EU OCH REGIONERNA

Sverige ur takt med tiden

av Göran Hansson ©
Marieholm 1994

En bok från 1994 om det regionala perspektivet i EU-samarbetet och Sveriges framtida plats i "Regionernas Europa" som publicerades som ett debattinlägg inför Sverige inträde i EU 1995. Den publiceras nu på Internet som ett tidshistoriskt dokument om den debatt om regionaliseringen i Sverige förekom då och som nu - 2016 - åter blivit aktuell.

Definitioner

En förutsättning för att ett informationsflöde skall vara förståeligt är att alla parter använder ord och begrepp med någorlunda likartad betydelse. Ett försök att definiera de begrepp som ofta förkommer i sammanhanget finns under fliken Ordlista och defintioner ovan.


Kapitel 1

Förord

Det stora europeiska samarbetet som organiserats efter andra världskriget och som nu nått fram till EU-formen är ett unikt projekt. Inte bara bär det på löften om fred, samarbete och utveckling, utan i EU- konstruktionen ligger också möjligheten att säkra och skapa en europeisk mångfald inom kulturens olika områden. En sådan mångfald är viktig och från högsta håll inom EU har detta understrukits. EU- kommissionens ordförande Jaques Delores sade:

"Europas kulturella mångfald är dess varumärke, dess värdefullaste tillgång. Ett politiskt Europa förutsätter ett kulturellt Europa."

I denna skrift har resonemanget koncentrerats kring frågan om regional rättvisa på flera områden - de kulturella, ekonomiska och politiska. Den konstitutionella formen för en positiv utveckling på dessa områden förutsätter en decentral beslutsordning. Detta kommer att påverka framtiden för alla centralstater i Europa - även för Sverige.

Beroende på hur vi anpassar våra beslutsorgan till EU:s grundläggande strukturer kan vi vid sekelskiftet befinna oss i en av två mycket olikartade situationer. Den ena är att vi genomför en kulturell, näringsmässig och politisk regionalisering i enlighet med de möjligheter EU erbjuder

Detta alternativ - det Europa- och framtidsinriktade - innebär starkare regionala beslutsorgan. Ett sådant kan agera effektivt utåt mot omvärlden och inåt mot regionen. Det kan fylla sin plats i EU:s strukturer och få ett kraftfullt politiskt mandat

Det centralstatliga vägen innebär att vi passar dåligt in i de av EU:s regionstrukturer som ligger till grund för den europeiska regionalpolitiken. Vi får en svag representation i EU:s olika kommittéer där viktiga regionala frågor skall förankras. Vi kommer också på hemmaplan att få se mera av kommunal bypolitik och en fortsatt styrning från Stockholm. Med detta följer höga konkurrenshämmande centraloffentliga kostnader. Effekten av att inte decentralisera beslutsfattandet kan bli ett onödigt högt kostnadsläge för vår industri. En annan konsekvens av allvarligt slag blir en fortsatt regional kulturell utarmning och bristande regionalt inflytande.

Oavsett om Sverige blir medlem i EU eller ej måste den regionala frågan lösas på ett sådant sätt att inte bara den offentliga administrationen utan också kulturliv och näringsliv gynnas. En lösning kan också bidraga till att öka förtroendet för politikerna och den politiska processen. En diskussion om detta är viktig.

Avsikten med denna bok är att föra fram dessa frågor till allmän debatt. Genom att koppla själva EU-frågan till den egna regionen kan frågan om den europeiska unionen - EU - bli mera tillgänglig för alla.

Marieholm i september 1994
Göran Hansson


Inledning

Denna bok är skriven för att belysa regionperspektivet i EU-samarbetet. Denna regionala dimension har sjunkit undan i debatten och i informationen om vår europeiska framtid. Man måste beklaga detta eftersom de regionala möjligheterna rymmer de verkligt stora framtidsperspektiven - demokratiskt, ekologiskt och fredsmässigt.

Europa har ett regionalt organiskt mönster i botten av sin samhällsorganisation. Växande möjligheter att samla makten har efterhand lett till de statsstrukturer vi lever med idag. Dessa, som består av mer eller mindre centralstyrda stater, är en av de betydande orsakerna till en del av Europas - och världens - nuvarande problem.

