Regionalismen inför 2000-talet

av Göran Hansson och Peter Broberg

Utgiven 1999

Innehåll

Del 2


EU:s NUTS-system och kulturregionerna


EU och regionbegreppet

Ovan har beskrivits hur EU byggt upp sitt NUTS-klassificeringssystem som en neutral struktur vars huvudprinciper är

Den neutrala karaktären av detta är en klart medveten uppläggning från EU:s sida. Man har i Bryssel stor förståelse för att den folkliga och kulturella verkligheten i Europa är så mångfaldig och komplex att en hög grad av flexibilitet behövs. I Romfördragets kulturavsnitt (Maastricht) Avd. IX artikel 128 står:

"Gemenskapen skall bidra till kulturens utveckling i medlemsstaterna med respekt för deras nationella och regionala mångfald ..." samt "... att förbättra kunskaperna om att sprida de europeiska folkens kultur och historia".

Den danska antropologen Anne Knudsen har understrukit vikten av att ta hänsyn till den kulturella mångfalden i Europa i sin bok ”Kultur uden kampvogne” (1994) på följande sätt: Om européerna långsiktigt skall kunna orientera sig kring sina gemensamma och övernationella intressen kan det inte tjäna något till att gemenskapen blir inrättad på ett sådan sätt att priset blir kulturell utplåning.”

Man skall uppmärksamma, att EU sålunda skiljer mellan stat och nation - d.v.s.. mellan medborgarskap och nationalitet - och man talar i en lagtext om "de europeiska folken" ("peoples") och inte om de europeiska statsbefolkningarna. EU:s högkvarter ligger dessutom i ett Belgien, en stat som under 1995 delades i tre delar på kulturell grund. Här uppstod huvudstadsenheten Bryssel samt Vallonien och Flandern, d.v.s. ”en fristad” plus två enheter som uppfyller kriterierna för att vara kulturregioner/nationer. I EU lever man med kulturregionernas problematik inpå knutarna och man har sitt eget närexempel - Belgien - på hur en fredlig regionalisering/nationsetablering kan genomföras.-


Positiv NUTS-implementering nödvändig

När EU:s neutrala NUTS-ordning skall implementeras i Europas stater, så borde detta, helt självklart, ske på ett sätt som stärker Europas kulturella mångfald och ökar identitetskänslan i de olika regionerna. Detta kan bara göras om man tar utgångspunkt i de basala kulturområdena inom statsgränserna. Viljan till en sådan regionalisering varierar starkt. Av tradition har federala stater varit mer kulturregionalt positiva, medan centralinriktade stater velat bibehålla sin centralistiska och dominanta struktur. Detta visar sig också under den nu pågående Europa-anpassningen.

I stater som t.ex. Tyskland där gamla historiska regioner/länder utgör grunden, och där man är en förbundsstat, är det självklart att NUTS-regionerna blir identiska med det historiska ländermönstret. I en del centralstater som Spanien och Holland har provinserna – nationerna haft en relativt stark ställning. Där är steget till Katalonien, Andalusien, Galizien, Friesland, Flevoland m.fl. naturligt att ta.

I centralistiska stater som Frankrike, Storbritannien och Sverige försöker man att undvika den kulturhistoriska kopplingen. Man försöker istället göra regionaliseringen till ett offentligt administrativt projekt som på intet sätt skall sättas in i ett kulturregionalt samband. Bristen på regional demokrati är slående i denna process.

I både Storbritannien, Frankrike och Sverige har det centrala statsstyret, utan en rimlig folklig och demokratisk inblandning i de berörda regionerna, hos EU:s statistiska avdelning registrerat NUTS-regioner (basregioner) som inte är historiskt eller kulturellt baserade. I Storbritannien har NUTS-regionerna en koppling till de regioner som de man under andra världskriget skapade om landet skulle bli invaderat. I Sverige har man delat in landet i 8 regioner (Riksområden), men dessa har mycket lite med de kulturella och historiska gränserna att göra. Inte heller i Frankrike har man tagit hänsyn till det kulturella mönster som finns utan delat in landet i nya och tekniskt–administrativa enheter.


