Skåneland utan förskoning

av Uno Röndahl

Utgiven 1981
Bearbetad för Internet av G. Hansson
© Stiftelsen Skånsk Framtid

Del 1


SKÅNELANDS GRÄNSDRAGNING

Inledningen till en månghundraårig kamp om fosterjorden

"-- Ty konungarne höllo rikshistoriegrafer, och de dikterade själva till protokollet, censurerade, sekvestrerade och brände obehagliga handlingar; svenska konungarne gjorde som Assyriens och Babyloniens: De förgudade sig! Då frågar man sig: Vad tjänar det då till att skriva historia och att läsa den?
August Strindberg "En blå bok"

Sägnen talar genom Snorre Sturlason, - att då Erik Segersäll omkring år 994 tillträtt Uppsala öd och Rings son Edmund var i Alsnö sammanträdde Nordens tre kungar på Danaholmen vid Göta älvs utlopp i väster. I Eriks frånvaro kom i stället Edmund från Alsnö med utvald tolvmannanämnd från alla landskapen för att sätta rågång mellan Nordens tre riken.

Mellan Sverige och Danmark uppsattes sex stenar. Skiljeröret, den första stenen, uppsattes i Södervase i närheten av nuvarande Göteborg; den andra i Danabäck vid Fagereds gräns. Den tredje kallades för Kinnasten på gränsen mellan Halland och Västergötland; den fjärde sattes i Uraksmåsa - ett bronsåldersröse "Vransrör" på gränsen till Bredared; den femte - Vitasten anses numera vara identifierad på gränsen mellan Farabols by i Kyrkhults socken och Bjellerhults by i Almundsryds socken, där den således i vår tid tjänat sin plats i snart tusen år. Slutligen den sjätte stenen - Brömsestenen sattes på gränsen mellan Blekinge och Möre.

Snorre förtäljer, att då Edmund efter avslutat värv kom hem och redogjorde för gränsdragningen, blev de svenske förtörnade. Blekinge var, enligt deras mening, en del av landet som borde ha tillskiftats svearna. Dels på grund av gammal rätt och dels på grund av det senaste vapenskiftet med danskarna. Enligt Snorres 1200-talsversion skulle denna överenskommelse och gränsdragning ha skett under 980-talet. Moderna forskare vill dock senarelägga gränsdragningen omkring ett sjuttiotal år.

De sex stenarna skulle i en framtid få ödesdigra konsekvenser för hundratusentals människor i de landskap som låg väster och söder om dem. Kamp för fosterlandet, förtryck, lidande och död blev kännetecknet under hundratals år framåt. Fragment av vad som skedde finns i de hävder, som i vår tid inte är var mans egendom.

Oupphörligt vällde det ena plundringståget efter det andra in över den norra gränsen, - in i Nordskånes, Hallands och Blekinges oförsvarade bygder. Med mord, brand och skövling överfölls en i grunden fredlig civilbefolkning. Man tvingades under århundradena att slåss för de sina och sitt land mot en grym och bestialisk fiende, som plundringsvägen försökte komma över de kulturalster som inte kunde anskaffas på annat sätt.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


DET BLODIGA 1300-TALET

"Den hungriga lusen biter fåret, det är visst. Gud hjälpe fåret, som är skorvigt och inte kan klia sig, däröver må väl de hungriga lössen glädjas.”
Adam van Dyren - Text på kryptans brunnskar i Lunds domkyrka

Ett århundrade med krig, plundringar och enorma lidande för Skånelands folk. Det ömsesidiga förhärjandet av gränsområdena mellan Skåneland och Sverige började på allvar under senare delen av 1200-talet.

Svenske kungen Magnus med tillnamnet Ladulås respekterade inte några lås när han under sitt kröningsår 1276 brände, härjade och plundrade i Halland och norra Skåne. Utan vidare kan man säga att denne fridsstiftare hade händerna fläckade av det skånska folkets blod och därtill även av förrädiskt gjutet blod inom sitt eget land. Hemsökelse var en frukt av brytningen med den olycklige Erik Glipping av Danmark.

Så gott som hela 1300-talet blev ett våldets århundrade för Skåneland. Under det första årtiondet härjade folkungakungen Birger Magnussons bröder - hertigarna Erik och Valdemar, då de 1307-08 trängde in i norra Skåne över Örkelljunga.

Särskilt de nordvästra delarna blev hårt ansatta. Erikskrönikan nämner särskilt Bjäre härad. Bakom dessa meningslösa dåd låg hertigarnas tvist med sin broder och kung, vilken fått stöd mot dem av sin svåger den danske kungen Erik Menved.

Tio år senare i oktober 1318 kom den dittills svåraste svenska plundringsvågen. Med stor bitterhet kom det skånska folket att länge minnas svenske riksföreståndaren Mats Kettilmundssons härjningar. Efter den danske kungen Erik Menved lidit ett svårt nederlag vid Mjölkalånga var det fritt fram i Skåne för mordbrännarhären från norr. Plundring med svärdet i handen och facklor under takskäggen och byar och städer gick upp i rök. Det berättas om slaget vid Mjölkalånga, att skåningar och danskar försvarade sitt land in i det sista. Ännu 600 år efter det blodigaste slaget i Göinge har traditionen om vad som hände levat kvar hos folket i dessa trakter.

Under den blodiga hösten belägrades Helsingborg och intogs Falsterbo. En del andra städer som Skanör, Lund och Malmö tvingades friköpa sig från plundring och brand genom ansenliga silver- och brandskatter. Så kunde de svenske efter avslutat värv draga norrut igen för den här gången rikt lastade med byten av skånska och danska kulturskatter.

Redan under Erik Menveds tid (1286-1319) fick denne, på grund av sin expansiva utrikespolitik, skaffa sig pengar genom pantsättningar av sitt rike hos holsteinska grevar och tyska och danska adelsmän. Efterträdaren Kristoffer II (1320-1326-1329-1332) fortsatte på samma sätt, att skaffa sig pengar genom pantsättning av land. Vid Kristoffers död 1332 var så gott som hela landet förpantat, varav merparten till de holsteinska grevarna Johan och Gerhard. Någon ny kung valdes inte i Danmark efter Kristoffers död, - det danska riket hade upphört att existera.

Under trycket av hårt holsteinskt regemente begärde det östansundska Danmark beskydd av svenska kungen Magnus Eriksson. Framställningen stadfästes i Kalmar den 19 juni 1332 i form av en union. Av statuterna framgår, att båda rikena - Sverige och Skåne - skulle vara självständiga under samme kung. Följdriktigt kallades också Magnus Eriksson sig för "Sveriges, Norges och Skånes konung". Inom begreppet Skåne inrymmes i det här sammanhanget även Blekinge och södra Halland.

1340 valdes Kristoffer II:s son Valdemar, senare kallad Atterdag till kung av Danmark. Han upprättade en ny centralmakt och inom loppet av ett par decennier lyckades han restaurera det danska riket. 1360 var åter de östansundska delarna under Valdemars krona, dock inte utan strid. Magnus Eriksson anföll i nordvästra Skåne samma år via härvägen från Halland mot Helsingborg. Valdemar drev ut inkräktarna och avslutade därmed den skånska befrielsekampen för den gången.

Påföljande år kom Valdemar Atterdag på kant med den mäktiga Hansan efter den beryktade brandskattningen av Visby, som förevigats på ett mycket bekant konstverk av C G Hellqvist. Målet var dock mindre Gotland och Visby, utan i stället den mäktiga Östersjömakten Hansan.

I Sverige, landet med svaghet för allt utländskt, hade man fördrivit Magnus Eriksson, den siste kungen av Folkungaätten, och i stället valt Albrekt av Mecklenburg till kung 1363. Denne skulle, trots att han var tysk, så småningom på äkta svenskt manér, vända kappan efter vinden och ställa Sverige på Hansans sida. Bakom detta väntade stora fördelar i form av återgång av de nyligen förlorade östansundska landskapen.

Köpenhamn plundrades av den hanseatiska flottan. Amager, Ven, Helsingör, Skanör och Falsterbo besattes. Sundets kuster brandskattades hårt. Holsteinarna ryckte in i Jylland och kung Albrekt i Skåne. På känt sätt fick nu den skånska civilbefolkningen finna sig i en skoningslös terror. Först i tur stod Skånes nordvästra delar eftersom målet inledningsvis var Helsingborg. Albrekt kom att utveckla sitt plundringståg över stora delar av Skåne och Blekinge.

