Skåneland utan förskoning

av Uno Röndahl

Utgiven 1981
Bearbetad för Internet av G. Hansson
© Stiftelsen Skånsk Framtid

Del 2


DEN EVANGELISKA TRONS FÖRSVARARE

Sverige - en av Frankrike köpt bricka för planerat kontinentherravälde.

"-- Enligt Örebro stadgar av 17 februari 1617, bestämde Gustav II Adolf strängaste straff för övergång till kristna läran. Jag kallar den katolska för den kristna emedan lutheranerna voro en sekt av den protesterande kyrkan.

Elva dagar efter stadgans utgivande torterades Johannes Hammerus och avrättades. Ar 1624 avrättades Behr, Anthelius och Campanius, emedan de icke ville övergiva sina fäders tro, av Guldkonungen; det är ett vackert exempel på protestantiskt frisinne! ---"


August Strindberg "En blå bok".

Genom Altmarkfördraget fick svenskarna fria händer för den planerade interventionen i det av trosstrider splittrade Tyska Riket. Frankrike spelade i detta avseende en avgörande roll, eftersom detta land förmedlade hela stilleståndsavtalet. Därav kan man sluta sig till, att svenskarna inte av egen kraft kunde komma över det åstundande bytet från det söndrade Polen. Frankrike använde brickan Sverige för sin östliga expansionspolitik, vilken skulle komma att underlättas om den svenska armen kunde engageras i Tyskland. Det franska engagemanget på svenskarnas sida skulle inom ett par årtionden få katastrofala följder för Danmarks östansundska delar.

Genom det följande subsidiefördraget i Bärvalde den 13 januari 1631 mellan Frankrike och Sverige, fick svenskarna på Frankrikes bekostnad ekonomiska möjligheter att föra kriget mot de katolska tyska staterna. Grunden var Frankrikes antihabsburgska politik. För det gångna året 1630 erhöll svenskarna 300 000 livres och för den närmaste fem åren en miljon livres per år, omräknat cirka 400 000 riksdaler per år.

Man har naturligtvis rätt att fråga sig om inte svensk historieskrivning totalt vilsefört generationer av historieläsare, när man i böckerna ingett dem tron att det svenska korståget utfördes med egen kraft under den helgonförklarade Gustav II Adolf. Men kanske har också en glorifierande och ursäktande historieskrivning "glömt" eller medvetet uteslutet andra fakta. Den för den dåtida överheten och historieskrivningen obekväme August Strindberg beskrev i "En blå bok" trettioåriga krigets orsaker på följande sätt:

"-- Det trettioåriga kriget öppnas som bekant med resolutionsediktet. Genom detta återfordrade katolikerna de kloster och fromma stiftelser som protestanterna tagit, och begagnat till gåvor, mutor och andra världsliga ändamål. Sålunda hade Luther till skänk fått Augustinerklostret i Wittenberg av kurfursten Johann den beständige, och dessutom hade han köpt det "Lilla Klostret" för 430 gulden. Detta var ju inte lagligt eller vackert, och katolikerna hade otvivelaktigt rätt, i synnerhet när de beviljade lutheranerna religionsfrihet. Kriget som bröt ut var sålunda intet religionskrig utan ett kiv om jordagods. Men likafullt står det i vår historia att det rörde sig om trosfrihet. Det är ju rysligt! Och talar man om sanningen (= hur det verkligen förhöll sig) så rosas det av de frisinnade protestanterna, vilka äro lika fanatiska lögnare som de "andra". ---"

"Religionskriget" började 1618. Dessförinnan blev den lutherska reformationen och den katolska motreformationen 1608 respektive 1609 upphov till den Evangeliska unionen och den Katolska ligan. Sedan Böhmen frigjort sig från det habsburgska väldet 1618, led böhmarna ett förkrossande nederlag vid Vita berget 1620 mot den kejserliga armen. Böhmen återgick 1622 under Habsburgs välde varvid den Evangeliska unionen upplöstes.

Genom fördraget i Haag mellan Danmark, England och Holland bildades en antikatolsk koalition. Efter koalitionens nederlag vid Dessau 1626 mot Wallenstein och sedan Christian IV blivit slagen av Tilly vid Lutter am Barenberge samma år, fick de kejserliga arméerna fritt spelrum. I bakgrunden bidade Frankrike sin tid. Kardinal Richelieu ställde sig tidigt på protestanternas sida, främst på grund av att Frankrikes intressen var oförenliga med Habsburgs välde i Spanien och Tyska riket. Genom religionskriget såg man nu i Frankrike, en möjlighet till att stärka sin egen maktposition på det kejserliga Tysklands bekostnad. Härvid tog Frankrike ingen hänsyn till att landet, ehuru katolskt, ställde sig på protestanternas sida.

Genom detta kan vi också se bakgrunden till subsidiefördraget med Sverige i Bärvalde och de senare förnyelserna av detta fördrag. Genom de oerhörda summor som kom att disponeras av den svenska angriparmakten kan man säga, att fransmännen köpte Sverige med avsikt att försvaga den tyske kejsarens och därmed hela det habsburgska väldets maktställning. Det skulle under senare delen av Ludvig XIV:s regering visa sig, att investeringarna gav det utbyte man hoppats på nämligen, att Frankrike skulle komma att dominera hela kontinenten i så hög grad att det franska språket, de franska sederna och kulturlivet kom att sätta sin prägel på hela Europa och inte nog med det, den franska utrikespolitiken arbetade i riktning mot totalt herravälde på hela kontinenten.

Således ett i viss mån försummat kapitel i svensk historieskrivning när man talar om de svenska vapnen vid denna tid. Till bilden hör även, inte bara de frikostiga franska subsidierna, utan i mycket hög grad den aktiva franska krigföringen mot habsburgarnas välde såväl i Spanien som i Spanska Nederländerna och österut vid Rehn. Tyskland fick, liksom vid flera tillfällen senare i historien, kämpa mot inkräktare på olika fronter.

Med den upphöjda protestantiska trosinriktningen som förevändning fann Sverige här, ytterligare ett land i splittring. Här kunde man förverkliga sina syftemål, att med hjälp av Europas ledande stormakt utvidga sitt livsrum och därjämte berika sig på erövrarnas sedvanliga sätt, genom skövlingar av kulturskatter i det i kulturellt avseende högtstående Centraleuropa.

Den historieskrivande "sammansvärjningen" i Sverige har systematiskt, under generation efter generation, framställt den svenske kungen och svenskarna, som den rätta evangeliska trons försvarare i det katolska Tyska Riket. Vi kan på goda grunder påstå, att den utpekade huvudfrågan i stället var en bisak. Vilhelm Moberg noterar härom i "Otrons Artiklar": "Orsaken är denna: Det existerade inte någon religiös trosfrihet i hans eget kungadöme, i det land som han själv regerade. Det är ett obestridligt historiskt faktum, som fackhistorikerna har försummat att framhålla. Det förhöll sig i verkligheten så, att den som i Gustav Adolfs Sverige avvek från den enda, sanna protestantiska läran och bekände sig till den katolska villoläran kunde få sluta sitt liv på stupstocken."

Genom avsnittets inledande citat har vi pekat på ett par bekanta fall, som illustration till hur det stod till med trosfriheten i Sverige och hur det kunde gå för dem som inte rättade sig efter kungadiktatorns ordningsregler. Vilhelm Moberg ställer också den berättigade frågan: "Varför skulle han i Tyskland skydda protestanter mot katoliker när han inte i Sverige skyddade katoliker mot protestanter?"

Vi upprepar, motivet för svenskarnas krigståg under Gustav II Adolf och hans efterföljare var av helt annat slag, vilket vi också skall kunna se i det följande.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


DET FOSTERLÄNDSKA BARBARIET

Svenska krigsplundringar i Tyska Riket under Gustav II Adolf och hans härförare.

" - - barbariet var som bekant fosterländskt och vi får nog vara glada åt det som våra vördade förfäder stal. Annars hade vi inte haft så mycket att visa upp."
Svensk forskare.

Efter slaget vid Breitenfeld gjorde Gustav II Adolf sitt intåg i Thüringens huvudstad, den fria riks staden Erfurt - en sedan gammalt protestantisk ort. Stadens myndigheter fick avlägga trohetsed och de katolska institutionerna förband sig att inte företa sig något skadligt mot svenska kronan. I gengäld utlovades staden skydd för sig och sin egendom. Löftet hölls nte mer än en vecka! Efter det att svenske kungen lämnat staden lät hertig Wilhelm av Weimar bortföra vad som fanns i det rika benediktinerklostret på Petersberget.

Efter slaget vid Leipzig var det fritt fram för "de svenske" mot kejsarens Wien i söder, men Gustav II Adolf valde en annan väg. I stället gick han mot de rika katolska stiften i sydväst. Här kunde man vänta sig rikt byte! Würzburg var målet. Staden och klippslottet med sina enorma rikedomar föll i svenskarnas händer den 8 oktober 1631.

Efter slaget vid Leipzig var det fritt fram för "de svenske" mot kejsarens Wien i söder, men Gustav II Adolf valde en annan väg. I stället gick han mot de rika katolska stiften i sydväst. Här kunde man vänta sig rikt byte! Würzburg var målet. Staden och klippslottet med sina enorma rikedomar föll i svenskarnas händer den 8 oktober 1631. Sagolika skatter föll nu i plundrarnas händer. Här fanns allt från vin och spannmål till guld- och silverklenoder, tavlor och andra konstskatter, vapen och ammunition. Här gjorde de svenska erövrarna rent hus. Lass på lass gick genom norra Tyskland mot Östersjökusten med allt man tagit i domkyrkan, i klostren, i jesuitkollegiet och i det förnäma furstbiskopliga palatset i Marienburg. I furstbiskopen Julius Echters palats, liksom i jesuitkollegiet, fanns stora litterära skatter, vilka Gustav II Adolf frikostigt, - eftersom det inte kostade honom något, donerade! till Uppsala universitet den 6 november en månad efter överfallet.

Den 8 december 1631 föll staden Oppenheim vid Rehn efter Gustav II Adolfs belägring. Rester av de här rövade biblioteken finns nu i Uppsala universitets bibliotek.

Två dagar senare stod den svenske kungen med sin arme utanför staden Mainz portar. Den 13 december tvingades den olyckliga staden att kapitulera. Svenske kungen tog själv sin boning i kurfursten Anshelm Cassimir von Wambolds slott St Martinsburg. Ett oerhört byte föll i segrarnas händer. Allt som tillhörde de högre katolikerna, kurfurstliga ämbetsmän, ärkebiskopen och andra plundrades totalt. Bostädernas väggar, berättades det, var det enda som blev kvar. De rikhaltiga och förnäma biblioteken tömdes, delvis auktionerades de till och med bort på stadens torg för spottstyvrar. Alla hus som tillhörde det andliga, akademiska och borgerliga ståndet genomsöktes i den skoningslösa jakten på dyrbarheterna. Klostrens och de olika kollegiernas egendom gick samma väg. Som kronan på verket lade svenskarna dessutom en stor brandskatt på den olyckliga staden.

Samma dag staden föll gav Gustav II Adolf order till sin hovpredikant Johannes Matthiae, att för "Chron Schwedens" räkning lägga beslag på alla bibliotek i slottet, i de olika kollegierna, i klostren, i skolorna och bibliotek i plundrade privatbostäder.

I Sverige finns i dag tusentals bokverk av oskattbart värde från den drabbade stadens bibliotek. Stöldgodset som nu kan beskådas i t ex Uppsala eller Skokloster var såväl omfångsrikt som märkligt. I Mainz grundlade för övrigt Nils Brahe d ä genom plundring sin stora boksamling som nu finns på Skokloster. Inom denna samling av värdefulla böcker kan nämnas det bibliotek, som ägts av dekanen vid domkyrkan i Mainz Friedrich von Sickingen. Bland dennes böcker intar 238 band teologi och historia en särställning genom sitt utförande i vita svinskinnsband samt blindpressade och försedda med vackra rösjinramade ex libris. Åtskilliga av de värdefulla samlingarna, liksom domkyrkoarkivets handlingar, nådde aldrig landet i norr, eftersom fartyget gick till botten i Östersjön.

Vid den tiden för plundringen av Mainz intog en annan svensk avdelning staden Worms. Protokollen berättar här om plundringar av Vårfrukyrkan och av stadens bibliotek.

Den rika staden München var målet för Gustav II Adolf då han våren 1632 tågade mot Bajern, - sätet för kurfursten Maximilian. Alla förväntningar gick i uppfyllelse då staden intogs i början av maj månad. Ett väldigt byte av olika slags krigsförnödenheter, dyrbara konstverk, marmor- och bronsstatyer, dyrbarheter och smycken av guld och silver från konstkammaren, liksom stora myntsamlingar, kläder, dyrbara pälsverk och linne. Allt föll i erövrarnas händer, liksom mängder av kyrkliga inventarier samt inte att förglömma, det sedvanliga svenskbytet, stadens bibliotek med det kurfurstliga i spetsen. Delar av Münchenbytet förvaras på olika svenska museer, så har till exempel Nationalmuseum en oersättlig målning av Lucas Cranach d ä 1537, kallad "Betalningen", som vid stöldtillfället ägdes av kurfursten Maximilian.

Även övriga delar av Bajern fick lära känna kulturskövlarna; klostren och jesuitkollegierna liksom andra förmögenheter plundrades och brandskattades. Gustav II Adolfs medresenärer hertigarna Wilhelm och Bernhard av Weimar och andra tyska furstar i kungens närhet var för övrigt lika aktiva i plundring som svenskarna. Det svenska övertaget i Bajern kom att äga bestånd ända till nederlaget vid Nördlingen 1634 då de tvingades lämna landet, och ingen saknade dem!

I februari 1632 erövrade Gustaf Horn staden Fulda. Jesuitkollegiets lokaler tömdes på allt som gick att bära. Kollegiets rektor har omvittnat, att soldaterna lyckades snoka reda på alla gömställen och bortföra böcker, räkenskapshandlingar och värdesaker.

Svenske befälhavaren Alexander Erskine satte sig fast i den protestantiska staden Erfurt under 1632. Denne, som tydligen var lika litterärt intresserad som andra svenska befälhavare, intresserade sig för benediktinerklostrets stora och berömda bibliotek. Andra kloster i staden utarmades genom kontributioner och plundring. Jesuitkollegiet undergick samma Erskines välsignelse i form av total plundring, i kombination med att folket drevs ut ur lokalerna, - detta trots Gustav II Adolfs löfte året innan. Många enskilda andliga råkade i samma olycka, då deras bostäder totalt utplundrades av officerare och soldater.

