333-årsboken om Skånelandsregionen

- historielös - försvarslös - framtidslös

av Stiftelsen Skånsk Framtid

Utgiven 1991
Bearbetad för Internet av G. Hansson
© Stiftelsen Skånsk Framtid
(Copyright: Respektive författare och Stiftelsen Skånsk Framtid.)


Del 4


  • Den glömda utvandringen - RICKARD WILLERSLEV
  • Fler historieforskare - SSF
  • Fredstraktater och avtal om Skåneland - SSF
  • Rapport från UNESCOS kultutpolitiska världskonferens
  • Slutord - SSF


*****

DEN GLÖMDA UTVANDRINGEN,
en avhandling av Rickard Willerslev


Avhandlingen är här refererad och kommenterad av SSF

Under senare år har intresset för den skåneländska bakgrunden ökat starkt och historieforskare runt omkring bidrager nu med brickor i ett pussel som förhoppningsvis snart kan ge oss en riktig äkta skånsk kulturhistorisk bakgrund. Den glömda utvandringen från Skåneland till Danmark från omkring 1850 till det första världskriget är en bricka i detta pussel.

En av dessa forskare som studerade denna utvandring är fil. dr. Richard Willerslev i Köbenhavn. Han är känd som en av de ledande när det gäller forskning i dansk ekonomisk och industriell utvecklingshistoria. Som en del av detta område har han givetvis också studerat arbetarnas situation och roll under industrialismens framväxt. Här har han då stött på ett hittills, i den etablerade historieskrivningen, helt ouppmärksammat fenomen, nämligen en stor invandring till Danmark från Skåneland och Småland från 1850-talet och fram till första världskriget. Willerslev kallar sin avhandling "Den glemte indvandring" och för oss skåneländare är det här då tal om "Den glömda utvandringen", en del av vår historia.

I svensk kulturhistoria görs ju en stor sak av utvandringen till Amerika. Den var också betydelsefull då över 1 miljon människor flyttade till USA mellan 1860 och 1920. Men härtill kommer att 200 000 svenska medborgare under samma tid flyttade ut i Europa. Av dessa senare är det tal om 80-90 000 från Skåneland och Småland som utvandrade till Danmark.

Man kan säga att medan folket norr om smålandsskogarna och en del smålänningar sökte sig över Atlanten, så drog en stor del emigrerande skåningar, hallänningar, blekingar och en del sydsmålänningar över sundet till Danmark. Detta är nog inte så märkligt. Geografiskt knyter sig Skåneland tätt till Danmark. Språkligt hade inte det svenska skolsystemet på 1800-talet ännu hunnit förinta de lokala målen, så en viss språkgemensak fanns kvar i sydskandinavien. Kulturellt fanns säkert också känslan av gemenskap med Danmark starkare kvar i Skåneland under 1800-talet. Detta visade sig bl.a. i upproret mot den svenska krigsmakten 1811 i Sydskåne och i den starka skandinavistiska folkrörelsen 1850-1880, speciellt i Skåne.

I Danmark var det goda ekonomiska tider under 1800-talet och bruttonationalprodukten per person var dubbel mot den i Sverige. Danskt lantbruk och servicenäring samt den framväxande industrin behövde folk. Att hämta arbetskraft från Skåneland måste ha givit stora förenklingar för då fick man inte den typ av invandrarproblem som vi känner till idag med språk och kulturklyftor. Skåneländare betraktades väl knappast som utlänningar i gängse mening.

Skåneländare och smålänningar tog också chansen. Invandringen startade på 1840-talet med hallänningar. Mellan 1842 och 1849 tog minst 1100 hallänningar över Kattegatt. På 1850-talet bredde sig utvandringen till Skåne och Småland. Därefter spred den sig till Blekinge, där den fick sin kulmen på 1860-talet. Det rör sig totalt sett om en betydlig utvandringsbölja, en mindre folkförflyttning.

Efter detta pågick utflyttningen fram till första världskriget vilket Willerslev har kartlagt. En fortsatt utvandring till Danmark försiggick därefter, men i betydligt mindre omfång. Sundet stängdes av nazisterna under andra världskriget och efter kriget skedde en motsatt invandring av danskar till hela svenska riket. T.ex. flyttade nästan 40 000 danskar till Sverige mellan 1958 och 1967.

Utvandrarna från Skåneland på 1800-talet slog sig ner över hela Danmark men huvudstaden hade en särskild dragningskraft. Här blev skåneländare/smålänningar speciellt talrika inom hantverk som snickare, bildskärare, drejare, tunnbindare, smeder samt ur-och instrumentmakare. Inom skomakar- och skräddaryrkena utgjorde de en betydande andel.

Inom industrin sökte de sig till sten- och kaolinfabrikerna, och till glas-, svavelsyre- och gödningsindustrin. Kvinnorna sökte sig till tvätterier och strykerier, textil-och tobaksindustri. På Hellebæk klædefabrik norr om Helsingör utgjordes halva arbetsstyrkan 1901 av kvinnor födda öster om sundet.

Också på Bornholm blev det skåneländska inslaget markant. Här blev det tal om skånska och framförallt blekingska inflyttare som år 1900 utgjorde 8% av de bornholmska "byernes" befolkning. I Martin Andersen Nex 's berömda roman "Pelle Erobreren" skildras några av dessa invandrares liv. Pelle och gamle Lassefar ankommer till Bornholm och möter där de vanskligheter som alla utflyttare stöter på.

Bortsett från denna roman saknas emellertid litterära skildringar om dessa utvandrares öden i Danmark och om deras insatser inom danskt näringsliv. Utan tvivel har de gjort en stor insats i den gryende industriella utvecklingen i Danmark. Men här ligger ett stycke skånsk historia västansunds och väntar på ytterligare studier och faktaanvändning. När får vi se en skåneländsk utvandrarfilm om "Danmarks-fararna" och när får vi den första stora tväröresundska släktromanen? Vad som helt saknas i Willerslevs bok om "den glemte indvandring" är en analys av de kulturella sambanden mellan det skånska och det danska. När invandringen satte in är det knappt 200 år efter det att Skåneland hörde till Danmark. Willerslev talar nästan enbart om svenskar och har också han fallit offer för den minnesförlust i samband med Skåneland som präglar dagens danskar. Detta till trots är hans arbete en pionjärgärning och andra forskare med kultursociala infallsvinklar får förhoppningsvis följa efter.

Folkförflyttningen över Öresund har skett under flera perioder i historisk tid. T.ex. bör man peka på att årtiondena efter Roskildefreden innebar en massflykt till Sjælland av skåneländare, som försökte undgå den svenska ockupationsterrorn. Det anges här att minst 15000 personer flydde över sundet. Efter detta fortsatte utflyttningen och år 1700 hade Köbenhavn en befolkningssammansättning med 24% skåneländare (21% skåningar). En fjärdedel av staden var således skånsk.

Med alla de flyttningar som skett på tvärs över sundet, de skånska till Danmark men också de danska till Skåneland, kan man inte tala om Öresund som en nationalitetsgräns i folklig mening. Släktbanden kors och tvärs och den gemensamma kulturella och historiska basen tar bort gränslinjen till väsentliga delar.

