Regionalismen inför 2000-talet

av Göran Hansson och Peter Broberg

Utgiven 1999

Innehåll

Del 4

  • Nödvändiga regionala visioner och aktiviteter
  • Regionalismen och världssamhället
  • Det skånska exemplet
  • Sverige 12-förslaget
  • Det regionala kulturmanifestet - Litteraturförteckning


Nödvändiga regionala visioner och aktiviteter


Konkurrensen i Europa

Det föregår en dragkamp i Europa. Denna handlar inte så mycket om staternas aktiviteter, utan istället om kommuners och regioners ansträngningar att attrahera positiva företeelser i samhället - kulturella aktiviteter, social utveckling, företag och investeringar. Konkurrensen handlar om nyetableringar, olympiska spel, konferensverksamhet och turism för att ta några exempel. Det finns över 200 regioner inom den Europeiska Unionen och över 77 000 kommuner som kämpar om dessa fördelar. Till dessa skall läggas de kommuner och regioner inom det forna östblocket som står på språng för att vara med i denna konkurrens. Denna konkurrens är positiv, men ger problem när regionernas rörelsefrihet i olikartad grad binds av sina respektive statsmakter. Likvärdighet i förutsättningar är här eftersträvansvärd.


Förutsättningar för Regional profilering

Nyckeln till framgång är en strategiskt profilering av en region genom att skapa effektivt samspel på alla samhällsnivåer mellan kulturliv, näringsliv, offentlig sektor och regionala/lokala politiska beslut.

För detta krävs att regionen har:

  1. Ett väldefinierat territorium.
  2. Ett gångbart namn.
  3. En lämplig storlek.
  4. Gemensam statistikbas.
  5. Klara beslutslinjer.
  6. En funktionsregional anpassning av den offentliga sektorn.
  7. Ett folkligt politiskt mandat (även för beskattning).
  8. En regional identitet.
  9. En påverkbar regional ekonomi.

En del regioner/nationer i t.ex. Europa har uppnått detta. Bland dessa kan nämnas Katalonien, de tyska Länderna, Flandern och Åland, vilket ger dessa klara fördelar när det gäller att attrahera kulturella, ekonomiska och industriella satsningar. De svenska regionerna släpar efter, liksom de danska.


Regionalismen och världssamhället

En utvecklad regionalism skulle innebära en betydande konfliktminimering i världssamhället. Speciellt skulle en principiell kulturell autonomi och decentralisering av all kulturell styrning från huvudstäderna ge en helt ny situation. Den begynnande insikt som ligger bakom FN:s aktiviteter för de mänskliga kulturella rättigheterna och UNPO:s strävan borde därför upprioriteras. Kulturell regionalism som ett första steg tillämpad av alla FN:s 197 stater är det stora steg som behöver tagas. Likaså att stater som anser sig vara monokulturella omvärderar sin kulturpolitik och öppnar för de regionala / nationella kulturer som de trots statspropagandan har inom sina gränser.

Det är helt avgörande att det inte är statliga kommissioner, som skall avgöra de regionala kulturernas vara eller icke-vara. Detta är frågor för de regionala folken själva att bestämma. Sådana avgöranden måste dessutom gå hand i hand med upplysningsverksamhet som balanserar de identitetsskador som staternas integrationspolitik orsakat sedan de s.k. ”nationalstaterna” uppstod. Befolkningar som gjorts omedvetna om sin historia, sitt språk och som fått delar av sin kultur ”eliminerad”, måste få möjlighet att restaurera denna. Regionalismen kräver därför en genomgripande decentral, liberal och regional kulturpolitik i alla monokulturorienterade statssamhällen.

Europa borde genom EU här kunna gå i spetsen. Europa är lyckligt lottat när det gäller potentiell kulturmångfald. Utifrån territorium, historia, språk, etc – har Europa runt 120 kulturnationer. Alla dessa borde kunna utvecklas till genuina moderna autonoma regioner inom ramen för EU:s och respektive stats konstitutionella plattformar.

