Regionalismen inför 2000-talet

av Göran Hansson och Peter Broberg

Utgiven 1999

Innehåll

Del 3

  • Angreppen på regionalismen
  • Regionerna och de mänskliga rättigheterna
  • Problemen och de vanligaste missuppfattningarna
  • Regionalismens uppgift
  • Röster om regionalisering och demokrati

Angreppen på regionalismen

Om de regionala tankegångarna leder till en ny Europakarta och en ny bild av världssamhällets nationalmönster, så innebär detta en omfördelning av makten. Redan dagens marknadsenheter, som t.ex. EU, innebär en försvagning av den traditionella territorialstaten. Om subsidiaritetsprincipen (närhetsprincipen) utbreds i hela Europa så att även det regionala innefattas, då kommer regionerna att få en rad uppgifter som idag påligger staten. En sådan omfördelning av samhällsuppgifterna gör att staten får en ny roll med mindre inflytande över människors vardag, och den gör demokratin starkare genom att många beslut kommer att fattas närmare människorna.

Om regiontänkandet också leder till att regionerna stärks identitetsmässigt, så sker det en betydande förskjutning av politiska och andra tyngdpunkter från det centrala till det regionala. Detta upplevs idag av territorialstatens och centralmaktens företrädare som ett hot. Många människor runt om i samhället är också motståndare mot en sådan förändring, speciellt om de befinner sig på den sidan där inflytandet minskar.

En rad försvarsargument från statscentralisterna för det bestående har visat sig under senare år. Dessa argument är likartade överallt och även i den svenska debatten är de tydliga. Statens och centralsamhällets försvarare angriper regionföreträdarna på olika sätt. I den offentliga debatten används fyra typer av argument mot en samhällsförändring och mot en mera regional ordning nämligen:

Alla dessa argument har syftet att bevara staten, låsa fast makten och säkra huvudstadens fortsatta dominans. Det är tveksamt om dessa argument håller någon längre tid framöver, men sett ur regionalistiskt perspektiv så innebär de en fördröjning av utvecklingen med den påföljd att regionerna i en sådan stat konkurrensmässigt hamnar på efterkälken.

Statsmaktens metod har hittills varit att kontinuerligt underblåsa fördomar som riktar sig mot en regional utveckling och mot dem som förespråkar en sådan. Fascism, rasism, separatism, provinsiell chauvinism är några av de vanliga beteckningar som förts fram, mer eller mindre medvetet, av decentraliseringens och regionalismens motståndare. Dessa uttryck har hittills varit effektiva och använts av makten i samhället för att värja sig mot de nya trender som man uppfattar som hotfulla. Genom att varje försök att debattera regionalismens och decentraliseringens fördelar på den politiska arenan och i massmedia bemöts med sådana fördomsfulla associationer, frambringar man nästan Pavlov-betingade negativa reaktioner i befolkningen. Detta begränsar människors möjligheter att medverka i samhällsdebatten och är därmed till stor skada sett ur en demokratisk synvinkel.

Ett annat fenomen i detta sammanhang är statens och maktens mer eller mindre framgångsrika försök att förvanska orden och ge dessa nya betydelser. Man har lagt nya värderingar på ord som anses ha ett politiskt innehåll. Stat, nation, land och region används huller om buller. Eftersom det saknas begreppsmässig konsekvens och stringens i debatten blir denna ofta obegriplig för flertalet, även detta en fara för demokratin.

Ord med en klar innebörd är viktiga verktyg i kommunikationen mellan människor. Begrepp som genom negativ association numera gjorts oanvändbara i debatten är t.ex.:

Det är märkligt att massmedia, som har språket som sitt arbetsverktyg, låtit denna degradering av ordens betydelse fortgå. På grund av de negativa associationer som man gett vissa ord undviks de i debatten vilket gör språket torftigare och samtidigt mera komplicerat. Det räcker inte med att kunna ordens egentliga betydelse, man måste också kunna förstå deras skiftande politiska nyanser. Det kommer att bli nödvändigt, bl.a. som en del av Europaanpassningen och för förståelsen av texter som rör de mänskliga rättigheterna, att återföra en del av orden till sin ursprungliga och mera korrekta innebörd.


