Till Ola Hansson", tänkte han på hur den skånska stämman i dikten varit tyst under ett par hundra års svensk ockupationspolitik. Skåne fick tjänstgöra som Sveriges kornbod, men det tilläts bara vara som Boiotien i det klassiska Grekland: hemvist för bönder, icke för poeter och andra skönandar. Det var, skriver Ekelund i samma dikt, "föraktat, försmädat, måltavla för löjet". Där bodde nämligen en annan nationalitet, och svenskarna såg med rätta skåningarna som främlingar i riksgemenskapen.

Vi får inte glömma att detta sakernas tillstånd var en följd av svensk införlivningsstrategi under 1600-talet och 1700-talet. 1700-talet är en litterär guldålder för Mälardalens Sverige med Stockholm som centrum; i 1800-talets början flyttas tyngdpunkten med romantiken över till Uppsala. I Skåneland finns nästan ingenting, och att förgrundsgestalten för den litterära förnyelsen var en hallänning, Olof Dalin, är snarast undantaget som bekräftar regeln. "Somlige undra om någonting plattare i världen gifs än tunna pannkakor och Poesier från Lund", skriver Kellgren, själv från landsorten (Västergötland) men så snabbt naturaliserad stockholmare att han sätter sig med kritisk pondus på allt som inte är friserat i huvudstadsmässig franskklassisk stil.

En litteratur kan inte utvecklas utan kontakt med ett levande språk, och det skånska språket liksom annan särpräglad skånsk kultur hade brutalt motarbetats, delvis utplånats. För svenskarna var det viktigt att slita av Skånelands band med det gamla moderlandet Danmark. De observerade förstås inte, att Skånes språk då var lika litet danskt som det blir svenskt senare. Språket i nuvarande Sydskandinavien (alltså också södra delen av Småland och på det en gång skåneländska Bornholm) har särdrag som skiljer det från svenskan och danskan. (Detta folkmål borde förstås ha beteckningen "sydskandinaviska", den vanliga beteckningen "sydsvenska mål" är helt missvisande, ty det är inte svenskt till sitt ursprung och omfattar fortfarande det danska Bornholm.) Man observerade inte heller att skåningarna då liksom nu räknade sig som en egen nation: de kallade icke Danmark utan Skåne sitt "fädreland", som den danske historikern Fabricius med skärpa och många betecknande exempel understrukit i sitt stora arbete om Skånelands övergång från Danmark till Sverige. Nationalkänslan i hela Skåne var skånsk, icke dansk, och den borde ha kunnat bevaras likaväl under svensk överhöghet som under dansk. Men den fick icke finnas, och därmed kvävdes också möjligheterna till en rik litterär utveckling i de skånska provinserna. Universitetet i Lund grundades 1668 för att försvenska det nyvunna landet, icke för att bidra till kulturens uppodling, och professorstjänsterna tillsattes med svenska män eller skåningar som accepterat svenskarnas språk och synsätt. Friskyttekårens och de andra skånska patrioternas nederlag i den s.k. snapphanerörelsen innebar också dödstöten för skånskt språk och skånsk kultur.

Hur rikt litteraturen i Skåneland kunde ha utvecklats, om inte språkrötterna skurits av, kan man ana om man jämför den kulturella blomstringen här under tidigare århundraden med övriga Norden.

Den s.k. "Kungagraven" i Kivik hör till bronsålderns märkligaste monument. Skeppssättningen vid Kåseberga på Österlen är inte bara den största och praktfullaste i Skåne. Med sin längd på 67 meter och sina höga stenar (upp till 3 meter) är Kåsebergaskeppet enastående i hela världen. Liksom de många andra fornåldersminnena har det tidigt satt bygdefolkets och diktarnas fantasi i rörelse. Redan i en av de prästrelationer som 1624 på Kristian IV:s order insändes till professor Ole Worm i Köpenhamn nämnes "Ale stene" vid "Kåsebierge leje", "en fierdingsvej fra det ref som kaldis Sandhammer":

"Bönderne der hos siger, att gammel tale står, att All havde satt sig fore att han ville göre sig en hafn udenfor detta bierg som disse stene ståe på, udi den del som ligger mellom de syndre og nörre bierge, och att han ville göre sitt indlöb och udlöb til sine skibe igenom di 2 skår udi di syndre bierge nest haffuet, som kaldes Kåsebierg skår och Lynde skår."

Denna lokala tradition har hållit sig levande: "All" är densamme som vi finner i beteckningen "Ales stenar", vida berömd i nutiden främst genom Anders Österlings underbara dikt. Ale var otvivelaktigt en mäktig konung, det är säkert samme man som möter hos Saxo grammaticus omkring år 1200 som "Olo", kallad "den raske" eller "tappre". I isländsk tradition finns namnet Ali inn froekni (Ale den djärve) också bevarat. Saxo berättar att kung Ale kämpade på sveakungen Sigurd Rings sida mot danernas och götarnas urgamle hjältekonung Harald Hildetand, när denne föll i slaget på Bråvalla hed. Detta halvt mytiska slag anses avspegla den "stamstrid" mellan svear och götar som slutade med götarikets undergång och brukar tidfästas till mitten av 700-talet. Efter allt att döma är Kåsebergaskeppet betydligt äldre än så (kanske från slutet av bronsåldern) men det säger något om Ales makt över folkfantasin att han kombinerats med detta mäktiga forntidsmonument.

Kung Ale framstår i traditionen som en både mäktig och hårdhänt härskare. Enligt den saga som Saxo förmedlat blev han med kung Rings stöd konung över Skåneland (alltså även Blekinge, Bornholm och Halland) men regerade så egenmäktigt att de skånska hövdingarna slöt sig samman och lejde den trehundraårige kämpen Starkad den gamle att lönnmörda sin härskare. Kung Ale litade blint på den gamle hirdkämpen, och det var viktigt, ty Starkad måste narra Ale att vända sig bort: kungens blick var så vass att ingen vågade lyfta ett vapen mot honom när han såg på motståndaren. Men hans makt var så stark också efter döden att både skåningar och daner valde Ales son Omund till kung, och denne fortsatte skräckregementet. Även denne Omundus eller Urmundus figurerar kanske i den skånska lokaltraditionen, under namnet Urban; Kåsebergaskeppet har också kallats "Urbans grav" medan en mindre stensättning bredvid hetat "Ale stenar".

På säkrare grund står man, när man tar utgångspunkten för den skånska litterturen i runorna. Mängden av runinskrifter inom våra landamären är ett påtagligt bevis för att den litterära kulturen under forntiden stått högt. Till de provinser i Norden som är speciellt rika på runstenar hör Skåne. De ofta ståtliga minnesmärkena är vittnesbörd om detta landskap som viktigt kulturcentum. En del av de skånska runinskrifterna är avfattade på vers --i regel av anonyma ristare. Vi möter oftast bara namnet på den storman som låtit uppsätta stenen och avlönat en runristare. Men förekomsten av verser på runstenarna -- av samma slag som vi finner i den isländska skaldediktningen -- visar att det funnits en rik litterär kultur. Praktfulla bildristningar, t.ex. det stora Hunnestadsmonumentet, omvittnar att också Eddadikternas myter och gestalter varit välkända.

Det som är kvar av Hunnestadsmonumentet finns att beskåda vid Kulturen i Lund. Där ser vi en yxbärande man, kanske Tor, och en kvinna med ormar i handen och i munnen som rider på en varg. Denna ryttarinna har sammanställts med Snorres berättelse om trollkvinnan Hyrrokkin i Edda: hon kom till Balders bålskepp ridande på en ulv med huggormar till tömmar, hon sköt ut farkosten som ingen annan kunde rubba, med sådan kraft att elden slog upp i dess köl.

Åke Ohlmarks har med mycken fyndighet och fantasi (främst i "Skånes äldsta hävder", 1963) och med storskånsk patriotism velat se Skåne som ursprungsland för en hel del av det mytologiska stoffet i Snorres Edda. Att namnet på gudinnan Skade har att göra med namnet på Ska(n)dinavien, och att detta hänger ihop med Skåne, synes dock mycket troligt. Skade är dotter till jätten Tjatse, "den stenrike", och därmed skulle man kunna lyfta fram ett stort schok av den fornnordiska gudasagan som skånskt. Enligt Ohlmarks är jätten Tjatse en personifikation av hela den skånska megalitkulturen, och dråpet på Tjatse återspeglar alltså en främmande invasion (asarnas) av det urgamla kulturlandskapet! Tjatse sammanställes rentav med den skånska sägnens Finn, som bor "på Helgonabacken" i Lund.

Men låt oss från dessa fantasier återgå till runstenarna! Med glädje finner en skåning vid Krageholm en runsten från vikingatiden som inte bara frammanar den bortgångnes tapperhet utan också hans givmildhet med bordets håvor: den regelrätt genomförda versen slutar med den vackra allitterationen att den bortgångne var "miltastr matar", alltså givmild med maten. De litterärt märkligaste av de skånska runstenarna är emellertid de som ursprungligen stod vid Torna Hällestad och Sjörup, i hjärtat av Skåne. På Hällestadsstenen hyllas jarlen Toke Gormsson "en huld drotten" Prosatexten följes av en strof på östnordiskt versmått:

Han flydde icke vid Uppsala. Såtar satte efter sin broder sten på berget stödd på runor. De Gorms Toke gingo närmast.

Och på Sjörupsstenen berättas att "Saxe satte denna sten efter sin felaga (kamrat) Asbjörn, Tokes son". Också här avslutas texten med en skaldevers:

Han flydde ej vid Uppsala men vog (stred) så länge han väpnad var.

I båda texterna häntydes alltså på ett välkänt slag vid Uppsala. Man har sammanställt dem med Snorres skildring av Jomsvikingarna och Styrbjörn Starke, som Frans G.Bengtsson anknyter till och broderar på i Röde Orm. I den isländska Jomsvikinga saga, som ursprungligen skrevs på 1100-talet, berättas om hur Styrbjörn, brorson till Erik Segersäll i Uppsala, drar till strids mot sin farbror för att erövra faderns krona. Vid Fyrisvallarna stod en strid där Styrbjörn blev besegrad och stupade: han skall ha bränt sina skepp på förhand så att ingen kunde fly (därav ordstävet att "bränna sina skepp"). Den moderna vetenskapen anser det föga sannolikt att Jomsvikingasagan är historisk, men både Snorre och runstenarna vittnar om ett skånskt härnadståg mot Sveaväldets centrum. I sagan har den brutala erövringslusten omskrivits till en konflikt på det personliga planet.

Jomsvikingarna hörde hemma i Skåne och på Bornholm. Mycket har tydligen berättats om deras krigståg i Skåne. Ett skåneländskt storvälde, som sträckt sig över södra Östersjön och som kunde hota själva Svea-väldet, anas i berättelserna, med det starka fästet Jomsborg (Jumma i slavisk tradition) som styrkans centrum. Jomsborg som kanske, det bör understrykas, bara fanns i sagans värld, ska ha legat i de av skånska hövdingar erövrade vendiska provinserna i nuvarande norra Tyskland.

Kanske har Adam av Bremen inte så fel när han förlägger det berömda slaget vid Svolder till dessa trakter! Där var maktens centrum. En av de jarlar som stod mot Olaf Tryggvason i slaget vid Svolder c:a år 1000 var Sigvalde Jarl. Enligt Snorre var han härskare över Jomsborg i Vendland och son till Strut-Harald eller Harald Strut, den siste konung som självständigt härskat över Skåne. Det var just Sigvalde Haraldsson som lockade kung Olav Tryggvason rakt i händerna på de förenade danska och svenska flottorna vid Svolder!

Men slaget vid Svolder innebar slutet för Skånes självständighet: Sven Tveskägg och hans son Knut den store lägger Skåneland under sig med stark övermakt. Dock framhäves landets betydelse i det danska väldet ofta genom att de danska härskarna i sagorna kallas "skåningars konung". Och snart intar en skånsk hövding, Sven Estridsson, både den skånska konungatronen och småningom den danska (efter 1060).

En del av det rika berättelsestoffet om Skånelands historia tecknades ner redan på 1100-och 1200-talen. Fragment av berättelserna nådde ända bort till Island och fogades in i isländska författares "sagor". Lejrekrönikan, som antas ha skrivits ner 1170 i Roskilde men blivit bevarad genom att den i Lund arbetats in i annaler och årsböcker, berättar bl a om Rolf Krake som enligt sagan dräptes av sin svåger Hjarvard, "greve av Skåne".

Om den kanske störste av alla skånska kungar, Ivar Vidfamne, berättar Snorre i Ynglingasagan. Eftersom flera skånska runstenar förtäljer om ett stort vikingatåg i österled kan endast den patologiskt misstrogne betvivla Ivar Vidfamnes historiska existens. Enligt Snorre var det Ivar Vidfamne som höjde Skåne till en stormakt: Skåne blev kärnlandet i ett imperium som behärskade länderna bortom haven både väster- och österut. Ivar Vidfamne har enligt Ynglingasagan erövrat hela sveaväldet (sedan Ingjald illråde bränt sig inne i Uppsala vid underrättelsen om att Ivars här nalkades), tillägnade sig danaväldet och en stor del av Saxland, en del av England samt österriket (Finland och Karelen): "Av hans ätt ha sedan kommit de danakungar och sveakungar som haft väldet i de länderna." Historien om Ivar Vidfamne bekräftas av Olav Tryggvasons saga och Historia Norwegiae, som också nertecknats på medeltiden. I Olav Tryggvasonsagan talas om "det välde Harald Hildetand haft i England och före Harald Ivar Vidfamne". Vi vet inte om den historiske Ivar Vidfamne (eller "Ingvar den vidfarne" som han transkriberas i Svealand) var skåning från födseln, men förvisso är han starkt förankrad i skånsk tradition. Icke utan skäl skryter Frans G. Bengtssons Röde Orm med att han "har Vidfamne i släkten".

Stort utrymme har Skåne i Saxos väldiga latinska skrift om danernas bedrifter, Gesta Danorum, som fullbordades i början av 1200-talet. Saxo, troligen själlänning, framstår som en riktig Skånehatare, men det är en sorts hat-kärlek ty han ägnar stort intresse åt Skåne, av allt att döma därför att sagorna om äldre tider här levt med starkt liv.

En av Saxos mest särpräglade hjältar är Starkad, med en senare namnform Starkodder, densamme som dräpte sin herre, den skånske kungen Ale. Både Västdanmark och Norge har försökt att lägga beslag på Starkad men av allt att döma är han en skånsk hjälte, född och uppvuxen i Skåne. Enligt traditionen var Starkad också skald, och om denna visserligen rätt sena tradition är riktig framstår han som den äldste namngivne av alla nordiska diktare: den historiske Starkad måste ha levat på 600- eller 700-talet. Som viking for han vida omkring, men de envisaste berättelserna förlägger hans död till Skåne, närmare bestämt till bron över Rönneå vid Ängelholm eller, något västligare, vid Vegeån. Ännu på 1500- talet berättar geografen Chytraeus om ett av Starkads styrkeprov efter folkets levande sägner: "Sterkkarl" eller "Starkkarl" flyttar två jättestenar som ingen annan kunnat lyfta, han tar en under var arm. Befolkningen utpekade mellan Ängelholm och Vegeholm ännu två stora block som "Sterkkarls stene". Mera härom kan den intresserade läsa i Axel Olriks avhandling "Starkad den gamle og den yngre Skjoldungraekke" (1910).

En annan av Saxos skånska hjältar är Toke, senare sammanblandad med Palnatoke. Han har en egenskap som utbölingar ofta förknippar med skåningar, nämligen skrytsamheten, och därför hamnar han ideligen i svårigheter. Den danske kungen tvingar honom sålunda - när Toke skrutit med sin skicklighet i bågskytte - att skjuta ett äpple från huvudet på sin son. Det rör sig här om en tidig version av den vittspridda saga, som senare kombinerats med Vilhelm Tell. En annan gång skryter denne skåning med att han är en mästare på skidor, och då blir han förelagd uppgiften att åka störtlopp från Kullaberg rakt ut i havet. Han klarar förstås detta också! Från dylika skånska skrönor ser man lätteligen förlängningen fram till Piraten och Hasse Alfredsson.

Om den uråldriga Skånelagen - måhända äldst av nordiska landskapslager - har redan berättats i uppsatsen Nordens äldsta kulturcentrum (Skånska Akademien 1983), men det kan vara skäl att på nytt anknyta till den vistext som avslutar den berömda Codex runicus, den märkliga handskriften på runor:

Drömde mik en dröm i nat um silki ok ärlik päl.

Detta är kanske det äldsta nertecknade exemplet på en nordisk ballad. Vad denna handlar om kan vi bara gissa, men den bör ha hört till "riddarvisorna". Som mycket annat tyder den på att de nordiska balladernas ursprungsland har varit det danska riket, med Skåne som ett av de rikaste områdena. Redan 1591 upptecknades hundra "folkvisor" från danskt område, av vilka uppenbarligen många var skånska.

Också sägner upptecknades tidigt i Skåne, den välkända om trollen och "Ljungby horn och pipa" på Trolleljungby så tidigt som 1624. Överhuvud bemödade man sig i Skåne under den danska tiden att tillvarata de litterära skapelser som levde på folkets läppar. Dylikt insamlingarbete hejdades brutalt sedan Skåneland 1658 blivit ett rikssvenskt generalguvernement. Med hård hand kränktes inte bara den skånska lag, som Sverige i fredsdokumentet i Roskilde lovat att hålla vid makt: allt som var skånskt, alltså "osvenskt" förföljdes, inte minst det danskpräglade skriftspråket. Undra på att detta folk utan eget skriftspråk sackade efter i den litterära utvecklingen under två århundraden! Linné gladdes och förundrades under sin resa 1749 över landets rikedom, men han hade ingen anledning att citera den skånska litteraturen i det arbete, Skånska resan, som han utgav av trycket 1751. Någon skånsk litteratur fanns inte längre.