Helsingborg liksom senare Åhus lyckades hålla stånd mot belägrarna. Ystad, Simrishamn och Lund fick ge sig för övermakten och som hämnd för motståndet blev städerna utsatta för grym och meningslös vandalism. Lundadomens gods i olika delar av landskapet ägnades särskilt närgånget intresse under detta svenska "korståg" och utsattes för svåra härjningar.

1370 tvingades Danmark till freden i Stralsund. Hansan vann då ökade handelsprivilegier i Danmark och - i Sverige! Hansan fick också som pant under femton år den skånska Öresundskusten från Falsterbo till Helsingborg jämte de viktigaste västskånska slotten. Under samma tid fick Danmark också överlämna kontrollen över Skånemarknaden till handelsstäderna.

Tysksvenske kungen Albrekt och hans gelikar fick, som tack för sina lakejgärningar, nöja sig med det plundringsgods man kommit över under "rundresan" i Skåne. Det skånska folket i sin tur hade fått ännu några taggar som minnen efter bestialiska våldsmän. Danmark slutligen, det bestod med sitt broderland Skåne, Blekinge och Halland och reste sig snabbt nog trots övermaktens anfall och förstörelselusta. Svenskarnas kung Albrekt, i åtskilliga sammanhang beryktad och hårt belastad, försökte genom nya krigståg 1379 och 1381 tillskansa sig de skånska landskapen. På nytt fick nu den skånska befolkningen stifta bekantskap med sina gamla plågoandar.

Svenskarna skördade dock inte några lagrar under dessa krigs- och plundringståg. De valhänta försöken att komma över östra Danmark stannade vid försök. Albrekt lyckades inte täcka sina kostnader för de båda "utfärderna" till Skåne och fick därför inom sitt eget lands gränser täcka sina förluster genom tillgrepp av olika slag, - men, det är ju en helt annan historia.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


1400-TALETS VÅLDSGÄSTER

Engelbrekts och Karl Knutssons massakrer i Skåneland.

"-- Och en hoop bönder hade församblat sich emoot honom widh Dalby Clöster. Ther slogh han monga bönder ihääl, och twtusend aff them grep han til fånga. --"
Olaus Petri ur Karlskrönikan.

Vid unionsmötet i Kalmar i juni månad 1397 kröntes Erik av Pommern till kung över de tre nordiska rikena. Efter drottning Margaretas död kom Erik på grund av en äventyrlig utrikespolitik, ständiga krig och ett förtryckande fogdevälde att undergräva unionens resurser. Det ledde i Sverige till upproren under Engelbrekt Engelbrektsson och avsättning från tronen 1434 och slutligen avsatt även i Danmark om unionsregent 1439.

I samband med dessa händelser trängde Engelbrekt in i Halland och nordvästra Skåne 1434. Före oktober månads slut hade han erövrat Halland men skåningarna satte sig till motvärn mot inkräktaren. Karlskrönikan berättar, att de fientliga skarorna "fornomo huar annen widh Rynabro. Tha Engelbert wardh thes wara at schaninghia mot hanom fara hans renne ara ginstan öffuer brona ridha."

Även Blekinge hemsöktes under dessa krigståg mot Danmark. Sålunda ödelades Valdemar Atterdags borg Brömsehus av svenskarna 1436.

Vi noterar här att denna i Engelbrekts hemsökelse i Skåneland är en vit fläck i den svenska historia vi påtvingats att läsa och lära. Här betraktades han nog inte som någon befriare vid den tiden utan i stället som en symbol för en hatad och brutal inkräktare.

I mellersta delen av 1400-talet började unionen mellan de tre rikena att knaka i fogarna. I Danmark hade man 1448 valt Kristian av Oldenburg till kung efter samma år avlidne Kristoffer av Bayern. I Sverige accepterade man inte valet. Där fanns det mäktiga stormän som aspirerade på tronen. Karl Knutsson avgick med segern i tronföljdsfrågan och valdes till kung likaledes 1448. Kontroverserna kring en gemensam unionskung och Karl Knutssons längtan att även knyta Norge till sin krona utlöste snart strid med Danmark. Det skulle i sinom tid betyda gråt, sorg och namnlös förtvivlan bland befolkningen i stora delar av de skånska landskapen.

Mitt i vintern den 27 februari 1452 stod Karl Knutsson med sin här vid Fagerhult. Krönikören berättar, att denna här var "större än någon förut mindes av Sverige vara dragen". Olika uppgifter antyder att antalet kan ha varit från 40 000 till 80 000 man. Under dessa fruktansvärda dagar brändes land och städer, utan att någon fast plats verkligen erövrades! Samma öde drabbade Halland och Blekinge. Allt vad denna mordbrännarhär åstadkom under dessa vinterveckor var plundring, mord och brand över en i det närmaste försvarslös civilbefolkning.

Helsingborg gick upp i lågor, "Thå brende han aff Helsingborgh med all the skip ther före lågho", skriver Olaus Petri som fortsätter, "Landskrona skinnade han och brende up skepen som ther lågho". Staden däremot lyckades undgå brand genom sin underkastelse och brandskatt. Lund plundrades och brändes, Olaus Petri skriver; "Lund brende han i röter". Samma öde övergick ärkebiskopens slott Borgeby vid Lund. Det ännu kvarvarande porttornet minner den dag som är om denna svenska bravad. Även Värpinge vid Lund skövlades och brändes. Vid Dalby massakrerades många obeväpnade skåningar, berättar ärkebiskopen i Lund i sin krönika medan Olaus Petri skriver, "Och en hoop bönder hade församblat sich emoot honom vid Dalby Clöster. Ther slogh han monga ihääl, och twtusend att them grep han till fånga."

Karl Knutssons plundringståg drabbade Gärds och Willands härader lika skoningslöst. Åhus plundrades och Gälltofta by brändes. Olaus Petri skriver: "Men i Aws gåffuo the brandskat, och ää hwar droogh fram, thå lät han skinna och brenna på bådha sijdhor om sijn häär." Likaså gick den gamla medeltidsstaden Vä upp i brand efter plundring eller med Olaus Petri ord, "Sedhan brende han vpp Wää i röter". Hela Villands landsbygd genomkorsades av svenska plundringsströvkårer. Brand, skövling, plundring och mord var marodörernas milstolpar. Byar och herrgårdar gick upp i lågor. I raden av denna kan nämnas Thottsläktens stamgods Härlöv. I Bäckaskog köpte sig Göinges bönder fria från brandskattning genom en lösensumma om 1 000 lödiga mark silver samt foder och kost för hären under tre dygn, - eller så lång tid Karl Knutsson beräknade för sin marsch mellan Vä och riksgränsen i Norr. Därmed lät han dem "bliva utan vånda", som det så vackert heter.

Mordbrännarhären i Blekinge, som gjorde sitt värv lika grundligt, leddes av Karl Knutssons svåger, slottsherren i Kalmar Gustaf Karlsson (Gumsehuvud) och Birger Trolle, en jorddrott från Värend, Sölvesborg fick dela många andra städers öde nämligen plundring och brand.

Svenskarnas plundringshär i Halland delades upp i tre avdelningar som var för sig fingo Axevalls, Rumlaborgs och Älvsborgs län på sina lotter. På grund av danska förstärkningar till Halland fick svenskarna snabbt skudda landets stoft från sina sulor.

Dessa enorma nidingsdåd under den korta tidsrymden av omkring tre veckor under den kalla februarivintern, var den dittills svåraste katastrofen som drabbat folket i Skåneland. Förlusterna totalt i gods och människoliv är för alltid höljda i dunkel. Det bestående resultatet för framtiden av mordtågen var en påspädning av det gamla nationalhatet mellan skåningar och svenskar. Våldshandlingarna blev till en draksådd som skulle komma att verka i generationer.

Olaus Petri skriver avslutningsvis: "Och gjorde han sådana skada i Skåne att the forwnno thet icke i longh tijdh ther epter."!


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


NYA VÅLDSGÄSTER UNDER DET TIDIGA 1500-TALET

Åke Hansson Natt och Dag - och Gustav Eriksson (Vasa) härjar i Skåneland.

"Att vara okunnig om vad som hänt före ens egen födelse är detsamma som att alltid förbli barn. Ty vad är människolivet värt, om det inte genom historisk kunskap knytes samman med föregående generationers liv?"
Cicero 105-43 F

Senare delen av 1400-talet och det tidiga 1500-talet präglades av fortsatta unionsstridigheter. I Sverige stod Sturarna mot unionskungen Hans i Danmark, dock utan enighet. Tvister mellan biskoparna och Sten Sture, mellan andra herremän och Sten Sture, front för och emot kung Hans, tvist mellan Sverige och Danmark och Gotland, herreman mot herreman, Svante Sture i krig med Hans, biskop Hemming Gadd brinnande av hat till det danska namnet, ett virrvarr av intriger som skulle leda till nya olyckor för många oskyldiga.