Regionerna och de mänskliga rättigheterna

Faktorer av stor betydelse är det konstitutionellt-territoriella och den enskilda människans rätt gentemot makthavare av diverse slag. Detta har man – bl.a. genom FN och Europarådet - sökt reglera med de mänskliga rättigheterna.

Under senare år har folk- och kulturgruppernas rättigheter tilldragit sig stigande intresse. Detta har skett därför att statsledningarna ofta negligerat, diskriminerat eller förtryckt kulturfolkgrupper inom de egna statsgränserna. De mänskliga rättigheterna som är skapade kring individen kompletteras nu med kulturella rättigheter som gäller kulturgrupper.

Det är otänkbart att EU-konstruktionen, med Maastricht- och Amsterdamavtalen som den senaste byggstenarna, skulle kunna utvecklas utan att man tog hänsyn till dessa nya mänskliga kulturella rättigheter. De handlar om det egna språket, om rätten till sin historia, om den folkliga identiteten samt rätten till inflytande på det territorium de olika regionfolken ärvt av förfäderna.

På samma sätt är det nödvändigt att ta hänsyn till dessa rättigheter när stora och genomgripande samhällsförändringar görs. Vid sådana förändringar är det ofta folk- och kulturgrupper som berörs. Det handlar nu i allt större grad om den nya synen - morgondagens - på den globala och lokala kulturens situation och hur den regionala grupptillhörigheten skall kunna säkras. Den i bl.a. Sverige förestående, och av EU-medlemskapet initierade, regionindelningsprocessen är en sådan förändring där de kulturella rättigheterna är relevanta. Trots detta vill man från vissa centrala statsledningars sida, helt bortse från den kulturhistoriska bakgrunden i de olika regionerna, trots att vissa av dessa kan vara koloniserade medan andra inkorporerade med militärmakt sent under historiens gång.

Även inom FN-sfären sker nu en utveckling inom kulturgruppstänk-andet. FN är idag är en organisation som, namnet till trots, representerar stater och inte nationer. Detta har, som tidigare nämnts, lett till att FN fått begränsa sig till frågor av mellanstatlig karaktär. Det kommer emellertid nu starka signaler om att en mellanstatlig debatt om den framtida synen på folkgruppers rättigheter är förestående och detta visar att man är på väg att tänka om.

FN:s kommission om de mänskliga rättigheterna antog i februari 1992 ett utkast till en deklaration för personer som tillhör nationella, etniska, religiösa eller språkliga minoriteter. Denna nya deklaration som antogs av FN:s ekonomiska och sociala råd samt av FN:s generalförsamling senare under året, går mycket långt i sitt försvar för folkgruppers rättigheter. Enligt denna deklaration, som utarbetats av en arbetsgrupp inom FN som tillsattes redan 1978, skall staterna:

  1. kydda minoriteternas existens.
  2. skydda deras nationella, kulturella, religiösa eller språkliga identitet genom lagstiftning eller andra åtgärder.
  3. skapa goda förutsättningar för att minoriteterna skall kunna utveckla sin kultur, religion, sitt språk och sina traditioner.
  4. om möjligt skall undervisning ske i minoritetens modersmål.
  5. kännedom om minoritetens historia, tradition, språk och kultur skall uppmuntras i undervisningen, också för majoriteten i landet.
  6. minoriteten skall ha rätt att medverka i beslut på statlig och regional nivå i frågor som berör dem.

Innebörden i denna deklaration är tydlig. Tyvärr verkar det som om det inte finns någon enskild medlemsstat, med ett centralistiskt förflutet, som är villig att ta det första steget mot en mera kulturgruppsliberal politik. Istället gör man allt för att finna begränsade lösningar som enbart berör små grupper av ursprungsminoriteter för att slippa bredda begreppet att också inkludera de övergripande regionala kulturmönster som utgör staternas innehåll. Kanske tror man, att den administrativa, legala, militära och politiska struktur som den suveräna staten är baserad på, kommer att falla ihop när makt och inflytande flyttas från central till kulturregional nivå. Att se den framtida staten som en konstellation av likvärdiga kulturregioner där det centrala har sin roll att spela och det regionala en annan, är uppenbarligen svårt för centralister och centralstatsförespråkare.

