Regionalismen inför 2000-talet

av Göran Hansson och Peter Broberg

Utgiven 1999

Innehåll

Del 1

  • Introduktion
  • Regiontanken - freden och mångfalden
  • EU:s Basregioner och Regionkommitté
  • Staten - nationernas förstörare
  • Centraliseringens materiella och kulturella aspekter
  • Staten i det globala samhället
  • De regionala kulturernas förstatligande

Introduktion

Vi lever i ett samhälle i stark förändring. Det uppstår en ny samhällsbild på alla områden med globaliseringen av ekonomi, näringsliv, kultur och sociala mönster. I detta nya mönster har de gamla statliga beslutsstrukturerna inte samma givna plats som tidigare. Det uppstår behov av nya beslutsnivåer – både över och under den nuvarande statsnivån. Märkligt nog har detta inte i Sverige lett till en allmän och folklig diskussion om strukturella förändringar trots att politikens nivåer, dimensioner och komplexitet ökar. Staten som en politisk och administrativ enhet – en produkt av 17- och 1800-talen - har under senare år tappat väsentligt i inflytande, legitimitet och betydelse. Trots detta utgör den huvudenheten i de visioner om framtidsutveckling och konfliktlösningar som dominerar tänkandet bland flertalet av dem som innehar den politiska makten i världen.

För Europa gäller att den överstatliga enheten – EU - framställs som en identisk makrokopia av vår nuvarande samhällsorganisation. Många människor tar därvid avstånd från en nödvändig strukturell förändring på både stats- och Europanivå. Man tycker att staten redan nu är en alltför stel och opåverkbar storebror. Genom att den regionala diskussionen uteblivit upplevs den Europeiska Unionen bland många som en ännu värre centralbyråkrati – en ny ”jättestat”.

När man talar om regionalism, så rör man sig med ett koncept som gäller en ny decentral social och politisk struktur, vilken förutsätter övergripande styrorgan. Regionalismen ser både EU, staten och regionerna som viktiga och betydelsefulla enheter. I denna är det närhet, decentralisering, flexibilitet och friare utvecklingsmöjligheter som är ledorden. Det är dessutom ett koncept som har kulturell mångfald som riktmärke och där det ekologiska perspektivet är grundläggande på ett sätt som stämmer överens med den logiska geografi som en gång skapade det regionala mönstret i Europa.

Den här utarbetade skriften är gjord för att lyfta fram det regionala synsättet. Ämnet regionalism, så som det framförs här, diskuteras numera på många håll – i universitets- och samhällssymposier över hela Europa. I flera stater har regionaliseringsprocessen kommit långt, i andra har den just påbörjats.

I vissa stater t.ex. Sverige och Danmark har diskussionen om en regionalisering inte kommit igång på allvar. Centralismen i tänkandet vilar tungt över samhället. Det är dock hög tid att man börjar fundera över, och politiskt inrätta sig på, nödvändigheten av en ny regional europeisk framtid.

Marieholm i januari 1999
Göran Hansson - Peter Broberg


Regiontanken - freden och mångfalden


Samhället och förändringstrycket

Världssamhället är inne i en snabb förändringsprocess. Den teknologiska utvecklingen har medfört att nya förhållanden uppstått, nya samband har vuxit fram och gamla strukturer tvingas därmed till förnyelse. Ekonomi, handel, kommunikation, produktion och information får nya villkor och förutsättningar.

Också storleksmönstret påverkas. De politiskt-geografiska enheterna ställs inför nya utmaningar och det gäller från världssamhället som helhet via staten ner till kommunerna. Speciellt utsatt är staten. Detta är t.ex. tydligt inom teknik och ekonomi. Överstatliga marknadsblock har bildats (EU, Nafta, Asean etc), företagen blir alltmera multinationella och teknikutvecklingen har i flera avseenden förts över på överstatliga samverkansformer. Exempel på sådana är energi- och rymdprogrammen, utvecklingen av flygplan, tåg och bilar, samt forskning kring avancerade produkter av många slag.