Ett sådant mångfaldigt och regionalt-nationellt likvärdigt Europa skulle kunna stå som förebild för ett nytt världssamhälle där inga centralregioner tillåts förtrycka eller dominera andra. Ett sådant världssamhälle kan bli stabilare, fredligare, motståndskraftigare mot negativa masseffekter och mångfaldigt spännande. Regionalismen verkar för ett sådant samhälle.


Det skånska exemplet


Skåneland - Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm

Scania eller Skånelandsregionen är ett av de områden i Europa där en regionalisering är både lämplig och motiverad. Orsakerna till detta är både geografiska, historiska, kulturella, demografiska, trafikala och urbana.

Området Skåneland / Scania – omfattande de fyra Skånelandsprovinserna Skåne, Halland och Blekinge och Bornholm – utgör en lämplig framtida europeisk region. Även Bornholm borde av logiska skäl ingå i denna region, men statsmakternas aktiviteter under de senaste seklerna gör att detta i ett EU-sammanhang för närvarande inte är möjligt. Regionen har en naturlig geografisk avgränsning mot havet och mot småländska höglandet. Den logiska gränsen fastlades redan på 1000-talet och var i över 800 år riksgräns mellan Sverige och Danmark. De gamla huvudlandsvägarna från Lund över Österlen till Bornholm, mot nordost till och genom Blekinge, och mot norr till och genom Halland, är fortfarande idag huvudskelettet i det regionala kommunikationsnätet. Den logiska geografin är Skånelandsregionens bas.


Skåneland den logiska geografin

Den historiska, regionala utvecklingen har styrts av geografin. Med Småland som skogsbarriär är det naturligt att regionen fick den form den har idag och blev en del av det Danska Riket. Sundet som länk har gjort att kulturutvecklingen under historien haft en naturlig koppling mellan Sjælland och Skåne och gammal skånsk kultur som t.ex. språk, arkitektur, musik, hantverk etc kan bara förstås i ett tväröresundskt sammanhang. Tyvärr har Skånelandsregionen, trots att den storleksmässigt, ekonomiskt, historiskt och logiskt är mera EU- och Europaanpassad, fått stå tillbaka för en av staten skapad politisk och administrativ region som idag endast innefattar landskapet Skåne.

Genom Öresundsförbindelsernas utbyggnad (bro, tunnel och färjor) kopplas det befolkningstäta Västskåne till Storkøbenhavn. Det blir stadsmässigt ingen skillnad i framtiden på t.ex. Lund och Roskilde, Hillerød och Helsingborg. De kommer alla att vara delar i Öresundsmetropol där befolkning och samhälle blir integrerade. Trafikalt blir storstadslandskapet i Skåneland-Sjællands-regionen knutet till Malmö-København som centrum och trafiksystemen blir samordnade.

I framtiden blir Europas metropoler kraftfulla noder i kontinentens liv och utveckling. Det uppstår en ökad konkurrens mellan dessa metropoler och i Öresundsmetropolen måste en fullvärdig samordning och en effektiv samverkan ske. Detta är till glädje, inte bara för Sydskandinavien, utan för hela Norden och för Östersjöområdet.


”Region Skåne” – en större region är nödvändig

Istället för den lilla ”Region Skåne”, som man nu försöker förankra hos befolkningen, talar många faktorer för en regionalisering av den större enheten Skåneland, där dess storlek, historiska legitimitet och logiska sammanhang kommer att förbättra möjligheterna för en positiv utveckling i hela Öresundsregionen.

Till detta kommer den stora kulturutmaningen. Sedan Skåneland invaderades av Sverige i slutet på 1600-talet har en försvenskningspolitik bedrivits med bl.a. vanvård och direkt utplåning av medvetandet av skånsk historia, språk och identitet som resultat. De regionala särarterna i Skåneland har behandlats på ett mycket speciellt sätt från det svenska centralsamhället. Denna kan karakteriseras som ”aktiv negligering” och har fått märkliga effekter för bl.a. det skånska. I modern tid har därutöver Stockholmsdominansen varit mycket stark och präglats av den inåtvända miljö som är tydlig i huvudstaden. Detta har dock inte lett till att de regionala uttrycksformerna i varken Skåne, Halland eller Blekinge helt försvunnit.