1506 då Svante Nilsson Sture var riksföreståndare i Sverige kom ett nytt härjningståg in över det skånska landet. Det leddes av riksrådet Åke Hansson Datt och Dag - en frände till riksföreståndaren.

Året därpå blev det Blekinges tur. Målet var staden Lyckå med sitt slott under slottsfogden Nils Gedda. Blekingarna gjorde vad de kunde för att hindra svenskarna, man bröt broar och lade försåt men staden och slottet föll. Allt av värde togs av den plundrande hären varefter man krönte det hela genom att sätta eld på staden och slottet. En del av försvararna jämte befälhavaren Gedda fördes som fångar till Ronneby där de gick ett säkert öde till mötes.

Svenskarna fortsatte att övertyga Skånelands folk om sin förträfflighet genom nya krigståg 1510. Åke Hansson Natt och Dag använde sig då av Karl Knutssons gamla infallsväg över Markaryd söderut mot Örkelljunga. Antagligen fröjdade han sig i sitt hjärta över vad som skulle komma eftersom han lär ha sagt, att han "hatade skåningarna av hela sitt hjärta". Om inte på annat sätt visade han det nu genom ödeläggelsen av medeltidsstaden Vä, som nu för andra gången plundrades och brändes.

Något decennium senare, - den av svenskarna helgonförklarade Gustav Eriksson drabbade Skåne med krig, brand och förödelse. I januari 1523, - mitt i den kalla vintern, lät han med berått mod härja och föröda flera socknar i de östra gränsbygderna i Skåne. Det var annat det än omskrutna "äventyr i Dalarna". Skillnaden mellan de olika "äventyren" består i att "äventyren" i de skånska gränsbygderna inte givit eko i de svenska historieböckerna.

På det skånska småfolkets sida stod den i svensk historia nedsvärtade Kristian II, vilket bör ses i sammanhang med den omtalade svenska invasionen, - men mera därom i det följande.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


KRISTIAN DEN GODE

Småfolkets talesman och beskyddare.

"-- Bönderne maa ikke sælges. Slig ond ukristelig Vane, som hidtil haver været i Sjælland, Laaland, Falster og Møen med att sælge og bortgive stakkels Bønder og Kristenmennesker som andre urskælige Kreatur, skal ej ydermere efter denna Dag ske."
Kristian II:s förordning till skydd för "småfolket" mot adelsväldet.

Citatet enligt föregående ställer Kristian II i ett förklarat ljus såväl i Danmark som i Skåneland. Uttrycket bottnar i en nära nog demokratisk läggning hos denne renässansfurste och ett lysande undantag från vad som vanligen praktiserades av den här tidens despoter. Hans läggning var nog en frukt av hans borgerliga och anspråkslösa uppfostran.

1513 dog Kristians far, unionskungen Hans. Redan från början av hans regering visade han utomordentligt sinne för olika reformer inom riket. De mest bekanta nyordningarna gick ut på att beskära adelns makt, vilket i sin tur innebar att adelns tryck på "småfolket" och bönderna lättades. Tack vare dessa reformer blev Kristian II obestridligen mycket populär i samhällets lägre klasser. En gammal dansk folkvisa uttrycker det i form av den gamle örnen, som skyddade småfåglarna mot hökarna.

Man kan säga, att Kristian II betraktade bönder och andra små i samhället som människor. Det är därför inget att förundra sig över att kungen erhöll ett massivt stöd hos befolkningen i Skåneland, när hans vedersakare adeln i Danmark och Skåne och Gustav Eriksson i Sverige tillsammans bringade honom på fall.

Vad svenskarna i sin historia kallar Kristian II får stå för deras egen räkning. Här i Skåneland bör han äras högt för vad han gjorde för de små och maktlösa i samhället. Vi bör i stället lära känna honom, även om det är sent påtänkt, som Kristian den gode - småfolkets och de obemedlades beskyddare.

Kristian II var den västan- och östansundska allmogens garanti mot den mäktiga danska och skånska adeln och det blev också den verkliga anledningen till hans fall. 1521 avsattes han från den svenska tronen och påföljande år reste sig den jylländska adeln mot honom, främst, vilket har sagts förut, därför att Kristian II inte behagade gå deras ärenden. Kungens farbror hertig Fredrik ställde sig på upprorsadelns sida, men borgerligheten i Danmark och Skåneland höll i det längsta på sin konung, men dukade till slut under för övermakten. Det innebar också slutet för kung Kristian, som avsattes från Danmarks tron 1523. Staden Engelholm, nedbränd av svenskarna 1565 och 1657, är än i dag ett av de synliga bevisen över Kristian II, eftersom staden fick sina rättigheter under hans tid. I en av stadens offentliga institutioner hänger för övrigt ett porträtt av grundaren, vilket i viss mån varit en nagel i ögat på en del storsvenskar. Bekant är ju historien om svensken och skåningen på tal om porträttet, där svensken frågar, "varför hänger han där?" - "jo", svarade skåningen, "för att han tog så god hand om stockholmarna!"

Spekulationer är tullfria och därför kan vi på goda grunder antaga, att Kristians fall var en av flera tragiska vändpunkter i Danmarks och därmed också Skånelands framtid. Upprorsadeln, med hjälp av den despotiske svenska kungadiktatorn, stoppade definitivt Kristians planer på att stärka den borgerliga styrelsen på adelns bekostnad. Även hans planer att konkurrera ut lybeckarna genom att göra Köpenhamn till stapelstad för Östersjöländerna gick, till belåtelse för Hansan, om intet. Den i många avseenden geniale och framsynte Kristian ägnade också stor uppmärksamhet åt en förbättrad skolundervisning. Även i detta avseende måste han anses som en man långt före sin tid. De inre oroligheterna och hans fall kom tyvärr hindrande i vägen för den planering han utfört tillsammans med bland andra Kristiern Pedersen och Peder Litle.

Tyvärr var inte Kristian II någon särskilt god taktiker, men om han varit det och om han dessutom kunnat tygla sitt obändiga humör, skulle han säkert ha lyckats och i sinom tid hyllas som ett lysande undantag bland den tidens despotiska härskare.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


BLODBADET VID LUND

Sören Norrbys skånska bondehär i kamp för Kristian II mot Fredrik I:s adelshär och Gustav Erikssons svenska.

"Manus manum lavat" eller "Hand tvättar hand" eller också "Den ene skälmen hjälper den andre".
Lucanus 39-65 E.

Sverige, en del av Kalmarunionen, var under Kristian II:s tid delat i åtminstone två läger inrikespolitiskt sett. Dels var det unionspartiet under ärkebiskopen Gustaf Trolle och dels ett nationellt självständighetsparti under svenskt adelsvälde eller om man så vill Sturepartiet.

1517 sände kung Kristian en här till hjälp åt unionspartiet, som emellertid blev tillbakaslagen på Ladugårdsgärde i Stockholm. Samma öde rönte kung Kristian själv påföljande år i det bekanta slaget vid Brännkyrka

Med vid Brännkyrka var också Danmarks riksmarsk skåningen Tyge Krabbe till Wegeholm. Det var Krabbe som infångade och bortförde den av Sten Sture utsända gisslan bestående av Gustav Eriksson, Lars och Göran Siggesson Sparre, Olof Ryning, Birger Nilsson och bekante danskhataren Hemming Gadd, - samtliga ledande motståndare till unionspartiet.

På nyåret 1520 återkom kung Kristian med en ny här till sin svenska unionsdel. Påven hade dessförinnan bannlyst riksföreståndaren Sten Sture och lagt hela landet under interdikt. Kung Kristian förenade hjälpen till unionspartiet med att uppträda som verkställande av den påvliga bullan. Sedan Sten Sture stupat på Åsundens is underkastade sig genast de svenska stormännen Kristian II, som därefter kröntes som unionskonung vid en högtidlig akt den 4 november 1520 i Stockholm.

Tre dagar efter kröningen framträdde ärkebiskopen Gustaf Trolle med graverande anklagelser mot Sturepartiet för våld och skador mot honom och ärkebiskopsstolen. Efter en summarisk process verkställdes den blodiga räfsten, vilken blivit bekant som Stockholms blodbad. De lärde har inte velat ena sig i frågan om vem som bar det största ansvaret till det som skedde - Gustaf Trolle eller Kristian II eller kanske offren själva de konspirerande svenska stormännen, som för egen vinning sökte torpedera unionstanken

I samband med Kristian II:s fall i Danmark ställde sig Gustav Eriksson och Sverige på den revolterande danska adelns sida mot kung Kristian och fann därvid anledning till direkt intervention i det egentliga Danmark. På Kristians sida stod den skånska och blekingska allmogen. Gustav Eriksson tog vägen över Blekinge in i östra Skåne. Det land han nu hemsökte förhärjades svårt. Brand och plundring blev det bestående minnet av Gustav Eriksson för den då levande generationen inom våra landamären.

