EU OCH REGIONERNA

Sverige ur takt med tiden

av Göran Hansson ©
Marieholm 1994

En bok från 1994 om det regionala perspektivet i EU-samarbetet och Sveriges framtida plats i "Regionernas Europa" som publicerades som ett debattinlägg inför Sverige inträde i EU 1995. Den publiceras nu på Internet som ett tidshistoriskt dokument om den debatt om regionaliseringen i Sverige förekom då och som nu - 2016 - åter blivit aktuell.

Definitioner

En förutsättning för att ett informationsflöde skall vara förståeligt är att alla parter använder ord och begrepp med någorlunda likartad betydelse. Ett försök att definiera de begrepp som ofta förkommer i sammanhanget finns under fliken Ordlista och defintioner ovan.


Kapitel 2

Beslutsordningen i EU

För att förstå ett politiskt system måste man sätta det in i sitt historiska och politiska sammanhang. En organisations struktur och funktionella uppbyggnad är ett resultat av den dynamik som olika politiska krafter skapar när dessa sätts i rörelse i ett politisk sammanhang. En strukturell uppbyggnad hos en organisation beror till största delen på de politiska intressena och på de enskilda maktambitionerna hos dem som innehar den politiska makten i organisationen. Detta gäller alla organisationer och EU är inget undantag.

EU är en ung organisation och dess utveckling har i stort påverkats av summan av de politiska traditionerna och egenintressena hos de stater som utgör dess medlemmar. EU är och har varit en sammanslutning av suveräna stater d v s ett statsförbund. Men inom EU har det börjat växa fram andra intressegrupper som verkar för andra mål än de renodlat statliga. Sådana är framför allt de regionala krafter som blivit alltmer framträdande på den europeiska arenan och som är ett resultat av den nya synen på de mänskliga kulturella rättigheterna. Kulturen hamnar alltmera i fokus och ges ökad uppmärksamhet i det dagliga arbetet. EU:s framtida utveckling är beroende av dagens medlemsstaters vilja och förmåga att klara av och anpassa sig till den nya regionala kulturella utvecklingen.


EU har ofta kritiserats för att ha en svag organisation, vara toppstyrd och ha en byråkratisk läggning. EU anklagas ibland för att ha bristande demokratiska beslutsgångar - det demokratiska underskottet - säger man om detta fenomen. EU:s medlemmar - d.v.s. dess medlemsstater - har under årens lopp också kritiserats för att gräla och syssla med triviala saker. Naturligtvis ligger det en del i denna kritik.

Men å andra sidan - det hade varit förvånande om EU redan från första början hade fungerat med harmoniskt samförstånd mellan de 12 stater som idag är dess medlemmar. Förvånande både med tanke på de enskilda staternas traditionella önskan att fatta egna suveräna beslut i alla möjliga sammanhang och på de europeiska staternas dokumenterade historiska problem med att skapa ett fredligt och samarbetsvänligt klimat över de Europeiska statsgränserna. Faktum är att man genom EU-konstruktionen för första gången i Europas moderna historia "tvingar" de suveräna staternas regeringar till konstruktiv dialog och samarbete över de europeiska gränserna. Detta sker under övervakning av folkvalda representanter (bl.a. i EU-parlamentet och i den nyinstiftade regionkommittén), inom ramen för gemensamma EU-regler och med en oavhängig domstolsövervakning. Detta är ett nytt fenomen vad gäller interstatlig umgängesform.

Genom ett EU-medlemskap, menar kritikerna, skulle den enskilda statsmakten förlora rätten att på egen hand styra staten och istället överlåta en del av makten till EU i Bryssel, Strasbourg och Luxemburg. Detta tas ibland upp som ett skäl till att vara skeptisk mot EU. Kritikerna verkar dock inte ta hänsyn till att de enskilda staterna i praktiken redan förlorat ett avsevärt inflytande över flera sektorer i samhället.

