Skåneland utan förskoning

av Uno Röndahl

Utgiven 1981
Bearbetad för Internet av G. Hansson
© Stiftelsen Skånsk Framtid

Del 3


BÖRJAN TILL SLUTET

Kriget i Skåneland 1657-1658.

- - Det är nästan otroligt, att ett helt folk på över 700 000 människor kan gå i död okunnighet om sitt eget lands historia. Och detta kan ske ännu i vår tid, då intresset för forntid och fornminnen överallt är så starkt och det historiska medvetandet i alla länder visar sig så vaket. Huru skola Skånes barn lära sig älska sin historia - den må vara aldrig så värdefull och händelserik - då de icke ens få veta någonting om den? Det man inte känner, kan man ju omöjligt älska.
Den Skånepatriot, som väl en gång blivit övertygad om, att Skånes historiska problem är en allvarsfylld verklighet, han Låter ej tankarna lägga sig till ro, förrän han funnit en verklig och grundlig lösning av detsamma. - - -"


Ur "Det skånska problemet" av Berndt David Assarsson.

Kriget i Skåne började redan på sommaren 1657, då den svenske riksdrotsen Per Brahe bröt upp från Laholm den 17 juli med en styrka om cirka 3 000 man. Det närmaste målet var Båstad. Mellan sig och riksgränsen mötte Brahe ett skånsk-halländskt friskytteuppbåd, som svenskarna föredrog att kalla "krabater och buskeklippare" eller "skälmar och rövarepack" eller ändå värre med det inlånade skällsordet "snaphanar". Ja, - det var många benämningar våra förfäder fick, därför att de med vapen i hand inte gjorde sig skyldiga till annat än att försvara sitt land, vilket de för övrigt fått vänja sig vid sedan hundratals år. De kände ju dessutom inkräktarna sedan gammalt alltför väl.

Den här styrkan leddes av en av de legendariska friskytteledarna "Göingehövdingen" Svend Povlsen. Strax söder om Hemmelslöv stötte den två kompanier starka friskytteavdelningen samman med svenskarna. Utgången var given, det räckte inte med två kompanier mot 3 000. Enbart trettio man kunde ta sig till Engelholm. De övriga föll för sitt land mot en numerärt överlägsen fiende.

Det var nu fritt fram mot Skåne för svenskarna trodde Brahe. Vid Engelholm blev det stopp. Där mötte svenskarna en jämbördig motståndare i form av 3 000 ryttare under danske underbefähavaren Ulrik Kristian Gyldenlöve. Efter en skärmytsling vände svenskarna ryggen åt Skåne den 20 juli, då de drog sig tillbaka till Halland. Kvar på slagfältet blev ett tjugotal från vardera sidan.

Efter ett nytt försök av Brahe att sätta sig fast i Skåne i trakten av Engelholm, fick han än en gång återvända tillbaka norrut över Hallandsåsen den 13 augusti, trots han nu utökat sin här till omkring 4 400 man. Bidragande orsaker torde sökas i den mot svenskarna fientliga stämningen i Halland och de starka skånska bondeuppbåden under länsmannen i Landskrona Knud Ulfeld.

Fredrik III påbjöd vid den här tiden ett allmänt folkuppbåd i Skåne till landets försvar. Alla vapenföra bönder och borgare mellan 18 och 50 år skulle mönstras och beväpnas. Den danska armén, förstärkt med skånska friskytteförband, avancerade under förhösten över Hallandsåsen. Den 2 september möttes de båda härarna vid Genevadsbro. Slaget, som varade i sex timmar, utföll emellertid till nackdel för den dansk-skånska hären under Skånes befälhavare Axel Urup. Något avgörande nederlag blev det dock inte. Det framgår också genom att förlusterna i människoliv blev ringa. Blott ett åttiotal man på båda sidor stupade i striden.

Under sommaren 1657 fick Per Brahe överlämna befälet över den svenska armén i Halland till Gustaf Otto Stenbock. Denne ställde sin färd först mot Markaryd och härifrån söderut. Den 9 september gick han över riksgränsen mot Skåne. Samma kväll tog han sitt högkvarter i Örkelljunga. Utan reguljära stridshandlingar förde han hären mot Fagerhult den 20 september. Här kom den svenska hären att uppehålla sig till den 1 oktober, ständigt oroad av göingska friskytteförband. Aktiviteten var så stor att ingen mindre svensk avdelning kunde operera på egen hand utan risk för livet. Till detta kom den begynnande bristen på proviant, som för övrigt inte kunde förnyas på grund av det totala motståndet från den fientliga befolkningen. Som kronan på verket kom oroande rapporter om den danska huvudhärens rörelser dels mot Halland och dels i kringgående form genom Helgeådalen mot Småland. Då det nu gick upp för Stenbock att han fått andra motståndare än de han räknat med, fann han för gott att utrymma Skåne och ge sig iväg mot Halland.

Då svenskarna den 3 oktober befann sig i Kattarp, blev de överraskande angripna av den danska armén under befäl av Fredrik III. Enligt en källa skall Stenbock bittert ha anmärkt, att de sårade svenska ryttarna fått sina blessyrer på ryggen, - en talande erinran om att svenskarna nu lade "benen på ryggen". Genom denna träffning blev såväl Skåne som Halland befriade från det svenska krigsoket. Axel Urup övertog befälet av den skånska armén då Fredrik III återvände till sin huvudstad den 9 oktober. Den dansk-norska armen under Iver Krabbe stod vid samma tid i Bohuslän.

Det var den militära ställningen under senare delen av 1657. Kriget hade förts med växlande lycka sedan sommarens inledning, dock med övertag för den danska armén, förstärkt med skånska och halländska friskytteförband, efter träffningen vid Kattarp. Strategiskt sett var den dansk-skånska ställningen synnerligen gynnsam vid utgången av det första krigsåret.

I början av 1658 spreds alarmerande rapporter i Skåne om vad som höll på att hända i det danska moderlandet och att fredsunderhandlingar stod för dörren. Med hänsyn till den gynnsamma utgången av kriget i Skåne och att en dansk-norsk här fanns tillgänglig i norr fann man dock inte anledning till någon större oro. - Tyvärr, - med tanke på vad som nu vilade i det fördolda för stora delar av det skånska och blekingska folket.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


TRAGEDIN I ROSKILDE

Den danska nationalstaten amputeras, men SkåneIands folk tillförsäkras skriftligen rätten att "- blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheter -".

" - - så som och blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheter oturberade och obehindrade, så vijda de icke löpa eller strida contra leges fundamentales af Sveriges crono, medh hvilcke desse cederade landh och län till evärderlig tidh här effter incorporeras skole. - -

Utdrag ur 9:e artikeln av fredstraktaten i Roskilde den 26 februari 1658, utvisande de skånska landskapens framtida jurisdiktion.

Redan då Karl X Gustav steg iland på Själlands jord i februari 1658 började de första fredsunderhandlingarna. Den svenske kungen ställde dock upp så hårda villkor att de danska underhandlarna, Jochum Gersdorf och Christian Skeel, måste återvända till Köpenhamn för konsultationer med Fredrik III. Under det svenske kungen tog högkvarter i Torslunda Magle, ett par mil från Köpenhamn, återupptogs fredsunderhandlingarna i Taastrups prästgård den 16 februari och två dagar senare undertecknades här ett preliminärt fredsavtal.

På svensk sida deltog den danske överlöparen och landsförrädaren Corfitz Uldeld men då försedd med titeln svenskt geheimeråd och amiral Sten Bielke, med sina medhjälpare hovrådet Peter Julius Coyet och statssekreteraren Edvard Ehrensteen. På dansk sida fanns rikshovmästaren Jochum Gersdorf och riksrådet Christian Skeel. I egenskap av medlare fanns ytterligare två parter med vid bordet nämligen, Cromwells kanslisekreterare, engelsmannen Philip Meadowe och svenskarnas speciella skyddsmakt Frankrike, representerad av franske ambassadören chevalier de Terlon.

Det var förfärliga villkor som uppställdes för Danmark. I territoriellt avseende ställdes man inför att skilja de gamla riksdelarna Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondhjems län i Norge från det gamla moderlandet. I sin egenskap av förste kommissarie, yrkade Ulfeld på svenskarnas vägnar ursprungligen att hela Norge skulle avträdas! Dessutom krävde svenskarna Möen, Saltholm och Ven samt öarna i Kategatt och Kalö län på Jylland och slutligen också Island samt Ditmarsken och Delmenhorst och grevskapet Pinneberg i Holstein.

Kraven kan jämföras med Karl X Gustavs ursprungliga planer på Danmarks totala delning, sådana de yppade sig i hans brev den 3 augusti från huvudkvarteret i Wedel till protektorn von Friesendorff i England. Kungen avsåg att "för sig själv" behålla Skåne, Halland och Blekinge och av Norge Bohuslän och Trondhjems län samt Christiania med omgivande bygder. Norra Jylland, med undantag för vissa delar, erbjöd han Cromwell i England. Återstoden av Jylland, Fyn och hertigdömena i söder skulle hertigen av Gottorp få övertaga. Resterna av det urgamla danska riket kunde han "skänka" som "gåvor" till en eller annan förbunden eller utdela dem mellan "småfurstar". Var Själland skulle hamna under den auktionen låg i öppen dager. Som vi har sett av det föregående fick emellertid den svensk-tyske landsomstörtaren redan i inledningen ge upp planerna på att utplåna det danska riket. Vi kan vara helt övertygande om, att han gjorde det av tvång och i vetskap om, att Danmarks allierade Brandenburg och Österrike var på väg att sluta upp med aktivt militärt ingripande mot vettvillingens planer på totalt herravälde kring Östersjön.

Alla de sistnämnda kraven, således från yrkandet om hela Norge till yrkandena i Holstein, fick svenskarna lämna därhän under de avslutande förhandlingsdagarna mellan den 18 och den 26 februari. Detta trots att de framförts som oavvisliga krav. Bakom skymtar förvecklingar i form av Brandenburg och Österrike, som var på väg att sluta upp på Danmarks sida. Svenske kungen befann sig de här dagarna i tidsnöd av sådan art att han snabbast möjligt, till och med till priset av eftergifter, var beredd att underteckna fredsslutet i Roskilde. Svenskarna visste nämligen, genom uppsnappade depescher, att hjälpen till Danmark var omedelbart förestående!

Dessa ödesdigra februaridagar svävade tyvärr den danska riksledningen i okunnighet om, de viktiga förhandlingar som förts i Berlin under december månad 1657. Härigenom avtalades gemensamt uppträdande på Danmarks sida av Brandenburg och Österrike. I Köpenhamn kände man heller inte till något om den efterföljande alliansen i Berlin av den 5 februari 1658, om att 23000 man skulle sändas mot danska gränsen som hjälp mot det svenska strupgreppet. I kapp med tiden och på mindre än tre dagar lyckades svenskarna under hot genomföra förhandlingarna i Taastrup, vilka därefter under lika svår tidsnöd och till priset av stora eftergifter från svenskarnas sida stadfästes i Roskilde!

Tragedin i Roskilde var minst sagt enorm för Danmarks och Skånelands vidkommande. Med klarsynthet insåg Johan Gersdorf vad som skedde i de ödesdigra minuter han lade sin hand på pappret för underskrift. Det fanns i den stunden fog för Gersdorf, att citera kejsar Neros bevingade ord när denne skulle underteckna en dödsdömds avrättningsorder. - "Quam vellem nescire litteras", - "Jag önskar att jag inte kunde skriva"! Det berättas, att Gersdorf i samband med sin underskrift viskade just denna latinska sentens till Meadowe. Hundratusenden i de nyerövrade landskapen skulle samfällt i den stunden ha ställt sig bakom uttalandet, om de givits någon som helst möjlighet till detta. Men det som skedde i Roskilde var förborgat för det folk som direkt berördes av dessa pennstreck. Deras talan fördes av ingen. Det var heller inte någon som frågade efter deras mening eller hur de skulle uppleva budskapet, att den sekelärvda fienden äntligen lyckats i sitt uppsåt. Den 26 februari 1658 kan därför betecknas som en katastrofdag i mer än ett avseende. Det var också den dagen Skånelands folk överläts av sitt gamla moderland, trots alla de offer man i århundraden staplat för att få leva i fred inom sina landamären.

Den dagen blev även en av orsakerna till Danmarks tillbakagång. Det säger sig självt eftersom riket delades på mitten. Skåneiand var mer än ett gränsland, snarare ett huvudland, mer än Jylland någonsin var.

Danmark överlät dock inte sina östansundska länder helt utan villkor. Det visade sig nämligen, att svenskarna inte kunde vinna, de i förhållande till moderlandet stora landavträdelserna utan förbehåll. Efter de danska yrkandena tillkom nämligen fördragets artikel 9, vilken tillförsäkrade folket i de erövrade danska provinserna rätten att förbliva vid sina ursprungliga privilegier samt dansk lag och kyrkoordning. Svenske kungen utfäste sig vid fredsslutet, snarare att öka än förminska dessa i skriftlig form utlovade rättigheter. I hävderna kan man emellertid finna åtskilliga exempel på att avtal och svenska makthavare vid den här tiden, enbart var till för en av parterna nämligen, den starkaste och slugaste och mest skrupelfrie.

Artikelns bestämmelser i dessa avseenden karakteriseras av svenska eftergifter med jämförelse av Taastruptraktatens ursprungliga lydelse enligt 13 §. På grund av oenighet i denna och ett par andra frågor var förhandlingarna i Roskilde till och med i fara att avbrytas. Svenskarna avsåg med sitt förslag till skrivning att skärpa de rättigheter, som utlovades folket i det östansundska Danmark. Franske medlaren Terlon ingrep och lyckades förmå svenskarna att acceptera de danska kraven som gick ut på att invånarna skulle få "blifva vidh deres vanlige rätt - - -" etc. Vidare enades man om ett tillägg på danskt yrkande som fick texten, "Kungl. Maj:ts i Sverige nådigste benägenhet snarare deras villkor att förbättra än förringa". Den avgörande faktorn bakom de svenska eftergifterna beträffande Skånelands politiska status, kan sökas i den kapplöpning med tiden som förhandlingarna fördes i. Eftergifterna kunde med tiden komma att förändras i sådan grad, att de till sin natur inte blev något annat än några skrivna ord på ett papper, utan förpliktelse för den part som gick med på denna papperseftergift. Sveket mot Skånelands folk började redan innan namnteckningarna kommit på pränt i Roskilde och där bakom skymtar beprövade män med erfarenhet att bryta avtal, män utan samvetsbetänkligheter som den före detta pfalzgreven, den danske landsförrädaren Korfitz Ulfeid, som arbetade helt i egen sak, och inte att förglömma den rovgiriga svenska högadeln här representerad av Sten Bielke.

Roskildefreden, egentligen en frukt av rent romanlika förlopp, försatte troligen stora delar av Europa i förundran över hur något sådant kunde hända. Skånelands folk å andra sidan, behövde tid för att sansa sig efter en sådan egendomlig och helt oväntad regeringsförändring, som för det vanliga folket måste ha upplevts som uppvaknandet efter en ond dröm. Hundratusentals danskar eller Skåneländare tvingades då byta nationalitet över en natt. De som inte lät sig tvingas kom att utöka redan befintliga friskytteskaror av okuvliga motståndsmän, vilka därmed i mer än en bemärkelse blev skottavlor för landets nya makthavare i såväl förfluten som nuvarande tid.

Bestörtningen i Skåne måste ha varit obeskrivlig, delvis beroende på att 1657 års krigföring i landskapet varit förhållandevis förmånlig för de danskskånska styrkorna. Men till stor del kan den säkert spåras i rädslan för framtiden under en månghundraårig förtryckare. Man har därför full förståelse för den skånske prästman som då han fick kännedom om fredsslutets följder helt spontant skrev i sin kyrkobok: "Gud förbarme sig över oss!"

Prästmannens farhågor skulle också mycket snart komma att besannas. Kanske hade han Predikarens ord i minnet: "Ytterligare såg jag under solen att på domarsätet rådde orättfärdighet, och på rättfärdighetens säte orättfärdighet.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


FREDSTRAKTATEN

TRAKTATEN MELLAN DANMARK - NORGE OCH SVERIGE Undertecknad i Roskilde den 26 februari 1658.

Trods disse gode Grunde besluttede det svenske Rigsraad dog at kaste sig over Polen. Men Maalet var det samme, nemlig Østersøherredømmet, som skulde stabiliseres og øges ved Erobringer i Preussen
Efter en Rigsdagsbekræftelse i April 55 aabnedes det svenske Angreb d. 11. Juli 55. Hermed gik Kampen om Østersøen ind i en afgørende Fase. Og det er værd her at fastslaa, at man baade i Danmark og Holland i Løbet af foraaret blev bekendt med det svenske Rigsraads Overvejelser, altsaa om de gode Grunde til at angribe Danmark
Med det svenske Angreb paa Polen var Danmark Paa ingen Maade befriet for den svenske Fare, selvom det fik et Pusterum. Tværtimod, Fremtiden tegnede sig mørk. Vandt Sverige Sejr i Polen, vidste man, at Turen kom til Danmark. Og trak Krigen ud, risikerede man et Angreb som i 1643, om ikke andet saa for at skaffe den svenske Hær Kvarterer, naar Polen var udspist. En saadan Frygt sad Danskerne dybt i Blodet, og den viste sig særdeles velbegrundet som vi senere saa i 1658.