Men sagor och visor levde kvar på folkets läppar. Det mesta hann att gå förlorat, innan upptecknarna började lyssna. Under romantiken begynnes ett systematiskt uppteckningsarbete i större delen av Europa. Men de danska upptecknarna räknade förstås Skåne till Sverige, och de svenska (Geijer och Afzelius) menade med rätta att de skånska folkvisorna inte var svenska. Det dröjde till 1870-talet innan den flitiga Eva Wigström började sina uppteckningar av skånska sägner och visor. Desto märkligare att skörden blev så rik! En lång rad samlingar med Byhistorier och skämtsägner utgav Eva Wigström med början 1878. Dessförinnan har hon publicerat uppteckningar i tidskrifter, bl.a. i Linnéa, som hon redigerade några år.

Till en början återger Wigström både sägner, skrönor och visor på skånskt bygdemål men snart går hon över till att frisera dem på riksspråk, en osed som inletts av föregångarna i Sverige. Tyvärr har vi därför ganska få alldeles autentiska uppteckningar. Men det material Eva Wigström hopsamlade är mäktigt nog, och den danske folkviseforskaren och samlaren Svend Grundtvig förklarar sig i ett uttalande som publiceras i Wigströms första samling Folkdiktning (1880) överraskad "ved at erfare, hvor rigt Skåne endnu er på gammel folkelig overlevering". Ett liknande uttalande gör den berömde norske folkvisesamlaren Asbjörnsen.

Mest är de skånska balladerna variationer på samma motiv som är välkända från danska och svenska folkvisor, men variationerna vittnar ofta om konstnärlig instinkt. Så slutet på balladen Systermordet, upptecknad i Asmundtorps socken. Den har samma handling som de olika versioner Olrik upptecknat under rubriken Den talende Strengeleg i Danska folkeviser; i svenska folkvisor kallas den för Den underbara harpan. Det handlar alltså om två systrar - "Den äldsta var svart, som den svarta jord; / den yngsta var vit, som den klara sol" - och alla friarna som kommer till gården giljar förstås till den yngsta. Den äldre systern lockar med sig den yngre till tvättestenen vid sjöstranden. Dialogen i den skånska visan blottar en hårdhet hos den yngre skönheten, som gör den äldres desperata mordhandling förståelig:

- Vi tvätta oss begge i vattnet nu. Så bliver jag väl så viter som du
- Om du tvättar dig båd natt och dag så bliver du aldrig så viter som jag.

En spelman som bor vid stranden (i andra visor är det näcken) finner den drunknade jungfrun och bygger en harpa av henne. Den skånska visan slutar:

Han byggde den av det snövita bröst, den harpan månd' klinga med ljuvlig röst.
Så skar han av henne de fingrar fem och gjorde harpeskruvar av dem.
Så tog han jungfruns guldgula hår och harpesträngar derav han snor.
Så gångar han sig till bröllopsgård där bruden hon dansar med guldband i hår.
Det första slag han på harpan slog, den bruden hon satt uti brudstol och log.
Det andra slag, som från harpan rann, den bruden bleknar i skruden grann.
Ty rösten från harpan så underligt klang, om drunknad syster den tonen sang.
Den tredje slag han på harpan slog - Tungt är mitt liv - den bruden hon föll till golvet och dog, - Här ståndande gräs om sommaren.

Att visan haft en stark förankring i Skåne framgår av den vackra version Ingemar Ingers upptecknat så sent som på 1920- talet (Folkdiktning från Bara härad 1925); omkvädet lyder där: "det blåser kallt kallt väger ifrån sjön".

Ett viktigt rum i den skånska vistraditionen intar skämtvisorna som har mera folkligt ursprung än de av adeln gouterade riddar- och trollvisorna. De mera burleska varianterna har Eva Wigström säkert gått förbi, men i många fall visar också de folkliga skämtvisorna förståelse för den effekt som ligger i antydningen, det outsagda. Den levande säcken heter en visa, som upptecknats i Norrviddinge socken i Harjagers härad. Den måste återges oavkortad (parenteserna är artikelförfattarens, där har förmodligen sångarna agerat dramatiskt- pantomimiskt):

Det var tre skälmar de lade upp råd hur de skulle mjölnarens dotter få.
De två tog den tredje och stoppa'n i en säck så redo de neder till möllebäck.
"Käre du mjölnare, du var mig så huld du mal mig den säcken, men tag ingen tull!"
"Vad månde du hava uti din säck då du mig förmenar att taga min rätt?"
"Ärter, havre, vicker och malt som alla mjölnare så gärna vill ha."
"Så sätt då den säcken i min dotters hus. ty där finnes varken råtta eller mus!"
När dagen var ute och natten föll på så börjad' den säcken båd' krypa och gå.
"Kära min moder, I tänden upp ljus, jag tror här ä' tjuvar uti vårt hus."

(Härvid kryper skälmen förstås upp i dotterns säng, och hon blir rädd att det oväntade nöjet skall försvinna:)

"Ack, kära min moder, I tänden ej ljus, ty det var blott katten som spände en mus."

(Efter denna försynta antydan om vad som försiggår, får man tänka sig att skälmen tassar iväg, och modern uppfattar en skymt:)

"Nej, aldrig jag såg då maken till katt, jag tror han hade stövlar, sporrar och hatt!"

Också denna burleska visa har en god folklig förankring. Den är ävenledes upptecknad, under rubriken "Möllarens dotter", av Ingers på 20-talet. Där har fantasin arbetat vidare och låter fortsättningen handla om modern, som håller på att spoliera den stulna herdestrunden; för en gångs skull möter vi också folkmål i en vistradering:

Tier du inte, kjarringafan, så ska du på hoeded i möllarens damm.
Möllaren hadde en brågeder stud, han tona på horned å hottana ud.
Möllaren sto po backen å så hans kjarring ude i vanned lå.
Når kjarringen sjonk å pälsen han flöd, når kjarringen sjonk å pälsen han flöd.
Möllaren hadde en krågede tann, Han hoggna i ännen å drona te lanns.

Visst är det skada att vi inte har flera tidiga uppteckningar -- några glimtar ger Nicolovius (prästen Nils Lovén) i sin klassiska bok Folklivet i Skytts härad(1847). Först 1875 bildade studenter inom Skånska Nationen i Lund en Skånsk Landsmålsförening, vars uppgift enligt stadgarna var att "söka lära känna Skånska folklynnet, sådant det i sång och sägen, i egendomliga seder och bruk, i danser, lekar, ordspråk, gåtor m.m. samt framför allt i allmogemålet afspeglar sig".

Efter ett drygt årtionde av insamlingsarbete utkom den första boken, Teckningar och Toner ur Skånska Allmogens lif(1889). Där har folkmålet bevarats i prosaberättelserna, i sagor och sägner, men bara i fem av de 19 folkvisorna har den genuina skånskan nertecknats. Som en väldig båge över tiden förenas emellertid den sist återgivna visan, Herr Holger, med folkvisestrofen i Skånelagen. Visan ger från början dröm-anslaget: "Fru Tala hon drömde en dröm i natt", och två strofer i jag-form förebådar därefter kommande hemskheter:

Jag drömde, jag drömde om vår gångare grå han bar dig till tinget, du dödde därpå.

Jag drömde om eders lille smukke hund, han bar ditt huvud i rosenlund.

Att just avsaknaden av ett eget språk, som man självkart kunde uttrycka sig på i skrift, förstummat diktarna i Skåne, blir klarare, om man från den svenskspråkiga lyriken i första hälften av 1700-talet vänder sig till den fortfarande yppiga på latin. Finsmakarna föredrog faktiskt ännu den senare. De många latindiktarna hade en internationell publik (1772 utkom en svensk latin-antologi som lästes och beundrades ute i Europa). Som den främste av dessa svenska diktare på latin (möjligen vid sidan av Gustaf Lithou, Olof Hermelin, Daniel Hjortvipa och Sylvester Phrygius) hävdar sig en skåning, Andreas Stobaeus (1642-1714). När den svenska vitterheten hos de bildade läsarna vann överhand över den latinska mot slutet av 1700-talet, tystnade de skånskfödda poeterna för nästan ett århundrade.

Det blev en smålänning, Esaias Tegnér, förunnat att åter ge Lund något av en litterär ledarplats. Medan tidigare diktare, som Lidner och en samtida som Stagnelius endast passerade Lunds universitet, blev Tegnér den förste typiske lundensaren, genom sin respeklöshet och kvickhet. Tegnér lade grunden till lundaskepticismen, lundaandan, som allt sedan förnöjt skåningar och retat gallfeber på allvarsmän från den tungsinta Mälardalen. Efter honom följde bl.a. C.V.A. Strandberg, som efter ett prövoår i Uppsala förlade sina fortsatta studier till Lund. Även dennes samtida Oscar Sturzen-Becker flydde från det bornerade Uppsala- och Stockholms-klimatet till södra Sverige och Köpenhamn och verkade de sista årtiondena av sitt liv som tidningsredaktör i Helsingborg.

Dylika uppfriskande tillskott norrifrån - som Skåne sedan ständigt haft förmånen mottaga och omsmälta - har bidragit till den skånska litteraturens vitalitet och förnyelse. Lund blev från 1880-talet åter - som under medeltiden - ett livskraftigt andligt centrum. Med Vilhelm Ekelund fick Skåne vid sekelskiftet en diktare som enligt många finsmakares mening är inte bara Skånes utan svenska språkets finaste centrallyriker.

Den skånska dikten är nu en självklar del av den svenska. Men den har - eller bör ha - en egen ton. Så slutar Gabriel Jönsson så vackert sin dikt Min strand (titeldikten i samlingen 1956):

Där är jag hemma. All vår jords beglänsta sagoland finns utanför och inombords vid denna barndomsstrand.


© SSF

*****

Vilhelm Moberg. 1898-1973. Författare. Internationellt känd bl.a. för sitt stora emigrantepos. Stridbar debattör. "Hur historien förfalskas" ingick som ett kapitel i författarens bok "Otrons artiklar" publicerades 1973 (troligen genom eget förlag). Tryckt hos Bohuslänningen AB, Uddevalla 1973.

Hur historien förfalskas

av VILHELM MOBERG.


I förordet till 'Eminent Victorians' skriver Lytton Strachey ironiskt: "Okunnighet är det första en historiker har behov av, en okunnighet som förenklar och klargör, som utväljer och utelämnar." Och E.H. Carr, en annan berömd engelsk historieskrivare är inne på samma tankegång, när han vänder sig mot historieförfalskningen. I sin bok 'Vad är historia?' säger han på ett ställe att han avundas den utomordentliga skickligheten hos kolleger som skriver forntidens och medeltidens historia. Men han tröstar sig med det faktum, att skickligheten beror på att de är så okunniga i sitt ämne. Om forntiden och medeltiden finns det nämligen en ytterst begränsad kunskap att inhämta. Materialet är så litet att vetenskapsmännen i avsaknad av andra hjälpmedel huvudsakligen måste anlita sin fantasi. Och om trovärdigheten i historikernas bild av det förflutna kan man härav bilda sig en föreställning.

Men när vi kommer fram till nya tiden kan fackhistorikerna inte skylla på materialbrist. Då gäller det bara att välja bland det föreliggande rika materialet. Och här är vi genast framme vid frågan: Hur tillgår historieförfalskning? Svaret är: Genom urval och utelämning. Inte heller nya tidens historia övertygar mig. Inte därför att det som står skrivet där skulle vara felaktigt eller oriktigt, utan därför att det finns så mycket som inte har fått komma med. Det som icke står där föranleder mig att misstro historikernas verk. Genom detta utelämnande blir bilden av det förflutna förfalskad för oss.

Jag avser framförallt den äldre, pragmatiska historieskrivningen, som präglades av sin upphovsmans nationella tillhörighet. Den historiska sanningen är för honom det som gagnar fosterlandet. En modern idéhistoriker har avkunnat sin dom över denna arbetsmetod och framhållit den långa och mödosamma väg till verklig frihet som den historiska vetenskapen har tillryggalagt:

"Historieskrivningen skulle vara pragmatisk, ge vackra exempel och egga till handling. Historikern var också medborgare och hade som sådan skyldigheter mot staten. - Man fann i de svenska hävderna vad man sökte: ädla skuggor, vördade fäder, man gjorde tempeltjänst." (Sten Lindroth: Epoker och människor. 1972)

Just det: Det är hänsynen till de heliga ädla skuggorna och de högt vördade fäderna, som undanhållit vårt folk - den stora menigheten - historien om sig självt. I stället har med stor utförlighet skrivits historien om dessa skuggor och fäder.

De män som skapade Sveriges stormaktstid - det stora eländets tid för vårt folk - har fått ett lysande eftermälde i våra hävder. Den ädlaste skuggan är självfallet Gustav II Adolf, den store hjältekonungen. Jag har redan gett en antydan om hur dyrkan av hans minne har dolt verkligheten om honom och hans regemente i historieböckerna. Det vore mycket att skriva i detta ämne. Jag skall här bara ta upp en sida av den bild av hjältekonungen, som skiljer sig från den vedertagna.

Gustav II Adolf har i tre och ett halvt århundrade framstått för svenska folket som det höga föredömet i kristligt leverne, i sann gudsfruktan och allmän gudaktighet, som blodsvittnet om den enda rena och sanna tron. Men jag anser att det material från historiska fakta, varav denna bild har skapats, är mycket klent. Under forskningar rörande hans person och hans tid har jag kommit till andra resultat än de nationella historikerna. Hans liv och leverne skulle ha varit ett exempel för varje bekännare av den kristna läran, av människokärlekens religion. Men hur ska man då förklara och försvara de obestridliga handlingar av honom, som bevisar att han gärna hängav sig åt krigets blodiga syssla, att han rentav trivdes med människoslakt? Jag skall här framlägga ett bevis för detta.

Gustav II Adolf har flera gånger i vackra ord uttryckt sin stora kärlek till freden, men i praktiken föredrog han kriget, även om han inte direkt älskade det. Det gäller här en vanlig motsägelse hos statsmän och fältherrar. I vår tid kan man ju hänvisa till USA:s president, Richard Nixon.

Under 300 år, räknat från början av 1500-talet och fram till 1814, fördes det inte mindre än elva krig emellan Sverige och Danmark. Jag har läst det mesta om dem både i svensk och dansk historieskrivning och använt utbytet i min svenska historia. Det blodigaste av de elva krigen var Kalmarkriget åren 1611-13, som på båda sidor fördes på det grymmaste sätt.

I ett danskt arbete om Kalmarkriget fann jag nu ett svenskt brev avtryckt, daterat den 13 februari 1612 och skrivet av överbefälhavaren på den svenska sidan, den nyblivne, 17-årige konungen Gustav II Adolf. Brevet är ställt till hans kusin hertig Johan. Det beskriver i uttrycksfulla ordalag ett krigståg som den kungen just företagit genom Skåne. Han berättar om hur hans trupper bara inom loppet av två veckor har lyckats helt ödelägga och fördärva 24 stora skånska kyrksocknar med dess befolkning. Med välbehag och triumf i tonen skildrar Gustav Adolf hur hans krigsfolk hade - "grasserat, skövlat, bränt och ihjälslagit alldeles efter vår egen vilja". Brevskrivaren framhåller, att svenskarna "intet motstånd haft från fienden" - vilket man gärna tror, eftersom denne fiende bestod av värnlösa civila människor, bland dem även av kvinnor och barn.

Den danske krigshistorikern uppgav att detta kungabrev skulle vara bevarat i det svenska Riksarkivet. Innan jag använde mig av skrivelsen ville jag kontrollera uppgiften. Mycket riktigt: Brevet fanns på angivet ställe. Men den ämbetsman vid Riksarkivet som hjälpte mig att leta fram det blev tydligt generad när han tog del av innehållet. Han förstod att jag tänkte begagna mig av det och ville ge mig ett gott råd om den kommentar jag härvid skulle göra: Uppgifterna i brevet kunde inte helt godtagas:

Den unge Gustav II Adolf som var ute på sitt första krigståg ville imponera på sin släkting hertig Johan med sina bedrifter, varför han troligen skröt en hel del med dem. Jag borde sålunda inte tolka brevet efter bokstaven.

Jag svarade: Detta brev består av kungsord, och sanningsenligheten i en svensk konungs skrivna ord fick inte ifrågasättas. Dessutom var det här fråga om den störste konung som Sverige någonsin har haft. Skulle jag insinuera att han ljög?

Jag återgav sålunda det autentiska brevet i andra delen av Min svenska historia. Jag betecknade det som ett obestridligt vittnesbörd om ett svenskt Song My i Skåne år 1612, 356 år före amerikanernas Song My i Vietnam 1968.

Parallellen emellan de båda slaktningarna av värnlösa människor är helt slående. Gustav II Adolfs knektar fick slå ihjäl "alldeles efter vår egen vilja". De hade av sin konung fått full frihet att härja och döda. Och man frågar sig hur många människor som efter genomförandet av dådet hade undkommit levande i de 24 kyrksocknarna i Skåne?

Det var en 17-årig yngling som i triumferande ordalag beskrev denna massaker och som ytterst var ansvarig för den. Han erinrar om Karl XII, som vid 15 års ålder övade sig för människoslakt genom att halshugga kalvar med sin värja. Han lyckades till slut få av huvudet med ett enda hugg, en bragd, varöver envåldskungen i pojkåldern mycket yvdes.

Sveriges kungahelgon, Gustav II Adolf, ännu idag så gott som sakrosankt, inledde sålunda sin hjältebana med folkmord i fiendens land. Nu är det ett historiskt faktum, att hans motståndare i kriget, Kristian IV i Danmark, tidigare hade härjat med brand och död i Småland, men uppenbarligen överträffades han av Gustav Adolf med dennes grymma framfart i Skåne. Och i motsats till den svenske konungen har Kristian IV inte prytts med någon helgongloria.

