Skåneland utan förskoning

av Uno Röndahl

Utgiven 1981
Bearbetad för Internet av G. Hansson
© Stiftelsen Skånsk Framtid

Del 5


EDSBREVET

Näsums, Jämsbögs och Gammalstorps socknar avväpnas. Brott mot edsbrevet straffas genom att var tionde sockenbo uttages för hängning.

"- - Att wij ingen lönde hoes oss wille lyide i wor Sågn nogre omkring löbnende Snaphanna, fast minder medh woris willie dem huuse eller heele, men så snart wij nogon fornimma, skulle wij strax så vidh det mueligt kunde wäre, opå tillborlign ständer för wor Ofrigheet angifwa, och effter hwor efne och kräffter gribe och fasttage. Men i fald med hworis willie her i modh bry- dis, skall wij forplictatt wara, itt Tusinde Rixdal af Sognet udgifwa, och hwar tiennde Mand Justifieris och Hangis,- -”

Utdrag ur Näsums allmoges med våld påtvingade trohetsförsäkran, av den "14 Martij Ao 1677".

Här följer så det makabra dokumentet med "Datum Gemse Prästegårdh den 14 Martij Ao 1677". Då ingen ur allmogeskaran var läs- eller skrivkunnig, blev handlingen uppläst för dem. Hur den lästes upp eller hur mycket som lästes upp är för alltid förborgat. Beviset på de våras närvaro blev gårdarnas bomärken. Åtskilliga av dessa ägaretecken var redan vid det här laget mer än 500 år gamla, - representerande sekler av gammal bondekultur, som i Jämshög fick karaktären av bevis på kapitulation och underkastelse inför svenska bössmynningar.

"Såsom Hans Kongl. May:tt vor Allernaadigste Konge och Herre haffver afferdet hijd til provincien Blekingen Rigs- och Cancellirådet Baronen Höyvelborne Herr Johan Gyldenstierne at afgiöre med Allmuen her sammestedes nogle som concernerer vor egen velfärt och kand sette landet udi sicker fred och roligheed, til hvilken ende H:s Excell:z haffver skrifftlig inciterat Mand udi Nesum att comparera for nogle dager siden udi Mörum prestegårdh, hvilken stemning blev oss af Pastore loci forkyndet, men sådant uacktadt intet mötte H:s Excell:s in loco comparionis, hvaroppå folgede det H:s Exc. andra reesan befalte dem komme till legeret vedh Asserum, men efven den notification afsettet och derfor imod all formodan infald med it ansenligt mandskap af Krigsfolck, snaphaner och bönder oppå den svenska militien, som stoed udi Asserum men blefve med vor egen forlust tilbage slagna: fordenskuld efter nogra dagars forlöb fororsagedis H:s Excellentz att drage den svenske militien till hest och fods vidh Gemsöe och tredie resan befallede oss att komme till stedit men dog fordröjede dermed till i dag. Men såsom wij hermedh bekiender och vedgår att wij hafver delinqveret och forseet oss imodh Hans Kongl. May:tt, beder wij udi dybste underdånigheed om nådige tilgiffvelse, deprecerer och afbede alla vore delicta, loffver Sverigis Crone all huldskab, troskab och lydigheed, den wij loffver nu och her effter alle vore liffsdagen redeligen att hold e effter vor gjorde Edsplicht.

1. Loffver wij att levere fra oss alle vore gever, såsom bösser, pistoler, beltesbösser och hvad naffn haffve kand, lod och krud och aldrig hereffter alle vore liffsdager inge bösser och gevere udi voris huse bruge och hvem det giör och dermedh befindis, haffver forbrudit sit lif och welfart: och till viss forsickring att vore gevere skall till i morgen bliffve leverede, sette wij i gissel 6 vore maend och når vore gevere ere leverede, skall gisslerne gifvis hiemlof.

2. Att wij ingen lönde hoes oss wille lyide i wor Sågn nogre omkring löbnende Snaphanna, fast minder medh woris willie dem huuse eller heele, men så snart wij nogon fornimma, skulle wij strax så vidh det mueligt kunde wäre, opå tillborglign ständer för wor Ofrighed angifwa, och effter hwor efne och kräffter gribe och fasttage. Men i fald med hworis willie her i modh brydis, skall wih forplictatt wara, itt Tusinde Rixdal af Sognet udgivwa, och hwar tiende Mand Justifieris och Hangris, dogh om nogon sigh kunde hemmeligen fordolje udj hworis Huuser een Nattis sigh eller medh macht indtrenge, så wij icke så snart nogon hielp kunde bekomme, skall wij derfor wäre modskylde och frihkaIlade.

3. Skall wij och forplictade wäre att fremm skaffe woris mueligheet hwad proviant och gier som opåbuidis.

4. Wille wij ingen Compiration eller Stempling udi een eller anden made hafwe med Rijxens fiender enten till Lands eller wandz.

5. När Hans Konl: Maij:tt det behagar att oppå fordra skall wij udj ligemade giöre Assistentz och bijstandh till att uddrifwa Rihgenes fiender af Landet i alle mader findes Kongl Maijestet hwor eller Nådigste Herre och Sweriges Crone medh all troe och Lydigheed tillböndne och Underdånige. Till ydermeere forsickring att disse Puncter uryggeligen af oss her udj Nesums Sågn den enne medh den anden skall holdes, och medj flidh effterkommas, hafwe wij woris Sädvanlige Boemercker her neden unden skreffwit. Datum Gemse Prästegårdh den 14 Martij Ao 1677:

Att detta Sålidis Passeret och Witner Jagh Joannes Sorbonius Lou pastor Indignis, Och att dhet Oryggeligt holdis skall lofva Menige Mand gamle och Unge deris Sedvanlige Bomerche her Wunder sätta och Jagh her hoes mott Nampn Wundertecknat Johannes Sorbonius"


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


KRIMINALISERAD GERILLA

Friskyttekompanierna utan pardon.

"- - warandes desförutan denna lands ort och luften Svenske nationen mycket penibel och fahrlig ... thy snart ingen hijt neder kommer, hwilcken icke förfaller uthi swåre och dödelige siukdommar, hwilcka som en infection månge hafwer borttagit."

Karl XI i brev till ständernas sekreta utskott om den skånska krigsskådeplatsen.

På olika håll spåras Karl XI:s aversion mot den skånska krigsskådeplatsen. Den hade betytt stora förluster med ty åtföljande underhållssvårigheter i det av motståndsmän behärskade landet. Två eller tre härar kom att försvinna i Skåne och Blekinge innan Frankrike ordnade upp fredöverenskommelsen.

1677 gick in utan fördel för någon av parterna. Svenske kungen beordrade prästerna att hålla tacksägelsegudstjänster för den halva segern vid Sankt Libers hög. Protesterna mot detta uteblev inte. Ännu var inte det skånska folkets frihetslängtan släckt. En dansk kapten har berättat om hur allmogen mottog tacksägelserna i sina tempel; "var det på många ställen i kyrkorna sådan gråt och skrik av allmogen, att prästerna inte kunde höras från predikstolen, men vad gott folket bad om de svenske, kunde väl var en förstå."

Bakgrunden till denna gråt och tandagnisslan var helt klar. - Den generationsärvda motståndsviljan, ständigt förnyad i form av oupphörliga rekryteringar till olika skånska friskytteavdelningar. Man kämpade helt enkelt för sitt liv och sitt land. Pardon gavs inte! Det fanns ingen återvändo för dem som hamnade i svenskarnas händer.

Det omvittnas, att de friskyttar som i början av 1677 infångades till det svenska lägret i Vä, plågades och förnedrades på olika sätt. Till exempel i form av att flå döda hästar och rensa avträden utan verktyg osv. När de så "fått lära sig detta hantverk" överlämnades de till sina bödlars förnöjelse. Under hopens åsyn krossades armar och ben medan de ännu var i livet, därtill krossades bröstkorgen och då var det inte långt kvar till styckning och uppbindning på stegel och hjul.

Det ligger nog ingen överdrift i att svenskarna under sina krigståg runt Östersjön lärt sig åtskilligt med avseende på bestialiska tortyrmetoder. Ett dödssätt, som kanske var mer pinsamt än alla andra, bestod i att man borrade in en spetsad träpinne under fångens nackmuskler. I den band man så ett rep i vilken den dödsdömde hängdes upp samtidigt som händerna bands fast på ryggen. Dödsorsaken? - Kvalfull långvarig pina till döds genom smärtor, svält och törst om en vecka eller något kortare beroende på motståndskraften! Till minne av våra "befriare" reser vi, deras efterkommande, en staty på Stortorget i Malmö, en i Helsingborg, en i Karlskrona, en sten i Vittsjö osv!

Det skall inte döljas, att när motståndsmännen fick tillfälle svarade de med precis samma mynt. Ingen fångad svensk kom undan med livet i behåll. Rådbråkning och spetsning, öga för öga, tand för tand var parollen. Sett från dessa synpunkter bör man inte förundra sig över, att de skånska församlingarna protesterade våldsamt mot de anbefallda tacksägelserna. Man fann det helt enkelt omöjligt att tacka för att deras förtryckare vunnit en seger i skåningarnas land över skånska och danska anförvanter.

Omkring årsskiftet 1676-77 fanns det omkring 20 kompanier friskyttar i Skåne och fyra eller fem i Blekinge. Det var män i sina bästa åldrar, bönder, hantverkare, bondsöner utan jord och studenter. Många var hästburna. Beväpningen bestod av knivar och bössor så kallade göingerefflor, tillverkade av göingehäradernas skickliga bössmeder. Så gott som varje härad hade sitt kompani, rekryterade i en, två eller flera socknar, som till exempel Jämshög och Näsum. Kompaniernas storlek varierade från tjugo upp till 160 man, organiserade på militärt vis. Befälhavaren titulerades i allmänhet för kapten och i övrigt återfanns den militära rangordningen i form av löjtnant, fänrik, kvartersmästare osv.

Eftersom friskyttekompanierna i stort fick svara för sitt eget underhåll innebar det, att de egendomslösa, befolkningens fattigaste del, ofta blev uteslutna ur de reguljära friskyttekompanierna. Dessa, de fattiga byarnas proletariat, tvångsutskrevs ofta till de svenska härarna i Baltikum, men de föredrog, om tillfälle bjöds, att desertera här hemma i stället för i Baltikum. I denna gerilla fanns också egendomslösa bönder, som blivit utkastade av sina svenska eller tyska ryttare. Här fanns även de båda krigförande arméernas svans, i form av allehanda marodörer från både Sverige och Danmark, liksom förrymda tyska, polska, kroatiska och baltiska knektar. Dessa opererade också inom krigsområdet. Delvis med samma uppsåt som friskyttarna, - men i dess rent kriminella former även mot lojala sockenbor, liksom mot "anpasslingar", svenskar och danskar om vartannat. Övriga byavdelningar, som inte direkt var organiserade i friskytterörelsen, opererade enbart mot de svenska ockupanterna och deras medlöpare och "anpasslingar".

Oberoende av hemvist föredrog emellertid svenskarna, att då liksom nu skära alla över en kam och kalla dem för "snapphanar", eller med andra ord stråtrövare, marodörer, mördare och andra skällsord. Man erkände från svensk sida inte ens en gång de organiserade friskyttekompanierna, trots de ingick i Danmarks stridande förband.

Följden blev att hela den skånska och blekingska gerillarörelsen blev kriminaliserad, eftersom den stod i strid med den svenska lagen. Detta oaktat att svensk lag fortfarande inte var gällande i de erövrade landskapen, ty fortfarande var den 9:e artikeln i Roskildefreden i kraft! Genom kriminaliseringen kunde man också göra processen kort med tillfångatagna motståndsmän oberoende av deras bakgrund. Någon opinion behövde inte den tidens svenska makthavare ta hänsyn till. Liknande tillvägagångssätt har vi varit vittnen till i vår egen tid, i de härtagna länderna under andra världskriget och i Vietnam med flera. Skillnaden återfinner vi i att i vår tid har så gott som hela världen opponerat sig mot pågående folkmord.

Det som under den här tiden skedde i Skåneland söker ännu sin like i världshistorien. Bakgrunden, - försvenskning till varje pris!


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


BESTIALISKA DÖDSSTRAFF OCH TERROR

Motståndsmännen spetsas levande. Skottpengar på gerillamännen. Kontribution under dödshot.

"- - Når de svenske uti denne vinter (1678-79) finge fat på nogle snaphaner, da pinte de dem först grueligen, brände dem under födderne med gloende jern og satte dem siden en spidtz ind ved deres ende og ud ved deres nase. Derefter sloge de dem fast til et trä med et söm igennem begge deres händer over deres hoved og lod dem så hänge, til de döde".

Sthen Jacobsen i sitt verk "Den Nordiske Kriigs Krönicke".

På båda sidor om sundet har bevarats otaliga vittnesbörd om hur det gick för dem som inte ville låta sig anpassas. Den här typen av historiska notiser kan återfinnas i svenskarnas spår, allt från det de började utvidga sitt livsrum i Baltikum under 1500-talet, liksom senare i det skövlade Polen och i det ruinerade Tyska Riket samt i nabolandet Danmark. Överallt försökte den svenska administrationen tvinga de slagna folken till lydnad med våldsmetoder. Om detta har vi dock inte fått läsa något i de historiska lovsångerna till det imperialistiska stockholmssystemet. Från det hållet vill man i stället utmåla de svenska arméerna, som hemvist för mildhet och upphöjd tolerans mot de besegrade. Förvisso skulle glorian minska eller kanske till och med försvinna, om man från historieskrivande håll talade om det verkliga kännetecknet för de blå och gula uniformerna.

Låt oss se vad Arthur Lundkvist skriver i sin bok "Snapphanens liv och död", med avseende på hur den svenska rätten praktiserades i härtaget land eller hur man tvingade skåningar och blekingar till tro och lydnad:

"Knektarna kommer och hämtar honom, men lossar inte hans fjättrar utan bär bort honom emellan sig, en trupp står uppställd med musköter i händerna, en trumslagare står beredd med en stor trumma hängande ner mot knäna.

En påle av ek ligger där färdig, spetsad vass, med barken bortskalad i hela dess längd, nära intill har ett hål grävts i marken, med en hög rödaktig jord uppkastad bredvid.

Trumman börjar dåna, dovt och långsamt, Lars läggs ner på marken vilande på magen, flera karlar griper tag i honom och håller honom hårt, hans kläder fläks upp, ett knivsnitt görs vid nedersta ryggkotan och där förs den spetsiga pålen in under huden, skjuts uppåt med korta stötar, försiktigt för att pålen varken ska tränga för djupt i kroppen eller komma ut igen genom huden.

Trumman dunkar, en fruktansvärd spänning skakar den utsträckta kroppen, men karlarna håller den nere, tryckt mot marken, Lars känner smärtan som en eldflamma upp genom kroppen, han omsluts av ett rödflammande mörker, biter samman tänderna så hårt att han hör dem krasa sönder, men han hör inget skrik från sig själv, bara sjunker i ett djup och allt blir mörker.

Han vaknar till igen när han hänger upprest på pålen, hans fötter är fastspikade, hans armar bakåtböjda och fastsurrade, en galge är rest uppöver honom och en repsnara omsluter hans hals, men så löst sittande att han inte genom huvudrörelser kan strypas. Smärtan är som en rasande eld i hans kropp, som om lågor förtärde hans kött i oavbrutna angrepp, han har munnen full av blod."!

Lars och många av hans olycksbröder fick en bestialisk död, därför att de försökte värna det lilla de ägde eller genom att sätta hårt mot orättvisa övergrepp av de utstationerade knektarna. Ändå var det ju så, att Roskildefredens 9:e artikel fortfarande var i kraft. Vi minns väl orden? "- - blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheder oturberade och obehindrade - -,". Ännu vid denna tiden gällde således den skånska lagen i de skånska landskapen. - Men hur praktiserades den av ockupationsarmén? Svaret måste bli, att den inte praktiserades alls, utan i stället gällde den ordning svenskarna praktiserat i de andra härtagna länderna kring Östersjön.

Det var inte alls underligt att fler och fler sökte skydd i skogarna. Det låg nära till hands, att om en familjemedlem anträffades som misstänkt "snapphane", skulle det också gå ut över den övriga familjen. Hur skulle en fader eller broder kunna fria sig då svenskarna praktiserade en omvänd bevisföring? Risken var uppenbar att de inte skulle klara av det och då fanns det ingen annan utväg än skogen, om man ville behålla livet.

I Göingehäraderna utfärdade svenskarna skottpengar på motståndsmännen, genom att var och en som lyckades infånga en "snapphane", död eller levande, skulle få tio riksdaler och därtill gerillamannens egendom! Det gav också resultat vad det gällde antalet infångade, - men hur stod det till med rättvisan, då de döda inte kunde tala och ingen heller talade på deras vägnar? Vem som helst kunde ju göra sig av med sin ovän och få betalt av svenskarna, under föregivande av att det var en "snapphane" man tagit livet av. I svenskarnas ögon spelade det heller ingen roll om det var en "snapphane" eller en friskytt, båda var ju ändå motståndare till den svenska ordningen.

Det är egentligen helt ofattbart att vårt folk i Skåneland står utanför våra fäders historia i de här avseendena. Visst har det skrivits om det som skedde, men inte på sådant sätt att vår tid tagit det på allvar. Kanske därför att man medvetet lindat in allt det hemska på sådant sätt, att de som led under oket av sina förtryckare hade sig själva att skylla för att de satte sig upp mot den lagliga (?) överheten. Men vi kan utan vidare fastslå att det rörde sig om något helt annat, ty i verkligheten var det så att Skånelands folk helt enkelt förlorat rätten att försvara sitt människovärde och den rättvisa man vant sig vid. Var och en som hotade den svenska överhögheten betraktades som "snapphane" och var därmed dödshotad. Risken att bli klassad som "snapphane" var verkligen stor, ja så stor att man inte ens en gång kunde färdas hur som helst i sitt eget land. Kunde man inte styrka sitt ärende om man råkade komma utanför sina vanliga landamären riskerade man helt enkelt livet! Våra förfäders ångestfyllda tillvaro har man inte ordat så mycket om. I stället har man som vanligt talat om överklassen och då särskilt den svenska i form av deras militära och civila företrädare i det ockuperade Skåneland. Deras brott mot Skånelands folk har man medvetet förtigit eller i förekommande fall förhärligat och, vilket är det värsta, gjort det på våra dödsplågade förfäders bekostnad. I den skrivna historian har de nämligen iklätts skepnader som snapphanar, skogstjuvar, skälmar, bovar och nattsvarta banditer, som i brottsligt uppsåt satte sig upp mot svenskheten i form av den militära och civila administrationen i Skåneland.

I Skåne liksom i Blekinge upprättades i januari 1677 speciella "snapphanedomstolar". I Skåne bestod den av riksrådet Ebbe Ulfeld, generalmajor Mortaigne, åtta officerare, fyra fogdar och pålitliga bönder. Trots de här metoderna och trots edkrävartågen, var det ständigt nya motståndsmän som trädde till i de dödas ställe. Jakten var obarmhärtig, så till exempel förstörde svenske ryttmästaren Hummer hela Isatorps by i hans jakt på motståndsmän 1677. Samma gärningsman låg bakom dådet mot Tågeröds by, då denna by totalförstördes i jakten på motståndare. Många av Skånes och Blekinges gamla byar skövlades på samma sätt och med samma motiv av dessa våldsmän. Trots det fortsatte gerillakriget över hela 1677 utan att mattas i nämnvärd grad. Folkets motståndsvilja var trots allt fortfarande obruten.

Den danska armén skar inga lagrar i det större kriget under 1677. Belägringen av Malmö måste uppges efter det olyckliga slaget vid Landskrona den 14 juli. I augusti månad överfördes huvuddelen av den danska armén till andra uppdrag mot svenskarna på Rügen. Det lilla kriget fortsatte emellertid med oförminskad styrka, främst med stöd av de danska fästningsgarnisonerna i Kristianstad och Landskrona samt med friskyttekompanierna. Vid årets slut utfärdade Karl XI ännu ett pardonsbrev. Det fick ingen verkan i Skåne men möjligen i Blekinge, som nu låg alltför långt borta från de danska stödjepunkterna. Här fogade man sig nu i att upprätta vägspärrar, så kallade "snapphanevakter", med uppgift att överlämna de motståndsmän som mot förmodan råkade bli fast där. Även i den sedan ett år kuvade gränssocknen Näsum, tvingades allmogen ut i skogarna för att upprätta sådana spärrar. Sålunda berättar prästen Sorbonius i de förenade församlingarna Näsum och Jämshög, att "Öfwer denne Edre åå, ved Blijstorp är eett pass, hwarest i krijgstijden 1676 höllz starck bondewackt för snaphaner skuld, bleff ock två stycken snaphaner ock twenne rymningsryttare ved samma pass fasttagne, ock till lägret förde."

Sorbonius har med stor säkerhet tagit fel på ett par år. Bondevakterna torde ha kommit till först under 1678. Den så kallade prästrelationen från Näsum, ur vilken notisen är hämtad tillkom nära tjugo år efter den relaterade händelsen. Det kan vara en anledning till felaktigheten. Följande händelser ger ett nytt förklarande ljus över situationen hos de slagna sockenmännen i Näsum.

Nästan på dagen ett år efter undertecknandet av edsbrevet vid Jämshögs prästgård, avsände sockenmännens företrädare ett brev ställt till Karl XI eller, som det står i brevet, "Stormechtigste Herre". Bönderna bad i sin fattigdom om förskoning från hårda pålagor av ockupantens skoningslösa företrädare "Cronones Befalningsman Well:v Jacob Witt". Denne bålde svensk hade vid livs hot mot ett hundra man ur socknen, utkrävt tribut i form av spannmål. Bönderna bedyrade emellertid att de var helt utblottade till följd av 1677 års svåra missväxt och krigsförödelse.