Inför en ny kulturpolitisk inriktning mot ett mångfaldsorienterat framtidssamhälle kommer regionen Skåneland/Scania att ha alla förutsättningar för att bli en framgångsrik och Europaanpassad region. Med Öresundsmetropolens utveckling ökar kontaktytan mot Sjælland och dansk kultur vilket, genom sin närhet, kommer att bidra till att den regionala kulturen stimuleras från håll. På så sätt kan regionen förväntas bli en renässansregion – en återuppfödd kulturregion i Regionernas Europa.


Språk och kultur

På språk- och kulturområdet kan regionen Skåneland, som ett exempel för andra regioner, bli specifikt intressant. I få regioner i Europa har omnationaliseringstrycket varit så starkt som här och få miljöer har etablissemanget medverkat i att så markant förtränga regionernas ursprungskulturer som i Sverige. Det gäller regionbefolkningarnas rätt till den egna kulturen, historien, språket och framtiden.

Det har t.o.m. gått så långt hos oss att statspropagandan skapat en situation där förträngningen och förnekandet av de egna rötterna och förnekandet av den danska bakgrunden numera betraktas som ett acceptabelt tillstånd. I många av sammanhang beskrivs Skåneland som om det alltid varit svenskt och inom både vetenskap, politik och media hänvisas till gammal svensk tradition och historia även när det gäller skånska förhållanden. Denna förträngning gäller både i Sverige och Danmark och är troligen unik i Europa, om inte rent av i hela världen.

När Skåneland i en sådan situation åter tillåts lyfta fram sin kultur som regional särart, så ges därmed ett internationellt exempel på att även starkt dominerande regioner kan bidraga till en framtida kulturmångfald. Detta skulle bli ett positivt budskap för många andra och en allvarlig signal till statsmakter som tror att bara statspropagandan får verka länge nog så kan regionkulturer utplånas. Skånelands renässans är därför som kultur-, människorätts- och fredspedagogiskt exempel av stor betydelse. Regionens ledarskap och övriga befolkning kan ta på sig en kulturellt betydelsefullt uppgift genom att visa världen att även långvarig statspropaganda och historieförfalskning inte nödvändigtvis behöver leda till kulturutarmning.


Regionalismens mål – full kulturell autonomi

Målet för regionalismen i Skåneland är därför att få etablerat full kulturell autonomi för hela regionen, samt att det skapas allmänna regionala beslutsfunktioner som är lämpliga att föra över från den svenska statsmakten. Detta betyder ingalunda att man ser att Sverige upphör som stat eller att en lösrivelse från Sverige skulle gagna regionen. En sådan utveckling är inte önskvärd sett ur regionalismens perspektiv. I stället önskar man att Sverige skall bli ett bättre land att bo i, även för dem som anser sig tillhöra andra kulturgrupper än den som har sitt säte i centralregionen Svealand och som utgör den nuvarande modellen för den kulturelle medelsvensk som man under decennier – och sekler - försökt skapa och använda som modell för omnationaliseringssträvandena.


Specialordningar nödvändiga

Möjlighet för de specialordningar som behövs för att regionen Skåneland skall fungera både inom Europa, EU och Öresundsmetropolen måste etableras. För regionen gäller därför tre huvudpelare:

  1. Full regional autonomi i på de områden som Maastricht- och Amsterdamstraktaterna föreskriver: kultur- och språkfrågor, hälso- och sjukvård, inter-regionala infrastrukturfrågor samt alla sådana frågor som har speciell betydelse för regionerna .
  2. Optimal beslutsfördelning i Sverige (d.v.s. subsidiaritetsprincipen måste fås att verka fullt ut, även mellan stat och region och det lokala).
  3. Specialsamordning för att Skåneland skall kunna verka fritt inom Europa, EU och Öresundsmetropolen inom ramen för de begränsningar som normalt föreligger i det internationella samarbetet mellan stater (försvar-, utrikes-, valutapolitik, etc.).