Finansmarknaden, näringslivet, ändrade handelsmönster, miljöfrågor och supermakternas ändrade maktförhållanden är några områden som praktiskt taget alla europeiska stater blivit påverkade av och som de enskilda staterna inte längre kan kontrollera.

EU skall därför inte ses som ett hot mot suveräniteten utan som ett sätt för staterna att återfå, om inte direkt suveränitet i traditionell bemärkelse, så åtminstone viss beslutskontroll över de samhällssektorer som redan internationaliseras genom ett ökat internationellt samarbete. Man kan säga att EU är ett sätt att återta en viss politisk kontroll över redan internationaliserade samhällssektorer.

EU:s inflytande på vardagen ökar för varje dag som går. När EU fortfarande kallades för EEC (European Economic Community), var EU framförallt en organisation som arbetade med ekonomifrågor och för fri handel över gränserna. Under åren som gått, allt eftersom Europa förändrats, har också EU s intresseområden ökat. Handel, utbildning, regionalpolitik, miljö, finans och kultur är några områden som de olika organen inom EU arbetar med. I det följande skall de viktigaste av EU s olika organ och institutioner som arbetar med dessa frågor beröras.

EU-kommissionen

EU-kommissionen uppfattas ibland som EU:s ämbetsverk. Beskrivningen är något missvisande eftersom den på samma gång har mer och ibland mindre befogenheter än ett sådant. Å ena sidan har den mera lagstiftande och övervakande makt än ett ämbetsverk, å andra sidan behöver den inte implementera egna beslut eftersom detta arbete ligger på den enskilda medlemsstaten.

Kommissionen är en klar maktfaktor nära EU s centrum. Den är mer eller mindre inblandad i alla frågor och alla beslut inom gemenskapen. Den har också ett antal maktmedel till sitt förfogande för att genomdriva de beslut som fattats av kommissionen och av övriga beslutsorgan. På toppen i hierarkin sitter idag 17 personer som var och en är ansvarig för sitt politiska område. Varje medlemsland nominerar en person utom de fem stora (Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Spanien och Italien) som utser två vardera. Varje nominering skall godkännas av samtliga medlemsstater. Detta förfarande är tänkt att understryka vikten av att ledamöterna i kommissionen visar lojalitet mot EU som helhet. EU-reglerna tillåter inte att de tar instruktioner med sig hemifrån utan förutsätts arbeta med EU s gemensamma fromma för ögonen.

Av den totala administrativa arbetsstyrkan inom hela EU på cirka 23.000 personer är 16.000 anställda av kommissionen. Detta antal kan jämföras med Stockholm stad som har 5.544 personer i administrativa kommunala funktioner (1993). EU:s personal på 23.000 anställda kommer naturligtvis att öka med de nya medlemmarna. Av de 16.000 i kommissionen är cirka 10.000 engagerade i allmänna politiska frågor, 3.200 i forskning och statistisk bearbetning medan 2.700 arbetar med översättningsfrågor. Merparten av kommissionens anställda finns i Bryssel. (EU-siffrorna från 1991.)

Inom kommissionens ansvarsområden ligger dagligt politiskt ledarskap samt övervakning och implementering av EU s olika politiska beslut. Till sin tjänst har kommissionen, förutom de egna anställda, ett antal expertkommittéer som bl.a. består av tjänstemän från medlemsstaterna, samt konsultkommittéer såsom fackförenings-, företagar-, transport- och jordbruksorganisationer för att nämna några. Ett par viktiga aspekter på kommissionens arbetsområden är värda att nämnas.

  • Utformar lagar och regler. Kommissionen har ensamrätt på att initiera och utforma lagar och regler som sedan skall behandlas och godkännas av ministerrådet. Medlemsstaterna inom EU har delegerat till kommissionen beslutsrätt i vissa frågor av "administrativ och teknisk karaktär". Skälet till att man givit kommissionen detta ansvar är naturligtvis detsamma som gjort att de statliga nationella parlamenten har delegerat till de egna ämbetsverken rätten att utforma och fatta beslut om lagar och författningar rörande rent administrativa och tekniska frågor.
    Beslut som är av politisk natur skickas nästan alltid till ministerrådet för behandling och godkännande. Kommissionen utfärdar 4-5.000 dokument varje år i form av direktiv, regler och beslut.