Jens Lauersen, Bend Jönsen och Mats Achesen har med sina bomärken bekräftat det hela på de övriga sockenmännens vägnar. Denna "Våhr Eeenfaldige och Underdånige Supplication" har uppenbarligen satts på pränt av kyrkoherde Jöns Sorbonius. Det framgår klart och tydligt, att de slagna sockenborna nu kröp i stoftet för sina nya herrar, för att de över huvudtaget skulle kunna få något över till "Våhra fattige Hustrur och Barns uppehälle" och "något litet kune lemne att så i Jorden" våren 1678. Att fattigdomen var enorm under detta olyckliga år torde vara ställt utom allt tvivel. Bakom låg flera års våldgästande skövlingar från svenskarnas sida, som, i likhet med omtalade Jacob Witt, utkrävde vad man ville ha vid hot om dödsstraff. Det heter nämligen i brevet, att Witt, "Trugadhe medh 100 mans Execution, dher Wih Nu icke genast dhen Resterande Provisions Spannemål, som ähr 3 Tunnor uthgiüra;"

Hot om dödsstraff för ett hundra människor i Näsums socken i mars månad 1678 för att bönderna inte kunde lämna tre tunnor spannmål, vilket är detsamma som 376,8 kg! Andetagen var inte många mellan liv och skoningslös död den gången och detta gällde inte bara gränssocknen Näsum, utan det kunde gälla vilken annan socken som helst i Skåneland.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


MORDÄNGELN

Tortyr, omänskliga straffmetoder och kollektivstraff. Örkeneds ödeläggelse. Allt mankön dödas. Karl Tyrann.

"- - När han till Örkenö kommer, varest snapphanarna icke allenast lärer hava sitt största retirade utan jämväl mästa rovet förvarat, låter han i hela socknen nederhugga allt mankön som kan gevär bära, skonar allenast kvinnokön och barnen men bränner upp gårdarna sedan boskapen och viktualiepersedlarna äro utburne och salverade, givandes allt övrigt vad där finns till skövling, dock att allt sker med god ordning för att Kungl, Maj:s rätta intention genom flykt icke eftersatt varder. Därifrån tager han sin marsche åt Immelsjön och Gemsiö socken, förfarandes med de trolösa snapphanar, som där finnas eller kunna attackera på hårdaste sätt så att andra av dessa exempel måge vakta sig till vara."

Ur Karl XI:s order från Ljungby den 19 april 1678 till överstelöjtnanten Gustav Hedefält.

Likt Herodes en gång, se därom Matteus 2: 16, utfärdade svenske kungen det inledande beryktade diktatet, om massmord på en hel sockens mankön, - utan dom och rannsakan! Vilka som var de "vice männen" bakom diktatet har aldrig utretts. Det räckte med att kampen hårdnat i motståndshäraderna, mellan gerillamännen och de svenska människojägarna och deras medlöpare under det tredje krigsåret. Delvis berodde det på att svenskarna, allt eftersom tiden gick, studerade ut nya raffinerade metoder för dödsstraffens verkställande.

Om tiden medgav det, - hellre självmord än att falla levande i svenskarnas händer och bli genomstugna av "gloende Jærn", med fastnaglade händer över huvudet i ett träd eller en stång, - dess förinnan plågade på bestialiskt vis. Vittnesbörden, i den mån de inte är förtigna, talar för sig själv. I Färs härad blev några motståndsmän infångade. Fyra av dem lades på stegel och hjul, medan den femte, anföraren, fick underlivet uppskuret så att tarmarna föll ut - "at snaphanen fik benene i dem." Andra källor omtalar, att magen klämdes upp i bröstet mot halsen till dess den olycklige kvävdes. "- en anden slog de hul på siden og lod ham selv løbe tarmen af livet".

Sthen Jacobsen berättar i sin bok "Den Nordiske Kriigs Krønicke" om vilka fruktansvärda straff som kunde drabba infångade friskyttar eller andra motståndare till den svenska herremakten. Än en gång återges här hans egna ord, ett i sanning sadistiskt avrättningssätt: "Naar de Svenske udi denne winter (1678- 79) finge fat paa nogle snaphaner, da först piinte de dem grueligen, brendte dem under födderne med gloende jern och satte dem siden en spidtz ind ved deriss ende och ud ved deriss nase; der effter sloge de dem fast til et trae med et söm igiennem begge deriss hender offuer deriss hoffuett och lode dem saa henge, indtill de döde". Således ännu ett exempel på den fasansfulla mordängel, som gick över stora delar av Skånelands folk i den mån man inte lade sig på knä för ockupationsmakten.

I Osby ställdes inte mindre än femton infångade motståndsmän inför svensk krigsrätt i september månad 1678. Utan pardon dömdes samtliga till döden. Straffet verkställdes genom att deras lemmar, armar och ben, led för led slogs sönder varefter bröstkorgen slogs in. Bödlarna tog därefter till yxan och skilde deras huvuden från kropparna. På väl synliga platser sattes därefter deras huvuden på störar - andra till skräck och varnagel. Något monument som i vår tid minner om deras kamp finns ännu inte i Osby.

Då man inte kunde få tag i vissa motståndare verkställdes gärna kollektivstraff. Det hände till exempel i en socken att en svensk officer blev skjuten. Då gärningsmännen var okända för svenskarna och ingen yppade något om dem brändes socknens hus och gårdar ner. De människor som inte hunnit sätta sig i säkerhet i de skyddande skogarna piskades ihjäl! "- - så som blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheder oturberede och obehindrede, - -".

- Vi minns väl orden på papperet i Roskilde!

Ett annat exempel kan vi hämta ur Karl XI:s direktiv i september 1677 att näpsa invånarna i Finja och Mölleröds socknar, sedan tre svenska drabanter försvunnit vid Mjölkaljunga. von Ascheberg fick nämligen då i uppdrag, att om drabanterna ej anträffades i livet skulle man sätta gårdarna i brand och slå ihjäl de bönder som påträffades. Någon undersökning om bakgrunden till försvinnandena, till exempel i form av drabanternas egen skuldbörda ansågs tydligen inte nödvändig! - De tillhörde herrefolkets ockupationsmakt och stod ovanför lagen.

De av svenskarna uppsatta bondevakterna i norra Skåne och Blekinge angreps av danska strövkårer och friskytteförband under februari månad 1677. Vakt efter vakt slogs ner och redan efter ett par veckor var så gott som hela detta säkerhetssystem eliminerat. Charles Sørensen berättar om styrkan av dessa friskytteavdelningar vid den här tiden i en notis från 1678. Vid tillfället var Ebbe Ulfeld "og nogle svenske Officierer paa Jagt ved Fjelkinge. De opdagede nogle Snaphaner, som de strax satte efter og forfulgte til Østerlöfs Sogn. Der stødte Svenskerne imidlertid samman med et Snaphanekorps paa omtrent 200 Mand under deres Anförer Major Henrik Ovesen Pflug, som strax bød Svenskerne til Kamp. Svenskerne retirerede øjenblikkelig indad Christianstad, men atter her gik det ud over Ebbe Ulfelds Folk, odet Snaphanerne toge fire af hans Tjenere til Fange."

Den 26 februari 1677 utfärdade svenske kungen ännu ett pardonsbrev. Enskilda motståndsmän drog i en del fall nytta av pardonserbjudandet, men det stora flertalet i de organiserade friskytteförbanden, tog ingen som helst notis om utsikterna till pardon för det som varit. Det skulle för många inneburit alltför stora risker!

Under våren 1678 beslöt Karl XI att statuera exempel av annan art, när nu alla medel visat sig utan verkan i ansträngningarna att pacificera den motspänstiga partisanrörelsen. Överstelöjtnant Gustav Hedefält fick kungens uppdrag, att ruinera och bränna ner de värsta motståndsnästena i gränssocknarna mellan Blekinge och Skåne. I den omedelbara farozonen befann sig Örkened och Jämshög samt upprorssocknarna Näsum och Gammalstorp.

En av de tongivande "vice männen" bakom kungens desperata order från sitt kvarter på Trolle-Ljungby, då enbart Ljungby, kan ha varit den oförsonlige och grymme generalmajoren Lübecker.

Hedefält, som var överstelöjtnant vid Dalregementet, skulle med 200 man tåga från sin förläggning i Vanneberga till Broby. Förstärkningar skulle tillstöta norrut från Osby och Broby där kaptenerna Kruse och Bratt förde befäl.

Svenskarna avsåg, att med en serie kniptångsmanövrer kringränna de utpekade socknarna och helt isolera dem innan angreppen sattes in. Till denna följd utfärdade kungen samma dag flera order, som betydde att i första hand Örkened skulle avskäras från yttervärlden.

Kapten Knut Posse i Sölvesborg skulle sålunda med femtio man tåga till Jämshög över Gammalstorp. Under marschen skulle han uppbåda alla bönder som brukade ställa upp för att förfölja skogarnas motståndsmän. Från Jämshög skulle han bege sig till norra ändan av Immeln, där han skulle sammanträffa med Hedefält och andra kommenderingar. En annan avdelning om femtio man skulle bege sig till Ivetofta och där uppläsa kungens order, om "man ur huse" för att förfölja motståndarna. Denna trupp skulle därefter via Håkanryd, Näsum och Vånga sammanträffa med de övriga vid Immelns norra ända. Ännu en avdelning kommenderades till Österslöv, där även "man ur huse" kommenderades. De skulle därefter fortsätta norrut via Oppmanna, Påarp, Ingarp, Breanäs och Strönhult vid Immelns norra del. Styrkorna skulle dessutom understödjas av svenska bonde- uppbåd, från de småländska gränssocknarna i Kinnevalds och Albo härader. Hedefälts drakoniska order gick ut på att sedan Örkened omringats, skulle hela den manliga befolkningen som kunde bära vapen dödas. Därefter skulle gårdarna länsas på djur och lösöre och brännas ner. Allt i förening med fri plundring och underförstått vad därtill hörde.

Ett autentiskt vittnesmål om aktionen finns i form av den då nyutnämnde löjtnanten Nils Skyttes anteckningar om sina och svenskarnas bravader. Skytte, som tydligen ej intog någon ledande befälsställning, tillhörde en av inringningsgrupperna. Han noterade följande:

Trots allt hemlighetsmakeri kring mordbrännarfärden visste Örkenedsborna vad som var på färde. På snabba fötter ilade buden genom skogarna norrut till de ensligt belägna gårdarna och byarna. På hävdvunnet sätt tog folket i denna gränssocken sin tillflykt till de djupa och otillgängliga skogarna. Den gamle möllaren i Ekhults kvarn, som inte hunnit sätta sig i säkerhet, blev ihjälslagen utan förskoning. Samma öde rönte hemmasonen Mons Olsön i Rönneboda. Svenska ryttare överraskade honom i hans fars gård och sköt honom där utan förbarmande, som det skadedjur han ansågs vara i svenskarnas ögon.

Alla Örkeneds gårdar med undantag för ett par jämnades de här båda dagarna med marken. De obarmhärtiga exekutorerna var sedan länge väl förtrogna med den röde hanens möjligheter i den vägen. Det var inga "rövare" eller "skogsbanditer" som den gången miste allt vad de ägde, utan oskyldiga och partisaner om vartannat, som, likt sina fäder, kämpat för en ide, men som förlorat den ojämna kampen mot en övermäktig fiende. Vi i vår tid bör ära dessa våra anförvanter och gränsbor för det ställningstagande de gjorde, som bottnade i ett ärligt uppsåt och trohet mot det land de själva och deras fäder känt som sitt enda och rätta fädernesland.

"Vid ett-tiden Ekhult lågar
och mordbrännarskaran tågar
av. - Vid Liastugan ta'r den
in på kyrkovägen, dra'r den
norrut över Ellebäcken,
ryktbar såsom hem för Necken.
- Det ej minsta tvivel lider
ens i vår upplysnings tider.
Ovanföre skaran spanar
endast höga, dunkla granar,
som knappt ljuset genomsläppa. Plötsligt ses en odlad täppa
och i den mor Sissas stuga.
- Månn'väl hennes andar duga?

Har då ingen skata skrattat,
ingen hund på dörren krattat
för att varsla för de gäster.
vilka nalkas? - Lugn hon sitter,
just där majsol varmast sänder
ner sitt rika, gyll'ne glitter
Vid sin spånad. På den fäster
hon sitt öga. Ryggen vänder
hon åt vägen.

Ryttmästaren:
Fan! Jag döde
alla trott i denna öde
trakt. Men se. Här finns en käring.
Gammal mat ger också näring.
Konlig Majestät i nåder
har befall slå alle åder.
Lägenheten I ej släppen,
Gossar, fyr! Och kär'ngen knäppen!

Knektarna re'n skotten lossat -
Sissa har fått låret krossat
Två se'n sitta av och tända
taket.
Ryttmästaren:
Vräken kärringstycket
in i huset! Är, kanhända,
sådant bondpack värt så mycket,
som en kula, - för att ända? -

Sissa slår med sina armar.
Tigger. Ingen sig förbarmar.
Blott ett högljutt hånskratt höres,
då hon in i kojan föres.
Elden spred sig. Stugan brände.
-Det var Kola-Sissas ände."


Ur "Bålet vid vägen" August Zach Collin.

Det var inte bara "Kola-Sissas ände", tiotusentals människor hade under århundradena rönt samma öde genom svenskarnas härjningar i det östansundska Danmark. - Och fler stod i tur!

Det finns gott om exempel på liknande skoningslös terror från andra herrefolk, men med den skillnaden att i de moderna exemplen har gärningsmännen utsatts för skoningslös kritik av världsomfattande opinioner och i en del fall har de skyldiga till och med ställts till svars för sina krigsförbrytelser. Skånelands folk ägde den gången ingen offentlig försvarare! - och nu gör man allt för att tysta ner och glömma denna del av vårt folks förflutna.

Nu återstod Jämshög och Gammalstorp, men även andra orter som Immeln och Glimåkra befann sig i farozonen. Kyrkoherden i det vidsträckta Jämshög-Näsums pastorat - de nuvarande församlingarna Näsum, Jämshög och Kyrkhult - Jöns Sorbonius hade sannolikt stor del i att Karl XI upphävde ödeläggelseordern för Jämshögs del. Socknarna skonades, men tvingades i stället att intensifiera kampen mot de obekväma skogsinnevånarna. Det uppmuntrades för övrigt genom "Judaspengar" i form av tio riksdaler för varje inlevererad levande "snapphane". Om de å andra sidan "levererade" en död "snapphane" fick de enbart halva den omtalade summan. En krigföring av samma typ som praktiserats i senare tid av de västeuropeiska kolonialmakterna på olika håll i världen, för att göra sig av med den ursprungliga befolkningen.

Ryktet om Örkeneds ödeläggelse spred sig inom motståndssocknarna i Blekinge och norra Skåne. Det inverkade också på det belägrade Kristianstad så till vida, att svenskarna åter kunde börja använda underhållsvägen norr om Ivösjön genom Näsums socken för transporter till belägringsarmén. Förut var sådana färder förenade med stora faror på de ödsliga skogsvägarna genom denna socken. Friskyttekaptenerna Simon Andersen och Henrik Ovesen Pflug och andra lyckades heller inte att i samma utsträckning uppamma bönderna till nya sabotageaktioner, främst för befolkningens rädsla för nya gruvliga mordbrännarraider från svenskarnas sida.

Till synes evinnerligt har man i svensk historieskrivning utmålat Kristian II som "Kristian Tyrann" på grund av hans åtgärder mot den upproriska svenska adeln. Men det finns fler historiska tyranner, - en av dem är Karl XI, varför då inte "Karl Tyrann"? Det vore mera på sin plats, ty det blodbad denne man verkställde i Skåneland saknar motstycke. Han förde helt enkelt ett hänsynslöst utrotningskrig. Det var inte bara de som svenskarna kallade för "snapphanar", utan hela socknar försvann från jordens yta genom brand, plundring och mord. Man kan med fog påstå att "Skånelands blodbad" var värre än "Stockholms blodbad", och skall därför den ene kallas "Tyrann" skall även den andre ha samma beteckning. Låt oss därför ge Karl XI kännetecknet "Karl Tyrann"!


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


FÄSTNINGEN KRISTIANSTAD

Belägringen. Planlös dansk undsättning. Kapitulationen. Det "lilla kriget" fortsätter.

"- - Den 17 juli (1678). Klockan nio på kvällen hördes tre kanonskott lossas från Mölleröd, varpå vi strax lossade tre skott, varpå vi fingo svar med tre skott, därpå tre och så ytterligare tre skott igen. Min penna kan inte beskriva huru glada alla människor i staden blevo, som redeligt sig hade försvarat. Om natten till kl 11 - - lossades tre skott från kanonerna.

Ögonvittnesskildring av danska arméns ankomst till det belägrade Kristianstad: Sehestedts arkiv på Ravnholt.

Inte utan framgångar fortsattes kampen från friskyttarnas sida under första delen av 1678 och sålunda erövrade de till och med staden Engelholm i april månad. Det ingick också uppmuntrande rapporter från Landskrona, där danskarna under våren landsatt en här på omkring 12 000 man. Utan någon större svårighet satte sig danska och münsterska trupper, under generallöjtnant von Wedell, i besittning av Helsingborg den 28 juni. I juli marscherade den danska hären, understödd av friskytteförband, mot det nu för andra året belägrade Kristianstad.

Fästningen, som erövrades från svenskarna den 15 juni 1676, hade vid det här laget varit mer eller mindre inringad av svenskarna i drygt två år. General von der Osten, som varit fästningens kommendant sedan den 12 juli 1676, hade med framgång försvarat varje anfall från de numerärt överlägsna svenska styrkorna. Fästningens besättning uppgick i början av belägringen till i allt 2660 man. Detta i förening med det utomordentliga läget var tillräckligt för att skrämma svenskarna från att våga sig på en stormning, varför de i stället bestämde sig för att avspärra fästningen från yttervärlden.

Generallöjtnant Schultz, som i september 1676 påbörjat belägringen med en mindre styrka, fick förstärkningar genom Karl XI:s ankomst under senare delen av månaden. Då kungen den 9 oktober flyttade sitt huvudkvarter till Ljungby gård, kvarlämnades 4 000 man som blockadtrupper runt staden. Under den fortsatta blockaden deltog ett stort antal svenska regementen. Där återfanns till exempel överstarna Lybeckers och Posses samt överstelöjtnant Wrangels kavalleriregementen, överste Ribbings västerbottningar och finska regementen till fots med flera. En frist uppkom i blockaden vid tiden för slaget vid Landskrona. I övrigt var besättningen och stadens invånare hänvisade att försörja sig med de lager, som fanns innanför vallarna och det som civilbefolkningen och friskytteförbanden kunde inleverera på kända och okända vägar.

Under mars månad 1678 slöt svenskarna ringen kring fästningen ännu hårdare. Den 17:e i samma månad tog de ett av utanverken norr om Norreport där de anlade ett batteri samt en skans på Möllebacken, intill det "aldeles ruinerade" Näsby. Samtidigt avspärrade man landförbindelsen norrut. På den västra åstranden besattes Lillö herrgård. Under senare delen av mars månad lyckades svenskarna skjuta sönder Långebro, dock utan att göra den helt otrafikabel. Från slutet av april var fästningen i det närmaste helt avskuren från förbindelser med Danmark.

Till följd av en ineffektiv och tvehågsen dansk krigsledning, syntes fästningens slut som stödjepunkt för såväl danskarna som för friskytteförbanden, närma sig dag för dag under våren 1678. Trots den uppenbara framgången vid Helsingborg, visste inte Christian V vilket ben han skulle stå på. Krigsråden avlöste varandra, generalauditören Mejers och generalernas råd räckte inte för kungen. För att få ytterligare råd, försinkade han sin fördel ytterligare genom en resa till Köpenhamn för att där inhämta nya råd. Genom dessa planlösheter gick också svårersättlig tid helt till spillo. Den 12 juli 1678 hölls äntligen mönstring och den 21:a stod armen i Lommarp och påföljande dag i Önnestad. .

På grund av den långa belägringen var då tillståndet innanför fästningsvallarna närmast katastrofartat. Ett samtida vittne beskriver det med följande ord: "Här äro många människor som gå och snubbla och falla över sina egna fötter på grund av hunger. Så utsvultna äro de. Vi se visserligen vår armé står oss för ögonen. Vi måste dock giva oss i fiendens händer, så vida vi ej få hjälp snart. Gud sänd oss vår nådige konung, så att vi måtte bliva förlossade."

Men Christian V tvekade även i denna stund. Det gynnsamma tillfället blev ännu en gång försuttet, då man lät svenskarna intaga en stark försvarsposition på Skepparslövs backar. Ascheberg och Dahlberg rådde Karl XI att fatta "posto opå Skiberslöffbergh och förekomma fienden, som det elliest till sin stora fördeel kunde occupera". Trots oerhörda kampinsatser av olika friskytteförband norr om Kristianstad, företog sig inte danska armén några egentliga stridshandlingar av större format. Den 25 juli fick fästningskommendanten von der Osten bemyndigande att i nödfall kapitulera! - Inför ögonen på hela danska armén! Det berättas, att i det danska härlägret höll man "krigsråd" två gånger om dagen, men i övrigt var "alt saa stille som döden". Allt får ses i sammanhang med att von der Osten redan den 21 juni rapporterat, att han knappast skulle kunna hålla fästningen över juni månad på grund av livsmedelsbrist och sjukdomar.