Jag har kommit till den uppfattningen, att Gustav II Adolf i sina gärningar inte var något föredöme i människokärlek och kristligt leverne, hur stor och framgångsrik han än var som krigare och fältherre. Men hans ungdomsbravader i fält är okända för läsarna av den svenska historien: Jag har inte sett hans brev med beskrivningen av massakern i Skåne 1612 återgivet i någon svensk historiebok. Det borde ha varit med i läroböckerna i skolan. Här är ett faktum utelämnat -- och genom utelämning förfalskas vår historia.

Ett exempel på hur kungamyter skapas på detta sätt utgör Gustav III:s staty på Skeppsbron i Stockholm. När jag går förbi statyn och läser inskriptionen Fredens Återställare tänker jag: Här saknas två ord. Ovanför den inskrivna texten skulle i sanningens namn ha stått: Krigets anstiftare.

Först berövades folket freden av Gustav III, men efter två år återställde han det stulna. Så kan det hända enligt statyns vittnesbörd: Jag tar först någonting från sin ägare, men när jag sedan lämnar det tillbaka blir jag inte straffad för min stöld, utan blir en ädel givare som hyllas med resandet av staty.

Återigen en utelämning. Så går det till när falska bilder av våra gamla konungar framställes för eftervärlden. Genom förfaranden som dessa befästes svenskarna i sin tro på monarkins välsignelser, i sin magiska kungadyrkan och vidskepelse.


© SSF

*****

K Arne Blom. Född 1946. Har förutom kriminalromaner skrivit åtskilliga böcker om skåneländsk historia tillsammans med Jan Moen. Det senaste samarbetsprojekt de båda författarna är sysselsatta med är en serie böcker om det dagliga livet under medeltiden i Skåne, Halland och Blekinge. 1990 utkom den första delen, 'Städer och stadsbor', och 1991 utges 'Byar och bönder'. "Skåneland - en segertrofé." Ur SAXO, Kulturhistorisk Årsbok för Skåneland 1986, andra årgången. "Skåne - försvarslös provins?" Ur SAXO, Kulturhistorisk Årsbok för Skåneland 1987, tredje årgången.

Skåneland - en segertrofé
och
Skåne - försvarslös provins?

TVÅ ARTIKLAR av K Arne Blom


SKÅNELAND EN SEGERTROFÉ

I Hans Wåhlins Boken om Skåne (1930) läser vi: "I nästan alla avseenden är Skånes samhörighet med Sverige sedan långt tillbaka ett faktum, som av skåningarna uppfattas som en naturlig, självklar, orubblig och med djup tillgivenhet omfattad tingens ordning." Och på ett annat ställe i samma bok skriver denna man följande svulstighet: "Vår svenskhet är fast och trygg nog för att tåla, att det också talas något om de tider, då den var främmande för oss." - Den senare formuleringen är minst sagt häpnadsväckande. Skulle det kunna finnas skäl för att av någon anledning förtiga historiska fakta? Nämligen att de skåneländska landskapen - Blekinge, Halland och Skåne - ursp--rungligen och naturligen var danska och att de genom krigföring erövrades av Sverige; ett 1600- talets Sverige som (för att använda en modern politisk fras) var en imperialistisk stormakt.

Den oförtröttlige Harald Lindal skriver i femte upplagan av sin Skånes historia -- med Blekinge och Hallands - fram till 1719 (1964) att människorna i Skåne hade hunnit bli "gode svenske män', som tänkte och kände svenskt". Såväl Wåhlin som Lindal tillhör den skara som skrivit skåneländsk historia och sålunda aktivt bidragit till att förmedla upplysning om i svensk officiell historieskrivning förtigna händelser och ting. Det är inte utan att man hajar till då man upptäcker hur Sten Carlsson i sjunde bandet av Den svenska historien (utg 1968) formulerar sig på ett sätt som får en att undra om denne svenske historieprofessor är danskhatare.

Då J.E. Forssander anmälde Sture Bolins Skånelands historia i Skåne. Årsbok 1930 (1930) skrev han sålunda: "Den egenartade ställning Skåneland intar i Sveriges historia har kommit dess egen historia före svensktiden att skjutas i bakgrunden och hos många helt glömmas bort. Sveriges historia före 1658 är oss välbekant, men vad veta vi egentligen om de skånska landskapen före denna tid?" - Det har naturligtvis varit så, att den segrande sidan (ockupationsmakten Sverige) har skrivit den officiella historien om det som skedde. Inte nog med att människor i de forna östdanska landskapen därmed berövats sitt historiska, kulturella och andliga arv, den historiska sanningen har anpassats av den segrande parten. "Historia skall fostra till patriotism", skrev Herbert Tingsten i sinGud och fosterlandet (1969).

I tvenne delar utgavs Abraham Cronholms Skånes politiska historia (1847-51). Sedan dröjde det till detta århundrade innan skåneländsk historieskrivning på allvar påbörjades. Jag bortser då självfallet från Sven Peter Bexells Hallands historia och beskrifning (1817-19) och Nils Henrik Sjöborgs Utkast till Blekings historia och beskrifning (1792-93). - Intressant vore att veta vad först Martin Weibulls Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrifning (utgivna häftesvis med denne som redaktör 1870-95) och sedan fortsättningen Historisk tidskrift för Skåneland (utgiven av Martin och Lauritz Weibull åren 1903-21) betydde för att väcka intresset för de forna danska provinsernas särpräglade historia.

Vad det lider dyker det upp åtskilliga mer eller mindre värdefulla skåneländska historieverk. Det främsta är naturligtvis Ingvar Anderssons Skånes historia, vars första del utkom 1947 och vars andra dessvärre aldrig fullbordade fortsättningsvolym kom 1974. Numera är den skåneländska litteraturen i stort sett oöverskådlig. Wåhlin och Lindal tillhör, som sagt, den skara som bidragit till att sprida upplysning och kunskap om somligt av det som förtigs i den officiella svenska historieskrivningen. Men lika mycket som man hajar till åt somliga formuleringar hos uppsalaprofessorn Carlsson, lika mycket undrar man över varför inte blott Wåhlin och Lindal, utan flera andra skrivare anser det så viktigt att betona hur svenska skåningar, hallänningar och blekingar minsann är.

Man talar med rätta och i nedsättande samt ifrågasättande ordalag om den historieskrivning som förekommer i länder av diktatoriskt snitt. Man påpekar hur den kommunistiska historiebeskrivningen är verklighetsförfalskande, hur sanningen manipuleras, hur den styrande makten ser till att den bild som ställs fram ska passa den gällande ideologien. Det är att gå för långt att påstå att svensk historieskrivning är en verklighetsförfalskning; men ett obestridligt faktum är det att den kan fungera som sanningsförvrängande. Det bestående intryck skolbarn i de forna danska provinserna Blekinge, Halland och Skåne får är att det var onaturligt så länge dessa områden var en del av det danska riket. Att de blev svenska var det naturliga - och så hänvisar man till kartan, på vilken förvisso de östdanska provinserna ligger på samma halvö som Sverige. Men ursprungligen var det allt annat än naturligt att Skåneland skulle höra till Sverige. Sjövägen - Öresund - var det som förenade provinserna med moderlandet Danmark. De flesta och de säkraste transporterna företogs per vattenväg.

Landsvägarna var i uselt skick och i många fall farliga att ta sig fram längs. De djupa skogarna vid gränsen mot Sverige var något man inte gärna sökte ta sig genom. Efterhand som transportmedlen förändrades och utvecklades, efterhand som färd till lands övertog sjöfarandets roll, blev Öresund ett slags skiljevatten och skogsområdena med insprängda vägar något förenande. Men detta hör ju främst 1800-talet till, då dessutom järnvägen kom som ett revolutionerande och förenande transportmedel. Men geografiskt och samfärdsmässigt var Skånelands förening med Sverige 1658 fortfarande fullkomligt onaturlig. Man kan aldrig sanningsenligt hävda det naturliga i att de östdanska provinserna av geografiska skäl blev svenska. Det var alls inte så att människorna i Blekinge, Halland och Skåne alltid känt sig som svenska på grund av att de bodde på den södra delen av den skandinaviska halvön. Det var politiska skäl som ledde till att områdena blev svenska. Det var svensk expansionspolitik som var drivfjädern, det var det faktum att Sverige då var militärt starkare än Danmark som blev det avgörande.

Människorna i dessa provinser talade danska. Deras sätt att leva var danskt, de tänkte på danska, deras kulturella och andliga tradition var dansk. De gjorde motstånd mot sina nya herrar, men de kuvades av den stundtals mycket brutala försvenskningsprocessen som sattes igång genast efter erövringen. - Det är ett obestridligt faktum att Skåneland idag är en del av Sverige och att inget tyder på att områdena skulle återföras till det ursprungliga moderlandet. Blekinge, Halland och Skåne är erövrade områden som tvingats in i det svenska riket och som nu förvisso är svenska landskap. Men det är viktigt att särprägeln erkänns. Det är ett anständighetskrav att historieskrivningen är sanningsenlig. Det är fel när skolbarn i de skåneländska landskapen undervisas om "sina" kungar från tiden före 1658. Gustaf Wasa var inte "deras" kung. Lund är inte en av Sveriges äldsta städer, lika lite som kyrkan i Dalby är Sveriges första stenkyrka - i ett historiskt perspektiv. Lund är en av Danmarks äldsta städer - eller Nordens, om man vill; och kyrkan i Dalby är Danmarks (och Nordens) äldsta stenkyrka. Gustav II Adolf hyllas i svensk historieskrivning som en ljusets hjältekonung. Men han var aldrig kung över Blekinge, Halland och Skåne. Människorna i de forna danska provinserna hyllar idag denne monark och äter bakelser som bär den svenske kungens namn. Det är tämligen lätt att sätta dessa bakverk i halsen då man beaktar vad denne Gustav såväl som kronprins som kung uträttade i de skåneländska landskapen. Han anföll i spetsen för sin här som kronprins 1611 Kristianopel under Kalmarkriget och intog staden, dödade människor och plundrade och brände. Som svensk kung företog han ett brutalt härtåg in i Skåne och härjade i tjugofyra socknar samt brände staden Vä. Han var Danmarks fiende. Han var en fiende som mördade, brände och ställde till svår förödelse i Blekinge och Skåne.

Erik XIV hemsökte under Nordiska sjuårskriget Blekinge på det mest brutala vis. Hans ambition var att lägga hela landskapet öde, bränna allt och döda så många människor som möjligt. Han önskade ha ett ödelandskap nere i söder som gräns, hellre än ett fientligt, det vill säga danskt. Idag lär sig skolbarnen i Blekinge, Halland och Skåne om det fruktansvärda blodbadet i Stockholm då sådär ett åttiotal personer avrättades av en dansk kung som av svenskarna kallas "Tyrann", av danskarna betecknad som "den gode". Men var i svensk historieskrivning läser man om det fruktansvärda blodbad Erik XIV gjorde sig skyldig till i Ronneby 1564, då tvåtusen (2000) människor mördades - inklusive kvinnor och barn. Det var en massaker på civilbefolkningen som tillhör de grymmaste och ogudaktigaste i den nordiska historien.

Var någonstans i svensk historia läser man om den förödelse, det grymma lidande som drabbade människorna i Blekinge, Halland och Skåne före 1658 och som svenskarna var skyldiga till? Och hur mycket berättas det om det grymma och obarmhärtiga försvenskningsverket långt in på 1700-talet? Var läser man om att svensk militär tvångsdrev blekingska kvinnor att slavarbeta på vägbyggen? - Det skrivs kortfattat om Gustaf Horns så kallade krig på 1640-talet. Men det kallas inte för vad det i själva verket var: ett fruktansvärt fälttåg, varunder i stort sett varje bebott område av provinserna drabbades och under vilken tid oräkneliga människor mördades av de svenska trupperna. Den enda någorlunda utförliga undersökningen av detta fälttågs omfattning utfördes mot slutet av 1800-talet. Och då ses naturligtvis framfarten med svenska skygglappar.

svensk historia av idag står det inte en rad om hur bönderna i Hyby, Hällestad och i hundratals andra orter drevs ur husen och höggs ned, varpå deras hem brändes. Istället skapar svensk historieskrivning en skenbild av att alla fientligheter mot det danska riket fram till 1658 var något nödvändigt, rättfärdigat, att det gällde att "rädda" de östdanska delarna, att göra dem svenska. Att det egentligen var på det viset att Blekinge, Halland och Skåne naturligen var svenska delar, att det var något onaturligt att de låg under Danmark. - Det är historieförfalskning. Lika mycket som det är en förvrängning av den historiska sanningen då man inte erkänner de grymheter som begåtts mot de människor som levde i östra Danmark och som gång efter gång, från 1100- talet och framåt, blev offer för den svenska krigsmaktens förfärande brutalitet.

Då svensk historieskrivning behandlar snapphanerörelsen gör den det utifrån den utgångspunkten att snapphanarna var fiender till svenskarna och att de allihop var tjuvar, mördare och våldsverkare - ja, ett krigspack. I själva verket var det så att "snaphaneri er et konomisk fænomen, der måtte opstå i grænslandet, hver gang krig brød ud og forstyrrede de naturlige erhverv", som Knud Fabricius påpekar i sin Skaanes Overgang fra Danmark til Sverige (1906- 72). - Han skriver också att "snaphaneriet har tillige en politisk tendens, og det tages derfor - eller i hvert fald: kan tages - i statens tjeneste". - Snapphanerörelsen är inte något entydigt. Det är riktigt att en kategori snapphanar var stigmän och stråtrövare som hölls i skogarna och var ett gissel för bondens gård och säkerhet och familj; de var skogarnas fredlösa. De kallades snapphanar. De var kriminella, brottslingar av olika slag. Å andra sidan fanns det människor bland dessa som av konkreta, ekonomiska anledningar tvingats söka sig till skogarna och deras skaror. Det finns exempel på hur en son på en gård i Göinge tvingdes gå på skogen då fadern inte kunde försörja honom. Under krigstid begav sig drabbade, bofasta bönder ut i skogarna -- då deras gårdar hemsöktes, plundrades och brändes av svenskarna. Då deras anförvanter misshandlats, våldtagits och mördats av de svenska soldatskarorna. Då de drabbades av kriget och stod där utblottade. De anslöt sig till de fredlösa, eller bildade egna snapphanepartier. De ville hämnas.

Snapphanarna var ursprungligen något som bönderna fruktade och hatade. När sedan svenskarna erfor att det inte enbart var reguljära arméstyrkor de ställdes mot under krigföringen i Skåneland, utan även bondeuppbåd, använde de det nedsättande namnet snapphanar på dessa friskyttar, som i själva verket var enheter av den danska armén. Svenskarna kallar - nedsättande - allt motstånd de möter i form av bondeskaror för snapphanar. Men, det handlar, alltså, om skogarnas fredlösa och de som på grund av kriget tvingats lämna hem och gård och bege sig ut i skogen å den ena sidan. Å den andra handlar det om friskyttar som var ordnade under militära former och som utgjorde avdelningar inom den danska armén. Svensk historieskrivning förenklar och blundar för nyanserna. Snapphanerörelsen var inte något entydigt - antingen en frihetsrörelse eller banditskaror. Snapphaneriet var både och. - Snapphaneriet är ytterligare ett av dessa exempel på hur segraren då historien skrivs skapar sin bild av den historiska sanningen och anpassar verkligheten efter sina syften, behov och önskemål.

Svensk kultur och historia håller på att mer och mer likriktas. Stockholm blir i allt större utsträckning likriktaren för det så kallade svenska. Det som är bra för Stockholm är bra för Sverige - det som är stockholmskt, det är också genuint svenskt. Den dialekt människorna i denna stad talar kallas för rikssvenska, de lokaltidningar som utges där kallas för rikstidningar. När stockholmare talar om människor som inte bor i deras stad talar de om landsortsmänniskor. Resten av riket är alltså landsorten. - Men det svenska riket är inget som kan likriktas. Kulturer och traditioner är knutna till olika delar av landet, till orter och platser. Sverige är en rik provkarta på en mängd olika kulturyttringar och sedvänjor. Det finns ingen rikskultur. Sverige är ett lapptäcke utan helhet eller enhet.

De skåneländska landskapens historia fram till 1658 är dansk historia. Dessutom äger Blekinge, Halland och Skåne individuella särarter, traditioner och kulturella yttringar. Särprägeln i det förgångna har ett viktigt och omistligt egenvärde som måste berättas och belysas. Annars blir individen i nuet historielös och rotlös.

Svenska barn lär sig den svenska nationalsången och sjunger om "fornstora dar", om den tid då "ärat ditt namn flög över jorden". Men när de blekingska, halländska och skånska barnen får sjunga detta om den svenska stormaktstiden blir de offer för indoktrinering. För det var deras förfäder som mördades och misshandlades av svenskarna under tiden före 1658. Det blir alltså så att de sjunger en hyllningssång till erövrarmakten.

Det finns en svulstig självgodhet i det svenska, en snabbhet i självhävderi och förmyndaraktigt pekfingerbeteende i relationerna till andra länder och folk. Det vore nog ibland ganska nyttigt om svenskarna med centrallikriktarna i Stockholm i spetsen visade en smula ödmjukhet och kritiskt granskade sig själva.

Vems hjältar är det som står staty i flera skåneländska städer numera? Kungar och krigsherrar på blekingska, halländska och skånska torg - svenskar som kom som fiender, erövrade och vann. - Det är naturligtvis ockupationsmaktens segermonument.


SKÅNE - FÖRSVARSLÖS PROVINS?

