Skåneland utan förskoning

av Uno Röndahl

Utgiven 1981
Bearbetad för Internet av G. Hansson
© Stiftelsen Skånsk Framtid

Del 6


KAMPEN OM GÅRDARNA

Ryttarna och bönderna. Svensk inflyttning uppmuntras.

"Ve dig, du fördärvare,
som själv har gått fri ifrån
fördärvet!
Ve dig, du härjare,
som själv har undgått
förhärjning!
När du fyllt ditt mått att
fördärva,
drabbas du själv av fördärvet;
när du har fullbordat ditt
härjande,
drabbas du själv av förhärjning."


Jessaja 33; l.

När såg vi då att vanliga människor fick några förläningar i det svenska herrefolkssamhället i Skåne? Nej, inte förläningar, men även de vanliga svenskarna i ockupations arméns nedre bas fick sin del av den erövrade jorden. Det skånska folket då? Ja, för dem fanns det inget utrymme och någon bit av sitt fäderneslands jord var inte att tänka på. I vart fall inte om de under krigstiden tagit sin tillflykt på Själland, vilket vi kan se av följande exempel. Våren 1681 framförde befallningsmannen i Rönneberga, Onsjö och Harjagers härader förslag om ett nytt pardonsplakat för de till Danmark flyktade bönderna.

Befallningsmannen menade, att de skulle kunna övertaga ödegårdar och sådana gårdar som var besatta av odugliga roteknektar. Kungen avslog dock framställningen med motiveringen, att dessa bönder ändå alltid skulle vara dansksinnade och att han därför hellre såg att landet blev bebyggt av svenskar! Vi har av det föregående erfarit, att åtskilliga svenska militärer fått stora förläningar som ersättning för tjänster eller som pant för "försträckningar". I en del fall fick de disposition över gårdarna som tjänsteboningar till vilka de efterhand kunde lägga andra näraliggande skattegårdar, som de på olika sätt kunde roffa åt sig från den ursprungliga befolkningen. De kunde också överta öde krono och skattegårdar, sedan de rätta ägarna fördrivits, då de inte kunnat underordna sig herrefolkets vilja och makt. Till den här bilden hör även det omänskliga terrorregementet, som de svenska eller inlejda knektarna utövade på den skånska och blekingska landsbygden.

I kampen mellan bönderna och ryttarknektarna om hemmanen ställde sig officerarna på ryttarnas sida och struntade i böndernas klagomål. De civila befallningsmännen kunde inte göra mycket för att rätta till de här missförhållandena. Klagomålen över ryttarnas våldsregemente ökade kraftigt under sommaren 1681. I viss mån var det beroende på att ryttarna tycktes ha fått den uppfattningen, att de civila befallningsmännen ej längre ägde befatta sig med de hemman som var anslagna åt militären. En bidragande orsak till att missförhållandena ökade var att bönderna, av fruktan för repressalier från officerarnas sida, inte vågade klaga på högre ort om sin belägenhet. Officerarnas "otroligt hårda dominium" på landsbygden påtalades vid flera tillfällen under 1680-talet. Detta kan delvis ha sin grund i det förhållande som uppkom sedan överste Karl Gyllenpistol 1681 föreslagit, att ryttarna borde erhålla disposition över de gårdar där de var inkvarterade och bruka dem på det sätt de ansåg bäst. I sitt svar meddelade emellertid Karl XI, att officerarna i fortsättningen ensamma skulle ha disposition över militiehemmanen.

Otroligt många gårdar kom att ruineras genom ryttarnas framfart i det avseendet, att de krävde mera pengar av sina bönder än vad jordeboken utvisade. De vanligen förekommande stölderna av hästar och nötkreatur, som praktiserades från de svenska ryttarnas sida, var ytterligare en orsak till att utblotta de redan fattiga bönderna. Bland raden av nära nog otaliga exempel på vad som skedde kan vi här i korthet redogöra för vad befallningsmannen i Norra och Södra Åsbo anförde mot en ryttare, som försökt driva bort en änka från hennes halva gårdsbruk. Den olyckliga kvinnan försökte förlika sig med ryttaren genom att bjuda honom 16 daler, men det var inte nog för denne knekt i svenska kronans tjänst. På natten överföll han och några andra ryttare förlikningsmännen, då de var på hemväg från sitt värv hos änkan. En av bönderna slogs helt enkelt ihjäl medan den andre lyckades undkomma i nattens mörker. En av änkans söner misshandlades däremot svårt, "så länge de tyckte att han tålde det". Befallningsmannen berättade också, att under kort tid hade tre bönder slagits ihjäl av ryttare och att stöld och plundring hörde till ordningen.