Danske ståthållaren på Gotland, Sören Norrby, som höll denna del av det danska riket för kung Kristians räkning, landsteg i västra Blekinge i april månad 1524 året efter Gustav Erikssons härjningståg. Under hans ledning utbröt ett brett uppror för Kristian II:s sak. Norrby befriade snabbt Sölvesborg och Åhus och därpå hela Skåne med undantag för de starkaste fästningarna. I Norrbys bondehär fanns stora uppbåd bönder från Gärds, Göinge och Villands härader. Det berättas att hela Göinge härad reste sig för Kristian II då Norrby höjde upprorsfanan i nordöstra Skåne. Nils Brahe på Wanås sände nämligen budkavlar över hela Göinge, Gärds och Albo härader. Det har uppgivits, att han på så sätt samlade en bondehär om 8 000 man, med vilken Brahe förenade sig med Norrbys medhjälpare Otto Stissen som då befann sig i Åhus.

Den 28 april 1524 möttes den skånska bondehären vid Lund av Fredrik I:s kungatrogna adel förstärkt med svenska trupper. En makaber träffning, ett oerhört hjältemod av de i krigiska värv oerfarna bönderna och en enorm massaker. Det berättas att kungahärens knektar slog ihjäl så många bönder de träffade på och blodbadet fortsatte ända tills de skånska adelsmännen lade sig emellan för att få slut på mördandet. Bondehärens förluster i döda har beräknats till omkring 3 000 man. Efter nederlaget tvingades bönderna utlämna sina ledare och dessutom avge löfte att slå ihjäl alla, som varit med om att anstifta upproret för avsatte kung Kristians räkning.

Blodbadet vid Lund var således värre än det stockholmska, ändå är det totalt okänt i vanlig svensk historieskrivning trots eller kanske därför att Gustav Eriksson och svenskarna var inblandade. Men skillnaden kanske ligger i att de som den gången föll för sitt lands sak, enbart var vanliga skånska och blekingska bönder utan namn och ställning i den dåvarande herreklassens medvetande eller kanske rent av enbart "kreatur" som stod i vägen för överklassens intresse. Småfolkets revolt för sin beskyddares sak kvävdes med hjälp av en svensk kung, som senare skulle komma att med samma oerhörda brutalitet slå ner den folkliga oppositionen mot hans våldsregemente inom hans eget land.

Fredrik I, som krönts till kung i Danmark 1523, avled tio år senare. Sedan 1532 satt Kristian II fängslad på Sönderborgs slott. Anhängare till denne engagerade greve Kristoffer av Oldenburg som ledare för en ny resning för Kristian II:s sak och här började den s.k. "grevefejden".

I augusti månad 1534 hyllades Kristoffer som riksföreståndare på Kristian II:s vägnar av det skånska landstinget på anrika Sankt Libers hög vid Lund. Nu uppträdde Gustav Eriksson och svenskarna på nytt! Danske tronföljaren prins Kristian fick hjälp av den danska och skånska adeln och av Gustav Eriksson. Den förenade hären utgick från Vä och gick segrande ur ett slag vid Helsingborg i början av 1535. I augusti samma år tvingades det skånska landstinget att erkänna Kristian III som kung av Danmark.

"Hand tvättar hand!"


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


MORD OCH BRAND UNDER KUNGLIGT BESKYDD

Erik XIV:s, hertig Karls och Pontus de la Gardies mordbrännartåg i Skåneland.

Kvinnor mördades även. De som låg i barnsäng blev insvepta i dynorna och jämte de späda barnen kastade på elden. Andre små barn blevo med spjut genomstungne, och många värnlösa släpades ömkligen omkring gatorna. De oskyldigas blod befläckade staden och äran av dess erövring. Man hörde icke missnöjes knot utan förtvivlans jämmer, ty olyckan var inte inbillad, nöden var verklig: dess offer tycktes uppfylla jorden, dess rop himlarne."
Professor N H Sjöberg 1792 om Erik XIV: blodbad i Ronneby.

Som vi har sett inriktade sig den svenska kungaimperialismen under hundratals år att lägga under sig de östligaste delarna av det danska riket, eller den politiska del av Sverige som numera allt flera identifierar med begreppet Skåneland. Således de tre landskapen Skåne, Blekinge och Halland, vilka, genom diktatet i Roskilde den 26 februari 1658, våldtogs av den svenska kungadiktaturen

Förspelet till diktatet kan fragmentariskt återfinnas i källor som inte är var mans egendom. Att så inte har blivit fallet kan ha sin förklaring i att den svenska erövringsmakten gärna höll tyst med de enorma grymheter den kungliga soldatesken förövade mot den värnlösa befolkningen.

Ett utmärkt exempel på legalt mördande under kungligt beskydd återfinnes i Erik XIV:s mordtåg mot Blekinge och Skåne under det nordiska sjuårskrigets tid, från 1563 till freden i Stettin 1570. Först något om orsakerna till det som skedde

Fredrik II av Danmark råkade föra Tre Kronor i sitt vapen, något som enligt Erik XIV:s mening var förbehållet Sverige! Till saken hör även att Erik XIV själv förde såväl Danmarks som Norges vapen på sin sköld! Båda ländernas riksråd var emot krig, men kungarna bestämde och båda ville dessutom ha både Estland och Livland. Att kriget skulle komma att få tragiska konsekvenser för tusentals människor i Skånes och Blekinges gränsbygder saknade helt betydelse.

Under hösten 1563 började Erik XIV och "de svenske" systematiskt ödelägga Blekinge. Man ursäktade sig och eftervärlden med att genom detta skapa en försvarszon för det egna landet. Staden Ronneby drabbades skoningslöst då den under Erik XIV eget befäl intogs den 4 september 1564. Efter stadens fall satte svenskarna igång ett blodbad på allt levande i den erövrade staden. Ingen skonades vare sig barn, kvinnfolk eller manfolk. Kungen stoltserade själv över bravaden i brev till sitt riksråd med att vattnet "i elfven var rödt som blod". Mer än två tusen blekingar fick sätta livet till under bestialiska former. Erik berättar om hur man stack i "fienderna", den värnlösa civilbefolkningen, "som i en hop vildsvin och skonades ingen man, utan slog ihjäl alla vapenföra, så att staden blevo mer än 2000 man om halsen utom några kvinnor och barn dem finnarna slog ihjäl."!!

Kommendanten, den tappre Peter Stinger och borgmästaren Mads Hansen och Henrik Hofman lät kung Erik föra till Kalmar, där deras huvud föll för den svenske bödelns bila. De fick på sedvanligt sätt plikta med livet för att de försökt hindra den galne vasakungen i hans uppsåt mot den arma staden och dess innevånare.

Massakern beskrives i "Encomion Regni Daniæ, 1654 med följande aktstycke:

"Paa denne Byes Borgere oc Indvaanere indlagde de Svendske sig ingen Aere eller berømmelig Nafn/ udi den sin Aars Krig imellem Danmarck oc Sverrig som Kong Erick førde/ thi der Krigs-Folck fick denna By ind/ siges at de bedrefve der it u-hørligt Mord/ som Christne icke sømmede/ baade vaa Mand oc Qvinder/ Piger oc Børn/ som icke soarede/ hvercken Gamle eller Unge/Sogne-Præsten som de ihielslog i Kirckedøren/ oc Qvinder som løbe paa Gaden der Byen var indtagen/ med deris spæde Børn udi Armene/ oc de der laa udi Barsel-Seng/ tog Knectene deres spæde Børn oc kaste dem påå Ilden oc Moderen sloge de ihiel/oc der de Rædelige oc oprictige Lydske Knecte saa deres ynckelige Mord/ ginge de til Feltherren/ oc hannem haardelig tiltalet oc sagde/ at de tilforn hafde tient udi mangen Krig baade hos Tyrcken og de Christne/ men aldrig hafde de seet saadant Mord at være beganget/ som der nu skeede/ da bleff strax Trommen omslagen/ at ingen skulle ihielslaaes/ men at tages fangen/ oc føres ind udi Sverrig/ hvor aff en Part blev lagt paa Steyler for Calmar/ andre aff Byen udført till Svendske Leyren nøgen uden deris Skiorter oc Sercker/ foruden Hoser oc Sko paa Benene/ oc der de kom udi Leyren/ viste de icke andet/ end at de skulle aflifves/ da gick der Bøn for dem til Kong Erick aff hans Krigs Raad/ saa gaff hand dennem deris Liff/ oc da bleff udraabt at de skulle indføres udi Sverrig/ der at trelle alle deris Liffves Dage".