Utgången av slaget vid Lund 4 december 1676 - som ju slutade med att den svenska armén segrade över den danska - fick inte direkt avgörande betydelse för kriget som sådant. På ett vis fick det det, nämligen av den anledningen att Danmark antagligen hade segrat i kriget i händelse av seger i slaget. En förlust för svenskarna hade varit av avgörande betydelse.

Men det faktum att Sverige segrade i de tre enda stora fältslag som utkämpades under Skånska kriget avgjorde likväl inte kriget till svensk fördel. Att Sverige segrade i slaget vid Halmstad - även kallat slaget vid Fyllebro - den 17 augusti 1676, vid Lund i december samma år samt vid Landskrona den 14 juli 1677 medförde blott ett förhindrande av en dansk seger.

Anledningen till att Danmark likväl till slut stod som krigets förlorande part har sin förklaring i att danskarna inte kunde vinna något avgörande slag och att de i det utnötningskrig som eljest fördes under krigsåren 1676-79 inte kunde vinna övertaget över svenskarna.

Situationen efter slaget vid Lund och under året 1677 var egentligen den att två relativt likvärdiga styrkor fanns i Skåne; provinsen befann sig i praktiken under två herrar. Men danskarna misslyckades med att vinna de avgörande framgångarna och kunde inte effektivt driva bort den svenska armén.

Men, vad hade egentligen hänt om nu Danmark hade segrat och därmed de provinser som förlorats genom fredsfördraget i Roskilde 1658, vilket bekräftades i freden i Köpenhamn 1660, återgått till moderlandet Danmark? Vad hade inträffat om Blekinge, Halland och Skåne åter blivit delar av Danmark? Rimligtvis skulle det medfört att svenskarna framöver gjort nya erövringsförsök. Danmark försökte en sista gång 1709 att återvinna sina östra delar, men misslyckades. Hade Danmark i händelse av förnyade svenska erövringsförsök efter en fred i dansk favör 1679 kunnat stå emot den effektiva svenska krigsmakten? Det är inte säkert.

Vad ett krig skulle ha medfört i en redan hårt hemsökt provins är lätt att inse. Lidandet för civilbefolkningen skulle ha blivit förfärligt.

Det är möjligt att snapphanerörelsen hade fungerat slagkraftigt i händelse av ett svenskt anfall. Bönderna skulle med alla medel ha velat bidra till att få ett så snabbt slut som möjligt på ett nytt krig -- och då skulle danskarna ha haft ett så att säga moraliskt och psykologiskt övertag i ett förbittrat stöd av bondebefolkningen mot svenskarna.

Men om provinserna hade förblivit danska? Om Skåne, Halland och Blekinge den dag som är vore danska provinser? Om en östlig dansk del vore en realitet? Hur skulle det månne ha påverkat utvecklingen i Skåneland?

Naturligtvis har Skåneland tjänat åtskilligt på försvenskningen och inlemmandet i det svenska riket. För att rätt kunna utnyttja provinsernas rikedomar och tillgångar måste ju svenskarna fysiskt inkorporera dem med riket. Det innebar att järnvägsnätet då det växte fram under 1850- talet blev en förbindande länk. Redan 1829 hade man i den svenska riksdagen börjat diskutera ett svenskt järnvägsnät, men då som ett komplement till de redan befintliga och ytterligt viktiga vattenvägarna. Den aspekten levde kvar även under den epok mot seklets mitt då järnvägarna väl började byggas. Dessutom vägde den nytta man skulle få av järnvägsnätet som transportvägar för militära förband tungt.

Men hur hade det blivit med de skåneländska järnvägarna i östra Danmark? De hade naturligtvis byggts, men säkert inte i förening med det svenska järnvägsnätet. En anknytning till det svenska systemet hade rimligen skett en gång, men nog inte från början och vad det väl led med dryga kostnader. Rimligtvis hade privata intressen kommit in i bilden beträffande det skåneländska järnvägsnätet och vi hade antagligen fått ett nätverk av privata och statliga banor. Hässleholm hade nog inte blivit stad. Förutsättningen för denna nordskånska stad var ju södra stambanan. Hade nu järnvägen aldrig dragits där norrut, försvinner ju också förutsättningarna för stadens tillkomst.

Antagligen hade Danmark desto kraftigare satsat på Kristianstad som en centralt viktig stad i norra Skåne. Kristianstad hade rimligen förstärkts fortifikativt med tanke på stadens betydelse som gränsstad. Karlskrona i Blekinge hade knappast anlagts av danskarna, som däremot satsat kraftigt på att förstärka Kristianopel, som skulle ha fått rollen som betydelsefull gränsstad.

Hade Lund fått sitt universitet om Skåne förblivit danskt? Jag tvivlar. Närheten till Köbenhavn hade kvarstått för presumtiva universitetsstuderande. Lunds universitet tillkom som en viktig komponent i försvenskningsprocessen. Däremot är det mycket möjligt att man av praktiska skäl förlagt ett danskt universitet i exempelvis Halmstad.

Öresund hade förblivit ett danskt innanhav och ju längre tiden lidit, desto viktigare hade det blivit att effektivt åstadkomma moderna förbindelser över Sundet. Man kan mycket väl tänka sig att en järnvägstunnel anlagts under 1800-talet under Sundet. Förmodligen hade en bro byggts under 1900- talets förra hälft.

Skåne skulle under andra världskriget ha kommit att spela en central roll i Danmark. Visserligen var egentligen det nazistiska Tyskland bara intresserat av Jylland som en strategisk spjutspets mot England, men man kan inte ockupera ett land utan att även besätta den del där centralregeringen finns. Därför togs naturligen även Själland. Skåne hade rimligen inte fått förbli en sorts frizon. Det var viktigt för tyskarna att kunna forsla trupper och krigsmateriel, men även stål och andra produkter från Sverige. Och den trafiken hade under alla omständigheter måst gå över det skånska järnvägsnätet och därför hade även Skåne besatts. Då hade också Halland och Blekinge ockuperats. Och då hade kriget kommit närmare Sverige.

I Sverige hade redan funnits gränsstäder av ett helt annat slag än idag för den händelse att Skåneland förblivit danskt. Då hade svenskarna förstärkt Kalmar, anlagt militärstrategiskt centrala städer vid gränserna mellan Skåne och Småland samt Halland och Västergötland.

Den trafik som alltid förekommer över en gräns i krigstillstånd hade förstås varit ymnig mellan Kristianstad och en svensk stad i södra Småland samt mellan Halmstad, Varberg och Falkenberg samt den svenska staden i södra Västergötland. Flyktingar hade trafikerat de underjordiska vägarna, liksom underrättelseverksamma officiella och inofficiella personer.

I händelse av en väpnad konflikt i framtiden kommer Skåne att överges av den svenska krigsmakten. Detta har jag fått mig berättat av svensk sakkunnig militär. Saken är den att Skåne i händelse av en invasion söderifrån inte anses kunna försvaras. Då dras försvarslinjerna upp till Hallandsås och de fortfarande djupa skogarna mot Småland. Skåne hamnar i invasionsmaktens händer och människorna kommer att överges av svenskarna.


DET ÄR EN REALITET. SKÅNE OFFRAS.

Om Skåne fortfarande varit danskt hade provinsen varit en central del av det danska riket med viktig strategisk roll och med fullgoda försvarsmöjligheter, därför att man från dansk sida förberett ett försvar. Dessutom hade Skåne kunnat dra nytta av det försvar NATO kan erbjuda, eftersom ju Danmark är medlem av organisationen.

Det är kanske det som är det allra värsta när man betraktar försvenskningen i ett framtidsperspektiv: att Skåne egentligen inte är intressant för Sverige. - Då det andra världskriget bröt ut sade dåvarande statsministern Per Albin Hansson att beredskapen var god. Det var en nödlögn. Det hade varit hur enkelt som helst för tyskarna att inta Skåne. De militärer som skötte vakthållningen vid kusten har kunnat berätta om hur det dröjde dagar innan de ens fick beväpning. Men kanske det var på det viset att den svenska regeringen visste om att det inte förelåg någon invasionsfara. De svenska handelsförbindelserna med det nazistiska Tyskland var goda och så länge tyskarna fick handla hade de ingen anledning att ockupera. - De svenska och även danska socialdemokratiska relationerna med det nazistiska Tyskland är värda ett analyserande studium, inte minst gällande slutperioden av kriget, då ju fruktan för att Danmark skulle bli en rysk intressezon var stor. Det är ett eldfängt område och förmodligen farligt att beträda.

Danmark fanns inte med i den stormaktsöverenskommelse som gällde Europas öde efter kriget. Om Danmark även haft sin östra del kvar hade situationen säkert varit annorlunda. Då hade Danmark varit viktigare och omfattats av stormakternas intresse.

Är det så enkelt att alltsammans hänger samman med Karl XI:s uppdykande på den där vita hästen i slutskedet av slaget vid Lund, då ju den danska segern var i stort sett klar och slutstriden blott en formalitet? Hade danskarna segrat i slaget hade förmodligen Danmark vunnit kriget. Å andra sidan är det ju inte säkert att Danmark kunnat stå emot och slå tillbaka de svenska erövringsansträngningarna som satts in sedan.

Man kan inte skriva om historien. Men man kan ljuga om den. Och den värsta lögnen är den svenska som alltmer tonar bort det faktum att skånelandskapen ursprungligen var danska, och som mer och mer förtiger allt det onda den svenska krigsmakten gjort på skåneländsk jord.

Och det värsta sveket kan vi frukta i en mardrömsframtid om kriget utbryter på nytt.


Efterord av författaren:

"Jag måste erkänna att ju mer man sysslar med de forna östdanska provinsernas historia desto mer fjärmar man sig av logiska och praktiska skäl från svensk historia, eftersom det är den danska historien som ligger som bas för den skåneländska. Men man fjärmar sig av ett skäl till: dels för att svensk historia är så opålitlig och osannfärdig då det gäller framställningen av relationerna mellan Danmark och Sverige, dels därför att människor i Skåne, Halland och Blekinge förvägras rätten att lära sig om sitt historiska ursprung på ett korrekt vis. Gustav Wasa och Gustav II Adolf var aldrig i sina egenskaper av svenska monarker regenter över de skåneländska provinserna och Karl XI gör bättre skäl för benämningen Tyrann än vad den gode Christian II någonsin gjort. Man upptäcker att man tar ett slags moraliskt avstånd från den svenska historien."


© SSF


*****

Berndt David Assarsson. 1892-1955. Präst vid St. Clemens kyrka i Helsingborg. Fil Kand. i Lund 1912 och prästvigd i Innsbruck 1917. Monsignore (påvlig kammarherre) 1927. Biskoplig kommissarie för södra och västra Sverige med säte i Helsingborg 1939. Huvudredaktör för tidskriften "Credo" 1920-37. Häftet "Skånelands historia i Skånelands skolor" utkom 1949 i distribution från Killbergs Bokhandel i Hälsingborg.

Skånelands historia i Skånelands skolor

av DAVID ASSARSSON


Några tankar i en alltid aktuell fråga.

DET NYUPPTÄCKTA LANDET

I senare hälften av 1800-talet upptäcktes ett nytt land. Det låg ej som de områden, som samtidigt utforskades av Livingstone och Stanley, i Afrikas inre. Det låg snarare mitt i Europa. Upptäckaren var ej en djärv resenär i avlägsna världsdelar. Han var en av sitt arbete helt besjälad kammarlärd och hette Martin Weibull. År 1844 stiftades av biskop Wilhelm Faxe i Lund en förening, som kallades Sällskapet för Skånes historia och beskrivning. Som en fortsättning på denna grundades på 1860-talet Föreningen för Skånes fornminnen och historia. År 1868 började denna sammanslutning utgiva skriftserien "Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrivning", redigerad av Martin Weibull. Redan i första numret av denna omtalade han sin stora upptäckt, det kulturella enhetsområde, som han kallade Skåneland. Detta omfattar Halland, Skåne, Blekinge och Bornholm, "dessa delar av ett genom alla politiska, kyrkliga och sociala band sammanhängande helt", som ända fram till 1650-talet "haft en fullkomligt gemensam historia". För honom var denna djuptliggande kulturella landskapsenhet under hela hans verksamma liv en levande, bjudande realitet, som han vigde sina bästa krafter. "Halland, Blekinge och det egentliga Skåne med Bornholm sammanhöllos av en gemensam lag, Skånelagen till "Landet" Skåne, ett i Danmarks äldsta historia starkt framträdande helt, vars medelpunkt var Lunds landsting, där de politiska rättigheterna utövades, medan delarnas särskilda landsting gällde rättskipningen. Den kyrkliga författningen sammanfattade dem även till ett stift under det gemensamma namnet Skåne. Knytlingasagan använder redan detta namn i sin vidsträckta bemärkelse: förenade med Sverige under medeltiden (1332-1360) sammanfattades dessa landskap under det gemensamma namnet "konungariket Skåne." Martin Weibull ansåg det tydligen som ett verkligt fel att splittra den historiska framställningen av dessa fyra syskonlandskap, som en gång tillsammans utgjorde hela östra tredjedelen av Danmark. Han skriver: "Ej heller kan överhuvud utan någon stympning av den historiska verkligheten det liv delvis framställas, vilket som ett sammanhängande helt levat och rört sig inom dessa gemensamma samhällsformer och såsom sådant uppgått i statens högre enhet". Även efter föreningen med Sverige "hade de skånska landskapen en gemensam historia och ännu i senare tider, när den samlade statsutvecklingen tränger landskapsutvecklingen i bakgrunden, ligger i landets naturliga läge, i folkkynne och sed, i för större delen därav ännu gemensam kyrklig och lagstiftningsindelning samt framför allt i minnet av gemensamma öden, lika många band av gemensamhet för de fyra styrelse- och landtingsområdena Halmstads och Carlskrona, Christianstads- och Malmöhus län, i vilka det gamla Skåne nu är fördelad". (Kursiveringarna av författaren.)

Sålunda kunde Skånelands banbrytande och ledande historiker skriva för över åttio år sedan. Men ännu har inte hans ord förlorat det minsta av sin aktualitet. Om också denna landskapliga fyrenighet, som vi i brist på bättre benämning för korthetens skull kallar Skåneland, fortfarande av sina flesta bebyggare alltjämt är ett oupptäckt land, om den också för närvarande inte spelar någon större roll i det allmänna medvetandet, så existerar den dock som en vördnadsbjudande verklighet, som aldrig kan bortresoneras. Särskilt återfinnes denna lätt överallt på landsbygden både i Halland, Blekinge, Skåne och Bornholm. Framför allt präglar den vår "enastående rika folklivs- och allmogekultur" för att använda professor Martin P:n Nilssons ord. Om denna kunde vi ej utan en viss stolthet säga, att den stått som en fast klippa genom alla tider. Åt oss sena tiders barn har den därigenom kunnat bevara en så gott som obruten kontinuitet genom århundraden och årtusenden trots alla politiska, religiösa, nationella och sociala förändringar. Den utgör ett heligt arv, som aldrig får förskingras. I berikad form måste den överlämnas till våra barn. Men för att bättre lära känna och förstå vår egenart, för att allt klarare inse hur dyr och omistlig den är, måste vi gång på gång gå till källan, följa den till dess rötter, med andra ord allt bättre lära känna vår forntid. Det var genom att alltmer stärka sambliva sig själv och uppnå en kulturell renässans som Norge och Finland, vars historia har vissa likheter med Skånelands, under 1800-talet mer och mer lärde sig att bliva sig själv och uppnå en ny kulturell renässans som ännu fortsätter. Man skulle blott önska, att så många som möjligt i vår glömda landsdel skulle sättas i tillfälle att göra samma upptäckt som Martin Weibull.


PÅ JAKT EFTER EN BOK

Ja, det måste i längden kännas egendomligt, att man icke riktigt känner det land som man lever i. Den som har funnit vårt gamla, intressanta Skåneland vill ju gärna, att också andra skall göra samma angenäma upptäckt. Redan i första numret av "Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrivning" meddelas, att "en medlem har satt Föreningen i tillfälle att utfästa ett pris av 15 caroliner för en tillfredsställande behandling av något bland följande ämnen: ... Skånes historia i enkel och populär framställning till läsning i skolan och hemmet" . Uttryckligen framhålles, att den nya boken"bör omfatta hela det gamla Skåne" (Halland, Blekinge, Skåne och Bornholm). Ävenledes skulle den "vid skildringen av Skånes svenska historia ägna särskild uppmärksamhet åt övergångsförhållandena". Redan vid denna tid, då det historiska medvetandet långsamt började vakna i Skåneland efter nära tvenne seklers dvala, framställes alltså här som ett eftersträvansvärt mål av första ordningen en "lärobok i Skånelands historia för skolbruk". I den år 1923 utgivna skriften Det Skånska Problemet, som uteslutande behandlar frågan om Skånelands historiska ställning, framhålles som en av förklaringsgrunderna till vår nuvarande skeva inställning till våra fäders lands historia, att "Skånes barn få aldrig tillfälle att lära känna Skånes historia och de skånska fädernas öden och äventyr". Också här efterlyses alltså en lärobok.