Heiligenstadt, i närheten av Erfurt, led svårt av svenskarnas härjningar. Jesuitkollegiets stora bibliotek var ett av målen då hertig Wilhelm av Weimar gjorde sitt intåg i staden i mars månad 1633. Kollegiet stängdes, jesuiterna utvisades och all egendom togs i beslag. Det skulle inte räcka med detta, senare eller 1640 plundrades staden inte mindre än fem gånger. En del av de stulna bokskatterna från Erfurt och Heiligenstadt har i senare tid identifierats i den del av Magnus Gabriel de la Gardies bibliotek, som hamnat i Uppsala.

Exemplen illustrerar den av svenska historieskrivare omskrutna humana krigföringen, eller kanske med August Strindbergs ord, "- - - Alla ljuga ju mer eller mindre, antingen genom utelämnande av huvudsak och framhävande av bisak; genom kolorering av fakta, förtigande av viktiga detaljer, ibland i urskuldande avsikt, om det gäller en vän."

Svenske kungens fall vid Lützen kan ha blivit bekant i Skåne någon gång på nyåret 1633, men här mottogs inte detta med vare sig sorg eller bestörtning. Snarare kände man i nordöstra Skånes socknar en befriande känsla, grundad på minnen från den svenske kungens "krigskonst" inom våra landamären under några blodiga februariveckor Anno 1612, - då svenskarnas kung inledde sin "hjältebana" genom folkmord i fiendens land - nordöstra Skåne.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


FÄLTMARSKALK TORSTENSSON - EN SVENSK

Lennart Torstenssons hemsökelse av Jylland 1643-1644.

"-- har dem berøvet og utplyndret, fattige uskyldige Folk myrdet og ihielslaaet. Befæstninger indtaget, Huse og Byer af-brændt, og saaledes holdt Hus, at ingen Tyrker eller Tartarer kunde gjort det værre, og det imod sin egen Religionsforvandte, ---; og endnu saaledes fremfara, at det fattige Folk ikke veed naar det haver Livet og naar det er slagtet som andet Fæ, ikke ved naar det haver Noget og naar det haver Intet; og vi leve med Døden paa alle Sider omgivne."

En dansk krönikör 1645 om svensken Lennart Torstenssons hemsökelse av Jylland 1643.

Den 9 april 1633 förnyades i Heilbronn Bärwaldealliansen mellan Frankrike och Sverige. Man bör i sammanhanget särskilt notera svenskarnas beroende av sin huvudman Frankrike. I en av statuterna föreskrives nämligen, att alla framtida svenska fredsförhandlingar skulle ske genom Frankrikes förmedlan! Ack, - varför har man tigit om detta och i stället upparbetat myten om de segerrika svenska härarna?

Efter det svenska generalnederlaget i slaget vid Nördlingen den 27 augusti 1634, upphörde för en tid det franska intresset för Baltikums och Tysklands gissel. Samma tendens syntes hos de tyska småstaterna, som ingått mer eller mindre påtvingade förbund med svenskarna 1630 och 1631. Även dessa avföll och slöt fred med tyske kejsaren i Prag 1635. Man kan fråga sig, varför inte slaget vid Nördlingen blivit lika omskrivet i Sverige som andra fältslag i Tyskland. Måhända därför att det inte passade in i beskrivningen på svenskarnas oövervinnliga luthersk-kristliga armé, som under tiden 1600 till 1649 till cirka 80 % bestod av värvade tyska legotrupper!

Det passade heller inte in i mönstret för svensk historieskrivnings betjänter, som åt allmogen skulle servera hjältebilder av kunga- och adelsmaktens galjonsfigurer. Märkligt är också, att om man vid en eventuell beskrivning av ett förlorat fältslag vill förklara detta så sker det i formen att det var utländska legoavdelningar och deras befälhavare som bar skulden, kanske därför att dessa inte kunde tillmätas samma höga stridsmoral och kunnande som svenskarna.

Genom fördraget i Stockholm den 1 september 1640 med Nederländerna, togs ett viktigt steg på vägen att eliminera Danmarks inflytande i Östersjöområdet. Sverige och Nederländerna skulle bistå varandra i att krävda rätten till sjöfartens och handelns frihet i Östersjön och Nordsjön. Om en av makterna blev angripen skulle den andra lämna bistånd i form av medling, ingripande och subsidier.

Tre år senare eller den 11 december 1643 inföll den svenske fältmarskalken Lennart Torstensson i Holstein, utan förvarning och i djupaste hemlighet. Danmarks gamla bundsförvant Nederländerna var neutraliserad genom Stockholmsfördraget. Det var fritt fram för en uppgörelse med vapen i hand för Torstenssons svensk-tyska här.

Christian IV:s tolvåriga ansträngningar, att mäkla fred i Tyskland kröntes av det svenska överfallet, vilket planerats i djupaste hemlighet. Kanslern Oxenstierna hade redan i maj månad förberett Torstensson, som då stod med armén i Böhmen, att han skulle avsluta alla operationer så att han kunde gå in i Holstein med hela hären i början av oktober, och därefter vidare in i Jylland och Fyn över Middelfart.

Svenska regeringens hemliga order fick Torstensson i september 1643. Han stod då i Mähren. I ilmarscher begav han sig mot nordost. Först i Havelberg blev hans närmaste män invigda i vad som skulle ske. I Danmark svävade man i okunnighet om vad som var på färde. Några försvarsanstalter var ej heller vidtagna. Fältmarskalken anförde själv rytteriet. Hans underbefälhavare var Arvid Wittenberg och Torsten Stålhandske. Carl Gustaf Wrangel hade befälet över fotfolket.

Efter rytteriets samling i Ratzeburg den 11 september bröt man upp nästa dag och gick mot Oldensloe. Den 14 december intogs Segelberg och därefter Kiel, Itzehoe och Breitenburg - Rantzaus huvudsäte. Minnen efter Wrangels plundring av Breitenburg förvaras numera på Skokloster i form av böcker, konstur och vapen. Den nya fästningen Christianspris vid inloppet till Kiel föll den 18 december. Här tog man ett stort byte av pengar, silver och andra kostbarheter, som folket i den omgivande bygden försökt rädda innanför fästningsmurarna när det gick upp för dem att svenskarna var i annalkande.

Julafton erövrade Wrangel Rendsborg. Skräcken för skövlarna spred sig över hela Danmark. På Jylland lämnade adeln sina slott och borgarna sina städer. De försökte ta med sig så mycket de kunde av sin personliga lösegendom, men det mesta och ofta det bästa, fick man lämna kvar och det blev plundrarnas rov då Torstensson den 4 januari 1644 bröt upp från Kiel och inom en månad översvämmade hans trupper hela Jylland.

Torstensson låg kvar med armén i Haderslev under våren. Sommaren 1644 nalkades den kejserliga befälhavaren Gallas söderifrån genom Holstein. Torstensson fann nu för gott att skyndsamt rymma fältet, kvarlämnande garnisoner i en del städer, som emellertid ganska snart efter Torstenssons reträtt fick ge sig för danskarna. >

Trots den kortvariga närvaron på Jylland lyckades dessa plundringsvana herrar skaffa sig ett mycket ansenligt byte. Inte heller här glömde man biblioteken. Den i sådana sammanhang kände "litteratursamlaren" Alexander Erskine fanns också i den svenska hären. Han kunde nu på nytt tillfredsställa sina intressen i den vägen på de försvarslösas bekostnad.

Trots den kortvariga närvaron på Jylland lyckades dessa plundringsvana herrar skaffa sig ett mycket ansenligt byte. Inte heller här glömde man biblioteken. Den i sådana sammanhang kände "litteratursamlaren" Alexander Erskine fanns också i den svenska hären. Han kunde nu på nytt tillfredställa sina intressen i den vägen på de försvarslösas bekostnad.

I Risby socken, norr om Eckernförde, låg en av Schleswigs äldsta herregårdar, Kai von Ahlefelds-Saxdorf. Såväl denna, som många andra herregårdar och landsbyar, utsattes för skoningslös plundring. Torsten Stålhandske dog i Haderslev våren 1644. Hans maka Christina Horn donerade då en maken tillhörig större boksamling till Åbo akademi. Den omfattade ett tusental verk i form av "krigsbyteslitteratur". Rester ur rövade bibliotek i Tyskland och Danmark. Inget finns i dag kvar av detta byte, eftersom allt gick upp i rök med Åbobibliotekets brand.

Såväl Jylland som hertigdömena i söder blev fruktansvärt ödelagda genom Torstenssons och Carl Gustav Wrangels härjningar. Inte nog med att tusentals människor dräptes eller dog i sjukdomar som följder av det lömska överfallet, utan relationerna berättar även om hur hela landsändar lades öde. Spåren markerades av nedrivna eller brända hus, gårdar och byar eller med andra ord lika primitiva och bestialiska krigsmetoder som Gustav Horn gjorde sig skyldig till i Skåneland.

Pastorn Nicolaus Albinus antecknade vad som skedde i landskapet Angeln, norr om Eckenförde mellan floderna Freene och Slie:

"Anno 1644 den 21 juli lät mot ingångna fördrag fältmarskalk Torstensson, en svensk, utplundra hela Angeln och mest fursten av Holsteins folk, därvid ock jag har gjort liknande förluster. Gott sy syn lohn wnd vergeve my myne Sunde. Dessa plundringer varade nästan åtta dagar. Jag förlorade i "ingedohnete Guder" för 3000 dalers värde."

En annan notering från samma tid förmäler:

"Anno 1644 den 21 juli under det allmänna röveri som förövades av svenskt krigsfolk blev kyrkan i Boel uppbruten och allt därifrån bortrövat som folk från hela Carspel hade fört ditin, så var också kalken, oblatasken, mässhakar och den mässkjorta, som år 1643 var förärad, borttagen, tillika med det gröna tyg som var först omkring altaret och den linneduk om Agneta Petersen hade vävt 1627, vilken ävenledes blev bortrövad."

Albert Olsson skriver i sin bok "På hans nåds befallning" vidare: "Fältmarskalk Torstensson, en svensk - det var ungefär allt man visste om det krig som fördes. Kriget fördes över huvudet på de vanliga människorna. Fältmarskalk Torstensson - en svensk. . . Det var han som för dem alla var kriget. Det krig som de tvingades betala".


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


"HORNS KRIG" I SKÅNELAND

Den brutale fältmarskalken Gustav Horns bestialiska krigföring, plundringar, tortyr och övergrepp mot Skånelands folk 1644-1645.

" - - Ja, ni unga icke ega aning om vad krig vill säga. Men vi gamla, vi som sågo darna, då Horns knektar lågo här i Skåne, stulo, brände och på menskor gjorde ände. Far min mindes onda tider under Fjerde Christians strider Svenskarna från Småland bröto in, allt levande de sköto. De var gård i aska lade. Fem och tjugo socknar hade, bort på andra sidan V ä, ej ett hus till ly och lä. Kölden intill märgen skar. Mången från ovännen räddad fick sin grav i drivan bäddad. Mången, som ej kölden fällde, sjönk för hungerns grymma välde. Herren nådigt från oss vände kriget med allt dess elände!"

August Zackarias ColIin, ur "Bålet vid vägen".

Torstensson satt säkert på Jylland, nu gällde det för svenskarna att sluta tången kring Danmark. Den 14 februari 1644 gick den brutale fältmarskalken Gustav Horn över danska riksgränsen vid Markaryd med en här på omkring 10 000 man. Mot sig hade han Skånes civilbefolkning, som sedan generationer ägde nedärvd kunskap om vad som nu skulle komma. Danmarks befälhavare i Skåne var kommendanten i Kristianstads fästning Ebbe Ulfeld, som inte disponerade över annat än fåtaliga och oövade fredsförband. Under hårt motstånd av underlägsna dansk-skånska styrkor, förstärkta med nordskånska bondeuppdåd, avancerade Horn in i det skånska landet. Den 17 februari intogs Helsingborg, som lämnats utan besättning av sin slottsherre Christoffer Ulfeld. Två dagar senare föll Engelholm. Här fanns enbart ett fåtal reguljära försvarare, men däremot en stor skara friskyttar under befäl av bonden Bengt Monsen, som bjöd hårdnackat motstånd. Den 29 februari föll biskopssätet Lund, föregånget av oupphörliga försåt från organiserade skånska bondeförband. Straffet för infångade friskyttar och bönder blev hårt, de fick plikta med livet för sin insats att försvara sin hembygd. Den 7 april blev det Landskronas tur. Kommendanten Henrik Huitfeld hade inget annat än oövat folk till sitt förfogande, och enbart tjugosex reguljära soldater. Svenskarna kunde utan större ansträngningar bereda sig tillträde och lägga beslag på all den lösegendom folket i de omgivande bygderna deponerat i fästningen.

Motståndet mot inkräktarna hårdnade i takt med svenskarnas bestialiska övergrepp. I en rapport till imperialistsystemets regering i Stockholm beklagar sig Horn den 26 mars över att "de sammanrotade bönderna" gjorde alla vägar osäkra, och i stället för att behöva "skicka en trupp ryttare med varje post och att trötta ut deras hästar", fick det anstå med kurirbuden norrut. I början av mars månad angrep svenske generalmajoren Wachtmeister ett uppbåd om 300 knektar och bönder vid Getinge bro och omvittnar att han "högg ner" de flesta. En annan svensk generalmajor nämligen Kagg påstod, att han under den blodiga våren huggit ner åtskilliga och däribland 300 bönder i ett svep. Den 24 april befann sig en svensk ryttare i Vittsjö socken för att som det heter "furagera", d v s tilltvinga sig mat eller något annat. Svensken kom inte längre än hit. Han föll för några välriktade kulor. Vedergällningen kom genom Horns order, att "några bönder" skulle skjutas och deras gårdar brännas ner. Det var likgiltigt vilka det blev, avsikten var att hämnas och injaga skräck i de överlevande, att inte sätta sig upp mot herrefolkets krav. Horn omtalar i en relation, att bönderna i trakten av Lund satt sig fast i en by där de vägrade att ge sig. Generalen Wachtmeister med 340 man satte då helt enkelt eld på byn, - och brände allt levande som fanns där med undantag för "ett par gamla kärringar och ett barn". Således ännu några exempel på den tidens "humana" svenska krigföring, som vi erfarit praktiseras av våldsregimer ännu i det tjugonde århundradet.