I detta Öresundska perspektiv så innebär upptäckten av släktförbindelserna tvärs Öresund ett stort och positivt potential. Ju mera som grävs fram i släktforskningen, ju flera som finner sina kusiner, nästkusiner, sysslingar och pysslingar på andra sidan sundet, ju mera stärks familjebanden. Och ju mera försvinner motförhållandena mellan danskt, skånskt och svenskt i Öresundsregionen.

Det finns nog inte många personer i Skåneland eller på Sjælland och Bornholm som inte har släktingar på andra sidan. Detta stora sydskandinaviska familjemönster är en viktig bricka i det kulturella brobyggandet över sundet. Det är också en väsentlig del av det skånska folkets historia. Den glömda utvandringen bör därför ihågkommas och studeras.

© SSF

*****

FLER HISTORIEFORSKARE
- KÄNDA OCH OKÄNDA

Sammanställd och kommenterad
av Stiftelsen Skånsk Framtid



© SSF

*****

Förord


Den svenska uniformitetspolitiken har alltid haft som mål att skapa enhet. Den riktade sig från början direkt emot folket i de erövrade sydliga provinserna och dess kärna var att avskära alla linjer bakåt.

En viktig hörnpelare i denna försvenskningspolitik var historieundervisningen. Man påförde svenskarnas historia på den erövrade regionens befolkning vilket fick till följd att skåningar, hallänningar, blekingar i modern tid levt med ett annat folks historia, hjältar, martyrer och ceremonier. Att detta har accepterats av folk i allmänhet är kanske förståeligt eftersom indoktrineringen varit så omfattande. Men att stora delar av det historiska samfundet dvs. forskare och historielärare accepterat bakgrundsutbytet är märkligt. Denna grupp av personer har ändå som sitt yrke att söka förmedla en så sanningsenlig historiebild som möjligt.

Som en del av denna process har också det inträffat, att de forskare och historiker som verkligen undersökt skånelands egen historia inte blivit uppmärksammade av allmänheten. Speciellt gäller detta Knud Fabricius som är skånelandshistoriens mest kvalificerade vetenskapsman och stora portalfigur.

Nedan finns kortfattade uppgifter om ytterligare några bidragsgivare till den skånska historiesynen som bör lyftas fram. De börjar givetvis med professor Knud Fabricius.


Fabricius, Knud Frederik Krog, Född den 13 augusti 1875 i Århus, död den 30 juni 1967 i Köbenhavn. Ingick äktenskap i Norrköping den 19 maj 1906 med Estrid Stolpe, född den 3 juni 1876 i Stockholm, död i Köbenhavn den 28 mars 1967. Studentexamen 1895 och skolämbetsexamen med historia som huvudämne 1901, som trogen lärjunge till Johannes Steenstrups historiesyn. 1903 fick han universitetets guldmedalj för sin avhandling om nationalitetsskiftet i Skåne efter 1658. Efter ytterligare specialstudier av orsaker och följder till förlusten av det östansundska Danmark vann han doktorsgraden 1906 med del I och II av sitt verk "Skaanes Overgang fra Danmark till Sverige" , som omfattade tiden fram till 1676.

Efter sin examen försörjde han sig som lärare. Under åren 1909 -17 hade han tjänst som underarkivarie vid Rigsarkivet och under tiden från 1917 till 1946 var han professor i historia vid Köbenhavns Universitet med 1500- och 1600-talen, Orienten och Grekland under forntiden som undervisningsområde.

Fabricius vetenskapliga produktion är mycket imponerande i omfång och bredd. Hans ämnen kan uppräknas i kronologisk ordning från forntiden till tiden för hans död. Specialarbeten och monografier till numismatiken, klassisk arkeologi och topografi, som några exempel på internationellt erkännande. Historisk demografi ex. "Skånsk indvandring til Själland i slutningen av 1600-talet" 1951. Men också t.ex. administrationshistoria, diplomatisk historia, statsrättsliga problem och inom den ramen t.ex. "Kongeloven", ett för framtiden grundläggande arbete. Specialstudier av medeltidshistoria riktade mot bl.a. bröderna Weibulls radikala kritik av Saxo och andra medeltidskällor. Vi finner också populärhistoriska verk som t.ex. "Danske Stormän" 1912 och "Danmarks Konger" 1944 för att inte tala om mängder av lokalhistoriska artiklar och arbeten. Åtskilliga biografier som t.ex. boken om 1910 och många andra.

Verket om Skånelands nationalitetsskifte avslutade Fabricius vid hög ålder med banden III och IV åren 1952 till 1958. Hela serien, band I till IV, är efter sin problemställning och kärna en kultursociologisk undersökning. Ett verkligt och ytterst värdefullt bidrag till det skåneländska folkets historia. Med sin form och sitt innehåll det mest uttömmande och lyckade i hela vår historiska litteratur.

Den uppräkningen som skett här ovan av Knud Fabricius livsverk är enbart en bråkdel av hela hans fantastiska produktion. Därutöver var han bunden av sitt dagliga arbete vid universitetet, där han var mycket uppskattad för sin grundliga och plikttrogna undervisning med gedigna kvaliteter, som ödmjukhet, trofasthet och intagande vänlighet.

Det är egentligen en förfärande och otrolig skandal att Knud Fabricius, som person, människa och grundläggande historisk vetenskapsman har varit och är nära nog okänd i Skåneland! Det historiska verk av hans hand som ligger oss i skånelandsregionen närmast "Skaanes Overgang fra Danmark till Sverige", band I-IV, borde ha varit var mans och var skolas naturliga historiska grundpelare för oss i Skåne, Halland och Blekinge. Orsakerna till vår förlust i detta avseende började med l680-talets skoningslösa försvenskning av regionen, som därefter fortsatt framåt till vår tid.

Det har bl.a. fört med sig att någon annan historia än den anbefallda inte fått något utrymme i det skåneländska folkets undervisning. Därför känner vi inte Knud Fabricius och hans storverk om vår regions historia efter 1658.


Bondesson, August,1854-1906, född i Vessige (Halland), på sin tid känd för sina många folklivsskildringar, Halländska sagor och för bevarandet av de folkliga visskatterna från 1700- och 1800-talen. Men även för hans på den tiden mycket omdiskuterade självbiografi "Skolläraren John Chronschoughs memoarer" del 1 och 2, som betygsattes som "ett fläckfritt mästerverk".


Lauring, Palle, dansk historiker, skollärare och författare, född 1909. Laurings stora historiska verk en fortlöpande dansk historia, bör ägnas särskilt intresse även för Skånelands folk eftersom de olika verken har stark anknytning till det östansundska Danmark. Serien redovisas enligt följande förteckning:

Lauring är också författare till historiskt upplysande reseböcker som t.ex. "Danmark i Skåne", som utkom 1952 och blev översatt till svenska 1964. Laurings populärhistoriska böcker kännetecknas genom hans pedagogiska förmåga att finna och berätta om det intressanta och underhållande i historien. Det gäller i hög grad för boken "Danmark i Skåne". Anker Kirkeby ställde frågan "Har vi glemt, at Skåne var dansk i 800 år?" i sin recension av boken och fortsatte; "Lauring är en rent fantastisk vägvisare, han tar läsaren vid handen och släpar honom runt hela det skånska landskapet, ofta nog på dolda och slingriga stigar. Tack vare en oerhörd massa vetande kan han samtidigt föra oss igenom de svunna danska århundradena i landskapets historia."