Betecknande för utvecklingen var att besättningen i början - av mars uppgick till 2045 man, men i slutet på samma månad fanns det inte mer än 1 206 man "sunda". För att slippa bli åsyna vittne till Kristianstads kapitulation avreste Christian V till Köpenhamn den 30 juli. Befälet över armén överlämnades då till generalerna Arenstorff och WedelI.

Christian V får anses ha huvudansvaret för det totala fiaskot beträffande Kristianstads tillämnade undsättning.

Den 4 augusti undertecknade von der Osten kapitulationshandlingen. Överenskommelsen tillät honom helt fri avmarsch med hela styrkan och med alla äretecken och vapen samt allt bagage och proviant för fyra dagar. Några undantag avseende fästningens friskytteförband förekom inte. Danska armens närhet till dramats slutakt kan ha haft ganska stor betydelse och därför kom också villkoren att uppfyllas så som man kommit överens. Påföljande dag den 5 augusti avmarscherade styrkan ur fästningen. Den hade nu reducerats till i allt 1028 man.

En enastående kampvilja under dugliga befälhavare var grunden till att man lyckats hålla en överlägsen fiende stången under mer än två år. Under sommaren 1678 torde den svenska belägringsstyrkan ha uppgått till omkring 14000 man. I sammanhanget får man inte glömma partisanförbanden i Villands och Göinge härader och i västra Blekinge, som på ett uppoffrande sätt hjälpt till med försörjningen av den innestängda staden och som dessutom på allt upptänkligt sätt saboterat och försvårat svenskarnas underhållsvägar till sin belägringsarmé.

Kristianstads fall betydde, att den heroiska kampen mot de påtvingade herrarna led mot sitt slut. Invånarna i Blekinge och norra Skåne miste med ens hoppet att frigöras från det svenska oket. De gångna årens terror och de despotiska och hänsynslösa domarna mot de infångade gerillamännen var starkt bidragande orsaker till att släcka den månghundraåriga frihetslågan hos det bofasta Skånelandsfolket, som skilts med tvång från det enda fädernesland de kände något för. För många tedde sig säkert de gångna årens offer som meningslösa, särskilt i perspektivet av att kampen krävt nära nog varannan Skåneländares liv. Det blodiga, sargade och krigshärjade folket orkade inte mer, man hade gett allt för att göra sig fria från det svenska styret. Kanske förgäves, kanske till ingen nytta? Hur skulle de då ha känt sig, om de dessutom haft förmåga att se framåt i tiden hur deras efterkommande struntar i deras offer och hyllar deras plågoandar?

Kampen var visserligen ännu inte avgjord eftersom danskarna ännu vid utgången av 1678 höll fästningarna i Landskrona och Helsingborg, Gotland och Rűgen samt Marstrand och Bohuslän. Några nya avgöranden skedde inte under hösten 1678 trots stridskänning i västra Skåne, då Christian V stod på Rönneberga backar med 15000 man och Karl XI med 14000 man i Norrvidinge. Svenskarna föredrog att dra ut huvudhären från Skåne till kvarter i Halland och Småland. Det följdes av att danskarna skeppade över huvuddelen av sin här till Själland. Kvar blev de förstärkta garnisonerna i Landskrona och Helsingborg, som nu fick bli stödjepunkter för de olika friskytteförbanden, vilka fortsatte det "lilla kriget" mot svenskarna i nära nog oförminskad skala.

Låt oss som exempel ta en episod från Höör. Svenske ryttmästaren Ancarspets var på väg mot Kristianstad med 60 ryttare och ett stort byte, som han rövat bort från Knutstorp. Vid Spange ora i Höörs socken mötte han ett friskyttekompani. På valplatsen stupade 14 svenskar, varefter Ancarspets och hans överlevande ryttare tog till flykten lämnande bytet åt sitt öde. Då styrkan senare anlände till Eriksholm råkade den där stöta samman med en dansk ryttartrupp från Landskrona, under ryttmästaren Fredrik Rantzow och utanför Eriksholms portar sköts ytterligare 20 av de svenska ryttarna.

Den här typen av krigshandlingar har kallats för det "lilla kriget" och inom sig rymmer begreppet otaliga sammanstötningar mellan friskytteförband och svenska ockupationsavdelningar.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


FREDEN I FONTAINEBLEAU

”-- Och som Hanss Kongl. Maijestet til Danmarck och Norge aff begierlighed til den almindelige rolighed haffuer samtycht freden med Hanss Kongl. Maij:t aff Sverrige effter Roskildske, Kiöbenhaffnske och Westphaliske tractaters indhold at ingaae, da er foraffskeedet, at forbemmelte Roskildske, Kiöbenhaffnske och Westphaliske tractater med alle de til de Kiöbenhaffnske hörende instrumenter udi alle och en huer deriss articuler udi deriss forige krafft och vigeur uryggeligen skal forbliffue och udi denne tractat saalediss holdiss att vaere igientagne, som de ord fra ord der udi vare indfördte. - -"

4:e artikeln i fredsfördraget i Lund den 26 september 1679.

Frankrike avgör det skånska befrielsekriget. Utan att höra svenskarnas mening instiftar Ludvig XIV freden mellan Danmark och Sverige i Fountainebleau den 23 augusti 1679. För tredje gången tillförsäkras Skånelands folk rätten att "- blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheter -". Fredstraktaten i dess i Lund omskrivna form där Skånelands folk för fjärde gången erhöll rätt att "- blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheter -"

Från det föregående minns vi de franska frederna på Sveriges vägnar i Nijmegen, Celle och St Germain under första delen av 1679. Därmed avvecklade Ludvig XIV:s Frankrike sina krigshandlingar mot Tyska Riket och förband sig dessutom att med vapenmakt, om så erfordrades, återupprätta Sveriges genom kriget förlorade ställning.

Genom det sistnämnda åtagandet fick därför Danmark ännu en motståndare. Redan den 28 augusti 1676 förklarade Frankrike krig mot Danmark för att hjälpa sin svenske bundsförvant. Grunden för dessa garantier var att söka i Roskildefredens bestämmelser. Danmark å sin sida protesterade, genom Christian V, mot att man från dansk sida skulle ha brutit mot Roskildefredens bestämmelser, eftersom det i stället var svenskarna som genom sin ockupationspolitik i de östansundska landskapen brutit den omtalade fredsöverenskommelsen. Krigsförklaringen fick till en början inga andra följder, än att alla franska skepp skulle uppbringas och tagas i förvar, i den mån de vågade sig in i danska farvatten.

I förpostfäktningarna 1677 inför en eventuell fred mellan Danmark och Sverige krävde Danmark, att få behålla sina återerövringar Bohuslän, Skåne och Gotland samt de erövrade svenska provinserna söder om Östersjön. Just i detta sammanhang började de franska åtaganden mot sin legobroder i norr att bli avgörande, ty genom de franska garantierna var också de danska kraven utsiktslösa och detta trots, att svenskarna inte lyckats nå något avgörande på militär väg mot Danmark vare sig i Skåneland eller på de andra fronterna. För att öka trycket på Danmark ryckte franska styrkor under befäl av marskalk Créqui in i Christian V:s stamland Oldenburg och Delmenhorst under första halvan av juni månad 1679. Därmed visade man från fransk sida, att man ämnade hjälpa sin hårt prövade vapen- och subsidiebroder.

Danmark stod därmed inför det omedelbara hotet av total fransk invasion av Jylland. Den 10 juli försäkrade Christian V i brev till Créqui, att han var beredd att lägga freden i Ludvig XIV:s händer, på de villkor denne kunde finna "retfærdige, rimelige og billige" och tillade han, "siden jeg ser mig tvungen til at falde til Føje, er det mig en Trøst hellere at give efter for Kongen af Frankrigs Magt och Ædelmodighed end for de Svenskes Chikaner." Brevet fick som följd, att de franska styrkorna lämnade Oldenburg och Delmenhorst redan den 20 och 21 juli. Ännu en gång hade den historiska försynen tagit strupgrepp på dett danska riket, men Frankrike avstod från vidare åtgärder sannolikt därför, att det för sin egen säkerhet inte hade något annat mål än ett status quo i Östersjöområdet. - Ingen av de där befintliga makterna fick tillväxa mer än vad de gjort.

Franske ambassadören i Sverige Isac de Feuquières, vilken under hela vintern 1678/79 vistades i Kristianstad, tog, efter danska inviter, brevledes kontakt med danske rikskanslern Alefeld i april månad 1679 efter anmodan av Johan Gyllenstjerna. Han föreslog därvid ett preliminärt fredsmöte i Lund den 1 maj. Av brevet framgick också, att en sådan fredskontakt var ett svenskt önskemål och den 12 maj träffades delegaterna första gången. Från dansk sida generalkrigskommissarien Christopher Sehested och från svensk generallöjtnanten och viceguvernören Jöran Sperling.

Sammankomsten skedde i Lunds domkyrka klockan tolv på dagen. Det berättas, att Sehested gick in i domen genom den södra dörren och Sperling genom den norra. Vid sammankomsten avhandlades kommissionernas sammansättning och vissa säkerhetsfrågor i Lund och på vägarna till konferensstaden. Nästa möte skulle ske den 17 juni.

Karl XI tillkännagav de förestående fredsförhandlingarna hos den engelske kungen och kurfursten av Saxen, med avsikt att engagera de båda makterna som medlare. Engelsmännen avböjde inviten med motiveringen, att Skåne låg alltför långt bort från deras intressen. Kurfursten däremot antog erbjudandet och skickade sin ambassadör baron baron Gerssdorph med kreditiv till Christian V i Danmark, vilken godtog den saxiska medlarrollen. Baron Gerssdorph begav sig därefter till Karl XI:s högkvarter på Ljungby gård varvid noterades. "at Gerssdorphs ankomst var hannem behaglig".

Konferensdagen gick in utan att den svenska kommissionen var på avtalad plats. Danskarna hotade att resa hem igen, men franske ambassadören lyckades övertala dem att stanna kvar under ursäkten, att svenskarna ännu inte hunnit förbereda sig inför de kommande frågorna.

Det visade sig att då svenskarna äntligen inställde sig den 22 juni blev positionerna från början låsta. Danskarna vidhöll nämligen sina krav att behålla det de erövrat under kriget. Svenskarna å sin sida yrkade tillbaka allt vad Danmark erövrat. De fordrade dessutom skadestånd och betalning för sina krigskonster! Därtill begärde de sjuttio tunnor guld på fursten av Holstein-Gottorps vägnar, att utgöra ersättning för de skador som den danska hären förorsakat på furstens fästningar, kontributioner med mera. Under harm avböjde danskarna de obilliga och hänsynslösa kraven och hotade med att avbryta sitt deltagande i konferensen. Den saxiske medlaren fick i det läget träda till för att stilla de upprörda sinnena.

Baron Gerssdorphs medlarroll i all ära, men i det här fallet, utan att något militärt avgörande förekommit, var den synnerligen besvärlig. Det insåg också Ludvig XIV och från fransk sida befarade man troligen långt utdragna förhandlingar. Ludvig XIV beslöt därför till följd av den danska inviten från den 10 juli 1678, att stifta fred på egen hand mellan de stridande parterna! Så kom det sig således, att det skånska kriget avslutades med freden på Franz I:s slott i Fontainebleau i departementet Seine-et-Marne i Frankrike den 23 augusti 1679! Freden slöts således av Ludvig XIV och Frankrike för eget och för Sveriges vidkommande med Danmark och därtill, utan att höra den svenska statsledningens åsikt!

Karl XI försökte förekomma Ludvig XIV:s freds ansträngningar då han i maj månad skickade generalmajoren Nils Bjelke till det franska hovet, med uppdrag att förmå Ludvig XIV att flytta de kommande fredsförhandlingarna till Lund. Det berättas, att Bjelke mottogs med "stor utmärkelse" då han ankom till Paris i juni månad, - men också, att han inte kunde öva ens det ringaste inflytande på förhandlingarna eller deras förläggningsort.

Fredsslutet i Fontainebleau innebar ett återställande av de svenska besittningarna enligt freden i Köpenhamn den 27 maj 1660. Ludvig XIV föreskrev också, att danska och svenska delegationer inom tre månader skulle sammanträda för att utreda vissa missbruk av svenska fartygs tullfrihet i Öresund samt erhöll furstendömet Holstein-Gottorp suveräna rättigheter. Därjämte utlovade Ludvig XIV, att han skulle förmå svenske kungen att ratificera freden inom tre månader eller tidigare och att traktaten för Frankrikes vidkommande skulle stadfästas inom sex veckor. Samtidigt slöts också fred mellan Frankrike och Danmark efter sedvanliga underhandlingar mellan de båda makterna.

Genom sitt maktspel restituerade Frankrike därigenom Sveriges ställning enligt sina åtaganden, - inte för Sveriges egen del, utan för att det stämde bäst överens med Frankrikes egna intressen i Europa.

Inom ramen för den dikterade freden i Fontainebleau föreskrevs också för tredje gången, att Skånelands invånare skulle få behålla sin gamla rätt, lag och privilegier, - men det skulle snart visa sig att den utfästelsen skulle svikas ännu en gång.

Den fred vi fått läsa om i våra historieböcker är den tillrättalagda versionen av freds- och förbundsfördragen i Lunds domkyrka, daterad den 26 respektive den 27 september 1679. Således drygt en månad efter de i Fontainebleau dikterade traktaten. Fördraget i Lund kan inte ses som något annat än en omskrivning av de franska fredsartiklarna. Till fördragets femte punkt gjordes emellertid ett tillägg. Det bestod i att svenskarna tvingades till lösen av Landskrona och Helsingborg med en summa av 165000 riksdaler. Som säkerhet för lösensumman fick den svenska besittningen Wismar lämnas som pant intill dess lösensumman var till fullo betald. Detta om något visar, att svenskarna var mycket angelägna om att få ett slut på kriget och att Skåneland ingalunda vanns genom något fältslag.

Den nya förbundstraktaten innebar en förändring av den nordiska politiken så tillvida, att den fick formen av en defensivallians för framtida bistånd mot eventuella fientliga makter. I en särskild recess föreskrevs dessutom, att äktenskapet mellan Karl XI och Christian V:s syster Ulrika Eleonora, som från början planerats före kriget, skulle ingås före utgången av februari månad 1680.

Vi summerar då att fred dikterades av europeiska, främst franska storpolitiska intressen. Svenskarna, som i nutiden indoktrinerats genom den kungliga glorifieringen av sitt så kallade stormaktsvälde, var, liksom Danmark, den gången enbart brickor i de dåtida stormakternas herravälde i Europa. Den här gången, liksom vid tidigare tillfällen, utföll spelet till Danmarks nackdel, ty även vid den här tiden visade svenskarna förmåga att se efter från vilket håll vinden blåste. Inom några få årtionden skulle vinden komma att blåsa från annat håll och då föll också, det löst hopfogade "stormaktskorthuset" med dunder och brak genom palavern vid Poltava och skottet vid Fredrikshald.


FREDSSTRACTAT,
som er oprettet och sluttet imellem Hanss Kongl. Maijestet
till Danmarch och Norge paa den eene
och
Hanss Kongl. Maijestet till Sverrige paa den anden siide
wed deriss fuldmechtige extraordinaire ambassadeurer til Lund udi
Skaane aar 1679 d. 26 Sept.

For alle och en huer, som det vedkommer, giöriss dette vitterligt, at efftersom for nogle aar siden en höijst skadelig och forderffuelig krigslue udi christenheden er vorden optendt, som nesten gandske Europam haffuer angrebet, dog fornemme1ig sig udi det romerske och derhoss liggende riiger, lande och provincier saalediss udspreed, att och den stormechtigste förste och herre, hr Christian den femte, konge til Danmarch och Norge, de Wenderss och Gotterss, hertug udi Slessviig, Holstein, Stormarn och Dijtmerschen, greffue udi Oldenburg och Delmenhorst, sampt den stormechtigste förste och herre, hr Carl, Sverrigess, Gotters och Wenderss konning, storförste til Findland, hertug udi Skaane, Estland, Liffland, Carelen, Brehmen, Fehrden, Stettin-Pomern, Cassuben och Wenden, förste til Rygen, herre offuer Ingermanland och Wismar, saa och pfaltzgreffue ved Rein udi Beyeren, til Gylich, Cleve och Bergen hertug, formedelst den assistence, som de deriss allierede haffuer maatt giöre, ere omsider udi samme orlog bleffne indvichlede och endeligen iligemaade udi en aabenbar blodig och haard kriig imod huer andre geraaden; da haffuer den stormechtigste förste och herre, hr Carl den anden, konge udi Store Britanien etc. aff et berömmeligt forsætt, saadant at dempe och en sicher och bestandig fred igien at stiffte och estabilere, sig baade ved breffue saa vel som ved sine udsendte ministrer bemöijet, de striidende parter at foreene och god fortrolighed igien at stiffte, och höijstbemeldte konning, formerchendiss den gode intention, som hannem paa een och anden siide mödt er, sit forsætt saa megett krafftigere haffuer fortsatt och. aff samptlige parterne erholdett, at de til den forordnede tractats sted, Nimvegen, deriss fuldmechtige ambassadeurer och commissarier skichet haffuer och om freden begyndt at handle, huor, nest Guds naadige bistand och meer höijsbemeldte kongiss flittige mediation, werchett saa wiit er bracht, at den fleeste deell aff parterne ere bleffne forligte. Och om endskiönt mand paa samme tiid haffde formodett, kriigen i lige maade imellem deriss Maijesteter Maij:tr til Danmarch, Norge och Sverrige skulde vorde bilagt, och i steden derfore en almindelig fred och rolighed indrettet, saa haffuer dog saadant samme stedtz eij naaet sin fremgang, mens de striidende parter siden ved Hanss Kongl. Maijts och Sverrigiss riigess forbundsforvante och confoedererede den stormechtigste herre, hr Ludvig den fiortendiss, christeligste konings udi Francheriige och Navarra, giffuen anledning och flittig befordring ved sin ordinarie stats-raad, leutenant-general ved dess armeer, gouverneur offuer Verdun och extra ordinaire ambassadeur ved det svenske hoff, den höij-welbaarne herre, hr Isaac de Pas, marqvis aff Feuqvieres, sig om en önskelig fred at slutte paa det höijeste haffuer bemöijett, ere saa meget nermere der till bleffne lenchede, at deriss Maij:t Maij:t for gott och nytteligt haffuer befundett at tractaterne imellem dennem hid til Lund udi Skaane maatte forflyttiss, paa det den paa en saa nær och næsten som udi deriss Maij:trs Maij:trs aasiun liggende pladtz diss snarere kunde komme til god endskab, da den durchleuchtige förste och herre, hr Johan Georg den anden, hertug til Saxen, Gylich, Cleve och Bergen, det hellige romerske riigiss ertz-marschal och churförste, landtgreffue udi Dyringen, marchgreffue til Meissen saa och Ober- och Neder-Lautznitz, burggreffue til Magdeburg, greffue til det March och Ravenssberg, herre til Ravenstein, och aff et geisteligt och loffwærdigt forsætt til dette gaffnlige værchiss befordring samt imellem begge deriss Kongl. Kongl. Maij:tr Maij:tr och hanss churförstelige durchleuchtigheds værende blodsforvandskab sin mediation parterne tilbudet haffuer, som och udi beste maade er antagett och deriss Kongl. Kongl. Maij:tr Maij:tr der till en viss tid och dag til sammenkomsten haffuer forordnet, och höijstbemelte Hanss Kongl. Maij:t aff Danmarch och Norge, voriss allernaadigste kongiss och herriss, wi effterskreffne der til forordnede extraordinaire ambassadeurer och fuldmechtige commissarier, her Anthon, dett hellige romerske rigess greffue, friherre aff Aldenburg, edle herre til WarelI, Kniphausen och Doortwart, ridder, höijstbemelte Hanss Kongl. Maij:ts geheime-raad och stadtholder offuer greffueskaberne Oldenburg och Delmenhorst, hr Jens Jue1, friherre aff Jelinge, herre til Worgaard, ridder, Hanss Kongl: Maij:tz geheime-, estats- och cancelie-raad, assessor udi höijeste rett och vice præsident udi commercie collegio, och Conrad Bierman til Buskerudss gaard, Hanss Kongl. Maij:tz estats-, justitz- och cancelie-raad och geheime estats secreterer, med Hanss Kongl. Maij:ts aff Sverrige der til forordnede extraordinaire ambassadeurer och fuldmechtige commissarier, de höijwelbaarne och welbaarne herrer, hr Johan Gyldenstiern, friherre til Lundholmen, herre til Stæchett, Biörchesund och Hellery, Hanss Kongl. Maij:ts aff Sverrigess riigess raad och cantzelie-raad sampt lagmand offuer Nörre Finnelag sogn, och hr Frantz Joel Ørnsted, herre til Skotterup, Krussenhoff och Hoffgaard, cantzelieraad och secreterer aff staten, ere sammentræde och effter udvexlede richtige fuldmachter, formedelst den berömmelige, usparede möije och fIittige negotiation, som hanss churförstelige durchleuchtigheds wirchelige geheime-raad, cammer-herre och til denne fredsshandling forordnede abgesandte, den velbaarne herre, hr Nicolas, dett hellige romerske rigess edle bannere och friherre aff Gerssdorff, til Parut, Breting, Hammerdorff, Rechell och Hussvald, derved udviist haffuer, her udi Lund adskillige conferencier der offuer er holden, och werchett saa viit bracht, at paa en god udgang iche meere siuntiss var at tuiffle.