Bakgrund till krigsförklaringen den 1 juni 1657 av museiinspektör Finn Askgaard, Köpenhamn.


Handlingen är i ursprungligt skick utskriven på papper. Den 24 mars 1658 uppsattes ett ratifikationsdokument på pergament, med svenske kungens och hans aderton riksråds sigill och underskrifter.

"Dens stormechtigste högborne furste och herres. herr Carl Gustafs medh Gudz nåde Sveriges, Göthes och Wendes konungs, storfurstes till Finlandh, hertigs udi Estlandh, Carelen, Bremen, Verden, Stettin, Pommern, Cassuben och Wenden, furstes till Rügen, herres öfver Ingermanlandh och Wismar, så och pfaltzgrefves vidh Rhein i Beyern, till Gülich, Cleve och Bergen hertigs etc., vår allernådigste konungs och herres fullmächtige commissarier, vij underskrefne Corfitz, grefve aff Uhlefeldt, herre till Gratlitz och Hersmannitz, riddare, högstbemälte Kon. Mat.s geheme rådh, Steeno Bielke, frijherre till Korppo, herre till Gäddeholm, Grässön och Tånga, högstbemälte Kon. Mat.s och dess rijkes rådh, admiral och admiralitetzrådh, giöre härmedh vitterligit: Att effter som nu en tidh bortåth någre missförståndh och irringar äre upvuxne emillan högstbemälte Hans Kon. Mat. och Sveriges crono på den ene och den stormechtigste högborne furste och herre, herr Friderich den tridie, Danmarckes, Norges, Wendes och Gottes konung, hertig uthi Slesvig, Holsteen, Stormarn och Ditmarschen, grefve uthi Oldenburg och Delmenhorst, och Danmarcks crono på den andra sidan, hvilcke alle på sidlychtone så vida äre uthbrustne, att de hafve af sigh födt och itändt den nu sväfvande feigde och vapnskifte, Theres Mat. Mat. och thesse låflige rijken emillan till ingen ringa begge rijkernes och deres undersåtares och inbyggiares skada, afsaaknadh, hinder och fördärf, så hafver först den stormechtigste högborne furste og herre, herr Ludvigh den fiorttonde, christligste konung i Franckrijke och Navarra, såsom och sedan den durchleuchtigste herre Protecteuren aff Engelandh, Skottlandh och Irlandh af synnerligh affection till begge sigh emillan stridande konungar och desse låflige rijken, funnit gått att sökia möyelige medell, där igenom thenne itände och kringh sigh frätande krigslåga i thesse nordiske rijken kunde släckias och dämpas, och i samma stadh fridh, rooligheet, vänskap och gått förtroende åther stifftas och uprättas igen, där medh all ytterligare olycko att förekomma, till hvilcken ända både Hans Mat. till Franckrijke, som Hans Högheet Protecteuren i Engelandh deres extraordinaries afgesandter till begge Deres Mat. Mat. i Sverige och Danmarck affärdat medh ordre att remonstrera begge Deres Mat. Mat. christenheetenes tillståndh och fahran, som af detta inbördes kriget dem kunde öfver hufvudet hängia; till att styrkia så mycket mera och förmana till förlijkning och freedlige consilia, såsom och tillbiudes deres herrers och principalers underhandling och interposition, där medh så mycket mere att kunna befrämia dette låflige fridzvärckedh.

Hvarföre och Hans Mat., vår nådigste konung och herre, så väl bevecht af Hans Mat. i Franckrijke och Hans Högheets Protecteuren i Engelandh inrådande, som af sin egen begärligheet och åstundan, att släckia och dämpa denne krigslågan, och att niuta och conservera fridh och rooligheet innom alle dess rijksgräntzer, så och förtrooligh vänskap och gått förståndh medh alle dess naboer och grannar, enkannerligen medh Danmarck och Nårie, som uthi vidlyftige gräntzer och månge andre måttor mycken gemenskap hafve medh Sveriges rijke, hafver låtit sigh dess bundzförvandters vänlige rådh och underhandling behaga. Och såsom nu ändtligen Hans Mat. i Danmarck i lijka måtto sin benägenheet genom Hans Högheets Protecteurens hoos sigh varande extraordinarie affgesandter därtill hafver förklarat, är där på fölgdt, att ett möthe först i Rudköping på LangeIand emillan begge rijkernes commissarier och fullmechtige är bevilliat och forafskedat vordet. Men såsom imedlertidh Hans Mat., vår allernådigste konung och herre, fullfölliandes och nyttiandes sine vapens lycka medh hela armeen avancerade öfver Langelandh till Lalandh och Falster, och for den skull de danske commissarier äre förorsakade vordne att tillijka medh Hans Högheets Protectorens affgesandte mötha Hans Kon. Mat. vidh Vordingborgh här på Seelandh; så hafver Hans Kon. Mat. till att bevijsa sin benägenheet till fridh och enigheet icke velat denne lägenheet förbijgå, uthan oss till sine commissarier på sine och sitt rijkes vägnar förordnat och medh tillbörlig fullmacht förseedt hvaruppå vij föreskrefne äre kombne till möthes medh högstbemelte Hans Mat.s och Danmarcks rijkes rådh och fullmechtige commissarier, de edle, välborne och välbyrdige her Jochim Gerstorff till Tundbyholm, riddare, rijkshoffmäster och befallningsman öfver Bornholm, och Christian Skiel till Fusinge, befallningsman öfver Tryggevälde. Och sedan vij hvars annars fullmacht och procuratoria hade öfverseedt, richtige och nöyachtige befunnet och på begge sijdor förväxlat och öfverlefrerat, tå äre vij i then helige Treefaldigheets nampn tillsammanträdde och hafve på sielve tractaten en begynnelse giordt. Och ändoch de danske commissarier, till bättre informera sigh om deres herres villia och ytterligare förklaring öfver aff oss då foreslagne puncter' äre till Kiöpenhampn förreste, så är lijkväl dermedh tractaten icke abrumperadh, emädan de uthlåfvade att vela medh dedh forderligste oss mötha på någon beqvemb orth igen, hvilcked ochså skedde, idedh de sigh först hoos Hans Kon. Mat., vår allernådigste konung och herre, i hufvudqvarteret Torslundamagle och sedan i byen Tostrup därsammastädes medh oss begyndte fredzhandelen att continuera infunnit hafve, hvarest vij medh den christligste kongens i Franckrijkes och Navarrens rådh och ordinarie ambassadeur vidh Kon. Mat., i Sverige hoff, den välborne herre Hugo Terlon, riddare aff St. Johan i Hierusalem, såsom och Hans Högheets Protecteurens commissarius och extraordinarie affgesandter till Hans Mat. i Dannemarck, den välborne herr Philip Medow, medh högste flijt hafve öfverlagdt och examineradt de strijder och tvister, som rijken hafve varit emillan, betänckt all medelI och vägar dem att bijläggia, och en godh varachtig och förtrolig vänskap igen att stiffta och uprätta, hvaruthinnan åfvanbemelte mediatorer på deres principalers vägnar deres högste flijt, förståndh, dexteritet, mödo och arbethe så länge oförtrutet hafve användt, att vij på lychtone oss emillan äre på Deres Mat.s Mat.s, våre allernådigste konungars, deres successorers och cronornes Sveriges och Danmarcks vägnar öfver visse puncter föreente och förlijkte, hvilke nu här i Roskild genom Gudz nåde medh gemen samtycke af begge sijdors commissarier bättre utharbetade, uthi viss form satte och vijdare deducerade äre, där medh all stridh och irringar uthi framtijden att förekomma på sätt och vijss, som effterföllier:

1. Först skall emillan begge Deres Mat. Mat., deres sucessorer, rijken, länder, rådh, tiänare, undersåtare och inbyggiare i Sverige, Danmarck och Nårie vara en stadigh, evigvarande och oigenkallelig fridh, således att här effter allt missförståndh, ovillia, tvädrächt, oenigheet, fijendskap, krigh och feigde uphäfves och ändas, jemväl och hvadh å begge sijdor så väl förr som uthi varande örlogs tidh kan vara föreluppit, förmedelst en general och till alle sigh sträckiande amnistie alldeles förgäthes och aldrig någonsin mere ihugkommas eller påörckias; och theremoth och i stället igen oprättas, stifftas och erhållas stadig vänskap, gått förtroende, eenigheet och trogen naboerskap, så att den ene parten dens andres gagn och bästa medh ordh og gerningar lijka som sitt eget befordrar och försvarar, och hvadh som hälst then andres person, regering, rijken, landh och undersåtare kan vara för när och till skada, thed sökia att affvända och så mycket möyeligit är förhindra.

2. Och på dedh sådant desto bättre måtte skee och godh förtrooligheet underhållas emillan begge Deres Mat. Mat. och rijken Sverige och Danmarck, skole på begge sijdor renuncieras och uphäfvas alle de alliancer och förbundh medh andre potentater, konungar, furstar, estater och republiquer, ehvem the vara kunne, ingångne och opprättade enthera parten till præjuditz och förfång; såsom och effter denne dagh ingen alliance giöres af den ene emoth den andre eller den andres fijende uthi någon måtto eller under hvariehanda prætext och förevandt assisteras och understödias.

3. Till samme ände är oss emillan förafskeedat, belefvat och på begge sijdor uthlåfvat, att icke tillstädia någon främmande fijendtlig örlogsflotta, ehvo den och vara kan, att passera och löpa genom Sundet eller Beldt in uthi Östersiön, uthan dedh sökia, hvar å sin sijda, effter all möyeligheet att förhindra och afväria.

4. Dedh är och förafskedat och beslutit, att alle the skepp, Hans Kon. Mat. i Sverige, dess undersåtare och the, som byggia och boo i Sverige eller där under sorterande provincier, landh och städher, ingen undantagandes, tillhörige, bevärde och obevärde, små och store, med hvadh godz de innehafva, uthan åthskillnadh, icke allenast skole vara uthi Öresundh och Beldt frije och exempte för all tull, inquisitioner, visitationer, anhållningar eller andre molester och besvär, de hafva nampn huru de hafva eller erdichtas kunne, uthan och icke vara skyldige eller bundne till att hafva eller vijsa några certificationer på innehafvande varur, allenast dee på Kon. Mat.s af Danmarck tullbodh i Helsingör och Nyborgh richtigt siöpas fremtee och upvijse. Men medh dedh godz och de varur, Hans Kon. Mat., dess successorer, undersåtare och inbyggiare uthi Sverige och alle där underliggiande provincier, länder och städer tillhöre, och uthi fremmande skepp lastade och skeppade äre, förhålles häreffter, hvadh certificationerne vidhkommer, såsom för detta effter Brömsebroes pacters innehåldh, således att när the uppvijsa allenast sine richtige certificationer, då uthan hinder, uppehåldning, förbuudh eller tulltächt i någon måtto genom Öresundh och Beldt frije till och ifrån passera skole, men dedh' svenske godz, uthi fremmande skepp inlastadt, som icke kan framvijsa sin rätta certification, skall tulltächten uthi Sundet och Beldt vara underkastadt.

5. Efftersom Hans Kon. Mat. i Sverige sigh uthi denne feigde hafver bemächtigat och genom vapnen tillvälladt äthskillige Kon. Mat.s i Danmarck landh, provincier och öyar och därpå varande fästningar och städer och dem jure belli nu besitter, så hafver Kon. Mat. i Danmarck bevilliat och samtycht på sin, sine successorer, Danmark och Norges kunungars och cronors vägnar, både till satisfaction och vederlagh emoth de occuperade länders restitution, såsom och till vedergällning för den genom detta krigedh Kon. Mat. och cronan Sverige tillfogade skada och förorsakade märckelige omkåstnader, jämväl och att undanvijka större vidlyftigheeter, at afstå och afträda till Hans Kon. Mat., dess successorer, Sveriges konungar och crono, provincierne Hallandh, - som för detta cronan Sverige till försäkring hafver varit inrymbd - Skåne, Blekinge, Bornholm medh alle till bemälte provincier, landh och lähn liggiande städer, slått och fästningar, öyar, skiär, högheeter, herligheeter, jurisdictioner, andelige och verldzlige, skatter, ingiälder, tuller, räntor och rättigheeter till landz och vatten, såsom Danmarcks och Nåries konungar them åthniutit och besuttit hafve, att föllia här effter Hans Kon. Mat., thess successorer och Sveriges crono till evärdeligh opåtaldt possession och egendomb.

6. Sammaledes cederes Kon. Mat. och cronan Sverige aff Kon. Mat. och cronan Danmarck Bahus slått och lähn sampt Trundhiems gårdh och lähn medh alle underliggiande städer, slått och fästningar sampt andelige och verdzlige godz, lähn och appertinentier, som därtill medh rätte hörer och för detta lydt och hördt hafver, till landz och vattn, att incorporeras Sveriges crono till evärdeligh possession och egendomb, efftersom här uppå så väl som uppå de andre cederade och uthi nästföregående articul oppreppade landh och provincier särdeles författade cessionsbrefven, aff Kon. Mat. och Danmarcks rijkes rådh underskrefne och förseglade, vijdare uthvijse.

7. Renuncierar och afstår desslijkes till Kon. Mat., dess successorer och cronan Sverige Hans Kon. Mat., dess successorer och cronan Danmarck all den jurisdiction och rättigheet, andelig och verldzlig, så vijda han hafver på de godzen i furstendömet Rügen

8. Och skole alle the af adell, som uthi de cederade provincier, land och lähn godz hafve och där boendes äre, vara plichtige att göra Hans Kon. Mat., dess successorer och Sveriges crono theres huldheets eedh och sig till lydno, troohet och tiänst obligera, såsom the Danmarcks konungar för detta skyldige varit hafve. I lijka måtto skole alle andre i bemälte provincier boende, andelige och verldzlige, borgare och bönder, effter denne dagh Kon. Mat., dess successorer och cronan Sverige allena och evärdeligen vara förobligerade, och alle probster och prester föllia den biskop eller superintendent och consistorium, som Kon. Mat. i Sverige dem förordnandes varder.

9. Deremoth är på Kon. Mat.s och Sveriges cronos vägnar låfvat och tillsagdt, att alle ständer, adell och oadell, andelige och verldzlige, borgare och bönder, uthi the vidh desse tractater cederade länder och lähn i Danmarck och Nårie skole behålla deres godz och egendomb, som dem anten genom artf, kiöp, bythe eller pant för krigedh, antingen aff cronan eller privatis sigh emillan, medh rätta tillkommer, och här effter mechtige vara, dem att besittia, nyttia, bruka och behålla, jemväl dem att försällia och sigh afhända som tillförne, så som och blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheter oturberade och obehindrade, så vijda de icke löpa eller strida contra leges fundamentales af Sveriges crono, medh hvilcke desse cederade landh och lähn till evärdelig tidh här effter incorporeras skole. Och på dedh man må förnimma Kon. Mat.s i Sverige nådigste benägenheet, snarare deres vilckor att forbättra än förringa, är tillsagdt, att alle, så adell som oadell, hvilcke sigh under Kon. Mat.s och crones Sveriges jurisdiction alldeles begifve, må åthniuta medh de infödde Svenske lijka tillträde till beneficia och honores.

10. Thed är och therhoos aftaldt, att när fästningerne och landen inrymmes Kon. Mat. i Sveriges fullmechtige, att då tillijka hvadh effterrättelse och documenter, som finnas vidh handen om ländernes och däri liggiande godzens lägenheeter, räntor och ingiäldh, så och om gräntzorne, råmärchen och byeskillnaden, sampt hvadh justitien angår, sådane skrifter, jordeböcker och underrättelser tillijka öfverantvardas skole. Och sedan medh det förste förordnas visse fullmechtige, två eller tree på både sijdor, som kunne besichtiga, åthskillia och adjustera alle gräntzer, råmärcken och tvister emillan de af trädde och inrymbde och därnäst belägne behåldne provincier och lähn, på dedh all träta och missförståndh desto beqvämare måtte förebyggias, och hvar i roo niuta dedh han är berättigadh till.

11. Hans Kon. Mat. af Sverige skall och restitueras alle de landh og platzer, som uthi varande feigde äre blefne occuperade och cronan Sverige afhändigade, ehvar de och kunne vara belägne; så väl som och de tree svenske skiepp, som vidh krigets begynnelse uthi Sundet äre blefne anhåldne, skole effter certifications lydelse medh deres lading eller dess billige värde i lijka måtto blifve restituerade. Så är och på begge sijdor bevilliat, att alle the prijser, som förmedelst uthgifne commissioner kunne vara tagne, och för det Torstrupske fördragedh icke äre inbrachte, skole de res ägare igen restitueres. Hvadh annat godz och mobilier effter den tidh ifrån den ene eller andre partens undersåtare till vattn och landh kan afhänd vara, som icke för åfvanbemelte fördragh af Kon. Kon. Mat. Mat. till Sverige och Danmarck kan vara doneradt eller bortgifvit, skall deslijkest igen gifvas och lefreras.

