333-årsboken om Skånelandsregionen

- historielös - försvarslös - framtidslös

av Stiftelsen Skånsk Framtid

Utgiven 1991
Bearbetad för Internet av G. Hansson
© Stiftelsen Skånsk Framtid
(Copyright: Respektive författare och Stiftelsen Skånsk Framtid.)


Del 3


  • Fyra artiklar: sett med skånska ögon - PETER BROBERG
  • Skåne är glömt - ARNE KÄLLSBO
  • Skåneland och svenska staten - CARL LILJENBERG
  • Mitt skånska problem - GÖRAN HANSSON
  • Skånsk folkelighed i Nordisk perspektiv - JOHS. CHRISTENSEN
  • Svenskerne og vi - VICTOR ANDREASEN

*****

Peter Broberg. Född 1935 i Landskrona. Arkitekt, teknologie doktor och författare. Har utgivit böcker om arkitektteori, skånsk kultur och framtidsfrågor. Bl.a. "Drömmen om Scantopia", "Landskrona - staden i vinden" och "Insikter och utsikter från Scanungaland". "Skåningen som regional kulturbärare i ett större perspektiv" förekom i "Skåningar" utgiven av Skånska Akademien 1986. "Skåneland och regionalismen" och "Ett Skåneland - utan framtid" var införda som debattartiklar i Sydsvenska Dagbladet. "Flaggorna i Norden och Skåneland" förekom som bidrag till "Skånsk blandning" utgiven av Skånska Akademien 1988

Skåneland och regionalismen

Sett med skånska ögon


FYRA ARTIKLAR:

  1. Skåningen som regional kulturbärare i ett större perspektiv
  2. Skåneland och regionalismen
  3. Ett Skåneland - utan framtid
  4. Flaggorna i Norden och Skåneland

SKÅNINGEN SOM REGIONAL KULTURBÄRARE I ETT STÖRRE PERSPEKTIV

Vi stannar bilen vid trottoarkanten i ett bostadsområde i en nordvästskånsk stad. Området är byggt på 60-talet med en blandning av 3- och 6-våningshus i betong. Fasaderna är grådaskiga, taken är platta, fönsterna sitter i jämna rader och balkongerna har smutsgula fronter av plåt. Mellan husen ligger ödsliga gräsmattor med några enstaka träd och buskar.

Inga speciella karakteristika berättar egentligen var vi befinner oss. Vi kunde varit i Sundsvall, Göteborg, Kalmar eller Ystad. Endast gatuskyltarna berättar att vi är i ett svenskspråkigt område. Hade dessa skyltar inte synts så kunde vi varit i Berlin, Oslo, Århus, Toronto eller Glasgow.

Vi lämnar bilen och går genom en trist, mörk och fult färgsatt trappuppgång, upp till Jöns Jönsson. Han bor i en trea, möblerad med TV-serien Dallas som förebild. Tapeterna är blommiga, mattorna är dåliga kopior av äkta orientvara, möblerna är jakaranda och svart plastläder. I en liten bar i hörnet står whisky, gin, vodka och coca-cola. Hemmiljön är uppbyggd av inrednings-delar som kommer från Polen, Singapore, Portugal, Indien, USA, Skottland, Tyskland, Egypten och Japan. Materialen bakom sakerna är hämtade från Siams skogar, Bolivias gruvor, Indiens fält och Afrikas savanner. Gula, bruna, svarta, vita och röda människor har framställt produkterna som nått Nordvästskåne över alla världens hav och oceaner, längs kontinentala järnvägar och motorleder.

Jöns Jönsson ser på TV. Han har 17 program att välja mellan. På hustaket står en parabolskärm som fångar signaler från flera satelliter som surrar runt jordklotet. Programmen är huvudsakligen på franska, engelska, tyska, ryska och spanska. Till skillnad från tidigare visas väldigt många bra, informativa och spännande program. Arbetstiden har sänkts till 6 timmar om dagen så Jöns har god tid för TV och han ser också många av dessa inslag från världens alla hörn. Ena dagen är han djupt inne i Sumatras djungel, andra dagen på Hongkongs restauranger, så i New Yorks kulturliv eller på valforskning i Stilla Havet.

Hos Jöns Jönsson får vi middag. De kulinariska TV- programmen har lärt honom en hel del så han bjuder på krabb- sallad med Rehnvin och tournedo med pommes frites, franskt lantvin och legymer. Maten kommer från Kamtjatka, Sydeuropa, Mexico, Danmark och Skåne. Dryckerna från Tyskland och Frankrike. Kaffet från Brasilien och sockret från Västindien. Han har holländsk choklad och turkiska karameller.

I sin ungdom kunde Jöns Jönsson bara skånska; den lokala variant som talades i hans trakt. Den var fylld med gamla ord som visping och hylle och kreg och pantofflor. De rikssvenska orden var anpassade till den skånska språkmelodin och uttalet. Nu har Jöns gått på kursverksamhet och kan engelska ganska bra, lite tyska och franska också. Vardagsspråket är förvandlat. Han har förstått att skånska inte är fint, för folket från Skåneland som gjort karriär som chefer, artister eller andra höjdare, de försöker nästan alla dölja sin skånska. De lägger om satsmelodin, de säger "kanse" i stället för "kansche" och tar till sig alla huvudstadens uttryck. Det som hette påg och tös i Jöns Jönssons ungdom heter nu bara kille och tjej. Till och med slanguttrycken från Stockholm - det som kan kallas Mälardalens "is"-språk - har höjts upp till rikslikare. Man kan säga kompis, dagis, lekis, alkis, poppis, kondis, kändis, skådis, bästis och så vidare. För att inte bli ansedd som en "lantis" har Jöns Jönsson anammat detta språk och så gott han kan försöker han undvika sina skånska "r" och har glömt att ett pinga-svin är en igelkott.

Jöns förfäder skrev sitt efternamn Jönsön och i talspråket hette folk bara för 20 års sedan Jönsen, Hansen och Andersen. Lars och Hans uttalades med öppet "a", nu dominerar det djupa svenska "a"-et och folk heter för övrigt Patrik, Sonny, Kent och Janet. På många sätt ersätts det skåneländska med en kombination av stockholmska och engelska. Det "stongelska" språket utbreds och Jöns hänger med i det mesta.

Besöket hos Jöns Jönsson försiggår inte idag. Men det är inte heller någon avlägsen framtidsbild. Besöket äger rum 1995, om några få år. Det mesta av bilden är verklighet idag och trenden är tydlig; Jöns Jönsson, vars far kallade sig Jönsen, har nu en son som funderar på att byta namn till Månquist eller möjligtvis Moontri. Jöns tillhör en övergångsgeneration.

Kan begreppet hembygd ha någon som helst betydelse för Jönsson med Hondan i garaget, stockholmsslangen i munnen och TV-bilderna från jordens alla hörn i huvudet? "Hembygd, vadå hembygd" - säger Jöns Jönsson och rör runt i sitt brasilianska kaffe. Jag är ju svensk och världen borde vara ett land. Nästa år skall jag köpa en andelslägenhet på Costa del Sol och hälsa på min syster som är gift i Australien. - Egentligen kunde jag kalla mig Globala Joensson! Själva ordet hembygd är diffust för Jönsson. Han förknippar det inte med den stadsmiljö han lever i och ingenting i denna uttrycker någon särprägel som skulle skilja honom från vem som helst i andra liknande miljöer. Nämns ordet hembygdskänsla, upplever han en sådan som något antikverat, kanske till och med löjligt. Han är ju en modern människa som vävts in i den globala tillvaron och han kan väl anpassa sig till de flesta platser. Visserligen tycker han det är lite speciellt när han besöker den trakt där han växte upp - och där hans barndomsminnen finns - men samtidigt är han ju så "bekant med" JR från Southfork i Dallas. Serien har gått i repris på TV ett otal gånger.

En företeelse som den lokala hembygdsföreningen betraktar Jönsson med vänligt överseende. Han vet att hembygdsföreingarna växte fram under 1800-talets senare hälft när folket flyttade från landet till staden och då industrisamhället ersatte bondesamhället. Han har full förståelse för att man då sökte hålla minnena vid liv, men själv har han växt upp i staden och den har inte genomgått någon miljöförändring av liknande slag. Hembygdsföreningens medlemsskara har hög genomsnittsålder, för ungdomarna går hellre på discotek och detta säger mycket. Jönsson uppfattar budskapet klart - det signalerar att hembygden är på väg att försvinna som intressesfär.

Hembygdsföreningens föredragskvällar kan inte mäta sig med en bra videofilm, och de enkla föremål man samlat ihop i sitt museum gör inget intryck på ett uppväxande släkte som omger sig med den moderna industrikulturens smarta, skinande och kompetenta produkter. Vad är väl en samling bonderedskap ställd mot den senaste japanska fotoutrustningen!

Mot 1900-talets slut kommer hembygdsföreningarna att upphöra av brist på medlemmar, det tror Jönsson. De har då haft sin mission i ett sekel; de fanns i skarven mellan agrarsamhället och den urbana industritillvaron. Nu är de onödiga och han beklagar inte detta.

Den 21 mars 1995 störs Jönssons tillvaro allvarligt. Då får han med posten från Costa del Sol prospekten på det projekt där han skall köpa sin andelslägenhet. Ritningarna visar en bebyggelse uppförd i betong och tegel med plåttak. Husen ser precis ut som de trista hus som Riksbyggen uppför runt om i Sverige. Lägenheterna är likadana, bara lite mindre. Där finns entrédörrar i målad masonit, pivåhängda perspektivfönster och köksinredning från Ballingslöv. Plastmattor på golven och blommiga tapeter, precis som i Jönssons egen trerummare i nordvästra Skåne.

Detta var absolut inte vad han tänkt sig. För sitt inre öga hade han sett en vitslammad andalusisk by med munk- och nunne-taktegel, kakelgolv och jalusier i fönsterna. Åsnorna på gatan och bodega på torget. Jönsson upprörs av att man inte utformat projektet i enlighet med hans föreställningar om hur det borde se ut nere i dessa andalusiska trakter. Han betraktar det som ett rent svek. Ett svek emot honom som gått med föreställningen om den spännande annorlunda medelhavsbyn förankrad i sin romantiska vita blixtrande kultur.

Medan Jöns Jönsson har genomlevt 70-talet och 80-talet med sina semesterresor och TV-program hade en rad olika skeenden ägt rum i samhället. Strömningar som Jönsson hade märkt och sådana han inte hade kommit i kontakt med. Nästan omärkligt hade han glidit in i det globala produkt- och "kultur"- mönstret. Detta stora mönster med erbjudande av allt överallt och av kosmopolitisk likformighet hade han blivit en del av. Han såg också detta som positivt. Det var väl bra att man kunde få jordgubbar hela året och att han kunde gå i samma sorts jeans och boots som TV-idolerna i Dallas.

Nu är det emellertid så med information att den öppnar för vissa kunskaper och verkligheter, men utestänger andra. Jönsson som i all bekvämlighet hållit till godo med det som officiella massmedia sänt ut hade fått kännedom om det etablerade samhällets synpunkter. Därför hade han blivit utestängd från det icke-etablerade. Han visste inte något om det som spirade runt om i världens alla vinklar och vrår och som hade med övergången till ett efterindustriellt samhälle att göra. Två betydelsefulla saker som undgått Jönsson började att växa fram på 70-80 talen. Den ena var teknologisk och innebar att mikro-elektroniken skapades och öppnade för ett efter-industriellt samhälle. Möjligheterna att överföra information på alla områden ökade explosivt. Detta var bakgrunden för Jönssons 17 TV-program, men det revolutionerade nästan alla områden i samhället. Industrins processer kunde robotiseras, förvaltningar decentraliseras, hierarkier brytas om till nätverk, meddeltagandet ökas och mångfalden ersätta det gamla antingen-eller samhället.

Detta steg in i ett informationssamhälle innebar både att en hårdare centralstyrning kunde etableras och att ett mera mångfaldigt decentraliserat samhällsmönster kunde byggas upp. Plötsligt förelåg en betydelsefull valmöjlighet.

Den andra viktiga företeelsen var av kultur-social art och kretsade kring identitets-problemet. En medvetenhet omkring den egna identiteten hade alltid funnits. Sedan århundraden tillbaka hade det funnits folk och föreningar som slagit vakt om landskap, bebyggelser, språk, folklore och gamla näringar. Hembygdsföreningarna var en del av detta bevarandemönster. Men dessa aktiviteter hade haft ett starkt drag av konservatism. Det gällde att skydda det gamla från nutid och framtid - man arbetade som försvarare

Efter andra världskriget har bilden kring identitetsproblemet ändrats. Rörelser har uppstått i alla de frigivna kolonialstaterna, där önskemålet om att lyfta fram den egna kulturen varit stark. Avsikten var att skapa ett eget fundament för en framtida utveckling. Med "Movement Ethnic" uppträdde plötsligt identitetsfrågan i attackerande form. Afrikanska folk gick i spetsen med deklarationen "att vår framtid kan bara byggas på våra egna naturliga och kulturella förutsättningar".

Tankarna spreds till USA där de svarta började få en ny självkänsla. Med Richard Haileys bok "Rötter" återfann man sin egen historia. Med slogan "Black is Beautiful" krävde de färgade en likvärdighet. Från USA:s svarta kom impulser till indianer, eskimåer, samer och andra folkgrupper. Plötsligt uppträdde en grupp av nomadfolk som kallade sig "Fjärde världen", med krav på kulturellt självstyre. Denna rörelse mötte i sin tur en gammal europeisk aktivitet.

I Europa har det sedan gammalt funnits folkgrupper och kulturer som liksom nomadfolken kommit i kläm när de moderna centralstaterna vuxit fram. Nästan alla Europas stater innehåller flera olika folkkulturgrupper. Oftast är staten bildad av en större grupp som erövrat ett antal mindre och därför finns det minoritetskulturer överallt. I Frankrike kallar folket vid Medelhavet sitt land för Occitanien. I nordväst finns Bretagne och Normandie med egna kulturer. Schweiz har fyra folk- och språkgrupper. I Spanien har Katalonien efter Francotiden fått regionalt självstyre och Andalusien, Galicien och Baskien är på väg. På de brittiska öarna finns England, Skottland, Wales och ön Man, som pariella politiska enheter. I Jugoslavien samlas sex olika folk med egna kulturer och så vidare.

Under 70-talet förstärktes aktiviteterna bland dess regionala kulturgrupper. Man fick också impulser från "Movement Ethnic", men för europeernas del var det oftast inte tal om att bilda nya fria stater. Här var det tal om att få kulturellt självstyre - det vill säga regional autonomi -- inom den stat de tillhörde. Katalonien blev här ett modernt exempel och det decentralt uppbyggda Schweiz stod som en historisk förebild. Man kan säga att medan man i Afrika och Asien bekämpade imperialismen som kommit utifrån, så fick minoritetskulturerna i Europa föra en kamp mot dominalismen som strömmat ut från huvudstäderna.