Men saasom imidlertid fredss conditionerne udi Francheriige ved en anden negotiation den 23 Aug. eller den 2 Sept. udi nærvrerende aar ere bleffne affhandlede och underskreffne, samme och aff Hanss Kongl. Maij:t til Danmarch och Norge etc. effter at Hanss Kongl. Maij:ts allierede den eene effter den anden vare udtrædne aff krigen, och huer for sig haffde sluttet fred, baade udi consideration aff den christeligste konge udi Francherige saa och udi henseende til dett nærmere stifftede wenskab och alliancer samt den deraff hereffter fIydende fortrolighed er bleffuen antagne och samtychte; saa haffuer vi paa höijstbemelte deriss Kongl. Kongl. Maij:trs Maij:trs allernaadigste befalning forbemelte udi Francheriige sluttede conditioner foretagett och med begge deelerss willie, samtyche och gott befindende paa effterfölgende maneer wiidere forklaret och affattet:

l) Imellem begge deriss Kongl. Kongl. Maij:tr Maij:tr sampt deriss successorer och arffuinger, riiger och wndersaatter udi Danmarch, Norge och Sverrige med alle dennem tilhörende provincier, lande och steder, skal være och bliffue en uigienkaldelig, stedtzvarende och evig varende fred, saalediss at denne paastandende blodige kriig och fiendskab baade til landss och vandss hermed skal ophöre, alle stridigheder, missforstand, modvillie och tuedracht opheffuiss och endiss, och udi steden derfore en god fortrolighed, oprichtigt venskab, eenighed och naboelig omgiengelse stifftiss, styrchess, festiss och erholdiss, saa at en huer paa sin siide skal paa ald muelig maade söge de paakommende tuistigheder och irringer at bilegge, alle practiqver, som imod huer andenss personer, stater, lande och folch kunde forretagess, naar det fornemmiss at være paa færde, aabenbare skade och forderff affværge, och saa viit mueligt er, den ene den andenss gaffn och beste saasom sit eget med ord och gierninger befordre.

2) Och paa det saadan fortrolighed diss meere befestiss, och alt huad den forige uvillie udi nogen maade kand opvæche, med rod kunde optagiss, da er beloffuet och sluttet, at huad aff nogen udaff parterne den anden til præjuditz, meen, skade eller forfang i nogen maade med ord eller gierninger för eller udi kriigen er giordt och forrettet, det skal aff den, som saadant er wederfarett, aldrig meere paatenchiss, paa-anchiss eller erindress, langt mindre ved andre hemmeligen eller aabenbare, directe eller indirecte under nogen forvendte aarsag heffniss och betaliss, menss, ligesom det aldrig var skeedt, kastiss udi en evige forglemmelse. Till huilchen ende och alle de skriffter, som aff nogen aff parterne den anden til forkleining udi denne krigsstiid ere publicerede, skulde indsamless, affskaffis, forbiudiss och aldeeliss dödiss. Wndersaatterne skulde och niude denne forskreffne amnestie, saa at det dennem til ingen sværighed skal komme, at de sig paa den ene eller anden siide haffuer begiffuet, eij heller skal nogen aff dennem hereffter nogen forfang eller skade aff samme aarsage specie juris aut via facti, under huad prætext det och være kand, paaföriis, eller der offuer nogen undersögning eller randsagning till nogenss præjuditz foretagiss.

3) Til den ende skulde alle forbund opholde och affskaffiss, som aff den ene eller anden konge til den andenss skade och præjuditz ere oprettede och deriss Maij:tr Maij:tr hereffter udi ingen tractat eller alliance, som kand streche til den andenss skade, samtyche. Saasom och hereffter ald handell och vandell imellem begge deriss Kongl. Kongl. Maij:trs Maij:trs riiger, lande, provincier och steder igien skal haffue sit frii löb och ubehindret tilförsell.

4) Och som Hanss Kongl. Maijestet til Danmarch och Norge aff begierlighed til den almindelige rolighed haffuer samtycht freden med Hanss Kongl. Maij:t aff Sverrige effter Roskildske, Kiöbenhaffnske och Westphaliske tractaters indhold at indgaae, da er foraffskeedet, at forbemelte Roskildske, Kiöbenhaffnske och Westphaliske tractater med alle de til det Kiöbenhaffnske hörende instrumenter udi alle och en huer deriss articuler udi deriss forige krafft och vigeur uryggeligen skal forbliffue och udi denne tractat saalediss holdiss att være igientagne, som de ord fra ord der udi vare indfördte.

5) Och efftersom udi offuenbemeldte udi Francherige d. 23 Aug. eller 2 Sept. sluttede tractats 5:te och 6:te articuler er foraffskeedet, at alle de steder och lande, som deriss Kongl. Kongl. Maij:tr Maij:tr udi denne kriig fra huer andre haffuer taget, skulde restitueris, saa skal sligt udi alle maader effterkommiss, saa at begge deriss Maij:tr Maij:tr effter den Roskildske, Kiöbenhaffnske och Westphaliske fred med rette tilkommer, och nu aff den ene eller anden aff deriss Maijesteter occuperet være kunde.

6) Er och aftalt, at de byer, slotte och festninger, som til Sverrige effter dette tractats indhold skulde restitueris, skal, som de nu befindiss, igiengiffuess. Och skall samme byerss, stederss, öerss och provinciers restitution, med huiss deraff dependerer, och huad udi nærvrerende tractat er foraffskeedet skee paa effterfölgende maade: Helsingborg til nestkommende d. 18 Oct.; Landtzcrone til d. 20; Rygen d. 22; Marstrand, Oddevald och heele Bohuss læn samt Gotland, Carlsburg och Zwinger skandtze til den 31 aff forbemeldte maaned. Paa offuen specificerede terminer affmarcherer de danske gvarnisoner, som folbemeldte festninger indehaffuer, och indrömmer dennem til de svenske dertil forordnede fuldmechtige commendanter och kriigssfolch, och da haffuer officererne, huerpaa sin siide, til börlig opsiun och disciplin med soldatterne, at iche nogen foröffuett insolence siden vorder klagett, till huilchen ende paa begge siider commissarier skulde forordniss, som skulde see till, at huerchen borgerne udi stæderne eller landtmanden nogen offuerlast aft en eller anden vederfariss. Skulde paa de steder, huor till eller fra gvarnisonerne til siöess skulde transporteris, den foresatte tiid och dag formedeist wær och wind iche saa nöije kunde observeris med indrömningen eller restitutionen, saa skal det for samme aarsage iche forhindriss, men festningerne och landett holdiss dennem til beste, indtil de kunde ankomme, och indrömningen da iche diss mindre haffue sin fortgang, ligesom det var den dertill forordnede rette dag. Skulde det och hendiss, att kriigsfolchene, som samme lande och festninger skulde indtage, för den bestemte termin ankomme, eller de som derfra skulde marchere bleffue nödde for modvæderss skyld sig offuer tiiden der at opholde, da skulde de ankommende indtil evacuationsdagen och de bortgaaende, indtil værliget stilles och de bortseijle kunde, med fornöden underholdning paa landet forsiuness.

7) Stycherne udi festningerne, som skulde restitueris, angaaende, da, efftersom en deel aff dennem ere borte, en deell omstöbte och andre udi steden didfördte, skulde de der iladess, som nu findess, dog at Hanss Maijestet aff Danmarch 10 aff huer sted udtager, men de öffrige bliffuer der. Och efftersom de lande och steder, som effter denne fredsstractat evacueris for den tiid, som udi det frantzöske fordrag er neffndt, bör iche diss mindre betale de paabudne contributioner til den dag, som udi dett frantzöske instrument er accorderet, at de skulde restitueris, saasom Landtzcrone, Helsingborg, Carlsburg och Zwinger skandtze til d. 29 Nov., Wismar och Rygen til d. 6 Dec., Gotland med Oddevald och Marstrand udi Bohuss læn til d. 13 Dec. nestkommende stil. vet., er foraffskeedet, at Hanss Kongl. Maijestett aff Danmarch beholder imidlertiid Wismar bye til underpant indtil samme contributioner richtigen vorder betaldte och erlagde, menss saa snart disse contributioner ere betaldte eller derfore nöijachtig caution stillet, loffuer Hanss Kongl. Maij:t aff Danmarch effter den udi Francherige sluttede tractat forbemeldte stad Wismar uden sig der udi at wegre och uden ophold til Hanss Kongl. Maijestet aff Sverige at lade restituere, och ingen forrewendinger eller prætensioner paa een eller anden maade der paa at giöre.

8) Och som Hanss Kongl. Maijestet aff Danmarch haffuer giffuet tilkiende, at de privilegier och friiheder, huilche de svenske skibe udi Øresund och Belt ere forundte, skulde haffue giffuet aarsag til nogle missbrug, tuert imod forbemelte tractaters indhold och meening, Hanss Kongl. Maijestet aff Sverrigess forsæt eij heller er, at dess undersaatter eller andre under prætext aff samme privilegier skulde missbruge denne friihed til Hanss Kongl. Maij:t aff Danmarchiss toldiss, indkomsterss och rettigheders præjuditz och forfang, da er foraffskeedet, at höijstbemelte Hanss Kongl. Maijestett aff Danmarch skal den 22 Febr. næstkommende sende sine commissarier, som med Hanss Kongl. Maij:t aff Sverrigess commissarier paa en imellem begge parterne indvilget sted skulde sammenkomme och der, udi kongen aff Francherigess deputeret ministers nærvrerelse, de der opkomne striidigheder venligen och oprichteligen bilegge, dog saalediss, at huiss privilegier och friiheder, som de svenske skibe effter offuenbemeldte trachtater udi Øresund och Belt niudett haffuer, skulde forbliffue udi deriss fulde vigeur, men de missbruge, som til Hanss Kongl. Maijestett aff Danmarchiss rettighederss och indkomsterss skade och præjuditz mod forbemeldte fordragss meening ere opkomne, skulde paa tro och loffue remederis och rettiss.

9) Saasom en qvæstion er opkommen om den rettighed Hanss Kongl. Maij:t aff Danmarch haffuer til den store schaumburgiske canonicats præbende udi Hamborg, saa bliffuer det ved den disposition Hanss Kongl. Maijestet aff Danmarch sidst der offuer giordt haffuer, och udi det öffrige en huer sin rett forbeholden.

10) Och som Hanss Kongl. Maijestet aff Danmarch och Norge formedeist cession en fordring och hypothec paa Crutsand haffuer, da er foraffskeedet, at den derpaa udlaante summa med paalöbende rente, effter den tydske rett, skall richtigen aff Hanss Kongl. Maij:t aff Sverrige udi Hamborg betaliss, och Hanss Maijestett aff Danmarch forbemelte öe saa lenge udi possession beholder, indtil alt fuldkommen vorder fornöijet och betalt, da samme öe aff Hanss Kongl. Maijestett aff Danmarch til Hanss Kongl. Maijestet aff Sverige, uden nogen prætension der paa at haffue, igien skal afftrædiss, och imidlertid ingen skandtze eller festning der paa anleggiss, menss huad indkomst deraff oppebærgiss, siden udi interessen affkortess.

11) Dersom enten aff deriss Maij:tr Maij:tr skulde formeene nogen urichtighed var med grendtzerne imellem Norge och Sverige, imod de forige tractaters expresse meening och indhold, da skal, om enten deriss Maij:tr Maij:tr begierer der offuer randsagning at holdiss, inden 6 maanader dereffter visse commissarier forordniss, som dennem effter bemeldte tractater skulde efftersee, richtigen affdeele och indrette.

12) All breffue, documenter och skriffter, huad naffn de och haffue kunde, være sig justitz-, militar- eller landets indkomster, rett och herligheder angaaende, som tillige med landene och festningerne aff Hanss Kongl. Maij:t aff Danmarch ere erobrede, skulde tilsammenss, saa och huiss aff dett pomerske archivo ved Bornholm bleff berget, saa viit deraff findess beholden, richtigen igien leffueriss.

13) Alle deriss Kongl. Kongl. Maij:trs Maij:trs wndersaattere, aff huad stand och wilkor de och wære kunde, skulde strax effter denne tractats ratifications udwexling restitueris udi alt deriss godtz, löst och fast, och diss indkomster, aff huad slags de och være kunde, som formedelst denne kriig ere indtagne och confisqverede, samt de rettigheder och prætensioner, som dennem ved lou, process eller arff udi varende kriig ere tilfaldne, saa at de aff egen macht och myndighed samme godtz maa tiltræde, uden nogen henseende till huad deraff tilforn kunde haffue været confisqveret, pandsatt eller bortforærett, dog at huad att samme godtziss indkomst och rente effter giorde confiscation er oppenbaarett, eij kand igien fordriss. Denne forordning niuder och alle deriss Kongl. Kongl. Maij:trs Maij:trs wndersaatere saa vel geistlige som wersslige samt alle andre, som haffuer fuldt den ene eller den anden kongess armee och godtz och eijendom, löst och fast haffuer udi Sverrige eller udi de provincier, som formedelst de roskildske och kiöbenhaffnske tractater ere affstandne och wed dette tractat til Sverrige skulde offerleffueriss, huilche alle och en huer, saa vel som deriss arffuinger och de som dertill ere berettigede, skulde haffue fuld macht der deriss godtz at besidde, bruge, niude och affhende, med ald den rett och friiheder, som dennem for denne kriig haffuer tilkommet, saa at det ingen skal komme til skade, forfang eller præjuditz, at hand det ene eller andet partie haffuer fuldt, menss en huer fuldkommeligen settiss udi forige stand och til hæder, ære och godtz, udi huilche hand var, förend kriigen begyndte, uachtet huad process, rettergang eller domme imod dennem, deriss forældre, frender och slecht kunde være falden, fordi de enten haffuer holdt sig til det andet partie eller haffuer været anklaget for det at haffue fuldt. Det skal och staae dennem friit fore, inden aar och dag at boe och flytte, huor och til huad sted dennem lyster, och indtet derfore aff dennem, under huad naffn det och haffue kand, begieriss, men naar de engang deriss boepæll haffuer udvælt, skulde de alleeniste være den konning med troskabss eed forplichtede, udi huiss land de boer, uanseet de och udi en anden kongiss land godtz besidder, for huilchett godtz och eijendom de dog skulde niude samme privilegier och rettigheder, som andre landtz indbyggere och underdanere.

14) Alle fordringer och rettigheder, aff huad natur och egenskaber de och være kunde, som begge deriss Maij:trs Maij:trs wndersattere for kriigen haffuer hafft saa vel hos kongerne selff som hoss huer andre, skulde bliffue udi deriss fulde krafft lige som de alle och en huer her særdeliss vare indfördte, saa at de som hoss deriss Kongl. Kongl. Maij:t Maij:t nogen richtig fordring haffuer, skulde inden 2 aar betaliss, och de som med process och retten haffuer at giöre, dennem skulde inden aar och dag udi Danmarch ved höijeste rett och udi Sverrige ved revision, om de det vilde lade did komme, huiss ret och billigt er wederfariss, och da endeligen affdömmiss och inden et aar effter fældte dom exeqveris. Dette skal och forstaaess om dem, som udi denne kriig sig til det ene eller andet partie haffuer begiffuet.

15) Alle fanger, aff huad wilkor och nation de ere, skulde strax effter ratificationen paa begge siider uden nogen rantzon lössgiffuess, dog skulde de effter billighed betale, huiss de for kost ere skyldig och ellerss huad de paa de stæder, huor de ere, haffuer laant. Dissligeste skal och först liqvideris och betaliss huad effter oprettede cartel det ene partie det ande t for rantzon kand være skyldig. Menss om nogle fanger haffuer taget tienste under den andenss armee och paa de stæder, huor de sig nu befinder, wilde forbliffue, det skal staae dennem friit fore, dog at de sig derom inden 3 maaneder, fra ratificationens udwexling at regne, forklare. Til huilchen ende begge konger loffuer, at ville udi deriss riiger och lande paa alle prædichestole lade publicere, at ingen under tilbörlig straff skal understaae sig nogen her udi hinderlig at wære, menss befordre, at de jo förre jo heller maa settiss udi forige frihed.

16) Wdi denne fred indsluttiss de konger, förster, republiqver och stater, som enten inden tractatets udwexling eller 6 maaneder dereffter aff nogen aff deelene dertil vorder næffnde.

17) Och paa det ald önskelig fortrolighed, oprichtig naboeskab och indbiurdiss god correspondentz ved felliss interesse, saa meget mueligt er, kunde stifftes, da er afftalt och foraffskediget, at imellem deriss Kongl. Kongl. Maij:tr Maij:tr et nærmere forbund med det allerförste skal oprettiss.

18) Forskreffne articuler skulde inden 14 dage eller snarere, om mueligt er, ratificeris.


Actum Lund d. 26 Sept. anno 1679.


"Capitaine Friedenreich ved det Kongelige Artillerie-Corps" skrev 1758 i sitt verk "Kong Christian den Femtes Krigs-Historie", angående förspelet till fredstraktaten:

"- den Danske Minister hr. Meyerkrone udi Paris nok at bestille med at faae en god Fred slutted. De Svenske Ministre søgte med al Magt at en Fred ej i Paris skulle sluttes, meenende at siden Dannemark alleneste stoed tilbage, de da med Frankeriges hielp skulle bekomme noget fordeelagtigt. Kong Ludvig den Fiortende kunde ikke ansee dette for billigt: thi hans eneste Öyemærke var, at holde sit Løfte med Sverrig og skaffe samme Krone det Borttagne tilbage igien, endskiøndt den ej havde hiulpet ham lykkelig udi denne Krig. Hans Kongelig høyhed Printsen af Frankerig klagede selv over de Svenskes haardhed, og saae forud, at naar Krigen var endet og Kong Ludvig var løst fra sin Forbindelse, da maatte han see sig om efter andre Forbundne, Hans Majestæt af Frankerige forlangede alleneste at den Roeskildiske og Kiøbenhavnske fred skulle staae ved Magt, efterdi han havde forsikkred sammes uforanderlige holdelse. Udi dette suure Æble maate man bide den Gang, for et at faae baade Frankerige og Sverrig paa halsen, skiøndt de Danskes lykkelige Vaaben havde skildt Fienden ved en Deel Lande og Stæder. - - Efter en lang Mellemhandling imellem hr. Meyerkrone og den Franske Minister Arnaud de Pomponne blev endelig Freden slutted den 2- den September og underskreved av disse Ministre.

Kongen af Frankerige lover at forskaffe Hans Majestret af Sverriges Ratification af denne Fred inden 3-de Maaneder eller og før. Hans Majestret af Dannemark har ikke nødig at udlevere de Stæder og Lande som ere borttagne førend disse Tractater bliver udverlede. - -"

Samma källa omtalar också att de svenska förlusterna i människoliv under kriget 1675-79 i Skåneland och norra Tyskland uppgick till 31330 man. Fångarnas antal uppgick i sin tur till 8185 man. De största förlusterna i människoliv inträffade för svenskarnas del i slagen vid Lund och Stade med 4000 respektive 3000 stupade. Vid Bornholms befrielse togs 2245 svenska krigsfångar, vilket var det största antalet fångar på en gång under kriget. Under sjökriget förlorade svenskarna inte mindre än 38 skepp med sammanlagt 1244 kanoner. Bland de större förlusterna kan nämnas "Rikets Krona" med 134 kanoner, som sprang i luften med 1100 man ombord i slaget vid Seland. Vid samma tillfälle förlorades också "Rikets Svärd" med 96 kanoner och 650 man ombord. "Rikets Nyckel" förlorades i slaget vid Ölands södra udde. Hon förde 80 kanoner med en besättning om 550 man ombord. Under kriget erövrades dessutom 56 skepp inklusive 11 kaparskepp med sammanlagt 6390 man och 1253 kanoner. Här kan som exempel nämnas "Calmar Nyckel" med 400 man och 74 kanoner och "Amarant" med 300 man ombord och 60 kanoner.

Och allt detta till priset av 400 000 écus årligen genom fördraget med Frankrike i Stockholm den 4 april 1672. Ett fördrag som dessutom slöts bakom ryggen på svenskarnas förbundsbroder Holland och som riktade sig mot - just förbundsbrodern Holland! - Ett praktfullt svek av nära nog ouppnåeligt mått. Egentligen var det så att tillfälligheter avgjorde befrielsekriget på förhand. Man skulle till och med kunna säga, att kriget avgjordes till svenskarnas fördel redan den 11 mars 1676, ty den dagen avskedade Christian V sin rikskansler Peder Griffenfeld och därmed stoppades också dennes franskvänliga politik. Griffenfeld visste mycket väl vilka vägar dåtidens europeiska storpolitik gick. Griffenfeld menade helt enkelt: "Uden Frankrig faar vi ikke Skaane tilbage", och med all önskvärd tydlighet kom historien att ge Griffenfeld rätt i alla avseenden. Med Griffenfeld skulle också katastrofen i Roskiide ha varit en historisk parentes.

Avslutningsvis vill vi åter betona vad traktatens fjärde artikel föreskrev. Nämligen bland annat:

"- - at forbemelte Roskildske, Kiøbenhaffnske och Westphaliske tractater med alle de til det Kiøbenhaffnske hörende instrumenter udi alle och en huer deriss articuler udi deriss forige krafft och vigeur uryggeligen skal forbliffue och udi denne tractat saalediss holdiss att være igientagne, som de ord fra ord der udi vare indfördte."

Ännu en gång föreskrevs således, att Skånelands folk skulle få "blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheder oturberade och obehindrade" , enligt fredstraktaten i Roskilde. Vi skall emellertid snart bli varse, att även denna av Ludvig XIV dikterade bestämmelse skulle trampas under stövlarna, genom den svenska kungadiktaturens upphöjda självgoda sätt att handskas med ingångna avtal och bestämmelser. Vi skall finna att det man "ord fra ord" kommit överens om, redan före fredstraktatens undertecknande var saboterat av den svenska kungaregeringen genom hemliga beslut, om målmedveten försvenskning av allt som hörde samman med Skånelands ”gamble privilegier och frijheder"!