12. Här emoth afstår Kon. Mat., dess successorer och cronan Sverige till Kon. Mat., dess successorer och cronan Danmarck all den rättigheet, som Hans Mat. jure belli kan hafva till alla de fästningar, skantzar, öyar, provincier, städer och territoria, som Hans Mat. uthi detta krigh förmedelst dess vappn hafver inbekommit, särdeles de provincier Seelandh, Lalandh, Falster och Langelandh medh festningen Naschov, item Fühnen, JütIandh, Schlesvig, Holstein, Stormarn och Ditmarschen medh festningen Friederichsudde, Hallskantz, hused och grefveskapedh Pinnenberg, så och öyarne Als och Arröö medh de furstlige husen Sönderborg och Norborg sampt alle uthi desse tvenne konungerijken Danmarck och Nårie, så väl som uthi bemälte furstendömen och där under hörige provincier och öyer, occuperade städer, fästningar, skantzar, lähn, adelige huusen och territoria, ehwadh nampn de hafva kunne, och icke i detta fördragh per expressum äre undantagne; och skole de, sedan dee effter detta fördrags innehåldh igen äre öfverlefrerade, medh alle deres appertinentier och rättigheeter föllia Kon. Mat., dess successorer och Danmarcks crono, obehindrade i alla måtto.

13. I lijka måtto afstår Hans Kon. Mat. för sigh, dess successorer och cronan Sverige alle de rättigheeter och prætensioner, som Hans Kon. Mat. ratione ducatus Bremensis hafver eller kan hafva uppå grefveskaped Delmenhorst och Ditmarschen, och den till Kon. Mat. aff Danmarck, dess successorer och hertigerne aff huset Holstein, kungelige och gottorpische linie, cederar och affträder, så att Kon. Mat. af Sverige och dess successorer aldrig något åtaal där uppå vijdare hafva skole. Och där Hans Kon. Mat. till Sverige skulle hafva ratione dicti ducatus Bremensis någon prætension på något adeligit godz i Holsteen, cederes sådant sammalunda här medh och låfves att de documenter, som förhanden och hijthörande äro, skole Hans Kon. Mat. i Danmarck och huset Holstein, konunglige och gottorpische linien, extraderas.

14. Och såsom fästningarne på begge sijdor, så väl de som uthi detta krigh äre blefne eröfrade, som andre, som uthi krafft af detta fridzfördraget afståås, blotta och uthan stycken, ammunition och provision öfverlefreras skole, altså är där vidh förafskeedat och aftaalt, att bönderne uthi de lähn, hvarest sådane fästningar äre belägne, skole plichtige vara samma stycken, munition och provision till stranden att framföra, hvarest de bäst och lägligst kunne blifve inskeppade och afförde.

15. Der jämpte är och beslutit, belefvat och aftalt, att uthi fästningarne, som af den ene eller andre parten afståås och inrymmes, visse rum deputerade varde, hvarest den, som fästningen eller orthen afträder, sin ammunition och provision uthi säkert behåldh och förvaring hafva kunde, intill dess det beqvämligen dädan kan bortfördt och affhämptadt blifva.

16. Och på dedh medh evacuationen och förväxlingen af åfvanbenämbde provincier, städer och fästningar deste richtigare på den ene och andre sijdan kan tillgåå, äre begge parterne däröfver således föreente, att så snart de tu tusende ryttare - som Kon. Mat. i Sverige här medh uthaf Kon. Mat. i Danmarck uthlåfvadt är att öfverlåtes - äro lefrerade, den svenske armée strax uthur Seeland marchera skall, och därpå Helsingborg den 27. Februarij, Landzcrona den 28. ejusdem, Malmö den 1. Martij öfverlefreras, jemväl skall den 4. ejusdem Christianstadh til Kon. Mat.s i Sverige fullmechtige och samma dagh Naschov till Kon. Mat.s i Danmarck commissarier affträdes, på hvilcken tidh den svenske armée af Lalandh, Falster och Langelandh skall utföras. Den 15. Martij skall Christianopel och resten af Blekinge medh Bornholm, såframpt det möyeligit och vederleken tillstädier, så och Bahuus den 18. ejusdem inrymmes. Den l. May skall Tronhiem, Jemptelandh och Bremervöhrde så väl som alle andre platzer, som Hans Mat. i Danmarck i denne feigde kan hafva occuperat, ehvarest de belägne äre, Kon. Mat.s i Sverige commissarier restitueras, hvar emoth Kon. Mat.s i Sverige hela armée på samma dagh af Fyhnen, Juthlandt, Schlesvig, Holsteen, Stormarn och Ditmarschen sampt underliggiande öyar, fästningar, skantzar och adelige huuss, ehvadh nampn de hafva kunne, begynna att uthmarchera, och fästningarne Fredrichsudde, Pinnenberg, Hallskantz sampt alle andre platzer, ehvarest de och äre belägne, som uthi Kon. Mat.s i Sverige våldh i denne feigde kunne vara kåmbne, till samma dagh, den 1. May, uthi de kongl. danske fullmechtiges händer lefreres. Skall och så på samma tidh insulen Als medh Sönnerborg och Norborg deres rätte herre cederes och inrymmes, så och därsom något annat kunde finnas uthi åfvanbemelde rijken, provincier, furstendöme och öyar på enthere sijdan intaget och eröfradt, skall sådant allt quiteras, lijka som dedh här expresse infördt voro, och den, som det tillförenne tillhördt hafver, afträdas och öfverlefreras.

17. Och på dedh när uthväxlingen af fästningarne skeer eller krigsfolkedh af städerne och provincierne på bemelte terminer uthföres, invåhnerne ingen gevaldt eller öfvervåldh må vederfaras, skall på begge sijdor commissarier vara tillstädes, som gått inseende där medh hafve, att undersåtarne inthed medh våldh ifrån tages eller något otillbörligt anmodas. Och såsom den svensche arméen, så länge den här uthi landet blifver, nödvändigt underhåldh gifves måste, altså skall den och under godh ordre och disciplin hållas, således att undersåtarne ifrån den dagh, fredhen sluthen är, inthed mera anthen medh brandskattningar eller andre krigsbesvär, ehvadh nampn de hafva kunne, affpressas eller affordras skall, än hvadh krigsfolckedh till deres nödtårfftige underhåldh effter den ordinance, som aff commissarierne på begge sidor därom kan göras, så länge de äre här uthi rijkedh, behöfver.

18. Hvad tillförenne förmäldt är om landens restitution och inrymmande på de föreschrefne terminer, skall förståås effter landz lagh, således att de, som lähnen nu bisittia, skole inkåmpsten däraf niuta intill Philippi Jacobi dagh nästkommande, så och restancen däraf uppbära ifrån bemelte Philippi Jacobi 1657 till anno 1658; doch så att hvadh, som ey strax kan afläggias, då tidh och respit gifve, dedh på visse terminer att betala.

19. Desslijkest skole alle fångar på begge sidor, höge och låge, aff hvadh ståndh och condition de vara kunde, föruthan någon rantzon strax ledige och löse gifvas, doch hvadh theres kåst angår, effter billigheet betala.

20. Alla the undersåtare eller inbyggiare, som af åfvanbemelte cederade länder och provincier lust hafve till at flyttia till andres städher och orther, dem må sådant ståå fritt, doch att det skeer effter landets lagh och städernes, thedan de flyttie, privilegier. Men hvadh thed godz anlanger, som i städerne inflychtadh är vidh desse krigstijder, dedh må ägaren obelastadt och obehindrat åter uthföra.

21. Dee förre fördragen, nemligen dedh Stettiniske, Siöredske och Bromsebroiske, som emillan desse låflige konungarijken äre uprättade vordne, skola blifva aldeles och uthi alle deres articlar oförkränckte och uthi deres fulla krafft och vigeur, som de för denne feigdens begynnelse varit hafve och lijka som voro de ordh ifrån ordh här införde, så vijda de förmedelst denne tractat express icke förandrade äre.

22. Hans Kon. Mat. aff Danmarck skall gifva Hans Furstl. Durchl. aff Schlesvig, Holstein, Gottorp effter billigheet contentament, hvarom begge parters, Hans Kon. Mat.s i Danmarck och Hans Furstl. Durchl.s commissarier tractera skole, doch så att sluthed därpå skeer innan den 2. Maij.

23. Der jempte och hvadh uthi denne feigd månde vara händt och förelupit, som emillan Hans Kon. Mat. och cronan Danmarck och Hans Furstl. Durchl. aff Schlesvig, Holstein, Gottorp i een måtto och annan kunde förorsaka något misshaagh och missförståndh, eller af Kon. Mat. i Danmarck och Hans Furstl. Durchl. antingen emoth hvar andra siälfva eller hvars annars ministri, tjänare och undersåtare annorledes än väl uthtydas, alt det samme skall effter denne dagh aldrig till någons förfång och besvär ihugkommit och påörckiat, uthan genom detta fredzfördraget på begge sijdor aldeles bijlagdt, förglömdt och uphävit vara.

24. Låfves och här medh, att her Corfitz, grefve af Uhlefeldt, innan den 2. April uthi innevarande år till allt sitt godz både i Danmarck och Nårie, lööse och faste, skall restitueras, jämväl och för all lijdin skada nöyachtig vederlagh och satisfaction innan St. Johannis dagh nästkommande niuta; och honom sampt hans grefvinna, svärmoder, barn, vänner och tiänare fritt skall ståå att byggia och boo uthi Danmarck frij och säker, hvarest honom och dem sielfve lyster och behagar. De lähn, som grefve Uhlefeldt och hans sohn, nemblig Hirsholm, Muncekelin och St. Hans closter uthi Nårie, medh förlähnt hafver varit, hafve de effter förlähningsbrefven att niuta och behålla; och skall i lijka måtto hans gemåhi hennes tillbörlige titul fullkomligen restitueradt varda.

25. Hvilcke kongar eller republiquer, potentater eller furstar, som begäre uthi denne fridh att innesluthas, de hafve dedh hoos begge konungar att sökia.

26. Är och samtyckt, att dedh Jus feciale och danske manifestedh skall igen affskaffas och icke mera upplagdt eller försåldt blifva.

27. Att nu alt detta uthi ordh och gärning, som föreskrifvit står, skall och må på begge sijdor tryggeligen, trooligen, uprichtligen och väl nu och i framtijden hållas och effterkommas, tij är lofvat och tillsagdt, att desse våre vänlige upprättade pacter och fördragh skole af begge rijkernes konungar, konung Carl Gustaf i Sverige og konungh Friederich den tridie i Danmarck, medh egen hand og secret stadfästade och confirmerade, och till yttermere förvaring af begge rijkernes rådh underskrefne och medh deres egne insegel befästade varda.

28. Så är och låfvat och föraffskeedat, att een af rixens rådh och een secreterare på hvarie sijda uthi Helsingeör skole möthas åth den 2. April hafvandes medh sigh desse förbemelte pacters ratification, medh begge sijdors handh och segel effter den form, som här aftaldt är, stadfästade och bekräfftade, så väl som the Danske hafve medh sigh cessionsbrefven uppå Hallandh, Bleking, Skåne, Bornholm, Bahuus och Trundhiem och dem de svenske commissarier på samma tidh öfverlefrera till fridens och slutne fördragets styrckio, stadfästelse och effterfolgdh.

Till yttermera visso och högre förvaring, att dette således af oss, som förbemält står, i alla sine punchter är giordt, afftaldt, förafskedat och beslutit, och skall på Kon. Mat.s, vår allernådigste konungs och Sveriges cronos sida trooligen, fast och oryggeligen hållit och effterkommit varda, och ratificationen därnäst till föreskrefne dagh skaffas tillhanda och öfverantvardas, dij hafve vi detta medh egne händer underskrifvit och våre signeten undertrycht, begärandes där hoos af Hans Kon. Mat.s i Franckrijke och Hans Högheets Protecteuren i Engelandh respective ordinarie ambassadeur och extraordinarie affgesandter som mediateurer vidh denne fridz tractat, att the till mere styrckio och fastare vittnesbördh detta medh oss underskrifva och försägla ville.


Actum uthi Roskildh den 26. Februarij anno 1658.

Le chevalier de Terlon. Ph. Meadowe.

Corfitz greffue aff Wllfeldt. Sten Bielke.


En av namnteckningarna under fredsdokumentet ger särskild anledning till eftertanke, "Corfitz greffue aff Wllfeldt", en före detta dansk adelsman, befryndad med det danska kungahuset, nu i svensk lakejtjänst, en av pådrivarna till den stundande katastrofen för Skåneland. Vilken sadism kan inte spåras i den svenske kungens drag, att som förhandlare skicka fram denne landsförrädare mot sina forna landsmän. Ulfeld tog tillfället i akt att hämnas på sina motståndare i Danmark, i första hand för personlig vinnings skull. Mot den bakgrunden och vad som i övrigt ledde till katastrofen ter sig det hela, som ett spel där tillfälligheterna avgjorde kampen och i det spelet var Ulfelds bricka sannolikt av större värde än vad samtiden och vi kan ana. Tillfälligheterna skulle inom ett par tre årtionden betyda plågsam död och sadistiskt förtryck för stora delar av Skånelands folk. Tillfälligheterna skulle också komma att utlösa en befrielsekamp mot förtrycket, som enbart kunde hejdas med folkdråp i den formen att nära fyrtio procent av Skånelands befolkning fick släppa till sina liv eller fly till Danmark. All opposition slogs ner på våldsamt och brutalt sätt, med tillämpande av brutala och sadistiska avrättningsmetoder. Kampen slutade inte förrän den siste motståndsmannen mött sina bödlar en bit in på 1700-talet.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


LANDSFÖRRÄDAREN

Corfitz Ulfeld - en livskurva med svindlande höjder, djupa dalar, förnedring och undergång.

"När de odödliga gudarna vill straffa en brottsling, händer det att de ger honom framgång och ostrafflighet till en tid, för att slaget sedan skall drabba desto hårdare."

Gaius Julius Caesar 100-44 F

Caesars bevingade ord har varit och kommer alltid att vara lika aktuella. Säkert kan Corfitz Ulfeld i sin himmel bekräfta dem. Hans livskurva beskrev svindlande höjder och djupa dalar. Till sist, likt ett jagat djur, utandades denne Judas sin sista suck vid floden Rehn.

En del av Ulfelds "framgång och ostrafflighet" svarade den svenske kungen Karl X Gustav för, men inte heller dennes gärningar skulle förbli ostraffade.

Efter det Ulfeldt sopat Danmarks stoft av sina fötter fick han fristad och upphöjelse i det svenska etablissemanget. En för den svenska saken mera hängiven intrigant fanns nog inte vid den här tiden. Intrigerna gällde hans danska fädernesland. År efter år arbetade han för att uppvigla den svenska regeringen mot Danmark. Hans ord föll i god jordmån när Karl Gustav blivit kung i Sverige. "Kaka söker maka", här uppstod en konstellation av två människor, av samma skrot och korn. Det gemensamma var, att ord och avtal inte behövde räcka längre än för stunden.

Det är därför ingen tillfällighet att Ulfeld sattes in som huvudman vid fredsförhandlingarna i Taastrup och Roskilde. Ulfeld förhandlade inte bara på den svenske kungens vägnar, utan framför allt på sina egna, mot det fädernesland han nu hatade av hela sitt hjärta. Den delen av resultatet, som innebar, att en tredjedel av det danska folket blev motsträviga och ovilliga "svenskar" bekymrade honom föga.

Som framgår av artikel 24 i fördraget fick skånske adelsmannen, svenska geheimerådet och landsförrädaren Corfitz Ulfeld fullt betalt för sina mödor för att nu, i februari 1658, och i det förgångna ställa sig på svenskarnas sida mot sitt gamla fädernesland. Genom fredstraktatens särskilda bestämmelser, skulle han nämligen återfå allt löst och fast gods som han förlorat i sitt hemland, på grund av stämplingar han gjort sig skyldig till. Man kan med fog ha den meningen, att Ulfeld offrade allt för att tillfredsställa sin egen hämndgirighet och bitterhet mot sitt forna fädernesland.

Ulfelds iver att tjäna svenske kungen blev heller inte obelönad. Det räckte inte med vad artikel 24 i traktaten utlovade. Därutöver bör särskilt nämnas, att han även fick svenske kungens "donation" på landsdomaren Jörgen Seefelds på Ringsted Kloster stora bibliotek. Detta rov av "de svenske" var kanske det som uppväckte det största deltagandet, från dem som iakttog vad svenskarnas skövlingar i Danmark innebar. Biblioteket var nämligen Danmarks största och dyrbaraste i privat ägo. Det som efter Ulfelds plundring återstod av Seefelds bibliotek "skänktes" av svenske kungen på hösten 1658 till hovrådet Peter Julius Coyet! Enligt uppgifter lär enbart denna del av Seefelds bibliotek ha uppgått till mellan 4000 till 5 000 volymer.

Bakom svenske kungens frikostiga "donation" ligger avgrunder av mänsklig förnedring. Genom "donationen" godkände svenske kungen ren stöld, iscensatt och utövad av det svenska geheimerådet. Det har nämligen sagts, att bakom Ulfelds rov av Seefelds egendom låg rent personliga hämndmotiv i kombination med Ulfelds pekuniära fordringar mot Seefeld. Även Ulfelds plundring av Otto Krags på Egeskov bibliotek anses ha varit en ren hämndakt från Ulfelds sida. Liksom andra innehöll även detta bibliotek en myckenhet av värdefull äldre litteratur.

Efter fredsslutet i Köpenhamn skickades Seefelds, Krags och Ulfeids egna bibliotek till hans nyinköpta gård i Malmö.

