Skåneland utan förskoning

av Uno Röndahl

Utgiven 1981
Bearbetad för Internet av G. Hansson
© Stiftelsen Skånsk Framtid

Del 4


KONFISKATIONERNA I SKÅNELAND 1658-1659

Vad som kunde hända om inte svenske kungen fick den anbefallda trohetseden.

"Spindeln yvs då den fångat en fluga. Människorna yvs, en över att ha fångat en hare, en annan en sardin i sitt nät, en tredje ett vildsvin, en fjärde björnar, en femte sarmater. Från sedlig synpunkt sett är de väl alla banditer".

Ur Marcus Aurelius "Självbetraktelser" 10: 10.

I samband med att Karl X Gustav i augusti 1658 bröt den nyligen ingångna freden, lät han behandla den skånska adeln som fiender, i den mån de ej svurit honom anbefalld trohetsed. De som fogade sig i diktatet var blott ett litet fåtal om ett tiotal personer. De övriga blev därför behandlade som Stockholmssystemets fiender. Under utomordentlig stränghet konfiskerades deras egendomar, spannmålen fördes till garnisonerna och deras lösegendom till fästningarna. Ingångna avtal och förpliktelser var nu glömda. Ändå var det bara några få månader sedan den svenske kungen skrev under på att invånarna i de annekterade östansundska landskapen "skole behålla deres godz och egendomb" . Det som skedde är dock inte särskilt förvånande med tanke på den planläggning som "svenskarna och deras hövdingar" hade, med avseende på att snarast möjligt överföra den skånska jorden på svenska händer.

Den 27 augusti 1658 fick sekreteraren Gustaf Hansson Taubenfelt kungligt uppdrag att leda de stundande konfiskationerna. Dessa inleddes med noggranna undersökningar om de konfiskationshotade godsens förråd, inventarier, lösören och kontanta medel. Av ordern framgick, att sätesgårdar med underlydande lantgods skulle beläggas med kvarstad.

Redan den 5 september kunde Taubenfelt i brev till kungen lämna redogörelser för betydande lösegendomar som då låg under inventering tillhöriga Mogens Rosenkrantz, Nils Krabbe, Nils Trolle, Knud Giedde, Kjeld Krag och Palle Urne. Bland den uppräknade lösegendomen nämns bland annat böcker hos Rosenkrantz och Krabbe. Hos den sistnämnde fanns det till och med en så ansenlig samling litteratur, att den uppgick till "ett skåp och tre tunnor", som var insatt i förvar hos bagarhustrun Agneta Erhattz i Malmö.

Det är slående detta svenskarnas intresse för böcker i härtagna länder, vilket kan följas genom hela deras krigshistoria runt Östersjön och här i Skåne upprepades det nu återigen.

Taubenfelt, som också ville ha sin del av kakan, utbad sig om kungens "donation" på Krabbes egendom samt på Ljungby gård; det nuvarande Trolle Ljungby gods, som vid den tiden tillhörde Christian Friis arvingar. På så sätt kom det sig att Taubenfelt fick dels Krabbes egendom och dels den 6 oktober 1658 Ljungby gård till kvarter så länge kriget varade. Den senare utfästelsen ändrade kungen ganska fort, kanske som tack för den nit Taubenfelt visade i sitt värv, ty redan den l november samma år övergick Ljungby gård i Taubenfelts ägo, genom ett öppet "donationsbrev"! Kanske ser det ut som en tanke, men vid samma tid fick Karl X Gustav, genom Taubenfelts förmedling, en värdefull vapensamling som beslagtagits hos Krabbe. - Hur var det nu vi sagt förut, jo, hand tvättar hand. Den ene skurken hjälper den andre.

Fru Karin Lykke på Snälleröd i Färingtofta socken var en annan person som råkade i onåd då hon inte velat foga sig i den anbefallda trohetseden. Därtill blev hon också misstänkt för att vara i maskopi med motståndarna till den nya regimen i Skåne och det var nog det värsta som kunde hända någon. Förutom hennes egna tillhörigheter, kom Taubenfelt över amiralen Henrik Bjelkes lösegendom och två kistor med böcker, som Bjelke lämnat i förvar hos fru Lykke. I enlighet med det kungliga diktatet övergick även dessa egendomar till "förtjänta svenskar".

Andra som i det inledande skedet råkade illa ut, var deltagarna i den så kallade Malmösammansvärjningen. Domarna, som kommer att behandlas i ett senare sammanhang, innebar att de dömda även fråndömdes sin egendom till svenska kronan. Den "svenska kronan" i sin tur, överlät med givmild hand, det sålunda erhållna godset, till generalauditören Benjamin Croneborg och assessorn Samuel Schillerfeldt i den så kallade kommissorialrätten i Malmö, som dömt de sammansvurna!

Lösegendomen delades så att Schillerfeldt fick Bartolomeus Mikkelsens och Croneborg fick Ove Thotts till Skabersjö lösegendomar, som fanns i Malmö. Gåvobrevet till Schillerfeldt är daterat den 10 december 1659 och den 30:e i samma månad mottog han "sitt" gods. Bland denna egendom fanns det böcker och handskrifter av stort värde, som ännu finns bevarade bland svenska samlingar. I Uppsala finns till exempel ett exemplar av Saxo i form av Baselupplagan från 1534 och i Kungliga Biblioteket en samling förordningar och domar från Fredrik II:s och Christian IV:s tid och därjämte släktböcker, som nu kan återfinnas i det svenska Riksarkivet, i biblioteken vid universiteten i Uppsala och Lund samt i landsarkivet i Lund.

Även TaubenfeIts nitiske medarbetare, guvernementskamreren Johan Forssman, fick sin del av de rov man kom över genom denna aktion. Sålunda fick han bland annat den lösegendom, som fru Wibeke Thott deponerat hos rådmannen Jörgen Anckers i Malmö. Exemplen visar, att var och en som ställde upp i sådana sammanhang, eller hade turen att bli utsedd, också i mycket hög grad kom att berikas utan någon som helst kostnad för den "svenska kronan". Man tog helt enkelt det man ville ha och därmed fick den förlorande parten finna sig. Någon högre rätt att vädja till fanns inte. De utsatta var med andra ord rättslösa i sitt eget land, trots att fredstraktaten stipulerade, att invånarna i de östansundska landskapen skulle få "blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier".

De Thottska godsen i Skåne var också eftertraktade. Eftersom släktmedlemmarna Thott vägrade den svenske kungen trohetsed föll det sig naturligt, att deras gods beslagtogs och lika naturligt, att de "donerades" till svenska officerare och ämbetsmän. Därav kom det sig att Barsebäck, som tillhörde Knud Thott, tillföll rikstygmästaren greve Erik Stenbock och att Tage Thotts stamgods Eriksholm gick över Gustaf Bielke. Vidare att Ove Thotts gods Markie tillföll greven Ludvig Lewenhaupt medan Thottgodset Månstorp gick över till svenske greven Clas Thott och Näs till Ebbe Sparre. Ove Thotts andra gods Skabersjö överlämnades till en överste Walter och slutligen Snogeholm och Werpinge till sekreteraren Giliusson Ehrenberg respektive greven och fältmarskalken Erik Dahlbergh.

- Men detta var bara en liten början av vad som skulle komma trots att Roskildetraktaten bland annat också föreskrev, "Att nu alt detta uthi ordh och gärning, som föreskrifvit står, skall och må begge sijdor tryggeligen, trooligen, uprichtIigen och väl nu och i framtijden hållas och effterkommas - -". Kanske fäste man sig från svensk sida särskilt vid ordet "trooligen "?

Det gods svenskarna lade beslag på i Skåneland under krigsåren fördes till största delen "i säkerhet" till Stockholm. Men säkerheten var inte särskilt stor, ty vid slottsbranden 1697 gick stora delar till spillo. Här i denna "säkerhet" försvann för alltid en stor del av de rövade skånska medeltidsdokumenten och hela den stora bok- och arkivdel som tillhört Bosjökloster, så när som på ett par brev. Samma väg gick delar av Lunds domkyrkas arkiv, liksom andra skånska kyrko- och klosterarkiv. Det som räddades undan branden till en ny "säkerhet", bland annat en del skånska medeltids brev, fick sin förvaringsplats i greve Pehr Brahes hus vid Norrbro. Hur det nu var med den här så kallade "säkerheten" i svenskarnas huvudstad, så i vart fall omfattade den inte de bortrövade skånska bok- och arkivsamlingarna, ty i Pehr Brahes hus lämnades de att multna i ett kontor under en trappa! På så sätt försvann således stora delar oersättlig historia tillhörig det skånska folket, - försvann för alltid och det skedda går heller aldrig att reparera och något intresse härför torde inte, vare sig då eller nu, ha funnits, ty Skånelands folk skulle ju begåvas med en ny historia skriven av lejda svenskar i den storsvenska historiesammansvärjningens namn.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


BAKGRUND TILL FREDEN I KÖPENHAMN 1660

De europeiska stormakterna avvecklar kriget mellan Danmark och Sverige. Skånelands folk tillförsäkrades för andra gången skriftligen rätten att "- blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheter -".

I den nya fredstraktaten i Köpenhamn den 27 maj 1660 bekräftades Roskildetraktatens bestämmelser på nytt. Svenskarna godkände ännu en gång den förut omtalade artikel 9, som bekant innebar erkännande av vissa rättigheter för invånarna i det före detta östansundska Danmark. Artikeln kom i den nya freden till och med att utökas så att till "ret, lov og gamble privilegier og friheder", lades tillägget "gårdsretter, birke-, hals- og håndsret samt jura patronatis", - men där stod fortfarande inte något om att invånarna i Skåneland skulle avlägga trohetsed till den svenske kungen.

UR

Det storsvenska imperiet knakade i fogarna under senare delen av 1659. Det blev ingen promenadseger den här gången. Motgångar registrerades gång efter annan. I augusti började det på allvar. En engelsk flotta, som stationerats i Öresund till svenskarnas bistånd, drogs därifrån utan att ingripa. De förenade härarna landsteg på Fyn. I augusti angrep en österrikisk armé de svenska besittningarna i Pommern för att därefter förena sig med de allierade på Jylland. Kurland, som tagits av svenskarna 1658, återerövrades av de allierade i november 1659. Kronan på det hela blev det misslyckade svenska anfallet mot Norge från Bohuslän i januari 1660. Hela det löst hopfogade svenska "stormaktskorthuset" var på fallrepet. Det var heller inget att förundra sig över, med tanke på hur den makthungriga kunga- och adelsöverheten från det svenska landet burit sig åt mot alla sina grannfolk kring Östersjön.

Vilken var då bakgrunden till den ytterst förmånliga fred svenskarna lyckades tillskansa sig vid fredsslutet i Köpenhamn den 27 maj 1660? Vi bör då återvända till det skånska katastrofåret. Den 15 augusti 1658 upprättades det så kallade Rhenförbundet, mellan kurfurstarna av Mainz och Köln, pfalzgreven av Neuburg, hertigarna av Hannover, Braunschweig och Celle, lantgreven av Hessen och förre pfalzgreven dåvarande kungen av Sverige, i dennes egenskap av herre till Wismar och hertig av Verden och Bremen. Även Frankrike sällade sig till förbundet. Genom detta fick svenskarna åtminstone viss säkerhet för sina tyska besittningar, eftersom svenske kungen representerade som förbundsmedlem i Tyska Riket.

Det var det ena. Det andra och därför inte minst viktiga, var konventionen i Frankfurt am Main den 18 augusti 1658 mellan Sverige och Frankrike. Här återinträdde Frankrike på den tyska arenan och köpte, liksom i forna dagar, en dolk att användas i den tyska ryggen. I köpet ingick, att Frankrike inom två månader skulle utbetala 100 000 riksdaler och ytterligare 100 000 riksdaler inom åtta månader till "dolken", det vill säga Sverige. Svenskarna fick också underteckna en hemlig förklaring, att subsidierna var föranledda av kriget mot Österrike.

Med freden i Olivia den 23 april 1660 med Polen, Tyska Riket och Brandenburg lyckades svenskarna få slut på den hundraåriga, mer eller mindre krigiska perioden med Polen. Vi må observera, att Sverige här hade bästa tänkbara biträde i form av den dåvarande världsmakten Ludvig XIV:s Frankrike. Under fransk medling uppnådde man därför det eftertraktade resultatet av en ytterst förmånlig fred. Detta lyckades således med fransk hjälp och på grund av att Polen råkat i nya svårigheter med grannen Ryssland och sist och därför inte minst, genom den svenske kungens död i Göteborg den 13 februari 1660, vilket kom att eliminera väntade svenska krav på nya polska landavträdelser.

Genom denna fred fick svenskarna den eftertraktade bekräftelsen på de gamla erövringarna Estland och Ösel samt att norra Livland, som svenskarna redan annekterat, avträddes för gott till Sverige. Polske vasakungen Johan Kasimir avsade för sig och sina efterkommande, alla anspråk på den svenske imperialistkronan. Tyske kejsaren fick utrymma de svenska besittningarna i Pommern och Mecklenburg, medan Sverige tvingades erkänna kurfursten av Brandenburg suveränitet som hertig av Ostpreussen.

Dessa skilda omständigheter får läggas i botten när man ser på bakgrunden till freden i Köpenhamn. Trots att svenskarna blivit slagna på de flesta fronterna under det sista utstuderade angreppskriget mot Danmark, fick de ändå i stort sett bekräftelse på den för Danmark och Skåneland olyckliga freden i Roskilde. Några undantag fanns det emellertid, dels med avseende på invånarnas rättigheter i de härtagna östansundska landskapen och dels att Sverige tvingades återlämna Trondhjems län och mot visst vederlag Bornholm. Vidare upphävdes förbudet mot främmande flottors seglatser genom Öresund.

Till denna, i förhållande till de underminerade svenska ställningarna, otroligt förmånliga fred visade sig åter Frankrike, som räddaren av den dalande "storheten". Utan Frankrikes hjälp och understöd skulle redan nu svenskarnas storhetsdrömmar om Östersjövälde ha varit ett minne blott, men genom denna fred skulle man ännu under sextio år framåt få behålla sin skenbara maktställning i området. Vad som drev fransmännen till denna febrila aktivitet torde ha varit Österrikes angrepp i Pommern, vilket Frankrike såg som ett inte önskvärt brytande av freden i Tyskland.

Vi må observera, att fredsslutet i Köpenhamn i maj 1660 sannolikt var skisserat redan året innan, genom de tre så kallade Haagkonserterna mellan Frankrike, England och Holland den 11 maj, 14 juli och den 25 juli 1659. De tre makterna var överens om hur konflikten mellan Sverige och Danmark skulle biläggas och därtill överens om detta utan att inhämta svenskarnas mening! Inte minst detta bringar oss till eftertanke, om, hur man långt borta från folket i de skånska landskapen påverkade och direkt avgjorde våra egna förhållanden här i Skåneland, utan att vi, det vill säga våra förfäder, på något sätt kunde ingripa för att återställa de skånska landskapen till sitt gamla moderland.

Det vederlag Danmark tvingades lämna för att få tillbaka Bornholm bestod av aderton större godsenheter i Skåne, innehållande omkring ettusen underlydande hemman, som danska staten löste från de gamla ägarna för detta ändamål. Vederlaget passade väl in i svenska regeringens planering, att tillskansa sig den privata dansk-skånska adelsjorden för att användas som belöningar och förläningar åt de hemvändande "ärorika" generalerna och ämbetsmännen.

Genom denna inledning till en försvenskning av jordens ägofördelning, skulle nu en annan överhet få disponera över den skånska jorden på mycket förmånliga villkor. Det var svenska, baltiska och tyska adelsmän eller andra förtjänta storheter från Skottland, Frankrike och andra länder. Genom denna ägoplanering tog man ännu ett steg på vägen mot fullständigt underkuvande därför, att jordägarna var opinionsbildare i det dåtida samhället. Kunde man topphugga detta skikt och på så sätt röja undan betydelsefulla motståndare, var man från svensk sida mer än halvvägs mot målet att göra Skåne svenskare än Sverige.