  • Ansvarig för EU s interna finanser. Kommissionen är ansvarig för EU s interna finanser. Beslutsansvaret för EU s budget ligger hos EU-parlamentet men kommissionen är på inkomstsidan ansvarig för beräkningarna och inkasseringen av varje medlemsstats inbetalningar till EU. Enligt reglerna är kommissionen bunden att operera inom ramen för den av EU-parlamentet allokerade budgeten - EU får alltså inte finansiera sin verksamhet med ett budgetunderskott som är fallet i de enskilda medlemsstaterna.

Kommissionen är också ansvarig för det sätt på vilket pengarna fördelas. Av EU:s hela budget går 80% till två områden - jordbrukspolitiken och regionalpolitiken.

EU s politik vad gäller regionalpolitiken är baserad på att de olika regeringarna i medlemsstaterna till kommissionen skall presentera en regionalpolitisk tre- till femårsplan. Både EU-kommissionen och kompetenta regionala och lokala beslutsorgan medverkar i framtagandet av denna plan. Planen skall innefatta en strategi om hur man tänker genomföra regionpolitiska program på fem distinkta områden:

  1. utveckling av underutvecklade regioner
  2. återföring av tidigare industriellt utvecklade men numera fattigare industriregioner till en positiv utveckling
  3. bekämpning av långtidsarbetslöshet
  4. infasning av unga människor i arbetslivet
  5. utveckling av jordbruksmetoder och stöd till efterblivna jordbruksregioner

Övervakning av lagar och regler. Kommissionen är ansvarig för övervakning av EU s lagar och regler i medlemsländerna. Man kan dock notera att kommissionen inte är särskilt väl utrustad för detta övervakningsarbete utan till stor del måste förlita sig till de enskilda medlemsstaternas goda vilja. Man använder sig då oftast av information från de redan existerande statliga övervakningsorganen i medlemsländerna.

Ministerrådet

Ministerrådet är den främsta mötesplatsen för medlemsstaternas regeringar samt EU:s viktigaste beslutande institution. Från början av EU s existens var det tänkt att samarbetet kunde baseras på tillit till EU s gemensamma beslutsorgan (kommissionen och EU-parlamentet) samt till EU s gemensamma överenskommelser och politiska utfästelser. Ministerrådets roll skulle därmed minska i betydelse och omfång, särskilt i förhållande till kommissionen. Så har det inte blivit. Tvärtom har ministerrådet starkt bevakat de intresse- och ansvarsområden som det tillerkänts av de olika EU-fördragen. Ministerrådet har dessutom tagit sig in på vissa områden som tidigare legat under kommissionen.

Ministerrådet har under åren anpassat sina inre maktstrukturer och funktioner så att de på ett effektivt sätt kan utöva sitt inflytande på EU s framtida utveckling. Ministerrådet har därför kunnat föra fram sina maktpositioner inom EU på bekostnad av de gemensamma institutionerna. Detta har naturligtvis skapat irritation inom den övriga EU-organen, men framförallt inom kommissionen och bland EU-parlamentets ministrar - de senare är utvalda av folket och anser sig därmed ha rätt till ett större inflytande än de har idag.

Genom att inte förlita sig till de gemensamma institutionerna, utan istället framhäva ministerrådets roll i EU-sfären, har de olika regeringarnas representanter därmed själv skapat det demokratiska underskottet. Detta blir de ibland kritiserade för. De olika regeringarna har sålunda placerat sig centralt vad gäller inflytandet på EU s framtida utveckling.