I början av kriget gick Ulfeld snabbt till verket, ty så snart svenskarna satte sin fot på Själlands jord vid Vordingborg, skickade han polske överstelöjtnanten Stanislaus till Ringsted Kloster för att hålla uppsikt över Seefelds boksamlingar. Något senare skickade han även sin son Kristian till Ringsted, vilken tog hand om större delen av biblioteket och förde det till faderns gård Bavelse.

Därjämte utökades Ulfelds redan enorma förmögenhet med omkring 900 gårdar i Skåne! - och därtill erhöll han Sölvesborgs slott och län! med alla dess "herrligheter och rättigheter". Genom fördelaktiga köp kunde han dessutom utöka sina skånska gods innehav med Torup, Bosjökloster och Gladsax från den genom Alunbruket ruinerade Joachim Beck.

I en framtid skulle ugedagsbönderna i Sölvesborgs län få lära känna denne herreman. Slottet skulle nämligen byggas om till en herremansborg, värdig "greffue aff Wllfeldt". Här skulle rättslösa bönder från Sölvesborg i söder till Småland i norr stupa under omänskligt hårt arbete och begravas som oskäliga kreatur. Inte heller det skulle komma att bekymra denne man. Han tillhörde ju nu den svenska herremansklassen och hans förläningsfolk hörde till de besegrade, hans före detta egna landsmän. Slottsherren själv och hans svenska gelikar, stod ovanför den lag som gällde för det besegrade folket.

Som belöning för sitt stora förtroende fick Ulfeld även svenske kungens uppdrag att mottaga hyllningarna av invånarna i de med våld annekterade landskapen. Det kan synas underligt, att Karl X Gustav kunde få ett sådant förtroende för denne överlöpare. Steget brukar ju inte vara långt mellan det första förräderiet till det andra. Men man kan se det som en förening mellan två helt skrupelfria och fräcka profitjägare med gemensamma bakgrunder med egna egoistiska motiv.

Mellan det första och andra förräderiet är det som det sagts inte så långt. Från berömmelse och svindlande höjder till förnedring och ny landsflykt, ja - det blev Ulfelds verklighet i och med den för svenskarna ofördelaktiga vändningen av det andra danska kriget. Sedan Ulfeld och hans hustru tagit till flykten från Malmö i juli 1660, tog svenska staten hela hans egendom i beslag. En del av lösöret erhöll makarna Ulfelds barn, medan de stulna biblioteken, som tillföll svenska kronan, skickades till Stockholm i slutet av 1661.

Genom detta berikades svenska staten i betydande grad, med avseende på värdefull och sällsynt litteratur. Bland Ulfelds egna böcker fanns dessutom många dyrgripar, som anskaffats av Ulfelds fader, rikskanslern Jacob Ulfeld under dennes resor i Medelhavsländerna, Tyskland och Nederländerna.

Det mesta som nu finns kvar av de Ulfeldska biblioteken i Sverige härstammar ur Seefelds stora boksamlingar. I Kungliga Biblioteket förvaras ett stort antal gamla danska handskrifter och tryckta böcker från dessa samlingar. Även Lunds Universitetsbiblioteks och Botaniska Museets i Uppsala samlingar bör nämnas i detta sammanhang.

Det är svårt att bland alla dessa dyrgripar peka ut speciella sådana, men varför inte som exempel Naestveds Bys Laugbog och fyra stycken oersättliga isländska handskrifter, som Seefeld erhållit 1656 av biskopen i Skálholt, Brynjólfur Sveinsson samt en av Konungasagorna och Olav den Heliges saga med flera, med flera.

Det erfordras ett ingående studium av vad denne man egentligen gjorde sig skyldig till mot Danmark och mot Skåneland, för att man skall få den verkliga bakgrunden till svenske kungens tidiga planer på ett angreppskrig mot Danmark. Som det nu ser ut kan man misstänka, att Ulfeld på grund av egen snöd vinning och av hämndlystnad lät prostituera sig hos svenskarna. Och för svenskarna var ju den gamla jesuittesen "ändamålet helgar medlem" liksom ett fälttecken.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


DE FÖRSTA STEGEN

Skåneland inventeras sommaren 1658 och de första stegen tas på den totala försvenskningens väg.

" - - - Hvad Skåne är för ett land, det håller jag onödigt för E:s K. Maj:t beskrifva, emedan det af E. K. Maj:t Sjelf sedt är; detta måste jag allenast derom säga: att såsom det heter Skåne, så er det troligt att det samma af Sköne bekommit hafver, efter det öfverflödar med fruktbar Åker och Ängsmark, Skog till brännande, Svins gödning, jagt och en del till byggning, fiskerier, och allt det som till bästa och nytta menniskan synes hafva af nöden."

Ur Christer Bondes beskrivning den 19 augusti 1658 av de nyligen erövrade skånska landskapen.

Presidenten i kommerskollegium, riksrådet Christer Bonde fick den 30 maj 1658 kungens uppdrag, att snarast möjligt resa omkring i de skånska landskapen för att undersöka landet och näringarna.

Inledningscitatet från hans rapport visar med önskvärd tydlighet, att svenskarna nu funnit det förlovade landet och som det nu återstod att försvenska. Under resan drabbade han också den gamla biskopsstaden Lund och noterar därom: "Den äldsta och i gamla dagar mest florerande och renommerade Stad i Skåne hafver varit Lund, hvarföre ännu ett gammalt rim är: 'när Christus lät sig föda, då stod Lund och Skanör i gröda." Förvisso var allt detta en kostbar ädelsten i den erövrade statsbyggnad, som skulle inrama det kommande storsvenska innanhavet Östersjön.

Bonde kände däremot inte till, att i Lund fanns Nordens äldsta läroinrättning, med våra mått mätt omkring nio århundraden gammal. Knut den Helige donerade den 21 maj 1085 många egendomar till Lunds domkyrka och grundade samtidigt S:t Laurentii kloster. I klostret gjorde han också en inrättning till skola. Det är inte osannolikt, att en stiftsskola funnits i Lund redan före denna tidpunkt, tillkommen i tiden för biskopsdömet.

En annan byggsten i storhetsdrömmarna var helt naturligt Blekinge. Den delen av det östansundska Danmark fick dock inte samma översvallande beskrivning. Bonde noterade nämligen därom:"Sjelfva landet Bleking är eljest så rånght med berg, skogar och farliga vägar uppfyllt att en armé, för Snapphanar, vägarnas igenhuggande och andra hinder, näppeligen landsvägen dit gå kan." Måhända lades vissa hinder i vägen för herr riksrådet på de knaggliga blekingevägarna, om han nu vågade sig så långt. Men å andra sidan, - den delen av de skånska landskapen var ju, som vi sett av det förgångna, väl beträdd och grundligt skövlad mark sedan århundraden tillbaka och denna svenskarnas tummelplats bör de därför ha haft god kännedom om.

De här utdragen var kanske att gå händelserna lite i förväg. Om vi återvänder till månadsskiftet februari - mars 1658 skall vi finna, att Fredrik III bjudit sin besegrare som gäst hos honom på Fredriksborgs slott! Den svenske kungen mötte upp till gästabudet i spetsen för en respektingivande militär styrka, månne fruktade han ett bakhåll? Vad som låg bakom den danske kungens invit är väl inte fullt klarlagt. Antagligen hade Fredrik III för avsikt att uppnå lättnader i de krav, som framställts mot hans land och att försöka behålla Hven, som en del av Själland. Annat resultat än att den svenske kungen, under sina tre dagar på Fredriksborg, fann tillfälle till personlig inventering av slottets dyrbarheter uppnåddes inte.

Betecknande för Karl X Gustavs moral var hans brev till presidenten i sitt statsråd Mathias Björnklou, som avsändes till Stockholm dagen innan besöket på Fredriksborg inleddes. Han förklarar där varför han inte på en gång tagit såväl Köpenhamn som Danmark. Orsakerna var flera, dels missunnsamhet från de andra Östersjöstaterna och dels att han nöjde sig med det östansundska Danmark och Norge för att få dem försvenskade och hans fruktan för att Danmark i annat fall skulle ha blivit huvudriket i en ny stat med Köpenhamn som Nordens huvudstad. I stället avsåg kungen, att i grund förstöra detta förhatliga kungasäte och låta ett försvenskat Malmö bli huvudstad i ett förenat Norden. Med detta för ögonen, förklarade kungen till Björnklou, skulle han bli Europas mäktigaste furste och därefter kunna fortsätta med nya erövringar i Ryssland, Polen och Tyskland!

Samma dag Karl X Gustav anlände till Fredriksborg ankom Sten Bielke och statssekreteraren Peter Coyet till Köpenhamn, officiellt för att ta upp förhandlingar om en allians. Verkligheten var en annan, - man avsåg i stället från svenskarnas sida att förhala eller förhindra fullbordandet av den nyligen träffade fredstraktaten. De danska förhandlarna, Peder Reedts och Axel Ugerup, ställdes här inför pockande och fordrande herremän. Tillmötesgående möttes ständigt av nya krav och tillägg till tidigare överenskommelser. Hvens framtida tillhörighet avgjorde Coyet helt enkelt genom att lägga en linjal rakt genom Öresund, samtidigt som han utan vidare lät svenska trupper ta ön i besittning med hot om krig om inte danskarna fogade sig i diktatet. På samma sätt bestämde man gränsen för det erövrade Trondhjems län. Svenskarna dikterade, att därmed avsågs hela Nordlandet.

För Karl X Gustav var Roskildetraktaten enbart en parantes. Det gällde nu att vinna tid och finna anledningar till en fortsättning av kriget. Freden var visserligen sluten, men den svenska hären stod kvar i Danmark månad efter månad och var skulle man skaffa underhåll till den? Annan utväg än ett nytt krigstillfälle fanns inte, ty Sverige själv hade inte råd eller möjlighet att försörja armén i sitt eget land. Den andra möjligheten att överföra armén till Tyskland eller Polen var ytterligt vansklig på grund av dessa länders allians med Danmark. Således för att vinna tid och finna anledningar till nytt angrepp på Danmark lät man helt enkelt armén stanna där den var!

Den 5 mars ankom den svenske kungen till sitt nyerövrade land, - det land Christer Bonde senare skulle komma att beskriva i översvallande ordalag. Överfarten från Helsingör till Helsingborg skedde under salut från Kronborg ombord i Fredrik III:s lustjakt! Han togs emot av Danmarks förre biskop i Lund, Peder Winstrup, som mött upp i spetsen för prästerskapet. Efter en första välkomsthälsning ombord på det danska kungafartyget, ledsagade biskopen kungen till hans kvarter i staden där Winstrup inför de församlade stormännen höll en ståtlig latinsk oration till erövrarens ära.

Under resten av mars månad lät han sig därefter hyllas i flera av de skånska städerna. Han stannade i Helsingborg till den 7 mars och mellan den 8 och 10 mars var han i Landskrona. Därefter kom turen till Malmö där han uppehöll sig till den 15 mars. Sedan Lund den 16 mars och Kristianstad mellan den 18 och 19 mars och därefter till Halland där han vistades i Halmstad mellan den 20 och 22 mars. Han avslutade sin inspektion av sina nya länder genom ankomsten till Göteborg den 24 mars. Under sin genomresa fann han överallt bockande och underdåniga herremän, som nu såg sin chans till personliga förmåner, gåvor och donationer samt gunst hos den nye makthavaren. De andra, - stora delar av den dansk-skånska adeln och det vanliga skånska folket infann sig inte. Det var heller inte någon hos herrefolket som frågade efter eller brydde sig om deras meningar.

Redan i dessa tidiga dagar togs de första stegen till den fullständiga försvenskning som skulle komma. När kungen befann sig i Malmö utnämnde han sitt "hemliga råd", som redan då fick fullmakt att inleda vad som komma skulle. Det bestod av förut omtalade Corfitz Ulfeld, fältmarskalken och greven Gustav Otto Stenbock samt riksrådet och friherren Johan Gyllenstjerna. De utsågs av kungen till "Kommissarier till statens inrättning" i det gamla Östdanmark.

Ur instruktionen den 15 mars 1658 finner vi att de skulle "strax sigh om landetz wilckor informera, så j det, som angår Landzens Intrader och den civilesampt Iustitiaeadministrationen som och Militar staten och det andlige Ståndetz wilckor och beskaffenheet, och therom icke allenast giöra Kgl. May:tt tjdigh och pertinent rapport, vthan och gifwe Kgl. M:t sine vunderdånige förslagh, huruwida ett och annat vthan landetz store beswär och tunga sigh giöra låter, sampt huru alt står till att adaptera (= foga, anpassa) och lämpa till Sweriges Stadgar och Sedwane, förwäntandes der på Kgl. M:tz nådige Resolution och förklaringh."

Vi har förut i andra sammanhang erfarit, att avtal och löften inte var heliga för de svenska makthavarna och allra minst för den svekfulle förre pfalzgreven och Vasaättlingen. Avtalet i Roskilde var inte mer än tre veckor gammalt, men ändå kunde den svenska regeringen i hemlighet diktera att de nya länderna skulle anpassas "till Sweriges Stadgar och Sedwane". Maktfullkomliga diktat utan någon som helst förankring bland det folk, som inom kort tid skulle komma att hudflängas därest de inte ville låta sig anpassas till "Sweriges Stadgar och Sedwane", och som därför i stora skaror skulle komma att offras på den svenska kungadiktaturens altare.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


FREDSBRYTAREN

"Får jag inte Hven bryter jag freden!" Karl X Gustav fick Hven men bröt ändå freden. Andra kriget mot Danmark 1658-1660. Vandalism och plundring.

"Konungen kommer aldrig att avväpna. Han älskar kriget mer än sina egna länder. Detta skall föranleda honom att föra krig hela sitt liv, om inte för annat så för att underhålla sin armé i främmande land, då han icke kan föda den i sitt eget. Jag har iakttagit detta under flera samtal jag haft med honom. Han skulle ha föredragit att bryta denna fred med Danmark, som dock var mycket fördelaktig, om man icke beviljat honom det underhåll, som han begärt för sina trupper i detta konungarike ända till maj månad. Jag tror mig ha skrivit till Eders Eminens, att konungen icke skulle ha bekvämat sig till freden utan att äga kännedom om att han hade förhoppning om alliansen med Frankrike, så att han visste varthän han skulle kunna föra sina trupper, så att de kunde existera."
Ur brev från franske ambassadören Chevalier Hugues de Terlon till kardinal Mazarin, kort tid efter Roskildetraktaten.

I en kompletterande förklaring till Roskildetraktaten den 21 juni 1658 tilltvingade sig svenske kungen till slut även den danska ön Hven i Öresund. Det berättas, att den lille intrigante och kverulerande kungen, trots att fred nu var sluten, gick så långt i sina ansträngningar att bryta den fyra månader gamla freden, att han nu hotade med krig. "Får jag inte Hven bryter jag freden!"

Danskarna föll än en gång undan och lämnade ännu en bit, den sista av sitt Skåneland, till denne svensk-tyske despot. Det är lätt för den som vill ha krig att finna orsaker. - Hven, som hörde till Kronborgs län, var en, nya landavträdelser i Norge en annan, stängning av Öresund för utländska flottor ytterligare en. Svenskarna fick Hven med invändningar och under hot om krig. Från dansk sida restes nya invändningar mot de andra tilläggskraven och dessa fick då, i brist på andra, duga som ny krigsorsak.

Utan förvarning eller krigsförklaring gick den samvetslöse avtalsbrytaren i gamla fotspår, då han med en invasionsstyrka avseglade från Kiel den 6 augusti 1658 för att dagen därefter landstiga i Korsör. Danmark skulle nu en gång för alla utplånas, liksom den förhatliga kungastaden Köpenhamn.

Det räckte således inte med Hven, det blev krig ändå. Det storsvenska riket skulle nu utvidgas med det gamla danska riket, den europeiska kulturens förpost i norr. Nu liksom förra gången fanns det gott om polska och tyska legotrupper i den svenska armén. I strid med Roskildetraktatens bestämmelser fanns dessutom den gamla invasionsarmén kvar såväl på Fyn som Jylland, detta trots att traktaten stipulerade utrymning av svenska trupper senast under maj månad 1658. Ännu ett tecken på att svenskarna enbart inväntade ett lämpligt tillfälle att bryta freden.

Men kärleken till fosterlandet och avskyn för de bestialiska förtryckarna tog sig nu samma uttryck som vi förut har erfarit från Polen, och som på ett så utomordentligt sätt manifesterades i de skånska landskapen. Alla samlade sig i kampen för att befria fosterlandet från invasionsarmén. Man visste mycket väl vad som väntade. Någon förskoning skulle det inte bli tal om, - det var bättre att dö stående än att leva på knä!

Svenske kungen var säker på att fortsättningen av kriget skulle bli en snabb affär. Lika säker var han på att Köpenhamn skulle bli ett lätt byte. Det finner vi bland annat av att kungen lovade biskop Johannes Terseri ett bibliotek! från Köpenhamn till Åbo akademi, om han ville stanna "några veckor".