Inter-europeiska politiska grupperingar

Dessa olikartade beteenden från de europeiska staternas sida ger en rad problem i ett EU-sammanhang. T.ex. har EU-organen fått mycket olikartad pondus. De statsorienterade institutionerna ökar sin makt och sitt inflytande, medan de gemensamma bibehålls tämligen tandlösa. Men nu är det inte längre så, att staterna är ensamma som aktörer på den internationella arenan. Europas småfolk, kulturregioner och historiska enheter har börjat agera. Det har skapats inter-europeiska regionala politiska partier och organisationer som agerar parallellt – bl.a. i EU-parlamentet - med det etablerade politiska etablissemanget.

Man ser positivt på detta på många håll inom EU-ledningen eftersom det där råder stor sympati för "Europas Regioner"- konceptet. Detta lägger upp till en dragkamp mellan Europas statsledningar och dess regioner, vilket tyvärr kan komma att skapa konflikter och att hämma utvecklingen. Detta är beklagligt och syndarna är de centralinriktade staterna, som inte vill acceptera att Europa och världen går mot en decentral/regional nyordning. Europas möjligheter att påverka den globala utvecklingen hämmas av detta

Den enda idag synbara vägen framåt, såväl i Europa som globalt, är att en allmän acceptans skapas omkring regionala lösningar – både inrikes- och utrikespolitiskt. Statens företrädare måste bringas till insikt om att statens tid i dess traditionella form är förbi. Både historiskt och i nuläget är statssystemet tillbakahållande, konfliktskapande, förtryckande eller dominerande. En långsam utfasning av vissa delar av statsmakten och en smidig övergång till regionala enheter, som tillfredsställer de kulturella och identitetsmässiga behoven, kan ses som en möjlig väg framåt. Denna måste då ske i organiserade former och inom ramen för överordnade organ t.ex. EU:s. Detta kan dock bara ske om de monokulturbaserade och dominerande statscentrala krafterna fås att acceptera regional kulturmångfald, närdemokrati och humanism som positiva och kvalitativa mål.


Det regionalas humanisering av det etniska


Regionalismen – en nygammal väg

Om det regionala skall fungera måste det vara allmänmänskligt baserat. Detta kräver ett klarläggande av kriterier och definitioner. Det finns annars en risk för att statscentralisternas antiregionala propaganda om att det "regionala" skall tolkas som folkmässigt exklusivt eller etniskt bestämt får för starkt genomslag till förfång för en decentralisering av politiskt, kulturellt och ekonomiskt inflytande.

Faktum är att regionalismen följer en helt annan väg än den etniska och folkmässigt exklusiva. Man knyter nämligen det kulturellt unika till territoriet och inte till etniciteten. Varje område på jorden ingår i en kulturregion som har sin särprägel, sin ekologi, sitt historiska förlopp, sina kulturuttryck och sina geografiska samband. Man kan uttrycka det så, att det finns olika kulturella regionala rum som inom sig möblerats på ett visst sätt. Varje regionalt rum på jorden har sin form, sina möbler, sina symboltavlor, sina ljuspunkter och sina komplikationer. Dessa rum skapas av de människor som i historisk tid bott i regionen samt de som för tillfället bor där oavsett det individuella ursprunget för varje enskild individ.

Gemenskapen knyts till detta rum och dess unika särprägel. Det är alltså det gemensamma området och inte individernas ursprung som är det bärande elementet. Regionalismen framhäver mångfald, decentralism och kulturell särprägel på ett sätt som de flesta stater inte gör. Vad som är eller kan bli ett specifikt kulturellt rum har för regionalismen större betydelse än statens centralorganisation. Särskilt på kulturella områden verkar regionalismen för att regional autonomi skapas.

Människorna som nu eller i framtiden bebor ett kulturellt regionalt rum är förvaltare och utvecklare av den specifika regionkulturen. De bär kulturidentiteten från generation till generation genom sina kulturaktiviteter. Och med människorna avses alla de som bor och verkar i regionen - historiskt, idag och i en framtid. Inte bara de som har djupa släktmässiga rötter där, utan också alla som tillkommit eller flyttat därifrån. Det regionala folket omfattar således alla som bor i, verkar i eller sympatiserar med regionen.

Regionalismen öppnar därmed dörren för alla att delta i den kulturella identitetsutvecklingen. Detta innebär också, att kulturrummet inte har någon fix möblering en gång för alla. En del saker försvinner och andra inslag kommer till. Om kulturmiljön är trygg och identiteten stark uppstår normalt inga problem när saker förändras. Förutsatt att förändringarna är naturliga och fria, och inte påtvingade uppifrån eller utifrån, kan det nya blandas med det existerande och integrationen sker då på ett berikande sätt.