Med denna bakgrund kunde man mycket väl från svensk sida än en gång bekräfta invånarnas fri- och rättigheter i de erövrade landskapen. Inte heller det löftet skulle ju vara värt något, om man kunde nå den materiella makten genom att försvenska jorden, själva grunden för makten. Ändå var det så att de båda fredsfördragen stipulerade, att folket i de östansundska landskapen skulle få behålla sin urgamla dansk-skånska lag, sina dansk-skånska seder och bruk, sitt dansk-skånska språk och sin dansk-skånska kyrkoordning. Därjämte erhöll man rätten till regionalt självbestämmande, genom inrättandet av den skånska lantdagen i Malmö, som var sammansatt av delegater från de olika häraderna i Skåneland. Med andra ord intog de förutvarande östansundska landskapen inre självständighet, som skånskt land under svensk överhöghet och således icke, vi må observera, icke någon med Sverige helt inlemmad del.

Slutligen som ett apropå till Köpenhamnsfreden bör nämnas, att svenskarna inte lyckades med försöket att tilltvinga sig de delar av Norge som ligger öster om Glommen! Något land öster om Glommen blev det således inte, med undantag för det redan erövrade Bohuslän. Haagfederationens makter ville nämligen inte se att svenskarna fick mera land vid Skagerack än de redan tillskansat sig! Vi må således åter notera, att det var utomstående makter som bestämde hur det hela skulle avvecklas. Så var det således bevänt med den i svensk historia så omskrutna storheten.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


DEN INLEDANDE OCKUPATIONEN AV SKÅNELAND

Terror och förtryck, godtycke, människojakt, spetsningar och upprorstendenser.

"Vi bygga, vi så och vi skörda i frid.
Vi nästan glömt att det gavs en tid,
då dagens göra var blodig strid.

Förglömt har skåningen forna dar,
förgätit det namn han då ofta bar.
Han vet ej mer, vem han en gång var.

För niding hållen, blott för han tog
till svärd och bössa för Dannebrog,
besegrad, hopplös i kampen dog.

Nu städer resas åt dem,
som rev uti vårt urgamla härkomstbrev
och hundra tusendens bane blev.

Se, därför är det jag stiger fram.
Min släkt jag leder från bondestam
och jag är skåning och ropar: "Skam"!

Skam åt var skåning, som icke tror
sig skyldig hedra far och mor,
för det att gräset på graven gror."



Ur "Bålet vid vägen" av Aug Zach Collin.

Bidragande orsak till den lyckosamma utgången av kriget i Skåne, i jämförelse med vad som hände i Danmark, var den motståndsanda som uppammats hos den skånska och blekingska befolkningen, under ett halvt årtusendes gränskrig mot de svenska arvfienderna. Genom detta ägde befolkningen stridsanda och vana att samlas kring den gemensamma saken, - ett aktivt gerillaförsvar mot en fiende som de sedan generationer lärt känna som grymma och omänskliga barbarer, som det gällde att försvara sig emot till varje pris för att över huvudtaget kunna överleva. Därför var heller inga offer för stora. Det gällde livet!

Det var nog ingen tillfällighet att Christian IV:s efterträdare Fredrik III utfärdade bestämmelser om, att hans livkompani skulle bestå av göingar. 1657, året innan kriget, blev den oförvägne Niels Pallesen Rosenkrands utnämnd till major i "Kongens Livkompagni, kaldet Gønger". Eftersom Rosenkrands själv var skåning till börden kunde Fredrik III inte valt någon bättre officer som anförare för detta kompani.

Mycket snart fick folket i de skånska landskapen kännas vid att de nu levde i våldtaget land, där segrarens vilja var den enda lagen. Förtrycket utövades inte enbart av den rent svenska och finska soldatesken, utan också av tyska och polska legoknektar i svensk tjänst. Ockupationsmaktens hantlangare placerades ganska snart ut hos borgare och bönder i form av en eller flera knektar, ibland till och med tillsammans med sina familjer. De skulle där hållas med mat, övrigt uppehälle och vad de i övrigt kunde behöva eller önska. Därutöver drog de sig inte för att avpressa den fattiga befolkningen de få tillgångar man ännu ägde i form av pengar eller ägodelar. Det de inte fick godvilligt tog de. Kreatur och annat lösöre förvandlades på så sätt till reda pengar och ville det sig riktigt illa kunde det också tänkas att bönderna fick köpa tillbaka sina egna ägodelar!

Våldsamma uppträden hörde till ordningen om bönderna tredskande försökte försvara sitt och de sina, men ofta drog de det kortaste strået. Det kunde hända att den olycklige helt enkelt kastades ut ur sin egen gård. Misshandel och annan råhet liksom våldtäkt mot byarnas kvinnor hörde på många ställen till det dagliga livet. De som i sådana fall försökte värja sig genom motvärn gjorde man ofta processen kort med. I väldiga högar hopade sig klagomålen hos generalguvernören, - men i stort sett till ingen nytta för de enskilda. Det var svårt att bevisa sanningen och ändå svårare att bli trodd. De skånska, blekingska och halländska friskyttarna löste punktvis problemen på det enda sätt som stod till buds under den här tiden med parollen öga för öga, tand för tand.

Upprorstendenser förekom överallt i de skånska och blekingska skogsbygderna under resten av katastrofåret 1658. Detta var särskilt märkbart i Blekinge varifrån upprorsandan spred sig som en löpeld västerut. Det ryktades till och med om en blekingsk överrumpling av Christian IV:s fästningsstad vid Helgeå. Man levde helt på hoppet att den danska armén snart skulle komma till deras hjälp. I början av 1659 fick dessa rykten ny spridning. Det gällde nu inget mindre än att jaga ut svenskarna och deras medgärningsmän ur landet. Redan i slutet av mars månad märktes dessa oroligheter i gränssocknarna mellan Skåne och Blekinge och då företrädesvis i Glimåkra, Jämshög och Näsum.

De förhållanden som satt känslorna i svallning var inte bara ockupationsmaktens brutala regemente, utan även skattetrycket och tvångsutskrivningarna till Baltikum. Tålamodet var överallt på bristningsgränsen. Inte minst framgår väl det av vad som skedde i S:t Nikolaus gamla klosterkyrka i Sölvesborg 1659, då byskrivaren, mitt under prästens anbefallda förbön för svenske kungen, vrålade: "Gud förbanne honom och alla hans herrar!"

I Näsums socken, en anhalt på den urgamla färdvägen från östra Villand till Hvembo - Urshults och Almunryds socknar -, där man sedan gammalt hållit styvt på sin frihet, gick det så långt att den svenska förtryckarregimen stadigvarande lät fem till sex ryttare fara runt i socknen på, som det uttrycktes, "snaphanejakt". Med andra ord människojakt i formen av att ta fatt och saklöst döda de motståndsmän som inte gjort sig skyldiga till annat, åtminstone vid den här tiden, än att försöka försvara sig mot olagliga kriminella gärningar från ockupationsmaktens sida.

De friskyttar som anträffades riskerade, att utan dom eller rannsakan mista livet på ett så kvalfullt sätt som möjligt. Ett spett mellan ryggrad och hud i levande tillstånd, in genom ett snitt ovanför sätet och ut genom nackskinnet. Spetten med våra upphängda sockenbor sattes gärna i marken invid det gamla medeltidstemplet på Näsums kyrkbacke. Där fick de hänga "androm till varnagel" tills döden kom som en befriare. Dristade sig någon förtvivlad anförvant att i ett obevakat ögonblick ta ner dem eller förkorta deras lidanden gick de samma öde till mötes om de ertappades. Men inte nog med detta. Efter döden stympades kroppen och lades upp på stegel och hjul, rovfåglarna och svenskarna till förnöjelse. Hos folket jäste hatet mot inkräktarna till oanade höjder. Varje illgärning ropade på hämnd och när tillfälle bjöds blev den lika skoningslös.

Det föll sig naturligt att svenskarna använde Skånelands kyrkbackar som skådeplats för sitt bestialiska spetsningshantverk. Det var en plats dit de flesta sockenborna ofta kom och där kunde de mangrant få se hur det gick för dem som inte ville böja sina ryggar för ockupationsmakten. I motsståndssocknarna i östra Skåne låg ofta kyrkorna geografiskt centralt. Prästen Jöns Sorbonius skrev i prästrelationerna 1693 om kyrkans belägenhet i Näsums socken: "Kiörckan ligger mitt i socknen, så att man på en timmas tijdh kan hafwa hela almogen försambladt". Därtill omnämnde Sorbonius om själva kyrkan: "Uthaff des structura siunes det wara een uthaff de elste kiörckior i Schåne". Hit till den gamla kulturplatsen släpade således de svenska människojägarna sina offer. Här på kyrkbacken, intill fädernas gamla tempel, fick våra förfäder på utstuderat sadistiskt sätt, plågas av en skoningslös soldatesk, som i kraft av penndragen i det fjärran Roskilde godtyckligt tog dem av daga utan dom eller rannsakan.

Gränsbygderna, motståndets kärnland, - Örkened, Glimåkra, Immeln, Vånga, Oppmanna, Näsum och Jämshög. Notiserna berättar, att trots klappjakten dök det ständigt upp nya skaror av motståndsmän om upp till fyrtio femtio man i de här gamla socknarna från och med 1659 och 1660.

Fragment från denna tid berättar om hur det en gång var. En svensk kornett låg sålunda inkvarterad hos en av bönderna i Sibbarps by i Näsums socken. Fragmenten talar inte om vem denne svensk var eller vad han haft för sig i Sibbarp, men i vart fall slutade den inkvarteringen med att en man vid namn "Mölle-Tröels", möjligen från någon av de otaliga kvarnarna i Näsumsdalen, och ett par kamrater till honom överraskade och sköt kornetten. Tröels råkade strax bli gripen av de svenska människojägarna. För Tröels var utgången given, ty påföljden blev den som svenskarna vanligen praktiserade. Tröels blev levande upphängd på en spetsad träpåle. Den nu försvarslöse motståndsmannen fick först ett hudsnitt ovanför sätet. I snittet tvingades den spetsiga träpålen och vidare uppåt mellan ryggrad och hud till nacken där den tvingades ut genom den brustna huden. Med bundna händer och fötter och med en hatt med en fjäder i på huvudet och till knektarnas råa glåpord, fick Tröels hänga där tills hans livs ande tog slut.

En natt, en tid därefter tog hans släktingar ner liket från pålen och bar det till kyrkogården i Näsum. Under klockringning och sång grävde man här, mitt i natten, en grav åt Tröels. Vilan blev kortvarig, det dröjde inte länge förrän det skedda kom till svenskarnas öron. Någon "anpassling" hade kanske viskat, eller någon annan som tyckte att en avrättad inte fick ligga i vigd jord. Alltnog, Tröels kvarlevor togs upp och lades på sedvanligt sätt på stegel och hjul. Några av Tröels kamrater fick undergå samma hemska öde, medan åtminstone någon av dem lyckades komma över till Själland, - den enda räddningsorten.

Bakom människojakten i gränssocknarna stod den svenska regeringens utsände översten Georg Henrik Lybecker. Känd och beryktad som en av de brutalaste officerarna i den svenska armén. Denne svensk sattes som chef för straffexpeditionerna i gränsbygderna. Lybecker försökte med sin trupp, att med vapenmakt tvinga den upproriska befolkningen till hörsamhet. Pardon gavs inte, det gällde att till varje pris hävda överhögheten. De som inte fogade sig i detta tvingades ut i de djupa och ogenomträngliga gränsskogarna, men det hjälpte inte, det kom ständigt nya för att med vapen i hand freda sin fädernebygd.

I arkivens gömmor förvaras mängder med exempel på tragiska skånska och blekingska levnadsöden, som i kraft av den svenska annektionspolitiken kom att förverka sina liv i den kamp som pågick. Låt oss här nämna ytterligare något eller några exempel från motståndskampen 1658-1660. I december månad 1660 tillsattes en krigsrätt med generallöjtnanten Ebbe Ulfeld som ordförande. Rätten skulle inledningsvis sätta sig till doms mot tre infångade motståndare, nämligen Lille Gisel från Björkeröd, Ingemand Trulsen och Truls Nilsen Fisk. Deras svåraste brott bestod i att de varit med om att taga ner liken efter anförvanter eller vänner, som lagts på stegel och hjul. De anklagades även för att ha begravt offren "med klang och sång". De steglades kroppar var säkerligen svårt vanställda. De hade antingen tagits av daga genom spetsning eller halshuggning. Steglet, vanligtvis ett vagnshjul på en stör, fick därefter hysa de förgängliga resterna av den olycklige. Det var ingen helhet som lades på hjulet, ty först styckades kroppen och bands fast i bitar och därefter restes stören med sin last mot skyn.

Lille Gisel och hans två olycksbröder anklagades även för att de tvingat länsmannen i Näsum att ge dem pengar och för att de tagit bössor hos honom. Vapnen var, efter kunglig föreskrift, tagna i beslag hos allmogen i Näsum. Lille Gisel hade tillsammans med en del andra motståndsmän från ett stegel tagit ner liket efter en man vid namn Truls Ingemand. Ingemand Trulsen i sin tur hade tillsammans med flera andra varit med om att ta ner sin steglade fader. Därjämte anklagades Ingemand Trulsen och Truls Nilsen Fisk för att de på Ryssberget i Näsums socken skjutit två skarprättare och därefter plundrat deras hus. Innan deras dödsdomar gick i verkställighet skulle de "pinligen varda förhörda och av prästerna förmanas att sin salighet och sanning betänka".

Den svenska krigsrätten dömde alla tre till livets förlust. Lille Gisel avrättades i Glimåkra den 5 januari 1661. I samma månad verkställdes de båda andra dödsdomarna. Truls Nilsen Fisk slutade sina levnadsdagar på Ryssberget, på samma plats som de båda skarprättarna sköts. Ingemand Trulsen slutligen togs av daga vid, som det heter Rye, kanske menas därmed Ryedal i Gammalstorps socken. Vi kan förutsätta, att deras kroppar styckades och bands fast på varsitt stegel.

Samma krigsrätt behandlade också ett mål mot Jacob och Peder från Westervi i Vånga socken. De var åtalade för att ha givit "snaphanar" fristad i deras hus. För det tilltaget dömdes båda två till döden och sannolikt gick de sitt öde till mötes på samma barbariska sätt som skildrats förut.

Ett namn som förekommer på olika ställen är Folker Nilsen från Sibbarps by i Näsums socken. Folker Nilsen var tydligen en mycket aktiv motståndare till ockupationsmakten. Då han infångades 1660 anklagades han för att han rymt från Ulfelds regemente och sedan slagit sig samman med "andra lättfärdiga skälmar och snapphanar". Sannolikt var Folker Nilsen tvångsutskriven till Ulfelds svenska regemente. Alltnog - dessutom hade han varit med om att röva marketenteriet i Gyvik och tillsammans med Ingemund Trulsen och Truls Nilsen Fisk skjutit de båda förut omtalade skarprättarna på Ryssberget. Vid förhandlingen framkom, att Folker Nilsen skjutit dem med sju kulor. Ockupationsmaktens motståndare, Folker Nilsen från Sibbarp, dömdes att, liksom de andra, mista livet. Även han fick, i likhet med alla andra, en grym och barbarisk död. Hans döda kropp lemlästades och styckades och sattes upp på stegel och hjul i Villands härad "utmed landsvägen på lämpligt ställe".