Lundkvist, Artur,född den 3 mars 1906 i Oderljunga, en skåneländsk författare som präglat den moderna svenska litteraturen som ingen annan. Ur hans oerhört stora och vittomfattande produktion, som, började 1928 med "G1öd", fäster vi oss kanske särskilt vid hans historiska roman "Snapphanens liv och död" (1968). Ur Lundkvists efterskrift till denna bok kommer följande inledning:

"Den sista stora folkresningen i Sverige var den så kallade snapphanefejden, 1676-1679, då betydande delar av skogsbygdens befolkning i Skåne och Blekinge reste sig mot det ännu inte tjugoåriga svenska väldet och deltog i kriget på Danmarks sida.

Det var sin tids partisan- och gerillakrig, riktat mot Sverige som imperialistisk stormakt, och striderna fördes skoningslöst från båda sidor. Upproret slogs visserligen ner, men tvang också fram förbättringar i folkets levnadsvillkor och efterlämnade en i skogsbygden länge kvarlevavande tradition av trotsig motståndskraft och frihetskänsla."


Månsson, Fabian, 1872-1938, blekingsekan, s-politikern, journalisten, författaren, riksdagsledamoten, historikern m.m. med fast förankring i den blekingska landsbygden. Av hans hand har vi historiskar romaner som ex."Gustav Vasa och Nils Dacke", del 1-3 1928-48, men även fackhistoriska verk som ex. "Folkvandringarnas historia" 1937 och "Vikingartidens historia" 1939 m.n. Här nedan ett utdrag ur uppsatsen "Dackefejdens vagga".

"Allmogen är utan gensägelse det viktigaste elementet i nationen. Dess historia är ock den viktigaste delen av nationens historia. Men just denna del av historien är mest förfalskad, där den överhuvudtaget fått komma fram, och i övrigt undandold. Allmogens gamla stolta kollektivistiska samhällsskick, framvuxet ur människor behov av inbördes hjälp, har aldrig med ett ord omnämnts. Icke heller denna allmoges ideliga strävan att återvända till detta samhällsskick sedan det en gång smulats sönder och fallit ur folkets händer, efterträtt av förvildat individualistiskt feodalregemente och slutligen envåldskungadömet. Böndernas försök att vrida det förstörda rätt igen är överallt i vår historia stämplat som utslag av förvildade sällars och skogstjuvars nidingssinne, laglöshet och ovilja mot all samhällsordning, rnedan motsatsen varit den riktiga. Allmogen har reagerat mot samhällsupplösningen, frälsetjuveriet och envåldsgalenskapen. Raka motsatsen till vad vår historieskrivning förmäler."

(Det ovan citerade avsnittet ingår i en längre prolog till Uno Röndahls tredje bok, vars manus påbörjades 1990 och beräknas avslutas under 1991 med den preliminära "De Gröna Krigen", om den skåneländska allmogens månghundraåriga kamp för sitt land, hus och hern från 1200-talets slut till 1700- talets början.)


Ohlmarks, Åke,1911-1984, född i Kristianstad, författare och professor. En mångsidig vetenskapsman med en mycket stor litterär produktion, den kanske mest produktive populärvetenskaplige författaren i det Svenska Riket. Hans ämnen spände över vida fält, som från mytologi, nordiska gudasagor till Tolkiens magi. Vi har många reseskildringar från hans hand och vi har framför allt dokumenterad skåneländsk historia i flera band.

Om skåneländsk historia bör vi notera följande exempel:


Salje, Sven Edvin,född 1914, verksam och boende i Jämshög, en av den nutida Skånelandsregionens stora författare, känd av alla vänner till böcker med oförglömliga verk som ex. "På dessa skuldror", "Lågan i kvällen", "Genom lindens krona" och många andra. För de som är särskilt intresserade av historia glöms nog aldrig hans sanna och storslagna epos de dokumentära romanerna om 1600-talets gerillakamp här i våra hembygder - "Man ur huse", "Natten och brödet" och "Kustridaren". En trilogi, som i mycket hög grad får oss i vår tid att förstå den fruktansvärda situation vårt folk hamnade i efter nationalitetsskiftet 1658 och framåt under 1600-talet. Saljes kanske mindre kända hembygdshistoria "Med de våra genom sekler", kan anses vara allmängiltig för stora delar av vår region eftersom den innehåller mycket väl dokumenterat historiskt material.


Weibull, Martin, 1835-1902, från 1877 professor i historia vid Lunds Universitet. En man med skandinavismens anda och en historiker med särskild känsla och engagemang för Skånelands historia. En mångfald av källmaterial härom redovisas i hans "Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrifning", som utkom under åren 1868-73. Han är också den som tog initiativet till "Historisk Tidskrift för Skåneland" från 1901.


Wigström, Eva, 1832-1901, Asmundtorp, med en omfattande dokumenterat värdefull produktion av skåneländska folkliga traditioner i Grundtvigianismens anda. Här har vi av hennes hand och mödor hundratals sagor och sägner, visor, ramsor och gåtor, som hon samlat in under många års resor i Skåneland. Eva Wigströms alster åberopas ofta inom den etnologiska vetenskapen.


© SSF

*****

FREDSTRAKTATER OCH AVTAL

MELLAN DANMARK, SVERIGE OCH SKÅNELAND


Urval och sammanställning av Stiftelsen Skånsk Framtid. (Utdragen och kommentarerna är hämtade ur Uno Röndahls omfattande faktaarkiv.)


INDEX

Mellan Sverige och Danmark ingicks fem fredsavtal där Skånelands förhållanden fastlades. Dessa redovisas här i utdrag.


Freden i Roskilde den 26 februari 1658

Genom Brömsebrofreden 1645 kunde Sverige med franskt bistånd i form av Bärvaldefördraget från 1631 tvinga Danmark-Norge att avstå de gamla norska landskapen Jämtland och Härjedalen samt öarna Gotland och Ösel. Som garanti för svensk tullfrihet i Öresund erhöll Sverige dessutom Halland under trettio år.

Sommaren 1655 inleddes det av svenskarna önskade kriget mot Polen. Det utvecklade sig emellertid inte som man tänkt sig. Under senare delen av 1657 kan läget t.o.m. betecknas som katastrofalt. Den 1 juni 1657 förklarade Danmark krig mot Sverige. Anledningarna var tre, nämligen:

  1. läget var förnämligt med tanke på utvecklingen i Polen för de svenska vapnen,
  2. revansch för den orättfärdiga freden i Brömsebro och
  3. den danska krigsförklaringen skedde i preventivt syfte eftersom man kände till den svenska krigsplaneringen mot Danmark, som inleddes redan 1652 med avsikt att efter Polenfälttåget sätta den svenska gränsen i Lilla Bält.