FN saknar dock verktyg att handskas med medlemsstater som förgriper sig på eller negligerar kulturminoriteter inom dess gränser. De inomstatliga kollektiva rättigheterna för kulturgrupperna har således varit FN:s svaga punkt. Det internationella samfundet, bl.a. representerat av FN, har alltför länge negligerat minoriteters, nationaliteters och folkgruppers rättigheter. Praktiskt taget alla stater har problem inom detta område, men man har överlag varit obenägen att från statligt håll vilja diskutera dessa.

Ytterligare ett exempel på den stigande uppmärksamheten kring minoritets-problemen i världssamhället är de år 1998 upprättade ”Permanenta Internationella Domstolen”. Denna har bl.a. till uppgift att döma i internationella konflikter och går därmed in på statsmakternas hittills interna och okränkbara områden. Staterna har dock gett domstolen en rad begränsningar och dess inflytande när det gäller brott mot mänskliga rättigheter kan långt ifrån betraktas som tillräckligt.


Problemen och de vanligaste missuppfattningarna

Problemen

En organisation av samhället med ökad tyngd och större autonomi på regional nivå är givetvis inte problemfri. Det finns en del reella problem som man skall vara uppmärksam på och det finns ett antal imaginära problem som är baserade på missuppfattningar om regionalismen som politisk idé. De reella problem som kan uppstå är följande:

Regionerna kommer bara att tänka på sig själva och staten kan inte längre distribuera resurser från rikare områden till fattigare. Ett argument som ofta ventileras när en regional lösning kommer på tal är att regionerna blir mera självcentrerade och ovilliga att fördela resurser från rikare till fattigare regioner. Man hävdar att staten skulle vara en garant för en rättvis och jämnare fördelning mellan regionerna. Problemet med detta resonemang är att statssystemets brister också starkt medverkat till att ge stora skillnader både mellan Europas stater och mellan regioner inom dessa. Dessa brister har t.ex. orsakat de stora och oacceptabla befolkningstransfereringar som sker mellan stater och mellan regioner som tidigare omnämnts. Det kommer att krävas att det inom EU skapas mera effektiva ekonomiska mekanismer för utjämning mellan regionerna än de som för närvarande finns inom de olika staterna. Ur regionalistisk Europa-synvinkel måste det anses fördelaktigare om svagare regioner stöds från en ekonomiskt starkare EU-bas istället för som idag av varje stat för sig. Den principiella fråga man skall ställa sig är – om man vill spetsa till det - om det är norra Italiens skyldighet att försörja den södra delen eller om detta är ett gemensamt europeiskt ansvar.

Regionerna kommer så småningom komma i expansionstankar och starta nya konfliktsituationer med sina grannar.Det är inte tänkbart att regionerna i en framtid kommer att tillåtas föra en expansionistisk politik liknande den som historiskt ligger bakom tillkomsten av flertalet av dagens stater. Genom att regionalismen förutsätter en framtid både för staten och EU kommer de konstitutionella spärrarna i Regionernas Europa att sannolikt förhindra en sådan utveckling. Dessutom är det så att den konstitutionella, politiska och administrativa nedbrytning i mindre enheter som regionalismen förutsätter gör eventuella konfliktsituationer i Regionernas Europa storleksmässigt mera hanterbara.

Staten som politisk och administrativ institution kommer att upphöra när regionerna fått självstyre.Utan tvekan ligger det rent tekniskt och administrativt en problematik i en maktförskjutning från centralstat till decentral regionstat. Detta innebär dock inte att staten upphör som en viktig länk i den europeiska beslutsstrukturen. I Regionernas Europa blir det subsidiaritetsprincipen som kommer av avgöra den lämpligaste nivån för varje enskilt politiskt beslut. Det finns flera beslutsområden där regionerna idag inte har egen beslutstradition. En alltför snabb övergång kan medföra svårigheter på en del områden – de ekonomiska, juridiska, fördelningspolitiska för att ta några exempel. Detta är något som varken EU, staten som helhet eller befolkningen i regionerna är betjänta av. En regionalisering bör därför ske på förhandlingsbasis, med försiktighet och i en stegvis process.


Regionalismens uppgift


Problemen kring regionerna och de egna minoriteterna.