Staten har uppvisat en tämligen stor anpassningsförmåga uppåt när det gällt nya ekonomiska och tekniska projekt. En sådan anpassning saknas emellertid i hög grad när det gäller justeringar neråt. Detta hämmar demokratin och kulturen. Anledningen till detta är att staten i de flesta fall vilar på ett historiskt konfliktfundament. Många stater är resultatet av erövringar, krig med grannar, exploatering av provinser, kolonisation och fasthållande av oekologiska och kulturödeläggande gränser. Staten, med de expansionistiska drag som historien uppvisar, är inte bara ett gammalt problem den är också ett nutidsproblem.

I den nutida utvecklingen har i Europa staten och dess styrorgan, inklusive dess parlamentariska institutioner börjat förlora i betydelse. Många beslut flyttas uppåt – t.ex. till EU, FN, NATO, IMF och WEU – och den försvagning som därmed sker får också en inomstatlig betydelse. Statens olika delar – regionerna – riktar sina blickar dels mot Bryssel och dels mot sina grannregioner oavsett statsgränserna och i mindre grad mot de gamla huvudstäderna. Detta är ett uttryck för att regionerna önskar beslutsmakt över den egna situationen – en strävan som i grunden kan vara demokratiskt, ekonomiskt och kulturellt fördelaktig.

En utveckling mot större regional frihet hade kunnat ske utan speciella problem, om inte statsnationalismen varit så stark. I många stater finns ett komplex av statlig dominans, utnyttjande, negligering och förakt gentemot de regionala kulturer och ursprungsnationer som finns inom dess gränser. Centralmaktskonservatism och huvudstadsarrogans är vanlig. Detta komplex är mycket konserverande och hindrar friare och mera demokratiska samverkans- och utvecklingsformer både i de egna regionerna och inom ramen för de nya överstatliga enheterna. Statsnationalismen med dess chauvinistiska tendens är en broms på utvecklingen.

Det är viktigt att söka bort från denna statsnationlisms negativa dominans genom att finna vägar framåt där anpassningar till demokratiska och kulturella krav och önskemål kan ske. Detta kan göras utan att staten som institution nödvändigtvis behöver upphöra. De tankar som samlas inom begreppet ”regionalism” är försök på att finna sådana vägar. Bakgrunden för regionalismen som politisk idé är att finna ett sätt att förena den logiska geografin, den historiska bakgrunden, de kulturella rötterna och demokratin i en process som vilar på ickevåldsprincipen i ett globalt rörligt samhälle samt på respekt för de gruppmässiga kulturella mänskliga rättigheterna. I ”Regionernas Europa” försvinner inte staten i denna process men anpassas till nya förhållanden.

Ett koncept av regional typ måste kunna fungera globalt. Då det förutsätter en uppgörelse med ”statsnationalismen” är det lämpligt att en beskrivning av ”regionalismen” tar sin utgångspunkt i Europa. Det är här den moderna staten uppstått och det är här vi tydligast kan se relationerna och kampen mellan staten och dess delar – regioner, nationer och provinser.


Regionbegreppet

Begreppet region har som grundbegrepp ingen särskild betydelse. Man talar ibland om regioner i ett vidare perspektiv, t.ex. kring Östersjön. Ibland omfattar regionbegreppet närliggande områden på båda sidor om en statsgräns, t.ex. kring Öresund och ibland menar man en stadsregion, t.ex. kring Glasgow. När man inom regionalismens ramar använder regionbegreppet, så är detta knutet till såväl geografin som historien. De flesta samhällsbildningar har sina rötter i en tid då människan styrdes av naturen. Man hade inte teknik till att betvinga naturen och därför kom samhällsbildningarna i historisk tid att följa naturliga barriärer. Det blev den logiska geografin som styrde.

När vissa regioner inom statskonceptets ram expanderade - bl.a. med teknikens hjälp – inkorporerades allt större områden i de växande centralstyrda statsbildningarna. När dessa stater stötte ihop i sin expansion, resulterade detta i krig och många gränser är resultatet av rena maktförhållanden. En del gränser är därför ekologiskt och kulturellt onaturliga.

När man idag vill finna territoriella strukturer som är ekologiska, då kommer man ofta tillbaka till de historiska ursprungsmönsterna. Samtidigt finner man att folklig kultur och identitet i många fall är knutna just till dessa gamla enheter. Även om nya förhållanden råder här och var, så är det grundläggande sambandet tydligt mellan:

Dessa samband är hörnpelare i regiontänkandet.