Problemen i regionen

För närvarande går de svenska regionaliseringssträvandena en annan väg. Man försöker tillfredsställa EU:s krav om en regional struktur utan att för den skull rubba den existerande centrala maktbasen inom Sverige. De debatter och utredningar som förgått skapandet av ”Region Skåne” och Skånefullmäktige har inte i tillräcklig utsträckning diskuterat de grundläggande strukturella och konstitutionella problem som inte bara Skånelandsregionen utan alla regioner i Sverige lider av. För Skånelandsregionens del gäller följande problemområden:

  1. Territoriet Skåne är en provins i en region - Skåneland (Scania). Skåneland består av enheterna Skåne, Halland och Blekinge. Denna region är både historisk med anor (som sträcker sig lång tid tillbaka i historien) och logisk (sammanhängande kust och slättland). Genom att göra provinsen Skåne till en ”region” han man stympat en naturlig region vars gränser lades fast redan på 1000-talet. Dessa gränser har aldrig ändrats (med undantag av Hyltebruksjusteringen i samband med kommunsammanslagningen i början på 70-talet). En lärdom man dragit av Europas turbulenta historia är att inte leka med gränserna, något som ofta lett till allvarliga konflikter. Territoriellt kommer Region Skåne som konstruktion att få problem när det gäller att bli accepterad av alla parter i samhället som en fullvärdig region.

  2. Demokratin Det politiska styret – Regionfullmäktige – i Region Skåne är en konstruktion vars konstitutionella uppbyggnad styrts uppifrån, långt över huvudena på medborgarna i regionen. Region Skåne är ett elitprojekt utan förankring i befolkningen i regionen.

    Detta strider mot den demokratiska grundläggande tesen i den svenska grundlagen som säger att ”all makt skall utgå från folket”. I grundlagens andemening ligger naturligtvis att medborgarna skall vara med i beslutsprocessen om hur och av vem de politiska besluten skall tagas i regionen. När det gäller det nya regionstyrets uppbyggnad har medborgarnas brist på deltagande varit oroväckande. Detta leder i sin tur till bristande demokratisk legitimitet och en svag förhandlingsposition gentemot både staten och EU.


  3. Namnet En förutsättning för att en produkt, i detta fallet en region, framgångsrikt skall kunna marknadsföras är att det har ett tydligt och bärande namn. Namnet Scania/Skåneland på den historiska regionen är gammalt och förekommer på kartor och dokument långt tillbaka i historien. På grund av att man valt att göra en region utan denna historiska koppling har förvirring kring regionnamnet uppstått. Södra Götaland förekommer i meteorologisammanhang. Sydsverige är den officiella beteckningen på den EU-region bestående av Skåne och Blekinge man använder i regionalpolitiska sammanhang (”Riksområde”). Sydsverige är också vanligt i turistsammanhang även om man ibland felaktigt använder Scania för provinsen Skåne. Kulturorganisationer i Skåne använder Scania respektive Skåneland som beteckning på hela regionen – dvs Skåne, Halland och Blekinge.

  4. Gränsöverskridande relationer Den skaniska identiteten ingår inte som en faktor i de nuvarande relationerna över Öresund. Eftersom den svenska kulturpolitiken inte erkänner andra kulturregioner inom statens gränser än den centralsvenska kan man inom den offentliga verksamheten och massmedia ostört driva relationsaktiviteter med Sjælland och andra regioner i Östersjöns närområde utan att behöva ta hänsyn till befolkningen i Skånelandsregionen eller lyfta fram det skånska som en kulturfaktor i dessa relationer.

  5. Ekonomin Den svenska centralistiska politiken på näringlivs- och ekonomiområdena har under årens lopp lett till en koncentration till Mälardalsregionen i ett omfång som troligen är unikt i dagens Europa. I denna process har man till huvudstadsregionen sugit åt sig utbildad och kompetent arbetskraft från regionernas utbildningsinstitutioner. Denna politik har på många sätt varit ofördelaktig för regionerna. Mest påtaglig är den på det ekonomiska området och med ekonomisk makt följer också inflytande på utbildningsväsendet, kulturen och massmedia. Man kan konstatera att Mälardalen, sett ur ett EU-perspektiv, ligger mycket bra till inför framtiden medan de sydligaste regionerna, enligt EU:s regionala statistik, tar plats bland Europas utvecklingssvagaste.