Efter massakern i Ronneby begav sig Erik XIV till Kalmar, sedan han beordrat Klas Kristersson Horn att fortsätta skövlingen västerut i Blekinge tillsammans med den andre svenske befälhavaren Charles de Mornay. Ordern gick ut på att "röva, bränna och ihjälslå för fäfot från Åhus till Ronneby upp mot svenska gränsen allt levande, män, kvinnor och barn".

Elleholm och Sölvesborg plundrades och brändes, liksom andra orter i Blekinge som Avaskär och Lyckå. I Villands härad i Skåne gick Åhus samma grymma och skoningslösa öde till mötes

Ordern blev en hemsk upplevelse, - alla Blekinges städer i aska. Allmogens katastrof kan inte beskrivas. En relation berättar, att "deres gårdar voro brända och deres gods och bärgning dem rövade och fråntagna och mesta delen mankön ihjälslagen, så att de både äro husvilla och bärgningslösa och därtill husbondelösa", enligt en allmogebeskrivning till Fredrik II i Köpenhamn

Den i svensk sjökrigshistoria så berömde Klas Kristersson Horn hemsökte i 24 januari 1565 de västra delarna av Skåneland. Denne "hjälte" lyckades då göra folket i Laholm, Engelholm och Båstad hemlösa genom mordbrand. Samma öde drabbade flera byar och herrgårdar i denna del av landet. Det som inte brändes upp blev plundrarnas rov.

Det räcker inte med detta för våra svårt hemsökta hembygder. I februari månad 1568 ryckte Erik XIV åter in i Blekinge mot Göinge. I kungens sällskap fanns också hans båda bröder Johan och Karl samt hertig Magnus av Saxen. Den 25 februari skulle bli en skräckens dag för Göingebygden eller med krönikörens ord, "og var dragen ned uti Gydinge herred vid Glimagre og hade bränt der fire Sogner slet ned ved Hellige aa, Ousby, Loushult, Glimagre og Emidtsleff."

Göingarna grep till vapen för att försvara sina liv, sina hem och sitt land. Vaktstyrkor uppsattes i skogarna mot den svenska gränsen, det gällde att till varje pris hålla de sekelärvda fienderna därifrån. För första gången uppträdde här en organiserad motståndsrörelse under ledning av starka anförare bland vilka särskilt bör nämnas den legendariske Mikkel Pedersen Gøing. I sin roll framträder Mikkel som danske kungens hövitsman i kraft av sitt förläningsbrev av den 17 mars 1565. Förläningen innebar för övrigt Hemlinge län, varmed avses Glimåkra, annat gods, adelsskap och vapen.

Efter plundringarna i Villands härad blev det åter Blekinges tur att ta emot mordbrännarskarorna. Sölvesborg, nyss återuppbyggd efter katastrofen 1564, gick åter upp i lågor, men vid Mörrum blev det äntligen stopp. Ett blekingskt allmogeuppbåd tvingade svenskarna norrut längs Mörrumsån tillbaka till det ställe där de hörde hemma, - och det skedde den 2 november efter det att svenskarna under nio månader massakrerat den skånska och blekingska befolkningen.

Året före freden, således 1569, kom nästa slag. Hertig Karl, sedermera Karl IX, och Pontus de la Gardie gick den 24 oktober in i nordöstra Skåne med sex fanor ryttare och elva fännikor fotfolk. Vårt folk stod åter inför en grym och hatad våldsarmé. Tillspillogivet och utan egentligt försvar. Hela nordöstra Skåne ödelades och brändes ner. Elden och svärdet var vapnen. En skräckinjagande härjning och ett skoningslöst mördande. Den 26 oktober brändes Vä, den 28 oktober gick Ystad upp i lågor och påföljande dag Åhus en gång till: Det var för övrigt vid detta tillfälle som den gamla biskopsborgen förstördes för att därefter aldrig mer resa sig. Efter dessa prognomer vände man sig mot Blekinge än en gång. Det olyckliga Sölvesborg hemsöktes på nytt och byarna där omkring brändes upp

Den svenske imperialisthertigen befallde sina hjon, att bränna upp alla byar i Villands härad när han stod i begrepp att bryta upp därifrån. Krönikören berättar om dessa våldsgärningar på följande sätt: "-- så att där var en så stor tåga och rök, då allt häradet brände, att ingen visste, om det var dag eller natt."!

Merparten av alla skånska, blekingska och halländska arkivhandlingar gick till spillo under svenskarnas månghundraåriga brandraider. Ett par exempel kan sammantagna illustrera vad som skedde. Här först en samtida Ystadsrelation, "a:o 1569 vthi Krijget emellen Swerige och Dannemarck ähr stadhen Ystadh medh dhes rådhuus afbrendt och alle stadzens vhrgamble bref, Kongl. privilegier och fundationsböcker i eldhen omkombne."

I Lund gick det samma väg. Man konstaterar, att originalen till stadens privilegier förkommit, "wdj de suenskis wffueriitelsse oc judfalde sist her wdj Skaane." Svenskarna, tillades det, hade rövat bort dem. Så här kan man fortsätta och räkna upp alla de gamla städerna i Danmarks östansundska landskap. Därmed gick för alltid rika kulturskatter i graven och århundradens historia försvann på grund av meningslös plundrings- och förstörelselusta av inkräktande barbarer.

Bakom de meningslösa dåden i Blekinge spåras en barbarisk planering av Erik XIV och hans hantlangare. En fullständig utrotning av den ursprungliga befolkningen var målet för den tidiga svenska imperialismen. Genom detta folkdråp, vars like man får söka långt fram i tiden, ämnade man ge plats för en rent svensk befolkning. De eventuellt överlevande blekingarna tänkte man deportera till Uppland. "för det er bedre at have et öde end et fjendtligt land", var parollen.

Genom freden i Stettin den 13 december 1570 upplöstes rent formellt den dansk-svenska unionen. Den svenske kungen avsade sig samtidigt alla anspråk på de dansk-norska landskapen Jämtland och Härjedalen samt Gotland. Därmed slutade det för Skånelands vidkommande grymma nordiska sjuårskriget, som började med rivaliteten om Estland och tvisten om rätten att föra vapnet Tre Kronor i det danska riksvapnet.

Hotet mot svenskväldet - det östansundska Danmark fick man ge upp även den här gången. Målet, - gränsen vid Öresund för "de svenske", gick bokstavligt talat upp i rök i Stettin. Ett annat mål åstadkom man emellertid med eftertryck, nämligen ytterligare bränsle till det glödande hatet i Skåneland mot de barbariska inkräktarna. Ett hat som hölls vid liv i generation efter generation. De oupphörliga mordbrännartågen norrifrån förnyade ständigt detta nationalhat från gamla till unga, att hata allt vad svenskt var. Allt vad som i det förgångna skett i den här vägen, kastar också ett förklarande ljus över den motståndsrörelse, som på allvar skulle låta tala om sig under det stundande 1600-talet.

Av lätt förklarliga skäl förstår vi också varför alla dessa bestialiska dåd är vita fläckar i den svenska historia vi har matats med i generation efter generation!


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


EN KUNGLIG MARODÖR

Gustav Adolfs sedermera Gustav II Adolfs massakrer, plundringar och mordbränder i Kristianopel och nordöstra Skåne under det tidiga 1600-talet

"Anno 1612, den 4 februari kome de Suenske ind i Giønge Herrid der Brende røffuede oc ødelagde de vid fem eller sex oc tiüfue Kyrcke sogner: Den 8 februari Brende Ve, denne 11. Dag bleffue de tappert i gien Besøgte aff vorris Kongis folck antastede på Visse Sø bade y hjielslagne oc Drucnede nogle tiuffue Hundrede mend oc miste al derris Bitte: som de hafde tagit: C.M.V."
Framtaget under putsen i Ravlunda kyrka vid restaureringen 1930. Efter fragment ur det förgångna om de intryck svenskarnas förbannade krigståg gjorde på befolkningen här i vårt land.

Sveriges annektering av Estland genom Stettinfreden var orsaken till kriget mellan Sverige och Ivan IV:s Ryssland två år efter freden. Vid stilleståndet i Pliusa den 10 augusti 1583, som slöts på två år, utökades svenskarnas besittningar på andra sidan Östersjön med Narva, Weissenstein, Reval, Hapsal, Wesenberg, Lode och Fickel. Därtill erhöll svenskarna även Keksholm och delar av Ingermanland i form av Ivangorod, Jama och Koporje. Efter nya stridigheter återfick Ryssland sina ingermanländska besittningar 1590.