Vid den här tiden förekom kungörelser från den svenska ockupationsmakten, innehållande långa listor på motståndsmän som skulle infångas och överlämnas. Pris sattes på dem allt efter angelägenhetsgrad och därmed var de, med andra ord, förklarade fågelfria. En del inbringade inte mindre än femtio silvermynt vardera, medan det på andra sattes ett pris på tjugo daler silvermynt. Sådana dödslistor finns till exempel från Göinge med Örkened, från Villands härad och från Jämshögs socken med flera. De utpekade beskrives i allmänhet som "slemma skälmar" eller som "mördare". Anledningen till dödslistan från Jämshög lyder: "Och är dessa efterskrivna som slemma skälmar utropade, varav de flesta antecknas som mördare och några som rebeller" - !!

- Och all denna tragik och allt detta bestialiska dödande av motståndare sett från båda sidor, som en följd av en tysk-svensk kungadiktators åstundan att genom omänskligt grymma och egennyttiga krig utvidga det svenska livsrummet på grannländernas bekostnad. Egentligen en brottslighet utan like, eftersom offren många gånger inte gjort något annat än att själv ta sig rätt mot den översittarmentalitet, som bevisligen förekom från ockupationsmaktens soldatesk.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


1660-TALETS TERROR I SKÅNELAND

Ockupationsmaktens försörjning. Svensk invandring och bosättning. Ryttarnas arvsrätt. Övergrepp mot civilbefolkningen.

"Stig upp I snaphanar
ur de massgravar di svenske grävde!
Stig upp mördade
levande styckade
på glödgade spett brända
skåningar blegingar hallandsfarar!
Stig ur det fördärv
i vilket historien har sänkt er,

Jag skulle önska få se era ansikten
i kampen mot dessa förrädare
som nu sitter med makten i vårat land
och springer di usla svenskarnas ärenden.

Sveket skall hämna sig
Ingen kan hoppas på nåd
Tag opp era rostiga bössor och knivar
I döda, som varken förståtts, givits rätt
eller ens det urvattnade pardonsplakatet."


Ur "Skånska revolutionsdikter" av Hans Landgren.

Den i våra trakter så ödesdigert beryktade översten Lybecker, - en svensk, fick den 27 januari 1659 fullmakt som chef för det nyuppsatta skånska kavalleriregementet, vilket skulle uppgå till tolv kompanier. I en skrivelse den 18 maj samma år utfärdade Karl X Gustaf kategoriskt förbud mot att skåningar antogs som ryttare vid regementet. Detta skulle i stället bestå av pålitligt folk av svensk nation, - men de skulle underhållas av skånska bönder! I slutet av augusti 1660 överflyttades det "skånska" regementet till Jämtland, möjligen på grund av överhetens misstro mot deras pålitlighet eller deras möjligheter att kuva den upproriska befolkningen. De ersattes då av svenske kungens landsmän i form av en del av det tyska och polska kavalleriet från den svenska ockupations armén på Själland. En del av dessa beprövade och beryktade "herrar" förlades under svenskt befäl till motståndets kärnland i östra Skåne och Blekinge.

Redan vid ankomsten till Skåne under sommaren 1660 och närhelst det gavs möjlighet, överfölls dessa förhatliga knektar av motståndsgrupper och åtskilliga av dem slogs helt enkelt ihjäl i de kvarter de tvingat sig på. I Glimåkra socken sammangaddade sig ett par hundra bönder och sköt ihjäl sju av dessa legohjon. Allt på grund av ryttarnas omänskliga framfart mot befolkningen. Det som hände i Glimåkra det hände också på många andra platser i Skåne.

I Blekinge, där de allra värsta placerats i form av Yxkulls och Fersens regementen, var framfarten om möjligt ändå värre, då hela byar ruinerades i grund. Meningslösa våldsdåd hörde till den dagliga ordningen, så till exempel sköts en borgare ihjäl i Sölvesborg av en korpral därför han ville skydda det lilla han ägde, en annan knekt slog ihjäl en bondpojke som fällt några oförsiktiga ord, en kvartersmästare gjorde sig två gånger skyldig till våldtäkt, en korpral med hjälp av en annan knekt samma brott - den vardagliga våldtäkten, tre ryttare hjälptes åt att på öppen plats och i folks åsyn våldtaga en piga, att plåga bönderna sattes i system, häst- och kreatursstölder förekom ständigt och jämt.

Det är inget att förundra sig över, att denna tid i Blekinge och östra Skåne kom att bilda mönster för folkets hållning mot förtryckarna under långliga tider framöver, allra helst som man dessutom såg att de bestialiska gärningsmännen kunde föröva alla sina förbrytelser helt ostraffat.

Alla Skånes och Blekinges härader indelades sockenvis till försörjningen av ockupationsarmén. Ryttare och dragoner inkvarterades hos bönder och borgare, vilka blev skyldiga att förutom viss års ränta av hemmanets avkastning, även ge knektarna husrum och kosthåll samt hö till hästen om vintern och gräsgång om sommaren. En del ryttare inställde sig till och med med hustru och barn och flera hästar, vilka alla skulle ha sin försörjning.

1664 års riksdag ökade trycket på de skånska bönderna genom beslutet, att ryttaren vid bondens död skulle få tillträda halva hemmet! Efterlevande makan fick i nåder behålla den andra halvan under sin livstid, mot att hon betalade ryttaren viss del av de för tillfället utgående pålagorna för den halvan. När änkan avled eller gifte om sig skulle ryttaren erhålla även den resterande delen av hemmanet! Inte ens sönerna fick någon del i detsamma, därest ryttaren förklarade att han ville bruka hemmanet. Fredsdokumentets ord från Roskilde sattes medvetet ur spel redan i dessa tidiga övergångsår. I sin maktfullkomlighet struntade den svenska riksledningen i vad man kommit överens om i Roskilde och som dessutom till yttermera visso bekräftats två år senare genom freden i Köpenhamn. Vi minns ur dokumentet i Roskilde: "så som och blifva vidh deres vanliga rätt, lagd och gamble privilegier och frijheter", och ur Köpenhamnstraktaten, att rättigheterna förstärktes genom att invånarna i de erövrade landskapen skulle oförhindrade få behålla "gårdsretter, birke-, hals- og håndsret" etc. Mönstret för denna likgiltighet och nonchalans från svenskarnas sida, med avseende på ingångna avtal, har vi vid åtskilliga tillfällen mött i det förgångna. Det enda som gällde var den starkes rätt med jesuitreceptet "ändamålet helgar medlen".

Bakom det som skedde låg det omtalade riksdagsbeslutet från 1664, ty genom detta kunde man på angivet olagligt sätt befrämja svensk invandring och bosättning i de skånska landskapen. Apropå ryttarnas övertagande av kronogårdarna efter bondens död, lämnade Lybecker ett memorial till krigskollegium 1664 i vilket det heter, att detta, således ryttarens övertagande, är "den förnämsta punkt, varuti regementets högsta välfärd består". – En tes som Lybecker för övrigt ständigt förfäktade i förening med att fler och fler svenskar skulle uppmuntras bosätta sig på den skånska landsbygden, "vilket mycket nödigt synes vara", enligt Lybecker. Infödda svenskar blev delvis på angivet sätt bofasta i Skåne. Svenskarnas avsikter var således, att med alla till buds stående medel förvandla de skånska gårdarna till "svensk nation". Vid den här tiden gällde det nämligen i mycket hög grad, att den som ägde jorden även ägde makten.

Riksdagsbeslutet kunde också få andra följder. Efter en bondes död hägrade ju halva gården för ryttarens del! Fanns det inte orsaker skapades det sådana och kunde inte mordet ledas i bevis, om det över huvudtaget blev någon tingssak av en sådan händelse, fick ju ryttaren, i kraft av riksdagsbeslutet, halva gården! Sedan återstod det för honom att hitta på någon orsak att fördriva änkan och sedan blev han ensam gårdsägare. Enkelt och behändigt med rätten i spjutstångs ände. Man kan heller inte förundra sig över landshövding Hammarskjölds ord från 1662 då han berättar om en icke namngiven skånsk präst, som i samband med att han skar huvudet av en gris vid en slakt samtidigt yttrade "Jag vill att kungens av Sverige huvud vore såsom detta svinhuvud nu är"!

Den skånska lagens hemfrid förvandlades under denna terrortid till ett okänt begrepp. Likadant blev det med kvinnofriden, som inte existerade vare sig inom eller utom hemmens väggar. Vid den rätta stunden och med den rätta knekten var varje kvinna prisgiven. Förbipasserande knektar överföll ensamma kvinnor var de än befann sig. Det spelade ingen roll om de var ute på arbete på åkrarna eller mjölkade korna i hagen och heller inte om de var inomhus och en knekt råkade komma in i tiggarärenden. Risken var alltid lika stor, såväl natt som dag och till och med förekom det våldtäkter inför publik mitt på dagen.

Skånelands kvinnor var fågelfria och till synes helt utelämnade till den "hjältemodiga" knekthopen. Det var ingen större ide att försöka beivra den sortens "sport" och skulle nu någon, mot förmodan, anträffas i sådant sammanhang var det ju hur lätt som helst att på sedvanligt och hävdvunnet sätt, att helt enkelt neka. Följderna blev att överallt i de skånska och blekingska byarna kom det oäkta "knektbarn" till världen. Någon ersättning var det ju inte tal om vid den här tiden. Det hela var enbart ett nöje för barbarer och dessutom helt gratis.

I början av 1660-talet sammanslöt sig hopvis med inkvarterade ryttare till rena "rövargrupper". Genom sin framfart spred de skräck och förtvivlan omkring sig var de drog fram. Grova våldsdåd, rån, "hemgång" och meningslös skadegörelse var de synliga spåren av deras framfart. Flera ryttare dömdes till döden för sina brott i Göinge härad. De klarade emellertid livhanken om de anmälde sig till tjänst hos den svenska armén i Baltikum, och det gjorde de. Som försvar för sina så kallade "husrannsakningar" hos bönderna anförde de ofta, att de misstänkte att "snapphanegods" förvarades på de ställen de hemsökt. Blev de trodda att uppsåtet inte var något annat, fanns säkert stora möjligheter för dem att undgå tilltal för sina brottsliga gärningar.

En sådan svensk "rövargrupp" gjorde en dag ett "besök" hos bonden Abraham Eschelsen i Lillaröd. Ryttarna, såväl svenskar som tyskar, hade i en annan gård först tagit reda på var Abraham hade sina gömmor. De var således väl förberedda då de om natten bröt sig in i hans gård där de genast tog hand om Abraham och burade in honom i källarhalsen. Därpå kunde dessa bålda krigare obehindrat lägga beslag på Abrahams jordiska värdesaker.

Exemplen är många på ockupationsmaktens framfart mot civilbefolkningen. I Hörröd, Farstorp, gjorde sig ryttaren Morthen Joensson skyldig till hemgång och bärsärkagång hos en bonde och i Stoby och Hästveda gjorde han sig skyldig till inbrottsstölder, då han med yxa beredde sig tillträde till kistor och förrådskammare.

Allmogen klagade högljutt över det svenska ryttarvåldet. Bevisen blev till slut så överväldigande att myndigheterna inte längre kunde blunda för vad som skedde. 1666 tillsattes därför en ny kommission, som fick till uppgift att undersöka de värsta övergreppen mot civilbefolkningen. Av fruktan för repressalier underlät många att taga kontakt med kommissionen. Var inte bevisen säkra i dubbelt måtto var möjligheterna stora att målen helt enkelt lades ner, antingen utan åtgärd eller efter undersökning vid tinget. Den som då ställt sig upp och vittnat mot våldsmännen löpte i fortsättningen uppenbar risk för sitt liv, ofta under hotet om att det skulle "vedergällas dem dubbelt". Helt naturligt blev ockupationsmaktens våldsmän genom dessa uppenbara överseenden mot deras ogärningar, enbart djärvare och djärvare, med nya dåd mot civilbefolkningen som följd.

Häststölderna var ett kapitel för sig. Det gick så långt, att allmogen på många håll hotades av ruin på grund av bristen på dragare. En notis förtäljer "att ingen har kunnat behålla något dugligt hästkreatur på marken längre, än han hållit vakt derom". Tjuvarna var sannolikt av olika sort även om "militien för hästtjufveriet hade namnet och detta utan tvifvel äfven icke ofötjänt". Hästarna vandrade i stora skaror norrut över den gamla riksgränsen och hamnade företrädesvis i Småland, är en mening med rätt stor sannolikhet.

Även om nu en och annan verkligen vågade anmäla sina plågoandar till undersökningskommissionen eller till tinget, var det inte så säkert att det blev något av målet. Exempel på det kan vi finna från en sessionsdag i Kristianstad den 22 oktober 1666. Bland de olika klagomålen från Fjälkinge, Åhus, Oppmanna, Glimåkra, Vankiva och många andra orter kan vi välja ut bonden Niels Abrahamsen från Hästveda. Han berättade en sorglig historia, som började med att den honom tilldelade ryttaren en dag kom ridande mot honom "med spänd och laddad pistol, begärande penningar att dricka på". Då ryttaren inte fick vad han ville ha sköt han Niels i axeln med två kulor så att han blev vanför och "fick ligga öfver år och dag under fältskärarhand". Inte nog med det, ty därefter försvann ryttaren och med honom den av Niels inköpta munderingen. Ryttaren och munderingen var och förblev borta.

Därefter anvisades Niels en annan ryttare för inkvartering, men denne var om möjligt ändå "värre än den förre", uppgav Niels. Han överföll även Niels piga, "så att hon blef sängliggande". Han bröt sig också in i visthus och källare och det han inte åt upp förstörde han. Då Niels försökte freda det han ägde, hotades han till livet och tvingades rymma från sin egen gård och "låta ryttaren regera som han ville, skjutande i stugorna". Så småningom då allt var slut hos Niels rymde även den här ryttaren och med honom försvann också ryttarmundering nummer två, som Niels, i likhet med den förra, fått bekosta.

Landshövding Skytte och överste Lybecker försvarade sig med att de, trots efterforskningar, ej kunnat påträffa de försvunna ryttarna och därvid blev det, icke oväntat, ingen åtgärd mot Niels båda våldsmän i ockupationsmaktens kappor. Vilka ansträngningar folkplågaren Lybecker verkligen gjort för att infånga de karolinska bovarna förmäler inte urkunderna. Kanske var det bara undvikande ord, kanske gick de helt enkelt fria för sina förtjänsters skull i den svenska karolinerrocken. En bonde mer eller mindre i Skåne betydde ingenting för maktens allsmäktiga herrar.

Bakom all denna fruktansvärda terror och rent av sjukliga sadism kan spåras den svenska riksledningens ande, vilken redan vid den här tiden inriktade sig på det svenska herrefolkets bosättning på den skånska och blekingska landsbygden och i städerna. Det sades rent ut, att det skulle gagna "Kronan och riket" med sådan inflyttning och genom ryttarbruken togs de första stegen att förvandla de skånska och blekingska gårdarna till "svensk nation" .

"--- blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheter oturberade och obehindrade."!

Ord på pappret utan mening, verkningslösa innan bläcket torkat, - men det som skedde var bara början. Förfärliga spår, numera utsuddade av styrda historieskrivare.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


DEPORTERINGAR - ANPASSLINGAR - SNAPPHANAR – FRISKYTTAR

Tvångsutskrivna skåneländare under bevakning till de svenska arméerna på andra sidan Östersjön. Anpasslingarnas roll. Snapphane- och friskyttebegreppen.

" - - Urkunderna äro gallrade och förfalskade. - - - Att Gustav Il Adolf tog 400 000 riksdaler om året av Kardinal Richeliu som bekrigade sina protestanter, det är fullt bevisat och känt. - - Huru svenska historien hanteras av överklassen kan man tydligast varsna när man kommer till den rysliga Kristina. - - Att man icke i läroboken införer regenternas amuretter, det är ju riktigt; att man människors svagheter överskyler, det är passande. Men att man förvandlar fel till förtjänster, eller raderar laster, och interpolerar med saknade dygder, det är absolut ohederligt, nästan skurkaktigt, i synnerhet om man vill påtvinga andra sina lögnhistorier. - - -"

August Strindberg "En blå bok".