Alla huvudstäder dominerar de områden som de behärskar. Det är i huvudstaden den ekonomiska och politiska makten finns. Det är därifrån massmedia styrs och kulturlivet dirigeras. Det är i huvudstaden den största delen av kulturanslagen används. Därför utarmas också kulturlivet i statens övriga delar och den inom-statliga variationen förstörs steg för steg. Den moderna centralstaten har kontinuerligt gått mot kulturell fattigdom och motorn i denna avveckling har varit den centraliserade huvudstadsmakten.

De regionala folkkulturerna har således idag två huvudfiender. Den ena är de multinationella företagens globala produktmönster som gör produktmiljö och teknikutveckling likartad världen över. Den andra är kulturbyråkratierna och de centralpolitiska besluten i huvudstäderna. Detta är de regionala rörelserna runt om i Europa idag helt medvetna om. Mönstret är därför likartat och när friser, samer, walesare, kroater, korsikaner, ålänningar med flera, med flera, samlas till "de små kulturfolkens seminarier" som förekommer varje år, då kan man stå sida vid sida i kampen för en humanistisk och variationsrik värld.

Strömningarna kring identitet och regional kulturutveckling har endast nått Skåneland droppvis. Orsakerna är det svenska samhällets självcentrering och Skånelands svaga kontakter över Öresund. Men Skåneland har alla förutsättningar för att medverka i denna regionernas kamp för egenkulturell utveckling. Skåneland är ett område med en egen historia, ett eget statspolitiskt förflutet och med en egen folklig kultur. Fram till 1360 var landet ett autonomt kungadöme sju gånger. Därefter (och tidvis före) en del av DanaRiket. Mellan 1658 och 1720 ett generalguvernement med egen riksdag (lantdagen) och sedan en kulturellt hämmad och tidvis förtryckt del av SveaRiket. Skåneland - Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm - är kulturellt varken danskt eller svenskt. Därför är det inte heller östdanskt eller sydsvenskt. Invånarna är svenska (eller danska) medborgare, men kulturellt är de skåningar, hallänningar, blekingar och bornholmare. Det svenska riket eller SveaRiket har sedan 1500-talet byggts upp med mälarlandskapen (Svealand) som kärna. Flera kultur- och folkländer har erövrats. Med Götaland finns gamla band och på 1500-talet kom Småland under Stockholms kontroll. Så blev det Gotlands tur och de norska landskapen inkorporerades 1658. År 1720 bröts självstyre-avtalen med Danmark och med skånska lantdagen för Skånelands del. På 1700-1800-talen koloniserades Norrland och samerna fick sina reservat uppe i fjällen.

Flera av dessa länder inom det nuvarande SveaRikets gränser är inte naturliga delar av Mälardalens kultur och historia. Sverige är i grunden ett multikulturellt samhälle och har därför ett fundament för ett rikt, varierat, folkligt kulturmönster. Sverige skulle därför kunna bli kulturellt fantastiskt. Riket har gått i spetsen inom den sociala utvecklingen i många avseenden. Detta borde också kunna ske på det kulturella fältet.

Men detta förutsätter då verklig kulturell decentralisering. Det kräver likvärdig fördelning av kulturmedlen, full kulturell autonomi i Rikets olika kulturländer, ett antal helt självständiga Radio/TV-bolag, uppdelning och decentralisering av statliga verk för naturvård, byggande/planering, kultur/undervisning med mera.

Världen över sitter framtidsforskare och filosoferar över det globala samhällets framtid. De böcker och rapporter som kommer fram pekar ofta på att de moderna centralstaterna är för stora. Man anvisar uppdelning, självstyre, federativa mönster som lösningar. De som sysslar med modernt systemtänkande och utvecklingsfilosofi hävdar att monokulturer är mera utsatta för sjukdomar och begränsingar än de blandade systemen. De säger att all sund utveckling förutsätter variation. De hävdar att demokrati förutsätter olikheter ställda mot varandra. De pekar på att den teknologiska utvecklingen öppnar för en väldig decentralisering och för en folklig mångfald. Identitetsbehovet och tekniken kan samverka sägs det.

Den moderna centralstaten är som en veteåker. Alla plantor är lika, det finns bara en sort. Den är rationell, effektiv och lönsam. Men den måste skyddas med gift och blir biologiskt utarmad.

Det framtida samhället kan bli som en blomsteräng. Den är mångfaldig och i ekologisk balans. Olikartade individer kan växa där och de kan hjälpas åt att överleva. Tistel och prästkrage sida vid sida gör blomsterängen socialt tilltalande. Den utarmas inte, så på sikt är den mera lönsam och dessutom är den oerhört vacker.

För Skånelands del gäller att man fjärmar sig från att vara en variant i den Nordiska ängsmarken. Man är på väg att bli ett hörn i den svenska veteåkern. Liksom Jöns Jönsson accepterar man huvudstadens dominalism och den allmänna utarmningen. Man hävdar inte ens rätten till en egen historieundervisning. Man accepterar att regionens museala klenoder (till exempel Barumskvinnan) förflyttas till huvudstaden. Man låter landskapet och städerna bebyggas med svensk-normerade hus utan kulturförankring. Man tycker det är riktigt att folk sjunger på "tillämpad" rikssvenska och att Skåne, Halland och Blekinge benämnes Södra Götaland, trots att detta är ren förfalskning. Man firar Gustav II Adolf, en av Skånelands värsta fiender, och man ställer upp statyer av sina erövrare. Trots att man har en av Nordens äldsta flaggsymboler - den gulröda kulturflaggan - använder man den inte, och så vidare. Kulturorganisationerna - inte minst hembygdsföreningarna - undviker i princip att närma sig någon av de frågor som är kulturellt konfliktbetonade, sett ur "Storebror Stockholms" horisont. Man ägnar sig åt den folklore som är accepterad. Resultatet av att undvika de verkliga kulturella kampfrågorna blir då att ett menlöshetens skimmer sänker sig över hembygdsföreningarna. Sett med ungdomens mått saknas då det "sting" som andra idéella kamporganisationer har. Därför kommer ungdomen inte heller till hembygdsföreningarna.

Det skåneländska kulturlivets flathet gentemot huvudstadens storsvenska politik är emellertid långt mera allvarligt än tynande hembygdsföreningar. Djupast sett är det en accept av ett historiskt skeende där en befolkning låter sig omnationaliseras så att den föraktar sitt gamla anlete - här det skåneländska/danska - och stoltserar med sitt nya "vi sydsvenskar". En sådan accept ger ett för världens framtid mycket farligt budskap utåt till alla de som idag kämpar mot omnationaliseringar. Det är ett budskap som berättar att folk kan byta identitet och nationalitet om bara våld, förfalskning och propaganda utnyttjas i lagom portioner.

Det var till exempel så sedan äldsta tid i det danska riket, att den danske kungens livgarde rekryterades av göingar. Göingarna hade speciella förmåner och ända fram till 1658 skyddade de kungen i Köbenhavn. Efter Roskildefreden tvingades man i Danmark att organisera ett livgarde - i brist på göingar. Ättlingar till dessa göingar, "den danske konges mænd" står nu lika stolta högvakt vid den svenske kungens slott i Stockholm. Signalerna ut i världen är tydliga. Kulturarvet spelar ingen roll, säger detta märkliga budskap.

Hur skall dessa signaler tolkas av ester, palestinier, tamiler, kurder, basker, skottar, ålänningar och andra? Är det en skånsk lärdom som kan förmedlas: att låta våldet knäcka er och låta propagandan hjärntvätta er? Ni blir lika tillfreds med en ny nationalitet. Kulturella identiteter är som skjortor - de kan bytas!

Detta problemkomplex är besvärligt att hantera, men nödvändigt för folket i Skåneland att göra upp med, liksom det är en fundamental sak för världens framtid. Skall folklig kultur och bakgrund respekteras oavsett tid och plats - eller skall makthavarna inom politik, ekonomi och teknik forma framtiden efter sina syften? Framtidens samhällsstrukturer beror på svaret på sådana humanistiska basfrågor.

Framtidsforskarna ser världssamhället framför sig och talar för det variationsrika mönstret. De ser mot framtiden. Hembygdsföreningarna ser oftast inte ut över sitt härad. De arbetar för den egna identiteten, men de ser först och främst bakåt i tiden. Egentligen sysslar de båda med samma sak och har samma ideal. Men de når inte varandra. Mellan dem finns ett vacuum.

Det är detta vacuum Jöns Jönsson befinner sig i - bland annat därför att han inte kommit i kontakt med regionalrörelserna och framtidsforskarna. Det är här han lever med sin bekvämliga globala tillvaro, med sin coca- cola och sin japanska bil. Men det är också i detta vacuum som Jöns Jönsson är utlämnad med sin besvikelse över standardhusen på Costa del Sol.

Egentligen är Jöns Jönsson själv den felande länken mellan hembygdsarbetet och framtidsforskningen. Skulle han en dag upptäcka detta då kunde han bli betydelsefull som person i en kulturell folklig utveckling. En sådan upptäckt skulle då gå via medvetenheten om att han är skåning och som sådan bär på en pusselbit i den nordiska kulturväven. En pusselbit som behöver lyftas fram i kamp, så den kan få samverka med alla de andra bitarna i folkkulturens mönster.

Om på något sätt Jöns Jönsson skulle inse detta, då skulle han övertala sin son att byta namn - inte till Månquist utan - till Jinsen för så hette ju farfar i "vardagsspråket". Jöns Jönsson själv - han skulle gå med i hembygdsföreningen och där skulle han argumentera för att man blev en kulturell framtidsinriktad kamporganisation. En organisation som likt miljörörelsen och kvinnogrupperna satte mottryck på samhällets nivellerande och förtryckande krafter.


SKÅNELAND OCH REGIONALISMEN

Under senare år har regionalismen som begrepp trängt sig på. Detta nya intrång i samhällsbyggandets komplex av idéer sker inte utan vånda, därför att vi i regionalismen möter en kombination av något logiskt och självklart, som samtidigt bryter markant med sedvanligt tänkesätt. Våndan uppstår hos många människor som inser logiken, men inte orkar acceptera den.

Hos oss tillkommer dessutom problemet att folk i allmänhet inte känner till ens huvuddragen av den skåneländska bakgrunden. För många är det svårt att växla över från den storsvenska historiebilden, som skolan lärt ut, till en regional historiesyn. Och utan den egna hembygden som historisk bas och lojalitetsgrund är det besvärligt att hantera regionalismen.

Begreppet region har i dag i allmän debatt och inom olika vetenskapliga discipliner ingen klar definition. Man talar om Nordeuroparegionen, Öresundsregionen och Malmöregionen, och begreppet har således ingen relation till vare sig storlek, form eller innehåll. För regionalisterna står det emellertid mera klart. De förankrar sitt regionbegrepp i en kombination av geografiska, historiska och kulturella element med folklig utgångspunkt.

Regionalisterna ser de moderna centralstaterna som samlingar av regioner där varje region har sin egen särart, bakgrund och territoriella utbredning. Den franska staten, exempelvis, består av det egentliga Frankrike i norr, Occitanien i syd, en bit av Baskien, Bretagne och Normandie i väst och Elsass-Lothringen i öst. Dessa områden har vart och ett sin regionala identitet och/eller nationalitet.

För regionalisterna är det orimligt att vår framtida värld skall byggas på de centralstater som uppstått under 1800- talet eller att de olika samhällenas gränser framöver skall utgå från resultatet av gångna tiders militära och ekonomiska maktförhållanden. Dessa stater är i många fall klart okulturella och oekologiska i sina avgränsningar och "Berlin"-murar förekommer på många håll i olika former. Här i Norden kan vi peka på det geografiska Nordkalotten, identiskt med det kulturella. Sameland, som uppskuret av "Berlinmurs"- riksgränser.

de nutida centralstaterna är det också allmänt att huvudstadsområdena dominerar statens provinser ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Denna maktutövning kan betecknas som dominalism och ses som en inrikes motsvarighet till 1800- talets imperialism. Idag orsakar dominalismen allvarliga problem världen över och i verkligheten försiggår nu ett tredje världskrig mellan minoriteter och dominanta huvudstäder i många stater i alla världsdelar.

I brist på ett internationellt organ (typ FN) för minoritetsfrågor växer en del av dessa konflikter till svåra internationella problem. En intressant fråga är varför de politiker som verkar internationellt undviker att ta itu med dessa globala minoritetsfrågor. Kan det vara så, att de alla på hemmaplan har sina förtryckta grupper som hindrar en principiell politik? Denna dominalism vänder sig regionalismen mot och hävdar att den utarmar världen.

Regionalisterna vill givetvis verka för att alla minoitetsgrupper och regioner skall ha sina demokratiska rättigheter som kulturgrupper. Inre självstyre eller nationell frihet borde vara en självklarhet i demokratiska stater. Men så är det inte. En massiv propaganda förs idag av regeringar, massmedier och skolor mot den regionala demokratin.

Det är till och med så absurt att företrädarna för en region eller för en kulturminoritet, som vill ha sin regionala demokratiska rätt, blir kallade "separatister" och när de tar till samma våld som centralstaten, så är de "terrorister". En spansk centralnationalist är t.ex. all heder värd, men skam åt den baskiske regionalnationalisten!

Regionalismens huvudproblem är att centralstaternas huvudstäder har sina provinser i ett hårt kopplat avhängighetsgrepp. Att kämpa för sin bygds eller regions kultur och utveckling kan föra till konflikter med huvudstaden. Många inom näringsliv, forskning, administration och politik drar sig för detta. Det kan hämma karriären eller affären och det ser man ogärna. Därför bärs regionalismen oftast fram av obundna människor och av folk som inte är karriärorienterade. Men även personer med utvecklat sinne för kulturutveckling, social demokrati och en liberal hållning finns bland regionalisterna oavsett vardagslivets bindningar. Det som krävs är den egenskap som kallas civilkurage, och den finner man ju här och var i alla kretsar och i alla samhällen.

För några årtionden sedan var regionalismen utpräglat konservativ i sitt koncept. Man ville bevara särarter, språk och miljöer. De senaste 20 åren har emellertid en progressiv nyorientering skett bl.a. genom inflytandet från utvecklingsländerna, där det etniska elementet knutits till framtiden. Att utveckla sina egna rötter till en modern identitet uppfattas på många håll i dag som den enda hållbara grunden för de små folkgrupperna i ett stort och öppet världssamhälle. Regionalismen är den kulturella mångfaldens moder och kan bli de små folkens beskyddare.