På våren 1928 hade en författare i Politiken omtalat Det Skånska Problemet med mycket erkännande. Han blev skarpt motsagd av professor Bertil Ohlin, som försäkrade, att det inte fanns någon i Skåneland som delade denna boks tankar och att studenterna i Lund läste den som en skämttidning. Lustigt nog framtädde strax därefter en hel kör av vittnen, som alla ropade efter en populär framställning av vår bortglömda landsdels historia. Detta skedde i en enquete, som satts i gång av tidningen Arbetet. Bland andra förklarade här professor Hans Larsson: "Planen att få till stånd en Skånes egen historia har min livligaste sympati". Professor Lauritz Weibull skriver: "Ingen kan i högre grad än jag sympatisera med tanken på en skånsk historia, skriven till allmän läsning i våra bygder". I samma riktning går professor Martin P:n Nilssons uttalande: "Om något landskap i Sverige förtjänar att erhålla en särskild historisk behandling, så borde det framför allt vara Skåne på grund av denna provins' stora betydelse och egenart." En liknande uppfattning företräder nuvarande kontraktsprosten Albert Lysander, folkskollärare Eric Bladh, banmästare Jöns Nilsson och förlagsredaktör William Lengertz i Malmö, konstnären Ernst Norlind på Borgeby, folkskollärare Nils Westergren i Landskrona, skriftställaren Theodor Tufvesson som representant för det traditionsrika Österlen, friherrinnan Coyet på Torup och folkskollärare Harald Lindal i Trelleborg. Den sistnämnde har t.o.m. gjort sig förtjänt av att vinna det år 1868 utlovade priset för en lämplig lärobok i Skånes historia. År 1924 utkom nämligen hans Skånes Historia, vars andra, utökade upplaga kunde följa år 1930. Och fastän han i motsättning till den weibullska uppfattningen begränsat sitt område till enbart provinsen Skåne med uteslutande av Halland, Blekinge och Bornholm och avslutar sin skildring med året 1719, är hans lilla klara, koncentrerade lärobok av grundläggande värde. Nu har vi åtminstone en användbar bok, en liten början till något, som kan växa sig större och hjälpa oss alla att minnas, att åt oss själva återvinna det land, som tycktes förlorat för alltid.


SKOLAN MÅSTE HJÄLPA

Om också skolundervisningen i våra hemprovinsers historia icke så mycket omtalas i Arbetets enquete våren 1928, är det likväl tydligt, att de som uttalade sig i denna ej minst hade skolans arbete i särskild åtanke. Ty varför skulle man så livligt önska en populär, medryckande framställning av vår rika, gamla historia, en "skånsk Grimberg", om denna ej framför allt skulle göras tillgänglig för den uppväxande ungdomen i våra skolor? Och var skulle man väl kunna vänta ett varmare intresse för undervisningen i Skånelands historia än bland lärarna och lärarinnorna i Halland, Skåne, Blekinge och Bornholm?

I sitt förut anförda enquetesvar i Arbetet framhåller professor Martin P:n Nilsson "Skånes stora betydelse och egenart". Friherrinnan Henriette Coyet påpekar, att vi "under alla skiften burit provinsiell särprägel som vi hävdat på ett stort och präktigt sätt". Men denna lär man sig först riktigt förstå, när man fått se hur den utvecklat sig genom tiderna. "Charity begins at home". Det lilla barnet känner först sambandet med hem och familj, sedan med hembygd och hemprovins och sist med det land som det tillhör och med hela mänskligheten. Hur starkt vi än må förnimma samhörigheten med hela Sveriges äldre historia också före åren 1645 och 1658, så är det blott en i själva naturen grundad benägenhet som gör, att vi också vill stärka det levande sambandet med vår egen landsdel, med våra egna förfäder under seklernas lopp. Ingen erövring utifrån kan taga våra fäders gamla land ifrån oss. Ännu står de ju kvar, våra gamla minnesmärken, och talar till oss med sin mäktiga stämma ända från stendösarna, ättehögarna och Kiviksgraven ända fram till Varbergs fästning, Hammershus ruin, Kristianstads kyrka, Vidtskövle och Rosendal. Åtminstone tycker man, att det skulle betyda något, att vi icke blott är svenskar eller danskar utan också hallänningar, blekingsbor, skåningar och bornholmare. Därför är det också ett livsintresse för oss alla, sedan vi väl lärt oss att inse vad saken gäller, att skolan träder i aktion, att våra barn i allt större utsträckning får lära känna och älska sitt eget lands forntid, får mottaga regelbunden undervisning i det gamla Skånelands historia.

a, skolan skulle på detta område hjälpa i stället för att stjälpa. Som historieundervisningen ännu på sina håll meddelas i våra skolor, kan det t.o.m. hända, att barnen kommer att betrakta sina egna förfäder som sitt lands fiender. Ett sorglustigt exempel på detta lämnar friherrinnan Coyet i sitt enquetesvar i Arbetet. Hon berättar där om ett Gustav Vasajubileum, som i en liten skånsk byskola firas med jubel över de slagna "jutarna" (kanske mer än en av dem var skåning), som drevs ner i Brunnbäcks älv. Prosten Lysander påminner i sitt inlägg i rundfrågans besvarande om att "Carl X Gustafs och Erik Dahlbergs bragder på Bältenas isar voro ju sorgebudskap för våra fäder". Han framhåller också, att "Gustav Vasa, Västerås riksdag och Olaus Petri icke hade det minsta inflytande på Skånes nationella och religiösa liv". I en mera skämtsamt hållen artikel i Stockholms Dagblad i samband med Arbetets enquete framhåller advokat Carl Romanus, att "Gustav II Adolf en enda gång var riktigt populär i Skåneland". Och det var, "när man trodde, att han hade drunknat i Vittsjön".

Dylika uttalanden förefaller kanske främmande och egendomliga för många, vars tankar är vanda att gå andra banor. I själva verket visar de hän mot den objektiva sanningen, som väl för någon tid kan undanskymmas och glömmas, men som icke så lätt kan helt och hållet förintas. Ty sanningen är en andlig stormakt. Den befolkning som levde, arbetade och stred i Halland, Skåne och Blekinge är våra egna fäder. Vi är ingalunda avkomlingar av invandrade erövrare. Det folk är starkt som känner samhörigheten med sina fäder. Men svagt och föraktligt blir det folk, som söker lösa sambandet med fäderna eller till och med förnekar dem. Vem kan väl ha aktning för något sådant? Ingen som verkligen älskar sitt gamla Skåneland kunde väl önska, att det skulle bliva ett övergivet ingenmansland, som ingen vill kännas vid, som ingen frågar efter, att våra förfäder som gjort så mycket för oss blir fäder utan söner, som helt förgätits av sina egna barn, som aldrig kommer för att tända ljus eller lägga blommor på deras gravar. "Aldrig", säger Theodor Tufvesson i Arbetet våren 1928, "är tiden för utgivande av Skånes historia lämpligare än nu. Vi behöver den där hållpunkten som våra fäders historia ger oss -- mitt i en tid av virrvarr. Vi behöva alla skåningar få fatt på den tradition, som går fram genom djupet av den, och som vi ej ha råd att undvara."


ETT MILLIONARV TILL MÅNGA ARVINGAR

Men för att något sådant skall kunna ske måste kunskapen om vårt lands gamla historia icke bli ett privilegium för ett fåtal intellektuella utan var mans egendom. Det historiska medvetandet, som Skånelands folk för att använda Henriette Coyets ord "länge saknat", måste åter väckas till liv. Hittills har vår forntid mest varit föremål för studium av en ganska liten grupp historiskt medvetna och intresserade med en kärntrupp av vägrödjande fackhistoriker. "Vetenskapligt är materialet i hög grad tillrättalagt", framhåller professor Lauritz Weibull. "Vi äga numera ett synnerligt rikhaltigt material samlat", skriver folkskollärare Nils Westergren i mars 1928, I samband med Arbetets enquete påpekade förlagsredaktör William Lengertz hur mycket som förekommer om Skåne i äldre tiders historia. Sedan dess har åtskilliga år gått. Ännu mer material har utan tvivel hunnit samlas. Det gäller nu blott att göra allt detta mer och mer tillgängligt icke endast för några lärda utan för hela vårt folk. Och detta sker bäst genom ett grundläggande arbete av skolan. Icke ens den bästa folkbok kan i längden åstadkomma så mycket för hembygdens intressen som en regelbundet ordnad undervisning i det saknade ämnet, som sedan ingår som en fast beståndsdel av skolprogrammet och sålunda meddelas folket generation efter generation.

Skånelands befolkning utgör numera över en million människor. Dess historia är både rik och intressant. I sin ovan citerade tidskrifts första nummer skriver Martin Weibull, att Skånelands historia "kanske just till följd av landets egen historiska mellanställning är den rikaste och självständigaste bland alla skandinaviska landskaps med undantag måhända av Slesvigs". I sin ovan omtalade artikel i Arbetet framhåller hans son Lauritz Weibull, att "Skåne i sten- och bronsåldern gick i spetsen för kulturutvecklingen, och att senare Lund i århundraden var den andliga medelpunkten i Norden". I själva verket är det en sällsynt innehållsrik historia, som vi kan sätta i våra barns händer. De gamla vackra sägnerna från förhistorisk tid, som talar om konung Skjold och hans ätt, berättelsen om Harald Hildetand. "Odins älskling", byggandet av Dannevirke, kristendomens införande, Knut den Stores välde, de stora lundensiska ärkebiskoparnas period, folkresningen mot Absalon, Andreas Sunesen och Dannebrogen, kampen mellan stat och kyrka på 1200-talets slut, 1300-talets spännande strider, Halmstad, unionstidens kongresstad, grevefejdens drama, Kristian II:s livsverk, Poul Helgesens levnadshistoria, den lutherska reformationen i Malmö, den skånska herrgårdsrenässansen med dess rika blomstring. Tyge Brahes epokgörande vetenskapliga verk och mycket, mycket annat.

Men å andra sidan finns också ett annat faktum, som i detta sammanhang är värt att uppmärksammas. Om man talar om "urminnes tider", om en nations "evighet" och dylikt, så måste man betänka, att så gott som intet av alla länder i våra dagars Europa är så mycket mera än 1000 år gammalt. Till de äldsta hör ju Danmark och Sverige. Folkens skatt av forntidsminnen är i själva verket ganska begränsad. I fosterländska tal och sånger är det merändels samma stora namn, samma forntidsbragder, som ständigt återvänder. Därför är också ett folks förflutna en ovärderlig dyrbarhet, ett för inflation i längden oåtkomligt andligt kapital, som man inte alltför lätt skulle låta någon fråntaga eller frånnarra sig. Det är ett gemensamt arv, vari alla, de fattigaste lika väl som de rikaste, har lika stor andel. Skånelands nedskrivna historia före 1650, minst åtta sekler, betyder en rikedom för var och en av oss, ett arv som vi alla har rätt att lyfta. I de lärdas skrifter finns den förvarad. Mer och mer skulle den göras tillgänglig för våra barn. Och det är just detta som skolan skall göra. Den kan hjälpa Skånelands alla barn att upptäcka sitt gamla land.


EN HÖGAKTUELL PROGRAMFÖRKLARING

"Det kan knappast anses obilligt", skriver professor Lauritz Weibull, "då vi mena, att historieundervisningen i skolorna, från de lägsta till de högsta, bör omläggas så, att vi icke längre ställas utanför kunskapen om vårt eget förflutna". (Kursiverat av författaren.) Detta är alla skånsksinnades stora programpunkt just nu. Helt nyligen har den ånyo uttalats av ledande skolmän i tidningen Kvällsposten i Malmö. Men för att den skall kunna förverkligas, måste vi få stöd av Skånelands skolor. - För den som tänkt sig litet in i saken torde det vara svårt att motsäga professor Weibulls ord, att icke inse att det är ett berättigat krav att vi snart får regelbunden undervisning i Skånelands historia i Skånelands skolor.


© SSF

*****

Werner Persson. Född 1940 i Esarp. Adjunkt i Dalby. Verkar för regional, historisk kunskapsutvidgning med utgångspunkt i det växande intresset för hembygdsforskning. Bosatt i Lund. Werner Persons bidrag till denna bok är en något avkortad version av hans akademiska uppsats framlagd på seminarium vid Lunds Universitet, Historiska Institutionen, i april 1988.

Om nyetnisk väckelse i Västeuropa.

av WERNER PERSSON

Om Regionalism och etnisk nyväckelse i Västeuropa.
Identitetsfrågor, hembygdsboom, revitalisering.

BAKGRUND

Från och med början av 1960-talet har nationalistiska och regionalistiska rörelser världen över tilltagit markant i antal och intensitet. Man kan tala om en regional boom. I "tredje världen" finns det gott om exempel på hur nationalism/regionalism gett upphov till uppslitande och långvariga krigstillstånd under den efterkoloniala tiden.

Det står klart att det från 1960-talet uppstått en rad etniska eller regionala eller etnoregionala konflikter och spänningar även i Västeuropa vilket kommer att påvisas i texten.

Denna etnoregionalism eller etniska nyväckelse kan kanske sägas vara relevant för Skånes del. Detta tänker jag i viss utsträckning pröva.


SYFTE

Jag har två syften med denna studie. För det första vill jag belysa och i någon mån analysera den etniska nyväckelsen. Denna och det växande hembygdsintresset kopplat till annan kulturell revitalisering och till regionala politiska rörelser utgör den regionala boomen.

Mitt andra syfte är att utifrån den inledande teoretiska och analyserande delen beskriva situationen i Skåne. Kan man tala om det speciellt skånska? Finns det en skånsk särart? Särskilda skånska rötter? En skånsk mentalitet? Skånskt språk? Skånsk gemenskap? Symboler? Självklassificering som skåningar? Sammanfattningsvis; kan man betrakta Skåne som en historisk region och påstå att det finns tillräckliga kriterier för att räkna in Skåne bland de etnoregionala rörelserna?


MATERIAL

Det teoretiska underlaget är hämtat från många håll, t.ex. har dagspressens artiklar om förhållandet mellan Mälardalscentrum och Skånelandsperiferin haft betydelse som influens och som exempel.

Annars har professor Sven Tägil bestått med teoriunderlag i 'Regions in upheaval' och i uppsatsen 'Nationalstaten i kris'. Av Tägil har jag också läst en reseskildring där landskapet ses med skånsk-danska historiska ögon. På samma tema och kanske än mer utarbetat spinner Palle Lauring i 'Danmark i Skåne'. Spännande läsning

Den nyetniska väckelsen har strukturerats av Erik Allardt, sociologiprofessor i Helsingfors, i boken 'Språkgränser och samhällsstrukturer'.

Principiella infallsvinklar på regionalitet finns i etnologen Anders Salomonssons avhandling 'Gotlandsdricka'.

Den som riktigt vill sätta sig in i Skånes historia måste läsa dansken Knud Fabricius stora verk 'Skaanes overgang fra Danmark till Sverige'. Numera finns också Gösta Johannessons 'Skånes historia' att tillgå som uttömmande handbok.

Skånska särdrag som språkliga eller kulturella relikter behandlas främst av etnologerna. Detta gäller också revitaliseringen dvs. återupptagandet av seder, bruk och traditioner från äldre tid. Professor Nils-Arvid Bringéus 'Matkultur i Skåne' och 'Skånska årsfester' är innehållsrika och synnerligen underhållande.

Slutligen vill jag nämna arkitekten och skåneaktivisten Peter Broberg. Han har publicerat rader av artiklar och flera böcker över temat kulturell och regional frihet för Skåne. Den hittills mest betydelsefulla får kanske 'Drömmen om Scantopia' anses vara.

Intresset för skånsk historia och kultur är i tilltagande och detta förmärks inte minst i bokfloden där nya böcker om skånska slott eller skånska skrönor numera dyker upp regelbundet.



OM REGIONALISM OCH ETNISK NYVÄCKELSE I VÄSTEUROPA. IDENTITETSFRÅGOR, HEMBYGDSBOOM, REVITALISERING M.M


ALLMÄNT OM VÄSTEUROPEISK ETNISK MOBILISERING

Finns det verkligen underlag för att tala om aktiv regional verksamhet och etnisk nyväckelse i Västeuropa fr.o.m. 1960-talet? Jag finner att det otvivelaktigt är så. Vi har inte kunnat undgå yttringarna i massmedierna. I en del fall har vi mött ytterst spektakulära händelser då separatiströrelser utfört terrorhandlingar utan hänsyn till utomstående offers liv och lem.

Allardt har ställt upp en tabell över graden av etnisk mobilisering hos europeiska etniska minoriteter. Den etniska mobiliseringen är en hopsummerad faktor av politiska våldsdåd tillsammans med förekomsten av ett etniskt parti. Man kan också utläsa vilka folkgrupper som agerar på basen av små, medelstora eller stora resurser. Det gäller språkliga, ekonomiska och politiska resurser sammantagna. Basker, katalaner, flamländare, valloner och sydtyrolare nämns i gruppen med stark etnisk mobilisering. I mellangruppen finner vi färingar, ålänningar, occitaner m.fl. Med svag etnisk mobilisering räknas bl.a. nordiska ländernas samer in, även grönlänningarna platsar här.

Någon skånsk etnisk minoritet tar inte Allardt upp. Den skånska etnoregionala aktiviteten har uppenbarligen inte varit tillräckligt känd och tydligt yttrad vid slutet av 1970-talet för att få plats bland Allardts folkgrupper.

I anslutning till ursprungsfrågan om vi kan fastslå förekomsten av en utbredd nyväckelse, så konstaterar Allardt i första kapitlet: En ökad aktivitet bland etniska grupper, dvs. grupper med språkliga, kulturella eller rasliga särdrag, har tydligt kunnat observeras i många tekniskt utvecklade och industrialiserade länder under 1970-talet. Den ökade aktiviteten har varit särskilt påfallande inom etniska grupper med klar regional, geografisk förankring. Den politiska formen för intensifieringen av den etniska aktiviteten har också främst bestått i s.k. etnoregionala rörelser som ställer krav på självstyrelse eller åtminstone någorlunda självständiga sociala institutioner.

Han är inte förvånad över aktiviteten och konflikterna i tredje världen under 1960- och 70-talen. Med den koloniala bakgrunden och dess ofta okänsliga och lineära gränsdragningar i minnet, så är detta också förståeligt.

I sin artikel 'Nationalstaten i kris?' (1987) skriver Sven Tägil: På senare år har de etnoregionala konflikterna emellertid blivit allvarligare, mera djupgående, och de har tillväxt i både antal och omfattning. Vi upplever idag en etnisk eller nynationell väckelse som drar fram genom världen praktiskt taget överallt, i Europa - nationalitetstänkandets urhem - likaväl som i andra delar av världen, i-länder och u-länder inräknade.