Den 15 maj intog Horn Laholm, där han kom över ett rikt byte av kanoner, ammunition och proviant. På kort tid fick således svenskarna övertaget i hela provinsen, som våldtogs på hävdvunnet sätt. De enda undantagen var de starka fästningarna Malmö och Kristianstad. Dessa båda fästen och skogarnas bönder från Göinge, Villand och Blekinge lyckades inte Horn betvinga. Sedan Bengt Monsen stupat i strid för sitt land vid Markaryd i mars månad inträdde en tid av förlamning i motståndsrörelsen. Men efter honom kom det andra som Bent Mogensen med flera, alla besjälade av det gemensamma hatet till den sekelärvda grymma fienden.

Mogensens friskytteförband var ett gott stöd för Ebbe Ulfeldts utfall från Kristianstads fästning. 1645 inföll en svensk styrka i Göinge under befäl av en Mogens Isaksson. Denne och många av hans soldater sköts i Glimåkra av göingska friskyttar, som mycket väl kan ha varit ur Mogensens förband av hembygdsgerilla. Christian IV belönade dem senare under angivande av: "at dem aldrig deres Tiende udi den Sogn skulde fratages eller stedes", allt som belöning för deras tapperhet vid landets försvar.

Härs och tvärs gick svenskarnas plundringståg över det skånska landet, under ständiga strider med smärre danskskånska reguljära förband och beväpnade bönder. Svenskarna blev inte lottlösa. Rika byten togs hos befolkningen och i de skånska kyrkorna. I trakten av Kristianstad skrev prästerna i juni 1645 och beklagade sig över de "de grumme og umilde Suenske", och berättade om de skymfliga plundringarna i kyrkorna, där svenskarna stulit allt vad man kunde lösgöra av inventarier som mässkärl, mässkläder, biblar och altarböcker.

Låt oss som exempel ta Håkan Nilsson Skytte, ägare till Sävsjö säteri i Lenhovda socken, som under "Horns krig" i Skåne var chef för Kronobergs regemente. Denne man förärade Lenhovda kyrka stora "donationer" av kulturhistoriska föremål och pengar. Bland föremålen kan nämnas en silverkanna och en ljuskrona, båda nordtyska arbeten från omkring 1600 samt ett dopfat, som Skytte bortrövade från Strövelstorps kyrka i Skåne vid tiden för "Horns krig". Fatet, som bär årtalet 1637, företer gravyren: "Anno 1637 den 10 Ivlij gaf erlig ock welbørdige froe Aeddele Grobbe dette becken til fvnten i Strøstrop kirke." Trots att fatet stulits av Skytte under dennes tid i Strövelstorp har man ännu inte funnit anledning att lämna tillbaka detsamma. I Strövelstorp har man sedan 1926 fått nöja sig med en kopia av fatet! Det hade sett bättre ut om kopian i stället placerats i Lenhovda kyrka. För övrigt kan man om Skytte notera, att hans karriär kröntes 1658, då han blev svensk landshövding i de nyerövrade områdena Blekinge och Kristianstads län. Det bör särskilt noteras, att de tre ovannämnda föremålen jämte andra ingick i en svensk kollektion vid världsutställningen i Paris 1867. Med "lånta" eller "rövade" fjädrar visade man således här "sina" alster på den konstindustriella och industrihistoriska avdelningen!

Horn fick order av den svenska regeringen, att "tillvarataga" såväl arkiv som bibliotek på de hemsökta platserna. På grund härav togs bland andra, domkyrkobiblioteket i Lund liksom biskop Peder Winstrups privata boksamling. Efter fredsslutet lyckades Winstrup med konststycket att få tillbaka en del av vad han frånstulits, men resten "som vaare mange fleere, oc meget Dyrere" hade svenska "krigsöverstar" redan lyckats föra i säkerhet till Sverige och det som en gång hamnat där kom sällan tillbaka. Winstrup lyckades även återfå vissa delar av domkyrkobiblioteket, men merparten försvann över riksgränsen norrut.

Med stor säkerhet var det kyrkliga biblioteket i Lund av stort och oskattbart värde. Lunds domkyrka och kapitel ägde nämligen en av de äldsta boksamlingarna inte bara i Skåne utan i hela Danmark. Så till exempel skänkte Lundakanikern Bernhard, död 1176, "många goda böcker" till kyrkan. Bokgåvor kan också redovisas från en annan kanik vid namn Amund, som gav kyrkan en del religiösa verk. Andra donatorer var ärkebiskoparna Absalon, död 1201, och Andreas Sunesen, död 1228, som förutom mycket gods, även skänkte ansenliga boksamlingar.

Winstrup berättar om bortförandet, att de svenska knektarna "ligesom Jackthunde, lucktede og opsnapete dennem, toge de skadelige Folck mange og skönne Böger bort, alligevel de haffde ingen Lyst til at Studere i dennem" . Böckerna förvarades för övrigt i en ihålig pelare på södra sidan av koret, ändå hittades de, vilket med önskvärd tydlighet visar, att svenskarna av gammal vana letade igenom allt och tog allt som representerade något värde. Allt kom man dock inte över, förutseende borgare i städerna flydde i skaror över till Själland och räddade samtidigt den mera värdefulla lösegendomen.

Allt under krigets gång utökades Horns skövlingstrupper till att omfatta 14000 man. Det som dessa gjorde sig skyldiga till här skulle sent komma att glömmas, eftersom det kom att överträffa det mesta och det säger inte lite, med tanke på vad som hänt under de plundringståg som utspelade sig före Horns tåg. "Horns krig", som det kallades för i Skåne, levde kvar med skräckfyllda tungor i generation efter generation ända in på 1900-talet! I officiell svensk historieskrivning har man gjort vad man kunnat för att tysta ner det som skedde och det har man faktiskt lyckats ganska bra med. Till och med i så hög grad, att dagens skånska folk gärna identifierar sig med Horn och hans gelikar!

Men en gång var allt detta något annat för våra förfäder som led helvetets kval av nöd, uppbrända och plundrade byar, torterade och mördade människor och våldtagna och skymfade kvinnor. I alla Skånes härader räknade man ännu hundra år efter skövlingarna alla viktigare tilldragelser med utgångspunkt från "Horns krig". Med andra ord, en ny tideräkning med utgångspunkt från de brutala svenska ogärningarna under detta skövlingskrig.

Bevisen finns i våra arkiv i den mån de inte har gallrats ut. Till exempel, att den 3 november 1644 beviljade Christian IV Malmö stads borgarskap frihet från all skatt, tull och accis under tio års tid till följd av stadens totala utarmning under "Horns krig". I Rönnebergs härad vid Öresund låg många gårdar fortfarande öde tjugofem år efter kriget, -"og intet Hus eller Bygninger paa Stedet, ej heller har været siden Anno 1644, da det i Krigens tid blef ganske nedbrundt og ödelagt", heter det i en relation. I Villands härad gick det så långt, att man talade om att ta svenskarna av daga med gift, naturligtvis i mening av vilken ohyra som helst.

Tingsskrivaren i Göinge Peder Lauritzen antecknade i protokollet den 28 oktober 1644: "- - - det er dennem i ald guds sandhed witterligt, at det suensche krigsfolck sloge deris Leiger der udj Byenn, (Bjärnum) Naar de Reiste Imod Lauholm och Laae der i Thou Netter och paa 3 dagh och diss Imidler Röffuede och gandsche fraa toge de dennem deris goeds och formuffue, saa at de offr sligh wmild medfart i armod och schade er geraaden".

Sådant var således "Horns krig" i Skåne och ur detta plundrande och dödande alstrades ett svenskhat som skulle bestå under generationer framåt i tiden. Här möter vi nu på allvar den verkliga motståndsrörelsen, som gick ut på att till varje pris värja sitt land mot främmande inkräktare. Rötterna till den nu uppspirande kampen låg ändå längre tillbaka i tiden, förmedlad av de gamla i generation före generation, om kampen under hundratals år mot grymma och omänskliga våldsmän i svenska uniformer, som med svärdet i handen plågade och "våldtog" det skånska landets allmogebefolkning.

Låt minnet av det som varit leva, det tillhör vårt skånska lands historia och utgör en bit av vårt förflutnas identitet och därmed en plattform för nuet.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


BRÖMSEBROFREDEN

Den svenska imperialismen triumferar med hjälp av Frankrike och Holland.

" - - nyttia Landet der kringh, dedh mästa som skee kan, inthet achtandes huru teth däröfwer fara skulle, effter Wih thet qvittera (lämna) måste".

Svenska regeringens bemyndigande till Gustav Horn den 5 augusti 1645, åtta dagar före freden i Brömsebro, att "nyttia Landet" eller med andra ord skövla allt, tiden är knapp!

På grund av danska flottans insatser och Christian IV:s personliga energi räddades Danmark från ett hotande sammanbrott, under Torstenssons och Horns krig. Kungen själv gick till sjöss medan kronprins Fredrik lämnades att svara för regeringsarbetet i Köpenhamn. Försvaret av Själland lämnade han till Anders Bille, medan Hannibal Sehested fick svara för Norges säkerhet. I Skåne fick, som sagts förut, Ebbe Ulfeld befälet.

"Kong Christian stod ved høien Mast i Røg og Damp" i den danska nationalsången minner om det modiga och eldande uppträdande Danmarks främste konung i modern tid visade under denna ödestid. Strofen minner också om hans insatser ombord på skeppet "Trefoldighet" i sjöslaget vid Kolberger Heide den l juli 1644. Den svenska flottan, som efter striden gick in i Kielbukten, blev här inringad av den danska med betydande förluster som följd. Genom nederlaget fick svenskarna ge upp planerna på en invasion av det danska huvudlandet. Riksamiral Jörgen Wind, dåvarande ägare till Wrams Gunnarstorp, stupade för övrigt i slaget vid Christian IV:s sida. Kungen själv, som erhöll lätta blessyrer i huvudet, miste synen på högra ögat.

Under våren 1644 mötte den danska flottan en holländsk eskader om 32 skepp, vilka inköpts i Holland av svenskholländaren Louis de Geer, - delvis på bekostnad av egna medel. Christian IV befann sig med flottan utanför Göteborg för blockad och anfallsföretag mot staden. Ombord i "Trefoldighed" och med sin eskader ilade han runt Skagen och längs Jyllands västkust söderut, sedan han fått besked om vad som var i görningen. Vid Listerdyb stoppades den tilltänkta svenska seglatsen mot Öresund och anträddes färden tillbaka för de svensk-holländska skeppen.

Louis de Geers eskader kunde dock efter nya rustningar avgå en andra gång mot Sverige i juli månad samma år, under befäl av den holländske amiralen Thijssen. Den 16 augusti ankrade fartygen oskadda i Kalmar. Som belöning fick Thijssen fullmakt som svensk amiral och dessutom adelsdiplom och nytt namn - Anckarhielm!

Sedan resterna av den svenska flottan anlänt, uppgick de båda armadorna till 41 skepp vid avfärden söderut den 5 oktober. Danska Östersjöflottan, som vid den här tiden stod under befäl av amiralen Pros Mundt, bestod enbart av 17 bevakningsfartyg. Underlägsenheten visade sig i slaget norr om ön Femern den 13 oktober 1644. Här stod 914 svensk-holländska kanoner mot 415 danska. Trots tappert motstånd led den danska flottan ett katastrofalt nederlag. Verkningarna av detta torde ha varit av avgörande betydelse för det nesliga fredsslutet i Brömsebro. Det kan också ha haft betydelse för krigsoperationerna här i Skåne och vid västgötagränsen, samt på den planerade dansk-norska framstöten mot Dalsland och Värmland. Kanske kan verkningarna av sjöslaget ledas ändå längre fram i tiden. . ?

Under våren och sommaren 1645 hade Horn sitt högkvarter förlagt till Fjälkinge, - arma människor i socknarna runt Ivösjön! I början av augusti bröt han upp och ställde färden mot Lund och Malmö. Själv begav han sig till Skanör där han sammanträffade med svenska flottans chef, riksamiralen Erik Ryning, som för övrigt i juli månad sammanstrålat med en stor holländsk flotteskader under viceamiralen Witte Corneliszoon de With. Horn och Ryning planerade en landstigning på Fyn och anfall mot Malmöhus med holländsk hjälp. ..

Sitt nya högkvarter förlade Horn därefter till den öppna staden Lund. Huvudsakligen därifrån ledde han de fruktlösa försöken att betvinga Malmöhus. Tillståndet i Lund synes ha varit katastrofalt under "Horns krig". En svensk officer skrev nämligen därom: "Wi hafwa här litet funnit till bästa, ty folket har alleredo för en rund tid allt sedan jul bortflyttat deras gods till Seland, och äre alltså de förnämste och förmögne sin kos, så att ock ingen predikant är blefwen wid staden." I staden huserades Horns knektar efter behag eller med en relations ord, "nu blefwo flera av kapitelhusen nedbrutne och domen, som 1636 undergått en ej obetydlig reparation, led mycken skada."

Holland skulle enligt Stockholmsfördraget 1640 medla i den pågående konflikten. Bakgrunden till Hollands intressen torde vara ganska klar. Genom det dansk-svenska kriget och krigets förlopp kunde Holland skörda frukterna nämligen, att bevaka sina handelsintressen i Östersjöområdet och för egen räkning försöka skaffa sig största möjliga fördel. Främst i formen att tvinga Danmark till lättnader i Öresundstullen.

Ytterligare en mäktig part förekom i detta nordiska drama nämligen Frankrike. Här bakom ser vi Bärwaldefördraget 1631, som förnyats i Heilbronn 1633 och senare på nytt i Hamburg 1638. Den franska utrikespolitiken grundades fortfarande på motsättningarna till det Habsburgska Tyska Riket och därför låg det i Frankrikes intresse, att försöka få slut på det dansk-svenska kriget för att åter engagera svenskarna i Tyskland. Frankrike och Holland hade dessutom ett gemensamt intresse med avseende på Sverige i den formen, att man inte ville medverka till att denna makt fick alltför stor dominans i Norden. Den dåvarande europeiska maktbalansen var helt enkelt beroende av att Danmark fick behålla sin plats som vågmästare i Östersjöområdet.