Också konstaterandet av de gamla centralstaternas storleksproblem har bidragit till att främja det regionala tänkandet. Länge har man hävdat, att centralstater (typ Sverige, Frankrike, Spanien) är allför små för teknisk och ekonomisk utveckling och allför stora för demokrati och kultur. Detta bekräftas ju av marknadsutvecklingen och av de tvärstatliga teknologiprojekten å ena sidan och av de regionala/centrala konflikterna å den andra.

Regionalismen synes kunna uppställa ett koncept för den kulturella- demokratiska dimensionen som komplement till den överstatliga teknik- ekonomiska och blir därmed en del av framtiden - en progressiv kraft.

Överstatligheten och regionalismen kan hand i hand hjälpa oss in i morgondagen. För oss är ett Europa av autonoma regioner en attraktiv bild. En framtid, som dels är global, dels regional eller hembygdsförankrad, förenar helhet och mångfald och en sådan har många förespråkare.

Till regionalismens trådar bakåt måste man lägga linjerna framåt. Nutidens och framtidens befolkningsmässiga sammanvävningar och samarbetsmöjligheter har stor regional betydelse. Med exempel från våra egna bygder är det uppenbart att befolkningen söder om det småländska höglandet - dvs i hela Skåneland - är demografiskt, urbant och samverkansmässigt knuten till Sjælland och Köbenhavn.

För Skånelands framtid är Örestad inte bara en möjlighet utan den enda och avgörande möjligheten. Det är ingen historisk tillfällighet att Skåneland i 800 år tillhörde Danmark. Det är en geografisk självklarhet och en ekologisk naturlighet

En politisk framtidsfråga för Skåneland, av hög dignitet, är att skaffa sig så mycken makt över egen aktivitet, att man kan samverka fritt och intensivt med Sjælland. Det gäller trafik, näringsliv, forskning, kultur etc. När man i det svenska Sverige påstår att "vad som är bra för Stockholm är bra för Sverige" - bör man i Skåneland markera att "vad som är bra för Örestad är bra för Skåneland och Norden".

För den regionala utvecklingen är Skåneland intressant som fenomen. Många hävdar i dag att vårt skånska område ligger utanför det regionala konflikttemat, det är integrerat i Sverige och befolkningen har kollektivt antagit svensk nationalitet. Detta kan ingalunda vara riktigt.

Skåneland svarar mot ovan nämnda kriterier - och kan således betraktas som en nation - och denna nation har en geopolitisk specialsituation i Sverige, såtillvida att den inte är geografiskt knuten till Stockholm och kulturhistoriskt sett inte hör till Sverige.

Kulturellt kan det heller inte vara den skåneländska befolkningens historiska mission, att ställa upp som paradexempel på att nya nationella identiteter kan tryckas på en hel provins. Det skulle vara kulturellt och humanistiskt förräderi mot balter, skottar, normander, kurder, sikher, afghaner etc. Det skulle också vara ett förräderi mot svensk demokratisk tradition.

Det mest uppenbara området, på vilket regionalismen bör drivas i Skåneland, är det kulturella området. Ett stort steg framåt vore att kulturellt bryta ut Skåne, Halland, Blekinge ur den stockholmska dominalismen och upprätta autonoma skåneländska kulturinstitutioner. Vi har i vår region 1/6-del av Sveriges befolkning och bör ha full bestämmanderätt över vår andel av alla kulturmedel. Ett sådant arrangemang skulle placera Skåneland på kulturkartan, styrka vår identitet och ge oss chansen att få folklig närkontakt med Danmark och Europa.

Kulturell autonomi för Skåneland skulle betyda mycket. Det skulle innebära ett rejält decentraliseringsprojekt i Sverige, upprättandet av topptjänster utanför Stockholm, kulturell dynamik i våra bygder och en reskanifiering i våra bygder av kulturen, turismen, byggandet etc.

Befolkningen här skulle vakna upp identitetsmässigt efter århundradens förljugenhet som invånare i det påförda "södra Götaland"

Regionalismen är ekonomiskt, politiskt och kulturellt av stort intresse för Skånelands folk, då vår framtid vilar i dess koncept. Vår förmåga att skaka av oss historiens centralstatstänkande och att tillvarata det regionala paradigmet i nordiskt eller europeiskt perspektiv blir avgörande för oss.

Regionalismen är för Skåneland.


ETT SKÅNELAND - UTAN FRAMTID

Sanningens ögonblick närmar sig för Skåneland. Sedan medeltiden då det skaniska landet var Nordens kulturcentrum har det gått bakåt. Roskildefreden 1658 flyttade oss över från det danska till det svenska riket, men detta hade kanske inte behövt medföra så stora problem.

Generalguvernementet Skåneland som upprättades efter freden, garantierna om kulturell självständighet som gjordes i freden och den skånska lantdagens inrättande kunde ha lett fram till att vi blev ett land i Sverige med makt över egna interna förhållanden.

I Stockholm omtalades Skåneland med uttrycket - "ett utländskt, men inrikes land" - och detta förhållande kunde ha utvecklats fram mot en modern autonomiform som möjliggjort att vi bibehöll den frihet som vår särställning - politiskt historiskt, geografiskt och kulturellt - berättigar till.

Men detta hände inte, utan i stället blev Skåneland en alltmera passiviserad utkantsprovins. Det öde som blir alla perifera provinsers blev också vårt.

Man kan anse att politikerna har svikit Skåneland. Men detta gäller inte det svenska rikets politiker i allmänhet, utan våra egna skåneländska. Dessa har steg för steg accepterat att i stort sett all dynamik och all makt flyttats från Skåneland upp till Mälardalen. De har också lärt sig att leva med en tynande skåneländsk kultur pressad av Mälardalens storsvenskhet.

Trots att en del av dem framträder i massmedierna och uttalar att det är viktigt att folket har en historisk förankring, så är fortfarande en ordentlig obligatorisk skånsk historieundervisning i skåneländska skolor en hägring. I Skåne, Halland och Blekinge lever vi utan en egen historia och de som har ansvaret kan inte skilja mellan vad som är svenskt och vad som är skånskt.

De senaste årtiondena har politikerna genom sin kraftlöshet försuttit möjligheten för en ny dynamik i Öresundsregionen. Den industriella utvecklingen och det starka affärslivet som borde finnas här saknas. Universitetet i Lund bromsas och högskolor läggs ner. Öresundstrafiken ges orimliga låsningar och all trafik riktas mot Stockholm.

Man kan fråga sig "Varför gör dom på detta viset?". Alltså inte de krafter som är förankrade norr om Smålandsskogarna, för där uppe i det egentliga Sverige där gör de allt för att förstärka sitt Svearike, sin Mälarregion och sin Huvudstad. Det är ju deras legitima mål.

Nej, frågan riktar sig till de politiska representanter som vi valt i Skåne, Halland och Blekinge. Varför accepterar de denna utveckling? Varför har de blivit Mälardalens slavar, som ödmjukt representerar en erövrad och utslagen provins här nere söder om det småländska höglandet?

I Danmark har sedan långt tillbaka folketingspolitikerna från Jylland och Fyn haft en tvärpolitisk samling som motvikt mot K benhavn. "Den gr nne front" kallas detta fenomen som icke utan framgång lyft fram "jydske" krav på en lång rad områden. Varför finns det inte här en motsvarande Skånelandsfront med ett markant tvärpolitiskt program omfattande kultur, ekonomi, undervisning, teknologi, industri, transporter, byggande etc. etc.

Och varför är det så långt mellan politiker som med kraft hävdar Skånelands sak? Det kan väl inte vara så att nästan alla de valda är centralister och Mälardalsunderdåniga passivister? Det kan väl inte vara så att de alla är så upptagna av karriären i den egna partiapparaten att de ligger lågt med de skånska frågorna? Så lågt att de inte stöter sig med partistyrelserna och därmed missar karriärmöjligheterna. Eller att de är så försvenskade, att de låter det "formellt korrekta" och välartade beteendet hålla den skånska kraften nere?

Det skånska problemet i dag är kristallklart. Vi utgör en naturlig, geografisk och urban del av Öresundsregionen med Köbenhavn-Malmö som centrum. Om Karl X Gustavs militära slödder hade trampat igenom isen på Storebælt, så hade dessa två städer i dag varit sammanbyggda och utgjort ett kraftcentrum i Nordeuropa. Skåneland hade varit huvudlandet i Danmark.

Nu är det inte så. I stället finns vi i ett SveaRike där allt görs för att Stockholm skall bli Nordens huvudcenter och detta innebär att Skåneland automatiskt blir en perifer utkantsprovins. Även om vissa "regionalpolitiska åtgärder" kan genomföras så är Skåneland dömt till en framtid utan framtid. Stockholms framgång betyder vår undergång.

Det är därför bilden är så klar. Skånelands eventuella framtid ligger endast i Öresundsregionens integration, i en öppen gräns mot Sjælland, i ett ökat nordiskt samarbete och i ett mer integrerat Europa. Vägen framåt går endast genom ett samarbete med Köbenhavn.

Den aktuella situationen är på intet sätt unik utan ett uttryck för det geografiska dilemma som Skåneland hamnat i. Det tunt befolkade och utbredda Småländska höglandet skiljer oss från Sveriges tyngdpunkter. Detta kan vi aldrig ändra på. Skåneland kan inte skäras loss och flyttas upp i Ålands hav nära Mälardalen. Och man skall akta sig noga för att tro att bildtelefoner, elektronik och linjeflygs tidtabeller kan ändra detta avståndsproblem. Vi är och förblir geografiskt och demografiskt knutna till Köbenhavn och Danmark och skilda från Mellansverige.

Kulturellt och historiskt är vi lika fast knutna bakåt i tiden och neråt i rötterna till en icke-svensk egenart. Även om man med lock och pock, med eld och brand och med uniformitetspolitik försökt att blanda bort korten, så är vi i nationaliteten skåneländare eller skåningar, blekingar och hallänningar. Att vi är svenska medborgare är en sak men vi är icke svenskar -- kulturellt sett.

Därför kan man både säga att "vi är som vi är" och "vi är där vi är". Detta dilemma uppstod delvis 1658 när banden över Sundet kapades och delvis 1719 när generalguvernementet definitivt skrinlades. Och valet mellan K_benhavn och Stockholm är lika aktuellt för oss som det var för 1600- talets snapphanar och friskyttar. Skillnaden är kanske att på 1600-talet då var det traditionen, vanan och de gamla banden mot väster och söder man slog vakt om, medan det nu på 1900- talet är framtiden och de nya öppningarna mot Norden och Europa vi måste kämpa för. Återigen behöver Skånelands folk välja mellan att vara kämpande snapphanar för sin egen bygd eller anpasslingar för Stockholms skull. Detta är en intressant, spännande och utmanande problemställning.

Kanske är den besvärande för dem som accepterat centralstatsmönstret som det nu är, men för folk som är regionalister eller nordister är framtidsbilden inte knuten till Sverige utan till Norden och Europa. Detta överstatliga synsätt ledde t.ex. medeltidens Skåneland fram till Kalmarunionen och för vår tid gäller att varje steg mot nordisk integration är bra för alla nordbor, men bäst för oss skåningar, varför vi borde vara ivrigast bland nordister.

Det största hindret för att välja rätt väg framåt för oss i Skåneland är emellertid vi själva och våra politiker. Så länge vi accepterar Stockholms expansion och Sverigeisolationen så är vi låsta. Så länge vi går med på att vara ett folk utan historia, utan egen kultur, utan motkraft, utan egna politiska innovationer, utan egna institutioner och utan politiska ledare som talar ett klart autonomt skåneländskt språk -- så är vi fångar av egen vilja i ett inskränkt modernt CentralmaktsSverige.

Runtom i världen finns det mängder med individer, organisationer och politiker som slåss för regional autonomi, kulturellt självstyre och äkta decentralisering. Men inte här i Skåneland -- "Varför gör vi egentligen på detta viset?". Varför väljer vi avveckling i Mälardalsregi i stället för utveckling i Öresundsregi? Tiden är mogen för att se klart på detta. Sanningens ögonblick är inne för Skånelandet!


FLAGGORNA I NORDEN OCH SKÅNELAND

Få kulturfenomen har under senare år fått ett så blandat mottagande som den rödgula flagga som i vardagsspråket kallas "den skånska". Denna flagga dök upp i mitten på 60-talet på bilar och flaggstänger, lite här och var. Många uppfattade den som en nykonstruktion, en kombination av ett gult svenskt kors och en röd dansk botten. Man såg den som en tidstypisk "ploj", något som passade in i det allmänna oppositionsmönstret mot etablerade institutioner och förhållanden.

Men flaggan, som rätteligen bör benämnas "Skånelands kulturflagga", har djupa rötter. När det nordiska ärkebiskopsdömet etablerades på 1100- talet och Lundabiskopen blev primas över alla de nordiska kyrkorna kom symbolen med det gyllene korset på blodets botten hit som processionsmärke. Ett exemplar av denna skånsk-nordiska kyrkofana från medeltiden hänger fortfarande kvar i Uppsala domkyrka. Förmodligen försvann flaggan efter reformationen, men när det skånsk- kulturella uppvaknandet kom under 1800- talets senare hälft, med Weibullarnas nya historiesyn, med hembygdsrörelsen och författarrenässansen, då plockade man fram den rödgula flaggan igen. Då lanserade Martin Weibull den som modern hembygdssymbol för Skåneland.

Flaggan kom också i bruk under 1800-talets slut och en bit in på 1900- talet. Kring första världskriget gick emellertid starkt konservativa storsvenska strömningar över bl.a. Skåneland och flaggan försvann. Man satte upp erövrarstatyerna i Malmö, Landskrona och Helsingborg och mycket skåneländskt trängdes undan. Hela det hembygdsförankrade trycktes tillbaka och den framväxande skåneländska självkänslan sjönk ihop. Denna kulturella avveckling fortsatte under andra världskrigets isolering tills fram på 60-talet. Vid den tidpunkten fanns det bara enstaka personer som använde skåneflaggan, men 60-talet får ses som vändpunkten, för därefter har det skånsk-kulturella komplexet varit i tillväxt och även flaggan har börjat användas mer och mer.

Det är intressant att se på den historiska flaggutvecklingen i Norden som bakgrund för det nya intresset för Skånelandsflaggan. Så sent som år 1900 fanns det bara två officiella flaggor i Norden, den svenska och den danska. Av dessa är Dannebrogen äldst och i dansk historia berättas, att den föll ner från himlen när Valdemar den store på 1200-talet erövrade Estland. I verkligheten var det Johanniter-ordens flagga som man övertog. På samma sätt med den svenska, som var Revals handelsflagga, en maktsymbol som det växande svenska Riket på 1500-talet inkorporerade i sitt symbolmönster. Båda dessa var år 1900 statsflaggor, den ena för Danmark-Island, den andra för Sverige-Norge. Det skall här påpekas att den speciella unionsflagga som gjordes för Sverige-Norge och som av norrmännen föraktfullt kallades "Sill-salaten" aldrig slog an samt att Finland hörde under Ryssland.

