EU OCH REGIONERNA

Sverige ur takt med tiden

av Göran Hansson ©
Marieholm 1994

En bok från 1994 om det regionala perspektivet i EU-samarbetet och Sveriges framtida plats i "Regionernas Europa" som publicerades som ett debattinlägg inför Sverige inträde i EU 1995. Den publiceras nu på Internet som ett tidshistoriskt dokument om den debatt om regionaliseringen i Sverige förekom då och som nu - 2016 - åter blivit aktuell.

Definitioner

En förutsättning för att ett informationsflöde skall vara förståeligt är att alla parter använder ord och begrepp med någorlunda likartad betydelse. Ett försök att definiera de begrepp som ofta förkommer i sammanhanget finns under fliken Ordlista och defintioner ovan.


Kapitel 4

Kontakter Sverige – EU.

Regionala kontakter via Stockholm

Som framgår av föregående kapitel Regionprocessen i Sverige är man från centralt håll inte benägen att ge regionerna ökad makt och inflytande. Inte heller önskar man ge den regionala representationen i EU - i parlamentet och regionkommittén - en geografisk dimension. I framtiden, är det tänkt, skall de huvudsakliga regionala kontakterna med EU ske via Stockholm.

Denna ambition uttrycks också i den s.k. demokratiutredningen (Suveränitet och demokrati SOU 1994:12) som beställdes av regeringen och publicerades i januari 1994. Utredarna förutsätter att EU förblir ett statsförbund, d.v.s. ett förbund mellan "suveräna" stater. Några mer eller mindre självstyrande regioner skall inte finnas i Sverige - det räcker, menar man, med en statlig och en kommunal nivå för det politiska beslutsfattandet i framtiden. De existerande regionbaserade institutionerna i EU omnämns knappast i utredningen. Det nyinstiftade regionala EU-organet Regionkommittén, till exempel, förbises helt och får bara ett par rader i hela utredningsmaterialet. En diskussion från utredaren rörande ett behov för ökat regionalt inflytande i Sverige och den eventuella nytta detta skulle kunna föra med sig förekommer överhuvud taget inte.

Man kan av detta dra slutsatsen att det centrala Sverige, så som det speglas av demokratiutredningen, inte önskar någon debatt om regionernas framtid. De officiella institutionerna såsom Regionberedningen, Svenska Kommunförbundet, länsstyrelserna i Malmöhus- och Kristianstads län går också på denna linje. Dessa instanser förespråkar sålunda ett framtida kontaktmönster med EU som går ut på att Stockholm - d.v.s. regering, riksdag och statliga myndigheter - även i framtiden skall ha officiell ensamrätt att upprätthålla kontakterna med EU s olika instanser. Sveriges samlade inflytande på beslutsprocessen skall fortsatt ligga hos ministerrådet och något reellt regionalt inflytande vill man inte att det blir tal om. Regeringen önskar själv eller åt myndigheter och organisationer ge uppdrag att utse de personer som skall representera Sverige i samtliga EU s övriga representationsorgan utanför EU-parlamentet.


I praktiken innebär detta att den regionala statistik som skall levereras till EU, och på vilken EU:s regionalpolitik skall vila, sammansätts centralt av den svenska staten med stöd från bl.a. de enskilda länsstyrelserna. Bidrag från EU, inom ramen för regionalpolitiken, förmedlas till staten som sedan fördelar pengarna till utvalda projekt inom landet. Beslut som fattas i EU:s olika beslutsorgan förankras i de svenska kommunerna via indirekt valda kommunförbund. I demokratiutredningen föreslås t.ex. att de elva platser som Sverige fått sig tilldelade i EU:s regionkommitté skall besättas med representanter från Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet samt eventuellt från länsstyrelserna. Från officiellt håll i Sverige önskar man ge den regionala representationen i EU en offentligt/ administrativ dimension vilket knappast stämmer med de intentioner som ligger i EU:s geografiskt-regionala mönster. Detta mönster är idag en realitet i flera medlemsstater som redan har infört decentrala/regionala beslutssystem.

Regionkommitténs första möte hölls den 6 mars 1994. Nivån på de ditsända regionrepresentanterna vid det första mötet illustrerar väl hur man på olika håll ser på kommittén. Vissa stater skickade sina högst värderade representanter som ministrar och liknande, medan andra stater skickade tjänstemän. Vissa stater ser regionkommittén som ett positivt, naturligt och framtidsbetonat inslag. Andra stater uppfattar kommittén som ett onödigt och störande element i beslutsprocessen. Generellt är det nog riktigt att säga att centralstater nedvärderar kommittén medan federala/decentrala stater uppvärderar den.