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


SKÅNELANDS MOTSTÅNDSKÄMPAR

Gerillamännen fredlösa i eget land. Infångade friskyttar och deras ledare spetsas.

"Stormechtigste Konungh, Allernådigste Herre Effter Eders Kongl Maij:tz allernådigeste ordre, hafwer iagh, ifrån Mörrumbs broo upp igenom Gammalltorp, Jämsiöö, Nässum, Oppmanna och Wånga igenom gådt, som alle nu, frij af Snaphaner äre, och seer man ögonskenligh, Gudh hafwer dee Snaphanar alldeles förlåtit. Medh allmogen är allt i förra skick, som i fredliga tijdher. Jagh hafwer och befunnit desse sochner i ett så godt tillståndh, allt varit wäll sådt, och inhööstadt, och ehuruwähl icke ett eller flere tussendh man, när skogen är gröön, i dee stora skogar och bergh skulle kunna fåå Snaphanarne, så äre dhe dock af sigh sielf framkombne. Och effter månge längre än twå mihl sijne bösser medhtagit och sigh gifwet under Eders kong Maij:tz Nådh och onåde uthan den allerringeste begiärde försäkring, dem iagh låtit föra, mer ähn någre och tjugo, till Christianstadh (där är en dehl småå påijker iblandh, men och arge bofwar, som stegel och hiuhl mehr än en gångh förtiendt och en syndh att pardoneras, som och ingen af dem den ringaste gnista af pardon tillsagdt; Jagh hade dem heller på annat sätt hafft, kunde doch icke låta gåå dem, där dhe siälfwa sigh inställte på Eders Kongl Maij:tz Nådh och Onåde), står altså lagen för dem öpen och hwadh Ed Kongl Maij:tt allernådigst öfwer dem resolverar. Dät lärer komma flera, som man då efter handen igenom lagh och rätt kan uthrota. Jagh hafwer reda mijne partie i Örken och Glimmaker, der mig berättes en godh dehl wara, Helige Aåh hafwer iagh och förwarat, att dhe icke skohla undslippa, och skall dem medh Gudz hielp rent få uthaf dätta lähn och så ställa och obligera saken, att dhe eij skohle lijsta hijt mer. Förblifwer effter min underdånigaste plicht i alla mijna lijfzdagar. Eders Kongl Maij:ttz allerunderdånigste, troplichtige undersåte och tienare.
Ottersberga den17 Septemb A:o 1679 Georg Hindrich Lybecher."


Generalmajorens brev till sin herre om motståndarnas utrotande i den värsta motståndsbygden.

För fjärde gången under en tidrymd av tjugoett år fick invånarna i de förutvarande danska landskapen bekräftelse på att de skulle få förbliva vid sin hävdvunna rätt, lag och privilegier. Det utsägs klart och tydligt i fördragets fjärde artikel, vilken, med hänvisning til Westfaliska freden och fördragen i Roskilde och Köpenhamn 1658 respektive 1660, föreskriver - att dessa "uryggeligen skal forbliffue". Liksom förr skulle det snart visa sig, att detta blev ännu en illusion i raden av de andra.

Trots att Skåneland politiskt sett var utrikes land inom Sveriges gränser, struntade den svenska enväldesregeringen i förpliktelserna. Samma likgiltighet mot fördragets andra artikel av vilken framgår, att de nya undersåtarna skulle erhålla amnesti för "at de sig paa den ene eller anden siide haffuer begiffuet". Dåtidens domböcker berättar ett helt annat språk och förtäljer, att svenskarnas blodiga bestraffnings- hantverk fortsatte flera år efter fredsslutet. Antagligen därför att motståndsmännen inte blivit nämnda i fredsurkunden. Karl XI inledde jakten genom en order redan den l september 1679 då han befallde, att man nu med all makt skulle utrota "de odjuren".

Den 30 oktober 1679, drygt en månad efter fredsslutet, skriver Lybecker till kungen, att det nu var taget så många "snapphanar" till fånga, att det snart inte fanns plats till fler i Kristianstad. Här kan vi göra den reflektionen, att fästningsfängelset i Kristianstad inte var vilket fängelse som helst. Våra infångade gerillamän satt säkert i järn, utan sängkläder, utan försvarare och utan möjlighet att se dagens ljus i fuktiga och osunda hålor i kassematterna under Norreport. Brottet? Ja, i många fall, att man försökt försvara någon av de sina eller sitt land.

Den 9 november 1679 föreskrev landshövdingen i Halland Sven Andersson Ranck bland annat: "- Hvem, som befinnes antingen nu eller efter denne dahg at hysa och herbergera någon snaphane, en natt eller flere, och den anten döllia och icke strax uppenbara, eller i ringaste måtto giöra medhåldh, skall niuta samma straff som snaphanerne sielffa, och må ingen sigh dhermed undskylla som skulle han bli dertill tvungen, hvilket intet lärer giälla, eftersom För det tredie, så snart någre snaphaner nu förnimmas komma in i sochnen, så skall dehn ene ifrån och till den andre låta budkafvelen gå citissime kring sochnen, at allmogen sigh samkar och dem fastgrijper; hvem som intet vill gå medh, skall på angifvande straffas, men hvarest som en snaphane sigh vijsar och der hoos förnimmes vara 2 bönder och altså conseqventer dhe samma kunna och skola honom grijpa eller ihiehlslåå, dhe straffes som snaphaner, dhe vare sig med snaphanen i slächt eller icke".

Med några få ord har dansken Charles Sörensen fångat in orsakerna till inte bara svenskarnas jakt på motståndsmännen utan också varför de förblev motståndsmän och utstötta: "Med Krigens Ophør bortdøde ingenlunde Snaphaneurolighederne. Snaphanerne bleve erklærede fredløse og saa sig derfor nødsagede til at optrrede som saadanne, saaledes at deres Virksomhed mere fik Udseende af Røveri". Det vill man nu inte höra talas om när man skriver historia. Men onekligen ligger det i Sörensens påstående en mänsklig sanning. Hur skulle utstötta under den här tiden klara sin livhank och sitt uppehälle? Allt var stängt för dem. Skottpengar var satta på deras huvuden. Amnesti gällde inte för dem. De hade i svenskarnas ögon förbrutit sitt liv och den skånska lagen kunde inte skydda dem, eftersom den redan då var satt ur spel. Det återstod inget annat än att ta där man kom åt.

En del valde att ta sitt liv i stället för att levande låta sig infångas till en kvalfull död. Stora skaror tog sig på olika vägar över till Själland eller Bornholm. Särskilt blekingar tog sin tillflykt till Bornholm. Gudhem blev en av centralplatserna för denna invandring, främst därför att platsen var nästan avfolkad till följd av böldpestens härjningar 1654. Våra fäders dialekt går ännu igen i den säregna dialekten hos Gudhemsborna.

Flykten till Danmark fortsatte under lång tid, trots att svenskarna gjorde allt vad man kunde för att spärra gränserna. Det var hårda tider för dem som valde att stanna kvar i sin hembygd, därest någon i familjen befunnit sig i motståndarnas led. Friskyttarnas övergivna kvinnor fick ofta klä skott för männens gärningar. De svenska myndigheterna utfärdade också varningar mot förbindelser med "Seeland". Upprätthölls ändå sådana kontakter skulle hustrun förvisas, "wijd högsta straf tilgiörandes at låta sig här på orten mehra finna." Om en sålunda övergiven hustru offentligt protesterade och tog avstånd från sin man, kunde hon ingå nytt äktenskap om hennes ansökan vann bifall hos biskop och konsistorium. Hennes titel kunde då till exempel bli, "Snaphanen Måns Sohnessons efterlåtna Enckia Arena med sijn lagvärgo och man Jöns Frendesson i Ebbarp".

I jaktens spår frodades angiveriet, 1680 angav till exempel en "anpassling" tjugofem av sina medansvariga för "snaphaneri". Själv klarade sig "anpasslingen", men alla hans före detta vapenbröder infångades och avrättades på sedvanligt svenskt maner, - kropparna därefter på stegel och hjul.

Många fragment ur det förgångnas hävder, talar om hur man från svenskarnas sida praktiserade sina utfästelser med avseende på motståndare som infångades efter fredsslutet. Låt mig bara nämna ett par eftersom det skulle föra för långt att i fall efter fall räkna upp dem alla. Sålunda bör nämnas en vid den tiden mycket bekant partisan den så kallade "Ugle-Per", som dömdes och avrättades 1684-85. Visserligen hade pardon meddelats honom men så blev han gripen och fängslad. Per och hans bröder lyckades med konststycket att rymma från fängelsecellerna under Norreports kassematter i Kristianstad 1680. Stora uppbåd jagade dem som vilddjur i Göingeskogarna. Per och hans kamrater anträffades och invid landsvägen mellan Loshult och gamla riksgränsen togs de av daga. Huvudena sattes på pålar och kropparna steglades, till varnagel för andra!

August Zacharias Collin diktar apropå Pers öde i "Bålet vid vägen":

"Sägh: Fastän han dog förnedrad
likt en niding, vare hedrad
dock hans hågkomst! Käckt han slog
för land och folk. För dem han dog."

Jakten fortsatte långt fram i tiden, så till exempel likviderades Niels Tuesen från Vittsjö år 1700 på Galgabacken i Hässleholm, därtill dömd av tinget i Västra Göinge till halshuggning med yxa. Tuesen hade under kriget dödat en svensk ryttare i Göinge och efter fredsslutet, liksom så många andra begett sig till Själland. Då han sent omsider återvände till sitt hemland blev han gripen, dömd och dödad.

Vad den svenske ryttaren gjort var det ingen som talade något om. Det var inga änglar utan ofta snarare änglarnas motsats. Motiv fanns säkert för befolkningen att utkräva hämnd med egen hand. Ausås kyrkbok omtalar till exempel den 11 augusti 1678: "Blev kristnet et uaegte barn, kaldet Anders; modern Anne Svendsdatter, fadern en rytter, hans namn ubekendt, som voldtog hende i Vrarns enge". Vem vet vad som tvingade Niels Tuesen att döda denne svensk. Något förmildrande fanns inte i den svenska rätten vid den här tiden. Det räckte med att någon förbrutit sig mot herrefolket. Domen blev då hård. Vad förmyndaren gjort spelade ingen eller liten roll.

Kaptenen Casparus Due var under kriget ett väl känt och av svenskarna fruktat motståndarnamn i Villands härad. Han var chef för ett friskyttekompani som synes ha bestått huvudsakligen av folk från Villands och Östra Göinge härader, varav kan nämnas flera sockenbor från Vånga. Vid mönstringen i Köpenhamn i mars 1680 efter krigsslutet, fanns ännu tre nämnda sockenbor från Vånga i friskyttekompaniets rulla. Bland dem var en från Vånga och två från Filkesboda. Casparus Due råkade i svenskarnas händer efter fredsslutet, närmare bestämt i mars månad 1680. Due blev, i likhet med så många andra, dödad på dåtida svenskmaner genom att spetsas levande. Det var svenskarnas hämnd för att Due gått i spetsen för häradsbornas kamp för frihet och oberoende åt fädernebygden. Samma öde fick en annan av de friskyttekaptener som opererade i östra Skånes gränstrakter, nämligen Hans Severin, som gick sitt öde till mötes före fredsslutet eller i början av 1679. Son till en bonde i Skivarp, född omkring år 1644.

Tvångsutskrevs ursprungligen till den svenska armén i Baltikum. Liksom många av hans olycksbröder försökte han rymma och Severin var en av de få som lyckades. Efter tretton år i Baltikum återkom han till Skåne i början av 1677. Av danske generalmajoren Ahrensdorf fick han rådet att ansluta sig till friskyttarna i Skåne och under hösten 1678 opererade han huvudsakligen i Göinge. I början av 1679 infångades Severin av O W Köningsmarcks brutale bondeplågare krigskommissarien Sven Erlandsson, gemenligen kallad "Sven Banketröja". Sitt öknamn hade denne i hela Skåne beryktade svensk fått genom sitt sadistiska nöje, att på alla upptänkliga sätt misshandla och plåga sina underlydande. Man kan i andanom föreställa sig det öde, som väntade de frihetskämpar, som levande råkade i klorna på detta odjur i människohamn. Severin visste nog vem han hade att göra med eftersom han försvarade sig till det yttersta mot övermakten. Erlandsson berättar själv i sin "Promemoria om snapphanarna": "- att snaphanar skulle wara i Slimminge sokn i et torp, som hete Tolbonn, men der war mer än en, som hette Hans Severin, som war anförare alt med de så kallade grönningarna, war utskrefwen att gå till Lifland men hade rymt hem. Han förswarade sig desperat, och iblandt andre blesserade han ryttmästar Klingsporre i knäet."

"Banketröja" brukade inte besvära myndigheterna när det gällde att utmäta straffet för infångade partisaner, men Severin var ju inte vilken partisan som helst, utan chef för ett helt friskyttekompani och därtill hade han rymt från svensk krigstjänst. Han fick därför privilegiet att bli dömd av svensk krigsrätt i Skåne. Domen kom nog inte oväntat för den tillfångatagne. Krigsrätten dömde honom "att spetsas levande, inte invärtes utan mellan rygg och hud igenom nacken, sedan sättas på påle, fötterna naglade och händerna bakbundna under en ny galge, med rep om halsen, icke tilldraget. Hans namn på galgen".

I all sin vederstygglighet ett vältaligt exempel på, hur de svenske behandlade tillfångatagna partisaner. Dramats sista akt utspelade sig i "Åhuus sönnom för åhn". Tänk på det alla ni som gästar vårt Åhus, - men någon minnesstaty över vår frihetskämpe lär ni inte finna vare sig i Åhus eller någon annanstans.

"Krigsfångar skola städse behandlas med humanitet. Varje otillåten handling eller underlåtenhet från den kvarhållande maktens sida, som medför krigsfångens död eller allvarligt äventyrar krigsfångens hälsa, är förbjuden och skall anses som svår överträdelse av denna konvention. I synnerhet må krigsfånge icke underkastas fysisk stympning eller vetenskapligt eller medicinskt experiment av vad slag det vara må, annat än om detta rättfärdigas av läkarbehandling av fången och företages i hans eget intresse. Krigsfångar skola vidare städse skyddas särskilt mot våldshandlingar eller hot, förolämpningar och allmänhetens nyfikenhet. Repressalieåtgärder gentemot dem äro förbjudna."


Art 13 ur Geneve-konventionen den 12 augusti 1949 angående krigsfångars behandling.

Konventionen kom 270 år för sent, - men det är inte säkert att ens en gång den skulle ha kunnat hjälpa 1600-talets frihetskämpar, ty makten satt, då som nu, i spjutstångs ände.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


FORTSATTA PLUNDRINGAR I SKÅNELAND

Vissa gods inventeras.

Sådan fursten är, sådana äro hans tjänare, och sådan styresmannen i en stad är, sådana äro alla dess inbyggare.

Syrak 10:2.

Karl XI:s krig i Skåne företedde också en del andra sidor, som man från officiellt svenskt historieskrivarhåll underlåtit att nämna. Några inriktningar har tagits upp i det föregående, till exempel svenskarnas våldsmetoder mot meningsmotståndare. Med avseende på själva krigstiden bör man även ta upp frågan, om man från svensk sida fortsatte den invanda plundringspolitiken i ockuperat land under krigföringen i Skåne. Ja men, invänder någon, man förde ju den här gången krig i "eget land" och då kunde väl inte något sådant förekomma? Här kan då genast invändas, att i det avseendet var inte de östansundska landskapen "eget land" utan fiendeland och därför kunde man från svensk sida fortsätta i de gamla hjulspåren. De svenska "rovfåglarna" skodde sig ännu en gång på ett slaget folks bekostnad, men notiserna om vad som skedde i hela dess utsträckning är mycket sparsamma, - kanske på grund av lätt förklarliga skäl!

Av tillgängliga källor framgår, att de svåraste förlusterna även denna gång drabbade Thottarna, Dorthe Rosenkrantz och Otto Thotts dotter Jutta som var gift med den olycklige Jörgen Krabbe, vilken arkebuserades i Malmö i januari 1678 för påstådda förbindelser med Danmark. Trots att den döde Krabbes egendom skulle överlämnas till hans arvingar, blev hans lösegendom beslagtagen av fältmarskalken von Ascheberg. Denne skickade nämligen sina hejdukar till Krageholm, där de även lade beslag på en kista med dyrbarheter, som Jutta Krabbe låtit förvara i Krageholms kyrka, allt enligt brev den 13 januari 1678 från vice generalguvernören Jöran Sperling i Malmö.

Emellertid var nog inte Sperling utan skuld till försvinnandet. Av en i Lübeck tryckt skrift från 1679 framgår nämligen, "- men icke dess mindre var den Sal. Mand aldrig saa snart blefven afliffvet, at jo Gen: Liutnant Sperling, oc andre, strax lod angribe hans mobilier, och end der iblant ladet bortrøffve en stor Deel andet Gods, som Sal. Baron Krabbis Svær-Moder oc icke hannem, var tillhørende." Det räckte således inte med Krabbes egendom, utan man tog också hans svärmoders!

Man kan också sluta sig till att Jörgen Krabbes svågrar, bröderna Knud, Holger och Tage Thott, var utsatta för svenskarnas och i synnerhet Sperlings särskilda intresse. Den svenske översten Bobert lyckades vid Getingebro lägga beslag på all den värdefulla egendom Thottarna lastat på inte mindre än trettio vagnar. Bytet delades mellan den svenska häravdelningens officerare och manskap. Thottarna själva med sina familjer lyckades undkomma till häst.

Order utgick också att all egendom på de Thottska godsen i Skåne skulle inventeras. Till Sperlings förtrytelse fann man emellertid inte vad man väntat sig.

Han skriver därom den 11 november 1677 till kungen: "E. K. M. kan omöjligen tro, huru illa Thottarna vid sin afresa på sina gods hanterat, och allt i sådant stånd efter sig lämnat, som hade hedningar och barbarer där vistats, så att slätt intet där finnes, utan allt är antingen bortfördt eller fördärfvadt och ödelagdt med undantag af en ringa del otröskad säd och något hö".

De svenska besättningsstyrkorna på de olika adelsgårdarna i Skåne lämnade heller inte mycket kvar av vare sig lös eller fast egendom. Den svenska besättningen på Knutstorp, under en kapten Kylander, plundrade till exempel Knud Thotts lösegendom och bibliotek. En del av denna lösegendom och delar av biblioteket var deponerade i Kågeröds kyrka och hos andra bekanta i Skåne. Inte heller detta utgjorde något hinder, utan allt omhändertogs och fördes till Malmö.

Ove Ramels och Hans Valkendorfs egendom och lösöre togs likaledes i beslag. Valkendorfs tillhörigheter lät generalguvernören Fabian von Fersen införa till Malmö. Han hemställde sedan hos kungen, att de skulle fördelas bland därvarande svenska stats ämbetsmän, "hvilka voro synnerligen illa situerade" .

Det räckte inte enbart med att anträffad lösegendom togs i beslag, utan hela egendomar strök med som belöning till svenske kungens gunstlingar. Så till exempel donerades Näs till riksrådet Henrik Horn den 7 juni 1678. Samtidigt fick generalmajoren Cock von Krimstein Marsvinsholm med möbler, spannmål och andra tillhörigheter. Ungefär vid samma tid erhöll fältmarskalken och generalguvernören Fabian von Fersen Skabersjö, som efter von Fersens död överläts till hans broder generallöjtnanten Hans von Fersen osv.

Så blev det ju fred än en gång och som vi minns av artikel 13 i fredstraktaten skulle "Alle deriss Kong!. Kong!. Maij:trs Maij:trs wndersaattere, aff huad stand och wilkor de och waere kunde, skulde strax effter denne tractats ratifications udwexling restitueris udi alt deriss godz, löst och fast, och diss indkomster, aff huad slags de och vaere kunde, som formedeist denne kriig ere indtagne och confisqverede, samt de rettigheder och prætensioner, som dennem ved lou, process eller arff udi varende kriig ere tilfaldne, saa at de aff egen macht och myndighed samma godz maa tiltræde . . ."

Men det man en gång har tagit och skingrat är inte lätt att lämna tillbaka. Inte heller i detta avseende ansåg man från svensk sida, att man hade någon skyldighet att rätta sig efter Ludvig XIV:s fred. Merparten av all den lösegendom, bibliotek med mera som togs vid otaliga plundringsaktioner, torde ha kommit de svenska herremännen tillgodo främst då Rutger von Ascheberg och Jöran Sperling. Trots fredsöverenskommelsen visade det sig ogörligt att insamla och återlämna den stulna egendomen. Den kom därför till övervägande delen att stanna i plundrarnas händer.

Det var inte bara männen i kungens omgivning som skodde sig i det ockuperade landet, ty det gjorde även de andra i hela skalan ner till manskapsleden. Men här var det vanliga folket som fick släppa till det lilla de ägde till den omättliga ockupationsmakten. Pardon gavs inte. Den som försökte försvara sina ägodelar kunde ju bli betraktad som motståndare - på svenska "snapphane" - och då hängde livhanken på en spindeltråd.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


SKÅNE - ADELNS FÖRLOVADE LAND

Adelssläkter och godsinnehav före 1658.

"Ett elände som jag har sett under solen, och som kommer tungt över människorna är det.
2. när Gud åt någon har givit rikedom och skatter och ära, så att denne för sin räkning intet saknar av allt det han önskar sig, och Gud sedan icke förunnar honom makt att själv njuta därav, utan låter en främling få njuta därav; detta är fåfänglighet och en usel plåga".


Ordspråksboken 6: 1 -2.

