EU OCH REGIONERNA

Sverige ur takt med tiden

av Göran Hansson ©
Marieholm 1994

En bok från 1994 om det regionala perspektivet i EU-samarbetet och Sveriges framtida plats i "Regionernas Europa" som publicerades som ett debattinlägg inför Sverige inträde i EU 1995. Den publiceras nu på Internet som ett tidshistoriskt dokument om den debatt om regionaliseringen i Sverige förekom då och som nu - 2016 - åter blivit aktuell.

Definitioner

En förutsättning för att ett informationsflöde skall vara förståeligt är att alla parter använder ord och begrepp med någorlunda likartad betydelse. Ett försök att definiera de begrepp som ofta förkommer i sammanhanget finns under fliken Ordlista och defintioner ovan.


Kapitel 5

Kulturen och EU

EU:s kulturpolitik

EU handlar inte bara om ekonomi och handel utan också i mycket hög grad om kultur och kulturella värderingar. Nu har kulturen blivit en del av EU:s politik och ramarna för den läggs fast i Maastricht-avtalets §128 och §92.


Kulturens värde

Kulturens betydelse understryks ofta av EU:s ledande ideologer och kan kanske illustreras av två citat - en av EU-kommissionens ordförande Jaques Delors och ett som tillskrivs en av EU skapare, fransmannen Jean Monnet. Dessa uttalanden belyser kulturens betydelse i den utveckling som EU nu står inför. Även här i Sverige görs idag uttalanden som framhäver det Europeiska mångfacetterade kulturarvets betydelse.

EU:s kulturpolitik kan kallas för nätverksmodellen. Denna kulturmodell blir tydligare om den sätts i samband med andra kulturpolitiska modeller.

  1. Gåvomodellen. Enligt denna modell håller sig staten utanför kulturen. De kulturella aktiviteterna betraktas som varor och tjänster som allt annat och skall kunna leva på egna betingelser. Detta är den förhärskande modellen i t.ex. USA. Statsmakten varken finansierar eller styr det kulturella utbudet men har till gengäld en generös skattemässig syn på donationer från enskilda och företag som önskar stödja kulturen.
  2. Bidragsmodellen. Enligt denna modell anser staten att den har rätt att också styra innehållet i de kulturella aktiviteter som den finansierar. Om staten ger skall staten också styra. Denna modell är vanlig i t.ex. Storbritannien.
  3. Ingenjörsmodellen Denna modell är, eller har varit, den dominerande kulturpolitiken i det forna Sovjetunionen och i andra kommunistiska stater. Staten äger produktionsmedlen och staten bestämmer kulturens profil. Att inordna sig i detta var en nödvändighet.
  4. Arkitektmodellen. Denna modell är den dominerande i Sverige och i Norden. Staten skapar de kulturpolitiska ramarna och beviljar därefter de nödvändiga medlen. Staten själv engagerar sig inte direkt i de kulturella aktiviteterna utan överlåter åt fristående (om än ibland statligt ägda) bolag, föreningar, stiftelser, etc. att utforma och utföra det dagliga kulturarbetet.

Den svenska arkitektmodellen har orsakat en för regionerna ofördelaktig kulturstyrning mot Stockholm. Denna kulturpolitik har sitt ursprung i en flerhundraåriga tradition att försvenska de regionala kulturerna. Genom att ekonomiskt stödja kulturella aktiviteter i Stockholm på bekostnad av regionerna så tar man samtidigt bort möjligheterna för dessa att utveckla den egna kulturen. Hur stor denna ekonomiska styrning är framgår av diagrammet.


Diagrammet, som är baserat på faktainformation som publicerats av Kultur i Skåne i dess årliga publikation "Svart på vitt", visar hur de statliga kulturanslagen styrs mot Stockholm. De tre vänstra staplarna visar att varje innevånare i Stockholm erhåller drygt 540 kronor från den statliga kassan. Motsvarande för Göteborg är drygt 100 kronor och för Skåne 90.