Ett beprövat sätt att göra sig av med misshagliga individer och motståndare och för att ge plats åt det nya herrefolket, var att skriva ut dem till krigstjänst i Baltikum eller Tyskland. Ofattbara och helt enkelt omänskliga förhållanden förekom i samband med dessa slavtransporter. Att bli utskriven till de svenska härarna i Baltikum var i skåningarnas ögon detsamma som en dödsdom, man transporterades iväg som djur för att i de allra flesta fallen aldrig få någon möjlighet att återvända till sitt hemland eller sina nära och kära. Sedan de fösts ihop på utskrivningsorterna fördes de under sträng militärbevakning, fängslade och bundna till de olika uppsamlingsställena. Med fjättrade händer sammanbundna i rad med rep eller länkar tvingades de framåt, en säker undergång till mötes. Det fanns ingen väg tillbaka för dem, ty om en del av dem fann den, betydde det döden om de föll i svenskarnas händer. Ändå tog de varje tillfälle i akt att inför inskrivningshotet försvinna till skogs eller att ta sig över till Själland. De redan infångade och utskrivna tog också, trots livshotet, varje tillfälle i akt att rymma innan de nått fram till utskeppningshamnarna.

Under senare delen av 1660 skulle Kristianstads län och Blekinge ställa upp 588 man för utskrivning till krigstjänst på andra sidan Östersjön, men mera än 445 blev det inte. De utskrivna från Villands och Göinge härader fick man nämligen inte tag i. De ville inte ha något med vare sig svenske kungen eller hans krigshär att göra.

Landshövding Håkan Nilsson Skytte i Kristianstad berättade l660 i ett brev till generalguvernören Stenbock, att det var svårt att samla de nyutskrivna knektarna. Endast omkring ett par hundra var ankomna till Kristianstad. Skytte beklagade också, att en hop av de utskrivna slagit sig samman och rymt till skogs. Det berättas vidare att de därunder skjutit tre svenska ryttare ur bevakningsmanskapet. Två av dem var skjutna till döds medan en tydligen sårats allvarligt. Det synes som om dessa händelser haft anknytning till de upproriska gränssocknarna Näsum och Jämshög.

Utskrivningarna 1661 fick uppskjutas då man befarade, att bönderna helt enkelt skulle komma att rymma från sina gårdar. I början av påföljande år skulle nya utskrivningar ske. Då inträffade det fenomenet att mängder av unga män från Skåne, Halland och Blekinge började uppenbara sig i sin gamla huvudstad Köpenhamn. Själland var och skulle komma att bli den enda räddningen för våra hårt prövade landsmän under denna terrortid över Skåneland. I Ingermanland, i det övriga Baltikum och i Tyskland dit de skåneländska soldaterna transporterades, betraktades de som opålitliga så till den grad, att man inte ens en gång kunde låta dem vara beväpnade på grund av den uppenbara risken för myteri och gemensam sak med svenskarnas fiender. De svenska befälhavarna gick till och med så långt, att de fick sätta de skåneländska soldaterna under bevakning av svenska och finska trupper!

Notiser omtalar, att skåningarna kunde rymma kompanivis över till den "lede fienden" i såväl Baltikum som i Tyskland. Kanhända betraktade skåningarna svenskarnas "fiender" som vänner och befriare. I de svenska garnisonerna på andra sidan Östersjön infördes också den ordningen, att de svensk-finska knektarna i de enskilda posteringarna måste vara antalsmässigt fler än skåningar och blekingar. I annat fall skulle de skånsk-blekingska soldaterna kunna vända sig emot sina svensk-finska förtryckare och göra processen kort med dem.

Som bevis för detta kan anföras, att generalguvernören Simon Grundel Helmfeldt skrev till krigskollegium i Stockholm 1660, att de skånska knektarna i Nyens skans var så opålitliga att han måste låta dem vara obeväpnade. Krigskollegium fick i anledning därav Kungl Maj:ts resolution, att dessa skånska knektar skulle fördelas i mindre grupper på olika garnisoner i Ingermanland.

Ett annat vittnesbörd förekommer i en rapport från Wismar våren 1667 till krigskollegium, där det omtalas att de skånska adelsknektarna rymde i hoptals från sina kompanier. De sades också vara odugliga till exercis och arbete och dessutom allmänt opålitliga. De som inte lyckats rymma överfördes därefter till Ingermanland.

Huvuddelen av de tvångsutskrivna skåneländska soldaterna kom med tiden att sättas in i den tyska livländska armén eller den så kallade svenska tredje armén, vilken innehöll företrädesvis finska och tyska trupper och ett förhållandevis litet antal svenskar.

Även i Skåneland, landet med sekelgamla rötter i kampen för frihet och frid, fanns det människor som anpassade sig och allierade sig med den nya överheten. Skånelands "anpasslingar" behövde inte utsätta sig för risken av utskrivning eller lemlästning om de gick överhetens ärenden. De kunde då, nästan ostörda, njuta frukterna av den svenska överhetens nåd, som i dem såg de lojala nya medborgarna i storsvenskarnas rike. Männen med de mjuka ryggarna, "anpasslingarna", angivarna och förrädarna, som för att sko sig själva, ofta av rent pekuniära skäl, inte var främmande för någonting när det gällde att gå ockupationsmaktens ärenden mot sina landsmän. "Anpasslingarna" kunde leva jämsides med det främmande folket av "svensk nation", - men framför allt gällde det då att gå herrarnas ärenden.

I hävderna finns det notiser om hur angivare och andra i hemlighet anförtrodde ockupationsmakten sina rön. Här fanns det utomordentliga tillfällen att för alltid, fullt legalt, göra sig av med personliga ovänner eller närgångna borgenärer. Det var bara att "viska" något till närmaste svensk. Förut omtalade landshövding Skytte berättade brevledes just om sådana händelser i form av "snapphanar" eller motståndsmäns tillhåll, som han "hemligen" fått reda på av några bönder i Blekinges skogsbygder. Angivarna hade även föreslagit att dessa så kallade tillhåll, några bondgårdar, måtte brännas ner. Otaliga tragedier har med säkerhet utspelat sig med liknande bakgrund. Det säger sig själv, att angivarna, "anpasslingarna" till det nya systemet inte gick lottlösa från överheten. Säkerligen fick de olika favörer och "Judaspengar" för sitt smutsiga krypande för överheten.

De som inte krökte sina ryggar för den nya överheten eller de som inte ville låta sig anpassas och omformas stämplades som skogstjuvar, banditer eller fähundar, eller ännu värre - som "snapphanar". En inlånad svensk beteckning som i sammanfattande form innehöll alla de andra skällsorden. Genom denna svenska kriminalisering av motståndsrörelsen, medvetet insatt och praktiserad allt sedan nordiska sjuårskrigets dagar, blev heller inte motståndarna behandlade som legal stridande part i det danska riksförsvaret före 1658 och självfallet inte heller därefter. Detta trots att de olika friskyttekompanierna erkändes, skyddades och understöddes av den danska regeringen.

Man kan med fog säga, att svenskarna lyckades bra, särskilt med etiketten "snapphane", - en tysk benämning för en beväpnad fredlös upprorsman och stråtrövare. Genom denna stämpel blev de ju helt enkelt fredlösa och fågelfria. De var ju inget annat än skogstjuvar, upprorsmän och vägplundrare. Genom detta språkliga kännemärke, åsatt dem av maktens handhavare i de erövrade länderna, blev de själva och det de kämpade för kriminaliserat och därför kunde man också använda de strängaste straff som fanns mot dem, om de lät sig infångas levande.

Bakom den svenska stämpeln på motståndarna fanns överlag något annat, något som man inte talat så mycket om. Där fanns den månghundraåriga traditionen att försvara sin hembygd mot ärkefienderna från norr. Då liksom numera får de ses som partisaner, soldater i hemlandets egen armé i form av friskytteskaror med uppgift att värna sin hembygd mot orättvisa och grymma ockupanter, med uppgift att i största möjliga grad störa ockupationsmakten. - En form av dåtida hemvärn till Skånelands skydd och fortlevnad. Den skåneländska motståndsrörelsen kan direkt jämföras med de österrikiska gränstrupperna, vilka under krigen mot Fredrik den store spelade en betydande roll. Ett annat jämförande exempel är de finska lantdragonerna, "Kivikas parti", som under Karl XII:s tid gjorde livet surt för ryssarna.

Den svenska stämpeln "snapphane" gick ut på att göra friskyttarna avskydda och föraktade. I begreppet "snapphane" samlades alla dåliga egenskaper. Vi har nämnt en del förut, men i hävderna förekommer ett och annat som kan vara värt att nämna i den vägen, som till exempel rövare, trashankar, bovar i största allmänhet, löskekarlar, drägg, blodtörstiga mördare vars största glädje bestod i att pina ihjäl infångade motståndare eller att plundra försvarslösa bönder och vars metoder var lömska bakhåll i skogarna.

I här antytt avseende har den svenska historieskrivningen följt fädernas spår ända in i våra dagar, så till den grad att det skånska folket i dag har accepterat den stämpel erövrarna en gång satte på deras fäder! Genom medveten och styrd förvanskning av fakta har man genom tiderna lyckats med konststycket att dupera hela eftervärlden. Kanske också de som i senare tider instiftat "snapphaneordnar" och andra liknande församlingar, - men kanske kan det vara så med dem att stiftarna av dessa sammanslutningar är svenskar, som till eftervärlden velat bevara minnet av storsvenska bragder i de härtagna länderna?

Några friskyttar i detta ords rätta bemärkelse finns det nog inte plats för i dessa ordenssällskap, lika lite som det fanns plats för dem på den "tiden det begav sig". Flertalet av dessa sena tiders "snapphanar" är nog av "ren svensk nation" och därför synnerligen pålitliga och är de inte av "ren svensk nation", är de i historiskt avseende vilseförda skåningar och blekingar, utan historisk identitet och plattform. Offer för en medvetet oriktig historieskrivning, vars motstycke man får leta mycket och noga efter för att hitta på hela jordklotet.

Friskyttar var något helt annat, men den beteckningen fick inte användas vare sig då eller nu, ty det skulle ju kunnat få den följden att de blivit legal part, eller med andra ord, att ockupationsmaktens motståndare handlade inom den moderna folkrättsliga lagens råmärken, när man med till buds stående medel försökte försvara sitt land mot objudna inkräktare. Sådant kan man i våra dagar till och med få bidrag för av helt utomstående och avlägsna länder, - men, förlåt, det är ju en helt annan historia.

Friskyttarna i den skåneländska gerillarörelsen gjorde sig helt enkelt förtjänta av eftervärldens aktning. Från början utgjordes kärnan i friskytteleden av besuttna bönder eller hantverkare, vilka djupt och nedärvt kände motsättningarna till de gamla arvfienderna. Hellre än att se frukterna av sina och fädernas mödor skövlas av svenskarna, tog man till bössan för att befria landet. Bland motiven spelade också hämndbegären sin roll. Inom friskytterörelsen kunde man utkräva hämnd för att råa knektar våldfört sig på hem och härd, hustrur och barn.

Vanhedern kändes säkert svår för många av gammal hederlig bonde ätt, särskilt när de jagades av de svenska knektarna som "vilde Bester". Om dem kan man dessutom säga, att de var tappra och orädda män som inte skydde ens en gång reguljära trupper i öppen terräng. Samfällt stred friskyttarna för att befria sitt fosterland från det svenska oket; - och inte var det deras skull att Skånelands folk ej kom att återvända till sin gamla roll inom Danmarks rike.

I sammanfattning kan man under mellankrigsåren tydligt se mönstret för de svenska strävandena, att till varje pris tukta den skåneländska befolkningen till lydnad. Detta får också ses som första fasen i det mångsekelgamla försvenskningsarbetet, vilket uppenbarligen gjordes i strid med artikel 9 i Roskildefördraget och mot fredsslutet i Köpenhamn. Man kunde inom den svenska lagens råmärken, vilken för övrigt inte gällde i Skåneland, låta uppsvenska, tyska och polska ryttare tvinga bort den skåneländska befolkningen från deras gårdar till tiggarstaven eller skogen eller som bundna och bevakade soldater i Baltikum.

Jorden kom därigenom ofta i händerna på folk av "ren svensk nation". Med adelsgårdarna gick det likadant. Genom konfiskationer, ockupation och tvångsköp kom den kungatrogna svenska adeln in på de stora godsen i Skåne. Svenskarnas största hinder mot en total försvenskning var därmed borta med folkets naturliga ledare.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


SVENSKA FREDS- OCH FÖRBUNDSAFFÄRER 1661-1679

Bakgrund till den av Ludvig XIV dikterade freden mellan Danmark och Sverige 1679.

"- - saa at cron Sverrige aldeliss haffuer satt aff öijne det som ved bemeldte landiss affstaælse udi seeniste fredssfordrag utröckeligen findess at være foraffskeedigett, nemblig at indbyggerne, adell och uadell, geistlige och wersslige, borgere och bönder ved deriss sædvanlige rætt och loffue, gamle rettigheder, friheder och priviligerier forbliffue och handthaffuiss skulde, huilchet ingenlunde at være effterkommet de fattige wndersaatere med deriss störste betryck ichun alt for megett haffue fornummet; huor ved cron Sverrige haffuer krænchett och offuertraæd de pacta, formedlist huilche forbesagde provincier til den ere bleffne affstandne, och saalediss selffuer oplöst och sönderreffuet det baand, huormed indbyggerne ellerss kunde være samme crone til forbundne; --"

Utdrag ur Christian V:s brev till folket i Skåne, Blekinge och Halland, "Giffuet udi hoffuedqvarteret ved Helsingborg den l JuIii 1676".

Det låg inga överdrifter i Christian V:s appell till det skåneländska folket och visst var det riktigt, att svenskarna under de år som gått, på herrefolksmaner, "selffuer oplöst och sönderreffuet" det man åtagit sig gentemot folket i de erövrade landskapen vid fredssluten i Roskilde och Köpenhamn. Ingen som fått del av åtminstone något om vår egen historia här i de skånska landskapen förundrar sig väl över, att stora delar av befolkningen, med undantag för anpasslingarna, reste sig under förtryckaroket när budet kom om Christian V:s och den danska härens landstigning vid Råå fiskeläge den 29 juni 1676. Den skåneländska allmogen i de nordliga skogshäraderna och hela Blekinge, reste sig mot förtryckarna. Nu kom äntligen den hjälp de väntat på i åratal. Men innan vi kan återvända till denna hoppets tid, måste vi ta fram några data om andra freder och fördrag fram till 1679, för att på så sätt få en bakgrund till det skånska krigets slut genom freden i Fontainebleau den 23 augusti 1679.

Genom freden med Ryssland i Kardis den 21 juni 1661 fick svenskarna, med Frankrikes bistånd bekräftelse på sina erövringar allt sedan 1656, liksom att bestämmelserna i Stolbovafreden nu blev stadfästa. Genom detta hade nu Sverige äntligen fått fred med alla sina "fiender". Freden kom senare att ånyo bekräftas i form av fördraget i Pliusa den 12 oktober 1666.