Ett viktigt problemområde gäller frågan om regionen och de egna minoriteterna. Det är ju inte så att minoritetsproblemen försvinner med en regionalisering. En del regioner kommer att omfatta ett enda regionfolk som självt varit minoritet i staten och andra kommer att ha mindre minoriteter inom regionen. Det är naturligtvis helt avgörande att regionerna inte övertar den nivellerande statsideologin och tillämpar den i mini-skala

Regionerna kommer naturligtvis att generera en mängd interna små konflikter i olika frågor. Fullt tänkbart är att man, liksom staten gjort, kommer att försöka negligera kulturella krav från minoriteter inom det egna territoriet. En sådan negativ utveckling måste balanseras med europeiska instanser som kan fungera både som spärrar och medlare när dessa problem uppstår.

För att förhindra negativa tendenser inom minoritetsområdet i det nya regionala mönstret i Europa är det viktigt att både även EU som helhet och varje stat för sig ser över sin poltik på det regionala området. Framtidens regionalpolitik, kulturpolitik och utvecklingen av de regler och konventioner som rör de mänskliga rättigheterna inom FN, Europarådet och EU måste anpassas till den pågående regionala utvecklingen. Denna utveckling i Europa är redan en realitet på flera håll och det kommer att bli både skadligt och kostsamt för Europas medborgare om medlemsstater blundar för denna och inte anpassar de konstitutionella strukturerna i tid.


Missuppfattningarna

En rad dåligt underbyggda och ibland direkt felaktiga uppfattningar är vanliga i samhället när regionalismen kommer på tal. De följande är exempel på dessa:

Staten är den enda och lämpligaste storleken och formen för framtidens samhällsorganisation. Inom Europa finns stater av alla storlekar, allt från de största på mer än 80 miljoner människor till de minsta på ett par hundra tusen. Till de minsta hör, som tidigare nämnts, både ekonomiskt, välfärdsmässigt och kulturellt de mera framgångsrika. Staten som politisk och administrativ enhet är dessutom i grunden en labil institution - 90% av alla stater som existerat i historien finns inte längre.

Regionförespråkarna vill frigöra sig från staten och ”öppna eget”. Regionalismen förordar inte att regionerna i Europa skall tillåtas bilda egna suveräna stater. I stället önskas ökad autonomi inom statens och EU:s konstitutionella ramar med de anpassningar som är nödvändiga.

Subsidiaritetsprincipen är något som bara gäller mellan EU och staten och inte mellan staten och regionerna. Det är riktigt att subsidiaritetsprincipen som företeelse inom EU:s politiska liv från början enbart gällt relationerna mellan EU och dess medlemsstater. Men konstruktionen är mycket lämplig att även gälla relationerna mellan EU, staten och regionerna. Faktum är att det är i European Charter of Regional Self-government (ECRS) som subsidiaritets-principen tydligast är formulerad. Det finns redan EU-beslut där de federala delstaterna i Tyskland genom subsidiaritetsprincipen fått avsevärt inflytande över beslutsprocessen.

Den regionala flaggan kommer att ersätta statsflaggan. I Regionernas Europa kommer flaggningen som företeelse i framtiden att även gälla andra värderingar än att enbart visa lojalitet mot staten. Den kommer i viss utsträckning att också få en identitetsmässig, kulturell och historisk symbolik. I framtiden kommer vi i Regionernas Europa att få se EU-flaggan, statsflaggor och regionflaggor vaja tillsammans med lokala och specifikt kulturbaserade flaggor.

Regionala förespråkare är provinsiella chauvinister. Det finns ingenting som säger att man i provinserna skulle bli mera chauvinistiska än man är i dagens stater. Den statschauvinism som man inom den globala sporten idag uppvisar, bl.a. inom fotbollen, är tidvis mycket obehaglig. Kopplingen till främlingsfientlighet får då synliga drag. Det är sannolikt tvärtom så att behovet av chauvinistiska manifestationer blir mindre på regional nivå. Den kulturella och identitetsmässiga tillhörigheten är där tydligare och stabilare och därför inte behöver demonstreras och befästas i samma utsträckning som statstillhörigheten.