I denna bild finns ett kulturellt ansvar också för dem som under åren flyttat från sina hem i regionen och bosatt sig på andra platser i andra regioner.

Förmodligen är det så att ingen kultur kan överleva utan att mottaga impulser utifrån. Även regionbefolkningen mår gott av att nya idéer och människor kommer till. Detta innebär således att det regionala folkbegreppet är ett öppet begrepp, som omfattar en territoriellt kulturbärande grupp av människor. Vad som är etniskt knyter sig till musik, konst, litteratur, arkitektur, matkultur etc, etc - inte till en viss genetisk pool - eller ”folkstam”. Folk kan flytta ut och in i regionen, men det regionalt unika finns kvar som territoriets själ, det utgörs av ”möblemanget” i det regionala rummet och detta består av både nytt och gammalt. Detta blir alltmera viktigt i framtidens globala värld där människors rörlighet sannolikt kommer att öka.


Rättigheter och skyldigheter

Som på alla områden här i världen måste det finnas en balans mellan rättigheter och skyldigheter. När regionalismen stödjer varje människas rätt att kunna ingå i det "regionala folket", så ställer den dock också kravet att man i rimlig grad söker bidra till regionens kultur och i synnerhet att man visar respekt för det som vuxit fram på platsen. När det flyttar in personer som t.ex. utifrån institutionella eller maktmässiga positioner påtvingar regionen sina egna kulturella normer, traditioner och uppfattningar uppstår konflikter, vilket också historien ger många exempel på. Detta är inte acceptabelt. Det öppna regionbegreppet går hand i hand med respekten. Det är utifrån detta perspektiv som EU, i sin kulturpolitik, understryker vikten av att de regionala kulturyttringarna skall kunna utvecklas utan styrning uppifrån.


Två hot mot regional kulturmångfald


Statsmaktens bristande respekt och den globala nivelleringen

Det finns alltså två fenomen som hotar det koncept av en mångkulturell regional värld som här beskrivs. Det första är den respektlöshet för och vanvård av regionala kulturyttringar och särarter som tidigare nämnts. Denna är obehaglig när den visar sig på det individuella planet och den är farlig när den sätts i system. En sådan systematisk brist på respekt har många kärnregioner/huvudstäder visat prov på under åren gentemot sina provinser. När denna brist på respekt öppet får lov att genomsyra undervisning, kultur, språk, byggande etc. blir den farlig. Då antar den dominanta proportioner som kan leda till konflikter.

Det andra fenomenet utgörs av de globala masseffekterna – massproduktion, masskonsumtion, massmedia, massturism, massimmigration och masskommunikation. Dessa har alla en storskaligt nivellerande effekt, som slår sönder såväl ekologisk som kulturell mångfald.

Framtidens kulturregionala utmaning ligger i att varje region ges möjlighet att utveckla sin särart, att skapa respekt för alla kulturers lika rätt och värde samt att tillsammans med andra regioner verka för att globala masseffekter inte tillåts att eliminera mångfald och kvalitet. Att balansera det globala med det regionala och lokala kommer att bli vår tids stora kulturella utmaning.


Regionen som ett fredsinstrument


Naturanpassning och kulturell evolution

Man kan också se kulturregionen som ett fredsinstrument. Det ligger i regionalismens idé att alla regioner är likvärdiga. Ingen region skall kulturellt styras från en annan region och territoriell expansion är i ett regionalt perspektiv i grunden irrelevant.

Kulturregionerna är resultatet av kulturell evolution under en lång tidsperiod och har sin bas i gamla historiska enheter. Dessa var, som tidigare nämnts, naturanpassade eftersom det först var efter 1500-talet som människan med teknologins hjälp mera effektivt förmådde sätta sig över naturens hinder. De gamla länderna var därför oftast ett uttryck för den logiska geografin. Skogar och berg bildade gränser, slättland och skogsland var skilda, transporterna följde naturens förbindelser och vatten band samman. Man var naturstyrd.