Detta innebär att regionen i grunden inte är expansivt utåtriktad med territoriella ambitioner. Regionen är begränsad till sin storlek och söker det geografiskt lämpliga som avgränsning. Generellt är det riktigt att säga att regionen därför är mera fredsinriktad än staten. Formuleringen ”Hellre 2000 Luxemburg än ett Sovjetunionen” pekar på att ur ett fredsperspektiv är många små logiska enheter att föredra framför ett stort maktsystem.

Till denna fredsbevarande aspekt kommer regionens möjligheter att utveckla sin egen livsform, kultur och identitet. Detta kan leda till en regional mångfald och förhoppningen hos regionalister är, att den regionala kulturen skall kunna motstå både den centralorienterade statens och det globala massamhällets nivellering. Centralbyråkratisk standardisering och global kulturnivellering – ibland illustrerad med Hollywood, McDonalds och Coca Cola – är båda regionalismens och den kulturella mångfaldens fiender.

Kulturell folklig kraft måste ha en ordentlig rotkontakt och det är större möjligheter att denna kontakt finns inom regionala och lokala ramar än i statlig regi. Det är t.ex. starkare och lättare att kulturellt vara skotte, walesare och engelsman än att vara brittisk, eftersom detta att vara ”brittisk” inte har någon självklar kulturell bas.

I EU har man valt att bygga de nya regionala strukturerna kring begreppet ”regioner” och inte kring ”nationer” eller ”folkgrupper” (”peoples”). Man har utgått ifrån att statens antimångfaldsagerande under en lång tidsperiod har lett till en situation, där en del av befolkningen i vissa kulturregioner förlorat sin identitetskänsla. Att i ett initialskede samlas kring de gamla kulturgränserna kan därför vara vanskligt.

Under senare år har begreppet "region" tagit en allt större plats i framtidsdebatten. I ett europeiskt perspektiv har man utvecklat ett regionbaserat koncept - kulturellt, ekonomiskt och politiskt. Ur detta har bilden av ett "Regionernas Europa" vuxit fram, som en möjlighet att omorganisera det europeiska samhället. EU:s NUTS-klassificeringssystem kan vara ett första steg på en väg mot ett Europa av ”kulturregioner”.


Anhängare och motståndare

Framtidsvisionen "Regionernas Europa" har både samlat anhängare från alla delar av Europa och fått motståndare upp på barrikaderna. Få framtidsvisioner har frammanat så starka känslor som denna regionala framtidsbild och det finns all anledning att få analyserat vad det är som framkallar så positiva respektive negativa reaktioner.

Förmodligen är det så att det är kärnan i regionkonceptet som är orsaken till känslorna. Denna kärna handlar om regionalt självstyre, autonomi eller olika grader av självständighet. Det är detta som både föder förhoppningar och frammanar oro. Det innebär nämligen en omfördelning av makten. Det anger nya nivåer i det konstitutionella mönstret och det frammanar en ny ekologisk-kulturell territorieuppfattning. Det talar också i grunden om en fördjupning av demokratin.

Ur rent funktionell synpunkt är det inget märkligt med ett regionkoncept inom en EU-ram. Idag har vi territorialstater med både självstyrande regioner och kommuner - i de flesta stater i Europa grundlagsfäst lokalt självbestämmande. Uppflyttat till EU-nivå skulle detta innebära regioner med motsvarande självstyre men underställda både de statliga och de europeiska organen, precis som kommunerna idag är underställda enbart statliga organ. En sådan regional nyordning skulle kunna betraktas som en rent storleksmässig anpassning till EU. Den skulle inte ta bort kommunerna eller eliminera staten utan etablera en storleksnivå som ligger mellan kommun och stat och som var lämplig för en rad beslutsområden. Helt odramatiskt skulle det vara tal om en storleksjustering som alla borde kunna acceptera.