En regional utveckling är farlig – ”se bara på utvecklingen i Jugoslavien”. Liknelser med Jugoslavien är mycket vanliga, trots att problemen på Balkan har en helt annan bakgrund och orsak än de man kan finna i andra delar av Europa. Om något borde Jugoslavien-exemplet peka på faran i att stat och centrala myndigheter tvingar sina administrativa och statscentrala mönster och strukturer ner över de regionala, utan att regionerna samtidigt ges rimliga möjligheter till politiskt medinflytande i processen. Det är tvärtom kanske t.o.m. så att regionalismen hade kunnat bidra till en lösning på problematiken på Balkan, där självstyrande regioner inom ramen för en större struktur – kanske EU – hade varit ett alternativ. Istället har nya stater skapats med de nya problem som detta innebär.

Regionalism är identisk med federalism. Ett vanligt påstående är att det bara är i tredje världen som folken i kulturregionerna är förtryckta. I utvecklade samhällen förekommer inte denna företeelse. Detta resonemang är i grunden rasistiskt eftersom det förutsätter att människorna i Europas kulturregioner på något sätt står över de problem som man upplever med förtryck och kulturförstörelse på andra håll i världen. I verkligheten delar man i alla kulturregioner samma bekymmer över att se den egna kulturen, språket och identiteten mer eller mindre snabbt förstöras genom den destruktiva vanvård och ignorans som många statsledningar uppvisar. Brott mot mänskliga kulturella och språkliga rättigheter är sålunda ett allmänmänskligt problem.

Regionalismen kommer att skapa ett Europas Förenta Stater. Denna missuppfattning om utvecklingen i Europa är vanlig och uttrycks även bland höga och inflytelserika politiker liksom av massmedia. Konceptet ”Europas Förenta Stater” förutsätter att staten i sin nuvarande konstitutionella form består men att dess inflytande och suveränitet kommer att reduceras till den nivå som gäller för delstater i federala stater i Europa och på andra håll i världen. Man bortser också från den nivå som skapats genom den regionalisering av det politiska och administrativa livet som är en realitet i många stater i Europa och är på gång i flera andra. Utifrån regionalismens synvinkel och dagens situation i ”Regionernas Europa” är konceptet ”Europas Förenta Stater” både orealistiskt och inte önskvärt. Dynamiken i den regionala utvecklingen i Europa gör dessutom att detta blir ett ointressant och orealistiskt framtidskoncept Den regionala beslutsstrukturen, med subsidiariteten som det viktigaste verktyget, har större framtidsutsikter.


Röster om regionalisering och demokrati

Man talar idag i Europa om tio grundläggande kriterier som underlag för en optimal regional indelning. Dessa är:

Någon likvärdig och genomgripande diskussion om en framtidsstruktur för Sverige med dessa kriterier som bas har inte skett, varken inför EU-medlemskapet eller den regionutredning som föregick skapandet av regionerna i Skåne och Västra Götaland.

Detta är beklagligt eftersom den bristande debatten på detta område är skadlig för utvecklingen i regionen på längre sikt. För att peka på hur diskussionen pågår utanför Sverige skall i det följande återges röster om regionalisering och demokrati från en internationell konferens om regionalismen som en politisk och ekonomisk faktor i Europa.

På många håll inom EU har man sedan länge haft uppfattningen om att de regioner som anpassar sig bäst till det nya regionala mönstret kommer att åtnjuta fördelar i framtiden - kulturellt, ekonomiskt och näringmässigt.

Starka krafter inom EU har som mål att skapa ett visst mått av självstyre och autonomi i regionerna. Det forskas mycket om hur man med praktisk politik skall kunna såväl återskapa och förstärka den kulturella mångfalden i Europa samt bidra till att med decentralisering och regionalisering av det politiska livet se till att det även sker en ekonomisk utjämning sker mellan Europas regioner. Denna process är viktig även på det globala planet - Europa nu går i bräschen för en positiv politisk utveckling som skulle kunna gagna människor i övriga delar av världen.