Den regionala möjligheten kan inte utnyttjas om tankarna binds för hårt till ett centralstatstänkande. Tyvärr sker detta för närvarande. Många människor synes oförmögna att tala i andra termer än centralstatens. Syftet med denna bok är att öppna för ett tänkande i regionala termer. Flera betydande personer - EU:s grundare Jean Monnet, EU-kommissionens ordförande Jaques Delors, EU- parlamentarikern Otto von Harpsburg, den danske antropologen Anne Knudsen, m.fl. - förespråkar ett politiskt Europa som bättre stämmer överens med det geografiskt-kulturella basmönstret.

Brist på nyansering

Den svenska EU-debatten - från både ja- och nejsidan - ger prov på bristande nyansering av frågan. Svart eller vitt - EU framstår ibland som himmel eller helvete! Sådana beskrivningar av EU är varken rättvisa eller riktiga. Kanske kan man söka orsaken till denna onyanserade debatt i den konflikt som uppstått mellan den centrala statens egenintressen och den regionala utvecklingen inom EU under senare år. Uttrycket "Regionernas Europa" används idag lika ofta som det tidigare "Europeiska gemenskapen" eller "Inre marknaden".

I vissa stater ser man EU s regionala utveckling som ett hot mot den existerande ordningen och önskar därför inte initiera en debatt baserad på utökat regionalt inflytande. Istället utgår man från att EU för all framtid kommer att förbli ett statsförbund med dagens centrala stater som huvudsakliga byggstenar.

Idag, bara några månader före folkomröstningen, har de grundläggande demokratifrågorna rörande EU ännu inte lyfts fram till debatt. Suveränitetsfrågan tas då och då fram av vissa politiker som menar att Sverige förlorar inflytande genom ett medlemskap i EU. Argumenten från nej-sidan är att Sverige, dvs. den svenska riksdagen, regeringen och den centrala byråkratistrukturen skulle komma att förlora möjligheterna att besluta i viktiga frågor när makten överlämnas till ett överstatligt EU med säte i Bryssel. Man har då bortsett ifrån den grundläggande EU-tanken om närhetsbeslut. Nämligen den att de politiska besluten i ett regionalt ordnat Europa istället kan komma att flyttas nedåt till regioner och kommuner - d.v.s. närmare människorna. I ett regionalt perspektiv är farhågorna för ett minskat självbestämmande betydligt överdrivna.

I Sverige har man från officiellt håll inte velat främja en debatt om starka regioner, eventuellt med egna regionala parlament, trots att man från EU:s sida förespråkar en regionalpolitik baserad på en institutionell nedbrytning i mindre enheter. Orsaken till att denna närhetspolitiska ambition vuxit fram är insikten att stora centrala system under hela detta sekel har skapat obalans, ojämlikhet och ofred.

Oavsett om Sverige går med i EU eller inte så finns det flera skäl till att även Sverige bör se över sina strukturella problem. Kanske har dessa problem sin grund i bristande demokratiskt och regionalt inflytande. I det följande skall EU:s grundläggande filosofi vad gäller den framtida utvecklingen - och Sveriges plats i denna - beskrivas. I vad mån den regionala konstruktionen kan tjäna som ett verktyg att lösa de inhemska problemen är en grundläggande frågeställning.

EU och regionbegreppet

Det stod klart på ett tidigt stadium att det förelåg en allvarlig regional obalans i Europa, rika centralregioner levde gott på de perifera regionernas bekostnad. Om ingenting gjordes, resonerade man, kommer Europas öde att bli en evig befolkningstransferering från fattigare regioner till de rikare. Även på det mellanstatliga området har man under hela efterkrigstiden i Europa sett en utveckling där mera framgångsrika stater absorberat kapital och arbetskraft från de mindre utvecklade. Strömmen av arbetskraft till Sverige från bl.a. Italien, Grekland och Jugoslavien under 50 och 60-talen är blott ett exempel.

På det inomstatliga planet kunde man likaledes konstatera att starka huvudstadsregioner absorberade makt, kapital och kunskap från de övriga regionerna inom samma stat. Detta strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna som bl.a. har som mål att tillförsäkra människor möjligheten att finna sin utkomst på den plats de bor. Det är de nuvarande statskonstruktionerna som skapat dessa problem och det finns knappast någon anledning att anta att samma statskonstruktioner är speciellt lämpade att lösa problem som de själva skapat.