Ministerrådets viktigaste funktion är, som tidigare nämnts, att fatta beslut i frågor som sedan blir lag inom EU. Ministerrådet är sålunda EU s yttersta lagstiftande råd. Kommissionen har visserligen också, som tidigare nämnts, viss beslutsrätt vad gäller lagar och regler men dessa är begränsade till tekniska och administrativa områden. Praktiskt taget alla beslut som kan anses ha politiskt dignitet - eller anses känsliga - hamnar på ministerrådets bord. I det ursprungliga EU-fördraget fanns bara ett enda ministerråd bestående av utrikesministrarna från medlemsstaterna. Detta råd kallas för "det allmänna rådet" och handskas bara med frågor av allmän karaktär - utrikespolitiska frågor och frågor som rör allmän politisk utveckling. Mera specialiserade områden såsom frågor som rör jordbruk, energi, miljö, etc. behandlas i "de tekniska råden" d.v.s. olika råd bestående av berörda ministrar från medlemsstaterna.

Nivån och senioriteten hos de olika representanterna vid ministermötena kan variera och för stor nivåskillnad på medlemsstaternas representanter försvårar naturligtvis en fruktsam dialog. Problemet med den stora nivåskillnaden uppstår p.g.a. att det är den enskilda medlemsstaten själv som utser de representanter de vill skicka som ersättare när den egentliga ministern inte har möjlighet att närvara. Normalt är det tänkt att ministerrådet skall representeras av personer av lika politisk senioritet men under vissa omständigheter ges avkall på denna regel.

Ibland meddelar en minister att han eller hon är upptagen på annat håll "i viktiga möten" och sänder då en ersättare. Nivån på denna ersättare är beroende av hur stor vikt den enskilda medlemsstaten fäster vid den aktuella frågan. Oavsett hur legitimt ministerns skäl är att inte komma till ministerrådets möten, har det visat sig besvärligt att i ministerrådet uppnå goda förhandlingsresultat och erhålla bindande beslut när nivåskillnaden är stor. Denna oförmåga till samarbete i ministerrådet har gjort att de enskilda medlemsstaternas representationer inte förmått att axla sin ledarskapsuppgift. En sådan förmåga har man rätt att förvänta av en lagstiftande församling. Denna brist har paradoxalt nog i sin tur stärkt kommissionens ställning och makt.

I ministerrådet lägger varje ministerdelegation stor vikt vid att bevaka medlemsstaternas egenintressen. Därför ledsagas varje huvudrepresentant - vare sig denna är en minister eller en ersättare - av en delegation av officiella tjänstemän som agerar som experter i varje enskild fråga. Dessa tjänstemän informerar och råder ministern, så att denne är fullt insatt i ämnet och förstår ett eventuellt besluts konsekvenser. Ibland, när hemliga eller mycket känsliga frågor tas upp, kan en inbjudan inkludera "ministern plus en" eller "ministern plus två" eller - mycket sällan - "ministrar plus kommissionen". Varje år hålls cirka 90 ministermöten.

EU-parlamentet

Många menar att EU-parlamentet är en ineffektiv och tandlös institution som inte har stora möjligheter att påverka EU s utveckling och att det istället är kommissionen och ministerrådet som styr och ställer. Trots att Europaparlamentet är det enda organ inom EU där delegaterna väljs direkt av medborgarna i respektive medlemsstater har de olika regeringarna inte önskat ge ifrån sig någon reell makt i lagstiftningsfrågor utan behållit denna i ministerrådet. Det är sålunda politikerna i de olika medlemsstaterna själva som skapat det välkända demokratiska underskottet som många av dem sedan kritiserar på hemmaplan. Trots detta är Europaparlamentets ledamöter inte så maktlösa som debatten ibland ger intryck av. Parlamentet kan påverka EU s lagstiftande process på flera område

  1. överenskommelserna föreskriver att parlamentet skall konsulteras i flertalet frågor som är av vikt för EU s utveckling på lagområdet.
  2. ibland medverkar parlamentet i diskussioner med kommissionen i lagstiftningsfrågor och kommissionen föredrar ofta att låta parlamentet
  3. ta del av och kommentera vissa förslag innan de skickas till ministerrådet för beslut.
  4. parlamentet har viss rätt att själv ställa förslag för lagstiftning till kommissionen.
  5. den årliga budgetprocessen ger parlamentet goda möjligheter att påverka kommissionen och den lagstiftande församlingen
  6. kommissionen har under senare år visat ett allt större intresse för att diskutera lagförslag med parlamentet

Europaparlamentets medlemmar skall, som tidigare nämnts, väljas direkt av medborgarna i respektive medlemsstat.