Efter utgången av stilleståndsperioden, som man kommit överens om vid stilleståndsavtalet i Teusina den 20 januari 1593, ingicks fredsavtalet mellan Sverige och Ryssland i det ingermanländska Teusina den 18 maj 1595. Ryssland avstod från alla anspråk på Estland liksom rätten att uppbära skatt av lapparna från Österbotten till Varangerfjord. Ryssland återfick samtidigt det förlorade Keksholm.

Vid fördraget i Viborg den 28 februari 1609 mellan Sverige och Ryssland, återfick svenskarna Keksholm med län mot att de skulle ställa trupper till tsar Vasilij Sjujskis förfogande, i hans kamp med rivalen om tsarkronan Dimitrij.

Karl IX:s imperialistiska norska finnmarkspolitik samt anläggandet av Göteborg vid Västerhavet, torde ha varit de grundläggande orsakerna till det s k Kalmarkriget mellan Danmark och Sverige. Vi är nu inne i 1600-talet. Den aggressiva svenska kungaimperialismen, stödd av adelns begär efter andra länders rikedomar, började nu spira på allvar.

I maj 1611 föll Kalmar slott efter dansk belägring i förening med förräderi av kommendanten Krister Somme, ett faktum som oskyldiga blekingar och skåningar dyrt skulle få umgälla. Trots att det var en frukt av svenskarnas egen utmanande politik, som bl a tog sig uttryck i Karl IX:s finnmarksplaner. Han utökade t o m sin titulatur med "de lappars och Kajaners konung". Helt naturligt kunde inte Danmark finna sig i danskhataren Karl IX:s uppsåt. Särskilt inte som att Danmark då var Nordens ledande makt såväl till sjöss som till lands, och att svenskarna dessutom gått så långt att de till och med anlagt befästningar i Nordnorge och därtill börjat uppbringa danska handelsskepp och driva in skatter i den norsk-danska lappmarken.

Det sentida svenska nationalhelgonet Gustav II Adolf, men då kronprins Gustav Adolf, blev Karl IX:s redskap att hämnas förlusten av Kalmar. Midsommarnatten mellan den 25 och 26 juni 1611 sprängde svenskarna porten till fästningen Kristianopel. Två fanor svenska ryttare kom obehindrade in i fästningsstaden. Kommendanten, den halländske adelsmannen, Jens Björnsen och några av hans män stupade redan i inledningen. Svenskarna, under sin kronprins, kunde därefter plundra staden med eld och svärd i sådan ordning, att de flesta invånarna, såväl män som kvinnor och barn, miste livet. Verket kröntes genom att svenskarna satte eld på staden, varvid en del av den tillsammans med kyrkan och sådant som inte kunde medföras, lades i aska. Lastade med rika byten av guld, silver, kläder och andra förnödenheter samt tjugoåtta nya fanor, kunde den svenska plundrarskaran lämna den skövlade staden på morgonen den 26 juni.

Relationen i ny Danske Mag II beskriver det som skedde i följande ordalag:

"Der nu Gustav Adolf var kommen ind i Byen med 2 Faner Ryttere, da holt han selv paa Torvet med den ene Fane, medens den anden Fane plyndrede, røvede og foer omkring i Byen, og sloge alle Mandspersoner ihiel, saa mange de kunde overkomme. Da var det ynkeligen at see, hvorledes somme bleve ihielslagne paa Sengerne, somme der de vare nyligen omstaaede og adde endda ingen Klaeder paa, mange sprang over Muren nøgne, og undkom, somme Qvinder kastade først deres Børn ned av Bolden, hvoraf mange døde, saa sprang Qvinderne selv efter, og en Part sloge Arme og Laar sønder, somme gave sig ud af Bandporten paa Baade, saa at deriblandt vare 3 Baade forlæssede med Mænd, Qvinder og Børn, som synkede till Bunden."

Sålunda blev denna midsommarnatt en milstolpe i Kristianopels "utveckling", som dock inte är känd här i vårt land med dess olika detaljer, - och det är ju inget att förundra sig över!

Den 10 december 1611 började Nyköpings riksdag och den 26 mottog hertig Gustav Adolf riksstyrelsen efter avlidne Karl IX. Drygt en månad senare eller närmare den 5 februari 1612 ryckte den nyvalde kungen in i Skåne vid Loshult. En för folket i nordöstra Skåne skräckfylld vecka tog nu sin början. Det olycksaliga folket skulle nu få lära känna en kunglig marodör av sådan art, att bekantskapen sent skulle glömmas. Med mord, skändning och brand ödelade han på några dagar inte mindre än tjugofyra kyrksocknar i denna del av Skåne. Kungen stoltserar själv i ett brev om hur hans trupper "grasserat, skövlat, bränt och ihjälslagit alldeles efter vår egen vilja." Denne svenskarnas "hjältekonung" kunde uppträda som han ville, eller som han säger själv, "vi där inget motstånd haft varken av ryttare eller fotfolk". Hans "fiender" här i våra bygder bestod till en början enbart av värnlösa och gentemot plundrarskaran, rättslösa vanliga skånska människor.

Första dagen den 6 februari stod brandröken över Glimåkra, Broby, Emmitslöv, Hjersås, Knislinge, Kviinge, Gryt, Färlöv, Fjälkestad, Araslöv samt Araslövs och Vanås slott. I spåren därav arma och hemlösa, vanliga människor utan hus och hem, i många fall dessutom i namnlös sorg över dödade och lemlästade anförvanter. I Färlöv hemsökte de "kyrksamma" svenskarna den gamla kyrkan och fann där behag i en ovanligt vacker nattvardskalk, tillverkad 1609 av en av Väs berömda silversmeder, - Hans Povelsøn. Kalken blev, liksom så mycket annat, "krigsbyte" och svenskarna kan i den dag som i dag är ännu visa upp sitt byte i Växjö domkyrka! Med tanke på det förflutna borde kalken avgjort passa bättre i sin ursprungliga omgivning, ty det var inte något "krigsbyte" utan i stället ren plundringsstöld.

Nästa dag den 7 februari kom olyckan över Åsum, Skepparslövs och Önnestads socknar samt den gamla medeltidsstaden Vä, som nu plundrades och brändes för fjärde gången. Mordbrandsdådet betydde slutet för en av Danmarks äldsta städer, som i århundraden varit en centralpunkt i östra Skåne. Här fanns ett permonstratenserkloster, instiftat av ärkebiskop Eskil 1169 eller 1170. Skolan i Vä förlorar sig i många seklers töcken. Den omtalas 1562 i den meningen, att till Vä skola hörde Gärds, Göinge och Södra Åsbo härader. 1569 omnämns Vä skola i Landeboken och även året innan då Fredrik II i brev den 23 mars uppmanar sockenprästen och skolmästaren, att tillsätta klockare vid de "Degnekald" som är belägna inom två mil från staden. Vä - en kulturpost i öster, fick läggas ner och ersättas av fästningsstaden Kristianstad. De oupphörliga plundringstågen norrifrån kröntes med en orgie av brand och oskyldigt blod.

Den tredje dagen, således den 8 februari, skulle bland andra Vinslöv, Sörby, Gumlösa, Stoby, Ignaberga, Brönnestad, Hässleholms gård, Finja, Vankiva, Röke, Hörja, Norra Åkarp och Vittsjö gå samma grymma öde till mötes. Natten till den 11 februari övernattade svenskarna i Vittsjö. Man värmde sig på den gamla kyrkogården vid eldarna från kyrkans inventarier, då de överraskades av en dansk-skånsk ryttarskara, under befäl av Anders Bille och Breide Rantzau. Svenskarna, med kungen i spetsen, flydde i panik ut över den isbelagda sjön. En del gjordes ner på platsen, andra drunknade i sjön sedan hästarna gått ner sig. Det uppges, att plundringsstyrkan lämnade omkring tusen man kvar på valplatsen

Henrik Langer beskriver det som hände i det "Nye danske Magazin": - "Udi Skaane var Hertug Gustav indfalden med 3 000 Mand Ryttere og Knægte og traf Breide Ranzau med Hoffanen, den sjællandske, den skaanske Fane, Bülows Ryttere og nogle andre tyske Ryttere, hvilke vare overalt 600 Heste. Tirsdag ad Aften ved 2 slet den llts Febr paa en Sø, der hedder Widtsø, er Svenske afslaget 900 Mand, som bleve paa Valpladsen talte, foruden mange, som rede ud i Aaen og ellers forkrøbe dennem i Huse og buske, og dog siden bleve slagne. Vi mistede kun 12 Ryttere, men vores Folk finge fra Hertug Gustav 10 Fodfaner, 1 Rytterfane".