Nätverksmodellen. Det är denna modell som finns föreskriven i Maastrichtavtalet. Den går ut på att man nationellt, regionalt och lokalt fritt skall få möjlighet att utveckla den egna kulturen utan styrning uppifrån. Baserat på insikten att en kultur bara kan utvecklas genom kontakter med andra kulturer (den förtvinar och dör i isolation), har man enligt Maastrichavtalet för avsikt att stödja regionala kulturkontakter över gränserna - att skapa ett kulturellt nätverk på alla nivåer. För detta skall de olika nivåerna stödjas på alla sätt - även ekonomiskt.

EU:s kulturpolitik, så som den formulerats i Maastrichtavtalet, förutsätter att det finns en beslutsnivå även på det regionala planet med mandat att investera egna medel och krafter i den egna kulturen. Med sådan regional beslutsnivå kan även krav ställas på en rimlig andel av kulturbevarande medel från statligt håll.


Maastrichtavtalet lägger sålunda grunden för en subsidiaritets-dialog mellan de statliga, regionala och lokala nivåerna även på det kulturella området. Detta kommer att ge nya möjligheter att försvara och utveckla den egna kulturprofilen i regionerna.

I Maastrichtavtalet argumenteras för att den stora kulturella mångfalden i Europa även i framtiden skall vara dess speciella kännemärke. Det skall alltså inte under några omständigheter framtvingas en gemensam "europeisk kultur". Denna kulturpolitiska manifestation har stora möjligheter att bli vägledande även på det globala planet vilket bådar gott för även mindre bemedlade kulturregioner i världen.

EU och de mänskliga rättigheterna

Det är inte fruktbart att försöka analysera EU s utveckling utan att ta de mänskliga rättigheterna med i diskussionen. Inte den del av de mänskliga rättigheterna som handlar om våld och tortyr - dessa aktiviteter är vi väl förskonade från i Västeuropa idag. Istället är det de mänskliga rättigheterna om kulturens framtid och människors rätt till respekt och värdighet det handlar om.

Det är otänkbart att EU-konstruktionen, med Maastrichavtalet som den senaste byggstenen, skulle kunna utvecklas utan att man tog hänsyn till de mänskliga kulturella rättigheterna. EU:s avtalstexter måste inkludera, inte bara dagens syn på de mänskliga rättigheterna, utan även morgondagens. Och morgondagens mänskliga rättigheter kommer i allt större utsträckning att handla om kollektiva rättigheter för jordens alla kulturgrupperingar. Tre organisationer står som föregångare när det gäller nya synen på de mänskliga kollektiva rättigheterna nämligen Europarådet, EU och ESK. FN har hamnat på efterkälken.

Under senare år har dessutom fristående internationella organisationer skapats som tagit som sin uppgift att bevaka folkgruppernas rättigheter:

  1. UNPO (Unrepresented Nations and Peoples Organisation) med säte i Haag arbetar på det globala planet.
  2. FUEN (Federal Union for European Nations) i Flensburg arbetar inom den europeiska sfären.

Hittills har de mänskliga rättigheterna inom FN-sfären knutits till individen. På senare år har man insett att detta inte är tillräckligt och nu framstår det tydligt att kulturella särarter och minoritetsidentiteter måste erkännas, respekteras och skyddas mot vanvård, ringaktning och förstörelse. Dessa kulturella rättigheter handlar om språk, historia, folklig identitet och rätten till det territorium de olika grupperna fått i arv av sina förfäder.

FN är idag en organisation som, namnet till trots, representerar stater. Därmed har FN fått begränsa sig till frågor av mellanstatlig karaktär. FN saknar sålunda verktyg att handskas med medlemsstater som förgriper sig på eller negligerar kulturminoriteter inom dess gränser. De inomstatliga kollektiva rättigheterna har således varit FN:s svaga punkt. Det internationella samfundet, bl.a. representerat av FN, har alltför länge negligerat minoriteters, nationaliteters och folkgruppers rättigheter. Praktiskt taget alla stater har problem inom detta område men man har överlag varit obenägen att från statligt håll vilja diskutera dessa.

FN:s nya syn på den mänskliga rättigheterna

Det förefaller dock som om FN är på väg att tänka om. Från FN i Genéve kommer signaler om att en mellanstatlig debatt om den framtida synen på folkgruppers rättigheter är på gång. Tyvärr verkar det som om det inte finns någon enskild medlemsstat som är villig att ta det första steget - kanske tror man att den administrativa struktur som är baserad på den traditionella suveräna staten kommer att falla ihop när makt och inflytande flyttas från central till kulturregional nivå.