Helt klart är att man på vissa håll i Sverige inte vill veta av det regionala närhetsinflytande som Maastrichtavtalet och den nyinstiftade regionkommittén kan leda till. Genom att göra nomineringen av dess representanter till en internt offentlig/administrativ fråga visar man sitt missnöje över kommitténs tillkomst och existens. Man kan också säga att man i verkligheten därmed visar bristande närdemokratiska hänsyn. Det är en självklar slutsats att, p.g.a. nivåskillnaden hos delegaterna, kommittén får svårigheter att föra en konstruktiv och meningsfull dialog. Den kommer därför inte att kunna bli effektiv.

Genom sitt agerande har medlemsstaterna först skapat ett maktlöst EU-parlament. Nu gör man samma sak igen. Regionkommittén var tänkt som en institution i vilken regionala synpunkter skulle komma till tals och där regionala spörsmål kunde förankras. Medlemsstaternas agerande håller på att göra kommittén till ännu en maktlös institution. Mera demokratiskt underskott blir resultatet och Sverige är en av krafterna bakom denna anti-demokratiska inriktning.

Kontaktmodellerna

Man kan idag tala om två framtida "regionmodeller". Den svenska modellen, så som den presenterats från officiellt håll, skulle man kunna kalla "statsmodellen". Den går ut på att huvudstaden behåller de övergripande kontakterna med EU i Bryssel på alla officiella nivåer. Några officiella direkta självständiga kontakter med Bryssel från regionalt håll skall i princip inte förekomma. Den politiska styrningen i riket i frågor som rör EU utövas genom central påverkan direkt på kommunerna. Det regionala inflytandet, enligt krav i Maastrichtavtalet, söker man tillgodose genom att bilda regionala kommunförbund - "regioner i samverkan".


Den andra modellen - som man skulle kunna kalla "regionmodellen" - dvs den besluts- och kontaktmodell som ligger till grund för tankegångarna bakom Maastrichtfördraget, förespråkar istället starka och mera självständiga regioner med regionala parlament. Man ser en framtid där regionerna själva utser sina representanter både i regionkommittén och i EU-parlamentet.

I regionkommittén tilldelades från början Sverige 12 regionrepresentationsplatser, men man förlorade en plats förhandlingarnas gång. Det är fullt möjligt att under denna regionmodell skulle det kunna inrättas med elva mer eller mindre självstyrande regionala parlament i Sverige.

Som framgår av tidigare kapitel har regeringen, regionberedningen och de politiska partierna i praktiken enats om att bortse från EU:s NUTS-kriterier och de kulturhistoriska bakgrundsperspektiven och på prov skapa en "region Skåne". Att man från centralt håll förespråkar denna ståndpunkt är förståeligt men att också en rad politiker i Skåne framför denna önskan är besynnerligt. Sverige har fått 24 platser i det direktvalda EU-parlamentet och detta motsvarar precis antalet län i Sverige. En möjlighet är att man i en framtid väljer representanterna till detta parlament länsvis. Genom att slå ihop länen i Skåne till ett förlorar Skåne inflytande i EU-parlamentet. Det kommer då att bli en parlamentsplats "över" vilken då troligen blir Stockholms stads.

Ansvarsområdena för den regionala representationen, oavsett om man väljer statsmodellen eller regionmodellen är definierade i Maastrichtavtalet. De framgår också av lagförslaget om regionala beslutsområdena som den svenska regionberedningen presenterade för remiss i december 1993. Dessa ansvarsområden innefattar regionala transportfrågor, hälso- och sjukvård, sociala frågor och språk- och kulturfrågor.

Denna decentrala beslutsmodell, regionmodellen, förespråkas starkt av näringslivets representanter som önskar klara och raka beslutsvägar. I officiella yttranden och andra uttalanden har näringslivets representanter klargjort att de önskar direktvalda regionala parlament i Sverige. Detta önskemål har man från centralpolitiskt håll i utredningsarbetet helt bortsett ifrån. Men även ett antal kommuner har, i sina yttranden till regionberedningen i januari 1994, pekat på att de är tveksamma till den officiellt föreslagna kommunförbundsidén och hellre såg en beslutsstruktur av den typ som innefattas i "regionmodellstanken".