Med en giltighetstid av tio år, ingick därefter svenskarna fördraget med Frankrike i Fountainebleau den 12 september 1661. Inom fördragets ram garanterades officiellt westfaliska freden. Fördragets hemliga artiklar är mycket betecknande, med tanke på gångna tiders fördrag mellan Sverige och Frankrike. Av dessa framgick nämligen, att svenskarna skulle erhålla 266666 riksdaler årligen i form av subsidier under en tid av sex år. För detta skulle svenskarna hålla en armé avsedd att insättas i Polen, om följande tronföljarval i detta land skulle äventyras av utländsk vapenmakt. Inom fyra månader skulle i så fall den svenska armén ingripa med 6000 ryttare och 6000 man infanteri. Skulle denna aktion övergå i krig skulle de franska subsidierna ökas till 480000 riksdaler årligen och om Sverige blev angripet förband sig Frankrike, att ingripa militärt på svenskarnas sida. Båda parterna skulle dessutom motarbeta ett eventuellt val av en brandenburgsk, habsburgsk eller rysk tronföljare i Polen. Genom fördraget lyckades svenskarna skapa sig en grund för ett fortsatt underhåll av sina ockupationstrupper på olika håll i Östersjöområdet. Men pengarna var franska och baktanken fransk. Ännu en gång hade Frankrike skaffat sig en lydig legoknekt, som var beredd att göra allt för pengar, byte och lättfången ära.

Genom tilläggsbestämmelser den 8 januari 1662 tvingades svenskarna godkänna, att armén i Polen skulle sättas in - inte bara mot utländsk makt, utan även mot inhemska polska försök att störa den polska valfriheten. Dessutom skulle den svenska armén stå under polskt överkommando! På grund av föregivna svenska avtalsbrott, genomdrev Ludvig XIV ett slopande av de hemliga klausulerna genom abolitionsakten i Stockholm den 4 december 1662. Den 24 december samma år tillkom i stället ett nytt fördrag med Frankrike vari Fontainebleaufördragets officiella del åter bekräftades, liksom westfaliska freden och frederna i Olivia och Köpenhamn. Men svenskarna köptes på nytt, denna gång för en tid av fyra år mot en ersättning av 100000 riksdaler årligen i subsidier.

En viss kylighet synes ha inträtt i de svensk-franska förbindelserna trots det förmånliga fördraget. Bakom denna förändring av den franska utrikespolitiken, skymtar danska strävanden att orientera sig mot världsmakten Frankrike och om möjligt försöka inta den priviligierade ställning svenskarna haft hos dåtidens starkaste kontinentalmakt.

Då de franska pengarna tog slut, åtminstone tillfälligtvis, gällde det för svenskarna att skaffa nya friska i stället och det lyckades man med inom ramen för trippelalliansen i Westminster den 25 april 1668 mellan England, Holland och Sverige. Här vände nu svenskarna på känt maner kappan efter vinden. Frankrikes expansionspolitik var den främsta grunden till Englands och Hollands samgående. Grunden för det svenska intresset var av annan art, för här gällde det pengar och Frankrikes nya danskvänliga kurs. Av Spanien skulle Sverige inom ramen för alliansen erhålla 300000 riksdaler och därjämte 180000 riksdaler per kvartal, att utgå intill dess fred var sluten i det pågående kriget mellan Spanien och Frankrike. Men då fred slöts redan den 2 maj samma år mellan de båda krigförande staterna, kom svenskarnas kvartalspremier att inskränka sig enbart till ett kvartal. Ändå fick ju svenskarna totalt 480000 riksdaler, som lön för sina namnunderskrifter i Westminster. Det bör nämnas, att den omtalade trippelalliansen tog slut i och med Ludvig XIV:s traktat med Karl II:s England 1670, genom vilken England övergick till en franskvänlig utrikespolitik.

Vem skulle nu svenskarna kunna stötta sig på i framtiden? Här gällde det nu att känna efter från vilket håll vinden blåste. England var ju nu i det franska lägret och av den ursprungliga alliansen från 1668 återstod Holland och Sverige. Detta faktum betydde inte så mycket för svenskarna, för än en gång vände man kappan efter vinden i den imperialistiska högborgen i Stockholm. Det gällde nu, liksom i det förgångna, att hålla sig väl med den starkaste och med den föresatsen lyckades man med konststycket, att återvända till det franska beskyddet. Att svenskarna därigenom lämnade Holland i sticket på ett ganska upprörande sätt var enbart typiskt. Därigenom är vi framme vid förbundsfördraget mellan Frankrike och Sverige den 4 april 1672, som ingicks i Stockholm bakom ryggen på förbundsbrodern Holland!

Fördragets offentliga del skulle gälla i tio år och var i själva verket riktat mot Holland! Frankrike planerade nämligen krig mot detta land. Sveriges andel i traktaten gick ut på att hindra andra länder att engagera sig på Hollands sida i den förestående kampen! Bakom de svenska intressena låg sannolikt rädslan för en allians mellan Danmark och Frankrike, men också, och det inte minst, såg man här nya möjligheter att tillskansa sig subsidier. Den sistnämnda detaljen ordnades genom hemliga artiklar i fördraget, som skulle gälla för en tid av tre år. I dem stadgades, att Frankrike under fredstid skulle betala svenskarna 400000 écus. Under en eventuellt kommande krigstid skulle beloppet ökas till 600000 écus. I den hemliga delen stadgades också, att om andra länder, varmed avsågs vissa tyska furstendömen, skulle ingripa på Hollands sida skulle svenskarna i sin tur ingripa mot dem med en armé om 16000 man. Frankrike förband sig å sin sida, att om Sverige blev angripet skulle Frankrike ingripa på svenskarnas sida intill de fått full gottgörelse. I de hemliga klausulerna stadgades dessutom, att Danmark skulle hållas utanför förbundet och att Frankrike inte skulle stödja detta land med subsidier eller på annat sätt. Återigen kan vi på det här sättet se hur det gick till då Sverige på nytt blev Frankrikes väl avlönade legoknekt.

Samtidigt med förbundsfördraget med Frankrike ingick svenskarna också en defensivallians med England på tre år. I bakgrunden skymtar de goda relationerna mellan England och Frankrike på basis av deras fördrag från 1670 och dessutom svenska handelstraktater med engelsmännen. Ja, - genom allt detta var så kappan vänd i rätt vindriktning än en gång och illusionen om det svenska "stormaktsväldet" kunde med franskt bistånd leva vidare ännu en tid. Utan den hjälpen skulle de löst sammanfogade delarna fallit som ett korthus redan då.

Skånelands invånare skulle säkert ha bävat om de vid den tiden fått full insyn i det ruggiga spelet bakom kulisserna, vilket innebar det definitiva slutet på alla drömmar om att snart bli befriade från det svenska oket. De visste inte något om allt detta och de visste heller inte om att de som invånare i Skåneland, bara var en bricka i den europeiska storpolitiken, utan någon som helst möjlighet att få något ord med i laget. Man må i detta avseende observera, att utan detta fördrag skulle historien med mycket stor säkerhet fått ett helt annat förlopp för folket i de skånska landskapen!

Den sålunda återupplivade franska alliansen kom att försätta Sverige i ett mycket farligt läge. Samma år, 1672, ryckte fransmännen in i Holland. Övermakten var stor, men den holländske ståthållaren Wilhelm III lyckades bilda ett block mot världserövraren Ludvig XIV. Holland fick nu hjälp av tyske kejsaren, Brandenburg och Spanien.

Redan tidigare var Holland i förbund med Danmark och då nu svenskarna sålt sig tvingades de att uppfylla traktatvillkoren och aktivt gå in i kampen på Frankrikes sida. Därför stod nu Danmark och Sverige än en gång mot varandra. Efter franska påtryckningar inföll svenskarna i Brandenburg i december månad 1674. Genom detta var kriget mot Holland, den förutvarande förbundsbrodern, Danmark och Tyska riket ett faktum.

Läget för svenskarna blev snabbt ytterst allvarligt, särskilt efter nederlaget i slaget vid Fehrbellin den 18 juni 1675 mot kurfursten Fredrik Wilhelm av Brandenburg. Det blev inte bättre genom det förenade dansk-brandenburgska angreppet mot svenska Pommern samma år i oktober. Snabbt föll också de svenska besittningarna Bremen, Verden och Wismar i tyska och danska händer.

Genom tilläggstraktat mellan Danmark och Brandenburg bestämdes, att fred inte skulle slutas med Sverige förrän Danmark återfått det som förlorades i Brömsebro- och Roskildefrederna.

Frankrike fick i sinom tid uppträda som den räddande ängeln i kraft av sina åtaganden mot den svenske förbundsbrodern. Egentligen grundades det hela på freden mellan Frankrike och Tyska Riket i Nijmegen den 26 januari 1679. Ludvig XIV och kejsar Leopold kom nämligen här överens om, att mäkla fred mellan övriga inblandade parter. Frankrike skulle dessutom, om så erfordrades, återupprätta Sveriges - till följd av kriget förlorade maktställning på kontinenten. Följande dag den 27 januari slöts så freden mellan Tyska Riket och Sverige i Nijmegen under Ludvig XIV:s ledning.

Dagen innan, således den 26 januari 1679, ingick Frankrike freden i Celle, då Frankrike på Sveriges vägnar och utan att ens en gång höra svenskarnas mening, ingick fredsöverenskommelse med hertig Georg Wilhelm av Celle och Rudolf August av Wolfenbüttel samt biskop Ernst August av Osnabrück.

Svenskarna tvingades där avstå amtet Thedinghausen, Dörverden och ytterligare ett område mellan Weser och dess biflod Aller. Svenskarna fick också avstå räntor och inkomster från grevskapen Hoya och Diepholtz. Frankrike förband sig att för svenskarnas räkning lösa de tre orterna Karlsburg, Stade och Buxhoevden i hertigdömet Bremen mot en ersättning av 300000 écus.

Än en gång bör det betonas, att Frankrike slöt denna fred på svenskarnas vägnar utan att behöva besvära sig med att höra Karl XI:s mening, - och ännu en sådan fred skulle komma.

Efter freden mellan Sverige och biskop Ferdinand av Münster i Nijmegen den 19 mars 1679, som svenskarna kunde sluta utan fransk medverkan, men till priset av ett skadestånd om 100000 riksdaler till biskopen jämte pant i form av amtet Wildeshausen, följde så freden i St Germain den 19 juni 1679 mellan Brandenburg och Sverige. Betecknande var, att Frankrike nu på nytt bestämde fredsvillkoren utan att höra den svenska statsledningen!

Vi må här återigen observera vad som skedde. Hur stod det egentligen till med den svenska så kallade "stormakten". Kunde den då inte fortleva av egen kraft, eller var det i själva verket så, att världsmakten Frankrike höll den här så kallade "stormakten" under armarna. Om inte, hur skulle det då ha slutat.

Vi noterar än en gång en väl bevarad historiehemlighet i Sverige om hur Ludvig XIV, utan att höra förbundsbroderns mening dikterade villkoren, men ännu en sådan dikterad fred skulle komma! Nästa gång gällde det Skåne, Blekinge och Halland! Våra förfäders land.

Frankrike ordnade nu upp det havererade svenska kontinentboet så att Sverige återfick Vorpommern, men avstå från Hinterpommern med undantag för städerna Stettin, Gollnow och Damm. Brandenburg skulle dock få behålla Gollnow som hypotek för en summa om 50000 riksdaler. Sverige fick också avstå från de hinterpommerska tullinkomsterna. Frankrike förband sig vidare att till Brandenburg betala 300000 riksdaler och därtill behålla Wesel och Lippstadt till dess svenskarna återfått sin del av Pommern.

Bakom fredsvillkoren låg Brandenburgs, Danmarks och Hollands framgångar på olika fronter. Här har redan nämnts slaget vid Fehrbellin och att stora delar av Pommern förlorades redan 1675. 1678 föll så Stralsund och Rügen samt Greifswald och därmed var svenskarna utdrivna ur Pommern.

Det måste ha uppfattats som en skymf i maktens högborgar vid Mälaren, att så till den milda grad ha ställts under franskt förmyndarskap, att det inte ens en gång erfordrades en svensk underskrift på fredsdokumentet i St Germain. Karl XI:s protester utspelades inför döva öron, de saknade helt enkelt betydelse. Frankrike och Ludvig XIV kunde utan vidare upprepa sitt fredsstiftande då man drygt två månader senare dikterade freden i Fontainebleau mellan Danmark och Sverige. Men innan vi studerar denna del närmare bör vi nu återvända till tiden för den danska arméns landstigning vid Råå den 29 juni 1676.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


SKÅNSKA BEFRIELSEKRIGET BÖRJAR

Skånelands folk tog emot Christian V som befriare efter 18 års svensk terror.

"När augustis tända måne
Åter lyste över Skåne,
rådde jubel över landet.
Åter var det gamla bandet
knutet, - bandet, som i nöden,
som i glädje, ja, i döden
genom goda, hårda öden
hållit Danmarks folk tillsamman.

Lemmen, som så våldsamt rycktes
loss från kroppen, åter trycktes fast.
Det troddes, såret lycktes
nu med ens. Så rådde gamman
från Sissebäck långt bort till Kullen.

Christianstad re'n var taget.
Krigsfolk var från Malmö draget.
Allt som var av svenska ullen
fick nu i sin ordning svida
för vad skåningen fått lida".


Ur "Bålet vid vägen" - Aug Zach Collin.

I förorden till sitt verk "Kong Christian den Femtes Krigs-Historie" skrev kapten Friedenreich i mars 1758, "Dog blandt alle de Kriger Danmark nogen Sinde har ført, var den fejde som opkom imellem den Tappre Konge CHRISTIAN den femte og Kong CARL den ellefte, en af de haardeste." Med mycket stor säkerhet kan man ge kapten Friedenreich rätt i hans påstående. Förutom Danmarks gynnsamma utgångsläge får man också till det lägga, den allmänna stämningen i Skåne och Blekinge vid den här tiden. Den förlamande bedövningen släppte och folket i gemen ställde sig spontant på Danmarks sida i den grymma kampen. Det var inte bara en kamp mellan två reguljära arméer, utan också en kamp mellan en vredgad civilbefolkning och den nya herremakten, som med krigets och segerns rätt terroriserat sina nya medborgare under de gångna åren.

Danmarks officiella krigsförklaring kom den 2 september 1675 och föregicks av att Christian V tvingade Sveriges allierade hertig Kristian Albrekt av Holstein-Gottorp, Karl XI:s morbror, att överlämna sina fästningar och trupper i danskarnas händer. Genom det dansk-brandenburgska förbundet avsåg Brandenburg att lägga under sig de svenska delarna av Pommern, medan Danmark å sin sida avsåg att tillägna sig Rügen och sina förlorade östansundska besittningar. Redan under det första krigsåret syntes det som om planerna skulle kunna realiseras, då Sverige under detta år förlorade sina flesta besittningar i Tyskland.

Under föråret 1676 planerades så den östliga offensiven med syfte att återställa 1645 års gränser. Här gällde det först och främst att behärska Östersjöns vatten. Även i detta avseende var lyckan bevågen de danske. En dansk-holländsk flotta under den holländske generalamiralen Cornelius Tromp och danske underbefälhavaren - amiral Niels Juel besegrade i grund den svenska flottan, under nyutnämnde amiralgeneralen Lorentz Creutz, i sjöslaget vid Ölands södra udde den l juni 1676. Denna sjödrabbning, där för övrigt Creutz och många med honom fann sin grav i det våta, är av någon anledning inte särdeles känd i svensk historieskrivning. Den definitiva dödsstöten för den svenska flottan kom följande år den l juli vid slaget i Kögebukt, där svenskarna i grund besegrades av den danska flottan under amiralen Niels Juel.

Sjöslaget vid Ölands södra udde föregicks av danskarnas landstigning på Gotland den 29 april 1676. Inte helt oväntat mötte den danska armén här en vänskapligt sinnad befolkning, som mer eller mindre hälsade danskarna som befriare, då de under Niels Juels ledning steg iland vid Klintehamn! Även Gotland var ju under cirka 300 år gammalt danskt land och som nu varit under hård ockupation av de nya fastlandsherrarna. Svenskarna, under guvernören Gabriel Oxenstierna, drevs snabbt tillbaka från landstigningsplatsen. Befolkningen, som bevarat sin trohet till sitt gamla fädernesland, hjälpte landstigningsstyrkan med att köra dem till Visby, där borgarna öppnade portarna för sina befriare. Den svenska besättningsstyrkan förskansade sig på Visborg, men inför det danska skeppsartilleriet fann kommendanten på Visborg, överste Michael Schultz, för gott att kapitulera redan den l maj. Svenskarna fick favören av fritt avtåg till Kalmar eller annan stad.