FN:s kommission om de mänskliga rättigheterna antog i februari 1992 ett utkast till en deklaration för personer som tillhör nationella, etniska, religiösa eller språkliga minoriteter. Denna nya deklaration antogs av FN:s ekonomiska och sociala råd och FN:s generalförsamling senare under året, går mycket långt i sitt försvar för folkgruppers rättigheter. Enligt denna deklaration, som utarbetats av en arbetsgrupp inom FN som tillsattes redan 1978, skall staterna:

  1. skydda minoriteternas existens.
  2. skydda deras nationella, kulturella, religiösa eller språkliga identitet genom lagstiftning eller andra åtgärder.
  3. skapa goda förutsättningar för att minoriteterna skall kunna utveckla sin kultur, religion, sitt språk och sina traditioner.
  4. om möjligt skall undervisning ske i minoritetens modersmål.
  5. kännedom om minoritetens historia, tradition, språk och kultur skall uppmuntras i undervisningen, också för majoriteten i landet.
  6. minoriteten skall ha rätt att medverka i beslut på statlig och regional nivå i frågor som berör dem.

Denna resolution är en utvidgning av den allmänna konventionen om de mänskliga rättigheterna från 1947 som innehåller förbud mot diskriminering p.g.a. ras, hudfärg, kön, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, förmögenhet eller börd.

Artikel 27 säger att: "...de som tillhör etniska, religiösa, eller språkliga minoriteter skall inte förvägras rätten till sitt eget kulturliv eller att använda sitt eget språk." I detta ligger ett förbud mot diskriminering men tyvärr inte en skyldighet för staten att positivt stödja en minoritets strävanden att bevara sin kulturella egenart. Därför försvagades den ursprungliga konventionstexten.

Europarådets konvention

Sverige är en av de stater som grundade Europarådet i början på 50-talet och har därmed varit bunden till de konventioner och avtal som under åren antagits av rådet. Medan man i flertalet västeuropeiska stater inkorporerat Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna som en del av den egna lagstiftningen, har man i Sverige avstått från detta. Man har ansett att den inte är förenlig med svenska rättstraditioner på det område som resolutionen omfattar. På grund av att Sverige inte inkorporerat konventionen, har man många gånger fått finna sig i att ha blivit dragen inför rätta i Strasbourg.

Europakonventionen ingår som en del i Maastrichtavtalet och detta för med sig att Sverige efter ett medlemskap automatiskt ansluter sig till konventionen även i den egna lagstiftningen. I och med att Sverige lämnade in sin medlemsansökan 1991 tillsatte regeringen en utredning för att utreda konsekvenserna för detta. År 1994 lade justitiedepartementet fram sin rapport och regeringen presenterade sin proposition till riksdagen under våren. Riksdagen har nu godkänt propositionen och inkorporeringen av Europakonventionen kommer i sin helhet att ske den 1 januari 1995. Från centralt håll vill man inte acceptera påståendet att det är Sveriges medlemskap i EU och Maastrichtavtalet som framtvingat denna omsvängning från svensk sida.

Europakonventionen innehåller i §14 en bestämmelse om åtnjutande av kulturella fri- och rättigheter och det är troligen på grund av att den stödjer en inomstatlig mångkulturell utveckling som orsakat bryderierna i Stockholm under årens lopp: "I stater med etniska, religiösa eller språkliga minoriteter får personer tillhöriga sådana minoriteter inte undanhållas rätten att, tillsammans med andra som tillhör samma grupp, utöva sitt eget kulturliv, bekänna sig åt och utöva den egna religionen eller tala och skriva sitt eget språk."

Avtalet om Europas småspråk

I Europarådet pågår sedan en tid tillbaka ett intensivt arbete för att ge ett starkare skydd för minoriteter. Bland annat diskuteras upprättandet av särskilda mekanismer inom Europarådet för att skydda de nationella minoriteterna. Som ett led i detta arbete togs ett avtal fram som skall skydda Europas småspråk vilka håller på att försvinna under trycket från såväl de statsdominerade officiella språken på hemmaplan som för de stora tunga EU-språken. Detta avtal - Europarådets avtal om regionala och nationella språk - godkändes av en stor majoritet av Europarådets ledamöter. Även de närvarande ledamöterna från Sverige godkände avtalet i dess slutliga form. Det är därför häpnadsväckande att man från centralt håll i Sverige ännu inte ratificerat avtalet.