Nu är det inte så. Förändring av beslutssystemet i regional riktning skulle innebära att makt flyttades från huvudstäderna ut i regionerna. Till detta kommer en förstärkning av den regionala kulturmångfalden och detta stör en del inom den politiska sektorn, vilka byggt lagstiftning, kulturpolitik och sina strukturer baserat på en mono-kulturell filosofi med huvudstaden som den centrala maktfaktorn. Detta stör centralsystemen och därför reagerar dessa mot en regionalisering. En regionalisering hade också, med detta statliga motstånd, blivit svår och kanske rent av omöjlig om inte EU – d.v.s. ett antal starka medlemsstater - haft intresse i en regional utveckling i Europa och verkat för en decentralisering. Även om inte konceptet "Regions of Europe" är officiell EU-politik så finns det starka krafter i EU som stödjer denna tankegång. Ett regionalt Europa ligger därför i tiden. Den regionala anden i Europa är nu ute ur flaskan och det är sannolikt inte längre möjligt att få t.ex. Vallonien, Flandern, Katalonien tillbaka i den ”gamla” statens flaska.


EU:s Basregioner och Regionkommitté


NUTS-klassificeringssystemet

Möjligheten för ett regionalt Europa är skapad av EU genom olika arrangemang. Först och främst har EU skapat ett system för socio-ekonomiska analyser som skall ligga till grund för regionalpolitiken. Detta kallas NUTS-klassificeringssystemet och består av tre olika storleksnivåer. Den lägsta ligger på läns/amts/countynivå, en nivå som accepterats av flertalet medlemsstater, bl.a. Sverige. Nästa är en gruppering av lämpligt antal NUTS 3-regioner och kallas ofta för Basregion. Den tredje nivån - den högsta och benämns NUTS 1 - utgörs av ett antal av dessa basregioner. Ett flertal medlemsstater har ännu inte följt direktiven och registrerat NUTS 1-regioner.

Inom EU betraktas NUTS 2-regionen - basregionen - som den viktigaste och det har stor betydelse, att denna region också näringsmässigt lämpar sig som statistisk och adminis-trativ enhet. Därför finns det en logisk koppling mellan basregionens territo-riella avgränsning och den logiska geografin.

Men regiontänkandet i EU inskränker sig inte till statistik och regionalekonomi. I och med Maastrichtavtalet (1993) lades grunden för ett regionalt inflytande i EU genom skapandet av EU:s Regionkommitté. Denna skall fungera som ett forum för EU:s regionalpolitik. De områden som man anser lämpliga att hantera regionalt är bl.a.:

I och med detta siktar EU mot en koppling mellan ekonomi, näring, vård, språk och kultur inom basregionen. Frågor som t.ex. näringslivsutveckling och turism blir därmed regionala frågor som är tänkta att hanteras av regionala instanser.

EU:s basregionkoncept förutsätter också att regionenheterna måste ha en rimlig storlek så att de blir ekonomiskt-funktionellt effektiva, men att de inte blir så stora att de mister kontakten med regionens invånare. I denna strävan ligger tanken om närhet, demokrati och deltagande. Enligt ledningen för EU:s regionalpolitiska avdelning D16 anses 2-3½ miljon innevånare vara en lämplig storlek på en region som skall kunna fungera i ett framtida öppet Europa.

Basregionen är också den nivå som passar bäst som förbindelseled mellan EU och den enskilda medborgaren. Skapandet av de regionala institutionerna inklusive regionkommittén, är ett av de första uttrycken för en ny territoriell och eventuellt konstitutionell struktur i Europa.

Från EU:s sida har man också pekat på att regionerna bör vara så enhetliga som möjligt med hänsyn till geografisk och näringsmässig bakgrund. Här lyfter man fram ett ekologiskt perspektiv som är viktigt och som har betydelse för näringslivets organisation och effektivitet. En särskilt intressant aspekt i detta EU-regionkoncept. NUTS-klassificeringssystemet är att det är kulturneutralt, men ändå sträcker ut en hand till Europas folkkulturer.

I verkligheten lägger EU upp till en lösning av den europeiska folkkulturfrågan, ett av vår tids mest brännande problem. För att knyta an till detta, så kan det vara på sin plats att ta upp själva statsbildandets historia i Europa.