År 1905 tillkom så officiellt den norska flaggan. Den konstruerades med blå band, symboliserande de norska fjordarna, på Dannebrogen. I Finland hade författaren Zacharias Topelius redan på 1860-talet komponerat en flagga med färgerna hämtade från snön och de tusen sjöarna. Denna blå- vita duk blev officiellt erkänd år 1917 i samband med Finlands frigörelse.

År 1919 fick Island rätt att föra egen flagga på sina fartyg och denna flagga blev 1944 erkänd som nationssymbol och statsflagga. I och med detta hade de stater som sedermera kallat sig Nordens Fem Svanar fått sina symboler.

Men utvecklingen har inte stoppat med detta. Flera av "de fem svanarna" består av olika kulturländer som önskar markera sig också i flaggspråket. Det första minoritetslandet som lanserade egen flagga var Færöarna. År 1931 började man använda en flagga som komponerats av Færöiska studenter i K_benhavn och denna godkändes av danska staten år 1948. År 1954 erkände Helsingfors den åländska flaggan som då varit i bruk ända sedan 1920. Även Nordfriserna, som bor på danskt, tyskt och holländskt område har fått sin flagga, en gul duk med röd-blått kors erkänd. Den har varit i bruk sedan 1895.

Under 80-talet har två nya regionala minoritetsflaggor tillkommit i Norden. Dessa är Grönlands röd-vita solflagga, som stadfästes samtidigt som Grönland fick "hjemme-styre", och samernas flagga som komponerats och börjat användas under senare år. Till dessa regionala har också den nordiska flaggan sällat sig. År 1430 stadfäste Nordens Unionsregent Erik af Pommern en "riksens banner". Denna var en gul duk med rött kors och den antogs för användning. Efter Kalmarunionens upplösning föll den i glömska men har börjat användas igen på 1980-talet bl.a. av Föreningen Norden.

En sådan tillväxtprocess på flaggområdet visar en klar utvecklingstendens i riktning mot att varje kulturgrupp med ett definierbart landområde har sin egen flaggsymbol. I detta perspektiv synes det helt självkart att Skåneland också är representerat bland flaggorna. Skåneland, bestående av Bornholm och Skåne-Halland- Blekinge uppfyller alla de kriterier som krävs för att definieras som en speciell nation och kulturenhet. Skåneland har en egen historia, ett eget historiskt språk och en existerande specifik språkton, en speciell folklorik och byggnadskonst samt en välutvecklad folkmytologi. Man kan därtill tala om en egenstatlig bakgrund om man accepterar de sagohistoriska Skånekungarna, vikingatidens självständighetssträvan gentemot Danariket, 1300-talets personalunion med Sverige och Norge samt generalguvernementet efter Roskildefreden med egen skånsk Lantdag installerad. Att hela denna utomordentligt speciella bakgrund också bör ha sitt flagguttryck är lika självklart som det är för Åland, Færöarna och andra. Om denna symbol spelar rollen som en ren hembygdsflagga, som ett skåneländskt kulturellt samlingsmärke, eller som signatur för en eller annan kulturell autonomi, är en helt annan fråga. Denna fråga berör inte flaggan i sig utan den kutlurpolitiska situationen. Och frågan om vilken kulturell, politisk status Skåneland har är en mycket vanskligare sak att klara upp. Flaggan däremot är enkel sedd som kulturdemokratiskt fenomen.

Den skåneländska flaggans kulturella och historiska självklarhet svarar inte till befolkningens mottagande av den när den nylanserades på 60- talet. Den blev, när den kom fram som så många andra bortglömda och undertryckta skånska företeelser mottagen med överraskning. Man blev överrumplad och utmanad. Flaggans utseendemässiga paritet med de nordiska riksflaggorna och speciellt med den svenska gav den ett jämställhetsvärde med dessa. Hade Skånelandsflaggan sett annorlunda ut och inte varit en nordisk korsflagga, så hade ingen reagerat. Nu blev det annorlunda. Befolkningen klövs i tre grupper, en liten grupp som omedelbart tog flaggan till sitt hjärta, en annan liten grupp som tog avstånd från den nya symbolen och naturligtvis en stor grupp som förblev ointresserad och oberörd. Ett sådant reaktionsmönster på en frågeställning är inte ovanligt, men det finns element i reaktionsmönstret som är synnerligen intressanta ur skånsk kultursynpunkt.

Pariteten med den svenska flaggan gör att många uppfattade ett accepterande av Skånelandsflaggan som identiskt med ett avståndstagande till svenska rikets flagga. Detta betyder att man här inte klarar av en situation som den på de brittiska öarna, där man har "Union Jack" som rikssymbol, medan de i UK ingående kulturländerna England, Wales och Skottland har egna flaggor. Man klarar i det svenska samhället inte av en mångfaldig kultursituation, synes reaktionen att berätta.

Många skåneländare sökte inför den "nya" flaggan argument för att undgå det krav som den medförde, nämligen utmaningen att acceptera sin skåneländska kultur, identitet och nationalitet. Alla möjliga och omöjliga orsaker fanns att inte använda flaggan. - "Vi är ju svenskar nu" - hette det eller - "vi vill inte skapa konflikter", "vi vet inte hur grannar, vänner eller affärsbekanta kommer att reagera" etc. När Skånepartiet uppträdde och en kort tid använde den skånska flaggan i sin propaganda, fick antipersonerna ett bra argument. "Jag vill inte framstå som skånepartist" blev det nya svaret. Att Svenska Rikspartiet på samma sätt utnyttjade den blågula flaggan hindrade inte samma personer att flagga svenskt. Efter något år skaffade Skånepartiet sig en egen flaggsymbol, men på en bred front hade det kulturella Skåne blivit skadat. Här visade det sig att många av de intellektuella, akademikerna, kulturpolitikerna, oppositionsbildarna och andra som brukar leda kulturutvecklingen saknade civil-kurage. Hellre låta denna kultursymbol vara än att få några problem. Hellre låta det skånska ligga nere, än att gå i bräschen för det.

Helt annorlunda tacklade det kommersiella livet Skånelandsflaggan. Under 70-talet började den användas i reklamen för skånska produkter. Skånskt bröd, Skånerostat kaffe och andra produkter utnyttjade den möjlighet som låg i flaggan. Också inom idrottsrörelsen och föreningslivet tog man upp flaggan och det rödgula temat, så man kan konstatera att på vardagsnivå fanns det många som grep tag i den skånska möjligheten.

Starkast markerades flaggan av SDS, Skånelands största dagstidning, som i stigande grad blivit företalare för regional utvecklingskraft. "Skånes röst skall vara stark och klar" kunde man deklarera med helsidestäckande rödgul flagga.

Med sin regionala linje har SDS gjort en betydelsefull insats för att lyfta skånelandsflaggan upp över partinivå och fram i ett läge där den symboliserar ett sydskandinaviskt Skåneland med sin egen historia, identitet och framtid. Sammantaget är situationen för Skånelandsflaggan, nu 1988, fortfarande präglad av det blandade mottagandet och bristen på klarhet. Flaggan ses dock lite överallt i Skåne och på enstaka håll i Halland och Blekinge. Användningen ökar långsamt och kanske kommer om några årtionden också den rödgula fanan att vara officiell symbol, precis som flaggorna har blivit på andra håll i Norden.

Skånelandsflaggan som fenomen och katalysator av det skånska problemkomplexet är också ett uttryck för en problemtik som berör hela kultursamhället. Man kan ställa detta problem på sin spets genom frågan: "Skall det statspolitiska samhällets mönster styra kulturlivet eller skall kulturen vara fri i sin utveckling?". De flesta som är aktiva inom olika kulturella sektorer tar säkert ställning för ett fritt kulturliv obundet av politiska partier, särintressen, ekonomiska styrningar och statsnationella intressen. Trots denna allmänna inställning så accepterar de flesta en hård politisk styrning av kulturlivet. Detta visar sig med särskild tydlighet i det skåneländska kulturkomplexet. Det hålls hårt nere av svensk -- man kan säga storsvensk -- dominans, och kulturmänniskorna i Skåneland accepterar i huvudsak denna situtation. Undertryckandet tar sig många uttryck. T.ex. tillåts inte Skåneland som kulturenhet att synas. En så självklar sak som undervisning i den egna historien förekommer inte. Några ekonomiska resurser för skåneländsk egenart, typ språkundervisning, beviljas inte. Skånska sångare och skådespelare som inte vågar använda skånsk intonation är det vanligaste. Skånska namn på platser, gator, institutioner o.dyl. är ovanliga. Viktiga delar av Skånelands arkeologiska och museala skatter är förflyttade (bortförda) till svenskt kulturområde. För Skåneland naturliga samarbetsorgan med Bornholm och Sjælland finns inte etc. etc. Man undviker givetvis att använda begreppet Skåneland.

Som kulturenhet går Skåneland tvärs över statspolitikens uppdelningar, dess identitet är varken dansk eller svensk och på intet sätt stämmer kulturgränserna med riksgränserna. Trots detta förväntar man, att kulturlivet skall anpassa sig till det statspolitiska, till de maktpolitiska gränserna och till den dominans som utgår från huvudstäderna.

Kulturens uppgift är både att kultivera och att nyodla. Båda dessa aktiviteter måste ske på kulturens egna villkor, fritt från onödiga begränsningar. För den skåneländska kulturen gäller det att hävda sig gentemot historieförfalskning och okunskap, likaväl som gentemot global nivellering och kommersialisering.

Riksmanipulationerna från centralsvenskt håll måste motverkas och avslöjas. Ur rent kulturhumanistiskt perspektiv bör man se Skånelandsflaggan som en betydelsefull symbol och som ett positivt element. Med rötter i skånsk medeltid och med modern minoritetsutveckling som grund, bör man använda flaggan som symbol för regional kulturell frihet- den frihet som måste vara kulturlivets.

Det sägs att en flagga är vackrast i motvind. Är detta riktigt så är Skånelands kulturflagga en av de skönaste i Europa.


© SSF

*****

Arne Källsbo. Född 1928. Stadsbyggnadsdirektör i Malmö. "Skåne är glömt" var införd som en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet den 16 januari 1987. SKÅNE ÄR GLÖMT AV Arne Källsbo

SKÅNE ÄR GLÖMT

av ARNE KÄLLSBO


Sydsvenska Dagbladet kommenterade: "Stadsbyggnadsdirektören i Malmö, Arne Källsbo, konstaterar att Skåne är glömt i regionalpolitiken och föreslår en annan fördelning av kommunalskatteutjämningen, så att även regionalt svaga områden i Sydsverige får stöd."

Skåne glömt, lyder rubrikerna i kommentarerna till årets statsverksproposition. Visst är det väl så.

Vi fick inte det och inte det heter det på tidningarnas ledarsidor. Norrland har gynnats på alla andra landsdelars bekostnad - Stockholm har under hela 1980-talet haft en kraftig tillväxt och då en tillväxt ej mätt enbart i mer eller mindre ointressanta befolkningstal vid årsskiftet - Stockholm har framför allt haft en enastående ekonomisk tillväxt som lagt grunden för fortsatt stabil utveckling under det närmaste decenniet. De olikheter som så uppstått känns naturligtvis starkast vid en jämförelse mellan Norrland och Stockholmsregionen. Det kan därför tyckas självklart att årets statsverksproposition tilldelar Norrland extra förstärkning. Denna grova bild av det ekonomiska läget i Sverige är emellertid alltför onyanserad.

Även i Norrland finns således orter och regioner som på intet sätt avviker från utvecklingen i stora delar av Sverige och framför allt det som känns mest orättvist är behandlingen av övriga svaga regioner i Sverige. Dit hör på nära håll östra Skåne, Blekinge, södra Småland och delar av södra Halland.

Även de nu tilldelade medlen i Norrland kommer ej att innebära någon kraftig uppryckning utan har mest karaktär av brandkårsutryckning till en hårt drabbad landsdel.

Även de nu tilldelade medlen i Norrland kommer ej att innebära någon kraftig uppryckning utan har mest karaktär av brandkårsutryckning till en hårt drabbad landsdel.

Det är tid för en ny och kraftfull regionalpolitik. Att pytsa ut statsbidrag i småportioner till alla landets glesbygder skulle bli insatser utan bestående värde. Det har vi i alla fall lärt oss av den hittills bedrivna regionalpolitiken.

Låt oss stanna upp ett tag och fråga oss hur ser vår ekonomiska omvärld ut på 1990-talet? Vilka krafter driver i dag förändringen? Med all respekt för politikernas tilltro att förändra samhället är vissa krafter starkare än alla riksdagsbeslut och politiska program.

Liksom i de flesta storstadsregioner i Västerlandet har Stockholmsregionen de senaste åren förstärkt sin roll som ett kulturellt, tekniskt och ekonomiskt centrum. Hit har allt fler av våra främsta konstnärer, författare, tekniker, läkare och ekonomer samlats och skapat en för landet unik kreativ miljö i vårt nya kunskapssamhälle.

Att Stockholmsregionen hängt med den internationella utvecklingen på många områden är bra för Sverige. Vi måste emellertid fråga oss: vad har priset blivit för de övriga delarna av landet? Sannolikt har resurserna i vårt glesbefolkade land koncentrerats för snabbt och skadorna i övriga landsdelar har blivit onödigt stora.

Det är nu vi måste sätta in ett nytt regionalpolitiskt tänkande. Alternativen till en fortsatt Stockholmstillväxt blir aldrig Norrlands glesbygder. Låt oss i stället inse att i Sverige är det i första hand regionerna kring Göteborg och Malmö-Lund som kan erbjuda realistiska alternativ. Överför snarast de hittills vunna erfarenheterna från tillväxtförloppet i Stockholm till rikets andra båda storstadsregioner. En förstärkning av dessa gagnar de landsdelar där de finns.

En tillväxt i Malmö-Lund är naturligtvis alltid intressantare för hela Sydsverige än en motsvarande tillväxt i Stockholmsregionen. Sedan en förstärkning skett i landets tre storstadsregioner bör en fortsatt spridning till de medelstora regionerna sättas upp på programmet.

De resurser som ska fördelas är trots allt begränsade och hur gärna vi än skulle vilja i ett svep rycka med oss samtliga landets tät- och glesbygder måste vi nu efter flera års misslyckad regionalpolitik försöka pröva nya vägar.

Vi i Sydsverige är och förblir från Stockholms horisont en perifer landsdel. Skåne, Blekinge, södra Småland och södra Halland borde tillsammans utgöra en region med goda framtidsmöjligheter. Hur ska vi kunna tillvarata våra resurser och hur ska vi kunna skapa en gemensamhetskänsla som överbryggar de gamla traditionella motsättningarna?