I en relation från Köpenhamn den 17 februari 1612 beskrives den svenske kungens hemsökelse på följande sätt:

"Item Svenske haver afbrændt udi Gjønge Herred og Skaane over 20 Kirkebyer og den Kjøbstad Vae, og at de bekom meget stort Bytte, thi Svenken havde ingen Modstand, fordi Kgl. Maytt. er tilforn med et stort Antal Krigsfolk rykket ind i Sverig, og den jydske, fynske, skaanske Fane, samt Hoffanen vare omlagte i Borgeleje, i Skaane. Snart ere der samlede ved 600 Ryttere og truffet Svensken ved Oesby Kirkegaard 1 mil eller 2 nær Grænsen, der han var paa Indtoget igjen ad Sverig, og forslaget hannem over 1 000 Mand, foruden nogle mange, som druknede udi en Aa derhos, som hedder Hellig Aa, som icke lettelig sammanfryser. Af vore Folk ere ikkun 12 till 16 Mand slagne. Iblandt de Fanger, som de finge, var ogsaa nogle af de tydske, som i forgangen sommer overløb paa Öland fra Kgl. Maytt., till Svensken. Gustav Adolf var selv med udi denne Færd, 3 000 Mand stærk till Hest of Fods, hvoraf ere undkomme. Om Gustav er undkommet ind i Sverig eller drunknet udi Aaen veed man icke".

Fru Sofie Ulfstands brev från Köpenhamn i februari 1612 beskriver i viss mån hur man omedelbart upplevde det fruktansvärda som gått fram över landet. Hon skriver bland annat:

"Jeg kan ikke skrive Dig til, hvilken ynkelig Sorg vi have været udi i Skaane og hverledes Fruer og Børn kom nøgne av Sengen om Nattetide og vare glade de slap og kom herover till Sjælland med Livet; thi de Svenske kom ned og var Gustav med dennem, som er Kong Carls Søn, og vare de 17 Faner Fodfolk og 5 Faner Ryttere og brændte og sloge ihjel for Fode, alt de kunde overkomme".

Det finns fog för påståendet, att ingen undkom levande. Brandröken låg tung över hela Helgeådalen, bönderna hängdes i sina egna vårdträd om de försökte försvara det lilla de ägde eller försvara sina kvinnor mot den svenska soldatens böjelser. Silver och andra värdeföremål hängdes över sadelknapparna eller stoppades i de rymliga fickorna.

Varför dessa oupphörliga mordbrännartåg av de svenska kungarna mot ett fredligt folk här i gränsbygderna? Svaret kan nog inte bli något annat än att det tyngsta ansvaret vilar på den svenska herrefolks- och kungaimperialismen. Danmark, Nordens ledande makt, behärskade Öresund och Bälten. Det var förnedrande att vara beroende av Danmark för tillfarten till det, som i de svenska drömmarna, skulle bli en svensk insjö, nämligen Östersjön. Denna imperiedröm började på allvar ta form redan genom traktaten i Reval den 3 maj 1561, då staden Reval och närliggande landskapen Harrien och Wieland gav sig under Sverige.

Så drabbades sålunda hela nordöstra Skåne av svenskarnas kung Gustav II Adolf, kallad "den store".


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


KRIGSPLUNDRINGAR I BALTIKUM OCH PREUSSEN

1621 inledde svenskarna under Gustav II Adolf systematiska beslag av främmande länders kulturföremål under namn av "kaduker" eller "krigsbyte".

"Och ytterligare såg jag på alla de våldsgärningar som förövades under solen. Jag såg förtryckta fälla tårar, och ingen fanns, som tröstade dem, jag såg dem lida övervåld av sina förtryckares hand, och ingen fanns, som tröstade dem."
Predikaren 4:1

Vid freden i Knäred den 20 januari 1613 fick svenskarna avstå från sina anspråk på den norska finnmarken mellan Trysfjord vid Lofoten och Varangerfjord, liksom på Sonnenburgs slott på den danska ön Ösel. Danmark återlämnade Öland och Kalmar, som erövrats under kriget, medan Sverige återlämnade Jämtland och Härjedalen till Danmark/Norge. Sverige fick dessutom förbinda sig, att inom sex år lösa de av danskarna erövrade Nya och Gamla Lödöse, Älvsborg och Göteborg samt häraderna Sävedal. Bollebygd, Ale, Vättle, Askim och Flundre i Västergötland, med en million riksdaler silver. Svenskarna ernådde dessutom tullfrihet i Öresund.

Genom freden bäddades för en kommande revansch för den storsvenska imperialismen, vilken skulle komma att drabba den skåneländska civilbefolkningen inom en mansålder på ett så hänsynslöst sätt, att ingen i dag med ord kan beskriva det som då skedde. Våra dagars Lidice eller Song My, som svenskarna så har förfasat sig över, var enbart en krusning i jämförelse med vad som skulle komma att drabba de öst- och västdanska landskapen, av en barbarisk våldsregim, under ledning av svenska och tysksvenska imperialister och deras legohjon i svenska uniformer.

Efter Knäredsfreden riktade man i Stockholm blickarna på nytt österut. Inre stridigheter i Ryssland gav svenskarna anledning till inblandning. Vid den efterföljande freden i Stolbova, den 17 februari 1617 lyckades man genomföra en gammal avsikt nämligen, att göra Finska viken till ett svenskt vatten helt och hållet. Man erhöll då huvuddelen av det ryska landet Ingermanland med städerna Ivangorod, Jama. Koporje och Nöteborg samt därtill 20 000 rubel kontant

Vi noterar, att svenskarna tog tillfället i akt då Ryssland var söndrat av inre stridigheter. En taktik som senare skulle bli det särskilda kännetecknet på kungaimperialismens strategi, att förverkliga de storsvenska herrefolkstankarn

Segermakten i Stolbova nöjde sig inte längre. Mer fanns att hämta för Skånes landskövlare Gustav II Adolf. Inre stridigheter och militära engagemang mot Ryssland och Turkiet gjorde Polen till ett lagom lätt offer. Avsikten var at utsträcka herrefolkslandets domäner söderut längs Rigabukten. Man ville också ha revansch för det försmädliga nederlaget vid Kirkholm i Livland den 17 september 1605 och för den strandade invasionen i Livland 1617. - Men det fanns också andra baktankar.

Den rika metropolen Riga var det närmaste målet i detta krig, som resulterade i den svenske kungens intåg i den belägrade staden den 16 september 1621. All egendom som tillhört den polske kungen, Gustav II Adolfs frände, Sigismund och det som tillhörde jesuiterna indrogs till svenska kronan.

Här inleddes nu på allvar en upprustning av de fattiga svenska boksamlingarna och därtill, insamlandet av annat lösöre under täcknamn av "krigsbyte". Med "generös" hand överlät kungen delar av de erövrade jesuitbiblioteken till förtjänta i hans omgivning, som hovpredikanten Johan Bothwichi, livläkaren Jacob Roberthonius, bröderna Svante och Axel Banér m fl.

En avsevärd del av biblioteken, innehållande 893 arbeten, överlämnades följande år till Uppsala universitet. Utöver detta "tog man vara på" husgeråd, altarkläden, täcken, tenn- och mässingskärl, kopparsaker m.m. Det sålunda bortrövade kyrkogodset överlämnades med "varm och generös hand", som utsmyckningar till olika kyrkor kring Uppsala.

Efter framgångarna i Livland blev det Kurlands tur. Här härskade under polsk överhöghet hertigarna Fredrik och Wilhelm, söner till Tyska Ordens sista härskare Gotthard Kettler. Redan den 3 oktober 1621 föll huvudstaden Mitau. Här fann de svenska plundrarna nya skatter. På slottet förvarades det värdefulla livländska härmästararkivet, bestående huvudsakligen av pergamentsbrev till omkring 1 100 nummer, enligt uppgjord förteckning

Sommaren 1622 anlände de nya skatterna till Riksarkivet i Stockholm, emballerat i inte mindre än "tre kistor och två tunnor". Väsentliga delar av Gustav II Adolfs plundringsgods ingår ännu i Riksarkivets samlingar. Bland samlingarna fanns också, som sekreteraren i Riksarkivet, Peder Månsson Utter, skriver till Axel Oxenstierna, "Konungh Abels av Danmarkz bref, gifuett Anno etc 1251. der medh han confirmerar sin Faders, Konungh Waldemars Donation opå Järfwen, hafuer. Thett andre Konungh Waldemars thens andres egitt breff, therthe medh han hafuer soldt Ordenen the Landh Harrin och Winlandh medh Räfle, Wäsenbergh och Narfwe Slott och Städer, för Nittontusendh lödig Mk fijnt Sölf Cölnisk wicht, Anno 1346". m m

I juni 1626 besatte svenskarna Weichselmynningarna. Staden Pillau var det närmaste målet. Syftet angavs vara, att man ville tvinga Sigismund till fred. Pillau tillhörde kurfursten av Brandenburg, Gustav II Adolfs svåger! Vare sig släktskapet eller något annat hindrade den svenske kungens planering. Hären om 14 000 man, som överförts med 150 skepp, satte sig fast i landet med utgångspunkt från byn Passarge inne i Frisches Haff. Den sista juni föll Braunsberg och nästa dag Frauenburg och därefter i tur och ordning Tolkemit, Melsack och Wormdit. Den 8 juli föll även Marienburg, Tyska Ordens gamla stad och slott.