Avtalet ger Europas småfolk rätten att använda sitt eget språk i det dagliga livet, att studera och utveckla det samt att få tillgång till minst en radio- och televisionskanal på det egna språket. Följande stater har redan skrivit på: Danmark, Tyskland, Luxembourg, Nederländerna, Spanien, Österrike, Cypern, Finland, Ungern, Liechtenstein, Malta, Norge och Schweiz. För dessa stater gäller att avtalet därmed blivit en del av det egna lagsystemet.

ILO-resolutionen nr 169

ILO-resolution från år 1989 om ursprungsfolk utgör en utveckling av konvention 107 från 1957 om skydd av urbefolkningar. Denna resolution genomsyras av respekt för folkgruppernas (ursprungsbefolkningars) särart där kulturell och social integration ses som en möjlighet och inte en nödvändighet. Även här har Sverige gått emot den allmänna trenden i Europa och vägrat att ratificera denna resolution.

Enligt konventionen skall regeringarna se till att ursprungsbefolkningarnas rättigheter skyddas och deras integritet respekteras. Särskilda åtgärder skall vidtas för att skydda deras identitet, institutioner, egendom, arbete och miljö. Den mest omdiskuterade paragrafen är §14 som ger ursprungsbefolkningarnas äganderätt och besittningsrätt över områden som de traditionellt förfogar över erkänns - man ger helt enkelt kulturregionerna rätt till visst självstyre.

Sveriges grundläggande problem när det gäller denna typ av kollektiva rättigheter kommer fram i den svenska statens protestyttrande vid den internationella FN-konventionen i Genéve (ILO) 1988 rörande avsnittet om resolutionens kollektiva rättigheter :

"Introduktionen av termen 'folk' framkallar omedelbart frågan om nationellt självbestämmande för ursprungsbefolkningar. Eftersom denna fråga kan få långtgående politiska effekter, som ursprungligen inte är avsedda är bytet av (termen) 'befolkning' till 'folk' olämplig."

Man har från den svenska regeringens sida uppenbara problem med att acceptera att kulturell regional mångfald existerar även inom Sveriges gränser.

Begreppet folkgrupp och kulturdefinitionen.

I två internationella konventioner står att "alla folk har rätt till självbestämmande". Baserat på denna rättighet har de rätt att fritt bestämma sin egen politiska status och sin egen ekonomiska och sociala utveckling". Ett flertal stater, däribland Sverige, binder denna formulering till principerna om statens suveränitet och statsgränsernas okränkbarhet.

I praktiken säger man i dessa stater att FN:s formulering "folk" härrör sig till begreppet "ett svenskt folk", "ett tyskt folk", "ett franskt folk". Med detta följer underförstått "en svensk kultur", "en tysk kultur",. o.s.v. samt "ett svenskt språk", "ett tyskt språk", o.s.v. Med denna tolkning anser man sig följa de mänskliga rättigheterna men samtidigt står det alltmera klart att det är på grund av denna tolkning som många centralstater börjar få allvarliga problem på hemmaplan.

Idag finns konflikterna inom centralstater som inte klarar av att anpassa sig till de olika kulturfolkens krav på respekt och en rimlig andel av de kulturvårdande resurserna.

Hur ser då den nya synens definition av begreppet folkgrupp eller kulturgruppering ut? Här finns flera formuleringar men man kan säga att dessa i princip betyder detsamma. I korthet kan sägas att de mänskliga rättigheterna, som de olika staterna och institutionerna ovan ger uttryck för, handlar om kulturgrupperingars rätt till det egna språket, historien, den folkliga identiteten och rätten till det territorium som de olika folkgrupperna fått i arv av sina förfäder

Vad gäller definitionen av begreppet "folkgrupp", den definition som staterna så konsekvent sökt undvika att ge uttryck för, kan följande kriterier användas: en folkgrupp bebor ett klart definierbart territorium, den har en egen kultur, dess historia skiljer sig från omgivande folkgruppers och den har eller har haft ett eget språk. Eller uttryckt på ett sätt som är vanlig bland organisationer på området:

  1. "En folkgrupp är en folklig gruppering som har ett eget språk, en egen kultur eller egna traditioner. Den har inte en egen stat i det territorium den bebor eller har en nationalitet som är hemmahörande utanför staten."