  6. EU Det finns för närvarande ingen samlad politisk kraft i kontakterna med EU. Ledamöterna i EU:s gemensamma institutioner har i realiteten en mycket liten eller ingen geografisk regional förankring. Ledamöterna i EU-parlamentet utsågs av regering och riksdag i samverkan med de centrala politiska partierna. Ledamöterna i EU:s Regionkommitté utsågs på regeringens begäran av Landstingsförbundet respektive Kommunförbundet, båda med huvudkontor i Stockholm. Eftersom det inte i regionen finns en ”vår representant i EU” finns det sålunda begränsade möjligheter för regionens politiker och medborgare att direkt påverka EU-besluten i regional riktning.

    Den statistik som insamlas varje år och rapporteras till EU:s statsistikavdelning (Eurostat) inom ramen för NUTS-klassificeringssystem, och som ligger till grund för EU:s regionalpolitiska satsningar, görs av statens representanter i regionen (Länsstyrelserna) och sammanställs av statliga myndigheter i Stockholm. Pengar som utbetalas för regionalpolitiska satsningar från EU:s strukturfonder betalas först till staten som sedan fördelar dem regionalt. Detta förfarande – denna omväg - ogillas av EU-kommissionen som menar att regionerna vet bäst själva vari deras problem består och vilka åtgärder som behövs för att råda bot på dem.


  7. Funktionesregioner Det finns ett viktigt område som man från centralt håll inte tog upp till allmän debatt i de diskussioner som föregick skapandet av Region Skåne och som inte heller omnämns i de utredningar som regering och riksdag hade som grund för sina beslut. Det är samhällskostnaden för kaotiska svenska offentliga indelningen i funktionsregioner - den territoriella röran.

    Under åren som gått har offentliga organisationer, institutioner och affärsdrivande verk, etc. fått dela upp landet i funktionsregioner utan inbördes samband. Denna indelning har gjort att det är svårt att få en överblick över den territoriella rörans konsekvenser - varken på det ekonomiska, politiska eller kulturella planet. Vissa regionala indelningar har fått direkt negativa konsekvenser på det kulturella området som t.ex. Sveriges Televisions beslut att föra över Halland till region Västsverige. Andra indelningar är helt obegripliga - hur har det varit möjligt för det kulturvårdande etablissemanget att rycka Blekinge ur sitt östdanska kultursammanhang och föra över ortnamnsarkivet till Uppsala medan Skåne och Halland ligger kvar under Lund?

    Knappast två regionala indelningar är identiska – Posten, militären, sjukvården, skolan, domstolsväsendet, etc. - varje indelning är gjord utifrån egna önskemål och behov. Detta har skapat den regionala röra, vilket regionpolitiskt ytterligare försvårar beslutsfattare och övriga medborgare att tänka och agera regionalt.


  8. Miljön Skåneland omfattar unika miljövärden sett ur synvinkeln diversitet och arternas mångfald. Det unika geografiska läget innebär gränsmarker för många växter och djur. Möjligheten att få se såväl nordliga som sydliga, oceaniska som kontinentala arter berikar värdet för såväl besökare som fast boende.

    Människans utnyttjande av sin omgivning genom såväl skogs- och jordbruk, som urbanisering har en avgörande betydelse för vår omvärld. Ett ansvar som varje generation måste förvalta med den största noggrannhet och försiktighet. Det går lätt att förändra ett landskap så att arter vi uppskattar och kanske i hög utsträckning är beroende av försvinner. Det är mångdubbelt svårare att återskapa de förutsättningar som krävs för en återetablering. Vår kunskap är dessutom i väsentlig grad begränsad om än forskningen ständigt utökar vårt synfält. Ibland dock tyvärr med en tendens att ställa sig i ljuset av sig själv.