1621 inledde svenskarna under Gustav II Adolf systematiska beslag av främmande länders kulturföremål under namn av "kaduker" eller "krigsbyte".

Vid freden i Knäred den 20 januari 1613 fick svenskarna avstå från sina anspråk på den norska finnmarken mellan Trysfjord vid Lofoten och Varangerfjord, liksom på Sonnenburgs slott på den danska ön Ösel. Danmark återlämnade Öland och Kalmar, som erövrats under kriget, medan Sverige återlämnade Jämtland och Härjedalen till Danmark/Norge. Sverige fick dessutom förbinda sig, att inom sex år lösa de av danskarna erövrade Nya och Gamla Lödöse, Älvsborg och Göteborg samt häraderna Sävedal. Bollebygd, Ale, Vättle, Askim och Flundre i Västergötland, med en million riksdaler silver. Svenskarna ernådde dessutom tullfrihet i Öresund.

Genom freden bäddades för en kommande revansch för den storsvenska imperialismen, vilken skulle komma att drabba den skåneländska civilbefolkningen inom en mansålder på ett så hänsynslöst sätt, att ingen i dag med ord kan beskriva det som då skedde. Våra dagars Lidice eller Song My, som svenskarna så har förfasat sig över, var enbart en krusning i jämförelse med vad som skulle komma att drabba de öst- och västdanska landskapen, av en barbarisk våldsregim, under ledning av svenska och tysksvenska imperialister och deras legohjon i svenska uniformer

Efter Knäredsfreden riktade man i Stockholm blickarna på nytt österut. Inre stridigheter i Ryssland gav svenskarna anledning till inblandning. Vid den efterföljande freden i Stolbova, den 17 februari 1617 lyckades man genomföra en gammal avsikt nämligen, att göra Finska viken till ett svenskt vatten helt och hållet. Man erhöll då huvuddelen av det ryska landet Ingermanland med städerna Ivangorod, Jama. Koporje och Nöteborg samt därtill 20 000 rubel kontant.

Vi noterar, att svenskarna tog tillfället i akt då Ryssland var söndrat av inre stridigheter. En taktik som senare skulle bli det särskilda kännetecknet på kungaimperialismens strategi, att förverkliga de storsvenska herrefolkstankarna.

Segermakten i Stolbova nöjde sig inte längre. Mer fanns att hämta för Skånes landskövlare Gustav II Adolf. Inre stridigheter och militära engagemang mot Ryssland och Turkiet gjorde Polen till ett lagom lätt offer. Avsikten var att Här kom man över ett enormt rikt byte. De litterära skatterna fann man i jesuitkollegiets olika rika bibliotek i Braunsberg och i biskopsstaden Frauenburg. I jesuitkollegierna tog man allt som kunde lösgöras, - det dyrbara biblioteket, matriklar, kalkar och andra kyrkoprydnader. Här fick Gustav II Adolf med andra ord, den första stommen till bibliotek i det litterära u-landet på andra sidan Östersjön.

Kungens medresenärer blev heller inte lottlösa. Bröderna Per och Joakim Brahe, Herman Wrangel och många andra blev på detta billiga sätt för första gången ägare till något i Sverige så sällsynt som böcker, i formen av "egna" hela bibliotek. Väsentliga delar av detta gods finns ännu kvar i Uppsala universitet. Kungl. Biblioteket i Stockholm, på Skokloster, i Linköping och i Lund och andra platser.

I Frauenburg hade folket flytt hals över huvud. Stadens domkyrka hade "garanterats" av svenskarna, men det hjälpte inte. Soldaterna beredde sig med våld tillträde till biskopskyrkan och även den blev plundrad i grund. Här fann man också nya bokskatter i kyrkans kapitelsbibliotek. Verkliga dyrgripar, som den berömde astronomen Nicolaus Copernicus böcker, innehållande marginalanteckningar av denne mästares hand. Även dessa skatter överskeppades till Sverige där de nu kan återfinnas i Uppsala, i Kungl. Biblioteket, i Lund och andra platser. Bland desamma finns ett stort antal verk, som härstammar från boktryckarkonstens barndom, således före år 1550.

Cisterciencerklostret i Pelpin gick samma öde till mötes. Den 3 augusti 1626 ryckte man in i Stargard - Altmark - och Pelpin. Resterna av klosterbibliotekets skatter finns nu i Linköpings stiftsbibliotek, där det hamnade via Axel Banér. Kungen själv kom för övrigt till det olyckliga klostret den 4 augusti. För egen räkning lät han då bortföra orgel och altare samt en stor mängd gamla konstverk! Klostret gav han för övrigt bort till sin riksskattemästare Axel Banér.

I juli 1626 plundrades klostret i Olivia under överinseende av riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm. Här erhöll Gustav II Adolf, som själv gav order om plundringen, ett betydligt bibliotek och annat värdefullt lösöre. I Guttstadt och Nehlsack, och då särskilt i den förstnämnda staden, kunde man komma över än flera rika byten av värdefulla bibliotek, kyrkoprydnader m m.

Under Gustav II Adolfs preussiska fälttåg blev dessutom många andra städer, kloster och kyrkor, bibliotek m fl utsatta för urskillningslös plundring. De svenska stormännen i kungens närhet fick dessutom frikostiga förläningar av erövrarkungen. Amiralen Clas Flemming fick klostret Zukaw som donation. Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm fick Cernowitz kloster. Dåvarande fänriken Lennart Torstensson fick som erkänsla för god plundring Carthäuse kloster med till detta hörande gods och gårdar. Den givmilde erövraren kunde dessutom kosta på sig att förutom stora adelsgods skänka bort till och med hela städer.

Största delen av de stulna bokskatterna hamnade i Uppsala universitetsbibliotek. Mindre delar kom senare till andra bibliotek i Strängnäs, Skokloster och andra platser. Åtskilligt stannade i kungens privata ägo.

Det mångåriga plundringståget genom Baltikum blev ur flera synpunkter en mycket lönande affär, helst som det hela kunde genomföras utan nämnvärt motstånd.

Vid stilleståndet i Altmark den 16 september 1629 med Polen på sex år, fick svenskarna Livland och dessutom i Ostpreussen städerna Pillau och Memel samt i Västpreussen Elbing och Braunsberg. Genom särskilda avtal fick svenskarna dessutom tullrättigheter i Danzig, Libau och Windau.

Vi må observera, att erövrarmakten här var ute efter pengar och inkomster av ansenliga mått i sådan utsträckning att de till och med skulle komma att utgöra nästan hela den totala huvudinkomsten i det svenska riket och därigenom plattformen för fortsatta agressionshandlingar mot grannfolken eller mot länder söndrade av inre oenigheter, - eller inom en rätt snar framtid, söndrade under den lutherska prästkappans välsignande teser.

Under den här perioden knöts holländske juristen Hugo Grotius, ibland kallad "folkrättens fader", till Gustav II Adolf som dennes sändebud i Richelieus Frankrike. 1625 utkom Grotius verk "Om rätten i krig och fred" (de jure belli et pacis). Grotius rättslära fastslog, att tagande av byte i krig var fullt rättmätigt och att fientlig egendom fick förstöras eller rövas. Genom Grotius "folkrättsbibel" fick svenskarna papper på, att det de gjorde i främmande land i form av plundring och röverier skedde under täckmantel av Grotius folkrättsteser. Man kan ställa sig frågande till vem som i verkligheten biträtt Grotius med råd och dåd för tillkomsten av hans verk. Det ser ut som en tanke, men Grotius var ju faktiskt svensk diplomat och de nya idéerna passade ju som hand i handske för krigförande part i främmande land!


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


Vidare till Del 2
© Stiftelsen Skånsk Framtid