Idag söker vi åter ett samspel med naturen och en ekologisk inriktning. De begränsningar som i äldre tider styrde samhällsbildningarna är desamma som vi idag ofta måste anpassa oss till. Gamla historiska och framtida ekologiskt inriktade mönster är därför ofta överensstämmande. De gamla historiska kartorna är nu värdefulla, när det gäller att finna ekologiska och naturliga ramar för vårt framtidssamhälle.

De naturbaserade historiska regionerna kan också vara basen för våra moderna regionalkulturer. När vi idag söker ekologiskt lämpliga enheter är dessa ofta i överensstämmelse med äldre kulturella mönster, d.v.s. vi får kulturella enheter på köpet. Samtidigt får vi kulturregioner som har sina gränser sedan gammal tid. Att i ett nytt regionalt Europa föra ”regional expansionspolitik” är irrelevant. Det är inte den territoriella arealen som skall ökas - det är den regionala kulturen som skall fördjupas.

Den stora fördelen med att förskjuta tyngdpunkten från den territoriella historiskt expansiva staten, till den mera stabila kulturregionen är uppenbar. Stater har kunnat ta territorier (ofta etablerade kulturregioner) från varandra och påtvinga människor nya medborgarskap. Detta har lett till både lokala och internationella konflikter och förvecklingar. Men att utvidga Skottlands eller Wales gränser och att kollektivt göra engelsmän till skottar eller walesare är knappast möjligt. Att göra i Småland bosatta smålänningar till skåningar är likaså ogörligt, ej heller byter bayrare till saxare, o.s.v. Regional kultur och identitet är sålunda territoriellt bundna. På så sätt blir i normala fall det kulturregionala konceptet ett stabilare och fredligare koncept än det statsmässiga. Expansionismen som fenomen blev möjlig och folkrättsligt accepterad först när centrala regioner själva började definiera sig som stater.

Det finns naturligtvis ett antal svårigheter som regionalismen måste lösa. Men dessa är särfall som inte rubbar de generella regionalismens principer, men som ändå kräver sina lösningar.


EU och regionalismens utmaningar


De fyra friheterna

För EU:s del innebär avtalet om de fyra friheterna, att ekonomin inte skall fungera som territorialbestämmaren eller begränsaren. Ekonomisk samverkan skall vara obunden och gränsöverskridande. Den grundläggande filosofin bakom den Europeiska Unionens regionbaserade politik innebär att man skall lära sig att samverka och samarbeta över gränserna - inte att förändra dem. ”Att inte leka med gränserna” är en viktig lärdom som kan dragas av Europas turbulenta historia. Mycket talar därför för att det mera stabila – kulturområdena - skall styra gränsbildningarna, såvida inte mycket tunga skäl talar för något annat. Detta understryker vikten av att alla gränsförändringar, om dessa anses nödvändiga, på ett tillfredsställande sätt måste förankras demokratiskt i de berörda regionerna.

Skapandet av en regional-demokratiskt förankrad politisk instans, med ett etablerat regionalt förhandlingsmandat, måste därför föregå eventuella gränsförändringar för att dessa skall få gehör i befolkningen. Att inom varje stat styra regionbildningen enbart uppifrån är ur demokrati- och kultursynpunkt inte acceptabelt. Det är heller inte långsiktigt hållbart.

Denna regionala förskjutningen av demokratisk beslutskraft från staten till regionerna försöker man i EU uppnå med hjälp av fem konstitutionella verktyg:

  1. Man tonar ner statsgränsernas roll internt i Europa.
  2. Man stödjer skapandet av politiska beslutsorgan i regionerna.
  3. Man skapar regionbaserade institutioner inom EU-organisationen.
  4. Man stödjer regionala gränsöverskridande aktiviteter på alla områden - inte minst inom kultur- och näringsliv.
  5. Man stödjer personvalsprincipen - bort från det statsinriktade partivalssystemet.

Med dessa fem verktyg kan man skapa de mekanismer som under kontrollerade former i ett längre tidsperspektiv för över makt från staten till regionerna och få regioner att samverka över regiongränserna. Dessutom skall de regioner med gemensam kultur och historia, men som hamnat på olika sidor om statsgränserna, åter skall ges möjligheter att återuppbygga samverkan och samhörighet om detta upplevs som meningsfullt av berörda parter.