    Det är därför med djup oro som man noterar uttalanden från centrala svenska forskare om en förändring av lantbruksstrukturen mot en stordrift där man till och med drar fram modeller som amerikansk ”ranchdrift” som eftersträvansvärt. Det har aldrig visat sig särskilt klokt att transplantera verksamhetsmetodik från en plats på jorden till en annan utan hänsyn till förutsättningarna. I stället skall besluten om miljöförändringar tas i de regioner som närmast berörs som ett led i att öka potentialen av ett mångfacetterat kulturlandskap och förbättra de befintliga förutsättningarna.

    Regionen Skåneland med sin närhet till de tätbefolkade områdena i Europa, kommer i en allt kraftigare omfattning få en central roll som det ledande ekoturismmålet. Det finns absolut ingen anledning att kortsiktigt göra investeringar som förändrar och föröder en unik miljö. En lunga för ett allt mer urbaniserat och artfattigt Europa kommer att ge vår region en unik plats i det europeiska perspektivet.

    Ett allvarligt problem med den nuvarande centrala styrningen i Sverige på miljöområdet i regionerna är att andra värderingar än de rent miljömässiga - som industriell effektivitet, allmän ekonomi och sysselsättning - tillåts styra miljöbesluten utan hänsyn till de regionala värderingar som de människor har som skall leva i den miljö som blir resultatet av dessa beslut.


Sverige 12-förslaget

Ett förslag till en regional indelning i Sverige


Sveriges regioner - ekologiskt och näringsmässigt olikartade

Det svenska riket är olikartat på många sätt. Dess olika delar har skilda geografiska orienteringar. Ekologiskt och näringsmässigt är förhållandena specifika i norr, söder, öster och väster. Historiskt består Sverige av delar som knutits till staten genom erövring eller kolonisering. Flera av dessa delar har egna kulturella och historiska bakgrunder.

Som centralistiskt uppbyggd stat har Sverige historiskt haft en inriktning mot att åstadkomma enhetlighet på alla plan. Enhetstesen - ett folk ett språk, en historia - har divits hårt, med kärnlandet Svealand som utgångspunkt och rikslikare. Man kan kanske hävda att denna enhetlighetspolitik har varit till fördel för samhällsutvecklingen och ekonomin inom statens gränser. Men kan också hävda att den i gengäld varit till stort förfång för den regionala kulturutvecklingen.


Staten inte självklar

När man inför 2000-talet på många håll orienterar sig mot ett mera öppet ekologiskt och resursanpassat samhälle, då är det inte självklart att det är staten som är den lämpligaste ramen eller storleken för att åstadkomma detta. Det är snarare så, vilket också många ledande politiker inom EU insett, att man måste låta varje geo-ekologisk region utveckla sig i harmoni med de specifika egna inre förhållandena. Centralstaten i Sverige måste därför, även utifrån en ekologi- och resursanpassningsynvinkel, starkt ifrågasätta sin centralstyrda politik och låta utvecklingen i de olika regionerna - Sameland, Norrland, Bergslagen, Småland, Skåneland o.s.v. - ske på dessa områdens egna villkor. En långtidsekologisk inriktning gynnas av att det centralstyrande inflytandet minskar.

Trots den nivellerande statspolitiken som bedrivits under lång tid så finns det fortfarande en mycket stark regional kulturkänsla i befolkningen. Denna knyter sig till landskapen, som har bevarat sin styrka som gemensamma kulturplattformar in i modern tid. Således är ännu idag landskapsbegreppen - t.ex. jämte, dalmas, värmlänning, gute, smålänning eller skåning – starka och djupt folkligt förankrade. Det faktum att man inte lyckats att förstöra denna känsla för den egna hembygden och den egna regionen, måste betecknas som en lycklig omständighet. Den moderna regionaliseringen bör utnyttja detta och baseras på styrkan i de regionala kulturidentiteterna. Man skall naturligtvis låta denna vara styrande när det gäller regionindelning. Detta bör få två konsekvenser. Man bör för det första akta sig för att röra de landskapsgränser som legat fast i över 1000 år och för det andra man bör undvika att sammanföra landskap som inte kulturhistoriskt hör samman.

I det europeiska NUTS-systemets regionalpolitiska regionindelning förordas regioner som också är näringsmässigt enhetliga. En sådan enhetlighet stämmer ofta med kulturhistoriska förhållanden. Därför bildar kultur, historia, regionspråk, ekonomi, näring och ekologi i många fall överlappande mönster.