Att som LO-ordföranden Stig Malm föreslår avskaffa kommunalskatten och låta Stockholm fördela medlen skulle vara ett slut för de lokala krafterna att själva försöka lösa sina problem.

Kanske borde man i stället försöka låta en del av de kommunala skatteutjämningsbidragen fördelas inom en region som omfattar bl.a. sydligaste Sverige. Nu går dessa bidrag över ett gemensamt konto från våra kommuner vidare till några anonyma kommuner i norra Sverige. Att vissa delar av stödet till Norrland måste ha en extra förstärkning hindrar ej att en del av fördelningstödet stannar kvar inom den egna regionen för att därmed stärka samhörighetskänslan.

De utvecklingscentra som tillskapats i Lund, Ideon, och i Malmö, Medeon, bör få efterföljare med centra för exempelvis jordbruk, livsmedelsindustri, förpackningsindustri, husbyggnad och transporter och spedition. Det är av utomordentlig betydelse att dessa centra ej endast upplevs som lokala institutioner knutna till en stad utan verkligen blir centra för hela sydregionen med god tillgång på high tech, industriell nyföretagaranda och känsla för småföretagens speciella villkor och förståelse för småskalighet.

Om vi ej snarast förbättrar villkoren för kunskapsintensiva verksamheter och medvetet försöker stimulera framväxandet av kreativa centra i södra Sverige kommer sviterna för vårt näringsliv att bli allt svårare under det kommande årtiondet. Stockholmsregionen har fått ett försprång som vi under de närmste åren ej kan hämta in men väl minska.


© SSF

*****

Carl Liljenberg. Född 1908. Historisk forskare. Bosatt i Landskrona. Bidraget "Skåneland och den svenska staten" var införd som en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet den 14 september 1987.

SKÅNELANDS HISTORIA
och
SKÅNELAND OCH DEN SVENSKA STATEN

av CARL LILJENBERG


Denna debattartikel var införd i Sydsvenska Dagladet den 14 september 1987. Tidningen kommenterade: "Släktforskaren Carl Liljenberg belyser i perspektiv av statsnationalismens framväxt hur den skånelandska nationen successivt inlemmades i den svenska staten".

Förhållandet mellan staten och dess regioner var före statsnationalismens tidevarv endast här och där ett verkligt problem i Europa. Man får nog datera statsnationalismen till år 1514 och dess första offer blev folkgruppen euskaderna i nordöstra Spanien, då den spanska statsmakten krossade dem. Spanjorerna kallade euskaderna föraktfullt för vascos, varur sedan europeiska "basker" uppstod. På samma sätt har undertryckta folk alltid fått finna sig i att av herrebefolkningen få sig tilldelat ett skällsord, som beteckning på sin minoritet. Exempelvis använde japanerna begreppet hund "ainu", på Japans vita urbefolkning

Statsnationalismens framväxt är knuten till medeltidens uppgörelse mellan kyrkan och staten. Vid sidan av den religiösa bekännelsen, som var kyrkans själ och som var utan gränser, så skapades en statsnationell bekännelse, som en världslig motsvarighet. Men nu kom gränserna mellan olika stater in som viktiga element. Också kolonialismen och korstågen bidrog till bildandet av statsnationalismen med dess koncept av herrefolk och kolonifolk.

Statsnationalismen innebar, kort definierat, att huvudstadens befolkning kom att betraktas som den enda riktiga nationella substansen. Huvudstadens språk skulle vara statsmaktens idiom. Vad som stod utanför var antingen betydelselöst eller direkt statsfientligt. Så började på allvar bland annat Euskadiens lidande väg fram till vår tid. Många andra har följt i samma spår.

Den europeiska statsnationalismen spred sig snabbt över kontinenten, segerrikt hjälpt av den europeiska kolonialismen. Den fick ett särskilt oförsonligt drag i tsarernas Ryssland och den nådde det svenska riket kring 1675, dvs på Karl XI:s tid.

För den svenska stormakten var statsnationalismen ännu 1658 skäligen betydelselös. Man hade många olika folk och nationaliteter samlade i den svenska stormakten och flera av dessa folk hade en betydligt högre kultur än de primitiva svenskarna. Varken i kvantitet eller kvalitet gick det att hävda någon svensk herrefolkshållning.

Genom freden i Roskilde 1658, den för Skåneland ödesdigra 26 februari, fastslogs i §5 att Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm överfördes till det svenska riket. Detta skedde mot den skåneländska befolkningens vilja.

Freden innebar dock inte alls att befolkningen östansunds skulle bli svensk. I §9 sägs bland annat, att den svenska kronans nya undersåtar skulle "bliva vid deras vanlige rätt, lag och gamla privilegier" osv. Däri ingick även Skånelagens, den skånska kyrkorättens och stadsrättens fulla juridiska kompetens.

I Stockholm erkändes också "den skånska nationen", det vill säga skånsk nationalitet och genom generalguvernementsförfattningen det samlade Skånelands odelbara enhet eller som det officiella svenska uttrycket löd "den Skånska staten", som alltså var skild från den svenska. Till Skånelands nya status hörde bland annat lantdagsinstitutionen såsom ständernas forum. Generalguvernementet Skåneland existerade 1658-1693, guvernementet Skåne 1693-1719.

Steg för steg bröts den självständiga status som var tänkt och avtalad för Skåneland ned. Skånsk stadsrätt upphävdes 1682, kyrkorätten 1685 och Skånelagen 1683. Genom länsindelningen 1719 överfördes det skåneländska territoriet till ett helt nytt doministrativt svenskt system. Protesten från de skånska ständerna 1719, som var mycket stark, visar hur förfärligt befolkningen uppfattade detta nya övergrepp.

Begreppet Scania har blivit omilt behandlat av historieskrivningen och felaktigt översatts till Skåne. Intill 1719 var Scania alltid identiskt med Skåneland. Man uppfattade Lister, Blekinge och Halland som geografiska utlöpare av halvön Skåne, och Bornholm som en skånsk ö. I J.B. Homanns karta cirka 1710 kan man ännu se: Nova tabula Scaniae, quae est -- provincias Scaniam, Hallandiam et Blekingiam/absens insula Bornholmiam/det vill säga Skåneland bestående av Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm.

I fredsfördraget i Köpenhamn 1660 konstaterar §13: "At alle så vel Skånske, som Danske och Nordske Undersåtere" skulle få bibehålla sin nationalitet och à priori rätt till det egna språket. Inom generalguvernementet Skåneland var till exempel en person från Småland eller Västergötland en utlänning. På samma sätt var en person från Skåneland, som befann sig i Småland en utlänning. Dessa elementära historiska fakta, det vill säga att man officiellt talade om den skånska staten och den skånska nationen, liksom innehållet i termen Scania = Skåneland, har från svensk sida totalt villats bort efter 1719. När Skånelands befolkning 1719 blev svenska medborgare och alltså icke längre var skånska försvann privilegierna för den utländska skånska befolkningen inom Sverige. Därvid erfordrades ej inom det officiella svenska riket begreppen "skånsk nation" och "skånsk stat" och dessa kunde då gömmas undan.

Bristen på europeisk kunskap och direkt utbildning i västerländsk folk- och statsrätt under medeltiden, bevisas i Norden enklast genom avsaknaden av kardinalregeln; det vill säga att varje medeltida västeuropeiskt territorium stod endast och allenast i statsrättslig förbindelse med landsfursten. Dagens historiker tror till exempel att "Skåne var svensk" 1332-1360. Inom europeisk stats- och folkrätt står det klart att Skåneland 1332 frivilligt valde egen kung och ärkebiskopen i Lund meddelade i brev till kurian i Rom att så skett, varefter "kungadömet Skåneland" redan 1332 uppfördes på kyrkans "stat- och länderlista" och därefter i tyska kejsardömets kansli i Wien.

Lika befängd är i dag uppfattningen, att det kring år 1000 skulle ha funnits de "tre nordiska rikena", eller att landskapet (regionen) skulle ha varit helt underordnat dessa riken. De skånska bondeupproren 1524-1525 och 1534-1536 och Smålands Dackefejd 1541-1543 är exempel på en annan verklighet. Regionalismens sammanbrott i Norden kom 1543 i Sverige-Finland och redan 1536 i Danmark-Norge, men dess rester levde kvar, till exempel i klubbekriget i Finland 1596-1597

I och med den absoluta kungamakten kom överheten att utgöra norm för medborgarnas beteende. Detta började i Norden redan 1523, men blev slutgiltigt 1660-1719. En begynnande frihet innebar upphävandet av "stavnsbåndet" i Danmark 1788 och till exempel ståndsriksdagens upphävande i Sverige 1866. Vid den tiden föddes den europeiska minoritetsrörelsen. I till exempel Litauen talade man då icke om en litauisk nationalitet, utan om en katolsk. Snart kom minoritetsspråken i nytt ljus, men det är först efter 1918 som regionalismen växer fram i modern tid.

För Skånelands del var det helsingborgaren David Assarsson, som 1923 presenterade "Det skånska problemet". Han blev en ropande röst i öknen, denne min farmors avlägsne släkting. Av den generation, som numera är ungefär 40-60 år är exponenterna för skånskt minoritetsmedvetande sällsynta. Främst är det arkitekten, tekn.dr. Peter Broberg, som energiskt förfäktat Skånelands nationella sak. Det manifesterades redan 1970 i boken "Drömmen om Scantopia", författad tillsammans med den danske journalisten Kaj Spangenberg Schmidt. I senare böcker och i talrika artiklar i pressen har Peter Broberg också framfört den skånsk-nordiska ståndpunkten.

Från näringslivets sida har bankdirektören Hans Cavalli- Björkman samt direktörerna Ingvar Wenehed och Rune Andersson varit starkast med en regional skåneländsk markering. Från hembygdsrörelsen skall man inte glömma Anders Hedwall i Höör och Ernfrid Tjörne i Falsterbo. Men bland politikerna är det synnerligen tunt, liksom det saknas röster från organisationer, föreningar och vanligt folk runt om i Skåneland.

Skåneland med 1,5 miljoner invånare kan omöjligt finna sig i en historieframställning skapad i Mälardalen, som uteslutande propagerar en regional mellansvensk historieuppfattning. Ej heller kan Skånelands befolkning finna sig i att bara vara ett ekonomiskt stödområde för Mälardalen.

Skåneland var och är ett Europa i miniatyr, en ren produkt av Öresundsregionen och Norden och därmed av en europeisk historia och kultur. Vad som Stockholmssystemet fernissat över saknar all relevans till Skåneland och det kontinentala Europa.

Med tanke på den moderna regionalismens framsteg och aktualitet är det ett sorgligt fattigdomsbevis för skånskheten att det är så få personer i Skåneland, som höjer den skånska fanan. Var finns de intellektuella och akademiska skånelänningar, som verkligen vill och framför allt vågar företräda en modern skånsk-europeisk regionalism. Varför är det så få av näringslivets ledare som verkar för att samla regionens krafter. Hur kan det vara möjligt att radio/TV i Malmö kan negligera den skånska saken. Och hur kan Skånelands historielärare så totalt svika sin uppgift att ge befolkningen dess egen historia. Frågorna är många och i det vacuum som uppstår när de icke besvaras eller debatteras försvinner Skånelands chans i Europa och möjlighet i framtiden.

Ett folk behöver sin historia för att kunna utveckla sin framtid.


© SSF

*****

Göran Hansson. Född i Ystad 1941. Numera bosatt i Mellanskåne, sjökapten.

MITT SKÅNSKA PROBLEM

av GÖRAN HANSSON


De första fyrtio åren av mitt liv förflöt utan att jag skänkte en tanke på min egen skånska bakgrund och historia. Ingen i min närvaro tog någonsin upp det som jag nu fått veta kallas "det skånska problemet".

På lektionerna i skolan diskuterades aldrig sambandet mellan den historia som berättades och dagliga skånska kulturyttringar som språk, matkultur, korsvirkeshus, anekdoter om det skånska lynnet eller om bakgrunden till de lokala seder och bruk som jag sen barnsben vant mig vid. Efter fullgjord skolgång var det fortfarande oklart för mig varför vi skåningar skiljer oss från övriga svenska medborgare.

Året 1981 upplevde jag som en vändpunkt ty det var det året som jag för första gången kom i kontakt med den skånska historien sedd från en skånsk utgångspunkt. Det var Uno Röndahls bok "Skåneland utan förskoning" som stod för väckelsen. Vilka oförrätter från svenskarnas sida hade inte begåtts mot Skåne och det skånska folket under årens lopp!

Men trots allt var det väl inte de svenska fysiska oförrätterna mot mina medskåningars förfäder som upprörde mig mest, livet var inte så mycket värt i gamla tider, krig och stridigheter hörde till vardagen. Det som grämde mig var att jag låtit mig dragas vid näsan under alla dessa föregående år.

Det svenska etablissemanget hade fört mig bakom ljuset. Mina föräldrars generation hade undanhållit sanningar för mig i den mån de nu själva var medvetna om dem. TV och radio höll tyst och de skånska politikerna hade under årens lopp sålt sina skånska väljares själar till den mälardalska överheten. Lokala tidningar och andra informationsorgan som bibliotek och museer hade underlåtit att förmedla historien utifrån den egna skånska utgångspunkten. Skånska skollärare hade utan att blinka stått och rabblat den svenska historien som om verkligheten utanför deras läseböcker inte existerade. De svenska historieböckerna, har jag nu fått klart för mig, är mästerverk i förljugenhet och undanhållanden av sanningar.

Dessutom upptäckte jag snart att danskarna, våra grannar och tidigare landsmän, helt sonika klippt av sina kulturella bindningar till folket i sina forna landsdelar, Skåne, Blekinge och Halland. Kulturellt utbyte över Öresund och över södra Östersjön till Bornholm var i verkligheten lika med noll. Den plötsliga insikten om att skåningarna, när allt kom omkring, var helt utan vänner var naturligtvis deprimerande.

Ingen i min bekantskapskrets visade någon medvetenhet om den skånska historiska bakgrunden. Reaktionerna när ämnet tas upp varierar men är i allmänhet negativa. "Låt allting vara som det är!" säger somliga. "Rör inte i gammalt skit, det blir bara problem", "Skall vi höra till Danmark? Aldrig i livet, så mycket arbetslöshet som dom har där!" "Flagga Skånskt? Det vågar jag inte, vad skall grannarna säga". Etc.

Vad är det som gör att skåningarna inte öppet reagerar mot ett mälardalskt förmynderi av Skånelandsregionens folk som än i denna dag och allt tydligare framstår som diskriminerande, ja man skulle rent av kunna säga provocerande. Vad är grunden till detta saktmod, skäms de för att tala i sin egen sak? Det saknas sannerligen inte skäl att opponera sig.