Ur fredsavtalet


9:e artikeln


"Deremoth är på Kon. Mat.s och Sveriges cronos vägnar låfvat och tillsagdt, att alle ständer, adell och oadell, andelige och verldzlige, borgare och bönder, uthil the vidh desse tractater cederade länder och lähn i Danmarck och Nårie skole behålla deres godz och egendomb, som dem anten genom arff, kiöp, bythe eller pant för krigedh, antingen aff cronan eller privatis sigh emillan, med rätta tillkommer, och här effter mechtige vara, dem att besittia, nyttia, bruka och behålla, jemväl dem att försällia och sig afhända som tillförne, så som och blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier ochfrijheter oturberade och obehindrade, så vijda de icke löpa eller strida contra legesfundamentales af Sveriges crono, medh hvilcke desse cederade landh och lähn till evärdlig tidh här effter incorporeras skole. Och på dedh man må förnimma Kon. Mat.s i Sverig enådigste benägenhet, snarare deres vilckor att forbättra än förringa, är tillsagdt, att alle, så adell som oadell, hvilcke sigh under Kon. Mat.s och crones Sveriges jurisdiction alldeles begifve, må åthniuta medh de infödde Svenske lijka tillträde till beneficia och honores."


Freden i Köpenhamn den 27 maj 1660

Ohemula svenska krav mot Danmark framställdes under våren och sommaren 1658. Man fick t.o.m. ön Hven under hot om krig. Svenska trupper låg kvar på Själland och öarna i strid mot Roskildetraktaten. Ett effektivt påtryckningsmedel mot nya krav och då dessa inte snabbt nog ledde till avsett resultat fick de duga som ny krigsorsak. Utan förvarning landsteg den svenske kungen med sina trupper i Korsör den 7 augusti 1658. Målet var att utradera den danska huvudstaden och sätta den svenska gränsen i Lilla Bält och överlämna Jylland till tyskar och engelsmän. Med andra ord, det förhatliga Danmark skulle som stat utplånas en gång för alla.


Ur fredsavtalet:

Sverige tvingades på nytt godkänna fri- och rättigheterna för Skånelands folk i den form de återspeglas i 9:e artikeln från freden i Roskilde och nu t.o.m. i utökad form genom tillägget "gårdsretter, birke-, hals- og håndsret samt jura patronalis" efter orden '-privilegier och frijheter -' i Roskildetraktatens text. För att praktisera fredstraktaternas bestämmelser om självstyrelsen skulle det inrättas en skånsk lantdag i Malmö, sammansatt av delegater från Skånelands olika härader.


Under första delen av 1679 avvecklade Ludvig XIV:e de franska krigshandlingarna mot det Tyska Riket bl.a. genom frederna i Nijmegen, Celle och St.Germain på Sveriges vägnar. I kraft av fördragen samt Bärvaldefördraget från 1631 förband sig dessutom Ludvig XIV:e, att om så erfordrades med vapenmakt återupprätta Sveriges genom kriget förlorade ställning. Frankrike hade förklarat krig mot Danmark redan den 28 augusti 1676. Några stridshandlingar av betydenhet förekom inte förrän i juni månad 1679, då franska styrkor ryckte in i Christian V:es stamland Oldenburg och Delmenhorst. Inför hotet om en fransk invasion av Jylland förklarade Christian V:e sig beredd, att lägga freden i LudvigXIV:es händer i stället för "de Svenskes Chikaner".

Det låg i Frankrikes intresse att bevara ett status quo i Östersjöområdet och den 23 augusti dikterade Ludvig XIV:e för Frankrikes och Sveriges vidkommande en fredsurkund identisk med Roskilde- och Köbenhavnstraktaterna. I kraft av Bärvaldefördraget (1631) kunde han göra det utan att höra den svenska statsledningen. Danmark och Sverige fick tre månader på sig att ratificera det dikterade fredsslutet. Genom sitt maktspel resituerade Frankrike därigenom Sveriges ställning enligt sina åtaganden, inte för Sveriges egen del, utan för att det stämde bäst överens med Frankrikes egna intressen i Europa.


Ur fredsavtalet:

I kraft av sin världshärskarroll och de fördrag som slutits mellan Frankrike och Sverige kunde Ludvig XIV:e diktera fred mellan Danmark och Sverige den 23 augusti 1679,som avslutning på det s.k. 'skånska kriget'. Hans ställning var sådan att han t.o.m. kunde sluta freden utan att höra vare sig den svenska regeringen eller kungen. Dessutom föreskrev han att de danska och svenska regeringarna hade att godkänna freden inom tre månader. Grunden för freden utgjordes av Roskilde- och Köpenhamnstraktaterna och därigenom tillförsäkrades Skåneland för tredje gången till rätten till självstyrelse inom Sveriges politiska gränser, allt i enlighet med fördragstexterna som redovisatshär ovan.


Freden i Lund den 26 september 1679

Den 2 september 1675 förklarade Danmark krig mot Sverige. I bakgrunden finner vi KarlXI:s morbror hertig Kristian Albrekt av Holstein- Gottorp, vilken tvingats överlämna fästningar och trupper i danska händer. Vi finner också ett fördrag mellan Danmark och Brandenburg, som gick ut på att de svenska besittningarna i Tyskland skulle övergå till Brandenburg, medan Danmark skulle få Rügen och sina förlorade f.d. östansundska besittningar. Inom ramen för den danska krigsförklaringen får man dessutom se de traktatsbrott svenskarna gjort sig skyldiga till under den adertonåriga ockupationen av det östansundska Danmark. Bl.a. innebärande en upprörande och bestialisk terror mot den östansundska danska befolkningen, åsidosättande av fredstraktaternas fri- och rättigheter o.s.v.

Fredstraktaten i Lund kan ses enbart som en omskrivning av Ludvig XIV:es dikterade fred i Fontainebleau baserad på Roskilde- och Köbenhavnsurkunderna. Dock med tillägget, att svenskarna tvingades lösa Landskrona och Helsingborg mot 165000 riksdaler, som säkerhet tvingades svenskarna att ställa besittningen Wismar som pant. Skåneland vanns således inte genom några fältslag den här gången.

"Och som Hanss Kongl. Maijestet til Danmarch och Norge aff begierlighed til denalmindelige rolighed haffuer samtycht freden med Hanss Kongl.Maij:t aff Sverrige effter Roskildske, Kiöbenhaffnske och Westphaliske tractaters indhold at indgaae, da erforaffskeedet, at forbemelte Roskildske, Kiöbenhaffnske och Westphaliske tractater medalle de till det Kiöbenhaffnske hörende instrumenter udi alle och en huer deriss articulerudi deriss forig krafft och Vigeur uryggeligen skal forbliffue och udi denne tractatsaalediss holdiss att vare igientagne, som de ord fra ord der udi vare indfördte."

För fjärde gången föreskrev en fredstraktat inre självstyrelse för Skåneland. Historiens förlopp visar emellertid, att det man kommit överens om även den här gången enbart blev ord på pappret. Traktatens bestämmelser skulle än en gång komma att grovt kränkas i den form som eftervärlden i överskylande ordlag kallat för "frivillig uniformitet".


Malmö Recess 18 september 1662

Recessens akt innehåller tretton punkter. Av förarbetena, d.v.s. regeringens uppdrag till den s.k. skånska kommissionen, som skulle bereda marken för lantdagens beslut framgår bl.a, att fastställa den juridiska delen av de svenska fundamentallagarna contra vissa delar av traktatsbestämmelserna samt att arbeta för uniformitet med Sverige avseende lagar och privilegier.