De fyra friheterna

Det är också viktigt att notera att ”de fyra friheterna” innebär att alla kan fritt handla och samverka över gränserna med alla andra. Man behöver sålunda inte förändra gamla landskaps- och regiongränser bara för att en ekonomisk, näringslivs- och servicemässig samverkan sker. Detta är en grundläggande förutsättning för EU-samarbetet och viktigt för en fortsatt fredlig utveckling i Europa. Det är sålunda oförenligt med utvecklingen i övriga Europa att t.ex. skära av norra Halland från övriga Halland, bara för att denna del samverkar med Göteborg. Denna samverkan kan – enligt tesen om de fyra friheterna – bli hur stor och omfattande som helst utan att detta därför skall förändra de kulturella, historiska och politiska gränserna. Nordhallänningar skall inte behöva förvandlas till ”göteborgare” i denna process.


Sveriges 12 regioner

Även för Sveriges del finns klara utgångspunkter för en regional indelning på alla plan. Den kan, med ovanstående utgångspunkter bestå av 12 regioner. Dessa är:

Jmf invånare: Åland 25 000. Estland 1,5 milj. Island 269 000. Luxemburg 409 000. Schleswig-Holstein 2,6 milj. Mecklenburg-Pommern 2,1 milj. (* Samerna bör få egen representation i relevanta EU-organ.


Regional verklighet i Europa

De 12 regionerna i Sverige bör ges ansvar fullt ut enligt subsidiaritetsprincipen, även tillämpad mellan stat och region. En överordnad målsättning måste vara att ge regionerna optimalt förhandlingsmandat och flexibilitet, så att de kan inrätta sig efter den nya verkligheten. Denna verklighet innebär:

Samt en tillvaro där både individuella och gruppbaserade mänskliga rättigheter gäller - även på det kulturella området.


Det regionala kulturmanifestet

Ett förslag till en kulturbaserad kulturpolitik i Sverige.

Av världens 197 stater har nära nog samtliga minoritetsgrupperingar, folkgrupper och regionkulturer inom sina gränser. Dessa grupper överstiger 6000 på världsbasis. Hotet mot dessa gruppers framtid kommer både från globaliseringen av vardagslivet och från staternas assimilleringspolitik. Precis som hotet mot den biologiska mångfalden leder hotet mot den kulturella mångfalden till försämrade livskvaliteter för miljoner av människor. Dessutom orsakar detta, att den kunskap som dessa kulturer bär inom sig på områden som medicinvetenskap, hälsa och andra mänskliga värden går förlorade om utplåningen av kulturer får fortsätta.

För att stoppa denna förstörelse måste centralstater acceptera rätten till alla kulturers överlevnad och införa genomgripande förändringar i respektive stats kulturpolitik. 1900-talet har varit de individuella rättigheternas århundrade men nu måste kulturella grupprättigheter starkt komma i fokus.

Följande praktiska steg måste tas:

  1. Staten måste acceptera att nationalitet och medborgarskap inte är samma sak så att alla kulturer – ursprungsminoriteter, minoriteter, regionkulturer och nationer - officiellt kan erkännas.
  2. Allt förnekande och manipulerande av historiemedvetandet hos de olika kulturgrupperna måste upphöra så att alla kan tillåtas finna stolthet och harmoni i kunskapen om sin egen historiska och kulturella bakgrund. Staten måste positivt medverka i denna process och ekonomiskt stödja organisationer, skolor och universitet i kunskapsbefrämjande regional forskning och andra indetitetsskapande informationsprojekt.
  3. Staten måste erkänna existensen och likaberättigandet av alla existerande språk inom dess gränser. De regionala språken måste ges likvärdiga möjligheter i lokala massmedia.
  4. Staten måste aktivt stödja kulturella kontakter och relationer över statsgränserna, speciellt i de områden där gamla historiska band finns.
  5. Den offentliga sektorn, som en del av det kulturella livet i regionerna, måste omorganiseras territoriellt så att den stödjer den regionala kulturutvecklingen.
  6. Regionala kulturyttringar samt heraldiska och ceremoniella symboler som är förknippade med de olika regionerna måste ges officiell status och accepteras som viktiga kulturobjekt. De skall visas samma respekt och dignitet som nu enbart visas statens symboler.
  7. De historiska institutionerna i regionala universitet och högskolor måste ges i uppdrag och tilldelas finansiella resurser, att forska och publicera hela den historiska och kulturella bakgrundsbilden hos de regionala kulturerna och nationerna inom staten.
  8. Den FN-stödda principen om regionfolkens rätt till självbestämmande måste förverkligas och införas som en viktig del i statens kulturpolitiska program. Detta inkluderar den regionala rätten att själv definiera och utveckla dess kultur och rätten att själv ge namn till platser och andra kulturella enheter i regionen.
  9. Staten måste, med hänvisning till konceptet om nationalitet och medborgarskap, acceptera statens och regionernas högtider och kulturella symboler.
  10. Staten skall positivt stödja användandet av regionala symboler som ett viktig del i stärkandet av den regionala identiteten.
  11. Ett program om återförande av viktiga historiska och kulturella föremål som olovligt flyttats från regionerna måste verkställas
  12. Oberoende och regionala institutioner måste etableras för att hantera, underhålla och utveckla regionala kulturella aktiviteter.

Slutord

Avsikten med detta dokument är att involvera allmänheten i en diskussion om den regionaliseringsprocess som påbörjades i och med Sveriges inträde i den Europeiska Unionen i januari 1995. Denna diskussion skall ha ett ”nerifrån-och-upp” perspektiv som utgångspunkt, där regionernas egna intressen och utvecklingsmöjligheter på alla plan skall ligga i fokus.

Vi välkomnar därför kommentarer och information från alla med egna erfarenheter och kunskaper på området. Detta kommer, hoppas vi, att leda till att nya idéer, perspektiv och synpunkter kan undersökas och utvecklas. Vi önskar därför komma i kontakt med individer, organisationer och institutioner som i grunden delar de synpunkter och slutsatser vi fört fram i denna bok och som kan bistå oss med att förbättra och utveckla detta dokument samt hjälpa oss driva konceptet ”Regionernas Europa” framåt.

Marieholm i januari 1999
Göran Hansson - Peter Broberg

Litteraturförteckning

  • The End of the Nation State, Kenichi Ohmae, 1995
  • The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order, Samuel P. Huntington, 1996
  • The End of History, Francis Fukuyama, 1996
  • World Culture Report, UNESCO, 1998
  • Europa och folken, Ingmar Karlsson, 1996
  • Regional Contact, Det Danske Kulturinstitut och ISCOMET (Institute for Ethnic and Regional Studies), Slovenia, 1998
  • Marketing Places, Philip Kotler 1993
  • The History of Europe, J.M. Roberts, 1996
  • Towards Independence – Essays of Scotland, Paul H. Scott, 1991
  • UNPO Yearbooks, Unrepresented Nations and Peoples Organisation, 1995, 1996, 1997
  • As if People Mattered, Zelim Tshkovrebov, Lunds Universitet, 1998
  • The Role of the Fourth World Nations and Synchronous Geopolitical Factors in the Breakdown of States, Dr. Richard Griggs, Berkeley University, 1993
  • Guide to the Peoples of Europe, Filipe Fernández-Armesto, The Times, 1994
  • EU och Regionerna - Sverige ur takt med tiden, Göran Hansson 1994
  • 333-årsboken om Skånelandsregionen, Stiftelsen Skånsk Framtid 1991
  • SOU 1995:27 Regional Framtid, Civildepartementet, 1995
  • SOU 1994:12 Suveränitet och demokrati, Utrikesdepartementet, 1994
  • SOU 1996:55 Sverige, framtiden och mångfalden, Arbetsmarknadsdepartementet, 1996


Gå vidare via flikarna ovan eller direkt till Definitioner


Författare Göran Hansson och Peter Broberg

© Stiftelsen Skånsk Framtid

Layout, bilder och text: Göran Hansson