Utifrån dessa insikter har regionbegreppet vuxit fram som en väsentlig del av EU- konstruktionen och redan i Romfördraget från 1952 lanserades regionbegreppet som en grundläggande enhet. I de texter och regler som framkommit sedan dess ingår regionen som en viktig europeisk enhet.

Det är förståeligt att den regionala tanken har svårighet att finna gehör hos de centrala statssystem som vuxit fram under de senaste århundradena. Att lämna ifrån sig politisk makt har aldrig varit en lätt sak. Det är alltså om makten som kampen står inom EU-sfären. Om makten mellan de decentrala regionala krafterna och centralstatsförespråkarna.

I Romfördraget lanserades regionbegreppet för första gången som ett grundläggande koncept i ett viktigt dokument. Man talar visserligen ibland i EU- dokumenten om "nationen" (d.v.s. "staten" - se definitionerna) men bara tillsammans med region- och lokalbegreppen. Varje formulering bäddar för en inom-statlig dialog mellan de lokala, regionala och statliga nivåerna i varje sakfråga. Det är således viktigt att notera att själva staten som enhet inte har en självklar plats i de texter som rör EU-konstruktionen.

Varför regioner?

Det finns ett antal grundläggande orsaker till varför en regionindelning i Sverige borde debatteras med större öppenhet än vad som hittills varit fallet. Skälet till detta är att Sverige har ett antal fundamentala strukturproblem som måste hanteras. Dessa strukturproblem, som Sverige för övrigt delar med flera av EU:s medlemsstater, är välbekanta för de flesta av oss. Problemet är att många talar om dem men ingen gör något åt dem

Naturligtvis löser inte själva medlemskapet i EU våra problem, det gör vi bara själva. Det är vi som skall formulera våra framtidsvisioner men det kan bli genom EU som de kan förverkligas. EU är därför blott ett verktyg för att skapa de nya moderna beslutsstrukturer med vilket vi kan vitalisera vårt samhälle. För Sveriges del kan man nämna ett antal viktiga skäl till varför en utökad regiondebatt är önskvärd.

  1. EU-kraven. I och med medlemsansökningen 1991 förband sig Sverige att anpassa sina politiska beslutsstrukturer till EU:s regionalpolitiska system. För att EU s regionutjämnande politik skall fungera krävs att de olika medlemsstaterna har någorlunda lika geografiskt-administrativa grundförutsättningar. Det s.k. NUTS-klassificeringssystemet ligger till grund för EU:s regionalpolitik. Den debatt som på senare tid florerat i Sverige, och som initierade regeringen att tillsätta en utredning (den s.k. regionberedningen), har sitt ursprung i kraven på denna anpassning. Bland andra institutioner på regionnivå finner vi den av EU nyinstiftade regionkommittén. Denna är en rådgivande kommitté i vilken regionala beslut skall debatteras och förankras. Hur man i Sverige skall förhålla sig till denna institution, i vilken Sverige tilldelats 11 platser, har ännu inte öppet diskuterats.

    Oavsett om Sverige blir medlem i EU eller inte kvarstår de konkurrenshämmande, kulturpolitiska och demokratiska problemen som måste ses över. Vare sig Sverige blir medlem i EU eller ej kommer vi att utsättas för konkurrens ifrån vårt närområde, d.v.s. från det Europa som idag har eller är på väg mot decentrala politiskt/administrativa beslutsformer. Den enskilda staten är inte längre den i viss mån självförsörjande oberoende enheten som den en gång varit, utan en del av ett globalt system där en internationell anpassning och ett internationellt samarbete är nödvändigt. En ny syn på politiken är därför på många områden både nödvändig och önskvärd.

  2. Europa-trender. Det finns en trend idag i Europa som går från centrala styrsystem till decentrala närhetsdemokratiska beslutsformer. Detta gäller inte bara inom näringslivet, där denna process varit i gång en längre tid, utan också inom det politiskt-administrativa området. Men framför allt har debatten om ett decentralt Europa kommit att gälla kulturens framtida form och innehåll.