Av recessen, som är undertecknad av 49 namn från generalguvernementets högsta ledning till häradernas och städernas representanter, gör vi här endast följande korta sammanfattningar:

  1. Ständer och invånare erinras om sin plikt och skyldighetatt bevisa "Hans Kongl.Maij:t allerunderdånig trohet,hörsamhet och lydno" o.s.v.
  2. Här utlovas "Kungeligh protection" d.v.s. beskydd medlag och rätt och "dess privilegiers rättighet, sampt vijdhett Christeligt och låfligt Regemente".
  3. Att ständerna icke undandrager sig de "utskylder", som var och en efter sitt stånd är skyldiga o.s.v.
  4. Sedan "förbemälte provincier" genom "Guds försyn" kommit under den svenska kronan, "åstunda ständernas således at incorporeras och förbindas med Sweriges Rikes Ständer", varigenom även de skåneländska ständerna skulle representeras på den svenska riksdagen.
  5. Stipulerar vissa religions- och Gudstjänstregler med slutklämmen, "at the stadgar och ordinantier som däröfwer i Swerige och Skåne för desse gjorde ähre, måtte härefter graneligh observeras och widmagthållas."
  6. Här tar man så upp den skånska lagen contra den svenska. Inledningsvis betonas, att den svenska lagen "icke aldeles negligeras" utan efterhand göras bekant och "borde jemte Danska Lagen, när nogon express Lag icke finnes exerceras,doch så förståendes, at icke någon hastig ombytningh skalladmitteras utan att folcket i Landet blifwa och dömas efterthen Lag the härtill njutit hafwa och them alldrabäst ä rkunnig intill dess the Swenska Lagen bättre kiänna ochbegripa kunna." Den juridiska administrationen ändrades inte med undantag för appelationen till högre instans "Hof-Rätten i Gjötharike". Både härads- och birkefogdarna blev kvar liksom landsdomare, borgmästare och råd i städerna.
  7. De "politie ordningar", som upprättats tidigare skall vidmakthållas m.m.
  8. Riddarskapet och adeln skall bli vid sina stånd och åtnjuta de privilegier "som the af ålder njutit hafwa", såvida de inte står i strid med de svenska fundamentallagarna. De skulle dessutom, med stöd av en särskild författning, erhålla även sådana privilegier som den svenska adeln åtnjutit. Således blev den skåneländska adeln "oturberad widh sijne gamble privilegier" ex birke- och gårdsrätter, Jura Patronatus, tionden och sakören, sina rättigheter över sina bönder, gästning, skjutsning, rusttjänst och knektunderhåll m.m.
  9. Prästerskapet "Clericiet" skulle, enligt denna textlånga artikel, i stort sett även de åtnjuta de privilegier man haft förut under dansk tid. Krav som t.ex. på undervisningen, att ungdomen skall studera vid svenska gymnasier och akademier, förekommer. Här förekommer också förslag om inrättandet av "Gymnasium illustre eller en Academia", som det heter "här i landsändan"
  10. Behandlar vissa regler för "handel och wandel" med avseende på "Manufacturer och Handtwerkerier", städernas administration av räntor och inkomster, böndernas villkor m.m.
  11. Berättar om regler för likhet med Sverige i fråga om mynt, mått och vikt m.m.
  12. Om inrättandet av kontor i Malmö eller Landskrona för att underlätta vissa valutaproblem "som Banco wäsendet med sigh hafwer."
  13. Innehåller en del tullbestämmelser ex. stora"Sjötullen" och "Lille Tullen" i städerna med taxor, acciser, mantalspengar, olika skatter m.m. samt om adelns veckodagsbönder samt om vissa rättigheter och skyldigheter för borgarskapet och prästerna.

Riksdagen 1664

Med stöd av Malmö recess, fick skåneländska ständer säte iden svenska riksdagen för första gången 1664. Vid denna riksdag stadfästes de beslut som den skåneländska lantdagen fattat under namn av "Malmö Recess", varigenom självstyrelseprincipen för Skåneland, enligt fredstraktaterna, fick laga kraft


Karlshamnsmötet den 3 - 6 augusti 1681

Det var en enväldig svensk kungs diktatoriska övergrepp, att ogiltigförklara den skåneländska självbestämmanderätten. Det framgår klart och tydligt, att kungen inte kunde "antaga och erkänna 1662 års Malmöiske recess för någon regel och rättesnöre, eftersom den i minoriteten är gjord och däruti några frigheter och förmåner efterlåtna, som strida emot Kungl. Maj:ts rätt, emot landets välstånd och undersåtarnas säkerhet"!.

Med detta enväldiga beslut inleds en politik där de svenska makthavarna och senare den svenska centralstyrningen steg för steg söker utplåna den skånska särarten. Det började med den s.k. uniformitetspolitiken och utvecklades till moderna likriktningssträvanden.


Freden i Stockholm den 3 juni 1720

I den rad av freder, som det havererade storsvenska riket tvingades underteckna, var freden med Danmark den tredje i ordningen. Sverige fick nu avstå från tullfriheten i Öresund och dessutom ersätta de danska förlusterna under kriget med 600 000 riksdaler. Sverige tvingades dessutom att upphäva alliansen med hertigen av Holstein samt överlämna den gottorpska delen av Schleswig till Danmark.

Vi noterar särskilt, att de förut ingångna fredsavtalen från Roskilde, Köbenhavn och Fontainebleau med avseende på Skånelands självstyrelserätt, förblev i orubbat bo. Stockholmstraktaten innehåller nämligen inte några bestämmelser om motsatsen!

Utöver fredsavtalen reglerades förhållandet mellan Centralmakten Sverige och Generalguvernementet Skåneland i Malmö Recess. Senare sökte den svenske kungen att ogiltigförklara dessa avtal.


© SSF

*****

DEN KULTURPOLITISKA VÄRLDSKONFERENSEN
i Mexico City 1982

Rapporten översatt av SSF


Kommentar av Stiftelsen Skånsk Framtid:

Sommaren 1982 antog den stora UNESCO-konferensen om kulturpolitik gemensamt nedanstående manifest. Kulturen definieras här som summan av de andliga, materiella, intellektuella och emotionella faktorer som karakteriserar ett samhälle, en folkgrupp, en region eller en social grupp. Genom denna definition har en grund lagts för ett erkännande av alla folkgrupper, minoriteter och nationer. Alla kulturer utgör människosläktets gemensamma arvedel.

UNESCO-manifestet måste ses som ett hot mot de centralstatspolitiska strävanden som går ut på att eliminera eller neutralisera minoriteter och folkkulturer inom olika stater. Motsatt fungerar den som stöd för de många regionala kulturaktiviteter som under 1900-talets slut uppstått världen över.

SSF



UNESCOS MEXICO CITY MANIFEST OM KULTURPOLITIK

Konferensen om kulturpolitik 26 juli - 6 augusti 1982

Världen har genomgått djupgående förändringar de senaste åren. De vetenskapliga framgångarna och den teknologiska utvecklingen har förändrat människans ställning i världen och hennes plats i de sociala relationerna. Utbildning och kultur, vars betydelse och påverkan har fått allt större omfattning, utgör numera förutsättning för verklig individuell och samhällelig utveckling.