Tägil, som specialiserat sig på konfliktforskning, ser den etniska nyväckelsen som en konfliktförutsättning fast av olika grad och styrka, beroende på förutsättningarna. Det skulle kunna diskuteras om en etnisk grupps aktivitet av kulturellt slag, med återupptagande av språk, revitalisering och folklore som huvudsakliga inslag, verkligen behöver ge upphov till konflikt av politisk art.

Min åsikt är att man kan tänka sig en etnoregional rörelse med starka resurser men med svag etnisk mobilisering, där den kulturella ambitionen är ledande och där andra inte lider skada mer än möjligen något prestige- eller statusmässigt.

Baskien och ännu mer Katalonien i Spanien har uppnått långtgående etnoregionalistiska mål i fråga om självstyre. Dessa två exempel visar på betydelsen av en tydligt urskiljbar historia och ett eget språk eller dialekt inom ett avgränsat territorium, som starkt pådrivande faktorer för aktiva etnoregionala rörelser.


BEHOVET AV EN IDENTITET

Som historielärare har jag fått göra klart för mig vad som kan vara meningsfullt med historieundervisningen och vilken målsättning den bör ha. Jag har framför allt tagit fasta på ämnets möjligheter till att verka identitetsstärkande. Behovet av en tydlig identitet har också ökat i vår nutida både rumsligt och socialt sett mobila värld. Ungdomar, men också vuxna, trängtar till en fast förankring i tillvaron. Något av detta kan uppnås genom att människor upplever en tillhörighet till en etnisk grupp eller till en region och dess lokala historia.

Detta uppdämda behov har under 1980-talet bl.a. kanaliserats i ett utbrett lokalhistoriskt intresse.

Några tyska historiker har undersökt hembygdsintresset under de senaste åren med inriktning på vilka uttalade eller underliggande faktorer som frammanat detta aktuella intresse. De har publicerat sina resultat och tankegångar i skriften 'Heimat oder Region'.

Frieder Stöckle ser på identitetsbehovet. Stöckle menar att hembygden signerar en längtan efter överskådliga rumsliga, sociala och tidsliga områden. Individen vill känna bekantskap. Den komplexa tillvaron reduceras och hembygden förmedlar en skenbar säkerhet, särskilt i kristider. Detta innebär att man nuförtiden gärna förgyller livet i den förindustriella byn. Bygemenskapen framställs som harmonisk i de flesta avseendena.

töckle anser att negativa existentiella faktorer skapar motrörelser hos individer. Dessa motrörelser kan vara av två slag: a) Individualisering, vilket innebär att individerna drar sig tillbaka till nischer. b) Kollektivisering och deltagande; medborgarna söker möjligheter till att delta i planering, beslut och handling. Dessa möjligheter står till buds inom hembygden eller regionen.

Allardt förklarar på liknande sätt sökandet efter etnisk och regional identitet i grupp och i småskaliga sammanhang.

Språkliga och kulturella minoriteter har överallt i Europa vaknat till nytt liv under 1970-talet. När storsamhället tränger på och teknokratiseringen och byråkratiseringen gör det allt svårare att upprätthålla mänskliga kontakter erbjuder gruppbildningar i stil med de språkliga minoriteterna anknytningar till en mänskligare och mera livsnära livsstil. Minoritetspositionen medför många slag av problem men den kan också hjälpa människan att finna rötter och identiteter, att tänka på hänsynen till små enheter, att tro på att framtiden kan ligga i våra egna händer o.s.v.

Alltså kan den regionala identiteten sökas och behövas p.g.a. att regioner har eller tror sig ha otillräcklig kontroll över sina egna resurser. Anledningen till regional aktivitet kan vara en avsikt att få större resurser till regionen.


CENTRUM - PERIFERIPROBLEMATIK

I det närmast föregående har det bl.a. angivits ekonomiska orsaker som drivkrafter för regionalism. Det förefaller emellertid som om kulturella faktorer som språk, gemensam historisk bakgrund, seder, traditioner, bruk och faktiskt också ideologier spelar betydelsefulla roller i sammanhanget.

En centrum - periferiproblematik kan man se åtskilliga exempel på i dagens Västeuropa. Frankrike, Spanien, Österrike, Storbritannien, Danmark och även Sverige är alla länder med en dominerande huvudstad som i regel omges av en ekonomiskt och administrativt ledande centralbygd. Periferierna i dessa länder utgör rimligtvis en god grogrund för regional aktivism. Det är lätt att förstå att folk som faktiskt är eller känner sig undanskuffade i perifera områden (landsorten!) agerar för sin region i opposition mot centrums dominans. Det må sedan gälla ekonomiska, kulturella eller politiska kraftsamlingar.

Allardt tar också upp centrum-periferi och anvisar en typologi över periferier. I den utskiljs och exemplifieras fyra slags periferier.

  1. Buffertperiferier. Dessa kan ungefärligt definieras som områden som historiskt legat i skärningen mellan språkområden eller stormaktssfärer. Finland och Savojen m.fl. skulle vara sådana. Skåne kanske?
  2. Periferier som misslyckats i sina centrumaspirationer. Ex. Occitanien i södra Frankrike. Skåne kanske? I så fall med beaktande av landskapets stora betydelse som riksdel under den danska tiden.
  3. Språkliga isolat. Ex. De baskiska provinserna.
  4. Externa periferier. Detta innebär "språkligt distinkta områden som ligger i den yttersta kanten av sina moderländer". Skåne kanske?

YTTERLIGARE KOPPLINGAR TILL ETNOREGIONALISMEN. OM T.EX. IDEOLOGIER, REVITALISERING, FOLKLORISM.

Beträffande frågan om ideologier och etnoregionalism hänvisar jag till Tägil med ett längre citat: "Den här utvecklingen är i och för sig överraskande. Den strider mot gängse teorier om samhällsutveckling och kan därför vara en intressant utmaning för historiker som vill analysera den. En så grundläggande fråga som den att en etnisk konfliktdimension tycks föredragas framför t.ex. en klassmässig kan inte besvaras på ett tillfredsställande sätt med hjälp av existerande teoribildning. Den "liberala" förväntningen, dvs. den som säger att historiskt nedärvda skillnader mellan olika grupper i samhället skulle minska i betydelse i takt med staternas utveckling, har inte blivit uppfylld. Följaktligen kan heller inte alla de moderniserings- och integrationsteorier som skapats innanför denna traditon ge någon generellt verkande förklaring till fenomenet etnoregional konflikt.

Men inte heller den s.k. "radikala" förväntningen har hittills visat sig hålla streck -- den som säger att klassförhållandena utgör de viktigaste delningslinjerna i samhället och att etniska motsättningar är ett slags pseudo- konflikt som kommer att försvinna med social utjämning. Marxistisk teori har därmed knappast visat sig vara det universella hjälpmedel som entydigt skulle kunna förklara etnisk konflikt.

Allardt omtalar ett "moderniseringsparadigm" som har måst bytas ut p.g.a. den faktiska utvecklingen. Paradigmet innebar att de etniska grupperna skulle komma att försvinna. Han hänvisar till att man t.ex. i Frankrike har ansett att förfranskning och homogeniseringspolitik var lyckat avklarade. Det har visat sig att detta inte alls var fallet.

Hur är det egentligen med försvenskningen av Skåne? Är det frågan om ett sprucket "moderniseringsparadigm" även här?

Uttrycket "den historiska paradoxen" används av Allardt om vissa trender. Den historiska paradoxen innebär att "rötter" kan upptäckas och bli bortglömda igen. Han skriver att "Det paradoxala i etniska gruppers existens ligger i deras säregna blandning av bestående och föränderlighet."

Salomonsson ser två typer av drivkrafter "i den regionala kulturrekonstruktion som pågår". En primär, ideologisk som innebär värdeförändring i samhället och en baserad på ekonomiska beräkningar och som kan ha kulturella och politiska syften. Denna sistnämnda revitalisering initieras utifrån, t.ex. genom turistbranschen som i säljande syfte slår ett slag för regionens "unika" kulturformer. Initiativet kan förstås också komma inifrån, med en kulturell ambition från regionens folk.

I sin avhandling 'Gotlandsdricka', påstår Salomonsson att man odiskutabelt kan tala om en gotländsk kulturell särart uppkommen genom öns speciella historia. Han anser att Gotlands tid som fri bonderepublik och öns danska tid satt djupa kulturella spår och att gotlänningarna känner sig som bärare av en annorlunda historia än den centralsvenska.

Denna historiska dimension framstår, med en viss självklarhet, som betydelsefull i de etnoregionala sammanhangen. Det ligger nära till hands att dra paralleller mellan den gotländska och den skånska historiska bakgrunden.

Folklorismen får ses som en ekonomiskt inriktad avläggare till hembygdsboomen. Genom de invävda ekonomiska intressena i folklorismen så kan man anta att den fungerar som pådrivare och inte minst som resursgivare till regionalism. Intentionen behöver inte ens vara klart uttalad utan det finns förstås flera sätt att t.o.m. omedvetet uppmuntra och stödja regionala företeelser.


IDENTITET OCH IDENTITETSFÄLLOR

Individer i nutidens komplexa samhälle besitter i regel vad Allardt kallar "multipla identiteter". Vi kan göra en konstruktion av man, lantbrukare, skåning, svensk, kortspelare o.s.v. Sällan finner vi identiteter som påtagligt begränsar andra.

Jag känner inte till någon regional identitet som enbart har sin grund i ett geografiskt område. Det verkar emellertid som om etniska och territoriella faktorer samverkar och på så sätt förhöjer den samlade etnoregionala potentialen.

Vad är då etnisk identitet? Vilka faktorer innefattas i begreppet?


FYRA KRITERIER

Allardt har satt upp fyra nödvändiga kriterier som måste uppfyllas av en del av medlemmarna i en definierad etnisk grupp. Varje medlem måste uppfylla något av kriterierna för att kunna räknas in i gruppen.

En högre grad av identitet utgör den sociala identiteten, som innefattar identifikationen.

Tre skikt anges vara centrala för människans sociala identitet, nämligen:

Salomonsson för in en tidsdimension i identitetsbegreppet. Under beteckningen kulturell identitet sammanfattar man ibland lokal, nationell, regional och etnisk identitet. Vid analyser härvidlag är det vanligt att anlägga ett långt tidsperspektiv och att betrakta identiteten som den mest bestående av alla strukturer och mest oföränderlig.

H-G Schmidt utför en läsvärd analys i uppsatsen, 'Nationale Identität und Geschichtsbewusstsein." Schmidt skriver först om äldre försök till definition av nationalitetsbegreppet och konstaterar att somliga som grundat sig på mystik och "Volksseele" nu verkar absurda. Andra försök anger religiösa, språkliga och kulturella gemenskaper som grund. Dessa definitionsförsök stupar på länder som Schweiz och Belgien, som har stark nationalitet, men saknar de nämnda gemenskaperna.

Frågan ändras från "vad är en nation" till "vilka egenskaper karaktäriserar de som tillhör en bestämd nation?" Schmidt slår fast att det inte finns den nationella identiteten, om nationen som helhet. I stället finns det så många identiteter, som det finns grupper som projicerar sina egenskaper på nationen. Nationen kännetecknas av en kollektiv maktvilja. Det är först strävan efter makt som gör en grupp till en nation.

Men, alla dessa definitioner är inte rätta i ett modernt samhälle. För individen uppställer sig frågan om vad identiteten i den gemensamma nationen skall vara. Interaktions- och kommunikationsgemenskapen låter sig inte fixeras i den moderna nationen.

Sociologerna Karl-Olof Arnstberg och Billy Ehn skrev 1980 om "Etniska minoriteter i Sverige förr och nu".

Enligt dem är etnicitet en term som refererar till ett antal människor med ett från omgivande folk avvikande socialt och kulturellt system, som de blivit delaktiga i genom födsel. Etnisk identitet är således tilldelad och inte förvärvad. Dessutom kan vi säga att om en människa anser sig vara medlem av en viss etnisk befolkningskategori, så är hon det, såvida hennes identitet erkänns av befolkningskategorin. I allmänhet bekräftar också omvärlden denna etniska tillhörighet. Människor byter i princip inte etnisk identitet utan det förefaller som om det är mycket svårt att bli fullvärdig medlem i en annan etnisk kategori än den man är född till medlemskap i.

Arnstberg och Ehn talar också om att man bör skilja på nationalitet och etnicitet. Det finns ett nationellt begrepp för svensk och ett etniskt begrepp för svensk, som kan ställas emot samer, judar, svensk-ester m.fl. folkgrupper som nationellt sett är svenska. Författarna menar att vara skåning inte skulle innebära en etnisk tillhörighet eftersom skåningar i allmänhet "förmodligen" håller det för viktigare att vara svensk än att vara skåning. "Förmodligen" var inte den enda reservationen om detta i textstycket. Något kan man t.o.m. utläsa av att författarna utväljer Skåne som exempel. En skånsk etnisk minoritet skulle kunna uppstå, skriver de, genom att människor som framhåller sin skånska tillhörighet och markerar gräns mellan sig och svenskarna, överför denna identitetsuppfattning till sina barn och barnbarn.


REGION

Uttrycken region, regionalism och etnoregional har använts i det föregående. Det är på sin plats att se efter vilka bestämningar som det finns för det grundläggande begreppet, region

I boken 'Heimat oder Region', har den västtyske historikern Peter Knoch ett kapitel om 'Was ist eine Region?'. Region är i dagligt och vetenskapligt språkbruk lika med område. Använder man begreppet utan vidare kommer det att uppstå en hejdlös vetenskaplig förvirring, visar Knoch. Han ger exempel på en del av de många användningsområden, som region fått. Man kan mena grannskap, revir, stadsdel, förvaltnings- eller myndighetsområde, historiskt territorium, stamområde. Man kan dessutom tala om politiska, sociala eller ekologiska regioner.

Begreppet är alltså oanvändbart på detta objektiva sätt och man måste lägga in ett subjektivt moment av ett av olika personer format medvetande om det regionala förflutna. Knoch framhäver den historiska dimensionen med de historiemedvetna människorna som nödvändiga för att karaktärisera en Region

Regionen definieras också i den historiska dimensionen genom att människornas arbete, utbildning, fritid m.m., måste finnas där. Det är frågan om ett nät av inbördes förhållanden, interaktioner, mellan individer, platser, hus och föremål. Han talar också om ett oförväxlingsbart rumsligt område.

Själv har jag också svårt att föreställa mig ett begrepp region, som inte baseras på människornas plats i området och på de relationer, känslor och handlingar som är invävda dem emellan och mellan det geografiska området och människorna.

I 'Nationalstaten i kris?' betonar Tägil det viktiga förhållandet mellan människa och territorium. Det är ett grundläggande värde och alla bär med sig en känsla för "territorialitet" i livet. Detta skulle för varje enskild individ innebära ett behov av en rumslig plattform att utgå ifrån inför tillvaron. Tägil använder det på senare år ofta använda uttrycket "rötter".

Hur avgörande betydelse Tägil tillmäter den territoriella dimensionen i historien, ur sitt konfliktforskarperspektiv, framgår av följande citat. "De flesta krig som utkämpats har gällt kontrollen över resurser som är territoriellt bestämda. Dynastiska förvecklingar, ägandet av jord, behovet av kommersiella marknader, önskan om säkerhet och trygghet, allt kan ytterst kopplas till frågan om geografiskt territorium och kontrollen över detta."

Det hade naturligtvis funnits många fler begrepp och företeelser att behandla i denna avdelning, men jag nöjer mig med det åstadkomna för att kunna ge något utrymme åt de förebådade tillämpningarna på exemplet Skåne.

Finns det någon etnisk eller regional eller etnoregional rörelse i Skåne? Kan man tala om Skåne som en region? Finns det "skåningar" och skånsk särart? Se här några infallsvinklar till nästa avdelning.



EXEMPLET SKÅNE

ALLMÄNT

Etnoregionalism i Skåne? Är det ett seriöst valt ämne? Skåne är sedan 300 år en integrerad del av Sverige. I Skåne följer man med intresse utförsåkare från avlägsna fjälltrakter för att de är svenskar. Något mindre intresse ägnas åt rennäringens problem i samma trakter. Administration, ekonomiskt liv, politik, försvar, kulturliv och mycket mera är officiellt integrerat mellan Skåne och övriga Sverige. Var hittar vi något särskilt skånskt och t.o.m. en skånsk rörelse?

Jag har en känsla av att det finns något skånskt som ibland kan vara svårt att definiera. Är det utseende, mentalitet, dialekt, gemenskap, gemensam historisk bakgrund, tradition eller vad? Vad finns det för kulturella eller politiska yttringar att peka på. Jag ämnar i det fortsatta försöka att reda ut dessa sammanhang, men tror att det inte blir så lätt att få substans på vissa faktorer av i grunden abstrakt slag.


DEN GAMLA SKÅNSKA HISTORIEN

Som vi tidigare sett utgör en territoriellt avgränsad, gemensam historia ett viktigt underlag för regionalism. Kan man tala om en sådan skånsk historia? En tillbakablick är på sin plats.

En utgångspunkt får uppsatsen 'Om det danska rikets uppkomst', bli. Den är skriven 1984! av Curt Weibull. I uppsatsen kommenteras och citeras Saxo Grammaticus skildring av Danmark i 'Gesta Danorum' från omkring 1200. Jag hämtar alltså uppgifterna närmast från Weibull. Vi kan läsa att Skåneland var en av Danmarks tre riksdelar och att "från Skåne skjuter Halland och Blekinge ut som grenar av samma stam". Detta Skånelandsbegrepp diskuteras och används av kulturella regionalister i våra dagar.