En allmän svårighet i den moderna regionala processen är att pedagogiskt beskriva övergången från stat till region. Där den nationella kulturen fasthållits (t.ex. i Skottland) är problemet mindre. Där den nationellt/regionala självkänslan förstörts eller reducerats (som t.ex. i Sverige) är problemet stort. Här står man inför uppgiften att hantera den indignation som uppstår, när folk upptäcker att de blivit indoktrinerade och manipulerade av staten. Denna indignation kan ta sig många uttryck. Å ena sidan i form av förakt gentemot staten, kärnregionen, huvudstaden och/eller politikerna och å den andra sidan av aggression emot det regionala budskapet när detta av statscentralister upplevs som en obehagligt. De lojalitetsproblem som då uppstår - och som är ett resultat av den statliga politiken - måste ledas in i positiva och fredliga banor. En sådan uppgift är svår och den blir inte lättare om centralmaktens företrädare och media fasthåller det centrala synsättet och den centrala dominansen.

Det kommer att bli alltmera nödvändigt för både statens och regionens politiska företrädare att tänka i nya banor – de regionala. De som fasthåller de gamla statsbaserade tankegångarna kommer i många fall att fatta felaktiga beslut, ur takt med tiden och på tvärs mot det nya regionala Europa. Detta blir långsiktigt till förfång för regionens egna innevånare.


Regionalismens nödvändighet

När nu regionalismen förutsätter en omställning som innebär att nya tankemönster och kunskaper krävs och när detta på vissa håll framkallar frustrationer, så uppstår frågan om relevansen av en regionalisering. Regionalisternas syn på detta är att den är nödvändig och ofrånkomlig.

Denna nödvändighet bygger på två argument, nämligen teknologins utveckling och kulturidentitetens förstärkning. När det gäller teknologin så avses först och främst informationstekniken. Genom denna blir efterhand all kunskap tillgänglig överallt. Det är inte längre så att kunskap - och därmed makt - måste samlas i vissa centra t.ex. i huvudstäderna i samma utsträckning som tidigare. Därför är människor, företag och provinser inte heller i samma utsträckning avhängiga av huvudstäderna längre. När så är fallet accepteras inte den styrning och de direktiv som huvudstäderna tidigare utsänt av de människor som anser att de som är närmast problemen har bäst förutsättning att lösa dessa. Att regionen själv förmår hantera sina egna angelägenheter blir en teknologiskt betingad självklarhet.

Det andra argumentet är kulturellt. När det gäller kultur och identitet så påverkas denna av det globala samhället. Människor konfronteras idag - via TV, press, Internet, resor och kulturellt utbyte - av den globala mångfalden på ett nytt sätt.

De mer än 6000 nationerna och kulturerna världen över exponerar sig i allt högre grad och ställer ökande krav om delaktighet och erkännande på det internationella statssystemet. Alla möjliga nya vyer öppnar sig för människor, från mikro- till makrokosmos. Detta enorma utbud av uttryck medför ett behov hos människor att söka en plattform av trygghet. Denna finner man bl.a. i den kultur som är ens egen och som man delar med andra. Kulturnationen - som då omfattar regionen med dess folk, språk, historia och framtid - får då en stor socialpsykologisk betydelse.

Den gemensamma regionkulturen är mera närvarande och gripbar i skala och uttryck än den nuvarande territorialstatens som då kommer att vika. "Vi skottar" är gångbart som ram, men inte "vi britter". "Vi smålänningar", "vi gutar" eller "vi skåningar" är närmare för en del än det mera vaga och enbart medborgarbaserade "vi svenskar". Nationaliteten blir mera betydelsefull än medborgarskapet. Den ursprungliga nationsskalan passar bättre ihop med det globala samhället. Eller med Seamus Heaneys ord:

“Provinsialismen är universell; den är förknippad med det grundläggande”

Teknologins och folkkulturernas tryck är de starkaste drivkrafterna, när det gäller en utveckling mot en "Regionernas Värld". En global regionorganisation blir därför en logisk konsekvens i framtiden – en värld av enbart 197 stater är inte svaret på framtidens globala samhällsorganisation. "Regionernas Europa" - är en struktur som i sin förlängning kan användas även på det globala planet och ingå som en viktig del av världssamhällets organisation.



Gå vidare via flikarna ovan eller direkt till Kapitel 3


Författare Göran Hansson och Peter Broberg

© Stiftelsen Skånsk Framtid

Layout, bilder och text: Göran Hansson