Trots dagens ökade möjligheter till dialog brottas många länder med stora och allvarliga ekonomiska svårigheter. Klyftorna mellan länderna växer, kapprustningen och de många konflikterna orsakar spänningar som allvarligt hotar fred och säkerhet.

Det är därför mer angeläget än någonsin att uppnå en ökad gemenskapskänsla mellan de olika länderna, att skapa större respekt för andras rättigheter och att garantera grundläggande rättigheter för både enskilda människor och de olika folken samt för ländernas rätt till självbestämmande. Mer än någonsin tidigare är det både angeläget och brådskande att bygga upp en "fredens försvarsmekanism" i varje individs sinne genom utbildning, vetenskap och kultur.

Genom att samlas för denna kulturpolitiska världskonferens i Mexico City har det internationella världssamfundet beslutat att effektivt arbeta för närmare samhörighet mellan folken och en större mänsklig sammanhållning.

Kongressen är sålunda enig i att uttrycka samstämmighet om den slutliga sammanställningen av följande kulturella och andliga mål:

Konferensdeltagarna är därför eniga i att följande principer skall ligga till grund för den kulturella politiken:


    KULTURELL IDENTITET
  1. Varje kultur representerar en unik och oersättlig värdeenhet eftersom varje folks traditioner och uttrycksformer är de mest effektiva medlen de har att visa den egna världsliga närvaron med.
  2. Framhävandet av de olika folkens kulturella identitet bidrar därför till folkens frigörelse. Man kan säga att varje form av kulturell dominans över ett folk är en förvägran eller stympning av detta folks identitetskänsla.
  3. Den kulturella identiteten är en berikande tillgång som vitaliserar människosläktets förverklingsmöjligheter, som får varje folk och folkgrupp att hämta näring ur sitt förgångna, att välkomna kulturimpulser utifrån som är besläktade med ens egna och på så sätt bygga vidare på det egna kulturskapandet.
  4. Alla kulturyttringar ingår som en del av hela människosläktets gemensamma arv. Ett folks kulturella identitet förnyas och berikas genom kontakt med andra folks traditioner och värderingar. Kultur är en dialog, en utväxling av idéer och erfarenheter, den är konsekvensen av, respekten för och uppskattningen av andras värderingar och traditioner; den förtvinar och dör i isolering.
  5. Det universella kulturen kan inte bygga på bara en enstaka kultur; den växer fram som en konsekvens av alla kulturers erfarenheter i det att alla jordens folk befäster sin egen kulturella identitet. Kulturell identitet och kulturell mångfald är oskiljbara ting eller begrepp.
  6. Skilda och speciella kulturella karaktärsdrag hindrar inte utvecklingen av en gemensam och universell kultur som enar mänskligheten utan tvärtom berikar den. Det är därför viktigt att en mångfald av olika folkliga kulturyttringar och traditioner tillåts existera sida vid sida. Detta är kärnpunkten i begreppet kulturell pluralism.
  7. Den internationella gemenskapen anser sig ha på sitt ansvar att försäkra sig om att de olika kulturella identiteterna bevaras och beskyddas.
  8. Allt detta pekar på behovet av en kulturpolitik som beskyddar, stimulerar och berikar varje folks kulturella identitet och kulturella arv och av att verka för absolut respekt för och erkännande av kulturella minoriteter och jordens alla folkliga kulturer. Ringaktning, vanvård eller förstörelse av en enskild folkgrupps kultur blir en kulturell förlust även för mänskligheten som helhet.
  9. Alla kulturers likvärdighet och lika berättigande måste erkännas, liksom varje kulturfolks och varje samhälles rätt att självt fastställa och bevara sin egen kulturella identitet och få denna respekterad av andra.

  10. FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KULTURELL UTVECKLING
  11. Kultur är en grunddimension i den mänskliga utvecklingsprocessen som hjälper länderna stärka oberoendet, rätt till självbestämmande och den egna identiteten. Tillväxt har ofta uppfattats i kvantitativa termer utan att dess nödvändiga kvalitativa dimensioner tas med. Dessa kvalitativa dimensioner innefattar tillfredsställande av människans andliga och kulturella strävanden. Målet är att ge varje mänsklig individ en känsla av fortsatt välbefinnande och ge förutsättningar för ett självförverkligande.
  12. För den mänskliga fortlevnadens skull är det nödvändigt att förmänskliga utvecklingen. Varje samhälles mål skall vara att framhäva och tillförsäkra varje människas rätt till egenvärde. Mänsklig utveckling förutsätter att varje individ ges rätt och tillgång till information, möjligheter att utbilda sig och kommunicera med andra individer.
  13. Om alla män och kvinnor skall ges möjligheter att förverkliga sig själva måste samhällets utvecklingsinriktning omprövas och förnyas/justeras kontinuerligt.
  14. Ett allt större antal av jordens män och kvinnor söker sig en bättre värld. De försöker inte bara tillfredsställa elementära behov utan eftersträvar också möjligheter till att utvecklas som människor, att ernå lycka och att kunna leva i vänskap med andra folk. Deras målsättning är i grund och botten inte enbart att producera, inbringa vinster eller konsumera utan att fullt uppnå den egna potentialen, både den individuella och kollektiva, med hänsyn till vad naturen tåler.
  15. Människan är både utvecklingens upphov och mål.
  16. All kulturpolitik skall återge utvecklingen sitt ursprungliga och djupa människovärde. Det behövs nya utvecklingsmodeller, och det är i kultur- och undervisningskretsar som dessa kan finnas.
  17. En balanserad utveckling kan bara uppnås genom att kulturella faktorer ges tillräckligt utrymme i samhällsutvecklingsstrategierna och, som konsekvens därav, att de politiska målen formuleras med hänsyn till varje samhälles historiska, sociala och kulturella bakgrund.

  18. KULTUR OCH DEMOKRATI
  19. Paragraf 27 i den Universella Deklarationen för Mänskliga Rättigheter proklamerar alla människors rätt till att fritt kunna deltaga i samhällets kulturella liv, att kunna ta del av dess konstarter och vetenskapliga framgångar samt av de fördelar dessa framgångar för med sig. De olika staterna måste vidta de nödvändiga stegen för att medborgarna skall komma i åtnjutande av dessa rättigheter.
  20. Kultur är något som växer fram ur samhället i sin helhet och skall återföras till detta. Varken produktionen av kulturen eller konsumtionen av den skall förbehållas en privilegierad elit. Kulturell demokrati baserar sig på bredast möjliga individuella och kollektiva deltagande i den kulturella verksamheten, i det kulturella beslutsfattandet samt i spridandet och konsumtionen av de kulturella alstren.
  21. Det överordnade målet skall vara att öppna nya kanaler till politisk demokrati genom jämlika och rättvisa möjligheter till utbildning och tillgång till kultur.
  22. Det är nödvändigt att genomföra geografisk och administrativ decentralisering av kulturlivet och tillse att de institutioner som är ansvariga för kulturella aktiviteter har nödvändig kunskap om samhällets önskemål, valmöjligheter och behov i kulturella frågor. Flera alternativ bör därför erbjudas för kontakter mellan kulturinstitutioner och allmänhet.
  23. Ett program för demokratisering av det kulturella livet kräver först och främst decentralisering av de centrala kulturella enheterna där konstarter skapas och tillgodogörs. En demokratisk politik i kulturfrågor kommer att skapa förutsättningar för konstnärlig excellens och konstnärligt skapande i alla samhällen och för alla människor.
  24. Att ge alla individer möjlighet till att deltaga i kulturlivet kräver att alla ojämlikheter elimineras som är baserade på sociala bakgrundsfaktorer som status, utbildning, ålder, språk, kön, religiös övertygelse, minoritetstillhörighet eller etnisk grupptillhörighet.