Inom parlamentet sker politiska grupperingar på tre olika nivåer - de mellanstatliga, de partipolitiska och de inomstatliga. Dessa, ibland mycket lösa "samarbetsfederationer", har gemensamma politiska ambitioner som bas. Man önskar inom varje gruppering stödja varandra kring gemensamma mål, utöva lobbyverksamhet kring och propagera för gemensamma politiska åtaganden samt stödja varandra i valtider. Många EU-visionärer hade hoppats på att dessa formationer skulle utveckla ledarskap kring gemensamma europeiska mål och visioner. Detta har heller inte lyckats särskilt väl. EU-parlamentet har för närvarande 567 ledamöter och Sverige har tilldelats 24 platser. Den nuvarande fördelningen mellan de olika politiska grupperingarna ser idag ut på följande sätt:


Det är också värt att nämnas att parlamentets kvinnliga andel ökade i 1994 års parlamentsval från 20% till 25% och antalet kvinnliga ledamöter nu är 141 stycken.

Regionkommittén

Regionkommittén har tillkommit som ett resultat av Maastrichtavtalet (artikel 198). Den blev inte verklighet förrän Tyskland slutgiltigt godkände avtalet i november 1993. Det första konstituerande mötet hölls i Bryssel i mars 1994. Avtalet skall omförhandlas 1996.

Regionkommittén som f.n. har 189 platser, skall representera de olika regionerna i Europa. Sverige har tilldelats 11 kommittéplatser som skall besättas när Sveriges medlemskap är klart. Under tiden har Sverige fått nöja sig med fyra s.k. observatörer. Kommittén har än så länge ingen reell makt utan endast konsulterande eller rådgivande status.

Kommittén skall, enligt Maastrichtavtalet, konsulteras av EU-kommissionen och ministerrådet i sociala frågor och i frågor som rör transregional transport, hälso- och sjukvård samt språk och kultur. Förutom dessa områden skall kommittén också rådfrågas när helst kommissionen anser det nödvändigt. Kommittén kan också agera på egen hand när den anser det nödvändigt i andra frågor.


I princip skall det vara regionerna som nominerar medlemmarna i kommittén men EU har visat sig flexibelt på denna punkt. Flera stater har valt personer med regional/territoriell förankring medan man i t.ex. Nederländerna, har valt att inte låta regionerna välja sina representanter utan istället nominerat offentliga tjänstemän. I Sverige har man överlåtit till Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet (och eventuellt i framtiden även vissa länsstyrelser) att utse representanter. Mandatperioden är på fyra år och representanterna skall ledsagas av motsvarande antal suppleanter (offentliga tjänstemän).

Tanken bakom skapandet av regionkommittén är att fördjupa demokratin genom att föra Europafrågorna närmare de enskilda människorna istället för att som tidigare låta Europafrågorna först filtreras genom medlemsstaternas regeringar och offentliga institutioner. I flera medlemsstater, t.ex. Tyskland, Spanien och Belgien, går utvecklingen mot allt starkare regioner. Dessa är inte alltid benägna att följa centrala direktiv. I denna regionala utveckling kan man se en regional förankring av europafrågorna vilket i framtiden blir en nödvändighet. Med tanke på den regionala utvecklingen är det förståeligt att vissa enskilda medlemsstater med ett centralistiskt förflutet ser med oro på regionkommittén. "Den är som en nyfödd baby som kan uppfostras i olika riktningar - den kan bli ett välartat barn eller en värsting" som en tjänsteman i EU uttryckte saken.