Hela Själland lades nu under kontribution för den svenska härens räkning och landet genomkorsades i alla riktningar. Redan den 7 augusti intogs Korsør. Axel Juuls relation från 1660 noterat, att svenskarna kom in i staden klockan tio om förmiddagen och genast "plyndrede de hemmelig og aabenbare" för att skaffa sig förnödenheter "genom inbrød de Nat og Dag og tog mange Borgeres Formue". De lade också beslag på alla hästar över ett år gamla. Juul noterar i långa förteckningar hästar, föl, fåkreatur och svin tillsammans med annat ätbart samt därjämte, det lösöre man kunde komma över, allt mot de rätta ägarnas vilja. Här nämns också mängder av säng- och gångkläder, silver, koppar, järn, tenn, träverk, vagnar, - ja, över huvudtaget allt som hör till livets nödtorft.

Stadens skogar höggs ner och förstördes, vilket beräknades till omkring 1000 lass. Hus bröts upp och brändes ner utan förskoning, delar av husen användes till befästningsanläggningar. Rådhuset blev magasin för plundringsgodset och till kvarter för soldaterna. Genom deras råa framfart förstördes rådhuset till oigenkännlighet.

Stad och människor blev genom de två krigen totalt ruinerade. Juul berättar, att allt var så ruinerat "saa de, som nu leve, kunne aldrig komme till Rette igen, men maa med Hjertesorg leve i Armod, dø med Forbannelse udi Borg og Gæld", med tillägget, "i Synderlighed Fjendernes Vold og Tyranni".

Påföljande dag den 8 augusti föll Roskilde för generallöjtnanten Carl Lewenhaupts tre regementen till häst. Två dagar senare kom svenske kungen med sitt hov, höga officerare och tjänstefolk. Den olyckliga staden fick nu sörja för underhållet av ett flertal regementen. Här samlades nämligen nu greve Oxenstiernas, överste Mostons, överste Essens, överste Sparres, greve von Waldechs, greve Nils Brahes, överste Fersens, greve Jacobs, överste Smidts, Upplands regemente och artilleriet liksom general Baners tre kavalleriregementen samt fursten av Gottorps regementen och amiral, Wrangels styrkor.

Till underhållet kom en brandskatt om 4000 Rd samt underhåll av den svenska överklassens familjer och det kungliga hovet. Karl X Gustav och hans gemål Hedvig Eleonora, riksdrotsen, riksamiralen, riksmarskalken, många generaler och tartariska sändebud med flera. Alla skulle dessutom försörjas på ett ståndsmässigt sätt. För säkerhets skull lät svenskarna beslagtaga alla vapen man kunde komma över i staden som gevär, fyrbössor, musköter, pistoler, pikar och värjor.

Man beräknade efteråt stadens totala utgifter till den i dåtida mynt fabulösa summan av 108796 Rd. Man skall då märka, att den summa får sättas i relation till den dåtida folkmängden, som 1661 uppgick till 289 personer! 78 av dessa var för övrigt totalt ruinerade, 24 stod inte ut med pålagorna utan rymde från staden medan 34 blev husvilla, sedan ockupanterna bränt upp deras hus och hem.

Den 10 augusti intogs Storeheddinge av en svensk löjtnant med trettio ryttare. För att förskonas från plundring fick löjtnanten 40 Rd och den 15 november fick man dessutom punga ut med 300 Rd i brandskatt. Det räckte inte, ty greve Pontus de la Gardie, som ankommit med tre regementen krävde dessutom ståndsmässigt underhåll för sig och sina hejdukar. Till allt detta kom så andra händelser, som relationen beskriver på följande sätt: "Herforuden har Fjenden stjaalet Heste og Kvæg for nog1e hundrede Rigsdaler, og i Byen ere 9 Gaarde og Huse blevne øde og ruinerede, item ere 28 Borgere ganske forarmede."

Samma dag, således den 10 augusti, föll också Ringsted i svenskarnas händer. I Ringsted Kloster avvisade svenske kungen på hånfullt sätt de båda danska riksråden Christen Skeel och Mogens Høeg, som utsänts av Fredrik III för att erbjuda förhandlingar. Den försvenskade greven Schlippenbach hotade dem med, att Danmarks sista stund nu var kommen och att det för dem kunde vara likgiltigt om kungen hette Carl, Fredrik eller Christian. Helt frankt förklarade Schlippenbach, "- vi skall bemäktiga oss landet och sedan diskutera sakerna". Trots att de båda riksråden snarare tiggde än bad om fred avfärdades de helt frankt med orden: "I have allerede faaet Eders afsked". Från och med detta ögonblick var fredshoppet förbi. Svenskarna med sina legotrupper och sin kung marscherade mot Köpenhamn.

Vordingborg föll också för andra gången de här dagarna. Ingenting skonades här. Följande vinter fick folket både frysa och svälta. Skadegörelse, stölder och våldsbrott utarmade den olyckliga befolkningen. Juul skriver: "Det fattige Borgerskab, som her endnu er, er saa udarmet og gældslagen, saa denne By kan aldrig betale sin Gæld, som de udi denne Krig er udi geraaden." Till alla rekvisitionerna kom också, att greve Gustav Otto Stenbock rekvirerade alla vapen som fanns i staden och dessutom ålades befolkningen att ange alla kända motståndare till herrefolket, "om nogen ved, som kunde gøre Anvisning om Snaphaners Tilhold eller Ophold, da det vilde angive." Här, liksom på alla andra håll, kallades motståndsmännen för "Snaphaner".

Några vapen fanns inte i staden, svarade man Stenbock, ty de hade andra svenskar redan lagt beslag på under det första kriget och några "Snaphaner" visste man inte om heller. Svenskarna, som var vana att snoka reda på det de villa ha, fann ändå en del vapen, men misstänkte att mera av denna begärliga vara fanns i staden. Några större mängder fick man dock inte tag på. Slottet ödelades till stor del av den svenska besättningen. Fönster och dörrar var sönderslagna och bortförda som byte och trädgårdarna nertrampade av kavalleriets hästar. Juul syntes ha haft svårigheter att begränsa sig i sin undersökning av all denna meningslösa brutalitet.

Prestø som drabbades så hårt under det första kriget, kom nu att få lida ändå mera under de obarmhärtiga förtryckarna. En ny brandskatt på l 000 Rd lades på den lilla staden, som också ålades att underhålla de styrkor som belägrade Møen. Många fick lämna hus och gårdar totalt ruinerade. Borgerskapet utpressades på allt de ägde och de som inte ville foga sig fängslades. Hit kom också den svenske kungen i egen hög person liksom hans drottning, hans höga officerare, hovstaten och soldatesken.

Till slut var då allt utsuget. Kvar fanns inte mer än "fire Mænd, som haver de Midler at kunne nære sig med." 17 gårdar var nerbrutna och 26 helt öde. Hela ödeläggelsen beräknades 1661 till 19 000 Rd.

Hela sydsjällands befolkning led fruktansvärt under de här båda krigen. Det svenskarna inte kunde komma över genom rekvisitioner, tog de helt enkelt genom mer eller mindre organiserad plundring. Relationerna talar om otaliga fall, där man tog allt vad bönderna ägde såväl hästar, nötkreatur och svin, liksom kläder och husgeråd i stugorna. Den som satte sig till motvärn gick det illa för. Ta som exempel bonden Gregorius Brus i Skovhuse. Som "i Svenskens Tid fick sin Gaard afbrændt ved Nattetide, og al hans Formue blev hannem af Fjenden berøvet, saa han havde ikkun igen, hvad han gik og stod i".

Domböckerna talar också sitt tydliga språk om den här tiden. Av dem synes det som om svenskarna särskilt tyckte mycket om hästar, nötkreatur och får, men också köks- och bryggeriredskap samt kläder, linne och smycken! På grund av vad som skedde i form av våldsgärningar och plundring, var det många som flydde från sina hem och byar. De slöt sig samman i friskytte och andra förband, där de på så sätt vållade fienden stora avbräck och förluster. De olyckliga som infångades levande av de svenska knektarna gick en säker och kvalfull död till mötes. Även i det avseendet hade nämligen svenskarna stor vana och framför allt påhittighet, att på olika sätt förlänga dödskampen.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


KRIGET PÅ SJÄLLAND OCH ÖARNA

Skoningslös ockupation och systematisk utplundring. Den misslyckade stormningen av Köpenhamn natten till den 11 februari 1659.

"Och svensken han låg för Köpenhamn.
Allt Danmark hade han inne.
Hans kung han svor vid Guds heliga namn:
Den staden också vi vinne.
Menskan hon spår, men Gud han rår.
Och ej som man vill det alltid går.

Han samlade ihop sina hövitsmän.
Och som de sutto kring bordet.
Den staden ta vi med stormning än,
så till dem ställde han ordet.
Menskan hon spår, osv.

När midnattsklockan i morgon slår,
till stormning hären skall rycka.
Förr'n solen ur östervalvet går,
vår fana tornen skall smycka.

Kring sta'n låg marken betäckt med snö..
Det frös så det small i knuten.
och frusen var grav och frusen sjö.
och vallen vattenbegjuten.

Men danske kungen han var ej rädd,
Han svor att dö, om det gällde.
att hellre stupa på ärans bädd.
än offra Danmarks välde.

Ej en i staden, som icke svor.
detsamma, kunde man finna,
och högre mod ej i någon bor. än uti Danmarks kvinna.

Det led på natten. Det midnatt slog.
då skymtades vita flockar.
Den svenska hären tyst framåt drog.
med skjortor på blåa rockar.

Den kom allt närmre. Den graven nått.
Då brakade det från vallen.
Så mången, som nyss frimodigt gått,
låg nu där sargad och fallen.

Men framåt, framåt! De akte ej.
på sina kamraters kvidan.
Blott framåt! framåt! - De sakta ej.
sin fart, förr'n de äro vid sidan.

Så restes stegar mot isad vall.
och uppför svenskarna klängde.
De kommo upp, men till hastigt fall.
Vi utför åter dem trängde.

Då var ej livet en skilling värt,
när dödande kulor veno.
Och av som strån klipptes mänskor tvärt,
när vassa sablar skeno.

Och mitt bland huggen, bland kulors sus,
där gingo de danska flickor.
De buro sjudande bly i krus,
så lungt som i salarna brickor.

Då fick sig svensken en skön traktat.
och åt han grundligt av spisen,
han aldrig mera behövde mat.
och aldrig värme på isen.

Det gjorde också de flesta där.
De fingo så grundligt smaka.
på våra rätter. Av deras här.
ej många vände tillbaka."


August Zackarias Collin, ur "Bålet vid vägen" om stormningen av Köpenhamn.

Medan Karl X Gustav med kanoneld försökte betvinga Köpenhamn skickade han Wrangel norrut mot Kronborg. Den gamla fästningen föll i svenskarnas händer redan den 6 september 1658. Inom murarna fanns ett mycket rikt och värdefullt historiskt arv, som inom kort skulle komma att bortföras till svenska maktborgar. Wrangel själv, en i plundring och "krigsbyten" förfaren man, var inte sen att bland Kronborgs rika inventarier välja ut vad han själv ville ha. På Skokloster kan vi till exempel återfinna tre stora väggmålningar med historiska motiv av Crispin de Pas.

"En sorgens dag" skriver en dansk författare om den dag då det stolta Kronborg fick ge sig "för krigslist utifrån och oenighet inifrån".

Här föll också kanoner och rikligt med ammunition i svenskarnas händer, vilket skyndsamt transporterades till belägringshären utanför Köpenhamn, som därefter blev utsatt för det dittills starkaste bombardemanget.

Här föll också kanoner och rikligt med ammunition i svenskarnas händer, vilket skyndsamt transporterades till belägringshären utanför Köpenhamn, som därefter blev utsatt för det dittills starkaste bombardemanget. I slutet av oktober månad anlände en holländsk undsättningsflotta till Öresund, som då bröt den svenska blockaden av Köpenhamn. Svenskarna höll dock Själland och Fyn och från dessa öar pågick flera resultatlösa försök, att överföra trupper till Möen, Falster och Langeland. Det var ett streck i räkningen för svenskarna att den holländska flottan kom in i Öresund. Svenske kungen hade nämligen hoppats att med Kronborg i sin hand kunna utestänga Danmarks allierade. Förgäves försökte franske ambassadören vid det svenska hovet förmå den krigsgalne kungen att ingå fredsförhandlingar. Han förklarade i stället att han ville "give Fredrik III og Sophie Amalie til at leve anstændigt, men icke unde dem Spor af Kongemagt."

I det utsatta läget kom den hjälp som så väl behövdes mot de svenska inkräktarna. Förutom Holland, som redan brutit blockaden av Köpenhamn, kom även Brandenburg, Polen och tyske kejsaren. Under hösten betvingades den svenska ockupations armén i Holstein och på Jylland. I slutet av oktober gick därpå tyska och danska trupper på holländska krigsfartyg över på Fyn vid Kjerteminde.

Slutet skulle nu ha blivit minst sagt katastrofalt för den tysk-svenske erövrarkungen om inte Holland, efter engelska och franska påtryckningar, avhållit sig från att, som planlagts, under slutet av året sända ytterligare hjälp till Danmark. Det kunde dock inte uteslutas, att Holland senare skulle komma att effektuera den utlovade hjälpen, eftersom vare sig Frankrike eller England ville riskera ett krig med Hollands bundsförvant Österrike. De båda länderna ville heller inte medverka till Karl X Gustavs planer att utplåna den danska nationalstaten.

I det komplicerade läget beslöt sig svenske kungen att ta saken i egna händer, genom stormning av den danska huvudstaden. Därigenom trodde han sig om att kunna ställa sina motståndare inför ett fullbordat faktum, men i det avseendet glömde kungen motståndsviljan hos den köpenhamnska civilbefolkningen och hos de danska trupperna, förstärkta med friskytteförband från de härtagna Göingehäraderna i norra Skåne.

Flera bakslag drabbade emellertid dessförinnan de svenska arméerna, såväl i Danmark som i norra Tyskland och Polen. Sålunda tillintetgjordes den svenska armén på Fyn, under Gustaf Otto Stenbock, av de förenade tysk danska härarna i tvådagarsslaget vid Nyborg den 14 och 15 november 1658. I påföljande december månad återerövrade norrmännen Trondhjems län och i samma månad reste sig bornholmarna, förstärkta av skånska och blekingska friskyttar, och tvingade ut den svenska besättningen på Hammershus. I samma veva föll också största delen av Pommern och de preussiska fästningarna i de allierades händer.

I samband med den kanonterror svenskarna satte in mot Köpenhamns försvarare, efter Kronborgs fall, gick svenske kungen i land på Amager den 8 oktober 1658, med 2000 man för att ödelägga öns förråd. Danska elittrupper, bland vilka även göingar ur Gyldenløves dragoner ingick, anförda av Köpenhamns kommendant Hans Schack, Ulrik Christian Gyldenløve och kung Fredrik, drev, trots manskapsmässigt underläge, svenskarna på flykten. Det var den gången nära att den svenske kungen tagits till fånga.

Relationerna berättar härom, att svenskarna med sin kung fick fly hals över huvud för de förbittrade försvararna. Svenske kungen visade nu att det inte var så mycket med hans omskrutna mod. Under flykten blev han nämligen angripen av den danske örlogskaptenen Mikkel Skov, för övrigt blekingebo bördig från Ronneby. Kungen, som inte vågade sig på någon tvekamp, drev i stället ut sin häst i Öresund, där han sedan blev uppfiskad av ett svenskt uppbåd. Månne han tänkte sig ett nytt tåg över vatten, - hästen var åtminstone simkunnig, oturligt nog!

Planeringen av Köpenhamns stormning fortsatte under januari och första delen av februari månad 1659. Utgångspunkter var de båda svenska militärlägren vid Brøndshøi och Valdby. Det förstnämnda för rytteriet och artilleriet och det senare för infanteriet. Hela den omkringliggande landsbygden med alla sina byar och stora gårdar revs ned för att skaffa byggnadsmaterial till de båda fältlägren. I Rødovre rev man till och med ner kyrkan för det här ändamålet! Det stora lägret vid Brøndshøi blev, under de tjugotvå månader svenskarna vistades där, till ytan större än Köpenhamn och därtill väl befäst med vallar och skansar. Lägret innehöll allt vad man kunde önska sig i dåtida komfort, så att man, enligt en relation, kunde tro att de skulle "bebo det i hundra år". Till yttermera visso befäste den svenske kungen sin äganderätt genom att kalla det stora lägret för Carlstad. Tiden var knapp, det gällde att sätta allt på ett kort. Det var en tidsfråga innan den tysk-danska hären stod på Själlands jord och vid öppet vatten kunde man vänta sig att den holländska flottan definitivt skulle täppa till säcken. Svenske kungen var säker på, att han efter stormningens början skulle ha Köpenhamn i sin hand inom sex timmar. Han var så säker, att han till och med före stormningen började skänka bort det väntade bytet i staden. Sålunda "skänkte" han till räntmästaren Börje Olofsson Cronborg det hus, med alla sina inventarier i Köpenhamn, som ägdes av räntmästaren Henrik Muller!

Lika givmild var han mot sina ryttare. Ur en proklamation, som förvaras i Kungl. Biblioteket i Köpenhamn, framgår nämligen, att de ryttare "som godvilligen stiger af deres Heste, och vill fäkta och löpa Storm", ger "Kgl Majestät af Sverige" dem "Frihet, at de haver Lov till, så snart Fästningen er berendet, at plyndre otte Dage i Rad, och handle, som dem gefaller, med alle Ädelfruer och Jomfruer, Kvindepersoner och Piger, Unge och Gamble. Men de må på inget vis give nogen Mansperson pardon, af Holländerne ej heller af Borgerskabet, undtagen de unge Adelige af Krigerstanden!"