De holländska medlarna kom till Sverige redan i juni månad 1644. Vid midsommartiden samma år kom också franske ambassadören Gaspard Cognet de la Thuillerie. Den 13 augusti antog de stridande parterna Hollands och Frankrikes medling, men först den 8 februari 1645 hölls inledningsmötet på en holme i Brömsebäcken mellan Blekinge och Småland, omkring en mil från Kristianopel. En nordisk motbild till Versailles, - här möttes också Kristian I och Karl Knutsson, Kristian III och Gustav I och här träffades nu Corfitz Ulfeldt - Thomesen Sehested och Axel Oxenstierna.

Vid inledningsmötet möttes de båda parterna inför franske ambassadören, som tagit plats mitt på holmen. Stämningen mellan de danska och svenska delegaterna var så bitter, att de la Thuillerie föreslog att förhandlingarna skulle föras skriftligen. Språket, som fördes mellan delegaterna i skriftväxlingen, blev dock av samma art som det muntliga.

Medlaren lyckades till slut genomdriva, att alla underhandlingar skulle gå genom franske ambassadören och holländarna utan muntlig eller skriftlig kontakt mellan danskar och svenskar. Vi bör minnas att den svenske delegationen leddes av rikskanslern Axel Oxenstierna och den danska av Christian IV:s svärson rikshovmästaren Corfitz Ulfeldt.

Svenskarna var inte oblyga, - som segerlön begärde de Skåne, Halland och Blekinge, eller som man sade, "den av Gud satta gränsen mellan Sverige och Danmark". Man krävde dessutom oinskränkt tullfrihet i Öresund för Sverige med alla besittningar.

Danskarna krävde å sin sida, att Sverige skulle betala krigsskadestånd eftersom detta land var anfallande part och dessutom, att från Danmark erövrade områden skulle återställas. På grund av delegaternas oförsonliga hållning mot varandra och de oblyga kraven från båda sidor, främst från svensk sida, var föret för en uppgörelse mycket trögt.

Hollands definitiva ställningstagande i konflikten bidrog sannolikt till att påskynda förhandlingarna. Delegaterna avstod nämligen från sin medlarroll och i kraft av Stockholmsfördraget från 1640, anslöt de sig nu i medgångens stund till svenskarna som Danmarks fiender! I bakgrunden hägrade för Hollands del tullättnader i Öresund utan särskilda ansträngningar. Som ett momento styrde en holländsk flotta om inte mindre än 47 örlogsfartyg och cirka 400 handelsfartyg under sommaren in i Öresund och ankrade upp utanför Köpenhamn.

Ställda inför det farliga hotet kom nu förhandlingarna igång på allvar och från den 8 juli till och med i personlig form. Här skulle nu Skånelands öde avgöras på grundval av kortsiktiga krämarargument i egen sak av den mäktiga sjönationen Holland som avgörande maktfaktor, under pådrivande av den då förnämsta och starkaste kontinentmakten Richelieus och Mazarins Frankrike.

Inom den här ramen och i detta sammanhang måste dessa omständigheter särskilt betonas, eftersom de är försummade kapitel i svensk historieskrivning. I den vill man nämligen enbart framhålla den egna storheten och att allt som uppnåddes skedde av egen kraft och på egen hand. Historien visar dock, att Sverige ingalunda av egen kraft kunde genomföra det som skedde. Utan hjälp av Holland och Frankrike skulle man aldrig ha uppnått sitt mål den gången.

Inför hotet av de europeiska stormakterna tvingades Danmark falla till föga i uppgörelsen. Sverige erhöll bekräftelse på tullfriheten i Öresund för det egna landet och för Östersjöprovinserna, utan visitation men mot uppvisande av fastställt certifikat. Sverige å sin sida skulle låta Ruden- och Elbetullarna bortfalla. Sverige skulle dessutom utan anmälan få lov att föra fem örlogsfartyg och truppstyrka om högst 1200 man genom Öresund.

Danmark tvingades också att avstå från sina gamla norska landskap Jämtland och Härjedalen, som för övrigt kom under norsk överhöghet redan år 1110, då Norge styrdes av lydregenten Eystein Magnusson under Sigurd Jorsalafares härfärd till det Heliga landet. Därtill fick Danmark avstå från Gotland och Ösel, som erövrats av svenskarna under föregående sommar. Som garanti för tullfriheten tvingades Danmark dessutom att lämna ifrån sig Halland under en tid av trettio år till "Kronan Sverige". I bästa fall skulle Danmark "kanske" få tillbaka sitt landskap efter den trettioåriga periodens utgång. Svenskarna försäkrade sig dock om denna port mot Västerhavet för gott redan nu, ty villkoren stipulerade, att efter periodens utgång skulle Danmark antingen avstå från Halland för gott eller skulle man lämna annat danskt landskap av samma värde i stället!

Angriparen, den svenska imperialismen, kunde med detta ännu en gång triumfera med bistånd av högre makter i den europeiska maktsfären. Någon ersättning till de tusentals människor i Skåneland, som blivit husvilla och helt ruinerade under krigsåren blev det inte tal om. Heller inte någon hjälp till de tusentals familjer i Skåneland som fått anhöriga dödade under bestialiska och upprörande former. Huvudsaken var i stället att svenskarna fick sitt livsrum utökat och att holländarna fick sina tullättnader i Öresund samt att Frankrike fick hjälp med egna erövringsplaner mot Tyska riket, av den makthungriga svenska riksledningen.

Axel Oxenstierna fick däremot lön för sina mödor på holmen i Brömsebäcken. Av den unga drottningen Kristina förlänades han den 27 november grevetitel över Södra Möre i Kalmar län, som omfattade inte mindre än elva socknar. Därjämte fick han, som det heter, "ett lysande mottagande" när han återkom till Östersjömaktens rikshuvudstad.

Corfitz Ulfeldts mottagande i Köpenhamn blev däremot inte så muntert. Ulfeldt hade, som Danmarks man, undertecknat de hårda villkoren. Den gamle kungen mottog sin svärson med förebrående ord. Ulfeldt lyckades ändå behålla sin ställning någorlunda orubbad till Christian IV:s död 1648, men på grund av växande opposition tvingades han därefter att i hemlighet lämna sitt land. Den forne rikshovmästaren gick därefter i svensk tjänst och i landsförräderlig anda deltog han i svenskarnas stämplingar mot hans gamla fädernesland.

Det bör nämnas, att Holland fick sin eftertraktade lön för medlarrollen och för anslutningen mot Danmark i motgångens stund, som utdelning på fördraget i Stockholm. Man erhöll nämligen mycket fördelaktiga tullbestämmelser för den egna sjöfarten genom Öresund, vilket kom att bekräftas samma år i ett särskilt fredsavtal mellan Danmark och Holland i Kristianopel.

Det skedda talar för att man här också kan sluta en cirkel, som inleddes med det svensk-holländska fördraget i Stockholm den 1 september 1640. Bevisning bör föreligga, att Sverige och Holland i hemlighet redan då beslutat sig för att med lämplig förevändning inleda krig mot Danmark. Den lämpliga förevändningen stod Axel Oxenstiernas Sverige för, som inte längre kunde finna sig i att i sin stormaktsborg behöva ta hänsyn till danska intressen, i formen av de danska utposterna Gotland och Ösel mitt i det svenska livsrummet och med hotet om tullvisitationer ombord i sina skepp genom Öresund eller utanför de skåneländska kusterna.

Några dagar efter fredsslutet, den 15 augusti 1645, förnyade Sverige och Holland Stockholmsfördraget genom fördraget i Söderåkra. Det nya fördraget skulle gälla under trettio år. Båda makterna ingick också avtal, att de skulle bistå varandra på handelns område vad det gällde den nyss ingångna Brömsebrofredens bestämmelser.

Och på grund av redovisade motiv, - och på grund av rena krigsförbrytelser skulle tusentals människor i Skåneland lida in i döden alla jordens kval. Tänk vad imperialistisk överhet har ställt till med på denna jord mot miljoner och åter miljoner helt vanliga och fredliga människor. Hur är vi då skapta som kan anamma och glorifiera dessa monstruösa människor? Kanske därför, att historien ofta är förljugen och att den styrs av den överhet som identifierar sig med förgången överhet.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


I TRETTIOÅRIGA KRIGETS ELFTE TIMME

Svenska regeringen uppmanar befälhavaren i Tyskland till plundring. Tre månader före slutet av ett krig som varat i trettio år plundrar svenskarna kejsar Rudolfs "Kunst und Wunderkammer" i Prag.

"Det skall komma en dag, då det, som nu är fördolt, skall framdragas i ljuset av tiden och den fortsatta forskningen. En generation räcker inte till för att utforska så stora ting. . . Det kommer därför att behövas en lång följd av generationer för att förklara sådant. Det skall komma en tid, då våra efterkommande skall förvåna sig över att vi inte kände till vad som för dem kommer att vara uppenbart."

Seneca d y 4 F - 65 E.

Ända fram till det begynnande 1600-talet stod den andliga odlingen i Sverige på en generande låg ståndpunkt. Det som funnits skövlades med klostren under Gustav Vasa. Landets enda högskola i Uppsala låg nere och togs upp på allvar först efter Uppsala möte 1593. Skolväsendet var primitivt i den mån det förekom och handlade huvudsakligen om kristendomsundervisning. Under hela senare delen av 1500-talet fanns det i Sverige endast ett tryckeri, som knappt kunde ge sysselsättning för ett par tre personer.

Under Gustav II Adolfs regering påbörjades en del förbättringar. Främst genom inkallandet av skickliga utländska lärare, nya professurer och kompletteringar av boksamlingarna. Ekonomien satte emellertid spärrar för inköp av de då dyra böckerna. Landets läge, som ett utmarksland vid sidan om de gamla rika kulturländerna, gjorde att de dåtida kringresande bokförsäljarna sällan kom så långt. Den första boklådan i Sverige startades först 1599 av en tysk, Herman Sulken.

Ur alla avseenden ställde det sig förmånligare att förena de många fälttågen med plundringar och det blev också svenskarnas 1600-talsmelodi. Under krigen 1621-1650 kom man på kontinenten över de dyraste och mest välförsedda boksamlingarna, som fanns vid den här tiden. Verksamheten fortsatte under Karl X Gustavs polska och danska krig för att sluta med Karl XII:s haveri genom skärmytslingen vid Poltava och där tog också de svenska planerna på stormakts- och Europaväldet slut, men innan vi kommer så långt bör vi som ytterligare plattform till Roskildefördraget, snabbt gå över 1640-talet och första delen av 1650-talet.

Sedan Lennart Torstensson efter Baners död fick befälet över de svenska stridskrafterna i Tyskland företog han sitt tåg mot Schlesien. Svensk-tyske generalen Hans Kristofer von Königsmarck kom efter diverse förvecklingar till Sonnenwalde den 19 april 1642. Svenskarna lyckades inte i första omgången betvinga staden, men ett nytt försök gjordes natten mellan den 22 och 23 april. Det lyckades bättre. Flertalet av stadens försvarare låg nämligen berusade efter segerfesten, - belöningen för det lyckosamma försvaret.

De svenska knektarna, som nu fått stor vana vid sin hantering, plundrade den olyckliga staden och därefter satte man eld på den. Följande dag stod hela staden i lågor. Även den vackra kyrkan blev lågornas rov. Den 23 april kapitulerade slutligen slottets sachsiske kommendant.

Efter Köningsmarcks avfärd blev Johannes Levi von Sommerlad utsedd till svensk kommendant. Denne förde med våldsam hand sitt regemente i ruinstaden. Nu strök resterna av den kvarvarande egendomen med. Det som invånarna lyckats gömma undan togs, liksom det som hade något värde i slottet. Det mest värdefulla där torde ha varit biblioteket, som togs om hand av svenske generalen Johan Lilliehök. Resterna av bibliotekets värdefulla böcker, bland andra några av Martin Luthers skrifter, finns nu i olika bibliotek i Sverige och företrädesvis då i Lunds universitetsbibliotek och i den Bielkeska samlingen på Skokloster.

Schlesien kom att bli en av de provinser i Tyska Riket som led mest av det långvariga kriget. Svenska och sachsiska härar genomkorsade landet vid flera tillfällen. Bresiau utsattes för svåra och meningslösa plundringar 1632 av sachsarna. Tio år senare var det svenskarna under Torstensson. Några dagar efter dåden i Sonnenwalde eller den 24 april 1642 intog Torstensson efter hårdnackat motstånd Glogau. Här föll ett stort byte av krigsförnödenheter i svenskarnas händer. Även bibliotek, det sedvanliga svenska intresseområdet, plundrades i Gloagu av Torstensson. Minnen av detta finns nämligen på Skokloster där det förvaras ett hundratal volymer ur ståthållaren Rudolf von Zedlitz bibliotek.

Härifrån fortsatte Torstensson in i Mähren där Olmütz intogs. Han återvände därefter till Schlesien där han under olika strövtåg intog Fraustadt, Herrnstadt, Frachenberg, Praussnitz, Gurau samt Steinau, Peachwitz, Wolau och Lembus.

Under detta krigs- och plundringståg kom svenskarna över ett enormt rikt byte. Utan rangåtskillnad deltog såväl låg som hög i sökandet efter värdeföremål. Det berättas att det gick så långt, att såväl officerare som meniga gjorde sådana förtjänster på plundringsgods, att de helt enkelt kunde lämna hären för ett bekymmersfritt privatliv! De som inte på legalt sätt kunde avskiljas rymde sin kos med sina förmögenheter.

Genom soldateskens vårdslöshet i Glogau uppkom det eld i staden, varvid aderton av de förnämsta husen och kyrkan brann ner. Ögonvittnen har relaterat den fruktansvärda plundringen och om det öde som övergick St Nicolaidomen där allt förstördes. Jesuiternas bostäder plundrades och brändes. Alla deras värdesaker och dokument föll i svenskarnas händer. De värdehandlingar och böcker man inte brydde sig om slet man sönder och brände upp. Mindre rester av dessa bibliotek finns nu i Sverige, dels i Lund och dels i Bjelkesamlingen och Brahe-Wrangelssamlingen på Skokloster.