Emellertid är det troligt att regionkommittén efterhand blir en viktig institution inom EU-sfären. En del namnkunniga personer inom EU har uttalat att regionkommittén i framtiden t.o.m. kan komma att bli ett tongivande organ vad gäller EU s regionalpolitik då den kan få avsevärt inflytande på frågor som rör utvecklingen av regionalpolitiken och stödet till regionerna.

Utan tvivel kommer kommittén att bidraga till att samarbete växer fram direkt mellan regionerna, mellan storstadsområdena och över regiongränserna. Detta stämmer väl överens med EU s grundläggande målsättning som siktar mot att få det kulturella och handelsmässiga Europa att passa bättre med det geografiska Europa. Det direkta inter-regionala samarbetet i Europa har därmed ett självklart EU-intresse.

Vad gäller de regionala representanternas mandat är man på tjänstemannanivå i EU regionkommitté något svävande. Precis som i frågan om NUTS- indelningen har vissa medlemsstater varit obenägna att ge de egna regionerna påtagligt inflytande medan andra i sin tur inte uppfattar kommittén som ett hot mot den existerande beslutsordningen. Vissa stater (Irland, Portugal och Frankrike) har ännu inte informerat EU om hur dess regioner skall vara representerade. Nederländerna har i första omgången endast nominerat offentliga tjänstemän medan andra medlemsstater redan har (Tyskland, Belgien) eller förbereder (Spanien, Italien) en starkare parlamentarisk roll för de regionala representanterna.

Coreper

Coreper står för Den permanenta representationskommittén (Committee of Permanent Representatives). Denna kommitté har tillkommit som ett stöd till ministerrådet och är den viktigaste nivån under denna. Denna koordinerande kommitté tillkom redan 1953 och har som uppgift att förbereda frågorna innan dessa tas upp på ministerrådets möten. Man kan säga att Coreper filtrerar och bearbetar allt material som faller under ministerrådets ansvarsområden. Coreper tillser att alla frågor förbehandlas inför ett ministermöte och att endast de allra viktigaste och känsligaste hamnar hos ministrarna för beslut.

De allra flesta frågor är av sådan teknisk eller administrativ karaktär att de kan slutbehandlas av Coreper och därmed godkännas av respektive medlemsstaters regeringar. Varje medlemsstat har sålunda en permanent delegation på plats i Bryssel och denna agerar som en "EU-ambassad" (på samma sätt som man i FN har nationella ambassadörer som arbetar med FN- frågor utifrån det statliga egenintresset). Delegationen består oftast av representanter från den diplomatiska kåren som till sig har knutit experter från olika områden.

Övriga EU-organ

  • Europeiska rådet. Europeiska rådet består av medlemsstaternas stats- och regeringschefer och träffas 4 gånger per år. Enligt fördragen ska Europeiska rådet ge unionen de impulser som behövs för dess utveckling och fastställa allmänna politiska riktlinjer för EU:s utveckling. Rådet skall fatta stora och principiella beslut som skall bli lag i hela unionen.

  • EU-domstolen. En förutsättning för att man skall kunna bygga upp en gemensam jordbrukspolitik, en gemensam handelspolitik, en gemensam konkurrenspolitik etc, är att man stiftar lagar som gör det möjligt att uppnå gemensamma mål. Man måste också visa sig kapabel att tillse att dessa lagar efterlevs. Ett praktiskt gemensamt lag- och regelverk är sålunda en nödvändighet. EU är visserligen inte en stat i den traditionella bemärkelsen men nödvändigheten att skapa och efterleva lagar gäller även för EU. Huvudskälet är att EU som är en ny internationell organisation, måste skapa ordningar där stater kan samarbeta för ömsesidig nytta. Det är rätten att stifta övergripande lagar som skiljer EU från andra internationella organisationer

Det är en allmänt vedertagen uppfattning att det högsta priset man får betala för medlemskapet är att ge upp rätten till vissa egna statliga parlamentariska beslut i. Skälet till att de olika staterna trots allt väljer ett medlemskap i EU är naturligtvis att man bedömt att det helt enkelt är i deras eget bästa intresse att i stället medverka i en gemensam beslutsprocess inom EU. Naturligtvis varierar avvägningen av fördelar och nackdelar med medlemskap från stat till stat men de som fattat beslutet att vara med har synbarligen gjort det med övertygelsen att det är bättre att vara med än att vara utanför.