Vad skulle en sådan order ha fått för beteckning idag i en eventuell krigsförbrytarrättegång? Svaret kan väl i anständighetens namn bara bli ett. Svenskarnas förakt för människovärdet hos de besegrade kan illustreras även med vad som hände Amagers bönder under den fortsatta belägringen. Det sägs nämligen, att den 9 januari 1659 tvångsuttog svenskarna 400 bönder på ön. Dessa försågs därefter med yxor och bilor, varefter de med svensk militär i ryggen drevs mot Köpenhamns vallar för att bygga palissader. Det påstås också, att dessa olyckliga människor drevs framför de svenska trupperna under stormningen, som en levande buffertmassa för att ta emot sina landsmäns kulor, som var ägnade att träffa deras bestialiska plågoandar.

På olika sätt var stadens försvarare och invånare väl underrättade om vad som förestod och vilket öde som väntade dem. Natten mellan den 10 och 11 februari 1659 fanns alla som kunde på sina platser. Bevarade listor och förteckningar visar hur försvaret mot den väntade stormningen var organiserat, hur många kanoner som fanns, hur många som betjänade dem liksom att hela försvarsstyrkan uppgick till 7250 man. Av dessa var 2750 militära förband, 2500 borgare och 2000 man holländska trupper. Där fanns också Fredrik III livregemente under Niels Rosenkrantz, till största delen bestående av skåningar från Göinge och Villands härader.

Natten mellan den 10 och 11 februari var stunden inne. Angreppet sattes in från tre håll. Klockan halv ett på natten tändes tjärtunnorna nedanför Valdby backe, det var signalen till angrepp. Stormningen gick fram över Østervold, Christianshavn och Gyldenløves bastion. Vestervold och Gyldenløves bastion utvecklade sig till själva brännpunkten. I våg på våg vällde svenskarna och deras legostyrkor ner i graven framför huvudvallen. Gravarna fylldes med döda och sårade, men fram och över dessa stormade ständigt nya. De möttes av allt vad försvararna kunde åstadkomma, från kanoneld och gevärssalvor till handvapen, sten och kokande hett vatten. Ingen var förmer än någon annan i denna kamp man mot man. Riksrådet Otto Krag och Gunde Rosenkrantz kämpade med gevär i handen bredvid soldater och borgare. Även kvinnorna mötte upp. De bar kittlar med brinnande tjära och kokande lut som besinningslöst vräktes ut över vallarna över de anstormande fienderna. Men ständigt nya regementen vällde fram under den tre timmar långa stormningen. Trots att angriparna i oordning slogs tillbaka över hela linjen, kunde inte den svenske kungen förmå sig att blåsa till reträtt förrän angreppet slutade i flykt.

När den röda vintersolen gick upp och kastade sitt ljus över de isiga och blodiga fästningsvallarna, lyste den också över 3 000 blodiga lik - offer för en oförsonlig anförares strategi. En dansk relation förtäljer härom: "Hvilket sorgeligt Syn frembød Kamppladsen, da det blev lyst; hvor for kort siden Tusinder af Mennesker havde raset imod hinanden i vild Livskraft, laae nu de livløse, blege Skikkelser henkastede i vederstyggelig Forvirring, ikke skjulte bag Buske och Traeer eller gjemte i høie Agre, nei, rædselfuldt tydeligt laae de udstrakte paa den hvide Iismark. Det var, som skulde Carl Gustav her efter den sidste store Kamp han bivaanede i sit Liv, ret levende see et Billede af al de Elendighed, hans Aergjerrighed havde skabt."

Befrielsen för den inringade staden var ännu långt borta. Först i maj 1660 slöts freden, efter tjugotvå månaders belägring.

Dessförinnan fortsatte svenskarna kriget på öarna efter den misslyckade stormningen av den. danska huvudstaden.

Möenborna försvarade sig länge och väl. Lolland likaså, där det slutade med att fästningen Nakskov, efter tappert försvar, intogs och plundrades i juli månad.

I Nakskovs fästning hade folket från kringliggande orter på Laaland, Falster och Langeland, enligt Fredrik lII:s dekret, deponerat allt sitt värdefulla lösöre. Vid kapitulationen den 15 juli 1659 föll allt detta gods i svenskarnas händer och beslagtogs i den mån det kunde betraktas som herrelös egendom, - och det kunde det! Dessa s k kaduker skänkte kungen till fästningens erövrare Gustaf Otto Stenbock, pfalzgreven af Sultzbach och generalmajor Gustaf Banèr då kungen anlände till valplatsen den 22 juli. Även andra "förtjänta" svenskar i kungens omgivning, som t ex Schering Rosenhane och Edmund Figrelius fick sin del av det "herrelösa" godset, liksom den nye kommendanten von Gorgas.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


KUNGLIGA PLUNDRINGAR PÅ SJÄLLAND

Landet som drabbades av den svenska terrorn. Hedvig Eleonoras plundringar av danska kulturcentra.

Dybere beklager vi, at han ikke havde den helt træfflige dis-ciplin i sin hær, og endnu dybere, at han heller ikke havde styr på sin kone. Mens han lå i Brønshøi og skød med kanoner ind over København, residerede hun i Nordsiælland med lidt mærkelige turistmanerer. Hun boede fortrindsvis på Frederiksborg, men besøgte Kronborg, Roskilde og andre intressante steder. Overalt, hvor hun kom, pegede hun op og ned og lod fjerne, hvad der passede hende. Malerier og tæpper, sølvtøi, møbler, statuer og springvand."

Palle Lauring i hans bok "Danmark i Skåne" om Karl X och hans tyska drottning Hedvig Eleonora.

Landet som drabbades av den svenska terrorn. Hedvig Eleonoras plundringar av danska kulturcentra.

- Vad var det nu för ett land som drabbades av den svenska terrorn? Därom kan helt naturligt skrivas avhandlingar. Låt oss dock peka på, att det danska folket är ett av de få i Europa, som har varit rotfast och självgrott i sitt eget land. Så långt man kan följa människans spår i Danmark och i Skåne, är det våra egna förfäder, som har bott och levat här. Därmed hade vi också historiens tusenåriga rätt att vara här och bestämma över oss själva.

- Vad var det för land som drabbades av den svenska terrorn? Allt från stenålderns dagar var Danmark och Skåneland de länder som skapade det yppersta av flintkonst och keramik, som något europeiskt folk har skapat. Fram till bronsåldern hade de gammaldanska länderna nått en höjdpunkt av kultur, som inte överträffades av något folk norr om Alperna. Detta gammaldanska land som det ligger, består i våra dagar av Jylland från Ejdern och de femhundra öarna samt Skåne, Halland och Blekinge. Det kan anses vara ett av de märkligaste i hela Europa. Geografiskt liknar det Grekland, uppbyggt som det är med en halvö med omkringliggande arkipelag. Undantaget är enbart den skånska halvön med intilliggande Halland och Blekinge.

- Vad var det för ett land som drabbades av den svenska terrorn? På tal om forntida kultur bör betonas, att man i Skåneland hittat tre gånger så många flintredskap, som i hela det övriga Sverige. Ändå när man nu talar om dylika kulturfynd får de svensk stämpel; varför och åter varför? – de har ju inte något annat med Sverige att göra än de förut omtalade pennstrecken i Roskilde! Ändå talar och skriver man om detta, som och det tillhörde Sveriges forntidshistoria. Varför kan inte folket i Skåneland få lov att ha en egen historia förknippad med Danmark? - Nej, det går inte för sig i ett land med svensk överhöghet, där domineras allt, liksom all kultur, av vad systemet i Stockholm dikterar i likriktningens namn. Man kan inte från det hållet, trots att det nu har gått mer än trehundra år, acceptera att Skåneland har en helt annan historia än den man lär ut i Mälardalen.

- Vad har till exempel den 7000-åriga stenålderskvinnan, som anträffades i sin grav i Barum vid Ivösjön, med Sverige att göra? Jo, i och med fyndet blev hon "svensk" och till och med det äldsta "svenska" gravfyndet, trots att hon bevisligen inte har något annat med Sverige att göra, än att hon med tvång fick lämna sina fäders land och hamna som utställningsföremål i ett stockholmskt museum. - För övrigt bör hon snarast återlämnas till sitt hemland!

- Vad var det för ett land som drabbades av den svenska terrorn? Weibull säger: "Den rika kultur, som blomstrade i de gammaldanska landskapen, fick aldrig något motstycke i de gammalsvenska landskapen." Hela bronsåldern i de gammalsvenska landskapen representerar enbart en bråkdel av de fynd totalt räknat, man funnit i Danmark och i Skåneland. Folkvandringstidens anstormning mot söder har också sina rötter i Danmark och i Skåneland. I erulernas, kimbrernas, teutonernas och vandalernas tid utgick den södergående expansionen från Danmark och Skåneland. Här kan nämnas flera och mer bekanta exempel om man tänker på den romerska historien, som longobarderna från de danska öarna och Skåne och burgunderna från Skåne och Bornholm.

- Vad var det för ett land som drabbades av den svenska terrorn? I tidernas begynnelse bestod danernas rike av Själland, Skåne och öarna samt Sönderjylland. Vilka som var danerna har varit ett omdiskuterat spörsmål. Kanske hade de sitt ursprung öster om Öresund? De norska arkeologerna Sophus och Alexander Bugge säger härom: "Selve den sproglige Karakter af Navnet Daner viser, at dette Navns Oprindelse tilhører en Tid, der ligger langt, ja, jeg vover trygt at sige, sikkert et Aartusind forud for den Tid (ca 500 e Chr) fra hvilken vi først finder det optegnet". och -: "Danerne selv er vistnok en ældgammel Stamme, hvis oprindelse Hjem synes at have været Skaane - -."

- Vad var det för ett land som drabbades av den svenska terrorn? Det var i kulturellt avseende ett högtstående folk av samma format svenskarna under decennier stiftat bekantskap med i Baltikum, Polen och Tyskland. Sedan lång tid tillbaka, mer än tusen år, var Danmark med Skåneland huvudmakten i Norden. Herreklassen var rik, mäktig och fosterlandsälskande. Under 1500- och 1600-talen gick genom landet en mäktig våg av renässansen, som framför allt yttrade sig i en rik byggnadsverksamhet. Många av de ståtliga herresätena på Jylland, Själland och på småöarna och i Skåne är minnen från denna tid.

På frågan om hur landet drabbades av den svenska terrorn, kan man i dag enbart återgiva den i fragmentarisk form. I svensk historia, sådan den läses och läres, är den över huvudtaget inte känd. Urkunderna har av hävd förvarats i "giftskåpen" och den som vågat ta sig in i dem har riskerat att förlora både heder och ära. - Men trots det, utöver vad som redan anförts i detta tabuämne, ännu en liten sammanfattning med några punkter om det känsliga spörsmålet. Danmark och Skåneland var i kulturellt avseende rika länder där det alltid fanns möjligheter till begärligt byte. Låt oss därför gå tillbaka till den svenske pfalzkungens skövlingar inom våra landamären.

Krigstågen mot det danska riket var en enormt lönande affär, inte bara för den svenska staten, utan också för enskilda makthavare, främst befälhavarna i olika ställning. Man kunde genom kulturskövlingarna i det, i förhållande till Sverige, högtstående Danmark, fylla egna tomma gemak med föremål av sådan art, som man vid den här tiden över huvudtaget knappast kunde framställa i det, i kulturellt avseende, efterblivna svenska riket. Tänk bort det som finns i olika kulturtempel i Sverige, som förvaras där på grund av urskillningslös plundring av Centraleuropas länder och i Danmark och man skall då finna, - gapande hål för den epok som leder sitt ursprung fram till början av 1700-talet!

Här kommer vi då in på kulturgods med hemort i Danmark, som inte bör glömmas eftersom det är fråga om nationella dyrgripar, som har sitt största värde för de ursprungliga ägarna och bärarna av det arv som är förknippat med tillkomsten.

Efter Karl X Gustavs fredsbrott i augusti 1658 residerade hans drottning Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp företrädesvis på Fredriksborgs slott på Själland. Medan hennes make förre pfalzgreven, kungen av Sverige och hans svenska, finska, baltiska, polska och tyska krigsfolk terroriserade den själländska civilbefolkningen, under fåfänga försök att utvidga det storsvenska livsrummet, for drottningen omkring och "turistade" på ett märkligt sätt till olika kulturcentra på Själland.

Med hjälp av sin ockupationsmakt kunde hon peka ut precis vad hon ville ha, - och det kostade inte någonting. Hon kunde här förse sig med guld och silver, värdefulla målningar, kostbara tapeter och draperier, gobelänger, ljuskronor, möbler, böcker i oanade mängder och utomhusprydnader som springbrunnar, konstnärliga brunnskar med mera. Det hon inte fick plats med i de tomma salar, som hennes företrädare drottning Kristina lämnat efter sig, skänkte hon bort till andra "behövande" i svenska kulturborgar, till sina gunstlingar eller till danska överlöpare i Skåneland.

Helt naturligt hyste hon särskild kärlek till de rika orterna Helsingör med sitt Kronborg, Ipstrup, Roskilde med sin domkyrka och kungaslottet Fredriksborg där hon gjorde sig riktigt hemmastadd.

I det rika Kronborg fattade drottningen tycke för Fredrik II:s tronhimmel - kanske det kostbaraste väveriarbete som någonsin utförts i Norden. Konstverket, som utförts av vävaren Hans Kneiper 1586, förvaras numera som museiföremål i Nationalmuseum i Stockholm. Trots åtskilliga försök har ännu ingen lyckats övertyga vare sig gårdagens eller dagens svenska makthavare, att denna klenod passar mycket bättre i sin ursprungliga miljö, tillsammans med de övriga gobelänger den hörde samman med.

Från Kronborg försvann en mängd oersättliga konstverk. De kan exemplifieras med två stora väggmålningar, som numera finns på Vittskövle slott i Skåne. En av dem föreställer Christian II och den andra Erik Ejegod. Alltjämt betecknas de som "krigsbyte", - men "bytet" borde i verkligheten ha ett annat namn. Det räckte inte bara med att drottningen och svenskarna skövlade lösöret, man tog också slottets fontän och kyrkklocka och annat i stora mängder till det tysk-svenska kungaparets huvudstad. Kronborgs kyrkklocka klingar för övrigt ännu i den svenska huvudstaden från Mariakyrkans torn, även om det numera sker i omstöpt form.

Det drottningen inte stal förstördes av svenska knektar som hade Kronborg till kvarter. Relationen berättar, att svenskarnas "Soldater huserade skrækkeligt med Værelser og Malerier". Och detta trots att svenske kungen ofta tog kvarter på Kronborg. På den gamla borgen höll han för övrigt ett rådsmöte då han drog upp riktlinjerna för den kommande svenska administrationen i Danmark samt vidtog förberedelser för att tvinga danskarna i samtliga provinser till edsavläggelse till den nya kungen av Danmark - Karl X Gustav, bördig från Heidelberg!

Månne är det någon som tänker på, att de fontäner och statyer, som pryder Drottningholms slottspark kan ha en krigisk-kriminell bakgrund och att de egentligen står där som främlingar. Bortrövade av en skoningslös militärmakt från sina ursprungliga platser vid kungaslottet Fredriksborg, eller från det i elfte timmen av det trettioåriga kriget skövlade Prag. Från Fredriksborgs gårdsplan tog man det 1622 uppsatta Neptunusspringvattnet med bronsfigurer, skapade av den i Prag verksamme bildhuggaren Adrian de Vries. Det står numera i slottsparken vid Drottningholms slott, som ett bevis för skövlingsdådet. Vid Neptunusbrunnen på Fredriksborg har man så sent som 1888 fått sätta upp kopior bekostade av Carlsbergsfondens stiftare J Chr Jacobsen!

I Fredriksborgs kyrka togs alla prydnader som skänkts av de danska kungarna bl a en kalk av rent guld besatt med diamanter och andra kostbarheter, liksom till och med kyrkans orgelverk! Från den kungliga bönkammaren togs tavlor och möbler för den dåtida svindlande summan av 47000 Rd. En stor mängd av de danska porträtt, som numera finns på Gripsholms slott härstammar ur detta Hedvig Eleonoras personliga byte!

Hedvig Eleonora började med Nicodemus Tessin d ä hjälp att bygga det nuvarande Drottningholm 1662. Ett arbete som Tessin höll på med ända till sin död 1684. Drottningen lät till stor del smycka slottet både in- och utvändigt med danska nationalklenoder. På innerväggarna kan man se den danska historien vandra förbi i form av danska kungar, drottningar och andra personligheter eller i form av händelser ur den danska historien. Vill man fortsätta dessa studier är det bara att resa till Gripsholm eller något av de andra Mälarslotten. Överallt finner man spår av Karl X Gustavs andra krig mot Danmark.

Genom relationernas fragment från Polen och Danmark om den "turistande" svensk-tyska drottningen Hedvig Eleonora, får man en bild som inte är särskilt sympatisk. Det hon tillägnade sig och Sverige kan inte anses ha tillkommit som en omedelbar följd av krigshandlingar. Därför bör denna typ av plundringar inte rubriceras under annan beteckning än uppsåtlig stöld med hot av vapenmakt. Det hon inte använde för egen räkning skänkte hon bort till sina gunstlingar, som hennes närmaste väninna Emerentia von Düben, vilken ända till början av 1700-talet överhopades med gåvor från Husgerådskammaren - drottningens privata domän.