Staten - nationernas förstörare

De europeiska staterna i modern form uppstod i och med den franska revolutionen 1789. Om förhållandet mellan stat och nation skriver Dr Richard Griggs, Berkely University (se litteraturförteckining nedan):

”Distinktionen mellan en stat (som binder upp sina medborgare med lagens och militärens hjälp) och en nation (som är produkten av kulturell evolution) var inte ifrågasatt förrän i perioden kring den franska revolutionen. Med en nation menas en specifik folkgrupp med en gemensam bakgrund - historia, territorium, språk och kultur. I vetenskapliga termer är det därför felaktigt att sätta likhetstecken mellan stat och nation, men den stora massan av människor i världen är indoktrinerad att tro motsatsen. Denna indoktrineringsprocess började med den franska revolutionen 1789, när Jakobinerna påbörjade försöket att utnyttja kraften i nationalismen som ett sätt att ytterligare centralisera statens makt. Staten började göra anspråk på att vara en nation. Den Kungliga Livvakten i Paris fick nytt namn – Nationalgardet. Även "Etate General" i Paris (där de olika nationerna skickat sina representanter) bytte namn till Nationella Konstituentförsamlingen. Fransmännen gav ett gammalt ord - ett tankens verktyg - en ny mening. Staten blev till en nation och lojalitet till de gamla nationerna blev identiskt med förräderi.

Frankrikes anspråk var pre-Orwellianskt "double-speak" och revolutionärerna svor att förstöra maktstrukturen i de 39 nationer som då existerade i Frankrike (vissa har dock överlevt rent kulturellt - Bretagne, Occitanien, Provence, etc.). Institutet för Medborgerlig Stolthet (Bureau de l'Esprit Public), den största propagandamaskin som världen dittills skådat, sattes igång för att - med hjälp av teaterpjäser, eder, flaggor, statyer och andra medel - igångsätta en förfranskning av de olika territorierna i det nya storfranska territoriet. Senare försökte Napoleon till och med att göra hela Europa franskt. Arvet från denna tid är statligt nationsbyggande, den ideologiska motsvarigheten till kulor och krut som spreds med alla koloniala erövringar. Det är en form av identitetskonstruktion, som kontinuerligt driver olika folk in i statspropagandans och formuleringarnas minfält. Staten har inte haft förmågan att samexistera med ursprungsnationerna, vilket utgjort grogrund för krig och konflikter sedan staterna uppstod.”

Det franska mönstret har kopierats på de flesta håll. Nästan överallt har staten försökt övertaga nationernas innehåll och terminologi. Det kitt som håller ihop nationen, d.v.s. kulturen, historien och territoriet, har man överfört på staten. Nationerna har därmed reducerats till mer eller mindre dominerade provinser i staten. Där nationernas språk, kultur och historia inte överensstämt med statens har dessa förtryckts. Staten har intagit en kulturdominant position och det är huvudstadsregionens kultur och historia som påförts alla i staten.

Den franska statsmodellen har fört till ett antal territorialstater bestående av flera eller färre ursprungsnationer. Dessa ursprungsnationer har fått rollen som provinser vilka totalt dominerats av statens centralregion genom olika centralistiska system. Efterhand har de mer eller mindre integrerats i de olika staterna, en process som tagit fart speciellt under detta århundrade. I vår tid innebär detta att ett mer eller mindre synligt konfliktmönster finns i nästan alla stater.


Centraliseringens materiella och kulturella aspekter


Misslyckad statlig regionalpolitik

Det har ofta hävdats att denna statsintegration materiellt sett varit till fördel för de involverade. En allmän välståndsutveckling har förutsatt systemsamordning, större kvantiteter och långtgående centralisering. Hittills har denna process i stor utsträckning accepterats, även om många småskaligt tilltalande mönster och närhetskvaliteter försvunnit i centraliseringsprocessen. Faktum är att de små självstyrande staterna i Europa – Luxemburg, Lichtenstein, Monaco, etc – är ekonomiskt mycket välmående och medborgarna där har stort självförtroende och är trygga i sina egna identiteter.

I statsbildarprocessen har dock en rad regionala obalanser på de ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga områdena uppstått. Dessa obalanser har man fram tills nu delvis försökt hantera med statlig ekonomisk regionalpolitik. Denna har dock sällan varit tillräckligt fördelaktig för de subsidierade provinserna. Staternas misslyckade regionala utjämningspolitik har under hela 1900-talet fört med sig en avsevärd folkförflyttning från landsbygden till storstäderna, från fattigare regioner till rikare och från mindre ekonomiskt framgångsrika stater till sådana som lyckats bättre. Sett både ur ett regionalistiskt och ett människorättsperspektiv är detta i det långa loppet inte acceptabelt.