Även Svenska Unescorådet har anammat en ny och modern tolkning av begreppet kultur. (Det svenska Unescorådet är en statlig institution som sorterar under civildepartementen och har inget direkt samband med Unesco i Paris vilken är en kulturorganisation som sorterar under FN) Det svenska Unescorådet uttrycker kulturdefinitionen på följande sätt:

  1. "I Unescos definition är kultur inte längre kopplad till konsten och litteraturen utan också till människors levnadssätt, grundläggande rättigheter, värderingar, traditioner och trossatser. Genom denna definition har man också lagt en grund för erkännande av olika nationers och folkgruppers egenart. Man har erkänt alla folks kulturella identitet och markerat att alla kulturer utgör människosläktets gemensamma arvedel."

Sverige och de regionala rättigheterna

Det ovanstående är en kortfattad summering av de konventioner, regler och överenskommelser som är relevanta i detta sammanhang och som berör minoriteters kulturella rättigheter och möjligheter. Man kan säga att dessa regler - som berör både fysiska och sociala såväl som kulturella mänskliga rättigheter - gäller alla individer i en stat, således även dem som tillhör urbefolknings- eller minoritetsgrupper. Många av de ekonomiska, identitetsmässiga och sociala problem som drabbar dessa grupper skulle kunna undvikas om staterna i fråga respekterade dessa regler.

I EU-konstruktionen - och för EU:s framtid - är det uppenbart att man inom EU måste ta hänsyn till de mänskliga rättigheter som gäller, inte bara med utgångspunkt från gårdagens tolkning utan från dagens och morgondagens. Skulle EU gå emot dessa regler skulle detta resultera i protestaktioner både från människorättsorganisationer och från de regioner som redan uppnått regionalt självstyre - eller är på väg mot en ökad autonomi på olika områden.

Den grundläggande frågan är om man också regionerna i Sverige kan åberopa "folkgruppsstatus" och om de har möjligheter att hävda särskilda "regionala rättigheter" samt i vad mån dessa möjligheter kan komma att påverkas av ett eventuellt svenskt medlemskap i EU.

Flera av de frågor som berör regionernas framtida möjligheter att bevara sina kulturella och språkliga särarter hänger ihop med EU:s fundamentala principer - nämligen fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital.

En förutsättning för den fria rörligheten är att "nationella" (d.v.s statliga svenska) regler, vilka skapar hinder för den fria rörligheten, ersätts med gemensamma EU-regler. EU:s grundenheter - d.v.s. regionerna - sammanfaller ofta med kulturregionerna.

EU ger därmed regionerna helt nya möjligheter att upprätta egna beslutsorgan inom ramen för dess region- och regionalpolitik. Denna utveckling kommer naturligtvis att få stor betydelse för Sveriges framtid som stat och utvecklingen bevakas noga och med stort intresse av den svenska maktapparaten.

Näringslivspolitik - det regionala alternativet

När man centralt i en stat uppdagar att delar av näringslivet håller på att försvinna, när utbildad arbetskraft flyttar utomlands - brain drain, när kapitalet rinner iväg och när det investeras mera svenskt kapital på annat håll än hemma - då måste man finna metoder att motverka detta, d.v.s. göra den egna staten mera attraktiv.

År 1988 hade 22 svenska internationella företag 530.000 anställda utomlands och 400.000 i Sverige. Sex år senare, alltså år 1994, har dessa företag 670.000 anställda utomlands och 280.000 i Sverige. Med hög ränta och hög inflation har sålunda en stor del av den konkurrensutsatta produktionen straffats ut.

Denna massiva utflyttning av arbetsplatser på så kort tid, är en av orsakerna till den kris som slog ner som en blixt 1989-90. Detta resulterade i de tvärpolitiska krispaket vars syfte var att lugna "marknaden" d.v.s. ge utfästelser om en gynnsammare företagarmiljö i Sverige. Förhoppningen var att man skulle kunna vända trenden.