Skåne var i många avseenden adelns förlovade land. Av provinsens bondejordbruk ägde adeln vid mitten av 1600-talet omkring 54 % fördelat på cirka 115 sätesgårdar, därtill kom de stora arealer som låg direkt under sätesgårdarna. De självägande böndernas mark uppgick inte till mer än cirka 1160 bondehemman. Av återstoden ägde kronan något över 30 % och kyrkan 11 %. Den skånska adeln var vid den här tiden i första hand jorddrottar, i kombination med ämbetsmannaplikter. Alla mera betydelsefulla poster i samhället var nämligen tillförsäkrade adeln. Den hade således hela provinsstyrelsen på sina händer och var därmed också direkt ansvariga för de olika säkerhetsfrågorna vid krig och fred. Även i kyrkligt avseende hade adeln stort inflytande eller rent av avgörande, i egenskaper som läns- och stiftlänsmän. Adelns roll som krigaradel kan vid den här tiden anses ha varit förbi för länge sedan.

Ursprunget till de skånska storgodsen förlorar sig i den oskrivna historiegryningen under 700- och 800-talen. Adelsgodsen började då uppkomma ur de gamla bondegodsen genom att thularna - thulen = vis man som blev lagman - skaffade sig flera gårdar. Haulden - storbonden - eller thulen - lagmannen - övertog först gårdar i den egna hembyn och sedan i närliggande byar. Från och med 900- och 1000-talet kom bondegodsägarna att äga gårdar även i grannbygder och socknar vida omkring. Bondegodsen blev med modernare uttryck herrgårdar. Under 1000- och 1100-talen kom många av bondegodsens gårdar att ligga under kungen, klostren och Lunds domkyrka. Särskilt domkyrkan kom med tiden att bli en betydande jordägare genom stora donationer, som under medeltiden strömmade in till domkyrkan eller domkapitlet.

Vid tiden för Roskildefreden var ett flertal av Danmarks ledande män på rikets högsta ämbetsposter besuttna och infödda skånska adelsmän. Dessa hauldens och thulens sentida ättlingar, var vid mitten av 1600-talet fördelade på ett fyrtiotal släkter av de omkring 130 som fanns i hela Danmark. Dessa släkter var mycket godsrika och intog i kraft härav en ledande ställning under den danska tiden, såväl i Skåne och Halland som i Danmark som helhet.

Åtskilliga av de i nutiden bekanta skånska godsen var samlade hos ett fåtal släkter, då de östansundska landskapen avskiljdes från moderlandet genom tvångsfreden i Roskilde. Person- och ägoförhållandena kan illustreras med några exempel på skånsk-danska adelsmän tillhörande statsämbetenas toppskikt i det dåtida Danmark. Ett toppskikt av självskrivna ledare för stora delar av det skånska folket och som det gällde för den svenska erövrarmakten att till varje pris neutralisera, ty då som nu var jord detsamma som makt. Den regeln var vid den här tiden så gott som utan undantag, men snart skulle flertalet av de urgamla skånska adelsätterna manipuleras bort av den imperialistiska och ohederliga svenska kungamakten, dess högadel och legoknektar på höga poster i den svenska krigsmakten.

Sålunda var rikshovmästaren Joachim Gersdorf ägare till i allt nio stora gårdar nämligen, Tunbyholm, Smedstorp, Ingelstad, Billesholm, Lillö, Onslunda, Uddarp, Legeved och Hörbygård i Blekinge. Riksamiralen Ove Giedde, befälhavare på Helsingborgs slott, vars ätt under flera generationer haft hemortsrätt i Skåne, var ägare till Tomarp, Dragsholm, Stora Herrestad, Lövestad, Hovdala, Maglö, Gyllebo och Sankt Olof samt dessutom strögods i Halland.

Gieddes efterträdare, riks amiralen Henrik Bjelke, innehade för sin del Vankiva och Mölleröd. Icke obekante Corfitz Ulfeld, som även var skånsk adelsman, ägde såväl Torup som Bosjökloster. Kongl. befallningsmannen på Landskrona slott, generalen Knud Ulfeld, som stupade vid Skånes försvar mot svenskarna 1657, var ägare till Svenstorp, Riksrådet Aksel Urup, som av ålder haft sitt namn av sin skånska sätesgård, ägde Belteberga. Vid krigsutbrottet 1657 var Urup befallningsman på Malmöhus och tillika generalguvernör över Skåne och Blekinge samt befälhavare över dansk-skånska armén i Skåne. Urup deltog också på ett utmärkande sätt i försvaret av Köpenhamn under de kommande årens svenska invasion, då han delade befälet över den inneslutna stadens garnision med Ulrik Fredrik Gyldenlöve.

Riksrådet och norske ståthållaren Iver Tagesen Krabbe var ägare till Jordberga, Krageholm, Högestad och Fulltofta. Hans släkting riksrådet NieIs Tagesen Krabbe ägde bland andra Skillinge, Heckeberga och Rydsjöholm. Krabbesläkten var för övrigt en urgammal skånsk jordägande ätt. Kanslern Holger Vind var ägare till Wrams-Gunnarstorp och baronen Corfitz Trolle till Brahe-Trolleborg i Danmark, ägde Skarhult.

Den jämte Krabbesläkten, mest bekanta adelssläkten i Skåne, var den vitt förgrenade Thottsläkten, vilken anses vara den uråldrigaste herrgårds- och adelssläkten i Skåne och hela Norden då den är känd redan från 700-talet. Några av släktens mera bekanta godsinnehav kan illustreras med Eriksholm, nuvarande Trolleholm, som ägdes av riksrådet Tage Thott. Näs eller som det heter nu Trollenäs, ägdes av Knud Thott, medan Holger Thott var ägare till Sövde och Marsvinsholm. Till det kan läggas Gladsaks och Svabesholm med sin ägare Henrik Thott och Ove Thott till Skabersjö. Uppräkningen skulle, vad det gäller släkten Thott, kunna göras åtskilligt längre.

Ytterligare kända skånska adelssläkter kan representeras med riksrådet Jörgen Brahe av urgammal skånsk börd, vilken var ägare till fädernegården Knutstorp. Riksrådet Gunde Rosencrantz och hans gård Bosarp, Erik Hardenberg till Svaneholm och Karsholm, Henrik Lindenov till Vollsjö, Aksel Sehested till Månstorp, Jacob Grubbe till Rögle, Dorotea Rosencrantz till Tulesbo osv.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


DEN SVENSKA ÖVERKLASSEN TILLSKANSAR SIG SKÅNELANDS JORD

De bornholmska vederlagsgodsen. Exempel på kungliga donationer, gåvor, tvångsköp, revers- och växelköp, konfiskationer, lönesäkerheter m m. Generalguvernörernas jordintresse. Rütger von Aschebergs godssamlande som svenske kungens auktoriserade egendomsmäklare. "Sjättepenningen" .

Gustaf Otto Stenbock 1658-1664
Gustaf Persson Banér 1664-1669
Augustin Leijonschöld 1670-1675
Magnus Durell 1670-1675
Fabian von Fersen 1676-1677
Göran Sperling 1677-1679
Johan GylIenstierna 1679-1680
Rutger von Ascheberg 1680-1693

Namnen svarar för Skånes och Blekinges svenska generalguvernörer under perioderna 1658-1669 och 1676-1693. Under perioden 1670-1675 var generalguvernementet indelat i två landshövdingedömen. Leijonschöld i Malmöhus, Landskrona och Helsingborgs län och Durell i Kristianstads och Blekinges län.

Män ur erövrarmaktens översta toppskikt representerande svenskarnas Östersjöomfattande imperialism i Skåneland - ibland utrustade med nära nog diktatoriska fullmakter, med uppsåt att till varje pris kuva Skånelands danskvänliga befolkning och bringa dem till lydnad mot "Chronan Sverige". Män som med våld, list och förslagenhet verkställde imperialistmaktens försvenskningsprogram så effektivt att enbart en ringa del av Skånelands befolkning i dag har någon kännedom om sin egen historia och kulturbakgrund.

Män som arbetade för att infödda svenskar skulle bosätta sig på den skånska jorden, "vilket mycket nödigt synes vara". På så sätt kunde de skånska gårdarna förvandlas till "svensk nation", riket till icke ringa säkerhet.

Karl Xl stakade ut riktlinjerna, ty han "såge helst" att "nationellt" folk bosatte sig i Skåne, så att landet blev uppfyllt av svenskar.

På grund av skåningarnas tillgivenhet för Danmark och den "vidrighet" de visade svenskarna, ansågs det att man på allt sätt borde utrota de gamla invånarna, eftersom det var bättre att äga ett öde land än ett land, fyllt av missnöjda och opålitliga människor. Efterhand skulle man uppmuntra inflyttning och befolka landet med nya invånare uppifrån riket!

Må vi i sammanhanget minnas den romerske skalden Lucanus (39-65 E) visdomsord ur hans verk "Pharsalia":

"Storhet störtar sig själv: den gränsen ha gudarna dragit för en växande makt".

UR

Den skånska jorden blev redan från början en av de viktigaste hörnstenarna i ockupationsmaktens försvenskningspolitik. Det gällde i första hand att på olika sätt förminska den skånsk-danska adelns godsinnehav. Det kunde ju ske till exempel genom köp, konfiskation eller reduktion. På arenan kom därför att uppträda en hel rad svenskar ur högadeln eller höga utländska militärer, som med eller utan ära tjänat svenska kronan i det förgångna. Godsövergångarna genom köp eller som förläningar eller gåvor och donationer började redan 1658 och kom att intensifieras efter år 1664. Metoderna som praktiserades av de jordhungriga svenskarna, skiftade allt efter vederbörandes karaktär och åstundan efter sin del av kakan. Med våra dagars mått mätt, skulle utan vidare ett stort antal av dessa "affärer" kunna anses som rent kriminella och det var de kanske även vid den tid brotten begicks. Men i detta såväl som i så många andra avseenden gällde inte vanliga rättsregler, utan i stället Karl X Gustafs intentioner då han uttalade, "- och alltså efter handen rensa den provinsen av utlänningar och henne igen med svenskt folk besätta". Det var också en av anledningarna till att den svenska kronan flitigt agerade för att till sig, det vill säga den svenska staten, förvärva de egendomar man kunde komma över, antingen på frivillig väg eller med skilda maktmedel.

Den första grundstenen i denna politik kom till praktisk tillämpning redan kort tid efter fredsslutet i Roskilde. Det skedde i form av ett brev den 15 april 1658, som förnyades den 15 maj samma år. Skrivelsen skickades till alla skånsk-danska herremän, som ägde gods i de erövrade östansundska provinserna. De kallades nu till Malmö för att avlägga hyllningsed för den svenske kungen. Skrivelsen var utsänd av de tre svenska kommissarierna, generalguvernör Gustav Otto Stenbock, Corfitz Ulfeld som nu var svensk greve av Sölvesborg, och friherre Erik Sparre, som ställföreträdare för Johan Gyllenstierna, som var sjuk. Av inställelseordern framgick även, att det var en nödvändighet att de med sitt gods gav sig under den svenska kronan med edlig förpliktelse.

Enbart ett fåtal hörsammade kallelsen och de som kom visade sig inte särskilt villiga till någon närmare förbindelse med Sverige. Herremännen föreslog i stället en lösning i form av den fria ställning Katalonien intog gentemot Spanien, som ett förslag för Skånes framtida ställning till de nya makthavarna. Palle Urne till Gyllebo var en av dem som vägrade inställa sig för den svenska överheten och gav som förklaring följande skriftliga svar till kommissionen:

"Edle Velbaarne Herrer,

Eftersom Ieg underskreffne haffver bekommet deris missive till dend 15.May førstkommendis mig fuldkommelig erklere anlangende H. K. M:t aff Suerrig att hylde och da till de gode herrer min Eede att aflegge, da er derpaa min korte Suar saaledes, att ieg endnu er udi min Herre och Konges tieniste aff Danemark och Norge, hvorfore ieg foraarsagis ved den Eede och pligt, ieg H. K. M:t hafver soret, framdelis att forblifve och saalenge icke hylding eller Eede till nogen anden herre eller potentat kan afflegge; hvilket ieg de gode Herrer saa venlig till giensvar paa deris skriffuelse vill forstendige och befaller dem under den Høyestes protection till ald velgaaende forbliffuendes de gode herrers Haffn. 7. May A:o 1658 Palle Urne egen hand"

Som vi erfarit av det föregående beslutade sig Karl X Gustav att införliva hela Danmark i det svenska livsrummet. Därmed sattes Roskildefördraget ur kraft och nu såg svenskarna en möjlighet att tillskansa sig de skånska godsen. Kungen menade, att eftersom den skånska adeln ej kunde vinnas för Sverige, borde den antingen tvingas att utvandra eller deporteras till Ingermanland. En annan möjlighet som öppnade sig för erövraren var konfiskation av de gods, vars ägare vägrat trohetsed till svenske kungen. Dessa betraktades nu som landsförrädare och fiender, och med en gång syntes den skånska jordfrågan få sin lösning. Enbart ett tiotal adelsmän hade avlagt den föreskrivna eden, resten, ungefär 2/3 av hela godsbeståndet, konfiskerades till svenska staten. Palle Urnes och alla de andras ägodelar kunde nu med kriget som täckmantel doneras och förlänas till svenske kungens "hökar" ur den svenska högadeln och militärkasten. Kungen underströk sin mening genom uttalandet: "Nu bästa tid att bringa Skåne till conformitet med Sverige, att icke hava statum in statu".

Kungens "oäkta” son - Carl Gustaf Carlsson fick genast sin försörjning tryggad, då han den 6 oktober 1659 som gåva erhöll de båda godsen Börringe och Lindholmen. Inte nog med själva gåvan, utan han fick den fritt från alla avgifter med undantag för mantalspengarna och därtill patronatsätt över tolv av de kringliggande kyrkorna. Av jordeboken 1673 framgår, att Carlsson var ägare till 408 1/2 krono- och skattehemman, 171 gadehus och 18 torp. Börringe kloster var omtalat som nunnekloster av benediktinerorden redan på Valdemar II:s tid (1202- 1241). Lindholmen låg vid den här tiden i ruiner, men är känt sedan medeltiden som kungsgård, med slott och befästningar och som den plats där kung Albrekt av Mecklenburg och hans son Erik hölls fångna under 1390-talet.

Nu hör det ju till saken att vi genom den svenska historiesammansvärjningen invaggats i den föreställningen, att svenskarna dikterade fredsvillkoren. Ingenting kan vara mera felaktigt, vilket för övrigt torde ha framgått tidigare. Även vad det gällde den konfiskerade skånska jorden fick svenskarna, vid fredsslutet i Köpenhamn den 27 maj 1660, slå till reträtt inför de danska kraven, att den konfiskerade egendomen skulle återgå till sina forna ägare. Därmed gick även denna dröm i stöpet. Den svenska regeringen hamnade nu i ett verkligt besvärligt läge. De konfiskerade Skånegodsen hade ju redan bortgivits till svenska stormän och utländska militärer i den svenska krigsmakten, som gåvor eller som ersättningar för "försträckningar" eller löner. Någon ersättning för de storslagna gåvorna fanns ju ej att få, såvida man inte kunde börja krig någon annanstans. Kanske kunde man lösa det hela genom att även i fortsättningen uppmuntra svenska privatköp eller genom lämpliga restriktioner mot de ursprungliga ägarna. I fortsättningen skall lämnas en översikt om ansträngningarna att försvenska den skånska jorden och därigenom även visa, att svenskarna lyckades tillskansa sig merparten. Inom den ramen intar de så kallade Bornholmska vederlagsgodsen en central ställning.

För att än en gång återgå till Köpenhamnsfreden i maj 1660 var det ju så, att svenskarna där fick avstå de nyligen erövrade danska landsdelarna Trondhjems län i Norge och Bornholm. Befolkningen på Bornholm tillsammans med skånska och blekingska friskyttar hade formligen massakrerat den svenska besättningen på ön, under Karl X Gustavs andra krig mot Danmark. Bornholm rensades således eftertryckligt från ockupationsmaktens knektar. I följd av bland annat detta förhållande skulle Bornholm återgå till Danmark. Under fredsförhandlingarna krävde svenskarna ersättning för att återlämna den två år tidigare erövrade ön. Således ersättning för något som icke varit deras och icke hade något med Sverige att göra! Under sommarförhandlingarna i Stockholm 1660 mellan det danska ombudet Hannibal Sehested och den svenska rådsregeringen enades man slutligen om, att Danmark i ersättning skulle lämna frälsegods i Skåne till ett värde av 8 500 tunnor hart korn. Genom en särskild traktat av den 5 maj 1661 avträddes härigenom följande gods, som den danska regeringen då löst från de ursprungliga ägarna:

Rikshovmästaren Joachim Gersdorf bidrog med de flesta nämligen: Tunbyholm, Smedstorp, Ingelstad, Billesholm, Lillö, Onslunda Ladegård, Udderup, Legeved och Hörby gård i Blekinge.

Axel Sehested fick avstå Flyinge och Månstorp. Riksamiralen Ove Giedde fick lämna från sig Tomarp, Dragsholm, Lövestad, Gyllebo och S:t Olof, medan Henrik Thott fick avstå Gladsax och Svabesholm och slutligen Henrik Lindenov lämnade Wållsjö. Till de sålunda avträdda sätesgårdarna hörde dessutom inte mindre än 917 hemman.

Som en skänk från ovan fick den svenska kronan nu åtminstone något av den skånska jorden, att utdelas till sina förtjänta söner. Redan kort tid efter övergången föreslog riksskattmästaren Gustav Bonde i den svenska rådsregeringen, att vederlagsgodsen skulle fördelas mellan riksråden som förläningar på deras löner! Underlaget för beslutet härom den 4 juli 1661 var, att godsen därigenom skulle bli "konserverade hos kronan". På så sätt donerades och förlänades alla de omtalade godsen inom en relativt kort tidrymd med ett par undantag, vilka utgjordes av Flyinge, som tillsammans med kronogodset Dalby reserverades för stallstaten samt Tomarp och Dragsholm, vilka redan före förläningsbeslutet förpantats till generalguvernementets bokhållare Niclas Jonsson Cronacker.

Helt naturligt agerade förmyndarregeringen med glädje i den här frågan, när man åt sig själv kunde bevilja sådana utomordentliga säkerheter för sina löner. Genom detta kunde också dessa storherrar tillskansa sig godsens avkastning och räntor, oaktat hela arrangemanget stod i strid med de intressen kronan borde ha lagt på godsräntorna som underhållsmedel för den svenska militären i Skåne, eller som inkomster för generalguvernementets stat. Några år senare skulle man också stå inför det faktum, att orsaken till att de erövrade provinserna inte kunde bära sig själv var att söka i de så lättvindigt bortdonerade och förpantade godsen. Från denna första början och några decennier fram i tiden skulle de mest otroliga affärer komma att hända, inte bara med avseende på kampen om de stora godsen, utan också när det gällde krono- och skatteböndernas jordbitar. Varje förvärvshungrande svensk höll sig till sitt särskilda stånd. Metoderna var i grunden lika och grundade sig lika ofta på rent maktspråk i ockuperat land. Det var inte bara bönder, folk utan jord, friskyttar eller motståndsmän som flydde över till fristaden på Själland, utan också ägarna till godsen då de inte ville underkasta sig den svenska kungadiktaturen.

Som vi skall finna av det följande, präglades de allra första åren efter Roskildefördraget av ett stort antal jordövergångar på svenska händer. Det är helt omöjligt att här ge en uttömmande skildring av varje överlåtelse, men för att i någon mån visa vad som skedde kommer ändå ett antal gårdar att redovisas rent översiktsvis i det följande.

Låt oss börja med Palle Urnes och Ove Gieddes gamla gård i Tommarp - ett av de Bornholmska vederlagsgodsen, beläget i den del av Skåne där ärkebiskop Eskil på egen bekostnad år 1155 stiftade ett kanikkloster av premonstratenserorden och dessutom försåg det med betydande jordegendom.

Under andra kriget mot Danmark konfiskerades godset till svenska staten och överlämnades 1660 till Karl X Gustavs gunstling, den baltiske greven och diplomaten Kristofer Karl von Schlip’penbach, vilken samtidigt även erhöll Dragsholm, som också hamnat under konfiskation. Redan före det beryktade regeringsbeslutet den 4 juli 1661 fick emellertid von Schlip’penbach lämna från sig de båda egendomarna. På generalguvernementets kansli satt bokhållaren Niklas Jonsson Cronacker och ville ha sin del av kakan. Han hade nämligen innestående lön som den svenska staten inte mäktade betala kontant och dessutom hade han lämnat personliga "försträckningar" till Karl X Gustav. Med det som påtryckningsmedel, "förpaktades" båda egendomarna till Cronacker den 21 maj 1661. Några år senare eller 1670 överlämnades de båda godsen till generalguvernören Gustaf Banér, som avräkning på hans innestående riksrådslön. Ove Thotts Herrestad överlämnades till greve Johan Gyllenstierna efter konfiskation 1660. Efter fredslutet tvingades svenskarna återlämna godset till Thott, som 1664 sålde det till grevinnan Ebba Brahe och från henne gick det till svenske fältmarskalken Otto Vilhelm von Königsmarck.

Även ett annat av vederlagsgodsen, nämligen Lövestad konfiskerades och efter det greve Christer Bondes arvingar först fått det 1660, "skänktes" godset som livstidsförläning till översten Johan Pringel den 27 februari 1663, som pant för en fordran på svenska staten om 3 500 riksdaler.