Vattnen var lätta och naturliga förbindelsevägar, men Weibull anser att man inte skall överdriva betydelsen av dem som förenande länkar. "Vattnen kunde även i viss mån isolera de olika landsdelarna och ge dem en särpräglad självständighet. Ännu i Saxos tid var sålunda dessa egna rättsområden."

Det fanns särskilda kyrkolagar för Själland och Skåne och hären var indelad efter landsdelarna med egna hövdingar.

Än mer av intresse ser jag i Saxos beskrivning av skåningarnas kynne. "Jylländarna är", skriver han, "ett tygellöst folk": de och skåningarna är "opflammede af en uslukkelig Oprørslue". Skåningarna berömmer han dock i kung Grathes tid för deras rättsinthet. "När folket i den landsdelen finner bördorna odrägliga, har de med gemensamma krafter satt sig till motvärn mot orätten och gripit till vapen för att värna sin frihet".

Finns det under den sävliga ytan hos en "riktig" skåning månne en "opflammede og uslukkelig Oprørslue"? Lågan kanske blossar upp i opposition mot centralstyrningen i en centrum-periferikonflikt.

Skåne blev tongivande i medeltidens kyrkliga och även politiska liv genom att Lund blev ärkestiftsstad med en rad kraftfulla ärkebiskopar som Asker, Eskil, Absalon och Andreas Sunesen. Detta förde med sig att redan från 1400-talet var en utbildningsanstalt förlagd till Lund. Denna var av sådan betydelse att den kan räknas som en föregångare till Lunds Universitet. Dalby var ju också rikshuvudstad under danakungarna Sven Estridsen och Harald Hein.

I en artikel om Skånes historia skrev professor A. Stille om en kraftig skånsk opposition mot kungadömet och kyrkan. "Motståndet i Skåne betingades af en stark provinsiell partikularism och en viss därmed sammanhängande, på samhällsförhållanden af mera primitiv natur grundad motspänstighet mot påtvingandet af ett fullt genomfördt katolsk- kyrkligt system. Öfver hufvud gör Skåne vid denna tid ett i åtskilliga afseenden mera ålderdomligt intryck än det öfriga Danmark, liksom också dess befolkning då och långt senare var af mera hårdt och stridbart kynne än de andra landskapens."

Skånes betydelse som provins i Danmark under medeltiden anförs också av Tägil i ett publicerat föredrag om 'Öresund som vallgrav och förbindelseled'. Skåne är: "ett kyrkligt centrum, en kommersiellt viktig provins och ett för kungamakten livsviktigt basområde."

Den "svenska parentesen" 1332-1360, i Skånes historia visar ändå på skånsk politisk självständighet och särställning. Svenske kungen kallar sig konung av Sverige, Norge och Skåne. Magnus Eriksson hyllas på landstinget i Lund som Skånes "sanne konung, herre och försvarare". Under perioden var ärkebiskopsstolen i Lund besatt av skåningar och ärkebiskopen var den som förde förhandlingarna med Sverige. De slutade med att det upprättades en personalunion mellan Sverige å ena sidan och Skåne och Blekinge som ett självständigt kronland å andra sidan. I ett privilegiebrev bekräftades alla dittillsvarande fri- och rättigheter som skåningarna haft.

Vid sidan av den politiska historien vill jag också peka på de judiciella förhållandena i Skåneland, vilka likaledes var exklusiva. En särskild skånelag för Skåne, Blekinge, Halland och Bornholm upptecknades före 1216.

Jag har valt de framtagna händelserna och förhållandena som exempel på Skånes betydande och fristående roll i historien under tiden före freden i Roskilde. Skånelands befolkning agerade regelmässigt självständigt i förhållande till Danmark och Sverige och till kungamakt och kyrka, som vi har sett prov på. Provinsen hade egen gammal lag och det fanns en egen Skånsk kyrkorätt från medeltiden. Dessa historiska kriterier måste anses vara tillräckliga för att utgöra en bas för en skånsk historisk gemenskap.


VAD HÄNDE SEDAN?

Skåne blev svenskt i freden i Roskilde 1658. När blev skåningarna svenskar? Blev skåningarna någonsin "helyllesvenskar"? "Halvdansk" används ibland som tillmäle. Det måste vara fel, åtminstone om man åsyftar danskhet. Om det funnits en dansk nationalkänsla, så verkar den att vara borta sedan länge.

De historiker jag läst anser samstämmigt att Skånes övergång till Sverige och försvenskningen av de ockuperade områdena försiggick med jämförelsevis ovanlig lätthet.

Det dansksinne som fanns bekämpades dels med hårda tag, dels med omdömesgill myndighetsutövning. Det var ett snilledrag att inrätta Lunds Universitet och där utbilda svensktalande och svensksinnade präster till att leda sina församlingar i försvenskningens riktning. Man började med alfabetisering på svenska.

Än mer betydde bondebefolkningens längtan efter fred och lugn. I orostider var ständigt deras skörd och husdjur hotade av arméernas rekvisitioner eller av ren plundring. Alf Åberg menar att "drömmen om ett danskstyrt Skåne krossades i slaget vid Lund. .. snapphaneförbanden förlorade sitt stöd bland den bofasta befolkningen. Det är därför ingen överdrift att påstå, att avgörandet i försvenskningsfrågan föll vintern 1776."

Det är troligt att danskarna förlorade sina sista sympatier hos skåningarna genom sin framfart under reträtten från Kristianstad, hösten 1678. Friskyttar och strövkårer fick order att bränna sätesgårdar och att ödelägga alla vatten- och väderkvarnar. Mycken förstörelse och plundring ägde rum, åtskilliga bondbyar brändes ner helt och hållet.

Skånsk separatism var inte ovanlig under medeltiden. Skåningarna gjorde också separatistiskt försök snart efter erövringen. Då skånska ständerna försökte få till stånd provinsmöten som institution och egen hovrätt. Tankegångarna stävjades delvis genom att skåneständerna lämnades tillträde till den svenska riksdagen, där de dock visade sig besvärliga genom att kräva åtgärder som skulle ha verkat i riktning mot separation, om de godtagits.

Apropos det danska och skånsk egenart skriver Jerker Rosén i "Hur Skåne blev svenskt" 1943: "I själva verket ha sålunda vissa skånska särdrag - särskilt sådana som hängde samman med de kamerala förhållandena - kommit att bestå ända fram till senaste tid. Men dessa särdrag betraktades snart ej längre såsom någonting "danskt". De kommo i stället att ge anledning till att inflyttade svenskar och danskfödda skåningar slöto sig samman till värn om den provinsiella egenart, som hade sin grund i hela landskapets historiska utveckling och kultur."

Skåne blev nu en perifer del av Sverige. Från svenskt håll uttrycktes år 1680 att dessa nya provinser var "utom riket belägna".

Vid Danmarks försök att återta Skåneland 1710 visade det sig att skåningarna inte ställe upp med en upprorsrörelse. Tvärtom kunde Magnus Stenbock få hjälp till den reguljära armén av skånska bondeuppbåd som stred enligt tradition, socken- och häradsvis. Anledningen till uppställningen för svenskarna får tillskrivas den ökade rättssäkerheten och det förbättrade ekonomiska tillståndet och att man t.ex. inte hade ändrat på sådant som sockensjälvstyrelsen efter erövringen.

Freds- och konfliktforskaren, professor Håkan Wiberg, gav vid ett samtal ett par uppslag som var värda en undersökning var för sig. Wiberg menade att man från sociologisk utgångspunkt kunde ifrågasätta om det ursprungligen funnits "skåningar". Det hade kanske varit korrektare att räkna med ett antal lokala identiteter, men med en del gemensamma kännetecken.

En liknande fråga skulle kunna ställas för förhållandena under 1600-talets senare del. Vilken eller vilka identiteter slogs svenskarna emot? Handlade deras insatser om att försöka knäcka en dansk eller en skånsk identitet?

Wiberg pekade på en annan intressant möjlighet. Den skånska "identiteten" skulle kunna vara född ur ockupationen. Ödet att utsättas för ny överhöghet skulle ha kunnat stärka gemenskapen man och man emellan i provinsen. Det "skånska" blev på nytt förenande och accepterades av erövrarmakten. Vad som absolut inte tolererades av denna var dansk identitet.

Så har jag också fattat saken. Skånskheten bekämpades inte utan fick leva kvar, medan danskheten motarbetades och försvann. Möjligtvis kan man efteråt ändå förundras över att det gick så lätt. Ett svar är att skåningarna fann sin skånska identitet i stället.

Det stora verket om nationalitetsskiftet är 'Skaanes overgang fra Danmark til Sverige' av den danske historikern Knud Fabricius. Fabricius arbete speglar i all sin noggrant utredande vetenskaplighet, en personligt känd bitterhet över Danmarks förlust av Skåne. Jag tänker göra några axplock som kan ha intresse i våra identitetssammanhang.

Ur inledningen citerar jag: "Skaanes nationale Udvikling er saaledes et enestaaende Eksempel i Datiden... Og endelig maa vi spörge om hvor vidt denne Assimilation nogensinde er föregaat helt til Bunds, d.v.s. om de skaanske Provinser have faaet et lige saa svensk Praeg som Sveriges gamle Landskaber."

I kapitlet om Skaane f r Roskildefreden kan vi läsa följande: "Det er det staerke Saerpraeg, som hele den skaanske Befolkning baerer fra den aeldst Tid gennem Danmarks Historie, den vaagne Selvstaendighedsfölelse, som allerede lagde sig for Dagen under Valdemarerna, og som skiller dem bestemt fra Öboerne."

Fabricius tycks bekräfta att svenskarna åtminstone i tiden närmast efter Roskildefreden inte gav sig på det "skånska". Man kunde se att landets prägel fortfarande var oförändrad. Det gamla folkmålet talades, i rätten dömdes efter gammal skånsk lag, hemmen var danska med lokal skånsk särprägel. Skånska studenter kom till Lund i stället för København, men det utkom litteratur på danska, liksom det predikades på danska i kyrkorna. Skånes kultur var alltså kvar vid det gamla, men av det kan man inte sluta sig till att det fanns en vaken opposition mot Sverige.

Fabricius framför också tanken på att "Ulykkerna har vel også ofte bidraget til at före befolkningen taettere sammen..."

Han ger också exempel på att ordet "faedrelandet" användes av skåningar om Skåne, på den tiden. Denna "faedrelandsfølelse" kunde innebära ett våldsamt svenskhat. Det främsta exemplet på det hämtas från västra Blekinge där bönderna ville slå ihjäl alla av svenskt ursprung vid den danska härens intåg där, 1676.

För vidare förståelse för Skånes utveckling och avgränsning är notisen om "Jerntaeppet" i Öresund viktig. Det gäller förstås de avbrutna sundsförbindelserna och kravet på att inneha pass för att få lämna Skåne. Med långa och besvärliga förbindelsevägar norrut och avskurna band i övrigt kom det att innebära en perifer isolering för Skåneland. Gamla kulturmönster kom att leva kvar i fred och man kan förstå att "Det var en av naturen gynnad men något efterbliven provins" som Linné "upptäckte" på sin resa 1749.


EN VILANDE PROVINS - PÅ VÄG MOT SITT UPPVAKNANDE

Linné, 1749, och andra resenärer beskriver bondelandskapet i Skåne som ålderdomligt ifråga om teknik, bruk och seder. Den tidigare nämnda avskildheten gör att inga större impulser når landskapet.

Detta långsamma tempo under uppåt tvåhundra års tid kan ha format en sorts skånsk, sävlig bondementalitet.

Ingen skånsk litteratur av betydelse utkommer förrän i slutet av 1800-talet då bondelandets arvingar Ola Hansson, Albert Ulrik Bååth och Victoria Benediktsson bryter tystnaden.

En revolution äger dock rum. Det är skiftesreformerna som bryter upp byakollektiven och tvingar in bönderna i en ensamhet där de mest har sig själva att lita till. Detta klarade de utmärkt och resultatet blev ett enastående materiellt uppsving för flertalet på landsbygden. Genom det tidiga 1800-talets skatteköp uppkom sammanhängande bondebygder med självägande och självmedvetna bönder. Dessutom fick de ökad politisk tyngd genom den nya Riksdagsordningen 1866, i och med att många klarade census genom att vara innehavare av fast egendom i form av sina gårdar.

Om det nu finns en allmän skånsk självsäker mentalitet, så nog kan det finnas en historisk bakgrund till den!

Något luckras Skånes isolering upp genom Skandinavismens uppkomst i akademiska och borgerliga kretsar. I Sverige gick lundastudenterna i spetsen för rörelsen. Vid sekelskiftet förekom en nyskandinavism, som kom till korta vid unionskrisen 1905. Då skrev Gustav Sundbärg en essä i vilken han kritiserade den skånska skandinavismen som varande onationell och frammanande en ny Gustav Vasa till att krossa den.

Jag ser det här andragna som ett av många exempel på Lunds Universitets roll som skapare av idéer och självständiga yttringar som på lång sikt gett en resning åt det omgivande landskapets kynne. Det bör f.ö. observeras att den nordiska tanken är central för 1980-talets skånska kulturella regionalister, som Peter Broberg. Denne har vid något tillfälle anfört Berndt David Assarssons skrift från år 1923, 'Det skånska problemet'. Skriften är mycket skånsk och mycket skandinavistisk. Mot slutet får läsaren denna contenta: "Skåne är alltså det skandinaviska landet framför alla andra, och den historiska mission som Försynen anvisat åt oss skåningar genom vårt eget förflutna är ett målmedvetet arbete på en förening av de båda nordiska folk, med vilka vi varit, äro och skola förbliva oupplösligen förbundna."


KULTUR OCH NÄRINGSLIV. DEN SÖDRA PERIFERIN MANAR TILL KRAFTSAMLING.

En mängd samstämmiga uppgifter visar på en överväldigande och ständigt ökande centralbyråkrati i Mälardalsområdet. Den ekonomiska makten är samlad i de stora företagens huvudkontor i Stockholm, liksom organisationssveriges toppar. Det förekommer dock att periferin reagerar och skapar alternativ.

I 'Forskning över Sundet', berättas om hur Köpenhamns och Lunds Universitet inlett ett konkret forskningssamarbete. Universitetens båda rektorer talade om fruktbar "twinning", tvillingsamarbete.

Ekonomiprofessor Bo Södersten levererade en salva i 'Satsa söderut': "Skåningarna, framför allt politikerna, lider av uppsvenskt komplex, har hemfallit åt bytänkande och saknar framsynt ledarskap." "Det borde varit naturligt att vända ansiktet söderut också, mot Danmark och Hamburgregionen, resten av Europa etc. Det är ju närområden".

Förslaget att plantera skog på god åkermark ses med oblida ögon av de genuina skånska bönderna. Den urgamla känslan för jorden gör att beskogningen verkar som ett angrepp på "det skånska", en ovälkommen försvenskningsmanöver.

Försvaret har blivit en centrum-periferifråga. Diskussionen om Skånes försvar har förts i långa tider. Är det lönt att satsa på försvar av de svårförsvarade slätterna i Skåne, har frågan varit.

Redan tanken på ett centralt d.v.s. mellansvenskt anlagt försvar verkar frustrerande på folket söderut.

En kulturell regionalism företrädes av landskronaarkitekten och författaren Peter Broberg. Broberg är mycket produktiv och aktiv. Flera böcker och rader av tidningsartiklar har utgått från honom. Han är den samlande gestalten i Scaniska Nätverket "en samarbetsstruktur som byggts upp för att stärka Skånelands utvecklingsmöjligheter". Dessutom är han medlem i Skånska Akademin som består av ett antal kulturpersoner med skånska ambitioner. Sina skandinaviska tankegångar utvecklar han t.ex. i Föreningen Norden.

Broberg får ses som regionalist i första hand. Han vill betona det unika hos Skåneland och dess historia. En stark medvetenhet om regionens danska bakgrund präglar hans budskap. Han skriver obehindrat på danska i danska tidningar och hans hittills mest betydande bok 'Drömmen om Scantopia', 1970, tillkom i samarbete med den danske journalisten Kaj Spangenberg Schmidt. I boken utvecklas "Tankar om människor och framtid i Sydskandinavien". Han har i flera sammanhang framfört tanken på en betydande roll för Skåneland i framtidsvisioner om ett enat Norden.

Några tidningsartiklar från SDS kultursida och Aktuella frågor får belysa en del av Brobergs tankar.

  1. 861015 'Nordismen som skånsk kungstanke'. "Ingenstans i Norden träffar man så många som hävt sig över centralstatstänkandet och anser sig vara skandinaver som i Skåne."
  2. 870201 'Ett Skåneland utan framtid'. "Skånelands framtid ligger i öresundsregionens integration" ... "de lokala politikerna har svikit regionen och accepterat Mälardalens storsvenskhet".
  3. 870821 'Skåneland och regionalismen'. "För oss är ett Europa av autonoma regioner en attraktiv bild. En framtid, som dels är global, dels regional eller hembygdsförankrad förenar helhet och mångfald och en sådan har många förespråkare."
  4. 851008 'Storsvenska fördomar bakom fördömandet'. Artikeln innehåller kommentarer till Skåp:s valframgång. Det bör kanske än en gång betonas att Broberg är en kulturell regionalist uttryckligen tar avstånd från Herslows framtoning. Broberg förklarade sig också nöjd med att Skåp avstått från den skånska flaggan och komponerat en ny partiflagga.
  5. 860824 'Stora silladagen'. "Sankt Bartholomeidagen den 24 augusti inleddes fordom sillafisket i Skåne. Tekn.dr. och arkitekt Peter Broberg, Landskrona, ger en historisk betraktelse och föreslår att dagen skall bli en skånsk bemärkelsedag ".

Centrum-periferitänkandet går som en röd tråd genom hans budskap.