I EU-ledningen har man kunnat konstatera att kunskaperna om regionalismen som idékoncept är bristfälliga i flera medlemsstater. Detta gäller både inom statsförvaltningarna och vid andra offentliga institutioner, samt hos allmänheten. Nu etableras emellertid institut och organisationer över hela Europa som forskar och informerar om den nya synen på EU-samarbetet, många med EU-stöd. De mindre organisationernas inflytande växer, språkinstitut etableras och det organisatoriska samarbetet inom politiken, näringslivet och ekonomin på det regionala planet breddas och fördjupas. Universitet och EU-finansierade forskningsinstitut etablerar regionala fakulteter som forskar i regionala och federala frågor. Vissa regioner, städer och universitet har redan etablerat expertis och kompetens inom flera områden både på de regionala och människorättsliga områdena. Här finns framstående personer som systematiskt och praktiskt utvecklar och informerar om kopplingen mellan EU-projektets kulturmångfaldsbaserade decentralieringspolitik å ena sidan och den globala utvecklingen på människorättsplanet å den andra.

I augusti 1998 hölls en konferens på Christiansborg i Köbenhavn. Experter på regionalisering, EU:s decentraliseringspolitik och mänskliga grupprättigheter var närvarande. Det följande är några röster från denna konferens och de refereras här för att illustrera var diskussionen befinner sig i slutet av 1900-talet.

Krav om regional självständighet – en röst ur det förgångna. En forskare förutspådde staternas kollaps. Staternas stora misstag är att, i flertalet fall, monopolisera den nationella identiteten som socialt fenomen. Han såg nu hur Europa höll på att omorganisera sig – i positiv bemärkelse - till den geografiska modell som fanns under medeltiden. Staten som institution kommer att minska i inflytande till fördel för regionerna och EU-organen. Europa kommer ofrånkomligen att bli en kontinent av regioner, trots det starka motstånd som mobiliseras av försvararna av nationsstaten.

Att skapa nya stater på en lägre geografisk nivå är emellertid inte lösningen. F.d. Jugoslavien är ett exempel där nästan alla nya småstater har flera ursprungsminoriteter inom sina gränser. Man flyttar bara det gamla problemet till en ny nivå. Total självständighet, som vissa regioner kräver, är röster ur det förgångna.

Nationalismen – statens ideologiska lim. En professor från Skottland talade om nationalismen som fenomen. I mitten av 1900-talet föreföll den politiska och sociala vetenskapen ha placerat de ursprungliga kulturregionerna på historiens soptipp. I Europa verkade man tillfreds över att ursprungsnationerna och kulturregionerna slagit sig till ro inom respektive stater. ”Nationalismens” tid var över, trodde man. Något yrvaket upptäckte statsledningarna att regionerna började kräva autonomi samtidigt som suprastatliga organisationer som EU och NAFTA ovanifrån börjat erodera staternas suveränitet. Varför börjar ursprungsnationer och kulturregioner göra sina röster hörda vid den tidpunkt i historien då staterna håller på att förlora sin makt?

Staten har använt sig av nationalismen som ett ideologiskt kitt vilket bundit medborgarna till staten. Statens företrädare ser det som livsnödvändigt att kontinuerligt upprätthålla och förstärka den statsnationalistiska känslan hos befolkningen, om ”kittet” förlorar sin kraft så får staten problem.

”Jag är patriotisk medan du är nationalistisk” hör man ofta centrum anklaga periferin. Men det är svårt, kanske till och med omöjligt, att mobilisera en viss nationalism till fördel för staten gentemot den europeiska unionen medan man å andra sidan samtidigt avfärdar samma anspråk som otillständigt när det kommer från regionerna och riktas mot den egna staten.

Nationalismen som ideologi är den mest framträdande politiska kraften inför 2000-talet. Den är flexibel såtillvida att den fungerar både för staten och för de regioner som önskar arbeta för större autonomi. Den kan användas som bas både för högern och vänstern i det politiska spelrummet. Den ger en känsla av historisk kontinuitet – den ser bakåt i tiden för att skapa en framtid.

Statlig styrning slutar med kriser Om subsidiariteten talade en forskare från ett tyskt universitet. Subsidiariteten som begrepp kan spåras till en av kyrkans bibelskrifter ”Vad folk kan göra skall folk också göra”. President Lincoln skrev 1854 ”Det vanligt folk kan göra själva, skall folk också få göra utan statlig styrning”. Subsidiariteten som politiskt alternativ blomstrar när staten är i kris. Regionalismen och subsidiariteten är i grund och botten samma sak. Statlig styrning uppifrån och ner kommer alltid att sluta med kriser. Styrning nerifrån och upp kommer att bli mera framgångsrikt om då de politiska besluten ligger närmare folkets behov och önskemål. Staten är en styrform - regionalismen är en livsform.