Högt uppsatta personer i den svenska huvudstaden uppmanade Torstensson brevledes, att han skulle omhändertaga biblioteken i de "papistiska" orter han lyckades betvinga. I januari månad 1643 skrev således Axel Oxenstierna till Torstensson, - att dessa bibliotek skall reserveras för svenska staten för att förbättra boksamlingarna vid rikets gymnasier och akademier. I det avseendet fäste han Torstenssons uppmärksamhet på bland annat biblioteken i Neisse, som Torstensson intagit året innan.

- Så var det då sagt, den svenska regeringen uppmanade befälhavaren i Tyskland till plundring och lämnade till och med anvisningar på var skatterna förvarades. Men skedde även detta under täckmantel av den omstridda trosinriktningen? - i så fall finns det skäl att fråga vad svenskarnas deltagande i kriget egentligen gick ut på.

Färden gick vidare. Den 4 juni 1642 kapitulerade kommendanten i Olmütz - Antonio Miniati för Lennart Torstensson. Här kom man över pengar, kanoner och ammunition. Många av stadens invånare var på väg därifrån med sin värdefulla lösegendom när de överraskades av en svensk strövkår, som tog hand om den rika fångsten. En österrikisk trupp kom emellertid sina landsmän till hjälp och så kunde det för en gångs skull sluta lyckligt.

Enligt kapitulationsurkunden skulle de kyrkliga institutionerna, klostren och präster och klosterfolk lämnas i fred, liksom det närbelägna klostret Hradisch. Ett halvt år efter ackordet vaknade Axel Oxenstierna i den svenska maktborgen. I Sverige kände man nämligen till, att det fanns rika biblioteksskatter i Olmütz. Torstensson fick ännu en påminnelse att det gällde att utöka de vetenskapliga biblioteken i Sverige och gav därför order om inventering och beslag! Som vi erfarit i andra sammanhang betydde ingångna avtal inget för svenskarna.

Trots vad man således kommit överens om plundrades jesuiternas stora bibliotek. Likaledes beslagtogs de värdefullaste böckerna ur dominikanernas, bernhardinernas och kapuzinernas kloster. Det sistnämnda lät för övrigt Torstensson för säkerhets skull jämna med marken. Det räckte inte med detta, även Allhelgonaklostrets boksamlingar gick samma väg, liksom en mängd värdefulla och mycket sällsynta böcker samt 1100- och 1200-talshandskrifter ur det gamla domkyrkobiblioteket. Därtill undersöktes även privata boksamlingar, som plundrades lika skoningslöst, oberoende av om ägarna tillhörde det andliga eller det borgerliga ståndet.

Premonstratenserklostret Hradisch blev fullständigt förstört under sommaren 1642. Klostret blev lågorna rov och biblioteket skingrades. Betydande delar hamnade hos de "bokhungriga" svenskarna, som dock inte förstod bättre än att de använde en del av samlingarna som förladdningar i sina kanoner! - vilket för övrigt också lär ha förekommit med det värdefulla domkyrkobiblioteket. Ett i sanning barbariskt litteraturintresse.

I maj månad 1647 var de stora bokskatterna "i säkerhet" i svenskarnas huvudstad.

Böhmen blev också en tummelplats under detta förfärliga krig. Svenska och sachsiska härar under Banèr stod i juli 1634 utanför Prag. 1639 var han på nytt på samma ställe och 1643 var det Torstenssons tur. Denne lät då plundra flera orter som Münchengrätz, Weisswasser och Turnau liksom ett flertal slott som Dubberwitschy, Kosty och Plös Kowitz. I januari 1645 kom Torstenssons andra infall i Böhmen. Två år senare föll staden Eger likaledes i Böhmen. Den här gången leddes de svenska styrkorna av Carl Gustaf Wrangel, som i vanlig ordning lät "inventera" förekommande dyrbarheter i staden. Bland Skoklosters samlingar finns flera vapen liksom ett dyrbart skåp av Eger-tillverkning. Föremålen kan med säkerhet sättas i förbindelse med Wrangels vistelse i den erövrade och plundrade staden.

Vid den här tiden hemsöktes även Bajern ännu en gång med svåra härjningar 1646 och 1648. Här förenade sig fransmännen under Turenne och svenskarna under Wrangel. Överfallen beskrivs som de värsta som förekommit i form av plundring och meningslös ödeläggelse.

Efter det framgångsrika slaget vid Jankau i början av 1645 kunde Torstensson obehindrat gå genom Mähren mot kejsarens Wien. Han fick dock dra sig tillbaka till Mähren, då det tilltänkta understödet från furst Georg Rakoczy av Siebenburgen uteblev. Torstensson, som inte ville bli utan byte, skickade ut generalmajoren Mortaigne för att besätta Nikolsburg och den 6 april 1645 föll staden och slottet.

Stort byte av kanoner och ammunition togs liksom det sedvanliga nämligen, ett stort och dyrbart bibliotek som Alexander von Erskien tog hand om för vidare befordran till Sverige. Det skulle visa sig, att detta bibliotek var ett av de allra största som de "litteraturhungriga" svenskarna hemförde som "krigsbyte". Värdet med dagens mått kan inte beräknas, eftersom så gott som hela biblioteket daterade sig till tiden före 1590.

Detta enorma bibliotek, som omfattade flera tusen böcker och skrifter finns numera utspritt på ett flertal bibliotek i Stockholm, Uppsala, Lund, Linköping, Västerås och Strängnäs med flera.

1645 tvingades tyske kejsaren att utse ombud till den stora fredskongressen, som sedan 1643 sammanträtt i Osnabrück och Münster. I Osnabrück underhandlade protestanterna med kejsarens ombud. I Münster fördes förhandlingarna mellan kejsaren, de tyska katolikerna och Frankrike samt mellan Spanien och Holland.

Freden fanns inom räckhåll sommaren 1648. Under det sista årtiondet hade det ursprungliga religionskriget utvecklat sig så, att allt tal om de olika trosuppfattningarna hade upphört. Mest gick det ut på att skaffa underhåll åt soldatesken och byte åt befälet. Under tiden pågick årslånga förhandlingar i Osnabrück och Münster. De svenska befälhavarna i Tyskland syntes inte särskilt angelägna om ett slut på kriget och när så fredsförhandlingarna började komma in på sjunde året tog man upp en gammal önskedröm nämligen, att inför hotet om en förestående fred, gällde det att förse sig där de återstående skatterna fanns. Kejsarens Prag blev målet. - Men skulle man hinna, man var redan i krigets elfte timme.

I Prag fanns den ryktbara kejserliga konst- och skattkammaren och andra stora rikedomar. Grundaren av rikedomarna i skattkammaren, kejsar Rudolf II, anses ha varit en av de mest entusiastiska konstsamlare som någonsin funnits. Samlingarna var dels egna och dels arvegods efter fadern kejsar Maximilian II. Rudolf inrättade sitt hov i Prag och medförde från Wien grunden till "Rudolphinische Kunst- und Wunderkammer".

I juli 1648 skickade Wrangel sin underbefälhavare, svensk-tyske generalen Hans Christian von Königsmarck österut mot Böhmen, genom det av Johan Banèr förhärjade och utarmade landet. Natten till den 16 juli nalkades han Prag. Det gällde att överraskande bemäktiga sig staden och till det fick han hjälp från insidan i form av kejserlige översten Ottowalskys förräderi. Redan samma morgon var "Lilla sidan" av Prag i svenskarnas händer. Här låg också det eftertraktade målet, den gamla kungaborgen Hradschin och flertalet av den förnäma adelns slott.

Köningsmarck gick grundligt tillväga. I tre dagar utplundrades Prag på den vänstra sidan av Moldau. Det som inte sachsarna lade beslag på 1631 försvann nu. Oersättliga konstskatter och stora mängder sällsynta litteraturalster och konstverk forslades lassvis genom Tyskland, till det kulturhungrande svenska landet. Köningsmarck lär enbart i guld och silver ha skickat inte mindre än fem vagnar norrut för egen räkning! Ryktet om kejsar Rudolfs skattkammare var heller inte överdrivet, här fann plundrarna de mest sällsynta samlingar och kostbarheter i oräkneliga mängder.

Här förvarades också värdefulla planschverk, dyrbara tryck, oersättliga konstverk av kända mästare och sällsynt praktfulla handskrifter, bland vilka bör nämnas de oersättliga Codex argenteus och Codex giganteus. Till detta kom det furstliga Ursini-Rosenbergska biblioteket, - en av 1600-talets allra förnämsta boksamlingar i hela världen. Biblioteket hade för övrigt för endast ett år sedan flyttats till Hradschin från Wittingau. Man ville nämligen ha en så säker förvaringsplats som möjligt.

Det skulle föra för långt att inom den här ramen upprätta ett inventarium, om det över huvudtaget skulle vara möjligt, över hela bytet. Men låt oss ändå ta ännu några exempel, som en unik, för att inte säga utsökt, vapensamling och stora mängder konstindustriella ting. I den vägen kan nämnas guld- och silverkärl, arbeten av kristall, agat och elfenben och inte mindre än 3000 dussin diamanter, konstrika ur, turkos besatta sadlar, väldiga silverkandelabrar, speglar och tusentals andra dyrbara saker, som till exempel Karl V:s sköld och mängder av kuriosa exempelvis mumier med mera. Den omtalade skölden förvaras för övrigt på svenskarnas stöldförråd Skokloster, liksom stora mängder av det övriga godset från den gamla kungaborgen Hradschin i Prag.

Plundringarna gick i rasande takt. Det gällde att snabbast möjligt göra de nödvändiga inventeringarna. Man kände nämligen vid det här laget väl till skisserna till 16:e artikeln i det kommande fredsfördraget i Osnabrück, - att det "krigsbyte" som ej var bortfört då freds urkunden skrevs under skulle återställas!

Den 5 augusti fick drottning Kristina underrättelsen om det lyckade kapet och gav genast skriftliga order och föreskrifter om de erövrade biblioteken och dyrbarheterna från konstkammaren. Härens generalissimus, kusinen Karl Gustav fick ansvaret med följande rekommendation:"- - - jemväl hvad wij elliest hafva Köningsmarck tillskrifvit, serdeles om Archivo, Biblioteken och Kunst Cammaren, serdeles recommenderende att de ju förr ju heller skaffas neder till sjökanten och dädan föras hit ifver."

Biblioteken packades i trettio stora kistor. Detta och alla Hradschins enorma dyrbarheter och mycket annat måste "ju förr ju heller" ut ur den plundrade staden. Man visste ju inte vad som kunde hända därborta i det fjärran Osnabrück. Hradschins salar var tomma. Det enda som fanns kvar var några sönderslagna gips- och marmorbilder och en mängd tomma tavelramar, ur vilka svenskarna skurit ur konstverken!

Tavelgalleriet uppgick för övrigt till omkring l 800 nummer representerande ett stort antal mästare och låt oss för ro skull peka på några; - Michelangelo, Raffaello, Corregio, Tiziano, Palma Vecchio, Paolo Veronese, Frans Floris, Albrecht Dürer, Lucas van Leyden, Jan van Hennessen, Leonordo da Vinci, Andrea del Sarto, Hans von Achen, Ulrich Steyern, Joseph Heinz, Lucas Cranach, Joachim Bueckeleer, Qvinten Massys. Otho van Veen, Giuseppe Salviati, Antonio Allegri, Francesco Penni, Cornelis van Poelenburgh, Ludvig Refinger, Abraham och Hans Schöpfer, Frans Lenx, Pieter Danckers de Rij, Georg Penz, Ruprecht Heller, Henrik de Clerck, Hans Bol, Jan Massy, Orlando Fiaco och många, många andra dåtidens mästare med verk som i vår tid representerar nära nog oöverskådliga belopp.

Färden gick flodledes norrut på Elbes vatten. Bytet fick emellertid övervintra i den mecklenburgska fästningen Dömitz. Den annalkande vintern gjorde den fortsatta färden omöjlig, tillräckligt antal foror saknades och vägarna var i det närmaste ofarbara.

Så snart drottningen fick veta vad som hänt beordrade hon kommendanten i Wismar, att trots svårigheterna "genast" transportera godset till Wismar och vid första öppna vatten skicka det vidare till Stockholm. På våren 1649 gick så färden vidare till huvudstaden vid Mälaren. I slutet av maj var allt godset äntligen i "säkerhet" i Stockholm. Vasadrottningen var i extas och började planera för att utvidga sin borg för att få plats med allt, - frukterna av hennes enträgna uppmaningar till pfalzgreven att uppmärksamma Prags skatter.

Av vad vi hittills redovisat i form av fragmentariska noteringar om de svenska plundringarna alltifrån Riga och framåt i tiden, finner vi, att svenskarna med vapnens hjälp förskaffat sig stora och dyrbara byten i form av konstföremål, stora bibliotek och väldiga konstsamlingar. Allt vad man intill "Pragkuppen" bortrövat överskuggades emellertid av vad man kom över i Prag.

Utom de kungliga biblioteken och konstkammaren blev också en mängd andra slott och kloster plundrade. En av de svårast hemsökta institutionerna var Strachowklostret. Ett vittne berättade, att några av de svenska fältprästerna tog sig in i klostrets bibliotek och valde ut de böcker de ville ha med sig. Thomasklostret hade en boksamling om cirka 10000 band. Här lyckades man dock i sina ansträngningar att få behålla det mesta i bokväg, sedan man i stället erbjudit svenskarna sex silverskedar och en guldbägare!

Jesuiternas bibliotek gick samma väg. Åtskilligt av det sammanlagda plundringsgodset stannade hos svenskarnas officerare och knektar. Merparten dock hos Königsmarck och Alexander Erskine - en av de största boktjuvarna. Biblioteken införlivades senare med drottning Kristinas bibliotek, där bibliotekarien Isak Vossius ordnade det hela i tjugoen olika avdelningar.

Bytet var som antytts sagolikt. Ur ett inventarium upprättat 1652 av drottningens intendent markis Du Fresne finner man bland annat, 470 tavlor, 69 bronsfigurer, flera tusen medaljer, 179 elfenbensarbeten, 26 bärnstensarbeten, 24 saker av korall, 660 prydnadskärl av agat, kristall mm., 174 fajanssaker, en stor dyrbar servis, 403 indiska kuriositeter, 2 väggskåp av ebenträ med guld och silverinläggningar, 16 kostbara ur, 185 arbeten av ädelstenar, flera lådor fulla av oslipade diamanter, 317 matematiska instrument m m i stora mängder.