Varför blev det inte ett ramaskri när den svenska riksdagen på 70-talet genomförde en lagstiftning som bara gällde folk bosatta i Skåne, den s.k. Lex Öresund. Denna diskriminerande lag förbjöd underhållning på färjorna över Öresund, begränsade skattefri försäljning och kvoterade sprit- och tobaksförsäljningen. En sjöresa mellan Malmö till Köpenhamn med de stora färjorna (frid över deras minne) tog en timme och fyrtio minuter. Resan Göteborg - Fredrikshamn tar tre timmar. Är verkligen denna lilla skillnad på åttio minuter så stor att den motiverar att de folkvalda frångick principen om likhet inför lagen och beslutade om en inkonsekvent lagstiftning som enbart riktades mot folk bosatta i Skåne? Göteborgarna påfördes inte en Lex Kattegatt och stockholmarna slapp Lex Ålands Hav. Både Stockholm och Göteborg har idag världens största och modernaste färjor med alla bekvämligheter medan färjetrafiken över Öresund går på kryckor; de stora Köpenhamnsbåtarna har slutat att gå för länge sen.

Ett lamt försök gjordes i Maj 1984 av de skånska riksdagsmännen att i riksdagen demonstrera en viss enighet gentemot den inkonsekventa och diskriminerande lagstiftning som Lex Öresund innebär. Denna enighet sabbades dock av en Malmöpolitiker, och frågan om den skånska enigheten i denna saken har sedan dess varit död. Den behandling som skåningarna upplevde i riksdagen den gången var ett utslag av den svenska folkviljan. De är bara 10% av riksdagsmännen, saknar vänner och har dessutom femtekolonnare i de egna leden.

I November 1984 sade sig dåvarande finansministern Kjell- Olof Feldt vara för en uppmjukning av Lex Öresund. Han uttalade att "skåningarna kan se fram emot att ha roligt i svensk lagombemärkelse". Eftersom skåningarna var underrepresenterade i regeringen, bland statsråden och i partistyrelserna blev det, som vi alla vet, intet av Feldts löfte. Varför lät sig Skånes befolkning nöja?

Så sent som 1985 beslöt riksdagen att inte tillåta skattefri försäljning på Ystad - Rönne linjen, trots att turen är längre än Stockholm - Mariehamn. Snacka om diskriminering!

År 1984 snöpte den svenska staten alkoholstyrkan på Skåne Aquavit med tre procent. Tillverkningen av nämnda spritsort hade vid det här laget redan flyttats från Skåne till Falkenberg. Inga protester mot varken snöpningen eller flyttningen hördes från Skånes folk och dess lokala politiska representanter.

Skånsk senap har gjorts för mild och för söt och har ingenting med Skåne att göra. Snustillverkningen har flyttats från Malmö till Göteborg. "Tobaksbolaget fimpar Skåne" löd en rubrik i tidningen under 1990, tobaksodlingen lades ner. En stor del av den skånska brödförsörjningen kommer utifrån, bl.a. från Eskilstuna, vilket om något borde kännas förnedrande för innevånarna och politikerna i den forna så kallade "svenska kornboden". Skånska ölbryggerier är numera nedlagda. Så sent som 1983 gav staten småbryggarna ett ultimatum; äts upp av den statliga jätten Pripps frivilligt, annars blir det tvångsåtgärder. Tystnaden från regionerna och NO var påtaglig, inte ett pip hördes ur det skånska folkdjupet. Ett gott skånskt öl? Goda skånska ostar? Gott Skånebrännvin? God skånsk senap? Glöm det!

Under åttiotalet krystade riksdagen fram ytterligare en diskriminerande lag. Det skånska folket förbjöds att köpa tullfritt på Kastrup inför den förestående flygresan till Malmö eller Sturup. Göteborgarna med ungefär lika lång resa, tidsmässigt sett, hade inga problem med att få hem sin ranson. Återigen ansåg sig statsmakterna föranledda att utverka en speciell lagstiftning som bara var riktad mot de människor som var bosatta i Skåne. De synbarligen spaka skåningarna och deras politiska representanter vände bara andra kinden till.

Etermediapolitiken är ett kapitel för sig själv. Den svenska makteliten har under åren gjort allt för att förhindra att etermedia regionaliseras. Som verktyg har använts alla möjliga tillhyggen såsom förslag till parabolförbud, kabelnämnder som är politiskt färgade, politiskt tillsatta radionämnder samt en onödig term "rikssvenska" som etermedialt arbetsspråk. Sveriges monopolteves regionala centralkontor (!) ligger i Örebro. En förutsättning för att ett regionbetonat program skall sändas i riksteven är i praktiken att det har "riksintresse". Lokala kabelbolag är också toppstyrda med politiskt färgade medlemmar i ledningen. Allt detta för att göra det svårt för att inte säga omöjligt att uppnå ett rimligt regionalt konsumentinflytande på området. Vad är det rikspolitikerna är så infernaliskt rädda för?

Och inte nog med detta, Sveriges television visar dessutom arrogansen att utnämna en av de två monopolkanalerna till "Stockholmskanalen". Regionernas tevetittare höjer inte ens på ögonbrynen trots att denna stockholmsregionala service sker på bl.a. skåningarnas licensbekostnad.

Det så kallade lokala nyhetsprogrammet Syd-Nytt skulle kanske döpas om till Nord-Nytt eftersom det är ytterligt glest mellan de skånska rösterna både framför och bakom mikrofonerna. Det är i praktiken icke-skånska journalister som står för ruljangsen, de har bara temporärt flyttat ner till Malmö för ändamålet. Vad vet dessa journalister om den skånska folksjälen? Hur skall man kunna förvänta sig att de skall kunna förmedla det skånska folkets syn på vardagliga frågor när de inte känner dess historia, kultur eller innersta väsen? För övrigt säger benämningen Syd- Nytt något om den orientering som styr monopolmediapolitiken. Syd om vad - Stockholm?

Den 10 November 1989, Mårtensafton, slog Stockholmskanalen alla bottenrekord. I ett av licensbetalarna subventionerat program för huvudstadsbor, Svepet, förlöjligade en flasigt obegåvad programledare den skånska mårtenstraditionen. Dagen till ära intervjuades folk på gatan i Stockholms innerstad med frågan "Behövs Skåne?" Förutom att frågan i sig är korkad visade intervjuoffren sitt förakt för Skåne genom att genomgående säga sig klara sig utan det. En tyckte till och med att Skåne med fördel kunde lämnas tillbaks till danskarna. Efter detta förolämpande bredsideangrepp på skåningarna i ett monopolmedium kunde man ju tänka sig att det skulle bli en lokal skånsk folkstorm. Eller åtminstone att de skånska politikerna skulle ta sina väljare i försvar. Men som vanligt hördes inte ett ljud från Skånehållet.

I September 1989 annonserade Sveriges TV i den skånska dagspressen efter medverkande till ett planerat teveprogram. I annonsen poängterades att personer som talade skånska inte skulle göra sig besvär med att svara. Och denna diskriminerande attityd visar TV gentemot den skånska kulturen som producerat så många av de mest folkkära kulturpersonligheterna i Sverige under årens lopp!

Kan det vara så att Sveriges TV brände fingrarna det året Åke Arenhill producerade Julkalendern? Det var förmodligen den vackraste julkalender som någonsin visats på TV, men ett program som fick utstå mycken kritik på grund av att det talades skånska i det. En av Sveriges tre största tidningar publicerade en intervjuartikel med rubriken "Låt oss slippa skånska i radio och TV". Den ovan nämnda teveannonsen visade med all tydlighet att det i den svenska centrala mediastyrningen inte finns plats för regionala uttrycksformer och att folk i regionerna synbarligen tappat så mycket av sitt självförtroende att de blivit oförmögna att ta saken i egna händer.

Under hösten 1990 pågick en debatt om etableringen av en ny markbunden tredje TV-kanal. De lokala Malmöpolitikerna lät sig intervjuas i Syd-Nytt och visade prov på just den underdåniga undergivenhet som jag talar så mycket om här. I stället för att kräva att denna tredje kanal skall vara regional till sin utformning till glädje för bl.a. skånsk kulturell och språklig utveckling, som en möjlighet att bryta Stockholms dominerande och likriktande mediepolitik, satt politikerna istället och "höll tummarna" för att de styrande i Stockholm självmant skulle visa godheten och generositeten att förlägga denna nya kanal till Malmö eller Göteborg.

Det är mig en gåta att folken i regionerna låter sig bli kulturellt överkörda av centralmaktens etermediala ångvält. Tror de att stockholmare skall ha monopol på det officiella tänkandet bara för att Stockholm kallas för "huvudstaden"?

På 60-talet genomförde politikerna triumfartat den stora skolreformen över huvudet på regionernas skattebetalande medborgare. Alla skulle gå samma skolgång vare sig de bodde i Piteå eller Tomelilla, samma lektioner, samma böcker, samma prov. Ingen debatterade reformens meriter utifrån de olika regionala utgångspunkterna, ingen verkade ha modet att peka på att de olika regionernas medborgare kunde ha helt olika historisk, språklig och kulturell bakgrund. "Likriktning" och "Regional utslätning" började plötsligt kallas för "Jämlikhet" och "Lika chans". Krig är fred! Samtidigt som folken i Västeuropa diskuterar återupplivandet av de europeiska regionala särarterna, Östeuropa reser sig mot arroganta och maktfullkomliga centralregimer och man i Norge har "rädda dialekterna"-kampanjer, så tillåter regionernas folk i Sverige att statsmakten går motsatt, d.v.s. centralismens väg.

Medan man på kontinenten utvecklar och fördjupar den kulturella regionala betydelsen i ett framtidsinriktat gemensamt Europa så låter det skånska folket sig dras in i en svensk central-nationalistisk styrning. För bara några år sedan införde de svenska makthavarna nationaldagen som ersättning för den svenska flaggans dag utan att någon från regionerna protesterade. Synbarligen lever makthavarna under illusionen om en etnisk homogenitet som i verkligheten inte existerar. Varför är den svenska statsmakten så ovillig att sära på begreppen nationalitet och medborgarskap? Finland, Danmark, Storbritannien m.fl. stater har en mycket generösare syn på denna frågan.

Den konstgjorda och omotiverade länsindelningen i Skåne infördes en gång av den svenska kungamakten för att bättre kunna kontrollera det svenska rikets olika delar. Denna för regionen olyckliga uppdelning har nått sitt syfte; de skånska politikerna trampade i den svenska fällan och hemfaller numera åt en splittrande bypolitik. Så har nu t.ex. de båda skånska landstingen blivit en lokal version av Jan Ersa och Per Persa, de evigt grälande grannarna.

Så sent som i november 1990 satt ett antal representanter för den svenska centralmakten i TV-rutan och debatterade en uppdelning av det svenska riket i ett färre antal län. Man ville spara pengar sades det. En plan gick ut på att bilda ett större län bestående av hela Skåne, Halland, halva Småland och en bit av Västergötland. Blekinge hamnade ihop med andra halvan av Småland, Öland, Gotland och en bit av Östergötland. Inte en enda av de medverkande i programmet visade ambitionen att söka en naturlig uppdelning på kulturellt baserade organiska regioner. Som äkta imperialister som ingenting lärt av historien eller av utvecklingen i Europa satt de med linjal och blyertspenna och ritade raka fina streck tvärs över etniska, historiska och kulturella regioner. Precis som kolonialmakternas tjänstemän som på sin tid drog streck över Afrika och Mellanöstern med de olyckliga följder för befolkningen som vi nu får bevittna. Och detta skall komma från svenska politiker så sent som i November 1990, samma månad som den franske presidenten Mitterrand i samband med nedrustningskonferensen i Paris uttalade: "En sak har historien lärt oss - man leker inte med gränserna"!

Kommer vi någonsin att slippa se svenskarnas krigssymboler på våra sedlar i form av bilder på deras gamla grymma kungar? Med tanke på det lidande dessa åsamkat folken i provinserna är det ju både arrogant och provocerande av makthavarna att avbilda dem där. I våra skånska förfäders namn borde vi för länge sedan ha krävt att dessa nunor skulle ersatts med neutrala och fredliga motiv som alla kan leva med.

Ingen skånsk historieundervisning i skolorna, skånska begivenheter förtalas eller förtigs i etermedia. Skåne är inte längre värt att satsas på i det svenska helhetsförsvaret. Inga skånska historiska byggnadsverk togs med på den svenska FN-listan över byggnadshistoriska monument som skall skonas i händelse av krig. "Skånska minnesmärken är av en sort som det finns så många av på kontinenten", sade Riksantikvarieämbetet. Man frågar sig hur många spikar som skall slås i den skånska kistan innan folket vaknar upp.

I november 1990 utbrast Malmöhus Läns miljövårdsdirektör "Oj, då! 2,5 miljoner räcker inte långt till landskapsvård när nu åkermark skall tas ur bruk". Naturvårdsverket, Lantbruksstyrelsen och Riksantikvarieämbetet (samma riksantikvarieämbete som alltså inte tyckte att skånska minnesmärken var värda att spara på!) delade ut pengarna. Östergötland som också är ett jordbruksområde, men betydligt närmare Stockholm, fick 7,5 miljoner. Enligt miljövårdsdirektören kommer stora delar av det mellanskånska landskapet att växa igen i brist på resurser för vård.

Listan på oförrätter mot Skåne och skåningarna kan säkert göras mycket längre av dem som är mera observanta på händelseutvecklingen än undertecknad. Varför klagar inte folken i regionerna, varför säger inte skåningarna ifrån på skarpen att nu får det vara nog, varför tar de inte sin egen sak i sina egna händer? Varför törs så få, om ens några, skånska opinionsbildare stå upp i försvar av den skånska kulturella profilen? Varför hittar man så få skånska offentliga företrädare som vågar agera som språkliga förebilder för den skånska ungdomen? Varför är det så tyst?

Kanske hittar man svaret hos Václav Havel i hans brev till Dr. Gustáv Husák, Generalsekreteraren i det Tjeckoslovakiska kommunistpartiet Václav Havel, "Living in Truth", Faber and Faber 1987. Han skriver:

"Den grundläggande frågan man skall fråga sig är: varför uppför sig folk egentligen som de gör? Varför gör de alla dessa saker som tillsammans ger ett massivt intryck av total enighet i samhället till stöd för landets regerande statsmakt? För en fördomsfri observatör är svaret, tror jag, tydligt: de drivs av rädsla och fruktan.

För fruktan över att förlora sitt arbete lär skolläraren ut saker som han inte tror på; för fruktan inför sin framtid repeterar eleven efter honom; av fruktan för att inte kunna fortsätta skolan går den unge mannen med i Ungdomsförbundet och engagerar sig i de nödvändiga aktiviteterna. (...)