Regionalismen är nödvändig En parlamentariker från Kroatien hade studerat konsekvenserna av Jugoslaviens kollaps. Enligt hans studier av regionalism i det forna Jugoslavien framgår att de områden som hade en mera utvecklad känsla för regional identitet och regionalt självstyre klarade sig bättre när den statliga styrningen i Jugoslavien upphörde. Hans slutsats var att regionala grupperingar blir en nödvändighet, allteftersom statens möjligheter att lösa problem minskar

EU har förändrat statens möjligheter.En annan talare menade att två stora förändringar, som begränsar statens möjligheter att agera politiskt, har tillkommit det senast decenniet. Det första är att genom globaliseringen har näringsmässiga och ekonomiska maktstrukturer hamnat utanför statliga myndigheters möjligheter till kontroll. Den andra är att EU:s har rätt att stifta lagar som gäller över statens lagstiftning.EU stödjer en regionalisering av Europa bl.a. inom följande områden:

Decentralisering och regionalisering har fått starkt fäste i EU. Ordföranden i ett danskt kulturinstitut underströk att decentralisering och regionalisering fick starkt fäste på EU-nivån i samband med undertecknandet av Maastrichavtalet 1993. Detta avtal innehåller grundläggande principer för självstyre, vilket förutsätter en aktiv medverkan av medborgarna på alla beslutsnivåer i samhället. Fastän det ännu inte formulerats en officiell EU-policy på kulturområdet är kultur och kulturellt utbyte fast förankrat i EU:s agenda, inte bara på statens men också på regional nivå med dess regionala intressen och skillnader som utgör delar av ett snabbt föränderligt multikulturellt samhälle. Sedan det kalla krigets slut har frågan ”På vilken sida står du?” ersatts med ”Vem är du?”.

Staterna har under senare sekler försökt exportera sin kultur till anda regioner. Frankrike och USA är exempel på stater som har byggt upp en kulturexportmodell där den egna kulturen anses som finare (High Culture).

Medeltidens Europa – då fanns inga statsgränser. Gränser som mänskliga barriärer uppstod i samband med tillkomsten av dagens nationalstater, menade en välkänd forskare från Bryssel. En av de grundläggande teserna för skapandet av den europeiska unionen – EU – var att skapa ett Europa utan statsgränser. Detta har man uppnått inom flera områden inom EU idag. Brandväsende, ambulans, konsulttjänster och liknande rör sig idag obehindrat mellan staterna, över de existerande gränserna.

Annat är det på det kulturella området. Européerna är idag, paradoxalt nog, mindre rörliga över statsgränserna än man var under medeltiden. Där har EU:s olika politiska beslut och program inte fått tillräckligt genomslag. Ett grundläggande problem är att man inom de olika europeiska institutionerna inte kunnat enas om en kulturdefinition. Inom Europarådet, för att ta ett exempel, handlar kulturpolitiken om frågor som rör skola och utbildning, inte så mycket om människors dagliga kulturella aktiviteter inom ramen för den gruppgemenskap som karakteriserar konceptet Regionernas Europa.

Tragiskt är också att tillkomsten av nya mindre stater i Europa, framförallt genom Sovjetunionens och Jugoslaviens fall, har ökat antalet statsgränser som tjänar som barriärer och hindrar fri rörelse över gränserna. Statsgränser är primärt stystembarriärer mellan stater och inte fysiska och logiska geografiska gränser. De barriärer som statsgränserna utgör kan endast övervinnas om två förutsättningar uppfylls:

  1. Starka lokala och regionala politiska enheter måste finnas.
  2. Centralmakterna måste tillåta dessa att på alla plan bygga bestående förbindelser över statsgränserna.