Genom urkunderna känner vi till, att svenska ockupationsarméer ej hyste någon särskild respekt för kyrkorummens helgd och varför skulle man ta någon hänsyn till kunganekropolen i Roskilde. - Nej, här fann Hedvig Eleonora och de andra svenskarna åtskilliga dyrgripar som t ex unionsdrottningen Margaretas klänning, en brynsten av speciell art och den vadmalsfana, som kung Albrecht av Mecklenburg skänkt till drottning Margareta. Rovet från Roskilde domkyrka kan ha anstiftats av den svenske kungen. Han kände nämligen väl till kyrkans inventarier från ett besök där den 13 juni 1638. Föremålen "skänktes" 1665 till Uppsala domkyrka och om nu någon i Danmark vill se sitt arv får de bekväma sig till att resa till Uppsala, ty ännu förvaras föremålen där.

Men det var inte bara kungen och drottningen, det fanns även andra från den högste till den lägste som skulle ha "sitt" med sig hem.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


"NORDENS MAECENAS"

Magnus Gabriel de la Gardies inventeringar och plundringar av danska och skånska bibliotek under svenske kungens beskydd.

Gajus Cilnius Maecenas, 70-8 F, romersk riddare och statsman, som tack vare en stor förmögenhet och livligt intresse för litteratur kunde understödja romerska skalder som Horatius, Vergilius, Propertius m fl.
I storsvensk litteratur har man också utnämnt en svensk Maecenas eller "Nordens Maecenas", som sig bör, nämligen Karl X Gustavs svåger greven, rikskanslern, konstsamlaren och mecenaten Magnus Gabriel de la Gardie. Han beskrivs som en av Sveriges frikostigaste kulturfrämjare. Som mecenat kan han till och med tävla med Gustav Il Adolf, Gustav III eller Alfred Nobel.
Otvivelaktigt har de la Gardie "skänkt" stora bokskatter till svenska bibliotek, men det talas inte så gärna om "gåvornas" bakgrund. De länder som blev hemsökta av de la Gardie och andra svenska "boksamlare" vill nog inte utnämna de la Gardie till kulturfrämjare utan i stället väljer man hellre beteckningen "kulturskövlare”.


UR

I september månad 1658 kom svenske kungens svåger Magnus Gabriel de la Gardie till Själland, därtill särskilt kallad av sin beskyddare och välgörare. Som det anstår en herreman, erhöll han genast ett betydande underhåll, genom att han tilldelades Jungshoveds län med underlydande gårdar på Själland samt godset Ravnholt på Fyn. Jungshoved län innehades på den tiden av Jörgen Reedtz, medan Ravnholt ägdes av Christer Jörgensen Skeel.

Det hör till saken, att på de la Gardies önskelista stod det gårdar med bibliotek! Av den dåvarande landsdomaren i Halland, Magnus Dureel, hade de la Gardie fått de tips han behövde, såväl vad det gällde danska som skånska gods med värdefullt lösöre och bibliotek, liksom var sådant fanns att hämta i Köpenhamn den dag staden fallit i svenskarnas händer! Dureel var också rätte mannen att vända sig till i dylika spörsmål, han kände sitt gamla hemland mycket väl.

I en särskild "donation" den 30 november 1658, erhöll de la Gardie av sin svåger, rätten till allt lösöre, husgeråd, hästar och fäkreatur i "hans län". Gåvan utökades den 21 december 1658 genom ännu en "svågerdonation", en verkligt värdefull sådan nämligen, alla gods och gårdar som tillhört Christer Jörgensen Skeel belägna på Jylland, Fyn, Själland och annorstädes.

Den 27 september 1658 skrev dåvarande landsdomaren i Halland, Magnus Dureel, svar på de la Gardies förfrågan om en förteckning över gods och gårdar i Skåne och Halland, tillhörande dansk-skånska adelsmän som ej avlagt trohetsed till svenske kungen. Här fick de la Gardie en lång lista på gårdar, som kunde vara lämpliga för riksskattmästaren och hans hustru. Där nämnes bland annat fru Dorthe Rosenkrantz gårdar Sövde, nuvarande Sövdeborg, och Tosterup samt Ove Thotts gård Bjersholm.

Hos sin svåger, den svenske kungen, utvecklade de la Gardie favörerna att han och hans familj erhöll de omtalade gårdarna som "donationer". På så sätt fick de la Gardie för egen räkning Sövde den 10 januari 1659. Hans hustru, svenska drottningens syster, Maria Euphrosyne, fick för sin räkning Tosterup den 20 oktober samma år, medan parets dotter Catharina Charlotta fick sin del av rovet, Bjersholm redan den 15 november året innan.

Redan i november 1658 sände de la Gardie sina kunskapare, majoren Johan Appelbom och sekreteraren Tobias Geisler till Skåne för inventering av mobilierna, som också ingick i "donationerna". Här fann man ganska ansenliga bibliotek och andra skatter. De la Gardie kunde genom detta utöka sina samlingar med värdefullt gods, som tillhörde den ansedda adelsfamiljen Thott i Skåne. Åtskilligt har bevarats till våra dagar "uppåt landet", som sig bör på särskilt utvalda platser.

Trots aktningsvärda försök av prästmannen Morten Jensen Rönnebaek lyckades denne inte rädda Jörgen Reedtz bibliotek från att falla i de la Gardies händer. De la Gardies specielle "spårhund", sekreteraren Israel Schultz, lyckades nämligen hitta det undangömda biblioteket i prästens höstackar. Biblioteket, som enligt förteckning uppgick till 550 nummer, innehöll en mängd värdefull litteratur av italiensk, spansk och fransk härkomst, liksom äldre danska verk som Huitfelds Krönika, Gamble danske Laugbogh, Odense rette Ordinantz med flera. Merparten av detta gamla danska bibliotek finns numera i Kungliga Biblioteket i Stockholm och i Universitetsbiblioteket i Uppsala.

De båda gårdarna Ostrup och Hunderup i Saaby socken, väster om Roskilde, kom också på de la Gardies lott. Israel Schultz inventerade gårdarna trots motstånd av fru Karin Sehested, maka till Jörgen Seefeld, men hon fick ge sig och till de la Gardies hantlangare överlämna det de ville ha. Schultz fick också de la Gardies uppdrag, att eftersöka lösöret till de gårdar han fått genom den förut omtalade "donationen" av den 21 december 1658. Jylland och Laaland var emellertid nu stängda eftersom svenskarna var utkörda därifrån, återstod då Ravnholt på Fyn. Där fann emellertid Schultz inte något annat än en större kopparpanna i brygghuset och två porträtt av Christer Skeel och hans hustru, men det var ju alltid något. Andra "gamar" hade redan varit där. Svenske kungen hade nämligen redan vid svenskarnas ankomst i början på augusti "donerat" vad som fanns där till riksamiralen Wrangel!

Schultz skyndade då för sin herres räkning till Nakskov. I fästningen, som svenskarna intagit i juli, fanns en del lösöre tillhörigt Skeel bl a "3 grå hästar för een Caret". Där var också Schultz för sent ute, även detta var redan "skänkt" till andra behövande i den svenska armen.

Det lyckades dock bättre på andra ställen, de la Gardie kom nämligen över ännu ett par värdefulla bibliotek nämligen Gunde Rosenkrantz boksamling på Vindinge och Burkard Ruds på Laaland. Särskilt det förstnämnda var mycket värdefullt då det innehöll en mängd vetenskaplig och annan litteratur samt därjämte flera inkunabler som t ex Bartholomaeus Platina, Viae pontificum, tryckt i Treviso 1485 och Petrus de Palude, Sermones thesauri novi de sanctis, Strassburg 1491.

Även böcker från de la Gardies rov av de Rudska biblioteken förvaras i Kungliga Biblioteket i Stockholm och i Universitetsbiblioteket i Uppsala. Verken bestod huvudsakligen av arbeten om byggnadskonst, fortifikation, krigsväsen, matematik, medicin och naturvetenskap. Riksrådet Gunde Rosenkrantz bibliotek var över huvudtaget ett av de största som tillföll de la Gardie. Bakom dessa stora boksamlingar fanns två andliga stormän i Danmark, - Gundes fader teologen Holger Rosenkrantz och historikern Anders Sörensen Vedel.

Från Holger Rosenkrantz bibliotek härstammade ett stort antal ytterst värdefulla verk. Förutom vad som nämnts kan tilläggas som exempel, Jydske Lov, Skaanske och Sjællandske Lov, äldre italienska och tyska verk, äldre inhemska danska verk och dessutom viktiga handskrifter till Danmarks historia. Där fanns också Gunde Rosenkrantz egna historiskt-politiska skrifter, bland andra mot svenskarna riktade "perfida" pamfletter. Av de delar som tillhört Vedel kan nämnas äldre teologisk litteratur före och efter år 1600 och minst en inkunabel Petrus de Alliaco, Quaestiones super I, 3-4 libris seutentiarum, tryckt i Strassburg 1490. Bland skatterna kan också nämnas en handskrift med riddarromaner och den äldsta avskriften av Henrik Harpestrengs läkebok och en helt oersättlig Annalsamling.

Den förste danske Saxoöversättaren Anders Sörensen Vedels bibliotek var ursprungligen ett av de allra främsta i Norden. Det kom i de la Gardies händer 1658, men man vet inte bestämt var det togs. Ur den rika floran kan nämnas vetenskapliga verk från mellersta 1500-talet, som tillhört Tycho Brahe samt matematiska och astronomiska verk. Där fanns också Adam av Bremens Historia ecclesiastica - en viktig källa för Nordens historia, som utkom i tryck genom Vedels försorg 1579. Flera teologiska verk huvudsakligen från 1500-talets Tyskland och historiska verk från Schweiz och Tyskland från samma tid, liksom medicinska och naturvetenskapliga verk från 1500-talets Tyskland. Där fanns också det mesta av det som vid den här tiden hörde till den danska historien ävensom geografiska och topografiska arbeten, juridicum och mycket annat. Vad som idag återstår av detta s.k. "krigsbyte" finns huvudsakligen på Universitetsbiblioteket i Uppsala, på Kungliga biblioteket i Stockholm och i mindre delar i Lund.

Rosenkrantz visste vad som skulle drabba hans skatter därest svenskarna skulle lyckas med sin väntade invasion. Redan i samband med krigsutbrottet 1657 lät han packa in sina bibliotek för förvaring i Korsör. Men det hjälpte inte, ty här snokade Carl Gustaf Wrangels hejdukar reda på skatterna, men i samband med Roskildefördraget återfick Rosenkrantz sina boksamlingar. Under det andra kriget råkade emellertid Rosenkrantz ut för en värre "boksamlare" nämligen, svenske kungens svåger de la Gardie. Denne visste genom sina kunskaper mycket väl vad som fanns att hämta och redan den 5 oktober 1658 inventerade de la Gardie de omtalade biblioteken, genom sin tyske sekreterare Johan Tobias Geisler. I samband med denna åtgärd beslagtogs biblioteken för de la Gardies räkning, sedan den kunglige svågern, den svenske kungen, "skänkt" all den värdefulla egendomen till sin skyddsling!

Det är inte någon större konst att göra sig rikedomar när man får dem till "skänks" på sätt som skedde och det är heller ingen större egenskap att vara generös, när det bortskänkta har stulits utan någon som helst ersättning till de rättmätiga ägarna. Det gällde för de la Gardie att snabbt föra över de rövade bokskatterna till hans litteraturtörstande hemland. Redan den 21 oktober 1658 transporterades biblioteken till Helsingør, för vidare befordran över sundet. Totalt uppgick enbart denna transport till nio eller tio lådor, och varje låda var så tung att den inte kunde transporteras med enbart en hästfora!

De la Gardies "krigsbyten" och "donationer" finns i stor utsträckning kvar på enskilda platser, vilket också har antytts på några ställen i de här raderna. Man kan fråga sig hur mycket av dessa bok- och konstskatter, som nu finns i Uppsala, Stockholm, på olika slott och herremansboningar från Mälardalen i norr till Maltesholm och Borrestad i söder, är rena rama plundringsbytet hemfört av denne "Nordens Maecenas"?

På de la Gardies efterlämnade kvarlåtenskap i form av boktitlar på biblioteken i Stockholm och Uppsala och andra platser, förekommer de flesta av de gamla danska adelsätterna med sina namn eller Ex libris, minnande om de ursprungliga ägarna och om de dåd som hade samband med överförandet till Sverige av dessa nationalegendomar.

Borrestad nämndes i förbigående här ovan. Därom kan ytterligare tilläggas, att Borrestad utskiftades under senare delen av 1800-talet från Maltesholms gods. Här fick då en sentida de la Gardie med förnamnet Pontus, en ståndsmässig bostad 1927 i form av Skånes yngsta slott. Från Maltesholm överfördes då de berömda de la Gardieska samlingarna och olika rariteter, liksom det på praktband rika biblioteket. Vidare en stor handteckningssamling med verk av de stora mästarna Rembrandt, Rubens och Jordanes. Det finns anledning att ställa frågan, om hur mycket av detta värdefulla lösöre har hitförts av den gamle "Maecenas" de la Gardie och även frågan, hur han kommit över "bytet", eller vilka delar som är "plundringsbyte" och var i så fåll brottsplatserna är belägna.

Magnus Gabriel de la Gardie, med sydfranska anor, svenske kungens svåger, en man med ha-begär i det meningslösa krigets kölvatten, - de la Gardie, en "stormaktstidens" svensk, en bland otaliga andra.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


ADLIGA PLUNDRINGAR I DANMARK

Med svenska adelsmän och annan överhet i Danmark under skövlingens år 1658, 1659 och 1660. Notiser om vad som kunde drabba den danska civilbefolkningen under dessa år.

"Historiens största värde ligger, tror jag, däri att förtjänstfulla gärningar icke förtigas och onda ord och gärningar brännmärkas inför eftervärlden och bli till avskräckande exempel."

Citat efter den romerske historieskrivaren Tacitus ca 55-120 E.

Kungliga biblioteket i Stockholm och Universitetsbiblioteket i Uppsala har nämnts förut i olika sammanhang. Dessa och andra institutioner har blivit hemvisten för stora delar av det gods som rövades i Danmark och i andra länder. Här finns som exempel hundratals medeltida handskrifter, som har sin rätta hemort i Danmark. I Kungliga Biblioteket förvaras också Danmarks första historia om fäderneslandet! Den borde, om nu allt skall vara rätt, helt naturligt förvaras på ett helt annat ställe. Detta gäller också en unik dansk översättning av Mandevilles resa, som skrevs i fransiskanerklostret i Næstved 1459, liksom den danska rimkrönikan från 1490. Stiftsbiblioteket i Linköping kan för övrigt ståta med den äldsta danska texten till den senmedeltida historien om Grimaldis, en vida spridd medeltida saga om den trogna hustrun som oförskyllt blev förskjuten.

För övrigt kan väl sägas, att Danmarks nuvarande invånare många gånger haft anledning att känna tacksamhet mot Köpenhamns hjältemodiga försvarare, när de natten till den 10 februari 1659 slog tillbaka den svenska armén på de vinterisiga vallarna. En som säkert var besviken över den misslyckade stormningen var Magnus Gabriel de la Gardie, vilken i förväg kartlagt Köpenhamns skatter. Om nu svenskarna lyckats i sina planer, skulle även alla de köpenhamnska bokskatterna och kulturföremålen ha hamnat i Stockholm och Uppsala och på andra ställen i detta land.

Men det fanns också andra "samlare" på högt uppsatta poster i den svenska krigsledningen, som till exempel överlöparen och förrädaren Corfitz Ulfeld. Denne kunde med stöd av ockupationsmaktens vapen och efter personliga medgivande av den svenske kungen, beröva sitt gamla fädernesland stora kulturskatter. I det avseendet bör särskilt ihågkommas riksrådet Jörgen Seefelds stora bibliotek. Här fanns talrika laghandskrifter och annan ytterst värdefull äldre litteratur. Rovet inleddes redan under det första kriget och slutfördes helt under det andra, då delar av biblioteket "råkade" hamna hos en annan svensk litteratursamlare förut omtalade hovrådet Peter Julius Coyet. Av detta litteraturgods finns till exempel Roskildebiskopens jordebok med den äldsta matrikeln om Köpenhamn numera i Uppsala Universitetsbibliotek, liksom Odenseboken, vilken härstammar från årtalen omkring 1470 och S:t Knuds kloster i Odense.

Coyet, som var lika givmild som svenske kungen, skänkte i sin tur stora delar av det ursprungliga danska bytet till det nya Antikvitetskollegiet i Stockholm. Denna gåvotradition fortsatte för övrigt Coyets son Wilhelm Julius Coyet. Förutom förut omtalade exempel kan ur Coyets del av krigsbytena även nämnas flera fornnorska-isländska handskrifter, en pergamenthandskrift av Skånelagen och Bertil Knudsens Aquilonii De magnitudine danica panegyricus. Och varför inte även ett par upplagor av Martin Luthers verk, av vilka ett, Wittenbergupplagan 1588, har tillhört Jens Dinesen Jersin och en inkunabel av påven Pius II Epistolae in pontificata editae, tryckt i Milano 1481 och ursprungligen i Seefelds ägo. Jörgen Seefeld har för övrigt betecknats som det dåtida Danmarks störste boksamlare och rovet blev nära nog oöverskådligt då dessa boksamlingar uppgick till omkring 26000 band. En del finns som sagt kvar i erövrarlandet, men det mesta har senare gått okända öden till mötes och är för alltid borta.