EU är sålunda en internationell organisation inom vilken medlemmarna frivilligt gett upp vissa rättigheter till egna inomstatliga beslut för att inom ramen för ett fördjupat europeiskt samarbete vinna andra fördelar. För att detta samarbete skall fungera krävs att lagar och regler efterlevs. EU-domstolens uppgift är att se till att de lagar som EU-kommissionen föreslagit, som medlemsstaterna genom EU-parlamentet och regionkommittén informerats och rådfrågats om - och som ministerrådet godkänt - efterlevs. EU-domstolen (ofta förväxlad med Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg) ligger i Luxembourg. Domstolen har två huvudfunktioner. För det första ligger det på dess ansvar att direkt se till att vissa typer av lagar efterlevs. För det andra har den som sin uppgift att praktiskt tillämpa lagar samt att anpassa dessa så att de blir konsekventa och enhetliga

Starka regioner - Europas framtid

I vägledande EU-kretsar har man antagit uppfattningen att nationalstaten har spelat ut sin roll och att det är regionerna som är i antågande. Denna uppfattning delas också av många bedömare i Sverige. Nationalstatens uppgifter kommer successivt att fördelas mellan en super-statlig (EU) och en sub-statlig (regional) nivå. Den nuvarande EU-strukturen, där Maastrichavtalet är den senaste viktiga byggstenen är anpassad för att denna omdaningsprocess skall kunna genomföras. Det är naturligtvis ifrågasättandet av den s.k. europeiska statsenhetens framtida existens som ligger i botten på den oro som vissa traditionellt centralistiska stater visat över tillkomsten av Maastrichtfördraget. Det förklarar också varför man på sina håll ansett det nödvändigt att hålla folkomröstningar.

Klart är emellertid att de regionala förespråkare som hoppas på snabba förändringar mot självständighet och autonomi har all anledning att tänka om. Medlemsstaternas centrala regeringar har genom sitt agerande i bl.a. ministerrådet positionerat sig centralt i EU-strukturen och vi kommer därför att få se staterna som starka enheter inom EU under lång tid framöver. Det är sålunda nödvändigt att se realistiskt på utvecklingen och satsa på förändringar i det långa perspektivet. En maning om realism, sans och måtta i synen på statens utfasning och regionernas infasning är på sin plats.

Politiker och makthavare i vissa stater kommer till en början att sätta sig emot ett genuint regionalt inflytande - vi ser det hos representanterna ifrån Storbritannien och vi kommer säkert att se det hos makthavarna i Sverige. Protesterna från Westminster rörande Maastrichtavtalet och utnämningen av federalisten Dehane från Belgien som ersättare för kommissionens ordförande Jaques Delors är exempel härpå. Enligt bedömare i Bryssel kommer dessa makthavare snart att lära sig att agerandet varken är opportunt i Bryssel, till fördel för medborgarna i den egna staten eller i enlighet med den allmänna trenden i Europa. De kommer då att ge efter och lämna över makten både uppåt och neråt. Processen mot regionalt inflytande är igång och enskilda medlemsstater kommer knappast att kunna göra något åt detta. De politiker som fastnar i ett alltför rigoröst centralstatstänkande kan få en benägenhet att fatta felaktiga beslut som kan riskera att bli kostsamma på hemmaplan i det längre perspektivet.



Gå vidare till nästa kapitel.
© G. Hansson 2016