Centralstaten ifrågasätts

Många politiska beslut, som t.ex. den internationella rörligheten på finans- och näringslivsområdena, har globaliserats och till stora delar hamnat utanför den enskilda statens kontroll. Samtidigt ställer Europas kulturregioner allt större krav på inflytande och självbestämmande i bl.a. kulturfrågor. Centralstaternas minskade inflytande beror sålunda inte på en medveten politik från något håll att minska dess makt, utan mera på att statskonstruktionen är en i grunden adminstrativt-funktionell enhet som inte passar framtidens dimensioner. Dess hierarkiska uppbyggnad har helt enkelt blivit omodern och dess storlek passar varken teknik och ekonomi eller demokrati och kultur.

Centralstaten ifrågasätts sålunda från två håll. Uppifrån - där en global politisk och ekonomisk interaktion håller på att flytta beslutsfunktionerna till andra centra. Nedifrån - där det ökande antalet självständiga beslutsenheter på lägre nivåer ger det folkliga samhället ett inflytande som de aldrig haft under staternas uppbyggnadsperiod. Den traditionella statskonstruktionen har alltså blivit både för stor och för liten på en gång. När det folkliga närhetssamhället får mera självförtroende förlorar staten sitt grepp om kulturregionerna.

Statskonstruktionens strukturella brister och maktlöshet blir synliga. Trots motstånd från de gamla maktstrukturerna tyder mycket på att regionerna är i antågande. Genom innehållet i Maastrichtavtalet görs hela den nuvarande EU-strukturen anpassad för att en omdaningsprocess som innebär att staten i det långa perspektivet fasas ut och att regionerna fasas in. Helt klart är dock att vi kommer att få se starka statsenheter i EU-strukturen under lång tid framöver.

Man kan konstatera att politiker och makthavare i vissa stater, som t.ex. Sverige, har stora svårigheter att acceptera dessa nya trender. De vill inte lämna ifrån sig makten och försöker därför att sätta sig emot ett genuint regionalt inflytande. Men man kommer snart att upptäcka tre saker:

  • att denna politik inte är opportun i Bryssel,
  • att det går emot den allmänna trenden i Europa, samt
  • att det på flera sätt strider mot den nya kulturpolitiska synen på de mänskliga kulturella rättigheterna.

Med tiden kommer dock en anpassning att bli nödvändig. Makten kommer att förskjutas, både uppåt och neråt. Processen mot regionalt inflytande är igång och enskilda medlemsstater kommer knappast att på sikt kunna hindra detta.

Med detta synsätt som bas finns det all anledning att varna för ett alltför rigoröst centralstatstänkande. De makthavare som motarbetar de regionala trenderna riskerar att fatta felaktiga beslut vilka blir kostsamma i ett längre perspektiv.

Om det skall skapas ett nytt Europa, resonerar man, så kan det ju inte vara lämpligt att den konstruktion man väljer samtidigt tar död på den existerande och potentiella kulturella mångfald som anses vara Europas stora tillgång.


Strukturproblemen

Politisk vilja och regionala visioner

Ett medlemskap i EU påverkar inte automatiskt de strukturproblem vi har i Sverige. För att lösningar skall komma till stånd krävs förändringar och politiska visioner. Man kan säga att EU ger den enskilda medlems-staten möjligheter att förverkliga de egna visionerna.

Eftersom EU idag är ett frivilligt förbund av fristående stater tillåts inte EU direkt blanda sig i de olika medlemsstaternas egna traditionellt interna angelägenheter. Detta gäller på de allra flesta områden med ett par undantag, av vilka de grundläggande fria handels- och rörelsemönstren under de Fyra friheterna är de viktigaste. Dock kan man säga att den enskilda staten kommer att utsättas för en viktig påverkan genom ett medlemskap - inte på grund av själva medlemskapet men genom att den enskilda staten öppnar upp sin egen ekonomi, sin marknad och sitt näringsliv för större påverkan utifrån.

Om riksdag och regering i en öppen ekonomisk miljö missköter ekonomin, d.v.s. låter utgifterna skena iväg mot stora budgetunderskott, kommer detta att omedelbart resultera i omvärldens misstro mot den svenska ekonomin. Med denna misstro följer räntehöjningar och försvagning av den svenska kronan. Politikerna sätts då under tryck såväl från internationella investerare som från konkurrenterna i EU samt från de egna väljarna som ser sina tillgångar krympa och utgifter öka. Detta tvingar det politiska systemet att föra en mera restriktiv ekonomisk politik som i sin tur skapar bättre förhållanden på den egna finans-, arbets- och företagsmarknaden. Den politiska oförmågan att få balans i den offentliga ekonomin är naturligtvis inte något som är unikt för Sverige. De flesta staterna i Europa har mer eller mindre samma erfarenheter. Decentraliseringen av samhällsfunktionerna skall ses som en möjlighet att lösa de ekonomiska problemen. Processen mot en decentralisering av samhällsfunktionerna är redan igång runt om i Europa.