  25. DET KULTURELLA ARVET
  26. Ett folks kulturarv innefattar allt konstnärligt arbete som utförs av dess artister, arkitekter, musiker, författare och vetenskapsmän. Det inkluderar också arbeten och verk som utförts av såväl kända som anonyma artister och konstnärer vilka representerar folkets gemensamma andliga uttrycksformer samt det värdesystem som ger livet ett meningsfullt innehåll. Det kulturella arvet inkluderar både konkreta och abstrakta konstverk och arbeten genom vilka ett folks kreativitet hämtar näring och uttrycksformer: språk, riter, tro, övertygelser, historiska platser och monument, litteratur, konstverk, arkiv och bibliotek.
  27. Varje folk har därför såväl rättighet som skyldighet att försvara och bevara sitt kulturarv eftersom olika samhällen definierar sin existens genom de värderingar i vilka de finner inspiration till konstnärlig utveckling.
  28. Det kulturella arvet har ofta utsatts för skada eller förstörelse på grund av tanklöshet i samband med utvecklingen mot urbanisering, industrialisering och av teknologiska framsteg. Med ännu mera otolererbart är de skador på det kulturella arvet som orsakas av kolonialism, militära konflikter, utländsk ockupation och påtvingandet av främmande värderingar. Alla dessa handlingar orsakar skador på ett folks historiska sammanhang och utplånar dess minne av sitt förflutna. Bevarandet och erkännandet av ett folks egna kulturella arv ger det möjlighet att försvara sitt självbestämmande och oberoende, vilket i sin tur ger det möjlighet att befästa och hävda den egna kulturella identiteten.
  29. Återförandet till ursprungsländerna av sådana konstföremål som olovligt eller olagligt bortförts från dem är en grundläggande kulturell princip när det gäller relationer mellan folken. Existerande internationella institutioner, överenskommelser och resolutioner bör stärkas för att bli mera effektiva på denna punkt.

  30. KONSTNÄRLIGA OCH INTELLEKTUELLA VERK SAMT KONSTNÄRLIG UTBILDNING
  31. Självbestämmande och individuell frihet är oskiljaktiga förutsättningar för kulturell blomstring. Åsiktsfrihet och fri opinionsbildning är nödvändiga för skapande miljö för såväl konstnärer som för de intellektuella.
  32. Sociala och kulturella förutsättningar måste skapas som tillåter, stimulerar och garanterar konstnärligt och intellektuellt skapande utan politisk, ideologisk, ekonomisk och social diskriminering.
  33. Utvecklandet och befrämjandet av konstnärlig utbildning och undervisning tar inte bara sikte på uttalade specifika intentioner att utveckla konstnärlig uppskattning för och understödjande av de grupper eller institutioner som är engagerade i det konstnärliga skapandet eller spridandet, utan också på uppmuntran till att skapa de aktiviteter som stimulerar ett folks medvetande om det sociala värdet av konstnärligt och intellektuellt arbete.

  34. DET KULTURELLA SAMBANDET RÖRANDE KULTUR, UTBILDNING, VETENSKAP OCH MASSMEDIAKOMMUNIKATIONER.
  35. I den allmänna samhällsutvecklingen behöver kompletterande politiska hänsyn tas till områden som kultur, utbildning, undervisning och massmediala kommunikationer. Hänsyn skall då tagas till att harmonisk balans bildas mellan teknologiska framsteg å den ena sidan och mänsklighetens intellektuella och moraliska fortskridande å den andra.
  36. Utbildningsväsendet är idealiskt lämpat för överföring av nationella och globala kulturella värderingar vilka kan förmedla vetenskaplig och teknologisk kunskap utan att skada ett folks speciella egenskaper och värderingar.
  37. Idag krävs ett integrerat och innovativt utbildningsväsen som inte bara informerar och förmedlar kunskap utan också tränar och förnyar; som hjälper studenterna att bli medvetna om tidens realiteter och om sin miljö; som hjälper till att fullt utveckla den egna personligheten; som ger träning i självdiciplin och som bygger upp respekt för andra folk och människor samt förmedlar sinne för social och internationell solidaritet; som utrustar människorna med sinne för organisationssamarbete och produktivitet och som understryker vikten av att verkligt nödvändiga varor och tjänster produceras; samt, slutligen, som uppmuntrar till förnyelse och stimulerar till kreativitet.
  38. Det är viktigt att ländernas egna språk uppmuntras till användning i utbildningssammanhang.
  39. Läs- och skrivkunnighet måste anses nödvändig för varje folks kulturutveckling.
  40. Undervisning i vetenskapliga och tekniska ämnen skall betraktas som en kulturell process vilken utvecklar en kritisk syn på kunskap. Den bör inkorporeras i utbildningssystemet i enlighet med folkens olika utvecklingsbehov.
  41. Brett och balanserat fritt flöde av information, idéer och kunskap, en av den nya världens informations- och kommunikationsprinciper, indikerar för alla länder en rättighet, inte bara att ta emot utan också att få överföra egen kulturell, vetenskaplig och teknisk information.
  42. Moderna massmedia skall ge utrymme för ett objektivt informationsflöde vad gäller kulturella trender i de olika länderna utan att påföra skadliga värderingar på andra länders kulturella identitet eller begränsa ländernas möjligheter till konstnärligt skapande.
  43. De senaste årens teknologiska framsteg har medfört expanderande industriell massproduktion av kulturalster. Trots att detta fört med sig en ofattbar spridning av kulturella alster så kan dessa industrier orsaka ett kulturellt beroende och förmedla en känsla av främlingsskap i såväl det egna landet som i andras om det, beroende på hur de är organiserade och kontrollerade, inte tas hänsyn till de olika ländernas traditionella samhällsvärderingar eller om dessa industrier alstrar hopp och nya önskemål som inte är i enlighet med ett lands verkliga behov och utveckling. Vidare, frånvaron av egen kulturell massproduktion kan i sig leda till kulturellt beroende och skapa en känsla av främlingskap.
  44. Det är därför viktigt att etablerandet av kulturella industrier understöds i länder där de inte existerar, genom bilaterala eller multilaterala hjälpprogram som dock alltid skall ta hänsyn till att produktionen och distributionen är i enlighet med landets egen integrerade kulturella utveckling
  45. Moderna massmedia och allmänna kommunikationer svarar numera för en grundläggande funktion inom undervisningens område och i spridandet av kulturen. Samhället måste därför finna vägar att använda ny produktions- och kommunikationsteknik på ett sådant sätt att det gynnar en verklig individuell och kollektiv utveckling, och det måste också gynna en utveckling mot de olika ländernas oberoende, bevara deras självbestämmande och förstärka förutsättningarna för fred på jorden.