Pfalzgreven Karl Gustav lockades således också till Prag av möjligheterna till lättfångat byte, speciellt utsänd av sin härskarinna i Stockholm. Han deltog för övrigt utan framgång i svenskarnas fortsatta belägring, av den resterande delen av staden på högra Moldaustranden. Trots förstärkningar lyckades inte plundringshären i sitt uppsåt och som ett streck i räkningen ingick så meddelandet om freden i Osnabrück, - slutet på det första stora världskriget.

Nog får väl det anses ha varit ett nidingsdåd, grundat på privata intressen, att till varje pris och utan hänsyn under krigets täckmantel föröva grova skövlingar, hemsökelser och mord dagarna innan freden slöts på ett krig som varat i trettio år.

Dyrbarheterna från Prag är inte längre samlade. De har skingrats på olika håll. En del har förstörts och en del gick till drottningens gunstlingar som till exempel Magnus Gabriel de la Gardie, olika kungliga bibliotekarier som Vossius med flera och till drottningens kammartjänare och andra mer eller mindre förtjänta. Stora mängder dyrbarheter smugglade den flyktande drottningen med sig till Holland och Rom några år efter fångsten. En del gick till olika gymnasier i Uppsala, Åbo, Pernau, Västerås och Strängpäs samt till Storkyrkan i Stockholm. Delar av samlingarna förstördes vid slottsbranden i Stockholm 1697 och genom bränder i Åbo 1827 och i Strängnäs 1864. Kanske kan man säga, "lätt fånget, lätt förgånget".

Åtskilligt av plundringsgodset finns kvar här i landet. Tavlor och annat på Nationalmuseum och andra museer som i Göteborg och Linköping, i olika institutioner, som universiteten i Uppsala och Stockholm och på olika slott som till exempel Gripsholm, Sävstaholm och Skokloster med flera.

Den som kommer till Drottningholms slott kan ännu i denna dag som i dag är, njuta eller förfasas, vilket man vill men helst det sista, över svenskarnas framfart i Prag. Vi tänker då på de stora fontänfigurerna i slottsparken, utförda av mästaren Adrian de Fries. Även denna grupp har en gång haft sin hemvist i kejsarens Prag, men inte heller så pass stora ting skonades. De plockades helt sonika ner och fördes till en för figurerna helt främmande miljö. Numera bör de för den förbipasserande påminna om stöld och skoningslös plundring i trettioåriga krigets elfte timme, ty någon kulturalstrande bakgrund av svenska händer har de som antytts inte. Men ändå visas de upp som om de hört till Sverige och svenskarna från början, och det är väl därför man inte i onödan nämner något om hur de en gång i tiden kom till det konstfattiga landet i norr.

Delar av Wrangels byte från Prag härbärgeras nu för tiden på Skokloster. Av Wrangels egenhändiga rustkammarförteckning kan man se, att han även fick kungliga gåvor för sina insatser i Prag. Där framgår bland annat, att han av "generalissimo zu Prag", alias Karl Gustav sedermera med en romersk X mellan förnamnen, fått en så kallad wenderbössa.

På Skokloster förvaras också ett par tavlor av Rudolf II:s hovmålare Archimboldo och en berömd sköld, som numera kallas Skoklosterskölden. Den anses tillverkad av den böhmiske mästaren Eliseus Libaerts i mitten på 1500-talet. Bland Wrangels "krigs- eller plundrings by ten" från Prag finns också ett konstverk av Rudolf ColIoredo och en del porträtt av medlemmar i den habsburgska familjen.

August Strindberg säger i "En blå bok": "- - Men bara man talar om detta, så rasa hedningarne, icke som inför majestätsbrott utan som för hädelse. De döda regenterna ha upphört att räknas till historien, de äro gudar och deras minne är religion.- -"

De skånska landskapen hörde inte till Sverige under denna tid och vi har därför ingen del i denna svenska rövarhistoria!


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


WESTFALISKA FREDEN

Slutet på det första stora världskriget, - ett krig i den kristna religionens och förstörelsens tecken.

Kung Pyrrhus i Epireus, den dugligaste av samtidens fältherrar, blev av tarentinarna kallad till hjälp i deras krig mot romarna. Han tågade till Italien, uppfylld av stolta planer på att uträtta något liknande i väster, som Alexander den store utfört i öster, men fick snart lära känna, att romarna var helt andra motståndare än perserna. Väl segrade han över dem i två slag, men led därunder stora förluster, och då man efter det sista av dem lyckönskade honom till segern, utropade han: "En sådan seger till, och jag är förlorad!" Härav kommer det välbekanta uttrycket "en pyrrhusseger" om en alltför dyrköpt seger. Pyrrhus segrar slutade också med nederlag, och år 275 F måste han dra sig tillbaka från Italien.

UR

Så kom då efter trettio års krig och en flerårig förhistoria den så kallade Westfaliska freden i Osnabrück den 14 oktober 1648 och svenskarna gick inte lottlösa därifrån. De erhöll då som län hela Vorpommern med Usedon och Rügen jämte av Hinterpommern, ön Wollin samt Garz, Damm, Gollnow och Stettin. Öster om Oder skulle svenskarna dessutom erhålla ett område, vilket skulle utstakas genom särskild överenskommelse med Brandenburg. Vid fall att den brandenburgska fursteätten skulle utslockna skulle hela Hinterpommern tillfalla Sverige. Därtill erhölls staden Wismar med fästningen Wallfich och amten Poel samt Neukloster och ytterligare stiften Bremen och Verden som hertigdömen. Slutligen erhöll svenskarna även amten Wildeshausen och Thedinghausen. Särskilt stadgades, att Bremen skulle få behålla sin ställning och hävdvunna privilegier.

Den svenska regenten, drottning Kristina, fick i sin egenskap av hertig av Bremen, Verden och Pommern, furste av Rügen och herre över Wismar säte i den tyska riksdagen som nummer fem på furstebänken.

Tysklands ständer skulle därjämte till svenska armén utbetala 5 miljoner riksdaler. Tyske kejsaren ålades i sin tur att till svenska kronan betala 600000 riksdaler. Allt som gottgörelse för förluster och vedermödor. Därtill kom att Sverige i pekuniärt avseende fick ytterligare "plåster på såren", i form av vissa tullinkomster från Pommerns och Mecklenburgs hamnar. Svenskarna erhöll även rätt att upprätta universitet och svensk överdomstol i de tyska besittningarna.

Med avseende på själva det uppgivna huvudsyftet med detta förfärliga krig stadgades blott, att den Augburgska religionsfreden från år 1555, vilken betydde likställighet mellan de evangeliska och katolska riksständerna, alltjämt skulle vara gällande, med tillägget, att den även skulle vara tillämplig på de reformerta. Vissa kyrkliga konfiskationer av protestantiska furstar, som kloster och annat, förklarades giltiga med stadgandet, att sådana indragningar ej längre fick göras i framtiden.

Frankrike blev heller inte lottlöst. Man nådde genom det långa kriget, vad man åstundat nämligen, ett totalt utarmande av den enda man som vid den här tiden kunde konkurrera om den europeiska ledarställningen. Den franska expansionen österut började nu få form, då man erhöll de habsburgska områdena Elsass och bekräftelse på de lothringska städerna Netz, Toul och Verdun. Genom freden skildes dessutom Schweiz och Nederländerna från Tyska riket och erkändes som suveräna stater.

För Tyskland och dess folk fick kriget förödande konsekvenser i mer än en bemärkelse. Stora områden blev helt enkelt förvandlade till ödemarker. Hela samhällen slätades ut från jordytan. Enbart i Hessen blev 17 städer, 47 slott och 45 byar ödelagda. I Bayern brände fransmän och svenskar ner inte mindre än 100 byar. Genom kriget och genom åtföljande hungersnöd och sjukdomar bortrycktes inte mindre än två tredjedelar av hela Tysklands befolkning!

I Böhmen minskade befolkningen från 3 millioner till 780000 och i Frankentahl var motsvarande siffror 18000 respektive 324! I vissa delar av Tyskland blev folkmängden först mot 1800-talets mitt lika stor som den varit före kriget. Det långa kriget hade dessutom dödat varje lust till fredligt arbete och hos gemene man upptänt ett flammande hat mot de rovlystna svenska, franska och tyska soldaterna. Alla moraliska och sedliga begrepp var i upplösning. Träffade man på en ensam soldat slog man helt enkelt ihjäl honom som ett "skadedjur".

Böhmen, där trettioåriga kriget började, är fortfarande katolskt. Norra Tyskland har numera fler katoliker än före det långa kriget. "Det var segern!", säger August Strindberg i en av sina relationer.

Det är också den slutliga bilden av ett krig i den kristna religionens tecken, där svenskarna under täckmantel av att vara den protesterande kyrkans försvarare tog tillfället i akt, att utvidga sitt livsrum på den europeiska kontinenten med några futtiga landområden.

Inom mindre än tio år från detta krigsslut skulle Skånelands befolkning komma att få genomgå samma öde som Tysklands folk. Då, liksom i det förgångna, skulle den svenska soldatesken, i förening med polska och tyska legosoldater, komma för att sprida sin imperialistiska välsignelse i det östan- och västansundska Danmark.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


LIKNÖJDHET FÖR DET ALLMÄNNA BÄSTA

Drottning Kristinas förskingringar av trettioåriga krigets byten.

"Sex ha orsakerna till olyckorna i Sverige varit, äro och skola vara: 1. Egennytta, 2. Dolskt hat, 3. Förakt för lagarna, 4. Liknöjdhet för det allmännas bästa, 5. Tanklöst gynnande av utlänningar, 6. Inrotad avundsjuka mot landsmän".
Inskrift av Johannes Magnus (1488-1544) i Riddarholmskyrkan i Stockholm.

De svenska erövrarna fick, som vi har erfarit, en hel del med sig hem och som man numera låter visa upp med stolthet, - men tänk om dessa ting kunde tala och verkligen återge den stämning som en gång uppkom, på de platser där de hörde hemma! Kanske skulle då svenskarna blygas i stället för att yvas över vad deras förfäder en gång ställde till med?

Tyska riket, med sin högtstående materiella och andliga kultur, fick släppa till allt det svenskarna vid den här tiden inte kunde åstadkomma av egen kraft. Den svenska adelns rovfåglar kunde med hjälp av de bortrövade skatterna smycka sina slott och herresäten, vilka de byggt upp med hjälp av vad de på olika sätt kommit över i de slagna länderna. Numera visar man upp det som finns kvar i erövrarlandets museer, i adelns borgar och i offentliga institutioner och för att inte glömma, - i den tessinska kungaborgen. Någon tanke på att allt detta egentligen inte är något annat än legaliserat tjuvgods finns nog inte.

I Uppsala universitetsbibliotek förevisas till exempel den så kallade silverbibeln, Codex argenteus, som stals av svenskarna i Prag 1648, i tidsnöden inför den förestående freden. Denna handskrift, som troligen utförts i Norditalien i början av 500-talet, kan väl inte sägas ha något annat med Sverige att göra än som minne över svenskarnas våldsgärningar i Prag.

Det kan man också säga om bokjätten Gigas liborum, även kallad "Djävulsbibeln", en pergamentshandskrift tillkommen i ett böhmiskt kloster under 1200-talet. Formatet är inte mindre än 89 X 49 cm. Den innehåller såväl Gamla som Nya testamentet, Cosmas böhmiska krönika, Josefos judiska historia och ett historiskt kalendarium med mera. Även denna dyrgrip blev plundrings byte i Prag och numera förvaras denna bit av det tjeckiska folkets kulturarv i Kungliga Biblioteket i Stockholm. Påminnande om ett mörkt kapitel i svenskarnas historia.

Plundringsgodset kom i allmänhet i drottning Kristinas händer, likaså Codes argenteus. För henne representerade emellertid inte biblen större värde än att hon lät sälja den i Holland! Pengar var ju bättre än en bibel. Magnus Gabriel de la Gardie köpte dock tillbaka bibeln av de nya ägarna i Holland och skänkte den 1669 till den nuvarande ägaren. De la Gardie skulle ha gjort en bättre gärning om han i stället återlämnat denna kulturskatt till det ställe där den senast hörde hemma nämligen Prag, - eller kanske skulle han ha lämnat den till någon av de gamla kulturstäderna i norra Italien.

Några år framåt i tiden. Den svenska drottningen, vars härar slagits för protestantismens sak, hade nu, mätt på protestantisk ära övergått till katolicismen och bosatt sig i curians Rom. På ett sätt som numera borde ha ansetts som kriminellt, tog hon med sig stora mängder oersättliga kulturskatter till sin villa Palazzo Corsini på Janiculus.

I juni 1654 återkom Kristina till Stockholm efter tronavsägelsen i Uppsala. Tolv örlogsfartyg låg på strömmen för att föra henne och "hennes" skatter till utlandet. Plötsligt ändrade hon sina resplaner och begav sig landvägen, förklädd till karl, via Halland och Danmark till Antwerpen över Hamburg. Året innan hade hon skickat betydande konst- och bokskatter till kardinal Mazarin, Ludvig XIV och andra. Allt utskeppades den gången i hemlighet från Göteborg.

Ur Pragbytet medförde Kristina stora mängder med dyrbarheter och konstverk. En del kom verkligen fram till Rom, men åtskilligt plottrades bort på vägen. I Antwerpens stadsarkiv förvaras dåvarande notarius publicus Jacques de Rousseaus den 18 maj 1656 upprättade protokoll över vad Kristina medförde dit. Här noteras en mängd konstverk, handvävda tapeter, teckningar, skulpturer, matematiska instrument, silver- och guldföremål och mycket annat. Av inventariets mängdförteckning kan man sluta sig till, att samlingarna på kungliga slottet i Stockholm, efter hennes avresa, var skäligen magra.