  1. 870322 'Stockholm bromsar Skåne'. "Byråkratin hotar vår utveckling." "Det som är bra för Sverige och Stockholm är oftast inte bra för Landskrona och Skåne."

Ett utdrag ur en längre artikel 860709 i Kroniken i Politiken, får avsluta tidningscitaten. 'Skåne mellem magt och glemsel'.

"I dag er Skåneland en udkantsprovins i Sverige, hvorfra dynamikken er fjernet. Stadig mere magt flyttes till Stockholm, og Skåneland har alvorlige kulturelle og udviklingsmæssige problemer. Behovet for at kunne vokse efter eget hoved og ved egen kraft er stort. Derfor er der noget der taler for; at en kulturel opvågnen og etablering af en hjemmestyreordning burde gå hand i hand."

I samma artikel presenterar Broberg sitt regelbundet återkommande krav på historieundervisning i de tidigare danska och norska landskapens skolor. En undervisning som är inriktad på att ge skolungdomarna kunskap och känsla för den tid som ligger före övergången till Sverige.

Denna inställning och det upplevda behovet av vår regionalhistoria möter jag ofta både bland lärare och elever och bland människor i övrigt ute i samhället.

Vpk-riksdagsmannen Jörn Svensson förde fram tanken i SDS 860125,'Ta fram Jon Stinn i ljuset'. "Jörn Svensson kräver en ny skånsk historiesyn ... Man läser om rikets och nationalstatens uppbyggnad. Men man ges ingen större förståelse inför landskapens och allmogens kamp för sin självständighet .... Det är så mycket som är speciellt för Skåne."

En regional historieundervisning är en rimlig och angelägen uppgift för skolan. Jag har gjort en allmän genomgång av en rad historieböcker och hemkunskapsböcker fr.o.m. senare delen av 1800-talet och ingenstädes tas Skånelands danska historia upp. Detta kan ses som en medveten centralpolitisk styrning av innehållet i undervisningen. Explicit eller implicit har man centralt varit rädd för, eller haft en känsla av att befolkningen i de erövrade landskapen inte varit helt pålitlig och inte velat ta risken att känslor för det förutvarande fosterlandet skulle blossa upp. Som jag ser det måste man ta vara på de regionala lokal- och miljöhistoriska strömningar som ligger i tiden. Sådana känslor fungerar stärkande för individers identitet.

Jag har gått igenom historieböcker, läseböcker för folkskolan och hembygdsböcker om Skånelandskapen, utan att finna praktiskt taget någon historia som berör eller behandlar Skåne före 1658. I folkskollärare Ernst Thyssells hembygdsbok från 1913 med många upplagor är det tidigaste historiska avsnittet "Skåne avträdes till svenska kronan". Ett par citat kan visa på en anmärkningsvärd lärobokstradition. "Dessa landskap voro ju av naturen anvisade åt Sverige" och apropos Brömsebrofreden "Skånelands inkorporeringsfråga var sålunda fortfarande olöst. I följd därav kunde Brömsebrofreden ej bliva varaktig". Det har förvisso gjorts några tappra försök med rent skånehistoriska läroböcker, men de har strandat på skoletablissementets ointresse. Lärarutbildarna har föredragit Gustav Vasa och livet i Sverige på hans tid. Ett uppenbart svek mot skåneländska barn och mot territoriets historia har begåtts och pågår fortfarande.

En skånsk hembygdskänsla finns dock i vissa hembygdsböcker. Den skånskaste av dem alla, dock nästan utan historia, är Hugo Forsbergs länge använda 'Skåne', från 1951 med många upplagor. Senare tiders skånska regionalister lärde sig ur denna hembygdsbok: "Skåne är ett av de mest säregna av Sveriges landskap. 'Skåningen' liknar sitt land. Det vilar slättens lugn och ro över honom. Han är trygg och säker. Han förhastar sig inte i sina beslut. Han är stolt över att vara skåning. Han håller styvt på det som är skånskt, så att främlingen ibland tycker, att han är skrytsam och självgod. Skåningen har ord om sig att tycka om god mat. Han vill ha "möen mad å go mad å mad i rättan ti å madaro". Skåningen är gladlynt och godmodig. Han har humor. Alla skåningar tala skånska."

Den sista passusen har sitt särskilda intresse. Det är ju frågan om ett viktigt kriterium för aktiv etnoregionalism. Talar man skånska i Skåne? På Dialekt- och ortnamnsarkivet ansåg man att det gick att säga så.

Fonetikprofessorn Gösta Bruce har behandlat den skånska dialektens ställning i en uppsats 'Hur skånskan försvenskas'. På frågan "Talar skåningarna svenska?" ges svaret "Ja, men på ett östdanskt, prosodiskt substrat". Prosodin innehåller genomgående bakre, skorrande tungrots-R och en omfattande diftongering. Prosodin är det sista man ändrar på när man byter språk eller dialekt. I TV:s Sydnytt och Radio Malmöhus har Bruce uppmärksammat att några skånska reportrar använder ett uppsvenskt prosodiskt mönster vid reportage, men skånsk prosodi vid t.ex. intervjuer med skåningar. Detta är ett sätt att försvenska skånskan. Under rubriken 'Uppsvenska högre prestige', skriver Bruce: "Att uppsvenskt uttal har högre prestige än skånskt har skånska barn under lång tid fått lära sig tidigt, om inte förr så i skolan. När man sjunger, spelar teater och liknande, gör man det på uppsvenska helt och hållet".

Hos karriärister med skånskt ursprung inom näringsliv och förvaltning förmärks ofta dialektförändring. Denna blir dock i regel partiell och Bruce talar om "Den efterhängsna skånskan". Han anser att det är frågan om en relativt ytlig anpassning. Slutklämmen har sin betydelse för vårt ämnes vidkommande: "Den försvenskning av Skåne och de forna danska provinserna som påbörjades i och med den svenska erövringen och inrättandet av Lunds Universitet kan därför när det gäller det talade språket och uttalet möjligen ses som ett partiellt misslyckande."



DET DANSKA OCH SKÅNSKA. TRADITIONER OCH SEDER.

SKÅNSK KARAKTÄR.

Ett sådant här område har kanske tidigare mest och bäst avhandlats av etnologer och i viss mån av journalister.

Linnés 'Skånska Resa' från år 1749 visar i mycket på en unik ålderdomlighet i provinsen och hos dess befolkning. Den vetenskapligt iakttagande Linné skildrar trots allt ur ett turistperspektiv.

Folkets seder och bruk och karaktär träder ännu tydligare fram i Nils G Bruzelius,'Allmogelivet i Ingelstads härad i Skåne' från 1876. "Ett framstående drag i bondens karaktär var, såsom redan blivit antytt, ett överdrivet anlag för maklighet. Härmed sammanhängde en stark böjelse för vällevnad, likaledes betingad av den trakts beskaffenhet som han bebodde."

Sedan följer en beundrande bild av skånebonden i hårt skördearbete och: "I detta arbete har sydskåningen ej heller sin överman, knappast sin like inom Sveriges landamären". Bruzelius förvånas över hur mycket slåtterfolket kan äta "och om de kvantiteter dricka och finkelt brännvin, som en karl kan konsumera på dagen, kan ingen göra sig begrepp."

Professorn i etnologi Sigfrid Svensson, publicerade i tidskriften RIG, 1958, en uppsats 'Danskt och skånskt'. I denna visar Svensson att Skåne under lång tid efter det att det blivit fred i landet var ett reliktområde både i förhållande till Danmark och till Sverige. Svenssons exempel gällde ålderdomliga dräktseder men utsträcks till andra områden inom skånsk kultur. Förklaringen ligger i att de skånska bönderna vid den tiden saknade både psykiska och ekonomiska förutsättningar för att hänga med modets växlingar. Svensson såg själv på 1910-talet att "reliktkaraktären" gick på djupet och präglade det

Smålandsgränsen framträder på folklivsforskarnas utbredningskartor där skånsk-danska former står i kontrast till de svenska. Särskilt tydligt framgår detta i fråga om korsvirkesbyggnader och kringbyggda gårdar.

Sigfrid Svensson hävdar också att det påvisats många kulturella gränslinjer över skånska slätten i nord-sydlig riktning. Hans slutsats om det blir att "i så fall skulle i Skåne inte bara mötas Norden och kontinenten utan också Östeuropa och Västeuropa".

Vi kan föra in Sigfrid Svensson i den grupp forskare som anser att det finns något speciellt skånskt. Han visade i uppsatsen på släktskapen mellan detta skånska och det danska. I avslutningen står i klarskrift: "Skånskt och danskt är ingalunda i allt detsamma. Det har det egentligen heller aldrig varit. Och 1658 tillkom problemet skånskt och svenskt."

Bringéus har mycket läsvärt beskrivit 'Matkultur i Skåne'. Boken gör skäl för sitt namn. Läsaren får besked om den relativt sent tillkomna spettkakan och om utbredningen av de tre benämningarna på halstrad sill, liksom om gröt och ålagillen. Den historiska bakgrunden försummas ingenstans. Och ett står mycket klart - den skånska maten antingen det nu är gås med krås, äggakaga eller julbröd har sin klass för sig och det är enligt all tradition den högsta! Exklusiviteten i fråga om folkliga maträtter, bruk och benämningar påvisas bl.a. genom klargörande utbredningskartor.

Som avslutning vill jag medtaga två reseskildringar där resenärerna sökt och funnit det danska i det skånska. Den ene är Palle Lauring från Danmark som i en "osentimental resa" beskrivit 'Danmark i Skåne'. På resan träffar vi på kyrkor, slott och herresäten, gårdar och borgarhus, många med synlig eller underliggande dansk tradition i sig. Samma sak uppmärksammas i helgonlegender och bilder, gravar, seder och bruk, bildkonst, m.m. Lauring öppnar ögonen på läsaren för detta.

I slutet av boken funderar Lauring över hur Skånes befolkning "gick förlorad". Han förkastar det "svenska" argumentet att befolkningen aldrig varit dansk på allvar. I stället söker han förklaringen i ett "visst danskt drag som en främling har svårt att fatta". Det jordbundna förnuftet. Accepterandet. Det var i historien inget större problem att införa kristendomen och senare reformationen. Övergångar till och från envälde skedde utan särskilt stora åthävor. Danskarna i Amerika blir av praktiska skäl amerikaner redan i första och senast i andra generationen. Segheten i att vilja leva har varit avgörande. "Svaret ser ut att vara detta enkla, att då Skåneland såg, att saken oåterkalleligen var avgjord, tog man konsekvensen och accepterade. Därmed handlade skåningarna lustigt nog i själva avskedets stund som goda danskar. Man kan säga att svenskarna vann dem aldrig. De tog själva."

I 'Gränsland' har Sven Tägil genomfört en rundresa i mellersta och norra Skåne. Avsikten med turen är likartad med Laurings, och landskapet innehåller uppenbarligen ett närmast outtömligt spännande material för sådana upptäcktsfärder. Tägil har haft ressällskap med den danske konstnären Viktor Brockdorff så skildringen är genomförd med utblick både från danska och skånska ögon.

Tägil skriver om nationalitetskänslan, som svår att byta. Han svarar både ja och nej på frågan om det lyckats i Skåne. Formellt sett har skåningarna blivit "goda svenskar". Tägil noterar särskilt att Engelbrekt, Gustav Vasa och Gustav II Adolf blivit skånebarnens historia. Skåningarna kan inte längre anses vara nationellt opålitliga. "Men det betyder inte att folket i Sveriges sydligaste provins givit upp sin känsla av egen identitet." Skåningen känns igen på dialekt eller tonfall, och Stockholm är långt borta.

"Så man kanske skulle kunna säga, att Skåne är Skåne och inte riktigt Sverige trots allt. Landskapets innevånare har en helt egen framtoning som inte behöver komma i konflikt med känslan av att vara svensk på ett abstrakt plan." .... "Det går bra att vara både svensk och skånsk."

Som slutkläm tar jag ytterligare ett citat från 'Gränsland', vari Tägil sammanfattar mycket av vad jag tycker har framkommit under mina försök till belysning av "det skånska".

"Men hur är det då med de danska rötterna? Jodå, de finns där, otydliga eller omedvetna för många, men klara och påtagliga för den som har ögonen med sig. Kyrkorna, slotten, ortnamnen, de språkliga egenheterna, den gemensamma äldre historien, de kulturella och personliga kontakterna, allt visar tydligt att den skånska egenarten inte är en slumpmässig produkt. En del av denna egenart framträder tydligt i miljön och människors sätt att bete sig. Annat kan ligga förborgat under ytan, svåråtkomligt även för den som söker...."


SAMMANFATTNING

Denna studie synes bekräfta att det föreligger en etnisk nyväckelse i världen och inte minst i Västeuropa under efterkrigstiden. Väckelsen tar sig starkare politiska eller separatistiska uttryck på vissa håll, medan den på andra ställen visar sig i huvudsak som kulturella yttringar. Det verkar som om den globala osäkerheten påverkar människor till att söka sin förankring i mindre sammanhang såsom regionen eller hembygden. Identitetsfrågor blir betydelsefulla. De kan bygga på folkgruppsmedlemskap och territorialitet. När dessa faktorer kan samordnas blir det en förstärkt s.k. etnoregional rörelse. Regionalism kan ta sig uttryck i revitalisering och folklorism, ofta med ekonomiska bevekelsegrunder. Centrum-periferiproblematiken kan vara grundad på historiska motsättningar men i regel är det frågan om ett missnöje med resursfördelningen i landet från periferins sida. Även andra aspekter förekommer. Beteckningen region gick inte att använda meningsfullt på objektiva kriterier utan fick definieras med subjektiva faktorer om människors interaktion inom ett territorium. Ett gemensamt språk och en gemensam historisk bakgrund förefaller vara starkt identitetsbefrämjande och grund för etnoregional aktivitet.

I Skåne finner man en särpräglad historia och skåningarna har tillmätts egenart och folkkaraktär. Mentalitet och karaktär är alltid svåra att påvisa men flera indikationer visar på något "skånskt". I begreppet Skåneland har sedan gammalt de mindre landskapen Halland och f.a. Blekinge innefattats.

Nationalitetsskiftet gick ovanligt lätt enligt flertalet bedömare. Det är dock osäkert om försvenskningen lyckades fullt ut. En "skånskhet" kan ha funnits kvar efter ockupationen -- eller ev. tillkommit p.g.a. den, enl. Wiberg. Fabricius anser också att svenskarna lämnade "det skånska" ifred och inriktade sig på att bekämpa "det danska". Under 17- och 1800- talen stagnerade utvecklingen i Skåne och landskapets seder och bruk förblev ålderdomliga och var i en del fall rena relikterna. Detta kan senare ha haft betydelse som en karaktärs- och mentalitetsformande faktor. Lunds Universitet bidrog till försvenskningen och gav kanske senare landskapet en bonde-akademisk prägel. Redan lunda- skandinavismen visar ett specifikt ställningstagande och på en skånsk öppenhet för andra alternativ än de svensk- nationella.

Den skånska företagsamheten och bönderna upplever centrum- periferiproblematiken påtagligt. Åtskilliga förespråkare finns för ett samarbete mellan de sydligaste landskapen med riktning mot Själland och kontinenten.

En förkämpe för det unika i Skånes kultur och historia, har arkitekt- professorn Peter Broberg länge varit. Han agerar självständigt, men också inom kultursamfund för det skånska.

"Den efterhängsna skånskan" syftar på dialekten som verkar vara stabil och som inte helt försvinner ens då skånska karriärister ibland aktivt försöker bli av med den.

Skånska seder och traditioner och mathållning m.m. har etnologerna visat genom utbredningskartor vara avgränsade, i många fall, genom den gamla riksgränsen. Genom att Skåne blev ett reliktområde skiljer det sig också från Danmark i fråga om dessa saker.

Mycket talar alltså för att Skånes och skåningarnas särart kan användas som ett begrepp.

Jag anser att det finns fog för att tala om en skånsk etnoregional rörelse. Denna har främst en kulturell inriktning och en ganska låg etnisk mobiliseringsgrad. Själv har jag inget emot att gradtalet höjs något


EFTERORD AV FÖRFATTAREN

Som aktiv historielärare har jag haft god anledning till att ägna eftertanke åt frågorna om varför det har betydelse att studera historia och inte minst åt varför det behövs historieundervisning i skolan.

Jag har med åren kommit fram till att historieundervisning bör ha en s.k. emancipatorisk målsättning, d.v.s. användas till att ge unga människor harmoni, självförtroende, stolthet och glädje. För att uppnå sådana mål bör undervisningen ge elever förutsättningar att lära känna sina historiska rötter. Detta fungerar identitetsstärkande. För livsharmonins skull är det viktigt att veta att man hör hemma någonstans och därmed har en stabil grund att stå på inför livet. Grunden kan ligga exklusivt inom familjen eller i släkten eller i en definierad etnisk grupp.

Denna grund kan också vara territoriell t.ex. i bostadsområdesgemenskap eller i en mindre ort eller rentav i en större stad. Nationen eller riket inbjuder till en sådan gemenskap, ofta manifesterad vid idrottstävlingar eller allvarligare, inför uppenbara hot från omvärlden. På senare tid har "regioner" fått ökad betydelse som förankring för människor som kultur- och traditionsbärare. Det historiskt avgränsade Skåneland utgör enligt mitt förmenande en sådan region, bl.a. med goda förutsättningar för ett självständigt kulturliv för invånarna här. Genom denna min uppfattning har det fallit sig helt naturligt att lämna mitt bidrag till föreliggande skrift med kulturskånska förtecken. Jag hoppas att Skåneregionalismen på detta sätt kan finna sin plats i den världen över svepande vågen av etnoregionalism och bland större eller mindre ekonomiska regioner i Europa.


Lund 1991
Werner Persson


© SSF


Vidare till Del 3
© Stiftelsen Skånsk Framtid