  46. PLANERING, ADMINISTRERING OCH FINANSIERING AV KULTURELLA AKTIVITETER
  47. Kultur är en viktig förutsättning för all verklig och genuin utveckling. Samhället måste därför anstränga sig extra i frågor som gäller planering, administration och finansiering av kulturella aktiviteter. Därför måste speciella hänsyn tas till varje samhälles behov och problem för att alltid garantera att nödvändig frihet existerar för konstnärligt skapande, både vad gäller andemeningen och det faktiska innehållet i dessa hänsyn.
  48. Om kulturell utveckling i medlemsländerna skall bli effektiv måste den nuvarande budgettilldelningen ökas och kapital från olika håll kanaliseras till kulturen så mycket som detta kan låta sig göras. På samma gång måste mera göras för att utbilda och träna personal för både planeringsbaserat och administrativt kulturellt fältarbete.

  49. INTERNATIONELLT KULTURELLT SAMARBETE
  50. Bredast möjliga spridning av idéer och kunskap med hänsyn till utväxling och samspel på det kulturella planet är nödvändig för att människornas kulturella aktiviteter skall befrämjas och för att individernas och samhällets utvecklingspotential skall fullt uppnås.
  51. Utvidgat samarbete och ökad förståelse på såväl de subregionala, regionala och interregionala planen som det internationella, är viktiga faktorer för att uppnå ett klimat av större respekt, förtroende, dialog och fred mellan länderna. Ett sådant klimat kan inte helt uppnås om inte de nuvarande spänningarna och konflikterna reduceras och elimineras och om inte den militära kapprustningen stoppas och nedrustning genomförs.
  52. Konferensen är enig om att åter fastställa värdet och validiteten av Deklarationen om Principerna för Internationellt Kulturellt Samarbete (Declaration of the Principles of International Cultural Co-operation) som fastställdes vid den 14:e sessionen av UNESCO's (United Nations Eductional, Scientific and Cultural Organisation) Allmänna Konferens (General Conferense).
  53. Internationellt kulturellt samarbete skall baseras på respekt för kulturell identitet, erkännande av alla kulturers värde och värdighet, ländernas oberoende och självbestämmande samt de olika ländernas rätt till icke-inblandning. Av dessa skäl skall i ländernas samarbetsrelationer alla former av underkastelse eller ersättandet av en kultur med en annan undvikas. Det är också viktigt att kulturellt utbyte och samarbete balanseras på ett sådant sätt att även information om mindre kända kulturer, speciellt de i vissa utvecklingsländer, får tillfälle till bred spridning till alla andra länder.
  54. Expansionen och utbytet av kultur, vetenskap och utbildning skall utformas så att den stärker freden, befrämjar de mänskliga rättigheterna och stödjer utplånandet av kolonialism, neo-kolonialism, rasism, apartheid och alla former av aggression, dominans och störande inblandning. På samma gång skall kulturellt samarbete medverka till att främja ett internationellt klimat som gynnar nedrustning så att de enorma summor som nu går till militär uppbyggnad kan användas för konstruktiva ändamål såsom kulturella, vetenskapliga och teknologiska utvecklingsprogram.
  55. Internationellt kulturellt samarbete måste bli mera mångfacetterat och disciplinerat i en anda av respekt för andra folk, speciellt med hänsyn till utbildningen av kvalificerade personer för kulturell verksamhet.
  56. Uppmuntran skall särskilt ges till samarbete utvecklingsländerna sinsemellan så att kunskap om andra länders kultur kan berika livet i dessa länder.
  57. Konferensen är enig om vikten av att åter klargöra sin uppfattning att utbildning och kultur är grundläggande faktorer i etablerandet av en ny ekonomisk världsordning.

  58. VÄDJAN TILL UNESCO
  59. I en värld som slits av konflikter vilka äventyrar olika civilisationers kulturella värderingar är det nödvändigt för medlemsländerna och UNESCO’s sekretariat att öka sina ansträngningar för att bevara sådana kulturella värden och värderingar och verkställa ytterligare intensiva handlingsprogram som befordrar den mänskliga utvecklingen. Att etablera en bestående fred är nödvändigt för den mänskliga kulturens existens.
  60. I nuvarande situation är UNESCO's målsättning, så som den formulerats i dess författning, av största betydelse och av utomordentligt värde.
  61. Därför vädjar den Kulturpolitiska Världskonferensen till UNESCO att fortsätta att intensifiera sin verksamhet och målsättning för att befrämja kulturella kontakter mellan folken och mellan länder samt att fortsätta med sin viktiga uppgift att bistå mänskligheten, trots de olika folkens stora kulturella olikheter, samt att förverkliga den urgamla drömmen om det universella broderskapet.
  62. Den internationella krets som möts på denna konferens bekräftar härmed sin uppslutning kring Benito Juarez motto: "I såväl de individuella relationerna som i relationerna mellan länder gäller att begreppet fred i realiteten är lika med respekt för andras rättigheter".

© SSF

*****

SLUTORD

av Stiftelsen Skånsk Framtid


Historiens förlopp har gått från mindre enheter till större. Vissa maktcentra har kunnat lägga under sig stora områden på vägen från små kungadömen till imperier. I denna process har många kulturer gått under eller ryckts ur sina naturliga sammanhang.

I dag hotas världssamhället av teknikens, massturismens, TV-mediets och kommersialismens nivellering. Hotet mot mångfalden är påtagligt. I denna situation är det naturligt att vi griper tillbaka till rötterna. Runt omkring bland jordens alla folk, regioner. gamla småländer och lokaliteter söker man efter sin egen profil. Gräv där du står och finn dina rötter. Lär din historia och forma hembygdens identitet, heter det.

Skall befolkningen i det sydöst-skandinaviska område som sedan gammalt hörde under skånska lagen och som har sin speciella bakgrund också söka sin identitet? Om nu detta sökande ställs inför ett samhällssystem som förvägrat befolkningen i regionen dess historia och dominerat det på det kulturella planet i århundraden. Vad skall då detta skånsk-blekingsk-halIändska folk göra? Skall det gräva fram sin historia och forma sin egen unika identitet, eller skall det fortsätta att leva på ett annat folks historia, hjältar och martyrer, myter och sånger. Skall folket i Skånelands regionen gå in i det nya Europa med lånade kläder, okunniga om den egna bakgrunden?

Om det skåneländska folket så önskar bör det göra detta utifrån en medveten hållning. Då bör man sätta sig in i kultursituationen, ta del av sin historia - och därefter, utifrån denna medvetna hållning, välja bort den och fortsätta att fira Gustav II Adolf och hänvisa till Gustav Vasa. Om så inte är fallet så bör man anstränga sig så man kan ge sin sydskandinaviska kultur dess egenheter åter. Med dessa i bagaget kan man då också bidraga till Nordens, Europas och Världens mångfald. Att välja väg är en demokratisk rättighet och upp till var och en! Men valet bör vara medvetet med kunskap som bas.


© SSF


© Stiftelsen Skånsk Framtid