Enligt statistik som OECD satt samman och som publicerades 1992 kan man notera att centrala stater är betydligt dyrare i drift än stater med decentrala beslutsstrukturer - det är med andra ord billigare att driva statskonstruktioner med mer eller mindre självstyrande regioner än stora beslutsenheter med dyra centralbyråkratier.

EU-konstruktionen har byggts upp med stöd av dessa erfarenheter och utvecklingen går mot starkare och mera fristående regioner. Detta gynnar inte bara kulturen utan också ekonomin. Regionindelningsprocessen skall därför inte ses som ett omotiverat hugskott från EU utan istället som ett sätt för de enskilda medlemsstaterna att genom EU effektivisera den offentliga verksamheten och stärka det närdemokratiska politiska inflytandet.

Lågt politikerförtroende

Men det är inte bara inom ekonomin som man finner de stora strukturproblemen i det svenska samhället. Allvarliga strukturproblem finns också inom andra sektorer - inte minst de demokratiska och kulturella. Ett av de allvarligare problemen är det låga förtroendet för politikerna och det politiska systemet som är påtagligt i hela landet idag.

En enkät som företogs av tidningen Arbetet i november 1993 kan tjäna som en illustration på detta. En grupp gymnasieelever fick i uppdrag att gradera från 1-7 det förtroende de kände för samhällets olika institutioner och organisationer. "Partiernas förtroende i botten - ungdomar litar mest på brandkåren", skriver Arbetet. Och de politiska partierna hamnade verkligen i botten.

Naturligtvis kan man betrakta enkäten som en ploj eller ett ovetenskapligt arbete. Men så enkelt skall man nog inte avfärda Arbetets slutsats. På många håll i samhället avspeglas detta låga förtroende för det politiska systemet. "Politikerna har ännu inte vant sig vid att de är ett av samhällets största problem". Citatet är från Dagens Industri i mars 1994 och gäller ett uttalande som statsvetaren Olof Pettersson gjorde vid Lindbeckskommissionens presseminarium.

Det framstår som alltmera tydligt att det låga förtroendet för det politiska systemet är av en sådan storleksordning att något måste göras åt det. Det räcker inte med ett starkt parlamentariskt väljarstöd för att lösa Sveriges problem - det krävs också ett starkt förtroendemässigt väljarstöd. Klarar man inte att bygga upp detta är det knappast troligt att man förmår lösa de övriga strukturproblemen. Sverige är en stat med ett exceptionellt centraliserat styre, kanske mer centraliserat än någon annanstans i Europa. Det finns anledning att anta att problemen i Sverige därmed också är större än på andra håll.

Forskning och utveckling

Stockholms dominans i Sverige med hänsyn till forskning och utveckling kan illustreras med följande grafiska jämförelser. Diagrammen härrör sig från statistik som togs fram för hela Norden (Ergoma AB, Näringslivskonferens Svensk-Norsk Handelskamer i Oslo maj 1992). Avsikten med informationen var att visa de nordiska regionernas konkurrensförmåga i förhållande till motsvarande regionenheter inom EU. Informationen i den egentliga rapporten täcker samtliga regioner i hela Norden, d.v.s. Sverige, Norge, Finland och Danmark. Här är resonemanget begränsat till förhållandet mellan Stockholmsområdet och regionerna i södra Sverige. Övriga regioner i Norden har därför utelämnats i denna jämförelse.

Informationen i de följande illustrationerna är baserade på jämförelser med motsvarande regioner inom EU där medeltalet för de nuvarande medlemsstaternas regioner har satts som 100 (EU12=100).


Totala forskningsutgifter för näringsliv, affärsverk och högskola. Detta diagram visar den överväldigande Stockholmsdominansen vad gäller satsningar på forskning och utveckling inom näringslivet, universitet, och offentliga affärsdrivande verk. Staplarna för Stockholm och Övriga Mellansverige kunde faktiskt utgöra en geografisk region. Men dominansen av en sammanhållen mälardalsregion inklusive Stockholm är så markant att man tydligen fann det nödvändigt att dela upp värdet i två staplar. Vi noterar att samtliga regioner i södra Sverige har hamnat på en forskningsinvesteringsnivå som ligger långt under medeltalet inom dagens EU.

Industrins utgifter i förhållande till förädlingsvärdet. Detta diagram visar industrins investeringar i forskning och utveckling i relation till förädlingsvärdet på producerade varor och tjänster. Man kan säga att det läggs ner mycket pengar i mälardalsområdet för att ta fram morgondagens produkter vilket i sin tur kommer att gynna den industriella utvecklingen i den regionen. Även på detta område ligger regionerna i södra Sverige långt efter.