Av inventariets fortsättning den 24 maj framgår ytterligare värdefulla konstverk, över hundra konst- och konstslöjdföremål, 14 kristallkronor, 11 större och mindre antika bronser, koppar av bergkristall utförda i Rudolf II sliperier och infattade i guld, koppar av agat besatta med diamanter och rubiner, konstrikt arbetade knivar med skaft av agat och bärnsten, medaljer, mynt i stora mängder, kopparplåtar graverade av Lucas van Leiden och Albrecht Dürer, portföljer med teckningar - av Raffaello, Tiziano och andra ryktbara italienska mästare, som till exempel Michelangelo med flera. Ur inventariet finner vi också åtta märkliga bronsfigurer föreställande Herkules, Merkurius, centaurer, ett lejon och en häst i strid med varandra. Ett mästerverk troligen utfört av Adrian de Vries. Vidare kan nämnas en praktsäng med täcke och omhängen med guld- och silverfransar, persiska mattor, ett indiskt, med pärlemorsnäckor besatt skrin, innehållande fem elfenbenspjäser föreställande Venus, Merkurius och Jupiter samt filigransarbeten med mera.

Upprörande är att transporterna ur kungaborgen till största delen skedde nattetid och i hemlighet. Allt det enorma lösöret bars i lådor ombord i skepp i den närbelägna hamnen. Här försvann, inte bara delar av Vasa arvet utan också stora mängder av svenskarnas plundringsgods från Baltikum, Tyskland och Böhmen. Enbart på detta sätt försvunna konstverk har beräknats till inte mindre än 800 à 900 och dessutom ett hundratal gobelänger samt stora myntsamlingar härrörande från hennes salig faders plundring av München och Würzburg.

I Antwerpen bortslumpades oersättliga konstföremål av ex-drottningen. Det gällde att skaffa sig klingande mynt för att kunna hålla de värsta "björnarna" stången. Här förstördes på sådant sätt samlingar, som egentligen hörde hemma någon annanstans i Europa, men som där tillgripits av snikna och hänsynslösa plundrare.

Efter hennes död gjorde svenska regeringen anspråk på det som fanns kvar av den värdefulla kvarlåtenskapen, - men utan resultat. Ett testamente förordnade merparten av hennes ägodelar till den förtrogne vännen kardinalen Dezio Azzolino.

På erövrartronen i Stockholm kom efter Kristina den tyske pfalzgreven Karl Gustav av huset Wittelsbach från Heidelberg. Denne man ärvde också sina företrädares planer, att till varje pris lägga under sig Östersjöns stränder. Mindre nogräknad, - en liten fet misstänksam och arrogant herreman, som aldrig följde de råd han fick, utan gick sina egna vägar, - numera i sten, missprydande det vackra Stortorget i Malmö.

Under många år visade han en hängiven hållning till dåvarande drottning Kristina. I beräknande avsikt försökte han uppfylla alla hennes önskningar. Bakom denna mask av hängivenhet och giftermålsplaner brann hans våldsamma begär att få bära kronan. En oväntad och nästan otrolig lycka kom i hans väg efter årslånga kval och förtvivlan. Ur Kristinas bekännelse till den katolska läran uppsteg hans kungadöme. Hennes väg till Rom gjorde vägen till tronen fri för hans del.

Ett utomordentligt byte, - Karl Gustavs Öland mot Kristinas Sverige med alla sina förtryckta länder och besittningar.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


FÖRSTÖRAREN

Karl X Gustavs och adelns plundrande krigföring i Polen 1655-1657.

"Alldenstund wij äre sinnade, Secreter: och Hofrådh Biörnklou att quittera Warsau; det är fördenskull wår nådige willie och befallning, att I icke allenast vthi Cantzeliet på slåtett, uthan och i Ossolinskij hws söken dee böker, acter och documenter tillhopa, som I finnen tienliga till wår tienst och vthi wårt Cantzelij och Archivo ath förwarass, afftalande medh General Maioren Bülow, ath samme saker tillijka med dem, som Erschein och Cantersten i Warsau hafwa lemnadt, måå komma på kanorne vthjöre till Preutzsen. Här medh förrätten I hwadh oss länder till nådigt behag, och wij önscha Eder fullkomlig restitution till hälssan."

Karl X Gustavs brev den 5 augusti 1656 från Radom till Matthias Biörnklou.

I Polen, som fått vidkännas svåra lidanden under tidigare krig med svenskarna, satt Vasaättlingen Johan Kasimir som kung. Han var oförskämd nog, att i kraft av sitt Vasablod, ha planer på den svenska kungakronan. Detta gav Karl X Gustav anledning att statuera exempel. Tillfället var väl valt, ty Polen befann sig även vid den här tiden i ett utsatt läge på grund av ett olyckligt krig mot Ryssland. Till det kom den polska adelns intriger mot Johan Kasimir. Sammantaget gjorde det att Polen var i ett sådant tillstånd, som svenskarna vid tillfälle brukade utnyttja. Bakom alltsammans låg de svenska intressena att utvidga sitt Baltiska territorium till Kurland, söder om det nyligen erövrade Livland. I Polen fanns dessutom stora kulturskatter och andra rikedomar för den som i kraft av vapen kunde hämta dem.

Den 11 juli 1655 överskred fältmarskalken Arvid Wittenberg den polska gränsen mot Pommern och den 14 juli gick svenske kungen, med en arme om cirka 15000 man, iland vid Greifswald i Vorpommern. Sedan de polska palatinaten Posen och Kalisch underkastat sig svenske kungens "beskydd" genom fördraget i Unh den 15 juli höll Wittenberg sitt intåg i Posen den 21:a i samma månad.

Genom fördraget förband sig svenskarna att respektera invånarnas fri- och rättigheter. Men, som vi erfarit tidigare, var fördrag något som svenskarna inte höll så styvt på när det inte gagnade dem själv. Trots kapitulationsvillkoren började plundringar av staden redan efter några dagar. Våldshandlingar och utpressningar på känt maner hörde till dagordningen. Butiker plundrades, kvinnor våldtogs och enskilda rånades på allt de ägde. Bernhardiner- och dominikanerklostren plundrades. Biblioteken skattades av riksrådet Rålamb såväl i klostren som i jesuitkollegiet. Huvuddelen av det Rålambska litterära plundringsgodset finns numera i Uppsala universitetsbibliotek. Samlingarna representerar såväl i omfång som i värden stora summor, då det var fråga om tryckta böcker av ansenligt värde, handskrifter, inkunabler och arkivalier av sällsynt slag.

Svenske kungen låg under tiden kvar i Pommern för underhandlingar med Brandenburg om förbund mot Polen, men den 4 augusti överskred även han den polska gränsen och den 14 augusti sammanstrålade de båda svenska härarna. Marschen mot den polska huvudstaden började via Kolo och Sobota. Den 30 augusti gav sig Warszawa utan strid, en svensk regering upprättades med Bengt Oxenstierna som guvernör. Kungen själv slog sig för några dagar ner i det kungliga lustslottet Ujasdów.

Svenskarna avkrävde staden sin tribut i form av brandskatt om 71500 riksdaler. Här fanns också rika förråd av livsmedel och vin. Tyghusen var fulla med krigsmaterial, kanoner, musköter och ammunition. Allt blev segrarnas byte. Kungliga slottet plundrades, liksom de privathus som ägarna övergivit på grund av sin rädsla för den invaderande armén.

Bytet blev rikt och särskilt gällde detta slottets inventarier. Källorna redovisar här till exempel, ett par hundra tavlor på trä - koppar och duk, statyer av marmor och brons och en mängd dyrbarheter. Även lustslottet Ujasdów plundrades, liksom det gods som befolkningen deponerat i slotten. Det senare godset ansåg nämligen svenskarna vara "herrelöst" och därför var mans egendom!

Vid kungens avfärd den 5 september lämnade han sina sekreterare Mathias Biörnklou och Lars Cantersten med uppdraget, "att på ett och annat sätt taga Wårt intresse i acht". Lönen för dessa mödor blev all den lösegendom som fanns i den lithauiske kanslerns furst Radziwils hus och gård i Warszawa. De fick också, vid sidan av sina politiska uppdrag, Karl Gustavs och svenska statens uppdrag att inventera och beslagta bibliotek och arkiv i Warszawa. Redan i början av september verkställdes plundringen av de kungliga biblioteken och arkiven. En notis omtalar, att man på detta sätt kom över "21 kistor full packade med Böcker och gamble Skriffter". Allt överfördes under våren 1656 till svenskarnas huvudstad på andra sidan Östersjön.

Färden gick nu mot söder. Den 7 oktober 1655 kapitulerade den starka fästningen Krakow. Svensk besättning under generalmajor Paul Würtz inlades i borgen och förre pfalzgreven lät utropa sig till kung av Polen!

Polens gamla huvudstad, - de polska kungarnas kröningsstad, var en av de orter som blev värst utsatt för svenskarnas krigsödeläggelser. Arvid Wittenberg skrev under ackordet på den svenska sidan och kommendanten Stefan Czarnecki på den polska. Denna gamla stad var oerhört rik på allehanda skatter. Ett väldigt "krigsbyte" föll i segrarnas händer. En del av det gick direkt till svenskarnas holsteinske kommendant Paul Würtz.

Polska ögonvittnen har i olika relationer berättat om vad som hände den olyckliga staden. Svenske kungen stannade där omkring en månad, då han bodde i augustinerklostret. Vid sin avresa mot Warschawa den 20 oktober tog han med sig de värdefullaste klosterböckerna, altarkärlen, kors, krusifix och helgonbilder i stora mängder. Svenska officerare länsade det Jagellonska kungaslottet på allt som representerade något värde. Arvid Wittenberg blev heller inte lottlös. Vid sin avresa från staden i början av 1656 förde han med sig inte mindre än 50 vagnslaster rövade värdesaker.

Svenske ämbetsmannen, krigspresidenten Alexander Erskin lämnade heller inte Krakow tomhänt, vilket hans litterära intresse borgade för. Det fanns rika bokskatter i klostren och i jesuitkollegierna. Svåra lidanden drabbade jesuiterna, vilka förvisades från staden medan deras egendom togs i beslag. Deras kyrkor och bibliotek plundrades och förseglades och en del av deras bostäder överläts på svenska officerare. Det gods som folket i staden och den omgivande landsbygden låtit deponera i fästningen togs likaledes omhand. Godset var ju ur svensk synpunkt sett herrelöst!

De svenska plundringarna i Polen har skildrats av 1905 års nobelpristagare i litteratur, den polske författaren Henryk Sienkiewicz i hans bok med det betecknande namnet "Syndafloden". I Krakow drog sig "de svenske" inte ens en gång för att öppna likkistorna i den gamla gotiska kunganekropolen, för att slita smycken och prydnader av de döda kungaliken! Johan lII:s son Sigismund, som besteg Polens tron 1587 och som nu gått till sina fäder, blev av med både sin krona och sitt guldhalsband, som bryskt slitits av under våldgästningen. Polska guider berättar i dag om vad som hände i nekropolen vid svenskarnas besök 1655-1657, liksom att de talar om varför så gott som samtliga likkistor är helt "nakna", ty det var så att det räckte inte med att plundra kistornas innehåll utan man tog även deras yttre prydnader som beslag och dylikt. Hugade åskådare kan numera se sig mätta på en del av detta på det svenska mälarslottet Skokloster! Ett stort polskt kulturarv på fel plats. Taget med våld under urskillningslös plundring.

Merparten av det stora bytet i Krakow bortfördes i samband med svenskarnas kapitulation i augusti 1657, då kommendanten Paul Würtz åtföljdes av 362 stora lastvagnar, packade med värdesaker. Då, sägs det, såg Krakow ut som en ruinhög.

Den 5 november var svenske kungen åter i Warszawa. Under senare delen av året föll så Thorn, Mewe, Dirschau och Elbing. Rikskanslern Erik Oxenstierna insattes som generalguvernör i Preussen och tog sitt residens i den sistnämnda staden.

I slutet av november visade sig de första svenska trupperna utanför Thorns murar. Efter underhandlingar överlämnades staden till svenskarna av magistraten och den 5 december gjorde svenske kungen sitt intåg i staden. Trots protester från stadens myndigheter, tog svenskarna all den lösegendom som folket i omkringliggande bygder infört under stadens beskydd. Den var ju herrelös! Jesuiternas kloster och kollegium skövlades, deras skola stängdes, kyrkan förseglades och jesuiterna själva utdrevs slutligen ur staden i april 1656. En stor del av svensken Schering Rosenhanes litterära "krigsbyte" kom från jesuiternas katolska bibliotek i Thorn, Ostrog och Luck.

Schering Rosenhane var en bland många av svenskarnas rovfåglar på den polska krigsscenen. Här fanns också förut omtalade Wittenberg, den kanske värste av alla, men där fanns också sådana män som kanslern Erik Oxenstierna, generalerna Wrangel och Horn, krigspresidenten Erskin, Lewenhaupt, de la Gardie och många andra.

Minnen från Carl Gustaf Wrangels eskapader i Polen kan numera beskådas på flera ställen i Sverige. Låt oss i det avseendet påminna om en del inventarier i Skoklosters kyrka. Här finner vi en praktfull predikstol, en altaruppsats och en dopfunt som kännetecknas genom sina utsökta sniderier och vackra färger och slutligen en helgonskulptur. Alltsammans skänkte Wrangel till kyrkan 1674. Wrangel kunde utan särskilda uppoffringar "skänka" bort de här inventarierna, eftersom de utgjorde hans "krigsbyte" från plundringarna av klostret i Olivia i närheten av Danzig. De omtalade inventarierna har en gång tillverkats i den här delen av nuvarande Polen, men någon hänsyn till det eller till kyrkrummets helgd tog man således inte. De gamla klostrens inventarier var lovliga byten för de protestantiska härförarna och de praktfulla romersk-katolska inventarierna fick i många fall ersätta inhemska motsvarigheter av lägre kvalitet i de lutherska kyrkorna.

Låt oss också påminna om Wrangels insatser och intresse för den polska litteraturen. I Skoklosters bibliotek förvaras nämligen ett par ytterst värdefulla boksamlingar, som härrör ur Wrangels plundringar i Polen. En av dem hade ägts av kanslern hos ärkebiskopen av Gnesen Martin Wituski och dennes broder Vladislaus Constantin Wituski. Det andra bär ägarebeteckningen Johannes och Vladislaus Malachowski. Det sistnämnda innehåller bland annat ett praktband av Biblia Sacra, tryckt i Paris 1618 och utfört i röd marokäng med förgylld dekor.