    I Europa räknar vi idag uppemot 120 kulturregioner som har mycket gamla anor. Dessa har under de senaste seklerna inlemmats i de olika staterna, ofta mot folkens vilja. Regionerna går nu mot ett uppvaknande och kräver ökat politiskt inflytande samt en större andel kulturmedel. På många håll ser vi också hur människor idag flyr de etablerade traditionella politiska partierna och istället blir medlemmar i regionala organisationer. På andra håll går trenden mot regional kulturell autonomi t.ex. i Flandern, Vallonien, Katalonien, Galisien, Lombardien, Skottland, Cornwall, Bretagne, m.fl. Denna trend, om än svag på flera håll, är även synlig i dagens Sverige med ökande regionala kulturmanifestationer.

  3. Subsidiariteten - närhetsbesluten. Inom EU har man sedan länge talat om den s.k. subsidiaritetsprincipen, dvs att besluten skall fattas på lägsta möjliga nivå. Ännu har inte EU diskuterat eller blandat sig i andra subsidiaritetsnivåer än den mellan EU och staten. Trots detta har EU, genom att återlansera begreppet, lagt grunden för en inom-statlig dialog mellan de olika potentiella beslutsnivåerna där regionerna ingår som en viktig enhet. Debatten om på vilka beslutsnivåer som de olika politiska besluten skall tas är igång på många håll. Embryot till denna debatt har vi också sett i Sverige även om den idag inte är särskilt framträdande. Orsaken till detta är naturligtvis att vi i Sverige ännu inte har regionala förespråkare på politisk nivå som kan föra denna debatt på ett effektivt sätt.

  4. Regional utjämning. Ett av de stora problemen i Europa idag är koncentrationen av makt och kapital till ett antal huvudstadsregioner medan många andra regioner lever i relativ fattigdom eller utan inflytande. Överallt ställs idag krav från regionerna om att få behålla en rimlig andel av det ekonomiska välståndet och det kulturella inflytandet. Detta problem är framträdande även i Sverige. Bristen på uppmärksamhet kring detta problem från centralt statligt håll har på många håll ute i Europa skapat problem som inte funnit sin lösning inom ramen för de existerande politiskt-administrativa systemen.

  5. "Äggen i en korg". Ett av skälen till att decentralisera beslutssystemen, och bryta ner de stora administrativa apparaterna till mindre enheter, bygger på den välkända tesen att man inte skall lägga alla äggen i en korg. Stora övergripande beslut skapar, om de är felaktiga, problem över stora geografiska områden. Decentrala närhetsbeslut blir, om de är felaktiga, mera hanterbara och begränsade i sin skadliga verkan.

  6. Ekonomin. Generellt kan man konstatera att decentrala beslutssystem är betydligt billigare i drift än centrala sådana. Centralstater, som Sverige, kommer i ett öppet Europa att hamna i ett sämre konkurrensläge gentemot decentrala enheter - exempelvis Tyskland, Schweiz, Österrike och Belgien samt övriga medlemsstater inom EU som är på väg mot kostnadseffektivare decentrala beslutsformer inom ramen för en europeisk regional utveckling. Dessa blir svåra konkurrenter för Sverige.

  7. Miljön. Miljöproblemen i Europa kan indelas i två grupper - de superstatliga d.v.s. gränsöverskridande miljöproblemen och de substatliga, d.v.s. de regional/lokala. Man kan inte bortse från att de infarktbetonade miljöproblemen i centrala Europa också berör oss. Dålig eldningsolja i Storbritannien blir surt nedfall i Danmark och Sverige. Sådana problem kan bara lösas genom överstatligt samarbete. När det gäller de substatliga, t.ex. de regionala, framstår det som uppenbart att miljön bara mår väl av lokalt engagemang och lokal kontroll.

I följande kapitel skall vi titta närmare på flera av dessa områden. Det vore önskvärt om en regional debatt i Sverige kom till stånd innan man från centralt håll band sig vid lösningar, inom ramen för en EU-anpassning, som framöver visar sig vara otidsenliga. Dessa skulle då orsaka kostnader för samhället i form av bristande framtida konkurrensförmåga och därmed få negativ effekt för näringsliv och arbetsmarknad.



Gå vidare till nästa kapitel.
© G. Hansson 2016