Antalet anställda i high-tech i industrin. Man brukar säga att mycket skapar mer. Diagrammet visar att det kommer att bli i Mälardalen med omnejd som framtidens intressanta arbeten kommer att finnas. Det blir till de stora multinationella framtidsföretagen - Ericsson, ABB, Electrolux, Pharmacia, etc. - som kommer att kunna erbjuda framtidens arbetstillfällen.

Alltmedan man i de övriga regionerna i Sverige i huvudsak är upptagna med sin traditionella low-tech industri, d.v.s. i de sydliga med produkter som jordbruksvaror och livsmedel och de nordligare med pappers-, trävaru- och råvaruproduktion finns i Mälardalen en koncentration av de framtidsföretag som har störst möjlighet att profilera sig på framtidens utlandsmarknader. I Sydsverige kommer man att finna sig i ett mycket utsatt läge för livsmedel och övriga jordbruksprodukter i en krympande överskottsmarknad och låga priser samt dåliga avsättningsmöjligheter . I norr kommer man att få leva med en framtidsmarknad där konkurrensen med de gamla öststaterna, framförallt Ryssland, kan bli svår.


Research, Technology och Development index. RTD-indexet, d.v.s. det index som visar en regions ställning inom forskning, teknisk nivå och utvecklingsmöjlheter, är en indikator på regionens framtida utvecklingspotential. Man kan enkelt utryckt säga att RTD-indexet är en sammanräkning av de tre ovanstående diagrammen som visar regionala forskningsinvesteringar, produktutvecklingssatsningar samt den tekniska nivån på industrin och arbetsstyrkans tekniska kompetensnivå. Det är alltså en indikator på vilken potential regionen har i ett framtidssammanhang.

Av detta diagram, RTD-indexet, kan konstateras att Mälardalen ligger mycket bra till inför framtiden medan de sydligaste regionerna tar plats bland Europas utvecklingssvagaste. Det är sålunda i Mälardalen som framtidens arbeten kommer att finnas. Om ingenting görs kommer befolkningstransfereringen från mindre bemedlade till starkare regioner att fortsätta i Sverige.



Befolkningstillväxten Som en konsekvens av koncentrationen av politisk och ekonomisk makt till Mälardals-området och anpassningen till den framtidsinriktade industrin kommer denna regionen att uppleva en befolkningsutveckling som är markant större än de övriga regionerna i Sverige. Också i förhållande till genomsnittet inom EU ligger man högt. Detta framgår tydligt av diagrammet nedan (Ergoma AB, Näringslivskonferens Svensk-Norsk Handelskamer Oslo maj 1992).

Närheten till de stora exportmarknaderna i Europa borde istället vara den faktor som skulle påverka befolkningsutvecklingen. Denna bakvända trend kan tolkas så att det är påtvingade handelsmönster som orsakar denna utveckling i Sverige. Skall man lägga substans till en välkänd politisk slogan "Låt hela landet leva!" så måste man ge regionerna större möjligheter att bevaka egna regionala intressen.

Dominansens orsaker

Det finns naturligtvis flera skäl till att koncentrationen till huvudstadsområdet i Sverige blivit så markant. Två skäl framstår dock som tongivande.

För det första råder i Sverige en flerhundraårig tradition att samla all makt under ett tak. Detta har koncentrerat den politiska makten, och därmed den offentliga, till Stockholm. Sverige har under sin historia varit en expansiv stat som under några århundraden erövrat ett antal nya provinser. Ett alternativ till centralnivelleringen hade varit att låta regionerna utveckla egna kulturella särarter inom ramen för den svenska grundlagen. Denna möjlighet valdes bort och man beslöt att försöka omnationalisera folken i regionerna. Detta politiska beslut gjorde att man inte kunde tillåta regionala demokratiska beslutssorgan som kunde äventyra skapandet av ett enhetligt "svenskt folk". Denna omnationaliseringspolitik förde sålunda med sig att regionerna inte fick egna politiska organ som kunde försvara det egna regionala näringslivet, ekonomin och kulturen från styrning utifrån.

För det andra förefaller det finnas en allmänt centraliserande automatik i den traditionella statskonstruktionen. Det är sålunda inte enbart det specifikt historiska arvet, som orsakat denna för regionerna ofördelaktiga utveckling. I nästan hela Europa ser man problemet med starka huvudstadsområden och svagare periferiregioner. De senare har reducerats till matarenheter för ett fåtal växande storstadsregioner. Centralstatliga historiska och ekonomiska faktorer samverkar således.