Över Hovdala i Västra Göinge föll också konfiskationens bannstråle, men även detta gods tvingades svenskarna återlämna trots de 1660 givit det till assessorn Pehr Sparre Larsson. 1665 löste jylländaren Jens Mikkelsen till sig egendomen av Kristoffer Giedde och Lave Bille. Mikkelsen, - en man med svenskt sinnelag fick för sin svenskhet adlig frihet med namnet Ehrenborg. Han var en svenskarnas kunskapare under skånska kriget och fick för det köpa sig fri flera gånger från friskyttarnas anslag. Då ingen bot fanns för Ehrenborgs nit att gå ockupationsmaktens ärenden intogs Hovdala av ett friskytteförband i augusti månad 1678. Slottherren själv, sägs det, lyckades dock rymma fältet och sätta sig i säkerhet hos svenskarna.

En annan av Gieddes gårdar nämligen Maglö tillföll efter konfiskation assessor Nils Nilsson 1660. Även denna gård fick återlämnas till Kristoffer Giedde, som 1663 sålde den till sin svåger Kristoffer Valkendorf. 1709 gick även denna gård över i svensk ägo, då änkan till Jörgen Valkendorf ingick äktenskap med en svensk. Därmed var den gamla Valkendorfsläktens roll i Skåne slut. Gyllebo på Österlen har nämnts förut, som ett av vederlagsgodsen. Även detta gods konfiskerades och lämnades till Fabian Berendts och efter en kort tid till assistentrådet Ehrenberg 1660. Påföljande år den 18 mars fick en av svenska arméns lejda hejdukar, generallöjtnant von Bülow godset som pant för sina fordringar på den svenska kronan.

Den från polska fälttåget bekante fältmarskalken Arvid Wittenberg fick 1660 Axel Urups Belteberga efter konfiskation. Godset återgick senare till Urups syster Anne Beck, som 1668 sålde det till generalguvernören i Göteborg greve Per Sparre.

Niels Krabbes gods Skillinge, Heckeberga, Rydsjöholm och Össjö råkade också i farozonen 1660. Skillinge och Össjö gick då över till Gustav Persson Banér, som emellertid fick lämna från sig sin lättfångna vinst efter fredsslutet. Skillinge återgick till Niels Krabbe och till dennes maka Lisbeth Krabbe vid makens död. Hon gifte sedermera om sig med Herluv Trolle till Snedinge i Danmark, vilken 1669 sålde godset till landshövdingen Augustin Leijonsköld. Össjös ägarlängd blev densamma via Lisbeth Krabbe och Herluv Trolle till Leijonsköld genom köp 1669. Rydsjöholm gick efter konfiskationen över till svenske översten Johan Hård. Så småningom gick även denna gård över till godssamlaren Leijonsköld, liksom Markie gård. Denna gård ägdes av Ove Thott, död 1666. Då hans änka Margrete Rantsov gick i konkurs tillskansade sig Leijonsköld gården för en billig penning, genom lösen av utelöpande skuldsedlar och växlar. Corfitz Trolle var före krigen ägare till Skarhult men strax efter Köpenhamnsfreden 1660 sålde Trolle till Pontus de la Gardie, härtill nödd och tvungen.

Eriksholm, eller som det nu heter Trolleholm, var vid krigets början 1658 tillhörigt Tage Thott, vilken också var ägare till Skabersjö, Verpinge, Barsebäck, Ullstorp, Herrestad och Bjersjöholm samt till dessa gårdar hörande 300-400 bondejordbruk. Eriksholm, som plundrades av svenskarna under "Horns krig", köptes av Ebba Brahe 1660. Den 24 april 1678 lämnades det till svensk-tyske generalmajoren von Buchwald, som erkänsla för hans insatser för Skånes underkuvande.

Riksamiralen Niels Juel erhöll Bosarp genom sitt äktenskap med Margareta Ulfeld, men 1660 konfiskerades även denna gård och överlämnades till greven och riksamiralen Carl Gustaf Wrangel. Efter fredsslutet återgick Bosarp till Niels Juel, som 1665 sålde sin egendom till greve Ludvig Weirich Lejonhufvud. Efter konfiskation under krigen 1658-1660 kom Marsvinsholm i greve Gustaf Otto Stenbocks händer 1660. Efter fredsslutet återgick godset till Christian Urne, för att den 24 april 1678 överlämnas till förenämnde generalmajoren von Buchwald. Beträffande övergången till denne hänvisas till kommande notiser om konfiskationerna av de Thottska godsen under skånska kriget.

De båda godsen Rögle och Kassegård kom i greven och generalguvernören Gustaf Otto Stenbocks händer 1663 genom köp från Jacob Grubbe. Kassegård hade redan 1660 kommit i Gustaf Posses händer efter konfiskation. Henrik Thotts Gladsax, ännu ett av de Bornholmska vederlagsgodsen, överlämnades efter konfiskationen 1660 till den från Karl X Gustavs excesser i Warszawa bekante Matthias Biörnklou. 1662 överlämnades godset med underlydande hemman och möllor till riksmarsken Åke Axelssons två döttrar,

Barbro, änka efter amiralen Klas Bjelkenstjerna och Beate, gift Sparre. Systrarna hade nämligen fordringar på det livländska godset Takelfehr och som ersättning av svenska staten fick de i stället Gladsax.

Svenske sekreteraren Taubenfeldt skulle också ha sin del av den skånska jorden och det gick 1660 ut över Kaj Lykkes och Öllegaard Gyldensterns Ljungby gård, numera Trolle-Ljungby. 1663 övergick godset till ambassadören Petter Julius Coyet genom köp.

Övedskloster konfiskerades och överlämnades 1660 till generalen, greve Kristoffer von Dohna. Efter fredsslutet restituerades godset till sin förre ägare Henrik Lindenov, vilken i december 1666 tvingades sälja såväl Övedskloster som sin andra egendom Svansö till greve Karl Moritz Lejonhufvud till Tjolöholm i Halland. Övedskloster hade redan då månghundraåriga anor, grundat som kanikkloster till premonstratenserorden redan på 1100-talet och betecknades som ett särdeles rikt kloster. I en panthandling från 1563 till Ingeborg Bille uppräknas inte mindre än 113 gårdar. Genom återlämnandet till Lindenov hamnade den svenska rådsregeringen i ett utsatt läge då man lovat von Dohna denna gård. På olika sätt försökte rådet ordna så att von Dohna skulle kunna få "några skånska gods" som ersättning för Övedskloster för att han inte skulle lämna sin svenska tjänst!

Henrik Lindenov var också ägare till Wållsjö, ett av de omtalade vederlagsgodsen som inledningsvis konfiskerades under 1658-1660 års krig. Det gavs först åt generallöjtnanten Nils Båth 1660 för att den 13 mars 1663 överlämnas till överjägmästaren Stoislof som ersättning för innestående lön.

Karl X Gustavs diplomat, den baltiske greven Kristofer Karl von Schlip’penbach, skulle helt naturligt ha sin del av rovet i de nyerövrade landskapen. Inte bara för att han gjorde den svenska kungadiktaturen stora tjänster, utan som extra påtryckningsmedel, kunde han hänvisa till en fordran om 70000 riksdaler, som han kontant lånat till den svenske kungen. För detta fick han den 10 november 1660 såväl Torups som Bosjöklosters stora gods. Påföljande år 1661 fick hans arvingar dessutom Herrevadskloster, som pant för annan "försträckning" till svenska kronan. von Schlip’penbachs arvingar fick senare kungligt samtycke att transportera sina fordringar avseende Torup och Herrevadskloster till Bremens generalguvernör greve Hans Christian von Königsmark.

Torup, Bosjökloster och Herrevadskloster hade innehafts av i annat sammanhang bekante Corfitz Ulfeld. Efter Ulfelds flykt ur Sverige 1660, beslagtogs godsen och "donerades" av nämnda anledningar till von Schlip'penbach, vilken, förutom sina fordringar, även skulle ha ersättning för de restituerade godsen Tommarp och Dragsholm, som svenskarna tvingades återlämna till sina ägare. Ulfeldt förvärvade Torup 1658 av dess förre innehavare Joachim Beck. Det då mer än 400-åriga herresätet prydde Ulfeld upp med stora konstskatter, bland annat gyllenläderstapeter vävda i Danmark under 1500-talet av inkallade holländska mästare. Bytet kom Ulfeld över under sina många raider i det härtagna Danmark under Karl X Gustavs beskydd.

Torup kom under 1680-talet att övergå till en annan svensk-baltisk godssamlare nämligen dåvarande generalguvernören Rutger von Ascheberg, som pant för hans fordringar mot svenska kronan.

Bosjökloster var då känt sedan 1100-talet som nunnekloster under benediktinerorden, stiftat av en skånsk herreman med namnet Thor, som anses ha tillhört den gamla Thottsläkten.

Herrevadskloster var ett märkligt och ansett cistercienser- eller bernhardinerkloster helgat åt jungfru Maria vid ärkebiskop Eskils invigning 1150. Under de första ockupationsåren härskade här som inspektor den i senare sammanhang brutale och beryktade bondeplågaren Sven Erlandsson, vilken om de skånska bönderna uttalade, att de var "skälmar och tjuvar" och att de skulle "utrotas ur landet" och även med andra ord, "det är bättre med ett öde land, än med ett som är fullt med skälmar och förrädare"! Av uttalandet att döma en man i Karl XI:s anda, - en svensk som starkt bidrog till allmänhetens förgiftade inställning till allt svenskt vid den här tiden, - en bland många, många andra. Alnarp, ett av Lunds domkapitels gods, indrogs till kronan och överlämnades 1661 till riksmarskalken greve Gabriel Oxenstjerna. Den 3 april 1679 gick godset i annan svensk hand då majoren Henning Olsen Ankargrip fick den gamla sätesgården jämte en del hemman, som pant för gjord "försträckning" till svenska kronan, allt enligt brev till Ankargrip från svenske kungen.

Det gamla dansk-skånska kronogodset Hjemshult, som vid fredsslutet 1660 övergick i svenskt kronogods överlämnades 1661 till en överste Schönleben, på grund av ett kungligt löfte om 400 dalers årlig inkomst. Förvärvet skulle bestå till dess regeringen lyckats anskaffa annat likvärdigt gods i Sverige. 1671 fick Schönleben ytterligare tre gårdar i Allerums socken och 1673 även gårdar i Viken, Höganäs och Råå och dessutom Hjemshult som ämbetsboning. Även Hammars gård vid Kristianstad överlämnades 1661 som ersättning för lön till en förtjänt man i den svenska ockupationsmakten nämligen överste Borneman. Detta kunde, liksom i det föregående exemplet, ske på grund av Hammars gårds karaktär av dansk-skånskt och senare svenskt kronogods.

Sekreteraren Taubenfeldt kom ju, som vi har sett i det föregående, att få disponera Ljungby gård 1660, men för att Taubenfeldt för framtiden skulle få något mera bestående erhöll han 1661 adelsrättigheter på de kronogårdar han "fått" av Karl X Gustav i Saxtorps socken och upprättade där den nya herregården Tågerup, - och så blev också han försörjd!

Så kommer vi då åter till den i skånska sammanhang så beryktade greven, riksrådet, riksamiralen och riksmarsken Carl Gustaf Wrangel, en praktlysten, slösaktig, fåfäng och ekonomiskt oansvarig "herreman". Från sina höga positioner bevakade han med sitt ha-galna maner den skånska godsfronten, där nu alla av det dåtida samhällets stora, tog för sig utan hämningar.

Den 24 juni 1660 fick Wrangel lämna från sig de restitueraqe godsen Bosarp i Skåne och Ralswik på Rügen. Han såg sig genast om efter ersättning, men på grund av meningsskiljaktigheter i det svenska riksrådet skulle det dröja ända till 1662 innan han fick vad han ville ha. Wrangel var lovad det livländska godset Rappin, som innehades av Per Brahes syster lantgrevinnan av Hessen. Då Rappin inte kunde bli ledigt fick Wrangel i stället Lillö 1662, med löfte att besitta godset till dess Rappin blev ledigt. Genom "donationen" till Wrangel bröts isen vad det gällde att använda de Bornholmska vederlagsgodsen, vilka därefter, i likhet med kronogodsen, kunde bortgivas till sådana som Wrangel och hans gelikar. Att det kunde gå väl för det fåtal skånska adelsmän som avlade trohetsed till svenske kungen 1658 visar exemplet Christian Barnekow, som för sin ed och för att han ställde upp som vicepresident i hovrätten i Jönköping erhöll Lillö som förläning då Wrangel lämnade godset 1664. Efter Christians död 1666 övergick förläningen till sonen Kjeld Kristoffer Barnekow.

Ytterligare tre av de Bornholmska vederlagsgodsen tillföll Wrangel den 9 augusti 1662, nämligen Tunbyholm, Smedstorp och Onslunda, tillsammans med 162 1/2 hemman. Alltsammans som förläning för innestående lön och dessutom Lillö! Samma dag som Wrangel erhöll sina storslagna "gåvor" fick en annan svensk, nämligen riksjägmästaren Axel Sparre, både Svabesholm och Esperöd, i allt 52 hemman som förläning för hans årliga lön.

Ett par månader innan eller närmare bestämt den 18 juni 1662 erhöll en annan skånsk "anpassling" nämligen Ebbe Ulfeld de tre vederlagsgodsen Uddarp, Legeved och Hörby, det sistnämnda i Blekinge. Senare kom Hörby att övergå till en ryttmästare Rappholtz i ockupationsarmén.

1663 bortförlänades ännu ett av vederlagsgodsen, nämligen den uråldriga sätesgården Ingelstad, som den 29 augusti tillföll den lokale ämbetsmannen överstelöjtnant Krister Karlsson Lillienberg, - en i det skånska landskapet illa beryktad bondeplågare. Den gamla sätesgården skulle nu bli ämbetsbostad åt denne, till det skånska hatiske man. Denna gamla sätesgård sätter hävderna i förbindelse med kung Ingel, son till kung Frode Fredegod i Lejre, som levde och verkade på 600-talet. En rad av dansk-skånska adelsmän har under tidernas lopp varit ägare till gården. Från Peder Gøje 1401 finner man namnen Banner, Laxmand, Drefeldt, Lindenow, Bylow, Skeel fram till Gersdorf, som 1660 tvingades sälja egendomen till Fredrik III, för att denne med olika vederlagsgods skulle kunna lösa till sig Danmarks egen ö Bornholm av den svenske ockupanten.

Vi har i godssammanhang förut berört svenske generalguvernören Gustaf Otto Stenbock. Vi har all anledning att på nytt ägna oss åt hans förvärv. Först i sammanhang med ett av vederlagsgodsen nämligen Gersdorffs Billesholm, som han innehade med panträtt från 1663 till 1665. Därefter gick detta gods över som ny pant för fordringar till greve Pontus de la Gardie 1670. Samma år övergick Billesholm till den av svenskarna adlade borgmästaren Bent Philcrona i Helsingborg, som pant för stadens fordringar mot kronan.

1663 lyckades Stenbock köpa Wegeholms gods, sedan dess ägare Iver Mogensen Krabbe avlidit året innan. Här fann Stenbock utmärkta möjligheter att utnyttja sin position och göra svindlande affärer. Krabbe hade på sin tid startat ett stenkolsverk, som dock kom i sådana ekonomiska svårigheter att Krabbes arvingar avsade sig både arv och skulder. Kreditorerna stämdes till möte i Engelholm den 12 januari 1663. Här uppträdde då generalguvernören, genom advokatfiskalen Johan Palm, med en hel rad inlösta gäldbevis i allt en fordran på 10588 1/2 riksdaler. Stenbocks avsikt var att för en billig penning bli egen skånsk godsägare och lyckades delvis. Hans planer kom närmare ett förverkligande påföljande år, då han lyckats förvärva ännu ett antal skuldepapper ur Krabbes konkursbo. Exemplet kan sägas vara typiskt för hur svenska ämbetsmän gick till väga, antingen för att få bort tidigare ägare eller för att på mest förmånliga sätt få till stånd ett "köp". Men denne svensk var inte heller välkommen till sina nya domäner. Hans inspektor klagade nämligen högljutt, att de underlydande bönderna var uppstudsiga och att de varken ville arbeta eller köra för herrskapet.

Då Stenbock ville göra sitt billigt förvärvade gods lämpligt hans ställning lät han under åren 1663-1684 bygga upp Wegeholms slott. Hade han nu förvärvat godset billigt skulle han naturligtvis även bygga billigt. Materialet fann han i kyrkkullen till den så många gånger skövlade medeltidsstaden Luntertun. Här fortsatte Stenbock landsmännens tidigare skövlingar av den gamla staden i det han gratis roffade åt sig de gamla tegelruinerna. Någon tanke på friden i de gamla gravarna ödslades antagligen inte av denne plundringsman.

1663 var sannolikt ett verksamt år för godsköpare Stenbock, ty då förvärvade han även Spanderup med samma tvivelaktiga metoder. I korthet var det så att Jens Mikkelsen innehade panträtt i gården och denna pant lyckades Stenbock lösa till sig för 3 986 1/2 riksdaler, men det var bara en bit på vägen. Spanderup hade förut ägts av bröderna Frans, Patrik, Kristian och Falk Dumbart. De båda förstnämnda sålde sina andelar till Stenbock och så var han ännu en bit på väg och slutligen lyckades Stenbock 1666 att köpa Kristians och Falks återstående delar för 2 452 riksdaler.

Eftersom Stenbock förut innehade både Rögle och Kassegård hade han så snabbt som fram till 1666 tillägnat sig hela trakten söder om Engelholm. Man kan fråga sig om han fick någon tid över att sköta sitt ämbete som generalguvernör, - eller kanske var godsförvärven hans ämbete och att han därför icke fick någon tid över att ta sig an det bestialiska folkförtrycket i Skåneland under dessa tidiga ockupationsår.

Om Stenbock bör ytterligare nämnas, att han vid den här tiden redan innehade Månstorp, som han den 20 september 1661 fått i utbyte mot det honom förut tilldelade Frosta härad! Till det kan sägas, att han förut även förvärvat såväl Vapnö som Morups gods i Halland, - allt i kraft av sitt ämbete och att han var en betrodd svensk i främmande våldtaget land!

Då fru Karen Lykke till Åkarp avled 1665 lyckades en annan svensk "anpassling" under svensk frihet, nämligen danske doktorn Kristian Foss bli ensam ägare till godset. Ytterligare några år framåt i tiden gick Åkarp över till en annan svensk generalguvernör, lika jordhungrig som Stenbock, nämligen Rutger von Aschenberg. 1682 löste nämligen von Aschenberg till sig utelöpande skuldebrev på känt generalguvernörsmanér och kom på så sätt över Åkarp för 6785 daler specie.

Nordskåne var vid den här tiden ett lämpligt område för bildandet av nya sätesgårdar åt makthavarna. Som tack för alla sina uppoffringar och som tröst på sin ålderdom i det härtagna Skåneland, fick överstelöjtnanten Erik Axelsson Hillebard sätesgårdsfrihet på ett och ett halvt hemman i Denningarum 1668. Dessutom erhöll han ugedagsfrihet på fyra och ett halvt hemman och därtill två hemman i Osby. Detta passade bra till de aderton och en halv gårdar han på olika sätt tillskansat sig i Villands härad. Med stor energi och med god näsa för särskilda metoder höll denne man på att "köpa" upp bondejordbruk i de här trakterna allt från 1661 till 1675. - "Köpa" vid den här tiden av utfattiga och skuldsatta bönder var ingen konst. Kunde man inte betala sina utskylder eller skatter fanns det alltid någon svensk tillhands, som välvilligt ställde upp och övertog egendomen genom inlösen av utelöpande skuldsedlar, - gäldenärens talan fördes av ingen.

1670 året efter det generalguvernören Gustaf Persson Banér lämnat sitt ämbete erhöll han kronogodset Hagelöse Ladegård i Skytts härad, som del av innestående lönefordringar på svenska kronan.

Majoren Krusbjörn erhöll Gualöv i Villands härad 1673 och ett par år senare kom han även över Årups gård genom giftermål med en av gårdens döttrar. Då det nya kriget började 1675 tog svenskarna det till intäkt för att fredsbestämmelserna 1658 och 1660 därmed var ur kraft. Vad som kunde konfiskeras kom nu att beslagtas och överlämnas till ockupationsmaktens lakejer. Ursäkten var det nya kriget och där bakom jordens fortsatta försvenskning, samt misstänksamheten mot det skånska folket och de skånska jordägarna. Det framgår också med önskvärd tydlighet genom rikskanslern Knut Kurcks yttrande i rådet 1672: "Man behöver intet göra dem alltför stor ära, ty ju större karl han varit i Danmark, ju mera ont har han gjort Sverige".

Vi har sett att generalguvernören Gustaf Persson Banér förenade sitt ämbete med att från sin position ta över lämpliga godsobjekt. Ett sådant fann han i godset Gärsnäs. Biskop Winstrup i Lund kom emellertid före och köpte godset av fru Kristine Rantsovs arvingar 1666. Emellertid kunde inte Winstrup få fram köpeskillingen och ännu vid skånska krigets början var egendomen obetald. I kraft av konfiskationsbesluten beslagtog Karl XI arvingarnas fordran på Winstrup och överlät den till Banér! Denne försökte därefter lösa ut Winstrup, men trots process ledde det inte till önskat resultat. Banér lyckades emellertid bättre med Kronovall men däremot gick det sämre med förvärvet av Högestad. Köpet gjordes upp 1669, men Banér fråndömdes köpet genom process sedan det visat sig att han inte kunde betala.