När man på statlig nivå ser dessa problem nalkas sättes alla krafter in på att förhindra denna för staten så ofördelaktiga händelseutveckling. Man försöker stoppa de internationella företagens reträtt med alla medel. Till sin hjälp har man bl.a. ett antal av de traditionella verktygen - inflationsbekämpning, räntepolitik, utbildningspolitik, näringslivspolitik, etc.

En regional vision

Det anses sålunda som helt naturligt och riktigt att man på statlig nivå tar till en rad medel för att förhindra att produktion försvinner, företag läggs ner och att utbildad arbetskraft flyttar. Men det som faller sig riktigt på statlig nivå gäller inte på regional nivå. När företag och arbetsplatser flyttas från regionen utlöses sällan motsvarande aktiviteter. "Vi vill inte bryta statens möjligheter att upprätthålla och styra mot nationella mål", säger somliga. "Det behövs ingen regional beslutsnivå - det räcker med en statlig och en kommunal" säger andra.

Ofta är det också så att statens ansträngningar att skapa nya arbetstillfällen i de "traditionellt svenska" industrisektorerna, där en insatt krona ofta ger den störst återbäringen, går på tvärs mot de regionala intresseområdena. Vilket ansvar har de regionala politikerna gentemot de egna väljarna när deras intressen kommer i konflikt med statens?

Ett annat område som inte fått tillräcklig uppmärksamhet i den svenska regiondebatten är den konkurrenssituation gentemot Europas övriga regioner som kommer att uppstå när Sverige blir en del av ett Europa som på många håll har infört en dynamisk regional struktur på alla områden.

Inom EU finns idag 77.000 kommuner och 182 basregioner - de senare med varierande grad av regionalt självbestämmande. Till detta antal skall läggas kommunerna och regionerna i de nya medlemsstaterna Sverige, Finland, Norge och Österrike.Många av EU:s regioner är redan mycket aktiva på den europeiska arenan och lägger ner stora ansträngningar på att attrahera ny produktion och utom-regionala investerare.


Den dag ett stort multinationellt företag annonserar att de planerar att bygga en ny fabrik kommer ett antal av dessa 182 regioner och 77.000 kommuner att omedelbart tillsätta en aktionsgrupp som får i uppdrag att utveckla en strategi för att få företaget att lokalisera fabriken till just den egna kommunen/regionen. För att lyckas krävs ett antal "marknadsföringsverktyg"

  1. Ett gångbart namn. En nödvändighet för att lyckas i marknadsföringen av den egna regionen är att man har ett gångbart namn - ett trade name. Detta inser man i Flandern. När man - som i annonsen här intill - marknadsför sig utomlands gör man det som Flandern och inte som Nordbelgien. Nordbelgien är inget namn - det är en geografisk beteckning.
  2. Tydliga beslutsstrukturer. Det måste på regional nivå finnas en instans som kraftfullt för regionens talan. I alla förhandlingssituationer är det nödvändigt att veta med vem man skall förhandla och att denne " "någon" har mandat att fatta beslut.
  3. Utan statistik - ingen region. Lokaliseringen av ett nytt företag kräver idag mycket kunskap om både produktions- och avsättningsmarknaderna. Valet faller på den region som kan prestera optimala förtjänster på alla områden - infrastruktur, arbetskraft, utbildningskapacitet, kommunikationer, kunskapsnivå, etc. En region utan samlad statistik får det svårt att framhålla de egna fördelarna för en potentiell investerare.
  4. En regional vision. Det är en fördel om regionen har en klar och tydlig regional politisk vision - man vet vad man vill och vart man är på väg. Denna vision hjälper till att skapa entusiasm och självtillit inom regionen vilket i sin tur utåt skapar förtroende och en känsla av långsiktighet. Detta uppfattas av eventuella samarbetspartners som mycket positivt.
  5. En vinnande strategi. Knappast något större företag har undlåtit att skaffa sig en strategi inför framtiden. Man vet var man befinner sig i dagsläget och man bestämmer sig för var man vill vara vid en viss tidpunkt i framtiden.