Själva statskonstruktionen bidrar alltså till denna för regioner så ofördelaktiga utveckling. Hur periferiregionerna missgynnats i modern tid framgår av den statistik som EU tagit fram och som ligger till grund för kartan på omstående sida. Denna karta är resultatet av uppgifter sammanställda av EU- kommissionens avdelning för statistik Eurostat (Statistical Office for the European Communities).

Den regionala kraftlösheten


Objective/Mål 1. Av kartan framgår att stora områden i Europa har en levnadsstandard som klassificeras som under acceptabel levnadsnivå. Dessa är markerade med rött (Objective/Mål 1). Här finner man stora delar av Spanien, södra Italien, Grekland, Korsika, och Irland

Objective/Mål 2. De blå områdena (Objective/Mål 2) markerar områden som en gång varit industriellt framstående men som nu har degenererat och hamnat i fattigmansligan. Här finner man vissa delar av norra Spanien, Flandern och Liverpool/Glasgow- områdena.

Objective/Mål 5b De gula (Objective/mål 5b) visar områden som klassificeras som mindre utvecklade jordbruksområden i behov av utvecklingsstöd.

Av kartan kan man sluta sig till att samtliga EU-stater har problem med starka och förhållandevis rika centralregioner och fattigare periferiregioner. I Storbritannien dominerar Londonområdet med sina 17 miljoner människor. I Spanien har Madrid en levnadsnivå som står i paritet med Nordeuropas medan övriga regioner kvalificerar för utvecklingsbidrag. I Belgien har Vallonien under historisk tid på olika områden - språkligt, ekonomiskt och administrativt - dominerat Flandern och resultatet är slående - Flandern har utvecklats till ett framträdande ekonomiskt stödområde trots dess centrala läge i Europa.

Ett strålande undantag är det forna Västtyskland. På grund av sin federala statsstruktur med ett antal politiskt jämbördiga regioner, med decentralt självstyre ("länder"), har under efterkrigstiden ingen stark centralregion utvecklats. I stället har "länderna" genom sina politiska beslutsorgan kunnat försvara den egna regionens utveckling. Resultatet av denna politik är tydlig - välståndsnivån är någorlunda väl fördelad på alla delstaterna. Västtyskland som helhet har dessutom upplevt den mest gynnsamma ekonomiska utvecklingen i Europa under efterkrigstiden.

Slutsatsen av detta torde bli att de centrala statsstrukturerna medverkat till uppkomsten av dessa impotenta periferiregioner med regional oförmåga att bevaka egna intressen, vare sig dessa är kulturella, territoriella eller ekonomiska är tydliga. För Sverige gäller dessutom att den offentliga utgiftsandelen av BNP är mycket hög och denna hänger ihop med en stor centralbyråkrati. Sverige har skaffat sig en förstaplats när det gäller offentlig utgiftsandel av BNP (65-75%) och få industrialiserade stater har så stor andel som Sverige av den totala industriella basen fördelat på ett så litet antal företag med en så framträdande koncentration till huvudstadsområdet. Det är inte klart hur stor del av koncentrationen till huvudstadsområdet, som är orsakad av den specifikt svenska historien respektive den centrala statsstrukturens oförmåga att fördela makt och välstånd

Näringslivets koncentration

Men oavsett orsaken till uppbyggnaden av ett fåtal mycket stora, och för all del mycket framgångsrika, företag i Sverige samt deras lokalisering till Stockholmsområdet, är det tydligt att denna process är resultatet av en mer eller mindre medveten politisk styrning under hela 1900-talet


Inte mindre än femton av de tjugotvå största företagen i Sverige, som står för 60% av den svenska exporten, ligger i Mälardalsområdet. Av de övriga sju ligger tre i norra, två i västra och två i södra Sverige.

Förutom den direkta lokaliseringen av stora företag till Mälardalsområdet så ägs eller kontrolleras stora delar av de medelstora och mindre företagen runt om i Sverige från Stockholm via investmentbolag. Den Stockholmsbaserade Wallenbergfamiljen utmärker sig bl.a. speciellt med sina stora ägarintressen. Bonniers är ett annat exempel och detta förlag står idag som majoritetsägare i Skånes största tidningskoncern Sydsvenskan. Samtliga stora affärsbanker har dessutom sina huvudkontor i Stockholm liksom försäkringsbolagen.