Vad står då svenskarnas fältherre, greven och riksrådet Carl Gustav Wrangel för? I vår sedvanliga historia står om hans utmärkelser i krigen mot Danmark, men där nämns ingenting om hur, på vilket sätt eller med vems medel han inredde och utsmyckade sin nya slottsboning Skokloster, som uppfördes under åren 1654-79. Där borde ha omtalats, att den praktlystne och i ekonomiska ting mindre nogräknade Wrangel, lät inreda största delen av sin herremans boning med i Danmark och Polen tillgripna dyrbara möbler, vävda tapeter, oerhörda mängder av konstverk och konstslöjdsföremål, vapensamlingar och böcker.

Merparten av det som svenskarna i dag förevisar i detta slott, har inte någon som helst kulturell anknytning till svensk konst-, slöjd- eller hantverkstradition. Den enda tradition som kan åberopas, är att föremålen bortrövats från länder under fullständig militärdiktatur! Utan överdrift kan sägas, att Skokloster, bokstavligt talat, är fyllt till skorstenarna med legaliserat "tjuvgods". Är månne detta bevis på svensk "storhet" under den så kallade "stormaktstiden" eller kanske bevis på svensk fattigdom? Det beror sig på hur man ser det. Var det kanske så, att man här i landet måste ge sig ut och stjäla andra folks kulturskatter på grund av att man i sin utveckling inte hunnit så långt, att man själv kunde utföra de arbetsprestationer som låg bakom alstrens tillkomst?

Man kan nog säga att Wrangel var en av dem som tjänade allra mest på de svenska krigen mot Danmark. Han intog ju de på rikedomar överflödande fästningarna Fredriksodde och Kronborg. På Skokloster kan, man vandra omkring bland alla dessa så kallade "kaduker" eller med andra ord "herrelöst gods". En beteckning som svenskarna ofta tog till när de ville legalisera något av värde. Sal på sal med värdefullt lösöre, böcker, handskrifter och mycket annat som tillhört danska familjer som Rosenkrantz, Valkendorf, Beck, Wiffert, Tyge Brahe till Mattrup och Tosterup, Henrik Rantzau, Axel Arenfeld, Jörgen Skeel, Herman Kaas, Anders Bille, Ebbe Ulfeld eller Christian IV:s betrodde länsman i Korsör Wenzel Rothkirch och många, många flera.

Beträffande generalkommissarien Axel Arenfeld till Basnæs, en av de största egendomarna på Själland, kan nämnas, att även hans lösöre åtminstone delvis kom att hamna hos Wrangel. Detta trots att Arenfeld var gift med överlöparen Corfitz Ulfelds syster Marie. På Skokloster förvaras sex mycket värdefulla vävda tapeter, som tillverkats i Gouda för makarna Arenfelds räkning. Trots att hemsökelsen hos Arenfeld syntes ha varit ren plundring, har man ändå inte från dansk sida lyckats få svenskarna i vår tid att återlämna dyrgriparna.

Efter stormningen av Fredriksborgs slott lade Wrangel bland annat beslag på fem målade porträtt av de mest framstående holländska amiralerna. Serien, som var beställd av Fredrik III, hade utförts 1656 av Karel van Mander. Såväl de här målningarna, som ett flertal målningar av danska kungligheter ävensom ett jaktsvärd från den kungliga rustkammaren på Fredriksborg, förde Wrangel till Skokloster där godset ännu förvaras.

Wrangels rikedomar utökades också av svenske kungen, genom de sedvanliga "donationerna" eller i form av anvisade kvarter. Den 25 augusti 1657 erhöll han till exempel Kai Lykkes gods och den 3 september samma år Frans Brokkenhuus gods, båda på Jylland. Under mellankrigstiden 1658 avsattes för Wrangels underhåll flera gods och en mängd gårdar, såväl på Fyn som på Jylland. Genom nya "donationer" av svenskarnas kung den 31 augusti och den 4 september 1659 erhöll han alla under Tunbyholm, Ingelstad och Smedstorp i Skåne belägna gods. Samtidigt fick han också Kreuckerup på Laaland och Ulrichsholm på Fyn samt tullförvaltaren Henrik Müllers hus vid torget i Köge. Wrangel anvisades också flera gods i Ringsted härad och Säbygaards län med gårdar på Själland.

Inte nog med detta, ty från de anvisade och erhållna egendomarna kunde den redan förut rike Wrangel ytterligare öka sina rikedomar, i form av stora mängder lösöre av kostbar och värdefull art, vilket i sinom tid vandrade vidare till Skokloster. Kanske bör man också nämna den rika förekomsten av ytterst värdefulla handskrifter tillhörande Skokloster, men som är deponerade i det svenska riksarkivet, som till exempel Johannes Meursii - Historia Danica för perioden 1523-1550 med flera.

Bland Skoklosters samlingar av böcker, som kommer av Wrangels biblioteksplundringar i Danmark kan nämnas två betydande bibliotek i form av Wenzel Rothkirch och Fredrik von Barnewitz till Rudbjerggaard. Det sistnämnda var till största delen ett utbildningsbibliotek av 1630- och 1640-talens klassiska författare. Båda måste betecknas som ytterst värdefulla.

I Wrangels Skokloster samlades det mesta denne man kom över. Här finns till exempel merparten av vad som idag finns kvar av Danmarks gamla vapensamlingar! Man kan säga att dessa gamla samlarvapen numera i stort sett är uppdelade på två håll, dels i Tøjhusmuseet i Köpenhamn och dels på Skokloster samt i viss mån i Livrustkammaren i Stockholm. Vill därför en dansk vapenhistoriker mera fullständigt studera sitt lands gamla vapen, får han bekväma sig att resa till Skokloster eller Stockholm!

På Skokloster är de danska samlingarna av vapen uppdelade på den Wrangelska och den Brahe-Bielkeska rustkammaren. Den förstnämnda är insamlad av slottets byggherre och innehåller uteslutande vapen som är äldre än 1676. Den senare rustkammaren innehåller vapen från olika släktled fram till mitten av 1800-talet.

En hemlighetens slöja har dragits över tillkomsten av dessa unika vapensamlingar. Äldre beskrivningar nämner dem som "krigsbyten", men andra påstår att åtminstone delar av dem är "gåvor". En gräns i detta avseende kan i viss mån dragas efter vapnens dateringar, varför de som är senare än frederna i Olivia och Köpenhamn troligen ej är krigsbyte från Danmark. Eftersom Wrangel tillhörde sin tids mäktigaste män kan också delar av de äldre vapensamlingarna vara gåvor, det gällde nämligen att hålla sig väl med "de stora" och det kunde man göra bland annat genom gåvor. Med tanke på Wrangels karaktär råder dock inget tvivel om annat än att samlingarna i stora delar är "krigsbyten" från Danmark. Detta gäller även vapen ur den Brahe-Bielkeska rustkammaren, vilka kan föras tillbaka till högtstående officerare från Wrangels tid. En hel serie vapen härrörande av Aalborgmästare kan utan vidare tagas som bevis på krigsbyte av Wrangel, eftersom han i Aalborg tvingade invånarna att lämna ifrån sig alla sina vapen.

Schering Rosenhane var ett annat dåtida känt namn bland de kretsar, som tillhörde det svenska hovet. Denne Rosenhane, friherre, riksråd och diplomat, var en man med verklig samlariver och med näsa för vad som var värt att ha och därtill en man med mycket rymligt samvete med avseende på nästans egendomar i främmande land. Vi har mött honom förut under hans samlarfärder i Polen och nu träffar vi på honom på nytt, - nu i Danmark under Karl X Gustavs krig. Här kom nu Rosenhane över de delar av Borkard Ruds bibliotek, som inte tillföll de la Gardie. Dessa boksamlingar hade tillhört den 1647 avlidne Rud och dennes fader Eiler Rud till Utterslev och Säbyholm på Laaland samt Corfitz Rud till Sandholt.

Det sägs att Rosenhanes förvärv av dessa bibliotek och andra skatter tillkom då han i kungens sällskap kom till Falster och Laaland efter Nakskovs fall i juli 1659. I samma veva fick Rosenhane även kunglig "donation" på de båda godsen Rudbjerggard och Fitzholm, som tillhörde Ida Grubbe av Rudsläkten. Rosenhane kom över ett så betydligt byte på Laaland, att han till och med tvingades hyra och utrusta en skuta för att kunna få med sig rovet till Sverige.

Ett annat känt namn ur den absoluta svenska högadeln var Nils Brahe d y. Under ockupationen av Danmark var han överste för Upplands regemente och i den positionen försummade han inte att förse sig med "krigsbyten". Det torde med all önskvärd tydlighet kunna styrkas genom den boksamling, härrörande från Brahe, som nu ingår i det brahe-wrangelska bihlioteket på Skokloster. Det var betydande bibliotek som Nils Brahe d y rövade under det danska fälttåget. Bland danska ägobeteckningar på böckerna kan som exempel nämnas, Fredrik lII:s kansler - Niels Kaas till Taarup.

Vi har också förut mött svenske kungens livmedikus Johan Lagercrona. Även han förskaffade sig betydande samlingar under sitt "turistande" med det svenska hovet på olika krigsskådeplatser. Hans samlingar är numera skingrade på olika händer. En del finns i behåll i Uppsala och i Kungliga Biblioteket. I Uppsala till exempel en handskrift innehållande Willich von Westhofens Historica veritsas opposita Jani Minoris Suemensis retorsioni, skriven 1615. Lagercrona har om sitt förvärv av detta verk noterat: "Desse inbundne saker ähro mig mestedels försäkrade aff praeposito vti Harrslöff i Skåne: 3 mijl fron Malmöö den 20 sept. 1659". I Kungliga Biblioteket finns bland andra ett exempel av Andreas Michaelis, Verdslige Low og Skicke, Köpenhamn 1631.

Karl X Gustavs handsekreterare och tillika inspektoren vid Kungliga Biblioteket, Edmund Figrelius-Gripenhielm, var en annan samlare i kungens närhet. Åtskilligt av de danska "krigsbyten", som finns i Lunds Universitetsbibliotek härstammar från Figrelius-Gripenhielms rov. Det är fråga om ytterst värdefulla bokskatter. Även denne man fick del av svenske kungens "donationer", till exempel i formen av all lösegendom efter avlidna fröken Anna Grubbe till Herlufstorp och som vid det tillfället deponerats bland annat i Sorö kloster. Självklart blev detta gods i svenskarnas ögon "herrelösa kaduker" .

Till förut omnämnda byten ur det berömda Seefeldska biblioteket kan ytterligare omnämnas, att i Kungliga Biblioteket finns omkring ett femtiotal volymer ur Seefelds handskriftssamlingar. Förutom vad som i den vägen nämnts förut, innehåller dessa handskriftsvolymer nationella danska skatter av oersättligt värde. Där finns också isländska och fornnorska handskrifter (se härom Gödel, "Den fornnorsk-isländska litteraturen i Sverige, I" och Gödels katalog över dessa handskrifter). Bland de danska handskrifter som tillhört Seefeld kan nämnas en pergamentcodex av Jydske Lov, ett blandat pergament- och papperscodex innehållande Sjællanske Lov med flera, en handskrift av Skånelagen, en pergamenthandskrift av Justiniani Digestae, flera handskrifter i Nordisk historia, en pergamenthandskrift av Henrik Harpestrengs Laege- og Urtebog, liksom en översättning till danska av Mandevilles resor och översättningar till danska av Olaus Petris, Erik av Pommerns och Karl Knutssons krönikor. Där finns också flera Grönlandshandskrifter; Chronica monasterii Sorensis och Norriges Lov, udset paa Danske, oc Norsken derhos, wed Peder Claussøn Friis. Här finns också ur Seefelds samlingar, tyska handskrifter som till exempel Rostocks äldsta historia med flera. Vidare flera handskrifter från filologen och professorn vid Sorö akademi Johannes Meursii, som Seefeld och andra förvärvat.

Det nu i åtskilliga sammanhang relaterade mönstret i samband med svenskarnas krigföring kan sägas vara utmärkande för hela 1600-talet. Efterforskningarna och planeringen för att förskaffa sig byte blev till en väsentlig del av själva "krigsarbetet" och allt sköttes som synes både grundligt och systematiskt. Då det gäller Karl X Gustavs båda krig mot Danmark, syns det som om svenskarna i förväg bestämt sig för att beröva landet över huvudtaget allt av litterärt och kulturellt värde, inför den beramade uppdelningen i en svensk och en tysk maktsfär med gräns i Lilla Bält. I annat fall finns det anledning att fråga sig vad som låg bakom dessa enorma plundringar och uppenbara tjuvnadsbrott mot en slagen och bakbunden nabo. Det som skedde kan i vår tid enbart ursäktas på ett sätt, men nu liksom då, finns det här i landet en kulturmaffia som till varje pris vill skylta med andras klenoder.

De olyckor som under dessa år drabbade den danska kultureliten, kom också att omfattas av den stora majoriteten av den danska civilbefolkningen. Hela landsdelar ruinerades totalt av samvetslösa svenska, tyska och polska knektavdelningar. Inget ställe på Själland, undantagandes Köpenhamn, led så fruktansvärt under den grymma svenska och lejda soldatesken som Prästö med omnejd. Här skedde en planerad och total utplundring, mord, övergrepp, brand och andra bestialiska grymheter mot befolkningen.

Den rika bondekulturens alster hamnade i stor utsträckning i ockupationsmaktens händer. Här var det erövrarnas lägre klasser som skodde sig på civilbefolkningens bekostnad. Det som inte utlämnades frivilligt togs helt enkelt med våld. Satte sig någon till motvärn blev hämnden fruktansvärd. Hus och hem brändes upp, men innan man satte fyr tog man ofta ur fönstren för att ta till vara blyinfattningarna!

Någon hjälp stod ej att få i annan mån än att friskytteförband oroade de objudna gästerna. Svenskarna upprepade under dessa år det mönster de tränats in i från de härtagna länderna runt Östersjön, i Baltikum, Polen, Tyskland och i de skånska landskapen.

Severin Kjaer berättar härom, att då den stora ofreden äntligen var över, såg det ut som om dödens ängel gått genom landet. Gårdar och hus, ja, hela byar var öde och övergivna. Obeskrivlig nöd och namnlös sorg rådde överallt. Riksmarskalken Johan Kristoffer Körbitz skrev den 17 augusti 1660 till Fredrik III, att döda människokroppar låg ute här och var i länet och att fåglar och djur kalasade på kvarlevorna. En del avrättade var lagda på stegel eller uppträdda på spetsade pålar, androm till varnagel, som det heter. Befolkningen och bygderna särskilt i sydöstra Själland, Prästö med omnejd, var fullständigt kuvat och lamslaget för lång tid framåt och allt detta under skövlingens år 1658, 1659 och 1660.

Otaliga vittnesbörd finns bevarade som illustrerar den grymhet ockupationsmakten lade i dagen mot den värnlösa civilbefolkningen. Severin Kjaer berättar bland många andra fall till exempel vad som hände Lucie Hansdotter från Ingelstrup i Everdrups socken. Lucies broder Rasmus Hansen har i ett brev till Fredrik III den 27 juli 1660 beklagat sig och talat om, att under ofredstiden bröt sig en natt tolv polska knektar in i hennes sovrum. Deras avsikter var alltför tydliga och någon hjälp stod ej att få för henne mitt i natten.

Lucie försökte efter bästa förmåga att värja sig ensam. Hon kämpade emot till det yttersta av sin förmåga, slutet kunde för hennes del bara bli ett. Under det våldsamma motståndet blev en av våldsmännen dräpt av Lucie. Den svenska krigsrättvisan hämtade henne och ställde henne inför svensk krigsrätt. Bakgrunden till det som skett saknade tydligen betydelse, ty rätten dömde Lucie att mista livet genom halshuggning! Domen verkställdes utan misskund och därefter sattes hennes huvud på en påle och kroppen i "Heden Jord". Den hon dräpte, en av tolv som var orsaken till det som skedde i hennes sovrum, blev högtidligt begraven som en ärlig och hedersam man och därtill under övliga ceremonier.

Vittnesbördet speglar på ett målande sätt hur det stod till med rätten och orätten inom den omskrutna karolinska armen i ockuperat land. Tyvärr var det som skedde ingen engångsföreteelse. Sådant hade hänt förut. Vittnena fanns bland civilbefolkningen i de härtagna länderna runt Östersjön.

Västdanmark fick under de här åren veta vad deras landsmän i Östdanmark fått utstå under ett halvt årtusende med jämna mellanrum, av mord, brand och förödelse från de invaderande svenskarnas sida. Man bör komma ihåg, att oberoende av var dessa krigs- och plundringståg förekom, var det alltid den vanliga värnlösa civilbefolkningen som fick lida för att herrarna på båda sidor inte kunde komma överens, vilket för övrigt i alla tider varit det mönster som vidlåtit den här formen av verksamhet.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


Vidare till Del 4
© Stiftelsen Skånsk Framtid