Regional politisk impotens

I den södra regionen - d.v.s. den som innefattar Skåne - finns ingen regional beslutskraft. Här råder stor intern politisk oenighet i kombination med egen oförmåga att samlas kring viktiga frågor. På sina håll har man skapat ad hoc-betonade kommunala landskapsförbund för att lösa vissa inter-kommunala frågor.

Parallellt med dessa strävanden verkar ett antal andra intressen - t.e.x. länsstyrelserna - som drar åt ett annat håll utifrån sina egenintressen och för att bevara det bestående. Till detta kommer att regionfrågorna från vissa håll förs utifrån den offentliga förvaltningens, den statliga kontrollens och den kommunalpolitiska positioneringens egenintressen. De splittrande krafterna är enorma.

Som en konsekvens av detta splittrande politiska spel kan man konstatera att:

  1. det finns idag inget politiskt forum med mandat att definiera regionens territoriella omfång. Av denna anledning har regionens olika delar inte kunnat förhandla fram en i ett Europasammanhang lämplig regionenhet. Staten mörklägger frågan och driver långbänkspolitik.
  2. regionen har inte kunnat enas om ett gångbart namn. Det enda man kunnat prestera hittills från officiellt håll är den geografiska beteckningen "Sydsverige" Som en konsekvens av identitetslösheten firar man "Årets sydsvensk" i Skåne och för turistpropaganda utifrån hybriden "Südschweden".

En potentiell investerare från utlandet vet idag inte vem i regionen han skall tala med. Landshövdingen ställer upp men denne är statens representant och har inte ett regionalt mandat att fatta beslut för regionens räkning. Finansborgarrådet i Malmö gör det också ibland men hans mandat inskränker sig till Malmöborna. Landstingets representanter gör det också ibland men deras länsvisa mandat inskränker sig till hälso- och sjukvård. För att finna personer med beslutsförmåga rörande södra Sverige måste investeraren helt enkelt resa till Stockholm.

Det finns idag ingen samlad statistik som är näringslivsanpassad och som täcker hela regionen. Den statistik som finns är producerad av länsstyrelserna och är därmed länsbaserad. Länsstyrelserna har inget eget intresse i att sammanställa information utanför det egna länet. Statistiska Centralbyrån (SCB) sammanställer statistik kommunvis i s.k. kommunprofiler men ingenting på regionnivå. En förutsättning för att regional statistik skall göras tillgänglig är att någon först definierar regionernas omfång.

Det svenska politiska systemet

Politiskt stöd för svåra beslut gäller inte bara i riksdagen eller tvärs över de politiska gränserna utan också i hög grad ett politiskt moraliskt stöd från medborgarna. Det bristande förtroendet för politiker och det politiska systemet tyder på att detta stöd inte finns.

Var kan man finna källan till detta bristande förtroende för det politiska systemet? Låt oss titta närmare på det system som ibland kallas för "den representativa demokratin". Bilden ""Idag" illustrerar det parlamentariska och demokratiska systemet i Sverige.

Systemet är baserat på att medborgarna har konstitutionell rättighet att välja till tre nivåer - riksdagen, landstinget och kommunerna. Linjen från väljaren till EU- parlamentet har avsiktligt utelämnats. EU föreskriver att representanterna skall väljas direkt och inte utses av de politiska partierna.

Från svenskt håll kommer signaler att man inte, åtminstone till en början, kommer att tillåta direktval till parlamentet utan kommer att utse representanterna interimt från centralt håll. Till dess att det är klart att valet verkligen blir direkt och inte genom "filtret"kan inte linjen dras.

Kännetecknande för den representativa demokratin och partivalet är att medborgarnas inflytande på politiken hålls på ett absolut minimum. Väljarna får mycket litet inflytande på den politiska processen efter det att röstsedeln lagts i röstlådan. Urvalet av personerna sker utanför väljarens kontroll i vad man skulle kunna kalla för ett partivalsfilter.

Vad som kommer ut i andra sidan av detta filter är i det stora hela upp till politikerna själva.