Kulturell utarmning

Även kulturellt sett har integrationen varit till stor nackdel för de provinser som dragits in i statsbildningarna. Man tvingas konstatera – med 1900-talets facit i hand – att huvudstadsregionerna, d.v.s. centralstaternas kärnor, har konsekvent utarmat provinserna. Provinsernas kulturer har betraktats just som "provinsiella" och mindre värda än centralnationens. Kärnregionens språk / dialekt har blivit riksspråk. Centralnationens historia har blivit statens, d.v.s. allas historia och förkunnas öppet i regionernas skolor som om den vore det. Huvudstadsmiljön har blivit den dominerande samhällsscenen och rikslikare har pressats ut från huvudstäderna på nästan alla områden.

Den centrala dominansen och motståndet mot denna är olika i olika centralstater. På vissa håll kvarstår den ursprungsnationella känslan klart, som i Skottland, Wales eller Katalonien. På andra håll är detta medvetande tillbakapressat, rentav eliminerat. I en rad stater är den officiella enhetlighetsmyten så förhärskande att den knappt kan ifrågasättas eller ens debatteras. Västeuropa uppvisar alla dessa varianter och Sverige hör till de stater där en enhetlig riksmyt byggts upp så starkt att det nästan blivit möjligt att öppet ifrågasätta eller ens diskutera den.

Ändå är det så att det under den polerade ytan i nästan alla stater finns känslor antingen för det ursprungsnationella eller det regionala. De historiska rötterna, de kulturella skillnaderna eller de regionalekonomiska olikheterna bildar inslag i en blandning, som ställer provinser/nationer mot den centralstyrda enhetsstaten. Gång på gång har "världen" överraskats av hur starka dessa regionala och rotförankrade kulturkänslor är. De kan ha undertryckts i generationer och i stort sett varit osynliga, ändå finns de där som en latent kraft.


Staten i det globala samhället.


Staten och kolonialismen

Den europeiska statsbildnings- och statsnationaliseringsmodellen fördes under 1800-talet ut i världen. På många håll organiserades territorialstater tvärs över naturliga ekologiska, kulturella och nationella gränser.

Afrika är ett slående exempel på hur en gammal småskalig folkstruktur inordnats i statsbildningar av europeisk modell med stora problem som följd. Där finns 1500 kulturnationer med olika språk, kultur och historia. Enbart i Nigeria finns 150. Denna kulturmångfald bortsåg man helt ifrån när dagens statsgränser en gång drogs upp på den afrikanska kontinenten.

Flertalet stater i Afrika är mindre än 50 år gamla, vilket till en del kan förklara de legitimitetsproblem som många statsledningar har, dels inåt mot den egna befolkningen och del utåt på den internationella arenan. Detta anses på många håll vara den bakomliggande orsaken till Afrikas speciella problem, problem som bara kan lösas genom att en speciell regional struktur måste skapas där man tar hänsyn till den stora kulturella mångfalden.

Även om Afrikas problem kan anses som speciella, så är det i grunden samma allmänmänskliga typ som finns i stort sett överallt. Inom de idag etablerade statsgränserna finns över 6000 folkkulturer i världen. För mångas vidkommande gäller att ett nationellt eller kulturellt självstyre är ett mål. Detta orsakar spänningar mellan dominanta eller förtryckande stater och kulturnationer/regioner, vilket innebär att detta potentiella konfliktmönster utgör ett av det globala samhällets stora utmaningar.


FN – statsmaktens beskyddare

Denna globala kulturspänning mellan territorialstater och kulturnationer har också sin grund i en institutionell problematik. En huvudorsak till att problemen är svårlösta ligger i staternas självpåtagna roll som den enda legitima internationella förhandlingsinstansen vilket avspeglar sig bl.a. i FN:s konstruktion. I FN är idag 197 stater representerade under benämningen "nationer", d.v.s. även FN har övertagit statsnationalismens terminologi. Statens försök till övertagande av folknationens koncept har sålunda förts vidare uppåt och ytterligare försvårat förståelsen för en nödvändig regional lösning på de globala problemen.