Till listan av Stockholmsstyrda näringslivssektorer måste också läggas de statliga verken av vilka flera har blivit eller är på väg att bli privatiserade - Telia, Posten, SJ, Systembolaget, Apoteksbolaget, Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB, etc. De vinster dessa generar i regionerna kommer knappast regionerna till godo.

Även korporativa organisationer som LRF, KF, OK, etc. med stora ägarintressen i mindre och medelstora företag landet över styr dessa från huvudkontor i Stockholm vilket bl.a. bidrar till att de vinster som genereras i den enskilda regionen inom bl.a. jordbruks- och livsmedelsektorn inte stannar där och gynnar den egna ekonomin.

Man måste också i detta sammanhang nämna organisations-Sverige där nästan samtliga större organisationer har sina huvudkontor i Stockholm. LO, SAF, TCO, SACO, studieförbunden, Röda Korset, Rädda Barnen, NTF, IOGT, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet m.fl. m.fl. Hur mycket pengar tar inte dessa organisationer hem till Stockholm i form av bidrag och medlemsavgifter?

Slutligen skall till denna digra lista även läggas statliga verk, departement och organisationer som till stor del har sin hemort till Stockholm. Det är visserligen riktigt att man en gång utlokaliserade en viss del av den statsoffentliga sektorn genom att placera några statliga verk utanför Stockholm - som t.ex. Sjöfartsverket (Norrköping), Boverket (Karlskrona), Fiskeristyrelsen (Göteborg), etc. Rekryteringsunderlaget för dessa utlokaliserade verk för kvalificerade chefspositioner finns fortfarande kvar i Stockholm och de stora övergripande besluten rörande verkens aktiviteter har inte utlokaliserats på samma gång.

Hur Stockholm gynnas ekonomiskt av denna koncentration av statliga, fackliga, korporativa organisationer och institutioner kan kanske belysas med följande exempel.

Riksdagens medel för EU-information

I oktober 1992 beslutat riksdagen att anslå 50 miljoner kronor för EU-information. För detta ändamål skapades en ad hoc- myndighet under civildepartementet - Sekretariatet för EU- information under ordförandeskap av Torbjörn Fälldin. Dessa pengar fördelades i runda tal på följande sätt:


* (inkl. framtagandet av broschyrmaterial)

Från Sekretariatet för EU-information meddelas att gynnandet av Stockholm vad gäller dessa bidragsutbetalningar är missvisande - "organisationerna skickar ju sedan ut pengar till hela landet". Men så lätt skall man inte komma undan. För det första visar siffrorna direkt att merparten stannar i Stockholm och finansierar bl.a. aktiviteterna hos den myndighet som fått i uppdrag att distribuera pengarna. För det andra har en rundringning visat att de bidragsmottagande organisationerna inte fördelat beloppen proportionerligt över landet ("Ni är så dåliga på att begära pengar där nere i Skåne", som en organisationsrepresentant uttryckte det). För det tredje råder det inget tvivel om att en stor del av pengarna hos de olika organisationerna konsumeras centralt (administrativa kostnader, resor, broschyr- och informationsmaterial, representation, etc).

Inkomstligan

På grund av den stora koncentrationen av politisk, näringslivsmässig, ekonomisk och institutionell makt till Mälardalen är det förklarligt att denna region har ett stort behov av kvalificerad arbetskraft. Som framgår bl.a. diagrammen på föregående sidor är det i Stockholm som både dagens och morgondagens utkomst- och inkomstmöjligheter finns men rekryteringsbehovet har inte hittills inte fullt ut kunnat tillgodoses av den lokala arbetsmarknaden. På trappan till varje universitet, från Umeå till Lund, står företag och institutioner från Mälardalen i kö för att rekrytera välutbildad personal. Det finns väl knappast någon familj i Skåne som inte har någon medlem, eller har någon i vänskapskretsen, som flyttat till Stockholm för utkomstens skull. Mer eller mindre evig överhettning, med obalans i tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden, samt behovet av att locka kvalificerade medarbetare från regionerna till Stockholm har skapat en för de övriga regionerna ogynnsam löneutveckling.


Den disponibla inkomsten för en genomsnittlig två- inkomstfamilj i Stockholm låg 1991 enligt Statistiska centralbyrån på ett genomsnitt av omkring 300.000 kronor per år - se diagrammet. Detta skall jämföras med motsvarande siffror i Skåne, Halland och Blekinge på omkring 255.000 kronor. En fråga som de styrande i regionerna skall fråga sig är: hur skall man kunna behålla kompetent arbetskraft på hemmaplan när inkomstskillnaderna är så stora?