Ett regionalt alternativ

Den regionala lösningens kärna ligger i ett mönster av direkta linjer mellan den enskilde medborgaren och de beslutande organen. Till skillnad från dagens situation där indirekta val och partifiltrering fördunklar den politiska bilden siktar den Regionala lösningen att lyfta fram väljaren till en direkt ansvarsposition när det gäller att påverka politiken genom att utse personer till såväl EU-parlamentet som övriga organ.

Det har ofta framhållits att den viktigaste vitamininjektionen för människor och folk såväl som för demokratin är ansvar. Detta ansvar måste göras övertydligt och detta inträffar vid en direktvalsmodell.

Bilden visar att medborgarna direkt via personval skall välja politiska representanter till 5 olika organ:

  • EU-parlamentet
  • EU:s regionkommitté
  • Riksdagen
  • Regionparlamentet
  • Kommunen

Medborgarna får genom detta "full demokratisk pott".

Det regionala parlamente

Det tunga politiska organet blir det regionala parlamentet, d.v.s. det som tidigare i denna skrift beskrivits som "the Basic Region" - basregion - NUTS 2-region. Samhällskontrollen i systemet sker dels från EU-kommissionen i övergripande frågor enligt Europaavtalen dels från riksdagen i de frågor som ligger på statlig nivå.

Ett fullvärdigt utnyttjande av subsidiaritetsprincipen innebär att den fördjupas neråt i systemet. I dag talar man bara om subsidiaritet mellan EU-organen och staten. I den Regionala lösningen skjuts så många frågor/beslut som möjligt från statlig central till regional och kommunal nivå.

För att systemet skall kunna fungera krävs att varje beslut fattas på den mest effektiva nivån. En inomstatlig subsidiaritetsdialog kommer att avgöra beslutsfördelningen. Viktigt är dock att den regionala nivån styrks genom att den offentliga verksamheten inordnas under det regionala parlaments huvudmannaskap.

Den regionala beslutstrukturen

Den Regionala Lösningen innebär att centrala organ befrias från beslut som bättre kan hanteras regionalt. I denna process skall den statliga regionala sektorröran - den territoriella röran - anpassas till de nya regionerna.

Behovet av kommunförbund minskar. Landstingen uppgår, liksom länsstyrelsen, under det regionala parlamentets huvudmannaskap. Kommunernas funktioner och beslutsområden blir i det närmaste oberörda, men huvudmannaskapet skiftar från statlig till regional nivå.

I den svenska hanteringen av vår Europaframtid har den regionala lösningen nedprioriterats. Starka partsintressen har hindrat en fri diskussion om det mest självklara, om det som bäst passar in i både det europeiska mönstret och om en framtida lösning på det strukturproblem som råder i Sverige.

Slutord

Under de senaste två åren har den problemställning som här beskrivits förts fram i debattartiklar, på seminarier och genom föredrag. Detta har skett runt om i Skåne, Halland och Blekinge - i kommuner och föreningar, på företag och i studiekretsar. Erfarenheten från dessa sammankomster är dels att kunskapsbristen om EU är stor och dels att ovanan att diskutera utifrån ett regionalt perspektiv på sina håll hämmar tankarna.

Orsaken till detta - både kunskapsbristen och ovanan vid regiontänkandet - är att media och politiker är för snäva i sin rapportering och informationsspridning. Man lider givetvis av tids- och resursbrist vilket är helt förståeligt. Men det synes också finnas en rädsla för att diskutera i banor som inte stämmer med "svensk riksnorm"

Om detta är fallet så är det rätt när det hävdas att Sverige i Europafrågan lider av beröringsångest. Man vill inte ta till sig nya utmaningar inom ramen för den regionala europeiska utvecklingen.

Trots detta finns det anledning till optimism för dem som är regionalt och europeiskt inriktade. Sverige är ett rike med regioner som geografiskt, näringsmässigt, kulturellt, historiskt, språkligt och folkligt bär på stora olikheter. I en europeisk framtid kommer dessa olikheter att dra åt olika håll och kräva sin rätt på många områden.

Detta är i så fall lyckligt. Den svenska centralstaten kan då växa och gå vidare till en regional utveckling som är i harmoni med både Europa och sina egna basförutsättningar.

Albert Einstein: "Vi kan inte lösa dagens problem med det tänkande som ledde fram till dagens problem"



Gå vidare till Ordlista och definitioner.
© G. Hansson 2016