Ett annat belysande exempel på hur en jordövergång kunde ske under början av skånska kriget utgör förvärvet av Fulltofta. Det började redan 1668, genom att danske diplomaten Just Hög sålde Fulltofta för Jörgen Krabbes räkning till kamreren i generalguvernementet Niklas Jonsson Cronacker. Cronacker kunde emellertid inte, liksom en del andra svenskar, prestera köpeskillingen. Det drog ut på tiden och så kom kriget emellan som en befrielse för gäldenären. Krabbes fordran på Cronacker konfiskerades av svenska staten och överlämnades till Cronacker! Det var emellertid bara halva köpeskillingen. Den andra halvan betalade Cronacker med en, som det skulle visa sig, helt värdelös växel! Trots detta blev nu Cronacker ensam ägare till Fulltofta utan att ha betalat ett enda öre. Krabbe, som snart insåg att växeln var värdelös, ville ha återgång men fick nej av kamreren. Det hela slutade i process, men inte heller där fick Krabbe någon rättelse. I domen talas det i stället om att Krabbe avsåg att beröva Cronacker Fulltofta! Processen skulle i sinom tid få än värre följder för Krabbe, den blev helt enkelt inledningen till hans undergång och arkebusering på Stortorget i Malmö! Det kunde vara livsfarligt att stöta sig med de svenska makthavarna och det insåg inte Krabbe förrän det var för sent.

Jörgen Krabbes änka Jytta Thott kom senare att av Krabbes släkt i Danmark bli avkrävd summan av den värdelösa växeln 29 000 riksdaler. För att klara detta tvingades hon sälja såväl jord som lösöre! Vi noterar därför, att Jytta Thott fick betala Cronackers manipulationer och att han fick andra halvan av svenska staten, som tack för sina bravader på skånsk jord.

Året före kriget, således 1674, erhöll generalmajoren Bartold de Mortaigne den 18 november kronogodset Säby ladegård eller Säbyholm utanför Landskrona, som del av lönefordringar. Samma år erhöll dessutom de Mortaigne Borrby sätesgård, som en ren "gåva" utan några som helst krav eller betingelser!

Ett bland flera av Thottarnas gods, som konfiskerades under kriget var Skabersjö. Lille julafton 1676 erhöll generallöjtnanten baron Hans von Fersen godset, som gåva av svenske kungen. I sanning en verkligt gentil julklapp det stora godset på Söderslätt. Men säg den lycka som varar beständigt, vid fredsslutet 1679 tvingades kungen ta tillbaka gåvan och återlämna den till rätte ägaren Ove Thott.

Omkring 1170 stiftades i Vä ett premonstratenserkloster, som stadfästes av ärkebiskop Eskil. Omkring eller strax efter 1213 flyttades det till Bäckaskog. Längre fram i tiden lämnades Bäckaskog som kunglig donation av Fredrik II 1583 till Henrik Ramel och vid tiden för skånska kriget innehades det av hans ättling Ove Ramel. Då denne betecknades som landsförrädare då han begivit sig till Danmark konfiskerades godset till svenska staten 1677. Samma år den 2 juni överlämnades den Ramelska egendomen till fältmarskalken Conrad Mardefeldt som "gåva", - och så hade det plötsligt blivit ännu en svensk godsägare i Skåne. 1684 indrogs godset till kronan som reduktionsgods.

Av fruktan för sitt liv övergav således Ramel Bäckaskog, men inte bara detta gods utan också Ugerup. Även detta gods konfiskerades och överlämnades likaledes den 2 juni 1677, som en skänk från ovan till förut omtalade Mardefeldt. Efter fredsslutet övergick detta gods till förut omtalade Christian Barnekow genom köp 1679.

Holger Thotts egendom Sövde blev också konfiskerad 1677. Den 13 december samma år överlämnades godset som "gåva" till den verklige intrigören, landshövdingen Göran Sperling. Bakom det hela finns, liksom i så många andra fall, en historia som speglar den tidens svenskmannaanda. Det förhöll sig nämligen så, att den skånska adel, som vägrat trohetsed till Karl XI, skulle deporteras och landsförvisas till Vimmerby. Den 6 oktober 1677 var utsatt som avresedag. Då bland andra bröderna Knud, Holger och Tage Thott vägrade att låta landsförvisa sig till Småland sökte de sin tillflykt till Danmark. En process inleddes i Malmö mot de tredskande och där fråndömdes de på Göran Sperlings bön både gårdar, gods och lösöre. Eftersom bröderna Thott och även övriga obeedigade var betydande jordägare, blev nu plötsligt ett stort antal gods "lediga" genom att de indrogs till kronan. Sperling fick lön för sin möda, då han utan motprestation erhöll inte bara Thottarnas lösöre, utan också de båda godsen Sövde och Ågerup (Åkarp). Av samma grund erhöll generalmajoren von Buchwaldt Eriksholm (Trolleholm), och Marsvinsholm, vilket har omtalats i det föregående. Det kan nämnas, att Thottarna vid sin flykt från sina gårdar tagit med sig allt de kunnat få löst. Generalguvernören blev på så sätt snuvad på det honom tilldömda lösöret, "alt er borte", som han skrev. Avslutningsvis kan nämnas, att de obeedigades konfiskerade gods tvingades svenskarna återlämna till de rätta ägarna i kraft av Ludvig XIV:s fredsslut i Fontainebleau. Efter Malmöprocessen fick för övrigt von Buchwaldt lämna ifrån sig Marsvinsholm, som våren 1678 i stället överlämnades till generalmajoren Kock von Crimstein, eftersom även denne skulle ha säkerhet för sina lönefordringar, eller som det heter i kungens brev till Sperling, "som igenom Holger Thotts trolöshet vår fisco är tillfallen" (11.12.1677).

I generalguvernörernas rad må vi också ha i åtanke Rutger von Ascheberg, den baltisk-svenske greven och fältmarskalken, som vad det gällde intresset för ägandet av den skånska jorden, gick i företrädarnas fotspår även då det gällde metoderna. Under sin tid i Bohuslän förskaffade han sig där ett ganska försvarligt godskomplex och då han 1680 tillträdde posten som generalguvernör i Skåne, började han intressera sig för de gods som fanns kvar att förvärva. I det avseendet kom några av Thottarnas gods att bli aktuella. von Ascheberg använde sig då av en förut beprövad metod, nämligen att köpa upp utelöpande pantbrev på belånade egendomar. När den dagen inträffade att gäldenären inte kunde klara av sina ekonomiska förpliktelser var "höken" von Ascheberg över dem och gäldenärerna fick lämna vad de hade till det pris godssamlaren bestämde.

Redan under Karl X Gustavs krig i Polen började von Aschebergs intresse för jordförvärv, då han 1656 erhöll två egendomar i Schlockau. Han deltog också i överfallet på Danmark. I januari 1659 fick han Hällerups gods i Halland, som säkerhet för en fordran om 30000 riksdaler på kronan. 1663 fick han som "pension" 35 hemman i olika bohusländska socknar. Dess förinnan hade han fått ärftligt frälse på 16 hemman i Bohuslän och genom inlösen av skuldebrev kommit över de båda godsen Holma i Brastads socken och Torreby i Foss socken samt dessutom 32 ströhemman på olika ställen i Bohuslän. Vänskapen med Karl XI resulterade i en friherretitel samt godset Kastelladegård vid Kungälv och 21 hemman i samma socken Ytterby och därtill 73 hemman i andra socknar i Bohuslän. 1674 tillskansade han sig godset Ström vid Göta älv för en spottstyver om 3 000 daler genom att lösa utelöpande skuldebrev. 1675 kunde han utan vidare betecknas som västkustens störste jordägare. I september 1674 blev han general över kavalleriet och 1675 krigsråd.

Han deltog aktivt i svenskarnas krigföring i Skåne och den 10 augusti 1677 fick han under kungen befälet över den svenska armén i Skåne samtidigt som han utnämndes till fältmarskalklöjtnant. Efter slaget vid Landskrona fick han som "donation" det stora livländska godset Rappin, vilket senare indrogs till kronan.

Bland bröderna Thott råkade särskilt Holger i ekonomiskt trångmål, på grund av de åtgärder svenskarna vidtog mot honom under skånska kriget. På grund härav tvingades Thott att belåna förut omtalade Sövde och Åkarp, hos en köpman i Malmö vid namn Peder Jensen Meyer. De båda godsen blev, som vi sett av det föregående, konfiskerade och bortförlänade, men efter fredsslutet tvingades svenskarna återlämna det de tagit. 1682 löste von Ascheberg Thotts skuldebrev hos Jensen och tvingade sedan Thott att sälja hela egendomen och därtill 19 hemman, 17 gadehus och två möllor för en summa av 24350 daler specie. von Ascheberg avrundade affären med stöd av de likaledes inlösta skuldebreven på Åkarp, att även tillskansa sig denna gård av Thott för 6785 daler specie. von Ascheberg nöjde sig inte med detta. Förgäves försökte han även förvärva Knutstorp och Häckeberga. Jörgen Krabbes änka, Jytte Thott, blev däremot ett lättare byte. Vi har av det föregående med exemplet Fulltofta erfarit, att Jytte Thott hamnade i ekonomiskt obestånd och att hon tvingades belåna Tosterup, som hon fått i arv efter sin fader. Dessa skuldebrev inlöstes av von Ascheberg och med dem i sin hand tvingade han Jytte Thott att sälja Tosterup gods komplex för 15 875 daler smt 1688. Han utökade sina förvärv genom att även köpa den flyktade Corfitz Ulfelds gård i Malmö och då han därtill erhöll kronogodset Torup i Bara härad, som lönepant, kom han under 1680-talet att framstå, som den framgångsrikaste godssamlaren inte bara i Skåne utan i alla de erövrade landskapen.

Från och med 1684 kan man utan överdrift säga att von Ascheberg hade ensam rätt till alla godserövringar i Skåne. Han blev med andra ord en svenske kungens auktoriserade egendomsmäklare, med möjlighet att egenhändigt befrämja godsköp av önskvärda svenska köpare. Grunden var helt enkelt, att alla "sjättepenningar", i kraft av ett kungligt brev, donerades till von Ascheberg! Ville då en köpare bli befriad från "sjättepenningen" måste köpet gå genom von Ascheberg. Var det då en icke önskvärd köpare fick han ingen befrielse från avgiften och så blev von Ascheberg ändå rikare. Ur kungens brev den 9 febr. 1684 om von Aschebergs favörer saxar vi följande:

"- emedan Vi för Vår och riksens tjänst och säkerhet nödigt akte att låta under händer genom en och annan av Våre trogne undersåtare avhandla de danske undersåtare de gods, som de ännu äga och behållit hava uti Skåne, och Vårt råd. . . Ascheberg tilltror sig fuller att kunna komma därmed till rätta och igenom tjänlige medel och utvägar att bringa den ena efter den andra på de tankar att sälja sina gods, eftersom han sig och redan med någre i handel inlåtit haver, men som till ett gott verks desto bättre fortdrivande och befordran icke allenast möda och besvär utan ock medel osparde hållas måste, ty have Vi i nåder gottfunnit att avstå och cedera till honom den sjättepenningens rättighet och avgift, som Oss competerar på de gods, som han således antingen själv tillhandlar sig eller också begår att andre komma till att köpa dem utav de danske, - - -"

Marsvinsholm har nämnts förut och att godset efter fredsslutet återgick till den ursprunglige ägaren Holger Thott. Denne fick emellertid på grund av ekonomiska svårigheter sälja godset 1682 till fältmarskalken Otto Vilhelm von Königsmarck, ett förvärv som passade denne bra eftersom han redan var ägare till Herrestad. Samma väg gick det med Knud Thotts Barsebäck. Efter skånska kriget befann sig även Knud Thott i så miserabla ekonomiska omständigheter, att han tvingades sälja godset till ett par bröder Rosenmark, men då dessa inte kunde betala gick köpet vidare till överauditören Johan Langenhielm och därmed ännu en svensk ämbetsman som godsägare.

Mot slutet av 1680-talet började en ny högadlig svensk godsköpare göra sig gällande i Skåne i form av Karl XI:s betrodde statsman greve Carl Piper. Denne kan i hög grad förknippas med följderna av Jörgen Krabbes tragiska slut. Krabbe, vilken högst osannolikt anklagades för samröre med danska intressen, dömdes till döden av kommissarierätten i Malmö och avrättades på Stortorget därstädes den 16 januari 1678, vilket för övrigt har berörts i det föregående. Bakom dådet att röja Krabbe ur vägen skymtar svenska adelsmäns pekuniära intressen i form av Krabbes gods Krageholm, Högestad, Fulltofta och Jordberga.

Kungens underbefälhavare i Skåne Rutger von Ascheberg tillerkändes vid domen mot Krabbe, med förbigående av dennes efterlevande maka, som esättning för lön, "hele avlen, korn, kvæg, heste, stod, husgeråd och andre møbler, som havde tillhørt Jørgen Krabbe på Krogholm eller andet sted"! En av huvudmännen bakom dådet mot Krabbe hade intressen i form av att till varje pris få hela godset Krageholm i sitt våld. Det skulle dock visa sig, att denne man inte lyckades med det uppsåtet.

Jörgen Krabbes änka fru Jytte Thott, kom, som omtalats i avsnittet om Tosterup, i ekonomiskt trångmål och tvingades att sälja sitt eget arvegods. Detta löste inte hennes problem utan hennes situation ledde ändå till avyttring av såväl Krageholm som Högestad och som köpare uppträdde nu greve Carl Piper. Då säljaren i det sistnämnda fallet var Jörgen Krabbes systerson Jörgen Skeel Due tyder det på, att Pipers förvärv skedde efter det Jytte Thott avlidit i början av 1690-talet. I detta avseende nämns också Pipers förvärv av det närliggande Baldringe.

Mette Sofie Krabbe och hennes make jylländaren Johan Monrad, som avled 1708 respektive 1709, efterlämnade flera stora gods, vilka, på grund av vissa Monrads förpliktelser mot kronan, tvingat honom till belåningar och försäljningar med början under 1690-talet. Makarnas arvingar kunde dock inte hålla kvar resterna av det störtande godsimperiet, vilket ledde till nya avyttringar. Carl Piper köpte i det skedet Björnstorp medan hans syster Kristina Piper köpte Assertorp och Toppeladegård. Syskonen Piper presterade här tvivelaktiga inteckningsfordringar på Björnstorp med 20000 daler smt och på Toppeladegård med 12 000 daler dito, vilka de köpt av en inspektor Sjöholm, som varit anställd på godsen. Efter en segsliten och mångårig process lyckades Piper, trots tvivlen, behålla egendomarna till priset av inteckningarna. Piper till icke ringa grad i sin egenskap av allsmäktig kanslipresident i Karl XII:s regering. Efter det Piperska förvärvet av Heckeberga 1720 kom familjen Piper, att till och med överflygla den tidigare rekordhållaren Rutger von Ascheberg som godsköpare och godsägare här i Skåne. Med detta hade ännu några ganska försvarliga bitar av den skånska jorden övergått i den svenska högadelns ägo. Därmed var också, med några undantag, den skånska adelns roll utspelad i sydskåne.

Efter Knud Thotts död övergick Knutstorp genom köp till amiralen Cornelius Ankarstjerna 1704. Några år innan hade Mette Sofie Krabbes och Johan Monrads gods Svenstorp, via Malmököpmannen Jakob Thomsen Jyde, övergått till svenske överinspektören Stiernblad. Kåseholm till justitipresidenten Gyllenpalm och redan under slutet av 1660-talet Krapperup och Stubberup till Maria Sofie de la Gardie. Om Krapperup kan för övrigt berättas, att då skånska kriget bröt ut såg Krapperups bönder sin chans då deras raseri mot inkräktarna gick ut över de la Gardies herrgårdsbyggnad, som de härjade och plundrade, varför? - Inte för annat än att ägaren var svensk!

Det skulle föra alldeles för långt och dessutom ta i anspråk volym efter volym, om någon skulle relatera allt som hände eller redovisa alla jordövergångarna med deras efterföljande mer eller mindre tragiska konsekvenser. Det som anförts här ovan får inte ses som något annat än spridda exempel i all korthet, för att i någon mån belysa vad som skedde i det här avseendet under dessa för Skånes folk så ödesdigra år. Vi bör ha i minnet, att de svenska myndigheterna grundligt tog sig an denna del av den totala försvenskningen av Skåneland. Redan under inledningsskedet gjorde man upp långa listor över tillämnade förvärv av den skånska jorden, med tillhörande namnförteckningar på passande svenska adelsnamn eller svenska och utländska militärer av högre rang samt höga ämbets och tjänstemän.

Det har antytts att svenskarnas metoder för att komma över jorden i många fall var anmärkningsvärda för att inte säga direkt kriminella. Inom den ramen bör man därför nämna något om den så kallade "sjättepenningen". I Danmark och därmed också Skåneland var det så, att därest egendom eller kapital lämnade landet skulle 1/6-del av värdet tillfalla kronan. Lagen avsåg att hindra danskt kapital att lämna landet. Något lagligt stadgande om det var säljaren eller köparen som skulle erlägga "sjättepenningen" fanns inte. Den 21 februari 1665 beslöt den svenska förmyndarregeringen, att slopa den omtalade "sjättepenningen". Därigenom hoppades man att den dansk-skånska adeln skulle få bättre lust att avyttra sina egendomar.

Om vi därefter går framåt i tiden ända till 1681 skulle den upphävda "sjättepenningen" komma att pånyttfödas under anmärkningsvärda omständigheter. Det så kallade Karlshamnsmötet hölls under augusti månad 1681 och till detta ingav guvernementskamreren Jöran Pihlman ett memorial, med vissa förslag om reformer inom generalguvernementet. Ett av förslagen innebar återinförande av "sjättepenningen" i Skåneland. Beslutet härom fattades också och gavs retroaktiv verkan från den 21 februari 1665, eller från det datum förmyndarregeringen låtit upphäva avgiften! Därigenom avsåg man att komma åt de dansk-skånska godssäljarna, främst i de fall där de svenska köparna ännu inte betalat hela köpesumman. Genom den nya "sjättepenningen" gick svenska staten in och tog "sin" sjättedel av köpesumman.

Sjättepenningsförslaget var värdigt den svenske guvernementskamreren, som karakteriseras som en man med häftigt lynne, hänsynslös ärelystnad och opålitlighet. En svensk i främmande land av stockholmsk borgarsläkt, som tack för sina insatser på Karlshamnsmötet fick adelsskap med namnet Adlersten.

Det hjälpte inte att dansk-skånska godssäljare, i sina klagomål över beslutet i Karlshamn, hänvisade till § 13 i fredstraktaten från Lund 1679, att Karl XI vid undertecknandet även stadfäst förmyndarregeringens beslut den 21 februari 1665 om upphävandet av "sjättepenningen"! Med hänsyn till vad vi erfarit i andra sammanhang om andra bestämmelser och överenskommelser var emellertid det som skedde i stil med vad svenskarna brukade göra. Avtal och överenskommelser var enbart bra om de gagnade dem själv, i övrigt var det bara bläck på papperet.

1689, då man slutligen gått igenom alla köp för uttag av "sjättepenningen", beslöt man, att de svenska köpare som köpt gods i Skåne åren 1665-1672 skulle befrias från "sjättepenningen", eftersom de inte kunde få ut den av de dansk-skånska säljarna. Vi må nu observera, att "sjättepenningen" ej var knuten till viss part säljare - köpare! Att gränsen sattes vid 1672 berodde på att Karl XI då blev myndig. För övrigt ansåg man att säljare och köpare borde ha förstått, att kungen aldrig skulle komma att stadfästa förmyndarregeringens beslut! Bland spåren efter sjättepenningsbeslutet finner vi svenska konfiskationer av egendomar och att "sjättepenningen" efterskänktes de svenska godsköparna. Alltsammans bevis på svenskt godtycke utan motstycke i härtaget land.

Bakom allt som skedde inom den här ramen låg svenska intressen att med alla upptänkliga medel överföra jorden på svenska händer. Om ett jordagods genom köp, arv eller byte övergick från en dansk-skånsk ägare till en annan, gick alltid sjättedelen till svenska staten. De svenskar å andra sidan, som köpte gods fritogs från "sjättepenningen" från fall till fall. Det säger sig självt, att dansk-skånska köpare inte kunde konkurrera med svenska köpare, eftersom de sistnämnda genom den kommande eftergiften av "sjättepenningen" kunde erbjuda bättre köpeskilling. Svenskarna vann ännu en fördel, ty genom bestämmelserna kunde de också dirigera godsköpen eftersom det inte var allom givet att få den åstundade eftergiften. Svenske kungen och hans generalguvernör von Ascheberg fick därmed fria händer att i första hand förse sina gunstlingar. De Bamekowska, Aschebergska och Piperska godskomplexen kan delvis förklaras genom denna omständighet.

Några hänsyn till fredsbestämmelserna 1658, 1660 och 1679, där Skånelands invånare tillförsäkrades angivna fri- och rättigheter, fanns det inte plats för inom ramen för en försvenskning av Skånelands jord. 1682 års riksdag slog i stället fast, att den enväldige kungen, med stöd av fundamentallagarna, hade rätt att "län läna och län återtaga". Ändamålet helgar medlen, och genom beslutet ansåg sig kungen ha fria händer helt oberoende av vad fredstraktaterna stipulerade. Till det kom, att man med avseende på tiden före 1682, kunnat handla som man funnit för gott och efter de mått och steg som gagnade försvenskningsplanerna bäst. Den avtalsbrytande svenske kungen kunde därför med samma enväldiga och diktatoriska makt strunta i 1679 års fredstraktat och retroaktivt införa "sjättepenningen", för att hans "trogne undersåtare" skulle kunna "avhandla de danske undersåtar de gods, som de ännu äga och behållit hava uti Skåne."

"Ja, så är det ju: Rättvisan råder ju till namnet över hela landet, men orätt är det som man gör under det man åberopar den."

Visdomsord från den gammalegyptiske profeten Ipu-wer, ca 2 300 F.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


Vidare till Del 6
© Stiftelsen Skånsk Framtid