På våren 1656 kom Rosenhane till krigsskådeplatsen i sällskap med den "turistande" svenska drottningen. I juli fick Rosenhane kungens befallning att bege sig till Thorn för underhandlingar med polackerna. Under tiden fram till hösten samma år, då han återvände till Stockholm i Hedvig Eleonoras sällskap, passade han på att skaffa sig ett stort litterärt "krigsbyte". Biblioteken inpackades i "11 fat och några kistor". Av den frikostige kungen fick han, liksom många av sina gelikar, stora donationer i Polen i form av gods och gårdar. Det visar, att man inte direkt behövde deltaga i krigshandlingar för att kunna skaffa sig "krigsbyte". Kanske skulle ett annat ord här ha varit mera på sin plats.

Katarina kyrka i Stockholm, som var under byggnad vid den här tiden, fick åtskilliga gåvor ur det Rosenhanska plundringsgodset. Bland dessa kan nämnas kyrkklockorna, som togs i Marienburg under den nya plundringen i juni 1656. Transporten av klockorna vållade både kostnader och besvär, sålunda heter det, "Gifwit 20 Man Soldater som arbetade på Klokornas vndersläpande ifrån Tyghhwset i Marienborgh, neder til älfwen uthi Kanan till Siöss, till brödh, Sill och dricka 2 fl."

Genom sitt stora byte kunde Rosenhane utvidga sina bibliotek, så att han till och med kunde ha skilda boksamlingar på alla sina gods och gårdar i Sverige, liksom i hans palats på Riddarholmen i Stockholm.

Före det bekanta tredagarsslaget om Warszawa den 18 till den 20 juli 1656, hade polackerna för en kortare tid lyckats återerövra sin huvudstad. Genom utgången av tredagarsslaget blev svenskarna på nytt herrar i staden. Karl X Gustav visade i den stunden sitt rätta pfalziska och svenska jag. Han befallde att staden skulle utrymmas, fästningsverken raseras, artilleripjäserna bortföras och att allt som gick att transportera skulle tagas i förvar!

Man gick så långt i vandalism, att man även bröt ner och bortförde marmorpelare och marmorportik i slotten.

Det blev besvärligt, ty "alla styckena ähre medh långa iärn stänger och med bly i hoop lödda och fästa", som Bengt Oxenstierna skriver i ett meddelande. Kungen försökte gång på gång att påskynda demoleringen av den gamla staden genom brev till Oxenstierna, Biörnklou och generalmajoren von Bülow. Befolkningen i den olyckliga staden drabbades dessutom av pesten. Till det kom hunger och armod och i händerna på ett herrefolks knektar var de helt hjälplösa.

Svenske kungen var personligen intresserad av arkivalier och biblioteks och andra skatter. Efter Warszawas andra erövring fick hans betrodda män order att söka efter sådant, som var lämpligt att införliva med det svenska kungliga kansliet och arkivet. Stora mängder värdesaker föll i den plundrande arméns händer. Det skulle föra för långt att räkna upp enbart exempel, ännu mindre då att försöka inventera hela detta omätliga byte.

Den polska huvudstaden tjänade under kriget också som uppsamlingsplats, för allt plundringsgods från så gott som hela Polen. Härifrån gick godset flodvägen till Preussen, för vidare transporter på kölar över Östersjön. Det sägs om svenskarna, att de vid den här tiden hellre offrade livet än sitt byte. Detta fattiga plundringsfolk, fortsätter relationen, ägde väl ej i hela världen sin like i rovlystnad, och här, i detta rika land, steg den till sin höjdpunkt.

Svenske kungen, känd för sin snikenhet, gick i spetsen. Hans generaler ur den svenska och utländska högadeln följde hans exempel. Då det gällde vinning hölls officerarna inte tillbaka av vare sig hederskänslor, börd eller rang. De plundrade och roffade åt sig var de kom åt. Det hela fortsatte under ständiga strider i såväl övre som nedre Polen ända fram till 1657. I den långa raden av våldgästade orter under denna tid kan nämnas Bromberg, Graudenz, Jaroslav, Lublin, Sandsmir, Wilna, Radom, Gnesen och många andra.

Oskyldiga människor, som ofta för första gången konfronterades med krigets verklighet i dess mest meningslösa form av våld, mord och brand i vinningssyfte, föll offer trots man i en del fall hade "kungsord" på att få förbli "oantastade". Sveket skulle komma att bli inledningen till att inkräktarna tvingades lämna Polen två år senare. Utpressningar och kontributioner till förtryckararmén och plundringarna av städer, kloster och kyrkor enade folket mot de omänskliga inkräktarna. Folket slöt upp kring sin laglige kung Johan Kasimir. Under honom kunde man så småningom åstadkomma den nödvändiga samlingen och kasta av sig det svenska oket. Svenskarna kunde inte känna sig säkra någonstans, vare sig i byar eller i städer, - en enig folkresning med andra ord.

Förgäves utkrävde svenskarna grymma vedergällningar, - förgäves plågade de tillfångatagna motståndsmän till döds eller stympade dem genom att hugga av deras händer, lägga byar och städer i aska och fylla alla uppresta galgar. Det räckte inte ens en gång att från Tyskland införskaffa pinoredskap av modernaste snitt där upprorsmakarna marterades på raffinerade sätt. Straffen fick inte någon annan effekt än ökat och utbrett raseri och krav om hämnd på förtryckarna.

Ställningen blev under senare delen av 1657 verkligt kritisk för svenskarna, som kom att förstärkas genom den österrikiska uppslutningen på de kämpande polackernas sida. Pfalzgreven, som av en slump blivit kung av Sverige, stod inför hotet att behöva rymma fältet då Danmark förklarade krig mot Sverige i juni 1657. I augusti månad samma år var Polen fritt från svenskar, - och med dem allt det stulna godset benämnt "krigsbyte".

Svenskarna fick med tiden spårhundens förmåga att leta reda på allt, även sådant som gömts på det mest omsorgsfulla sätt. Här i landet förvaras stora mängder av stöldgods från Polen, som i formen av lånta fjädrar får förgylla upp utställningar, museer eller institutioner. På olika ställen kan man se vapen, rustningar, ryttarmunderingar, fanor och standar, pukor och andra musikinstrument, tavlor, vävda tapeter, turkiska tält, statyer, möbler, konstalster, böcker, handskrifter, arkivalier, inkunabler och mycket annat. De svenska biblioteken är rika på det polska folkets kulturarv såväl vad det gäller arkivalier som historiska, kyrkliga och ekonomiska handlingar, planschverk, matematiska arbeten, bokverk om arkitektur och krigskonst med mera. Det var nog ingen osanning att dessa "krigare" inte i hela världen ägde sin like i fråga om rovlystnad!

Men mera skulle komma, - det rika Danmark stod nu i tur!


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


"-RØVET OG PLYNDRET-"

Första kriget mot Danmark 1657-1658. I dess spår övergrepp mot civilbefolkningen, kontributioner, plundringar och brandskatter.

Svenskarna utlovade Prästö frihet från plundring vid invasionen av Själland i februari 1658, men "haver de det ej holden, mens denne liden By fremfor nogen anden Købstad her i Landet overfaldet, de Fornemste i Byen bortjaget, røvet og plyndret fra os al den Del, de kunde overkomme, og paa en seks Dages Tid, medens deres Pogagievogne gik her igennem, alt vores Gods og Formue, saa vidt her var, og de føre kunde, borttaget. Derefter haver vi, paa det at Husene ej skulle afbraendes, maatet give 700 Rd. til Brandskat, som vi hos Godtfolk haver laant og endnu ikke er betalt."

Axel Juuls och Oluf Rosenkrands rapport i augusti 1660 om tillståndet i Själland.

Det torde framstå som ganska klart att Karl X Gustav önskade utvidga det svenska Östersjöväldet. Det första ledet i denna politik var att driva bort polackerna från Östersjön, men motståndet blev, som vi har sett, större än kungen beräknade. Motgångarna registrerades noga i Danmark och skälen var flera. Bland de senaste fanns Horns och Torstenssons grymma krigföring i Skåne och på Jylland 1643-45 samt den orättfärdiga freden i Brömsebro. Det fanns andra och allvarligare orsaker då Fredrik III förklarade krig mot Sverige den l juni 1657 nämligen, krig i preventivt syfte. Då det på goda grunder kunde antagas, att svenskarna, när tiden var inne, skulle finna anledning utvidga sitt livsrum till att omfatta hela Östersjön. Trots att man i den danska statsledningen länge räknat med ett kommande krig med Sverige, hade man ännu inte vid krigsförklaringen den l juni 1657, någon bestämd plan på hur fälttåget skulle inledas! - En äventyrlig underlåtelse, som mycket snart skulle medföra svåra och tragiska konsekvenser för hela Danmarks folk.

Signaler om ett förestående krig mot Danmark saknades inte. Svenske kungen anförtrodde redan i december 1656 franske ambassadören Charles d'Avaugour vid fältlägret i Polen, att han ämnade vända sig mot Danmark efter polska krigets slut. Rykten härom i Polen och Brandenburg i början av 1657 dementerades emellertid av den svenske kungen, främst på grund av de förvecklingar en sådan handling skulle få, och med tanke på svenskarnas fördrag med Brandenburg mot Polen den 15 juni 1656 i Marienburg.

En krigsplanering mot Danmark hade för övrigt förekommit i det svenska riksrådet och i ständernas secreta utskott redan under oktober och november 1652. Det hela strandade då på de komplikationer som kunde uppstå för den svenska handeln efter ett befarat ingripande av Nederländerna på Danmarks sida.

Någon annan väg än ett preventivkrig syntes inte framkomlig för Danmark. Med hänsyn till svenskarnas prekära läge i Polen under sommaren 1657 syntes dessutom tidpunkten vara väl vald. Det gällde nu att vara eller inte vara och för många blev utgången, att inte vara.

De händelser som ligger mellan den tid då den svenska hären gick över Holsteins gräns i juli 1657, till det preliminära fredsfördraget i Taastrup den 18 februari 1658, har gång på gång skildrats av svenskarnas chauvinistiska historieberättare. Dessa uppreklamerade "bragder" kan i betydlig grad reduceras mot de enorma våldsdåd, som de svenska historiebetjänterna förtigit. Kanske förståeligt, eftersom allt i den karolinska kappan i verkligheten inte var hjältedåd.

Den 25 augusti 1657 stod svenskarna framför Fredriksodde, den nya fästningen vid Lilla Bält, som skulle skydda Jylland och övergången till Fyn. Medan Karl Gustaf Wrangel belägrade fästningen, utbredde sig svenska strövkårer över hela Jylland. Visa av det förgångna, reste sig folket med vapen i hand för att försvara sina hem. Relationerna berättar härom till exempel, att det kom till strid mellan svenskarna och 2 000 beväpnade bönder på norra Jylland. Skoningslöst slaktades här inte mindre än 800 bönder, som inte gjort annat än att försöka försvara de sina och det lilla de ägde.

Natten till den 24 oktober stormades Fredriksodde. Jylland och Fyn var nu förlorade, vägen låg fri över Lilla Bält. I fästningen fanns rikt byte, som nu föll i erövrarnas händer, sedan Wrangel förklarat staden fri för plundring. Folket i den kringliggande bygden hade nämligen deponerat sina värdesaker här inför fiendens ankomst. Allt föll i svenskarnas händer och dessutom kunde Wrangel lägga beslag på danske överbefälhavaren Anders Billes arkiv, som också förvarades i fästningsvalven. Bille själv låg sårad och kunde inte göra något för att rädda sin egendom. Arkivets resterande delar finns numera i svenska riksarkivet. Wrangels svärson Nils Brahe deltog också i stormningen av Fredriksodde. Bevisen finns på Skokloster där det såväl bland Wrangels som Brahes vapensamlingar finns vapen som tillhört Anders Bille.

På morgonen den 30 januari 1658 gick den svenska hären över isarna på Lilla Bält, från Hejlsminde över Brandsø till Tylering Vig på Fyn. Nästa dag höll svenske kungen sitt intåg i Odense, där han upprättade sitt högkvarter i Dalum kloster, strax söder om staden. Rester av plundringsbytet från Odense förvaras på Skokloster. I Wrangels vapensamling finns som exempel ett tiotal danska gevär med Ebbe Rosenkrantz sigill ävensom andra föremål från samma familj i form av vapen, kistor med mera. Karl Gustaf Wrangel skickades vidare med några regementen för att besätta Nyborg och Erik Dahlberg skickades över Svendborg mot öarna i söder för att undersöka isförhållandena där och över Stora Bält. På Nyborgs slott togs länsherren Otto Krag tillfånga. Krag hade förut varit länsherre till Halsnøj i Norge och arrendeherre till Møgellönder. På Skokloster förvaras målningar från de här platserna. Målningen från Halsnøj får anses vara särskilt märklig, eftersom den är Norges äldsta landskapsmålning utförd av Elias Fiilenschoug. Med vilken rätt förvaras en sådan nationell klenod på Wrangels Skokloster, särskilt med vetskap om att konstverket och det övriga var Wrangels del i plundringen av det erövrade slottet.

Sedan Dahlbergs underrättelser inkommit, gick hären över Svendborg till Taasinge och vidare över isen till Langeland. Härifrån gick färden över Stora Bälts isar till Grynsted på Laaland där fästningen Nakskov nesligt kapitulerade utan strid. Färden fortsatte via Falster över Grønsund till Vordingborg där svenske kungen med sin erövrararmé steg iland på Själlands jord den 11 februari. Själlands folk fick nu för första gången lära känna de ovälkomna "gästerna". Axel Juul och Oluf Rosenkrands noterade 1660: "de Svenske med deres ganske Arme kom her over Isen og snart opbaad og fortærede alt, hvis de fattige Borgere havde. Dernæst en stor Del de bedste udplyndrede deres nedste Formue fra. Dernæst os paalagt stor Plynderskat og derefter 1200 Rd. Brandskat, tog alle vores Heste med dem, som noget duede, fanget og ilde medhandlet Borgerne."

Förvisso svårt, men det skulle bli värre. . .

Den 14 februari inföll överste Ascheberg i Roskilde. Relationerna omtalar att en del av borgarna genast blev utplundrade, medan en del försökte köpa sig fria från plundring. Stora summor gick dessutom åt för inkvartering och underhåll av överstarna Fersens, Kruses och Sparres samt greve Nils Brahes regementen. Till det kom underhållet av den svenska fredsdelegationen med Ulfeldt och Bielke i spetsen.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


Vidare till Del 3
© Stiftelsen Skånsk Framtid