Dagens mänskliga rättigheter – inte tillräckliga. En professor från Salzburg menade att det finns en tydlig länk mellan mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter gentemot majoritetens inflytande på minoriteternas dagliga liv. Det finns en gemensam uppfattning bland experter att de mänskliga rättigheterna, som de är formulerade idag, inte är tillräckliga för att garantera de regionala kulturernas överlevnad. Idag finns omständigheter som tvingar till en assimilering. Det som minoriteterna behöver idag är ett speciellt skydd och ett aktivt stöd samt tillika en speciell form av politisk organisation som tillåter dem att ge uttryck för och bevara sina egna kulturyttringar.

Regionalismen (federalismen) och minoriteternas önskan att bevara sin egen kulturella identitet är grenar på samma filosofiska träd. Regioner är dock inte erkända enheter i dagens internationella lagstiftning. Det får inte anses som enbart negativt, från statens synpunkt, att decentralisera det politiska beslutsfattandet. Regional autonomi ger nämligen tydliga praktiska fördelar och kan hjälpa till att lösa många problem som förföljt Europa under ganska lång tid. Även gränsöverskridande aktiviteter i gränsregionerna kan bli av ovärderlig hjälp när det gäller att bygga transkulturella kontakter tidigare omöjliggjorda av rigida statsgränser.

Vad är en region. En forskare vid Köpenhamns universitet menade att politiska och administrativa regioner kan beskrivas som territoriella enheter på följande nivåer:


Europarådet - lokalt och regionalt självstyre. En talare med förankring i Europarådet talade om lokalt och regionalt självstyre. Med demokratisering av Europa menas bl.a. att politisk makt distribueras till olika politiska beslutsnivåer inom varje stat. Det betyder att medborgarna skall göras delaktiga i den politiska processen på de olika nivåerna – lokalt, regionalt (federalt) och i de olika europeiska institutionerna.

Europarådets ”European Charter of Local Self-government” (ECLS) och European Charter of Regional Self-government (ECRS) är bra exempel på normgivande överenskommelser på detta området. ECLS från 1985 är undertecknad av 30 medlemsstater och ratificerad av 5.

ECRS föreligger för närvarande endast i form av ett utkast i väntan på undertecknande av medlemsstaterna. Den tredje pelaren inom Europarådet (förutom Ministerkommittén och Parlamentariska församlingen) är Congress of Local and Regional Authorities in Europe (CLRAE). CLRAE har fått i uppdrag att övervaka efterlevnaden av ECLS och ECRS bland medlemsländerna.

Det är i ECLS som subsidiaritetsprincipen tydligast är formulerad (artikel 4, stycke 3):

”Offentliga beslut skall generellt och med fördel tas av de beslutsfattare som är närmast medborgarna. Om beslut skall tas på andra beslutsnivåer skall nyttan och omfattningen vad gäller krav på effektivitet och ekonomi överväga.”

Det gamla och det nya sättet att fatta beslut. En expert på regionalpolitik talade om regional planering och utveckling. Allting tyder på, menade han, att regional planering kommer att öka i betydelse i framtiden. Med EU:s expansion österut - ett stor-EU kommer med all sannolikhet att inkludera 20 medlemsstater i framtiden – kommer regionerna att blir alltmer betydelsefulla som politiska och administrativa byggstenar. Regionerna kommer att avkrävas ett stort antal politiska beslut och sociala funktioner som idag till stora delar ankommer på staten. Den typ av regional planering och utveckling, som EU stimulerat under senare år, kommer att ytterligare accentureas i framtiden. En förskjutning i beslutsystem och funktioner i enlighet med förutsättningarna nedan kommer att bli ofrånkomlig.


EU – en regional dimension

Av ovanstående referat framgår klart att samtalet om vår europeiska framtid också har en regional dimension. Det skall också understrykas att parallellt med att regionalismen som forskningsprojekt ökar i intensitet så växer de folkliga krafter som är kulturregionalt inriktade. Allt fler människor i kulturregionerna runtom i världen låter sina röster höras med krav om delaktighet på alla områden. Dessa krav blir svårt för statsmakterna att i längden ignorera. Man kan därför förmoda att de som håller fast vid de gamla centrala styrformerna kommer att få allt större svårigheter att motivera sina argument för ett bibehållande av centralstaten i dess nuvarande form.



Gå vidare via flikarna ovan eller direkt till Kapitel 4



Författare Göran Hansson och Peter Broberg

© Stiftelsen Skånsk Framtid

Layout, bilder och text: Göran Hansson