Händelserna följde sedan slag i slag. Den 27 juni 1676 gick Cornelius Tromp och Niels Juel iland i Ystad med en mindre landstigningsstyrka och intog staden med dess befästningar. Närmast fick denna operation karaktären av en avledande manöver inför danska arméns landstigning vid Råå två dagar senare den 29 juni. Liksom på Gotland mötte den danska armén här en vänskaplig befolkning, som hälsade sina fränder som befriare, efter aderton års terror av den svenska överhetens hantlangare i det ockuperade landet. Utsända civilpersoner från Råå tillropade skeppen före landstigningen "här finner ni inget motstånd, hela fiendemakten har gått till Ystad!"

Skånske adelsmannen och generallöjtnanten Niels Rosenkrantz, Örup, som för övrigt utmärkt sig för stort personligt mod vid försvaret av Köpenhamn hösten och vintern 1658-59, var, berättas det, den förste som steg iland på stranden av sin gamla fädernebygd, tillsammans med två officerare och två musketörer. Rosenkrantz anförde också den avdelning som inledde belägringen av Helsingborg den 31 juni. Två dagar senare stupade han med en svensk kula genom huvudet under en rekognosering utanför fästningsmurarna.

Inom hela Skåneland spred sig ryktet om den danska landstigningen som en löpeld. Nu skulle den senaste räkningen göras upp. Med hopp om befrielse reste sig befolkningen från terrorn och ställde sig spontant på befrielsearméns sida med folk och förnödenheter, vägvisare och allt vad man därutöver kunde hjälpa till med. Man såg äntligen med hoppfullhet framåt. Brevet från folket i Stoby till Christian V kan i all sin enkelhet illustrera vad många kände i Skånelands bygder under sommaren 1676. Ur folkdjupet kom de här orden på pränt: "Thi Eders M; tjener vi med liv og blod, med gods og alt det vi ejer."

Med denna nationalistiska yra som grund satte Christian V upp "Det skaanske Rytteriregement", med överstelöjtnanten Hans Dittler Stensen som chef. Därjämte erhöll bekanta folkanförare som Svend Pofvelsen, Jens Andersen i Jämshög och Näsum, Casper Due i Villands härad, Simon Andersen i Tullsåkra, Aage Monsen i Göinge och många flera uppdrag att värva medlemmar till friskytteförbanden i norra Skåne och Blekinge.

Den danska armén, understödd av friskytteuppbåd i norra Skåne och Blekinge, svarade för ett snabbt danskt övertagande av de förlorade landsdelarna. Folkets sympatier för befrielsearmén växte när man blev varse de retirerande svenska styrkornas utsökta grymhet i nederlagets ögonblick.

Den 29 juni 1676 bröt Karl XI upp med sin här från Skåne och gick norrut när den danska armén landsteg vid Råå! Då den svenska hären påföljande dag gått över gamla riksgränsen och hunnit till Markaryd kom meddelandet om den danska landstigningen. Den svenska hären fick nu ändrad marschorder, men inte mot Råå utan i stället mot Kristianstad! Franske ambassadören Feuquières, som befann sig i den svenske kungens sällskap, berättar i brev om härens tillstånd efter meddelandet om landstigningen: "Jag har aldrig sett en sådan förvirring och oordning som vid detta tillbakatåg, som fullständigt hade utseendet av flykt. Soldaterna var missnöjda och begärde att bli förda mot fienden, eller åtminstone så nära att de kunde få se honom. Officerarna protesterade, generalerna högre än de övriga. Ofta såg man kungen rida längs hela kolonnen utan att tala med någon, utan att höra på sina generalers råd och utan att meddela någon om sina avsikter. - - Blir denna splittring bestående, synes förlusten av alla århundradets erövringar vara säker."

Redan den 2 juli kom den flyende svenska armén till Kristianstad och påföljande dag kapitulerade Helsingborgs fästning utan motstånd. Den svenske befälhavaren överste Hästesko infångades jämte hans besättning. Hästesko blev för övrigt utväxlad senare och fick efter ankomsten till Sverige sona sitt brott att kapitulera med döden.

Den 21 juli nådde de danska förtrupperna Kristianstad, under befäl av generalmajor Sandberg och två dagar senare bröt den svenska hären upp från Kristianstad. Karl XI och hans generaler trodde nämligen att den danska huvudhären var i antågande. Flykten gick snabbt österut till Norje och därifrån vidare till Karlshamn dit hären ankom den 25 juli och den 7 augusti bar det så iväg norrut, ut ur Skåneland mot Växjö. Under reträtten norrut högg friskytteuppbåd skoningslöst in på de svenska eftertrupperna. I dessa uppbåd fanns det folk från såväl Göinge som Villands härader och från Blekinges skogsbygder. Befolkningen och uppbåden spärrade också Blekinges norrgående vägar. Vi finner härav i hävderna att Holländarvägen från Asarum till Åsnen försvarades av Villands härad och att invånare från Listers härad försvarade Irrevägen från Karlshamn till Växjö, medan folk från östra Blekinge försvarade den så kallade Helvetsvägen från Ronneby till Växjö.

Efter nära en månads belägring föll dåtidens starkaste fäste, Landskrona den 3 augusti. Då den svenske kommendanten överste Lindeberg så småningom kom tillbaka till Sverige rönte han samma öde som kommendanten i Helsingborg. För sin kapitulation dömdes han av krigsrätt till döden. Domen verkställdes genom arkebusering den 31 december 1677 vid svenske kungens läger på Ljungby gård.

Den danska hären under Christian V och hans fältherre hertig Hans Adolf av Holstein-Plön fortsatte segertåget österut och natten till den 15 augusti föll den starka fästningsstaden Kristianstad. Den svenske kommendanten överste Henrik Ulfenklou hade en besättning av 1000 man uppsvenska trupper och 78 kanoner på stadens vallar. Under stormningen stupade 300 svenska försvarare, medan resten blev fångar. 148 danska soldater fick sätta livet till under striden. Efter stormningen fick de danska soldaterna rätt till plundring i staden under tre timmar. Befälet uppges ha sörjt för att plundringen enbart drabbade stadens svenskar och deras sympatisörer. I Skåne återstod nu enbart Malmöhus fästning i svenskarnas händer. Där förde en av Lennart Torstenssons och Karl X Gustavs hejdukar befälet, nämligen den svensk-baltiske generalguvernören Fabian von Fersen.

Oaktat Malmöhus fick kvarstanna i svenskarnas händer lade Christian V Skåne och Blekinge under danskt styre och administration den 1 september samma år. Det fick dock inte formen av erövrat land, utan i stället på gammalt sätt, som en del av moderlandet med alla hävdvunna rättigheter i behåll. Fogdarna längs gränsen i norr ålades att tillsammans med uppbåden i Göinge, Villand och Blekinge ordna med gränsförsvaret. Svenskarna, som med våld och orätt satt sig tillrätta på skånsk och blekingsk egendom, jagades ut ur landet och deras egendomar konfiskerades. Bland raden av egendomar som nu återgick märks till exempel de bornholmska vederlags godsen Flyinge, Alnarp, Månstorp med flera, liksom kronogods som Herrevadskloster, Börringekloster och flera andra. Bland de beslagtagna godsen fanns också flera svenska adelsgods som till exempel Stenbocks Vegeholm, de la Gardies Krapperup, Lejonhuvuds Övedskloster och andra.

Efter Skåne gick det danska fälttåget österut och in i Blekinge. Här var uppslutningen på danskarnas sida om möjligt ändå större än i Skåne och snabbt föll stödjepunkterna i befrielsearméns händer. Den 25 september besattes Kristianopel och den 7 oktober kapitulerade Karlshamns skans med 400 försvarare och 250 kanoner under överste Johan Adolf Hårds befäl. Även denne svenske kommendant skulle i sinom tid få vandra samma väg som hans kollegor i Helsingborg och Landskrona, ty efter svensk krigsrätt fråndömdes han livet på grund av att han givit upp skansen. Även han fick favören att arkebuseras.

Åter var de gamla banden knutna. Liksom Valdemar Atterdag under gången tid, höll nu Christian V på att än en gång sammanfoga de danska länderna öster om sundet, under välvilligt bistånd av den dansksinnade civilbefolkningen som inte förgätit sitt forna modersland.

"-- Så rådde gamman från Sissebäck långt bort till Kullen. ---"


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


SANCTUS LIBER

Skånelands frihetskämpar i förening med danska armén. Blodskröningen vid Sankt Libers hög den 4 december 1676. Sveket mot Helsingborgs garnison.

En liten bit norr om Lund och vi är på Sankt Libers hög, en gammal skånsk kulturplats som förlorar sig bort i det förgångnas töcken. Platsen för Skånes landsting och\ den plats där skånska och danska konungar korats i århundraden. Kung efter kung, allt från rikets grundläggande till avståelsen 1658, har här inför representanter för Skånes folk fått avlägga sina löften. Betecknande för skåningarnas aldrig svikande frihetskrav var att ingen blev tagen till kung över Skåne utan att vara hyllad på Sankt Libers hög. - Här omkring denna hyllningshög stod slaget vid Lund i december 1676!
På denna plats stupade tusentals danska och skånska soldater och jämsides med dem skånska och blekingska gerillamän. Här på Sankt Liber, den heliga frihetens hög, föll de i kampen för Skånelands frigörelse från det svenska väldet.

UR

"Går detta eder ej till sinnes,
I alla som dragen vägen fram?
Akten härpå och sen till:
kan någon plåga vara lik den
varmed jag har blivit hemsökt,
den varmed Herren har bedrövat mig
på sin glödande vredes dag?"


Ur Klagovisorna 1: 12.

Svenskarnas flykt ur Skåne och Blekinge togs av allmänheten som bevis för att det nu äntligen var slut med det svenska väldet. Christian V:s manifest och införandet av dansk administration styrkte folket i denna tro. Det får därför inte ses som underligt, att folket tog till vapen när förtryckarna på nytt välde söderut över riksgränsen i norr.

Då Karl XI med sin reorganiserade armé ryckte in i Skåne över Fagerhult den 25 oktober 1676 möttes han av ett fientligt folk. Ett utländskt ögonvittne omtalade: "Det var som om man kom till ett helt fientligt land". Den svenska hären fick bana sig väg genom kraftiga bråtar och förhuggningar, vilka dessutom var besatta av stora uppbåd bondevakter. Liksom fäderna fordom i generation efter generation var i detta nu inga offer för stora.

Att förbittringen mot svenskarna tog sådana proportioner redan i Fagerhult kan ha visst samband med plundringen av den lilla byn. Armén skulle ju av hävd föda sig själv i härtaget land och därför beordrades bönderna att släppa ut sina kreatur, som avsågs att förvandlas till mat åt den hungrande invasionsarmén. I den mån ordern inte åtlyddes fick de svenska knektarna fria händer att rannsaka böndernas gömställen. I "Den Nordiske Kriigs Krønicke" berättar Sthen Jacobsen härom: "Offuer dette bleffue bönderne saa galne, att de toge deriss bösser och skiöde paa deriss kongiss egett folch, saa att snaphaneriett begyndtiss nu först udi Farholt sogn, och effterdi dett gaff megett bytte, saa forögtiss det siden jo meere och meere."

Ett par dagar efter hemfridsbrotten i Fagerhult inträffade liknande hemsökelser i Gunnarstorp. Även dessa övergrepp kan vi illustrera med hjälp av Sthen Jacobsen sålunda: "De Svenske stach ochsaa alt det qveeg ihiell, som de kunde offuerkomme, paa det de ochsaa om anden dagen kunde haffue nogett at aede. Men om morgenen tiilig maatte de marchere igien och lode saa marchen ligge fuld aff nogle 100 stycher döde stude, kiör, kalffue, faaer och svin". Någon ersättning till de människor som genom dåden ställdes på bar backe var det inte tal om, ty i fiendeland ägde man rätt att ta vad man ville ha!

Med samma rätt som Karl XI uppbådade bönderna i Småland, uppbådade Kristian V bönderna i Skåneland under hösten 1676. Uppdrag gavs åt förut omtalade överstelöjtnanten Stensen i oktober månad, att uppbåda allmogen i Göinge och inrätta dem i avdelningar med officerare i spetsen, för att "-ved alle deiligheder söge Fienden Afbrek at göre och paa Ryggen at incommodere, -".

Vägarna var raserade och ödelagda, broövergångarna spärrade och landet ödelagt på sådant sätt, att den svenska armén snart kom att sakna livsförnödenheter. Byarnas människor hade på gammalt känt maner tagit sin tillflykt till de djupa skogarna i norr. Svenskarna tvingades hela tiden till högsta beredskap, då de hela tiden var omsvärmade av friskytteuppbåd och danska ryttarkommandon. Enskilda eller mindre avdelningar, som vågade sig utanför huvudavdelningarna, kunde betraktas som skoningslöst förlorade. Till stor del beroende på det hårda motståndet i gränsbygderna, gick den svenska framryckningen mycket långsamt, men i början av december var Lund inom synhåll, Sankt Libers hög skulle nu komma att krönas i blod från försvarare och angripare.

På de frusna fälten norr om Lund möttes de båda härarna på morgonen den 4 december 1676 i omgivningarna av den gamla kultplatsen Sankt Libers hög. - En plats som historiskt sett kan förknippas med urgamla skånska frihetskrav, - en parentes över hur historiens cirklar sluter sig på ett egendomligt och outgrundligt sätt. Här kröntes nu den månghundraåriga skånska frihetskampen i ett enormt blodbad mellan de dansk-skånsk-blekingska styrkorna på ena sidan och den svenska ockupationsarmén på andra sidan.

Den månghundraåriga kampen kan indelas i ett tidigt skede, då man förde en ärorik kamp för att behålla självständigheten efter den danska erövringen under 800-talet. Den tidiga befrielsekampen kan räknas fram till stilleståndstiden vilken börjar med den skånske kungen Harde-Knud 1018, son till Knut den store av Danmark och England. Kampen fortsatte under de följande århundradena men då i förening med Danmark, i form av ett mer eller mindre ständigt krigstillstånd för skånsk och dansk frihet mot orätten och mot de ständiga plundringstågen från norr.

Blodskröningen vid Sankt Libers hög krävde mer än 8000 människoliv eller drygt 46 procent av de båda härarnas totala numerär. Siffrorna kan också tagas som intäkt för kampens skoningslösa våldsamhet om man dessutom kan säga, att denna mansspillan är den största, procentuellt sett, som förekommit i ett reguljärt fältslag! Av de stupade svarade den svenska ockupationsarmén för omkring 3 200 man. I den summan ingick även finnar, tyska legotrupper, polacker och andra folkslag. Resten var danska, skånska, blekingska och halländska soldater i danska regementen, värvade trupper samt skånska och blekingska friskytteavdelningar.

Den danska armén gick segrande fram över den svenska arméns centrumställningar liksom över den vänstra flygeln, då svenske kungen återvände till slagfältet efter att ha förföljt mot norr vikande danska ryttaravdelningar. Detta oväntade nya angrepp vände en så gott som redan vunnen seger till nederlag. I denna medgångens stund visade svenskarna åter sitt rätta jag, ty efter slaget rannsakade deras soldater hus och gårdar vida omkring slagfältet i jakten på sårade danska soldater eller friskyttar. De som anträffades hos den dansksinnade befolkningen gick ett säkert öde till mötes i form av kallblodiga och uppsåtliga mord. Detta kära läsare, det var den omskrutna karolinska arméns metoder här i Skåneland! Men om detta eller liknande metoder på andra ställen finner ni ingenting i den svenska historieskrivningen.