Vad som borde vara orsak till ytterligare bekymmer för politikerna i regionerna är att den regionala ojämlikheten på löneområdet tenderar att öka för varje år. Den regionala skillnaden i inkomstutvecklingen för den disponibla inkomsten ökade - mellan 1989 till 1991 - med 14% i Stockholm jämfört med omkring 10% i Skåne, Halland och Blekinge. Inkomstklyftorna blir bara större!

Politisk styrning.

Det råder ingen tvekan om att Stockholm har positionerat sig väl inför framtiden. Rikets övriga regioner saknar egna politiska styrmedel eftersom de inte har några regionala beslutsorgan där politiska visioner och strategier kan utvecklas. I "regionen Stockholm" kan man redan idag demonstrera politisk kraft, man vet vad man vill. Politikerna i de övriga regionerna, den södra inte minst, uppvisar motsatt nästan total politisk oenighet på det inter-kommunala planet.

Medan politikerna i "region Stockholm" insett vikten av att ha ett kansli på plats i Bryssel för att bevaka de egna intressena kan man i övriga Sverige inte ens komma till elementär enighet om hur de geografiska regionerna skall se ut - än mindre arbeta tillsammans inom dessa för att bevaka egna intressen.

Medan politikerna i "region Stockholm" arbetar tillsammans för att profilera Stockholm på det internationella planet kan politikerna i regionerna inte ens enas om ett marknadsföringsbart namn på den egna regionen. Jämför Skåne, Skåneland, Sydsverige, olika varianter på Södra Sverige (innehållande olika delar av angränsade landskap) - buden är många.

Medan politikerna i "region Stockholm" lägger ner mycket arbete på lobbyverksamhet för att tillgodogöra sig fördelar som statliga lokaliseringar och statligt kapital (t.ex. Dennis-paketetet med motorvägssystem runt Stockholm, Arlandabanan, etc.) fanns det inte en enda skåning närvarande när avtalet till Öresundsbron förhandlades fram (SSK- information 1993:34). Medan Dennispaketet skall finansieras med statliga (gemensamma) medel i storleksordningen 20 miljarder får skåningarna nästan på egen hand betala sin byggnota på kanske 12 miljarder för Öresundsbron med broavgifter.

Medan politikerna "region Stockholm" lägger ner stora pengar och ansträngningar på att få olympiaden år 2004 ("skall inte belasta Stockholms skattebetalare") visar det sig nästan ogörligt att ena kommunpolitikerna i övriga regioner om en enda större inter-kommunal satsning.

Den territoriella röran

Ett av de för dagen mest allvarliga strukturproblemen i Sverige är det skyhöga statliga budgetunderskottet. Staten lånar drygt 200 miljoner årligen för att finansiera sin verksamhet. Samtidigt har den offentliga utgiftsandelen ökat från de 65% som OECD redovisat till drygt 70% idag. Man talar om nedskärningar på alla områden. Men det finns ett område som man ännu inte från centralt håll har tagit upp till debatt och det är samhällskostnaden för kaotiska svenska offentliga indelningen i funktionsregioner - den territoriella röran.

Under åren som gått har offentliga organisationer, institutioner och affärsdrivande verk, etc. fått dela upp landet i funktionsregioner utan inbördes samband. Denna indelning har gjort att det är svårt att få en överblick över den territoriella rörans konsekvenser - varken på det ekonomiska, politiska eller kulturella planet.

Vissa regionala indelningar har fått direkt negativa konsekvenser på det kulturella området som t.ex. Sveriges Televisions beslut att föra över Halland till region Västsverige. Detta beslut kunde riskera att skapa identitetsproblem bland hallänningarna vilket borde ha borgat för ett regionalt politiskt inflytande på detta område.

Andra indelningar är helt obegripliga - hur har det varit möjligt för det kulturvårdande etablissemanget att rycka Blekinge ur sitt östdanska kultursammanhang och föra över ortnamnsarkivet till Uppsala medan Skåne och Halland ligger kvar under Lund?

Väljare och skattebetalare i regionerna har en demokratisk rättighet att kräva politiskt ansvar från de egna politikerna. Men är det verkligen möjligt för politikerna att ha kontroll på utvecklingen i den svenska territoriella röran? Som framgår av kartorna finns det inte två regionala indelningar som är identiska - varje indelning är gjord utifrån egna önskemål och behov. Detta har skapat den regionala röran vilket ur regionpolitisk synpunkt innebär stora svårigheter att tänka och agera regionalt.


Och slutligen en tidningsartikel med karta över nordvästra Skåne med den passande rubriken "Gränsernas absurda värld.



Gå vidare till nästa kapitel.
© G. Hansson 2016