Dessa "statsnationer" har skapat en global ordning som gör intervention i andras inre angelägenheter praktiskt taget omöjlig. Denna ordning inkluderar ett av staterna skapat monopol på rätten att förhandla om internationella frågor, inklusive de frågor som berör kulturgruppers och ursprungsbefolkningars framtid. Detta betyder i sin tur att varje stat – relativt fritt - kan förtrycka, exploatera eller dominera sina egna nationer utan att FN kan ingripa på ett effektivt sätt. Många statsledningar gör också så och antalet "regionala konflikter" har ökat kraftigt under senare årtionden. Av 50 krig 1995, stora som små, var endast två mellan stater - övriga var inomstatliga konflikter.


Statsnationalismen – källan till morgondagens krig

FN har inte några möjligheter eller medel att lösa dessa problem. Därför upplever vi tragedierna i f.d. Jugoslavien, Tjetjenien, Afganistan, Tibet, Östra Timor, Rwanda, Nigeria och Baskien. Listan över dagens inomstatliga konfliktområden kan göras lång. Men de konflikter som präglas av öppet synbart våld är bara toppen på ett isberg av problem av olika slag. Hela detta isberg består av olika mer eller mindre synliga och allvarliga identitets- och autonomikonflikter – källan till morgondagens krig. Tillsammans utgör de en kultur-humanistisk problematik som måste lösas. Om FN:s konstruktion gör det omöjligt för denna organisation att finna fram till hållbara lösningar, så måste det göras av andra institutioner. Världssamhället står här inför en enorm kulturell utmaning.

En av de organisationer som tagit upp denna problemställning är UNPO (Unrepresented Nations and Peoples Organisation) med huvudsäte i Haag. UNPO’s målsättning är att ge röst åt alla de nationer, kulturregioner och folkgrupper på det globala planet som idag inte har möjlighet att framföra sina synpunkter på annat sätt. Detta sker enligt ickevåldsprincipen. En fredlig nationellt mångkulturell värld är således målet och till UNPO är idag kulturregioner och ursprungsgrupperingar knutna som tillsammans omfattar närmare 100 miljoner människor.

För Europa finns också sedan andra världskriget organisationen FUEV (Föderalistische Union Europäischer Volksgruppen), med motsvarande målsättning. FUEV verkar, bl.a. genom lobbyverksamhet och opinionsbildning för att få de olika europeiska staternas och institutionernas lagstiftning, konventioner och avtal att acceptera folkkulturernas fortsatta existens och utvecklingskrav i Europa.


Regioner och kolonier

Det i Europa dominerande synsättet att statliga maktcentra har rätten att påtvinga olika provinser den centralstyrda kulturen har följt med ut över kontinenterna. Speciellt de första stora kolonimakterna Spanien och Portugal ansåg att de erövrade folken var primitiva och därför skulle ”omskolas” till den religion, den vardag och de värderingar som kolonisatörerna hade med sig.

Det råder ingen egentlig skillnad på t.ex. Danmarks behandling av inuiter, Sveriges av samer och de europeiska kolonisatörernas behandling av Amerikas och Afrikas ursprungsfolk. Men det råder i princip heller ingen skillnad på behandlingen av tredje världens ursprungsbefolkningar och de europeiska staternas vanvård och förstörelse av de regionala kulturerna i Europa. Erfarenheterna av denna statliga behandling av de regionala kulturerna, regionernas identiteter och deras självkänsla har kataloner, skottar, bretagnare, friesländare, skåningar, gotlänningar och andra gemensamt med flertalet folkgrupper i tredje världen. Metoderna har varierat, men målet – att skapa enhetlighet på den centrala maktens villkor – har nästan överallt varit detsamma. Därför delar många provinser/regioner i Europa en kulturell situation med koloniserade folkgrupper runt omkring i världen. De har alla mist eller pressats tillbaka i sin egen kultur av en utifrån kommande kulturdominerande makt.

Många av Europas regioner kan därför dela erfarenheter med andra folk- och kulturgrupper runt om i världen och ett samspel som verkar mellan Europas kulturregioner och andra folkgrupper ger regionalismen både en ökad bredd och större humanistiskt djup. Från de kulturfolk som idag ställs inför ett brutalt öppet våld, till de regioner i välutvecklade samhällen som hämmas genom statlig styrning och integrering finns en stor spännvidd av mekanismer. Alla leder de till ödeläggelse av den kulturella mångfalden. Det är en gemensam uppgift för alla människor i hela världssamhället att verka för att denna kulturförstörelse i alla typer av samhällen snarast upphör.