Under marschen norrut mot Helsingborg några dagar senare gjorde sig den svenska armén under Karl XI:s ledning skyldig till hemsökelser, skövling och mordbränder i sådan grad att hela Landskronatrakten lades öde. Under några eftermiddagstimmar anlade man totalbränder av ett stort antal byar bland vilka vi kan nämna, Tofta, Lilla och Stora Hörstad, Örja, Tulstrup, Vadensjö, Säby, Härslöv, Glumslöv och Kvistofta med flera. Illgärningarna blev helt naturligt en katastrof för den olyckliga civilbefolkningen, som mitt i vintern och inför den stundande julen ställdes utan hem och härd.

Trots vad som hände vid Sankt Libers hög var ställningen fortfarande oavgjord. Slaget innebar ingalunda det avgörande som den svenska historieskrivningen vill göra gällande, ty om så skulle ha varit fallet är det egendomligt att kriget skulle komma att pågå i ytterligare tre år! Fortsättningen skulle mycket väl ha kunnat blivit en helt annan, därest den danska förbindelsetjänsten varit någorlunda effektiv under de kommande åren. Kriget. avgjordes således inte på vare sig detta eller något annat skånskt slagfält, - det skulle i sinom tid i stället komma att avgöras långt borta i Frankrike över huvudet på de stridande parterna.

Scenen växlar, - nu ett prov på svensk ordhållighet i medgångens stund. Ett par veckor efter slaget vid Lund eller den 14 december, inledde svenskarna belägringen av Helsingborg. Trots att den danska besättningen under överste Schönfeldt hade ordentliga förråd av såväl livsmedel som ammunition, inledde Schönfeldt underhandlingar med svenskarna den 30 december. Påföljande dag, nyårsafton 1676 kapitulerade Schönfeldt med villkoren, att besättningsstyrkan 300 man skulle få överföras till Själland, mot att de lämnade kvar fanor, vapen och annat material. Kapitulationen verkställdes samma dag och besättningen marscherade följdriktigt ner till hamnen för att överföras till Helsingör.

Här blev det stopp, det stod ju ingenting i kapitulationsurkunden om vilken väg besättningen skulle ta för att komma till Själland. Svenske befälhavaren generallöjtnant Schultz, som själv undertecknat överenskommelsen, förklarade nu, att Karl XI bestämt att besättningen i stället skulle marschera genom Sverige till norska gränsen! Därifrån skulle de ju sedan kunna ta sig till Själland! Det var heller inte första gången sådant svek förekom från det lägret, andra exempel har ju förekommit i det förgångna.

Här stod nu besättningen inom synhåll av Helsingör på andra sidan sundet och beordrades de att marschera till Norge. Mitt i vintern, - utan förråd och utan vapen, konvojerade av en svensk bevakningsstyrka, - gående norrut via Halmstad under helt otroliga umbäranden med svält och hård bevakning. Det berättas, att på en natt dog inte mindre än 23 man till följd av hunger, fotskador, sjukdomar och umbäranden. Man får gå långt fram i tiden för att hitta liknande bestialiska exempel på hur krigsfångar kunde behandlas av en förmäten och utmanande segrare, som inte hyste någon som helst respekt för vare sig människoliv eller givna ord.

Efter helt otroliga lidanden ankom resterna av besättningen till norska gränsen den 12 juni 1677, efter att ha varit på väg i nära ett halvt år! Styrkan uppgick då till 154 man av vilka många blivit märkta för resten av livet. Den godtrogne översten Schönfeldt blev arresterad, då han den 22 juli 1677 återvände till Danmark. Efter krigsrätt avrättades han samma år den 9 augusti i det danska fältlägret vid Landskrona. Brottet bestod i den onödiga kapitulationen i Helsingborg sista dagen av år 1676.

- Men mera i den här vägen skulle komma!


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


ANDRA MASSAKERN I KRISTIANOPEL

Pardonsplakat. Blodbadet i Kristianopel på Skånelands frihetskämpar. Sveket mot Kristianopels garnison.

"- - Men skulde och nogen wiidere udi sin motvillighed och trolöshed fremherde, erviisendiss det samme dermed, att hand paa denne vor naadige kaldelse sig iche indstiller udi sit huss och hiem och i saa maade sig vor lydighed under-drager, den samme skal som en meenedere, trolöss undersaattere och aabenbare fiende baade liff och eijendom uden ald naade bliffue straffet. Her alle som wederbör haffue sig hörsommelig at effterrette. - - -"

Utdrag från Karl XI:s första pardonsplakat till invånarna i "provincien Skaane" den 24 oktober 1676.

Svenskarna lyckades inte få bukt med den skånska och blekingska partisanrörelsen, vilken i stället utvecklade sig till ett bygdekrig, eller ett folkuppror mot en urgammal fiende, som med våld satt sig fast i landet. Förgäves sökte svenske kungen att med hjälp av de så kallade pardonsplakaten komma till rätta med motståndarna. Generalpardonbrevet kom till stånd redan den 24 oktober 1676 och detta avslutades enligt det inledande citatet med hotet om livsstraff, om de motspänstiga inte föll till föga och fogade sig i herrefolkets diktat. Pardon var det inte tal om i det läget. Vad som återstod om man inte fogade sig var inte något annat än en bestialisk plågsam dödskamp.

Inte heller detta hjälpte. Nästa plakat kom den 9 december samma år. Här presenterade då den svenska överheten en nyhet, nämligen i den formen, att plakatet även tog form av förbud för det svenska krigsfolket att begå övergrepp mot den bofasta befolkningen. Således äntligen ett erkännande av att våldshandlingar förövats mot oskyldiga människor. Den 19 december, likaledes 1676, kom nästa pardonsplakat, utfärdat i svenske kungens fältläger i Belteberga. Kort därefter eller den 14 januari 1677 utfärdade Karl XI ännu ett liknande plakat från sitt läger i Vä.

Det kan noteras, att inget av breven utlovade pardon för de motståndsmän som inte gav upp kampen. Detta visades med all önskvärd tydlighet, ty samtidigt som kungen dikterade sitt plakat i Vä plågade svenska knektar livet ur infångade nordskåningar i det svenska fältlägret. Ursäkter eller förmildrande omständigheter var i det fallet helt okända begrepp för den svenske diktatorn.

Samtidigt med pardonsbreven övergick svenskarna till att försöka isolera de främsta stödjepunkterna för friskytterörelsen, nämligen fästningarna Kristianstad, Kristianopel och Karlshamns skans. Avsikten var att med alla medel bringa skogshäraderna i Göinge och Villand samt Blekinge till lydnad. I Småland försökte man resa allmogeuppbåd för dessa strävanden. Från det hållet försäkrades Karl XI till och med att "många önskar gå ner till Skåne och ihjälslå var och en av de där infödde, därför att mellan dem har det alltid varit och är ännu ett osläckligt hat."! Det var ord och inga visor, ju mindre skåningar ju bättre plats för smålänningar och andra svenskar i det förlovade landet.

Under senare delen av 1676 började så en griptångsmanöver. Pontus de la Gardie gick i slutet av oktober över riksgränsen vid Loshult med en styrka på omkring 2000 man, av vilka omkring hälften var småländska bönder. Han avsåg att genom Göingehäraderna gå österut och möta vår gamle bekante överlöpare Ebbe Ulfeld, vilken ungefär samtidigt gick över riksgränsen vid Brömsebro, med en häravdelning som var något mindre än de la Gardies. Ulfeld avsåg, att gå västerut genom det upproriska Blekinge till den överenskomna mötesplatsen Ronneby.

I kustvägspassen vid Pukavik blev det tvärstopp för de la Gardie. Här satt blekingska och östskånska friskytteuppbåd i säkra ställningar. Svenskarna lyckades till slut ta sig igenom till priset av ett femtiotal stupade, men enbart för att därefter bli överfallna på nytt. De fångar som togs infördes av friskyttarna till Kristianstad.

Karlshamns skans var de la Gardies närmaste mål. Under den fruktlösa belägringen av skansen roade sig svenskarna med att bränna ner och ödelägga de dansksinnade böndernas gårdar i Asarumstrakten. De bravaderna ledde till att mordbrännarhären blev helt omringad av uppretade bondeuppbåd och därigenom tvingades de också att överge alla planer på en erövring av skansen. Färden gick så vidare österut till mötesplatsen i Ronneby. Här träffades de båda kämparna de la Gardie och Ulfeld. Den senare fick då bekänna, att han inte vågat sig på Kristianopels fästning och när då intet vidare fanns att erövra fick de överlevande småländska bönderna återgå, medan de la Gardie återvände till svenske kungens beskydd i Skåne.

Efter marschen till Ronneby genom norra Skåne noterade Pontus de la Gardie, att i hela detta land icke en enda trogen människa "är tillfinnandes, hvarken bland prästerskapet eller allmogen". Och folkupproret fortsatte som om ingenting hänt!

En liten reflektion i anslutning till detta ger vid handen, att svenske kungen uppbådade "sina" bönder i Småland för denna "rensningsaktion" och i jämförelse därmed kan än en gång upprepas att danske kungen med samma rätt kunde uppbåda "sina" bönder i Skåne och Blekinge, eftersom han betraktade sig som Skånelands laglige härskare och att han dessutom hade den stora massans sympatier för Danmarks och Skånelands sak mot de ovälkomna inkräktarna.

Då vare sig pardonsplakaten eller pacificeringstågen gav något resultat skickade Karl XI sin betrodde man, riksrådet Johan Gyllenstjerna, försvenskningens apostel, ut på det så kallade edkrävartåget genom Blekinge och norra Skåne i början av 1677. Den 28 januari gick han över riksgränsen i öster med en styrka av omkring 1700 man. Varav några hundra utgjordes av reguljära svenska trupper, medan resten var uppbådade bönder från Kalmar län. Närmaste målet var Kristianopel, Gyllenstjernas manskap tvingades dock ganska snart tillbaka över gränsen efter utfall av fästningens besättning.

Några dagar senare - natten till den 9 februari försökte en annan svensk avdelning under överstelöjtnanten Karl Gustav Skytte betvinga Karlshamns skans med en styrka av 800 man. Även detta försåt misslyckades. Anfallet slogs tillbaka med sådan kraft att Skytte fick lämna en fjärdedel av sin styrka på slagfältet. Skansbesättningen, som genom sina kunskapande friskyttar visste vad som väntade dem, hade huggit upp isen mellan fastlandet och kastellet. Detta samt den häftiga beskjutningen från kastellets vallar, gjorde att fienden inte förrän försent observerade vad som väntade dem. De som inte blev skjutna drunknade i det iskalla vattnet. Resterna av avdelningen förenade sig senare med Gyllenstjernas kombinerade knektuppbåd.

Den 11 februari återupptog Gyllenstierna belägringen av Kristianopel och den 22 i samma månad dagtingade den danske befälhavaren Lütsow. Av ackordet framgick, att besättningen skulle få fritt avtåg till den gräns som var Själland närmast. Härifrån undantogs dock svenska krigsfångar och andra svenska medborgare.

Föga anade Lütsow följderna av detta. Först nu fick han full vetskap om vad det ville säga, att ingå avtal med den svenska militären. Knappt var svenskarna komna innanför murarna förrän de genast urskiljde fästningens friskytteuppbåd. Här fick nu avtalskränkarna gratis och franko 141 man ur fästningens garnison, - frihetskämpar från Blekinge, Göinges och Villands gränssocknar. Människor av kött och blod som inte gjort något annat än att efter bästa vilja och förstånd försökt försvara sitt land mot en grym och oförsonlig ockupationsmakt. - De fick nu plikta med livet för sitt fosterlandsnit!

Processen blev kort! Gyllenstjerna i svenske kungens namn uttalade, att rövarpacket mangrant förverkat sina liv. Någon pardon var det inte tal om. Samtliga fördes ut från fästningen till den så kallade Stegelyckan, där svenskarna inledningsvis förlustade sig med en bestialisk misshandel av sina offer. De fjättrade friskyttarnas armar, ben och bröstkorgar krossades genom slag av störar, järnstänger och andra tillhyggen. Blekingeekarnas grenar frestades till bristningsgränsen av de därefter uppsnarade blodiga motståndsmännens kroppar. De betraktades inte som stridande part trots deras friskyttetillhörighet. Den tolkningen stod "de svenske" för. Deras verksamhet var ensidigt kriminaliserad och de tillhörde ju dessutom den "svenska nationen", och som sådana hade de förbrutit sina liv då de burit vapen mot sina svenska "landsmän".

Fästningens tyska soldater fick inte heller fritt avtåg, de uttogs nämligen genast till svensk krigstjänst. Den återstående delen i form av danska soldater fick i den kalla vintern "fritt avtåg" under bevakning. Men inte heller här gällde längre det nyss ingångna avtalet. Mitt i den osedvanligt kalla vinterkylan tvingades besättningen, att under vapenhot marschera till norska gränsen! Det var inte många som överlevde den promenaden. Sveket visar med all önskvärd tydlighet vad den karolinska arméns hejdukar gick för. Det var också en mätare på den svenska ordhålligheten mot sina besegrade motståndare. Hämnd till varje pris var parollen. Svek eller inte saknade betydelse och detta var inte sista gången. Bloddrypande dagar stod för dörren för Blekinges och östskånes frihetskämpande folk.

Kristianopels kommendant lyckades levande gå till Norge, ovetande om att ett ännu värre öde väntade honom efter hemkomsten till Danmark. Där fick han nämligen sona sitt förrädiska och onödiga uppgivande av fästningen med sitt liv.

Genom Kristianopels fall kom hela östra Blekinge i svenskarnas våld, eller som svensksinnade historieförtäljare brukar uttrycka det, "landet rensades och befriades"! Priset tiger man med, liksom med bakgrunden. Svenske kungen fick dock papper på att han nu blivit kung över en "trofast" allmoge i Östra Härad. De tvingades under vapenhot sätta sina bomärken på det av Gyllenstjerna presenterade "trohetsbrevet". De skulle nu och för framtiden vara den svenske kungen lydiga och icke heller "tåla någon snapphane hos sig". Vid brott mot den försäkran blev domen hård. Det skulle komma att bestraffas med 1000 riksdaler i böter samt skulle urskillningslöst var tionde man i socknen uttagas för hängning!

Pardon i svenske, - nej, det var det inte längre tal om, den totala försvenskningen av Skåneland hade startat. . . .


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


DET STORA ALLMOGEUPPBÅDET

Bondeuppbåd och friskyttar i frihetskampen. Sveket mot Karlshamns garnision. Uppbådssocknarna på knä inför den svenska överheten.

"Varhelst i vårt Skåneland än du går,
om anners de hävdernes röst förstår,
det gives ej, skåning, en grav eller grop,
varur du icke hör blodets rop.
Det gives ingen å, icke sjö eller damm
där ej någon dödad i vattnet sam,
än i dag man visar dig träd och skog,
där förr mången göing i hängrepet dog.

Varhelst kring bygden din kosa du tar,
de "spetsades" skuggor omkring dig du
har,
och alla mötte de döden käckt,
för att slippa slitas från stam och släkt.
Tänk, om dig lyster: "De handlat på tok,
som dött för danskarnas usla ok".
Gå sen och staty åt Carl Gustaf res
och skrik på Stenbocksfesten dig hes".


A Z Collin, prästson från Glimåkra död 1886.

Efter Kristianopels fall gick Gyllenstjernas häravdelning västerut i Blekinge. Karlshamns skans var nästa mål. Vid Ronneby blev det tillfälligt stopp den 20 februari. Här stod Nicolaus Hermansens friskyttekompani, understött av bondeuppbåd. Med vapen i hand och med livet som insats försökte man stoppa Gyllenstjernas vidare framfart. Försöket misslyckades främst på grund av böndernas rädsla för reguljära trupper. Under striden visade dock Hermansen sådan personlig tapperhet, att blekingarna i ett senare skede lovade gå man ur huse för att ställa sig under hans befäl.