Fruktan för konsekvenserna av vägran får folk att ta del i allmänna val, att rösta för de erbjudna kandidaterna och låtsas att de anser att sådana ceremonier är utslag av äkta demokrati; fruktan för sina arbeten, positioner eller framtidsutsikter får dem att gå på möten, de röstar på alla förslag som de anser sig tvungna till eller på sin höjd lägger ner sin röst och håller tyst; det är fruktan och rädsla som får dem att låta sig bäras genom olika förnedrande utslag av självkritisk botfärdighet och att fylla i en massa degraderande frågeformulär; rädsla för att någon skall angiva dem förhindrar människor att uttala sig offentligt, ja även privat, om sina verkliga åsikter. (...)

Den fruktan jag talar om är naturligtvis inte av den vanliga psykologiska sorten som kan förklaras i precisa och definitiva känslotermer. De flesta av dem vi ser omkring oss darrar inte som asplöv precis; de bär ansikten som avspeglar självförtroende och självtillfredsställelse. Vi talar här om en rädsla i en djupare mening, kanske i en etisk mening, nämligen det mer eller mindre medvetna engagemanget i en kollektiv förnimmelse av en allestädes närvarande fara; bekymran om vad som är, eller blir, utsatt för denna fara och att gradvis bli van vid faran som en substantiell del av verkligheten omkring oss. (...)

Fruktan är naturligtvis inte den enda byggnadsstenen i dagens sociala struktursituation. Icke desto mindre är fruktan det viktigaste fundamentala materialet vilket samhället utnyttjar för att demonstrera ytlig uniformitet, disciplin och anonymitet, det material på vilket officiella dokument i sin tur grundar den bild om det samlade och enhetliga samhället som staten sedan lever på. (...)"

I Kanada försökte premiärminister Mulroney sommaren 1990 göra sitt bästa för att hålla ihop ett sönderfallande Kanada. Han misslyckades dock med att få genomfört ett konstitutionellt tillägg som skulle ge staten Quebec status som ett distinkt fransktalande samhälle inom den centrala kanadensiska statens ram. Detta konstitutionella tillägg skulle, hoppades Mulroney, förhindra Quebecs frigörelse som nation.

I decennier har den fransktalande delstaten Quebec försökt att bibehålla sin språkliga, historiska och kulturella särart och den engelskspråkliga delen av Kanada har energiskt, och i viss mån framgångsrikt, motarbetat denna strävan.

I Sovjetunionen vägrade Gorbatjov att acceptera de baltiska staternas oberoendeförklaringar och tar till ekonomisk utpressning och våld mot dem i hopp om att förhindra att de uppnår nationellt självbestämmande.

Både Mulroney och Gorbatjov är för sent ute. De har, tillsammans med de etniska majoriteterna, dominerat och dikterat villkoren för minoriteterna för länge och visar tillmötesgående och god vilja gentemot dem först i ett läge där minoriteterna redan sagt ifrån att det nu får vara nog.

Om dessa centralstatsförespråkare blir framgångsrika kommer det annalkande 2000-talet att, alarmerande nog, likna de krigshärjade och destruktiva arton- och nittonhundratalen. I de ovan åberopade fallen söker makthavarna centralistiska lösningar på sina etniska problem, baserade på ett önsketänkande om en homogen etnisk nationalism som i verkligheten inte finns.

Inom den förestående allmänna utvecklingen mot balkanisering runt om i Europa och övriga världen finns en universell läxa såväl för alla de etniska minoriteter som sitter fast i centralnationalismens rävsax som för de dominerande nationalistiska centralstater vilka förvägrar sina minoriteter deras rätt att förvalta och utveckla sitt eget kulturella, språkliga och historiska arv.

För de etniska minoriteterna gäller det att inse att centralstaters makthavare inte förstår, eller inte vill förstå, en minoritets behov av att utveckla sin egen kulturella framtid. Centralmakter lever synbarligen under illusionen att ett minoritetsfolks historiska och kulturella arv på något sätt kan byta nationalitet och de motsätter sig därför i det längsta regional autonomi för landets minoriteter.

Om 6 miljoner kanadensare av franskt ursprung inte kan leva i samexistens med bibehållandet av den egna kulturella särarten med 20 miljoner kanadensare av brittiskt ursprung, eller 1.2 miljoner skåningar med 7 miljoner svenskar, så är det föga hopp för folken i de mindre bemedlade regionerna i världen.

För de nationalistiska centralstaternas regimer gäller det att i god tid inse att demokratisk frihet inte kan kombineras med ett etniskt minoritetsförtryck inom landets gränser. Numera kan man konstatera att de olika etniska minoriteterna flyttar fram sina positioner på centralstaternas bekostnad. Om inte makthavarna i god tid ger de etniska minoriteterna det självbestämmande de söker inom den centrala statens ram, kommer den förr eller senare att finna sig i en situation där den tappat alla förhandlingsfördelar gentemot de minoriteter som kräver ökad regional frihet. Bara våld eller kapitulation återstår för dessa makthavare.

Historien har om och om igen visat att när en stat tar intoleranta idéer som religiositet eller etnicitet till samhällets hörnstenar, så har detta ofta blivit orsaken till våld och krig. En stat som definierar sin existens i nationalistiska eller religiösa termer kommer förr eller senare att bli chauvinistisk och intolerant.

Centralstatsnationalister, vare sig de är av vänster- eller högertyp, är politiska reaktionärer därför att de är benägna att definiera samhällets gemensamma goda som en funktion av majoritetens etniska eller religiösa tillhörighet. De utgår således inte ifrån en funktion av det goda för alla medborgare oavsett personliga egenskaper och individuell etnisk eller religiös tillhörighet. Därför blir nationalistiska stater av naturen intoleranta, diskriminanta och, till slut, totalitära.

Det kan sålunda bli nödvändigt att försöka skapa och förbättra ett modernt, framtidsinriktat, kulturliberalt statsskick av den typ som på en del håll i väst visat sig både tolerant och generöst, och på samma gång ta avstånd från gångna tiders nationalistiska centralmakter. Denna insikt ligger säkert till en del bakom förändringarna mot den västeuropeiska regionsbaserade (och inte statsbaserade) gemensamma marknaden men förefaller ännu inte ha funnit sin väg till de styrande eliterna i Östeuropa och Sverige.

När den svenska centralmakten gick stick i stäv mot Europas regionala trender och införde nationaldagen i utbyte mot svenska flaggans dag, så är den i det längre perspektivet ute på hal is. Det är ju möjligt för en kulturellt och historiskt medveten skåning, att i egenskap av svensk medborgare, med gott hjärta fira svenska flaggans dag. Men det är svårare för samme skåning att fira Sveriges nationaldag. Han är ju svensk medborgare men inte av svensk nationalitet.

På något sätt måste individen skyddas från såväl statsmaktens tyranni som för det majoritetstyranni den kan utsättas för i egenskap av minoritetstillhörig. Det förefaller mig idag att en federalistisk statsbildning ger både de bästa möjligheterna till regional kulturell utveckling och det största skyddet för de enskilda individerna.

Skånelandsregionens folk har inte bett om att bli annekterade till det svenska riket, härtill blev det tvingat under stora sociala kostnader. Om det skånska folket, liksom alla andra minoritetsfolk inom landet, skall fortsätta med att tillhöra det svenska riket av egen fri vilja och av gott hjärta så krävs det att den svenska majoriteten och dess storsvenska makthavare, innan det är för sent, överger sin nationalistiska och centralstatsorienterade politik och respekterar alla Sveriges minoriteters rätt att utveckla sin egen kulturella, språkliga och historiska särart.

Vi skåningar har sedan sekler tillbaks av svenskarna, med sedvanlig brist på respekt för andra folk, kallats för "halvdanskar". När Öresundsbron nu byggs och vi möter danskarna på den i ett öppnare Skandinavien eller Europa, skall vi då av dem bli kallade för "reserve-svenskar"?

Om vi i framtiden skall vara skåningar, svenskar, skandinaver eller européer - eller om vi skall förbli enbart "halvdanskar" eller "reserve-svensker" -- bestämmer vi bara själva. Först när vi kommit underfund med vem vi är kan vi komma i åtnjutande av den respekt vi i grund och botten förtjänar.

För min egen personliga del kan jag säga att jag från en ganska omedveten position har rört mig fram mot en alltmera kulturmedveten regional hållning. I denna process har jag fått upp ögonen för hur de stora statliga maktsystemen beter sig mot kulturminoriteter. Samma mönster gäller överallt, men bara i olika grad. På vissa håll får k-pistarna tala, på andra kan förtigande och förlöjligande vara huvudvapnen. Det har varit mycket berikande att såhär i efterhand upptäcka detta mönster. Samtidigt som jag som skåning känner stark indignation mot centralmaktens Sverige som stulit mina rötter liksom mot det Danmark som övergett mig.

Denna indignation knyter sig naturligtvis till frågan om det skall gå att lura på skåningarna en historia som inte är deras, en falsk påklistrad ny identitet. Abraham Lincoln påstod: "Man kan lura en del av befolkningen för evigt, hela befolkningen kan man bara lura en kort tid -- men man kan inte lura alla människor i all evighet". Skall det verkligen bli just skåningarna som slår hål på denna tesens påstådda universella giltighet?

Jag har i varje fall blivit lurad länge nog, det är inte möjligt för mig att ur bokens kunskapsdjup konstatera att jag låtit mig luras i över 300 år för att sedan lägga ifrån mig boken för att låta mig luras i 300 till!

Tiden är mogen, synes det mig, för det skånska folket att klä sig i sin egen kulturella dräkt och hävda sin rättmätiga plats bland Nordens och Europas folk. Varför skall en sådan självklar sak som att hävda ett folks gemensamma bakgrund behöva mötas med misstänksamhet och höjda ögonbryn?

Borde vi inte istället leva i en tid då Skånelandsregionens folk, politiker, TV-folk, kulturpersoner, idrottsfolk, litteratörer och alla vi andra tvärtom borde tycka att det är skamligt att vara historiskt okunniga, kulturellt ignoranta och allmänt passiva vad gäller skånsk gärning och skånsk markering i det dagliga arbetet?


© SSF

*****

Johs. Christensen. Författare og överlärare. Från Hellerup, Danmark. Skånsk folklighed i nordisk perspektiv" förekom som en debattartikel i Vejle Amts Folkeblad den 20 juli 1979. SKÅNSK FOLKELIGHED I NORDISK PERSPEKTIV av Johs. Christensen Det danske rigsvåben indeholder tre löver og ni hjerter. Löverne er sindbilleder på styrke, mod og tapperhed, mens hjerterne står for de ni landsdele, som dannede Danmarks rige

SKÅNSK FOLKLIGHED I NORDISK PERSPEKTIV

av JOHS. CHRISTENSEN


Det var Sönderjylland fra Ejderen til Kongeåen, Nörrejylland fra Kongeåen till Skagen, Fyn, dernæst Sjælland, Lolland og Falster samt Skåne, Halland og Blekinge. Bornholm hörte under Skåne.

Ved tvangsfreden i 1658 sagde den danske udenrigsminister Kresten Skeel: "Ak, gid, jeg aldrig havde lært at skrive".

Vi måtte afstå de kærnedanske lande östen for Sundet. Skåneland var ikke yderprovinser, grænselande, det var selve Danmarks kærne, både folkeligt og ökonomisk. Skåne dækker 11.000, Blekinge 3.000 og Halland 5.000 kvadratkilometer.

Der boede icke skyggen af en svensker i disse lande. Det var en ren dansk befolkning, der pludselig fik bud om, at de fra nu af var svenske. Med alt hvad det indebar.

Da svenskerna af i dag er vore brödre, og vi har samme politiske system og leveform, ville det næppe være svært for en dansker at blive svensk i den ydre form. De 600 danske læger i Sverige klarer opgaven udmærket. Men den gang lå der flere hundrede års bitre fejder og krige med voldtægt, drab, mord, plyndringer og hævnlyst bag forholdet dansk- svensk.

Ondskaben var lige stor fra begge sider. Danskerne hvervede tyske landsknægte, som myrdede og hærgede så grusomt, at man lukker öjnene ved læsningen.

Men efter 1658 lagde svenskekongen en dragon i hver bondegård i det erobrede område. Dragonen skulle ikke arbejde, og havde al ret på sin side. Det måtte skabe konflikter og de danske bönder blev den tabende part. Bönderne blev dræbt eller måtte flygte til skovs.

I Dalby kirke forkyndte præsten evengeliet på svensk. Bönderne stampede i gulvet i protest, de ville höre Guds ord på dansk. Svenskerne kom. Dræbte oldermændene, rev det meste af kirken ned og pålagde en stor bod.

Da danskerne gik i land i Skåne i 1676 blev de naturligvis hilst som befriere og modtaget med en overvældende jubel af hele Skånelands befolkning.

Fire skånske regimenter blev straks opstillet till kampen mod de svenske, og 30 kompagnier af friskytter blev dannet på göingernes eget initiativ. Deres kvinder syede dannebrogsfaner til striden, og friskytterne brugte den danske edsformular, når de svor fanen till deres egne valgte hövedsmænd.

Der er noget manende og dybt ægte i den danske faneed. Den lyder:

"Jag betror dig denne fane, fordi jag ved, at du er en ærlig og modig mand, du skal före den, som en danemand værner sin ægtehustru. Du skal svinge den over ærlige folk og ikke lade den vaje over forrædere. Under march og på vagt, under storm og i strid skal du stå som et mönster for tapre soldater. -Ingensinde må du vige, aldrig må du give anledning til, at hæren bliver modlös og flygter. Skulle det ske, at fjenden afhugger din höjre hånd, skal du slå tænderne i fanen. Du skal værne den, så længe du lever og ånder. Må du opgive kampen, det Gud forbyde, skal du vikle dig i fanen og dö".

Ved Lund kæmpede den danske hær i december 1676 og tabte slaget. Fem tusinde danske soldater faldt i dette störste slag i Nordens historie. De levede op til den ed, de havde aflagt til deres konge.

Svenskerne afbrændte Skåne og dræbte friskytterne under tortur. De blev spiddede langs vejene til skræk og advarsel for andre.

"Hvor omkring i bygden
din færd du ta'r,
de spiddedes skygger
omkring dig du har.
Og alle mödte de döden kækt,
de ville ej skilles fra deres slægt."

Digtet er forfattet af Zacarias Collin, skånsk skolelærer i Helsingborg i 1890'erne.

Frankrigs Solkonge tvang danskerne til at römme Skåne og kongen murede de östvendte vinduer i Kronborg til.

20.000 skåninger kom som flygtninge til Sjælland og måtte gennem den hårde sociale eksistenskamp.