De regionala kulturernas förstatligande


Kulturell integrering – en fyrstegsraket

När det gäller relationen mellan stater och nationer/regioner, är det viktigt att se olika exempel runt om i världen som stadier i en allmän process. Denna process går vanligtvis från det våldsamma till det raffinerade. I många fall sker de första stegen i en nations inkorporering i en stat med erövring och krig. Efter detta kommer en våldsperiod för att stävja en opponerande befolkning. Därefter följer en inkorporering genom konstitutionella, administrativa och ekonomiska system. När detta passerats, så vidtar en kulturell dominans - oftast med huvudstaden/kärnregionen som dominerande ”storebror”.

Slutligen uppstår en situation där staten med tyngdpunkt i huvudstadsregionen på olika sätt förfördelar de nationer och kulturregioner som efterhand blir till maktlösa provinser. Man kan därför se processen som en fyrstegsraket av erövring med förtryck, konstitutionell inkapsling, kulturell dominans och allmän förfördelning som metoder.

Under de senare faserna sker en ekonomisk, maktmässig och kulturell koncentration till huvudstaden. Förutom en långtgående ekonomisk och organisatorisk koncentration till huvudstaden gynnas denna på många sätt även på andra områden. Statliga medel användes för en kulturkoncentration till centralregionen, media och undervisning centraliseras etc.

Runt om i världen finns idag alla dessa stadier representerade. Sett ur en mångfaldskulturell aspekt är de tillsammans ett uttryck för ett skeende, som – i sin förlängning - leder fram mot ett fattigare kultursamhälle. De 197 staterna i FN innehåller som tidigare nämnts över 6000 nationer/ folkkulturer. I flertalet av dessa stater föregår en process längs förtrycks-, inkapslings-, dominans- och förfördelningslinjen. Om denna process får fortsätta blir resultatet en värld med mindre än 197 statsdominerade och statsanpassade kulturer - en kulturellt fattig värld. Politiskt, ekonomiskt och administrativt stora system gör också nödvändig närdemokrati svårgenomförbar - d.v.s. vi får även ett mera odemokratiskt globalt samhälle.


Globala protester

Detta förstatligande av nationskulturerna orsakar oerhört starka motreaktioner världen över idag. Reaktionerna förekommer överallt och i många former. Såväl i stater där kulturnegligering förtryck förekommer som i de som karakteriseras av inkapsling, dominans eller förfördelning växer motståndet. Principiellt gäller samma problematik överallt. Folkgrupperna, nationerna eller kulturregionerna vill behålla, restaurera eller utveckla de egna kulturerna och identiteterna. Statsmakterna och centralregionerna stretar emot och söker fasthålla sina maktpositioner genom att försöka eliminera eller undertrycka dessa. För att stödja varandra samlas dessa grupper i internationella organisationer och i olika NGO-grupper. Här möts representanter från Tjetjenien, Kosovo, Katalonien, Skottland, Skåneland, Bretagne, Sleswig, Finlandssvenskarna i Finland, Sameland eller Hawaii. I dessa organisationer försöker man finna fredliga, demokratiska och kulturpositiva metoder för att lösa de problem som statssystemet orsakar.

Det är här viktigt att notera att när våldskonflikter uppstår är det oftast krafter uppifrån som orsakar dessa. Statscentralismen slår ner på de flesta tendenser till autonomiskapande, även om det ”bara” rör sig om så självklara saker som bevarandet av regionala språk, kulturyttringar, symboler eller namn. Krav på demokrati blir betecknade som ”separatism”, ”provinsiell chauvinism” eller liknande. Massmedia spelar ofta med i statsmakternas tongångar.

”Det man förvärvat med våld kan endast behållas med våld”.

Mahatma Gandhi.


Gå vidare via flikarna ovan eller direkt till Kapitel 2


Författare Göran Hansson och Peter Broberg

© Stiftelsen Skånsk Framtid

Layout, bilder och text: Göran Hansson