Några data om denne förtigne fosterlandskämpe förtäljer, att han var en bland många frihetsälskande skåningar, som själv uppsatte och organiserade ett kompani friskyttar i danske kungens tjänst. I november 1676 antogs han genom kunglig fullmakt till kapten vid Sten Brahes dragonregemente. Han deltog i slaget vid Lund den 5 december 1676 där han tillfångatogs av svenskarna. Han utväxlades i januari 1677, enbart omkring en månad före träffningen vid Ronneby. Den 2 april 1677 erhöll han kunglig fullmakt att värva en skvadron dragoner, samtidigt utnämndes han till major vid den danska armén. Vilken Blekinge- eller Skånesocken hugfäster i vår tid Nicolaus Hermansens minne? Sannolikt inte någon eftersom hans och andras minnen har förtigits. Enbart ockupationsmaktens företrädare uppvisas i sten på våra gator och torg!

Efter maktspelet vid Ronneby avancerade Gyllenstjerna mot Karlshamn, där skansen belägrades i början av mars 1677. Denna var danskarnas sista fäste i Blekinge och likaså den sista stödjepunkten för friskyttarna i de trakterna. Kommendanten i Kristianstad, danske generalen Merheim, sände genast 200 dragoner och ryttare till skansens undsättning. I styrkan ingick Sten Brahes dragoner, som förstärktes med Hermansens friskyttar och bönder från västra Blekinge och östra Skåne. Det var allt som i manskapsväg kunde åstadkommas i den hotande situationen. Man kan säga, att det i viss mån vittnar om bristande förutseende från kung Christians sida. Det borde inte ha varit omöjligt för den danska statsledningen att förstärka sina utsatta garnisoner österut.

De borde också med lätthet ha kunnat nå sina respektive stationeringsorter. Men på sitt sätt var den uppkomna situationen betecknande för hela kriget, vilket under en mer effektiv och engagerande ledning med lätthet borde ha avgjorts redan vid den här tiden - trots det halva nederlaget vid Lund.

Vid Mörrums bro förenade sig den danska styrkan med Nicolaus Hermansens friskyttekompani, som då förstärkts med beväpnade bönder från Näsums, Jämshögs och Gammalstorps socknar. Detta bondeuppbåd, Skånelands sista stora uppbåd mot de nordliga fienderna, torde ha uppgått till omkring 600-700 man. Åtminstone delar av uppbådet torde även tidigare ha följt Hermansen.

Sedan den dansk-skånska styrkan utspanat svenskarnas ställningar gick man till gemensamt anfall natten till den 8 mars. Vad man inte visste på den dansk-skånska sidan var att svenskarna fått förstärkning i form av ett uppbåd småländska bönder. Dessutom syntes det som om förrädare röjt den dansk-skånska planeringen. Överfallet slutade därför i ett misslyckande. Åtskilliga frihetskämpar i bondeskarorna torde här ha fått släppa till livet. Det inträffade var dock ett bevis på utomordentligt mod och kurage från våra landsmän och anförvanter från Näsum, Jämshög och Gammalstorp. Man gick till och med så långt att man var beredd att offra livet för sin frihet i stället för att leva ett liv under stövelhälen, eller med några bevingade ord: "Det är bättre att dö stående än att leva på knä", (La Passionaria).

Den 9 mars föll Karlshamns skans i svenskarnas händer. Kommendanten, kapten Hans Ernst Krumsee, kapitulerade på liknande villkor som förekom i KristianopeI. Besättningen utlovades fritt avtåg till Helsingör via Helsingborg. Om Krumse, vid den tidpunkten fått reda på vad Kristianopels besättning utsatts för till följd av svenskarnas svek, skulle han nog ha föredragit att kämpa till det bittra slutet. När väl besättningen var ute ur skansen började det på förut känt manér. Svenskarna hittade på allehanda förevändningar för att slippa sina åtaganden till följd av avtalet. Besättningen fick till slut samma öde, som drabbat besättningarna i Helsingborg och Kristianopel, - den tvingades att under bevakning marschera till norska gränsen! För omväxlings skull gjorde svenskarna marschvägen lite längre den här gången genom att man gick till norska gränsen i Jämtland! Således genom hela det svenska riket till det gamla norska landskapet Jämtland. Till en början under stränga vinterförhållanden, - på gränsen till hunger genom ett fientligt land under fientlig bevakning.

Efter svåra umbäranden nådde resterna av garnisonen Trondheim i juni månad. Kapten Krumsee var fortfarande i livet och med honom, av den ursprungliga styrkan om cirka 150 man, fyra löjtnanter, en fänrik, två styckjunkare, sju underofficerare, fyra artillerisoldater och trettiosju meniga soldater. Resten hade omkommit under vägen. Allt detta enorma lidande för enskilda människor för att Gyllenstjerna inte fick de två små krigsfartyg, som fanns i Karlshamns hamn vid kapitulationen. Precis samma orsak begagnade sig svenskarna av i Kristianopel, trots att fartygsbefälhavarna inte stod under kommendanternas befäl. Exemplen vittnar om svensk maktfullkomlighet, ord eller avtal var av ringa eller ingen betydelse i de besegrade länderna.

I samband med dessa händelser tvingades invånarna i Medelsta och Bräkne härader samt i Ronneby, att underteckna edsbrev till svenske kungen med liknande innehåll som Östra härad fått underteckna några veckor innan.

Turen var därefter kommen till de upproriska socknarna Näsum, Jämshög och Gammalstorp. Tre socknar som på grund av dåliga eller obefintliga vägförhållanden i århundraden levat utan större inblandningar i sina affärer. Hävderna förtäljer, att förbindelsen norrut från Sölvesborg gick på den östra sidan av Ryssberget, den västra var nämligen så oländig att man knappt kunde rida den vägen. Vid en förberedelse till en kartläggning av de skånska provinserna 1589 noterades nmsålunda: "Fra Syllesborg 3 eller 4 mile er mand i Suerig ad Gamelstrup och Gemsø och der fra ind i landet 1 1/2 mil." Åtminstone ett platsnamn på Ryssberget påminner om en gammal tvärförbindelse över Ryssberget mellan Näsum och Gammalstorp och en nordlig från Sölvesborg och vidare norrut. Denna korsväg kallas ännu i dag för Korsaslätt. Vid den tiden vi nu uppehåller oss vid, förekom det sannolikt täta bud mellan de gamla socknarna.

Svenskarna förmedlade också bud till de upproriska. Sålunda uppmanade Gyllenstjerna de tre socknarnas invånare att infinna sig vid Mörrums prästgård den 11 mars 1677. De skulle nu stå till svars för att de allierat sig med danskar och friskyttar utanför Karlshamn och de skulle dessutom fästa sig vid svenske kungens trohetsförsäkran.

Gyllenstjerna och hans knektar fick vänta förgäves. Bönderna i de tre socknarna vägrade inställa sig för överheten. På Gyllenstjernas andra kallelse svarade sockenborna med att resa ett nytt uppbåd mot sina svenska "befriare". De nöjde sig inte med enbart hotet av ett uppbåd, utan de gick också till samfällt anfall mot svenskarna. Det är inte otroligt att general Merheim i Kristianstad lämnade viss förstärkning till bondeuppbådet. Han hade nämligen vid den här tiden avdelat sextio ryttare, under befäl av ryttmästare Zepelin, till stöd åt friskyttarna i norra Skåne. Sedan det förenade uppbådet slagits tillbaka vid Mörrum kallades sockenborna för tredje gången med inställelse vid Jämshögs prästgård den 14 mars.

Inför sin nu hopplösa situation infann sig sockenborna på kyrkbacken i Jämshög den utsatta dagen. Här stod de nu inför den överhet de skulle överlämna sig till. Säkert anade de att följderna av deras uppstudsighet inte skulle låta vänta på sig.

En del av dem hade med egna ögon sett hur det gått för hundratal av deras landsmän under Gyllenstjernas tåg från Kristianopel i öster till Jämshög i väster. Många replängder hade gått åt. Den moderna sparbankssymbolen - blekingeekens grenar, hade tyngts ner av det kämpande men upphängda folket. Andra hade lämnats längs vägarna och på kyrkbackarna, levande spetsade. Även denna metod med speciella variationer, - en del fick spettet mellan ryggkotorna och huden, - en del fick spettet inkört i ändan och upp genom buken, - återigen andra fick fingrar, under- och överarmar, underben och lårben knäckta innan de för gott lämnade den ojämna kampen.

Allt de gjort sig skyldiga till var att de, liksom fäderna i hundratals år, försökt värna om sitt fädernesland, sin hembygd, sina fattiga torvor, de små grå husen, sina nära och kära mot de svenska imperialistkungarnas lakejer, vilka med alla till buds stående medel, skulle utöka "de svenskes" livsrum inom åtrådda "naturliga gränser".

I den glorifierade svenska historiesammansvärjningen står det inte mycket om hur det en gång gick till. Miljoner skolbarn har i generation efter generation, medvetet och uppsåtligt förts bakom ljuset i de härtagna gammaldanska landskapen. Karolinerandan tålde inte sanningen. Vi har här i stället matats med den svenska befrielsen, - befrielsen från det danska oket, och alla har aningslöst trott och till och med identifierat sig med våra fäders mördare.

Vad skulle de våra ha tänkt där de stod på Jämshögs kyrkbacke eller alla de andra som plågades ihjäl, om de anat att deras efterkommande i tionde ledet skulle komma att hylla deras plågoandars företrädare. Allt skulle naturligtvis då ha tett sig helt meningslöst. Vi i vår tid bör veta att deras outtröttliga kamp var meningslös på grund av andra orsaker, trots att Danmark gick i krig för sina förlorade länder. Ingen av våra förfäder visste den gången att ockupationsmakten helt enkelt tagit en försäkring för egen framgång, genom sitt avtal med dåtidens världsmakt. Sett ur den synpunkten offrade de sina liv helt förgäves.

Gyllenstjernas ton var hård där han stod som segrare på kyrkbacken i Jämshög med den församlade menigheten framför sig, under beskydd av svenska och utländska knektar. Det han nu krävde underskrift på var hårda villkor, hårdare än i någon annan socken, vare sig i det redan hemsökta Blekinge eller dem han skulle hemsöka härnäst i norra Skåne. Dessa bönder från Näsum, Jämshög och Gammalstorp hade satt sig upp mot sina makthavare med vapen i hand i samröre med friskyttar och danskt krigsfolk. Till på köpet hade man i Jämshögs socken varit ofin nog att be om en egen Dannebrog, "röd med vitt kors, vilket dem så väl behagar".

Här stod de nu 250 man från Jämshögs socken och 142 från Näsums socken. Spillror av ett folk med annat språk och andra seder än de som herrestatens företrädare representerade. De mörka rundkulliga hattarna höll de i sina valkiga nävar och enligt tidens sed, långhåriga och skäggiga. Flertalet iklädda löst sittande, blusliknande kraglösa grå rockar av grovt slitet tyg, sammanhållna i midjan av remmar eller rep. Rockarna klockade sig över och nedanför bältena. Grå byxor av samma struktur som rockarna, kanske säckiga och uppbundna under knäna med remmar, virade korsvis längs skenbenen ner till träskor eller mockasinliknande mjuka skinnskor. Deras livförsäkringar, - flintlåsbössor med smala kolvar och kindstöd, väskor och kruthorn, knivar och bältesvapen hade de tvingats lämna hemma.

Här krävdes nu total avväpning vid hot om livets förlust och skulle man i dessa orostider utlämna sig helt åt övermakten genom löfte, att de icke mer under sina återstående livsdagar skulle förvara eller bruka skjutvapen. Det krävdes också, att de inte fick ha något med "omkring löbnende Snaphanna" att göra, att de skulle "gribe och fasttage" dessa. Det spelade därvid ingen roll om det var fader eller broder eller någon annan anförvant. Man krävde också att de skulle lämna" Assistentz och bijstandh till att uddrifwa Riijgenes fiender av Landet". Om någon bröt mot dessa påbud skulle socknen plikta gemensamt ettusen riksdaler och skulle därjämte var tionde man uttagas och hängas.

Det var segrarens villkor, - förut praktiserade på många håll i de av svenskarna härtagna länderna runt Östersjön. Vi i vår tid tycker oss känna igen de här metoderna från härtagna länder på den europeiska kontinenten och i Norge under det sista världskriget. Här i landet har man förfasat sig över detta, - men man har då totalt glömt bort att svenskarna i gången tid praktiserade liknande och värre metoder. På den punkten tiger man som muren, - inga fläckar får finnas på skölden, de sopas in och göms i giftskåpen.

De betvingade sockenborna fick bekräfta villkoren med sina bomärken, därtill under hot, nödda och tvungna. Svenskarna behöll för säkerhets skull sex av Näsumsböndernas företrädare som gisslan med löfte, att de skulle friges nästa dag under förutsättning att samtliga vapen överlämnades och att edsbrevet undertecknades. Inför detta livs hot mot gisslan, deras gods och egendom, plitade den kuvade allmogen sina bomärken på brevet. Vi kan i originalhandlingen se hur deras valhänta krumelurer talar till oss sentida ättlingar, - förgät oss inte, vi gjorde vad vi kunde för den sak vi trodde på.

Skulle nu någon vågat neka att sätta sitt märke under handlingen skulle det ha varit detsamma som att underteckna sin egen dödsdom. Uppenbarligen skulle han då ha identifierats som "snapphane", hans liv skulle ha ansetts förverkat och därtill hustru och barn på bar backe, som åsyna vittnen till de rykande resterna av hem och härd. Kung Christian var i Köpenhamn och huvuddelen av den danska hären på Själland, - ingen hjälp stod att få, det var bara att skriva under!

Gyllenstjerna, eller "Grov-Johan" som han kallades, skrev också efter besöket i Jämshög. - Men det var ett brev ställt till rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie, vilket handlade om hans nu avslutade färd genom Blekinge fram till skånska gränsen i Näsums socken. Inte utan stolthet berättar han här om att vägarna från Kristianopel i öster till skånska gränsen i väster var kantade med steglade, spetsade och hängda upprorsmän. Gyllenstjerna meddelade också, att han lagt Jämshögs, Näsums och Gammalstorps socknar under kontribution och att han ur socknarna utdrivit alla "snapphanarna" och avrättat de han fått tag i. I brevet stod det dock inte något om att "upprorsmännen" var blekingar och skåningar, som fått offra sina liv för sitt land mot främmande förtryck.

Gyllenstjernas edkrävartåg gick härefter vidare mot väster, den 17 mars Oppmanna prästgård, den 19 mars Bäckaskog och därefter var turen kommen till Glimåkra och Broby. Den 7 april var han i Hovdala, den 13 april i Snelleröd, den 16 april i Örkelljunga och den 19 april i Skillinge. Därefter gick färden till Förslöv med allmogen från Bjäre härad och så slutligen till Christian II:s stad Engelholm den 21 och 22 april fortfarande anno 1677. Hans stöd var hela tiden ett reguljärt militärförband på omkring 400 man ryttare och dragoner samt därtill några hundra uppbådade småländska bönder.

Edkrävartåget fick som följd enbart en skenbar underkastelse. Gyllenstjernas grymma uppträdande mot infångade motståndare och de svenska truppernas allmänna tygellöshet mot befolkningen, hade i stället ökat missnöjet och hatet mot allt svenskt. Jacob Visseltoft, son till prästen Jurgen i Visseltofta, senare löjtnant under Nicolaus Hermansen, karakteriserade den allmänna stämningen när han sade, att bönderna i Skåne inte längre ville plöja utan i stället bara ta sina bössor och följa den danska armen i fält mot sina förtryckare!


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


Vidare till Del 5
© Stiftelsen Skånsk Framtid