Det var forbud mod införelse af danske böger i Skåne helt op til 1856

Hele Skånelands ungdom blev udskrevet til svensk krigstjeneste og sendt til Rusland og Polen, hvorfra kun meget få vendte tilbage.

Således blev Skåne folketomt og forarmet i mange hundrede år. Svenskerne sivede gradvist ned i landet og folk havde lært at dukke nakken og lystre de blågule herrer.

Forunderligt er det alligevel at læse og særlig höre, at i året 1811 nægtede tre tusinde skånske karle at lystre de svenske indkaldelser. Thi skåningerne skulle i krig mod danskerne. Kong Frederik den Sjette havde sendt balloner med budskap til skåningerne om at være klar til at kæmpe for en forening, når danskerne gik i land. De kom aldrig.

Englænderne rövede krigsflåden og hæren blev på Sjælland.

De tre tusinde skånske bönder samledes ved Klågerup, en lille landsby i det centrale Skåne. De vedtog at de ville nægte at bære våben mod deres gamle fædreland.

De led en grusom skæbne.

Svenskerne sendte seks vogne med brændevin og öl derud. Bönderne drak sig en rus på. Svenskerne kom og fangede bönderne. De blev fört til Malmö og henrettet ved skydning, hængning og halshugning, en del blev deporteret til fængslerne nordpå.

Det var så sent som i 1811.

I 1814 tvang en svensk konge med en hær af svenske, russere, tyskere og kosakker, den danske konge til at afstå Norge til Sverrig. Fire hundrede års folkeligt fælledskab blev brudt med magt. Kosakkernes lanser og tyske dödningehovedregimenter var de slående argumenter i den daværende nordiske argumentering.

Det var i 1814.

I 1848 blomstrede skandinavismen.

22.000 svenske soldater af den konglige svenske hær kom til Sjælland, Fyn och Sönderjylland for at danne et neutralt bælte mellem slesvig-holstenerne og danskerne.

Korpset blev trukket tilbage et år senere.

600 mand begik faneflugt. De blev desertörer.

De deserterede fra de blågule faner for at blive frivillige i den danske hær. Det blev de og kæmpede bravt og tappert. Vi vil være hos de danske, der befinder vi os såre vel" ", sagde de skånske frivillige.

Endnu i 1864 kom flere hundrede frivillige fra Skåne og Sverrig og gav deres liv for Danmarks sag.

Den sidste mand, der kæmpede i skanse II, var en skåning. Pröjserne tilböd ham pardon. Han afslog og faldt.

Det var i 1864.

I 1914 stod den svenske hær mobiliseret og havde taget Sjælland under observation, som det siges.

Om svenskerne var gået med tyskerne, havde de fået Sjælland, hed det. Svenskerne fik kolde födder ved tanken om en virkelig krig og skiftede regering. Forinden var der store uroligheder blandt det inkaldte mandskap i de skånske forlægninger. Der var ganske enkelt mytteri. Det værnepligtige mandskab nægtede at bære våben mod Danmark, som parolen löd i august 1914.

Danske modstandsfolk kan på stribe berette om alle de tjenester og former for hjælp, som de mödte hos den skånske befolkning fra fiskere, toldfunktionærer, kystvagter m.fl.

Den danske brigade lå i Skåne og havde et godt forhold til befolkningen.

Efter krigen voksede industrialiseringen af Sverige meget stærkt. Det betöd, at 200.000 folk fra andre dele af Sverige flyttede ned i Skåne. Det gav anledning til en del sociale og folkelige problemer.

Da svensk tv havde fået deres nye sendere i Höör proklamerede man åbenlyst med begejstring:

"Nu har vi genvundet de skånske lande for anden gang".

Inden tv2 kom, havde skåningerne set på dansk tv.

I tusind år var Skåne kærnen i det danske rige. Her boede de fleste danske. Her var de fleste kirker og klostre. Herfra kom de fleste stude og öksne, og herfra hentede Kongens Gælker de store afgifter fra sildemarkedet i Skanöre och Falsterbo, det störste i Europa indtil 1400, da silden pludselig forsvandt fra Öresund.

I slutningen af forrige århundrade udvandrede en femtedel af Skånes befolkning. En del tog til Danmark, men de fleste udvandrede til USA og Canada samt Australien.

Det var et stort folkeligt tab, men alligevel er der en stærk dansk folkelighed i nutidens Sverige.

En million skåninger præger stadig Sverige på mange måder.

Enhver skåning ser Kongens by, Köbenhavn, som sin förste store udlandsfærd. Zoologisk have, Tivoli m.m. er en skånings förste indtryk af Danmark. Stockholm ligger syv hundrede kilometer borte, det er en abstraktion, indtil en skåning bliver voksen og kommer der i nyttigt ærinde.

Ernfrid Tjörne, Falsterbo og Anders Hedvall, Höör, stiftede i 1936 Skånsk Samling, Selskabet til beskyttelse af Skånelands Natur og Kultur. De udgiver et årsskrift SÄÄSÄ, som indeholder mange artikler på skånske dialekter og bygdemål.

Den skånske folkelighet er svensk i sin statur, men ægte skånsk og selvbevidst i sin kærne. Den er ikke dansk. Det danske druknede i blod og terror, frygt og rædsel, samt udvandring, men bevidstheden, om at det er frænder af samme blod og æt, som bor på den anden side af Sundet, er meget levende.

Man vil gerne markere sig som færinger og ålændinge, frisere, bornholmere og finlændinger. Derfor har man en skånsk fane, föd dug med gult kors, Johannitternes gamle korsfarerfane, som ses overalt i Skåne. Skåningerne har overlevet som nation og leverer mange gode folk til Sveriges överste ledelse og administration. Men Danmark har gjort uendeligt lidt for at bevare og styrke forbindelsen mellem jævne folk. De forbindelser, der er, er skabt ad folkelig vej. Derfor er de gode og stærke.

At kende sig selv og sin egen identitet, er ethvert menneskes ret.

Hvis dansk folkelighed skal styrke sig selv til den forestående dyst i det store europæiske fællesskab, bliver det nödvendigt at revidere tanken om at det halve Danmark blev svensk, fordi vi ligner hinanden.

Den skånske folkelighed og den lange blodige kamp for livet, retten til at være sig selv, kampen for hjemstavnen, alt dette bör være dansk ungdoms dagligdag i skole og under uddannelse. Der ligger et mægtigt fölelsesladet stof og venter på behandling. Og dansk ungdom sukker efter noget, der er folkeligt og ægte. - Thi göglet glæder ingen og svinder som dug.

Vi skal möde svenske brödre på et ærligt grundlag. Vi skal vide, hvor vi står, og hvad der ligger bag os.

I fremtidens Europa må Danmark ad den folkelige forbindelse over Skåneland vinde Sverige for den gamle tanke om frænder og folk af en æt - ellers bliver det helt andre forhold vi kommer til at möde og strides med.

Skånelands skæbne er Danmarks skæbne. Vi har havet som en gyngende bro. Lad os benytte den, mens tid er.


© SSF

*****

Victor Andreasen är journalist på den danska tidningen Extra Bladet. Artikelen "Svenskerne og vi" var införd i Extra Bladet den 10 januari 1987.

SVENSKERNE OG VI

av VICTOR ANDREASEN


Förord av Stiftelsen Skånsk Framtid:

"Förhållandet mellan svenskar och danskar är i mångt och mycket synnerligen ansträngt. Detta framgår av de debatt- uttryck och dagsartiklar som vi med jämna mellanrum blir ställda inför. Trots alla högtidliga tal om nordiska broderfolk av samma stam, så är relationerna mellan svensken och dansken allvarligt belastade. "Nordens preussare" säger dansken om svenskarna och ger det svenska samhällets centralbyråkratiska profil en släng. "Nordens judar" säger svensken om danskarna och negativstämplar det handelsorienterade danska samhället.

Bakom dessa negativa hållningar ligger århundradens strider mellan danska och svenska maktsystem, erövrigen av Skåne, Halland och Blekinge, svenskarnas stöld av viktiga danska konst- och kulturföremål på 1600-talet, avundsjuka mot Köbenhavn som kontinentalt och Danmark som ett gammalt kulturland, etc. etc.

För Skånelands folk är detta ett problem. Vi bär ett stort mått dansk kultur i oss, vi har varit danska medborgare i närmare 900 år och en hel del av våra rötter är danska. Negativismen mot danskarna är också avoghet mot oss (halv- danskar som man säger). Kritiken mot det stelbenta Sverige riktas också mot oss som varit svenska medborgare sedan 1719 när den skånska nationen avskaffades.

En viktig del av skånsk kultursträvan måste gå ut på att sätta stopp för detta antagonistiska förhållande. Vi integreras i Öresundsregionens metropolbildning. Vi måste i denna utveckling uppträda som skåningar, blekingar och hallänningar, fria från både de danska och de svenska komplexen. Vi måste vara skandinaver.

Hur stor denna uppgift är kan framgå av nedanstående artikel. Den är ett utmärkt exempel på den ton som är gängse mellan danskt och svenskt. SSF vill hävda att denna anda är oskånsk och i grunden oskandinavisk. Skånelands folk bör axla den utmaning som ligger i att ge debatten en civiliserad form och riktning. Olikheterna mellan folk och kulturgrupper i Norden bör vara en tillgång. Det kan de också bli om vi hanterar dem i en positiv skandinavisk anda.

Artikeln som citeras nedan är författad av Viktor Andreasen f.d. redaktör på Ekstrabladet. Den är ett mycket bra exempel. Låt den inspirera till en ny stil i svensk-danska omdömen."

STIFTELSEN SKÅNSK FRAMTID



SVENSKERNE OG VI

av VICTOR ANDREASEN


Svenskerne har altid haft en påtrængende og til tider i allerhöjeste grad generende interesse for Danmark og danske forhold. Denne interesse nåede sit höjdepunkt, da de svenske barbarer i 1658 under ledelse af kong Carl X Gustav forgæves forsögte at erobre Köbenhavn efter at have besat hele Danmark under et voldsregimente i sammenligning med hvilket den tyske besættelse 1940-45 var en börnehaveidyl.

Carl Gustav döde et par år senere af et velfortjent hjertestop. Men det lykkedes svenskerne at stjæle de urgamle danske landsdele, Skåne, Halland og Blekinge. Allerede i et dokument fra cirka år 800 nævnes Skåne som en del av Danmark og har altså været dansk mere end dobbelt så længe som svensk. Derfor gjaldt det om at forsvenske Skåne. Svenskerne for frem med en brutalitet, der kan måle sig med nazisternes opförsel i Polen under Den Anden Verdenskrig. Her må man erindre, at på den anden side af den gamle dansk-svenske grænse mellem Skåne, Halland og Blekinge begynder Asien -- især koncentreret omkring Stockholm, en af de mest rædselsfulde byer, jag kender.

Disse svenskere önsker at tale på Nordens vegne. Her må man altid erindre sig, at når svenskere taler om Norden, forestiller de sig et Stor-Sverige med Danmark og Norge som vasalstater. Den sidste, der forsögte at realisere denne dröm, var den galoperende storhedsvanvittige Karl XII, der blev banket på plads af russerne og i övrigt blev skudt bagfra af en af sine egne officerer, der havde indset, at manden var gal. Men endnu kan svenskere synge om "Kong Karl den unge helt", når de har indtaget passende kvantum af deres hjemmebrændte fusel, mens brændevinstårerne löber dem ned ad kinderne. I intet land i Europa findes der så mange drankere som i Sverige. Den officielle statistik lyver, da den ikke medregner hjemmebrændere. Men hvordan holde ud at være svensker uden at være dranker?

Svenskerne vil så gerne belære og revse os andre. Det seneste eksempel er en artikel i Ekstra Bladet den 29 december af Jan Myrdal - et svensk zoologisk forsög på en forfatter. I denne artikel tager Myrdal afsked med Danmark på Nordens vegne. Typisk nok: Norden - - altså på Stor-Sveriges vegne. Årsagen er, at Danmark er medlem af EF, og Myrdal gör Danmark til en europæisk luder.

Guderne skal vide, at jag altid har været modstander af, at Danmark blev medlem af EF, hvad jag har bevist i praksis. Men samtidig må jag bekende, at stod valget mellem at blive medlem af EF eller et Stor-Sverige, ville jag absolut foretrække det förste. Faren for danskerne er tyskerne, men her har vi stötte fra Frankrig og England. Hvis vi derimod blev medlem af et Stor-Sverige, ville vi blive udplyndret af svenskerne, hvad de tidligt beviste med de længst afdöde planer om et Nordek. Hvis Danmark kan kaldes en luder af en halvfed svensker, så må Sverige betegnes som Nordens förende luderkarl.

At Myrdal siger farvel til Danmark, er mig komplet ligegyldigt. Sverige har ikke betydet meget for mig - bortset fra Strindberg, som svenskerne ikke kunne lide.

Derimod er der et andet forhold, jag gerne vil trække frem. Lige for tiden interesserer svenskerne sig meget for besættelsestiden i Danmark. Först lavede man et pjask af en film om Jane Horney. Så laver den dansk-svenske Maj Wechselman en version af besættelsestiden i Danmark. Det er en stor fejl, at dansk TV ikke vil bringe detta pjank.

Hvorfor denne svenske interesse for den danske besættelsestid? Hvorfor ikke lave en film om Sverige under Den Anden Verdenskrig?

I sit store værk, Hitlers Krig, (Hitler's War 1977), skriver den engelske historiker David Irving: "De ofte citerede 'dagböger' af Himmlers massör, Felix Kärsten, er fiktive, hvad for eksempel den '26-siders medicinske journal om Hitler' beviser. Mærkværdigt nok eksisterer Kärstens virkelige dagböger, der indeholder dynamit under den svenske elite, og er IKKE blevet offentliggjort".

Hvad denne dynamit er, må vi gætte os til. Men så meget ved vi, at Sverige som en anden luderkarl solgte væk af sin såkaldte neutralitet, så længe Sverige troede, at Hitler ville vinde krigen, dvs indtil efteråret 1943. Vi förte forhandlingspolitik, hvad vi var tvunget til, men Sverige förte aktiv samarbejdspolitik og lystrede Hitlers mindste vink. Tyske tropper og tanks blev via Helsingör-Helsingborg fört til Norge via Svenske Jernbaner. Sverige tillod fri passage for tyske tropper fra Norge til Finland. Den for nazisterne livsvigtige svenske jernmalm blev leveret efter önske.

Derfor fastholder jag min påstand: hvis Danmark er luder, (hvad der er en uforskammet påstand), da er Sverige Nord-Europas förende luderkarl. Lad os få en svensk film om det!


© SSF

Vidare till Del 4
© Stiftelsen Skånsk Framtid