Saken blev inte bättre genom att de brottsliga ryttarna ej fick några straff, eller att de på grund av tidigare förtjänster i den svenska armén benådades. Dessutom skall man ha i minnet, att bönderna alltid var i underläge och att det krävdes osedvanligt vattentäta bevis för att de över huvudtaget skulle bli trodda. Det hela blev till slut en surdeg av hat och revanschlusta. Betecknande är den beryktade översten Lybeckers brev till landshövding Hammarskjöld i Malmöhus län den 29 juni 1665, då han säger: "Det lär väl en gång gå löst. Jag är rädd, att de på en gång på en natt slå mina mesta ryttare och officerare döda, och ehuruväl sådant kunde förekommas, törs jag dock intet taga mig före, efter jag inte vet huru det tydes. Men kommer den ringaste misstanke, sitter jag ej stilla och låter slå halsen av mig och de mina, det må tydas som det kan".

Ju mer vi närmar oss tiden för skånska krigets utbrott kan man ana, att spänningen ökade i kapp med den tilltagande fattigdomen och det utbredda våldet från "de främmandes" sida. Det visar sig bland annat i befallningsmännens rapporter över allmogens "stora obstinathet" mot den svenska överheten. Sommaren 1675 noterade överste Lybecker böndernas motvilja mot hans utsända. I viss mån kan den orsaken sökas i att ryttarna och Lybeckers utsända betraktade sig som böndernas herrar. Att fattigdomen var utbredd bland den skånska och blekingska allmogen vid den här tiden framgår tydligt i landshövding Magnus Dunkels memorial "Angående detta Höfdingedömmetz Nödwändigheeter", varmed avses Blekinge och Kristianstads län. Ur berättelsen, som är daterad den 4 februari 1675, saxar vi nämligen bland annat: "- Efftersom på Landet ähr iblandh allmogen een otroligh stoor armodh, huarigenom icke allenast Landtmannen sitter uthi olägenheet, uthan och sielfue Ryttare eller Dragonerne, som tienna för gårdarna, medh stoor mödha kunna bekomma deras löninger, - -"

Upprorsrörelsen stärkte Karl XI:s uppfattning, att en radikal försvenskningspolitik snarast borde genomföras. Det påtalades också vid mötet med den nye generalguvernören Gyllenstierna i november 1679. En av de följder det skulle föra med sig var att uppmuntra uppsvenska bönder att flytta "ner" för att överta öde eller obesatta gårdar i Skåne. 1682 skrev överste Gyllenstierna till kungen och föreslog, att om ryttarna finge råda och rusta för kronogårdarna i Skåne, skulle detta medföra att landet blev besatt av svenskt folk och så småningom skulle svenskar i stället för skåningar bruka den skånska jorden.

Kampen om den skånska jorden fördes således på olika nivåer. Bakom vad som skedde i den här vägen svävar hela tiden den svenska kungaimperialismens försvenskningsande. Vad det gällde herrgårdarna, fick ju dessutom generalguvernören diktatorisk makt att strypa de skånsk-danska herrgårdarna genom att till exempel inte bevilja dem frihet utanför socknen. Generalguvernören von Ascheberg skrev dessutom till Karl XI, att han trodde sig "igenom tjänliga medel" kunna tvinga den ene efter den andre av danskarna "på de tankar att sälja sina gods".

Detta i sin tur kunde ju ge plats, om inte åt andra så åt de svenska tjänstemännen i generalguvernementet. Vi har ju förut nämnt till exempel Niklas Jonsson Cronacker, men det fanns många andra. En av dessa var guvernementssekreteraren Gilius Giliusson Ehrenberg, en annan tullinspektören Johan Andersson. En tredje landshövdingen Håkan Nilsson Skytte i Kristianstad, som inriktade sig på jorden i Göingebygderna i form av en del gårdar i Sörby, Gumlösa och Färlöv 1666. Påföljande år utökade han sina ägodelar med köpet av Sinclærsholm och Sandby gård med underlydande hemman. Därjämte ett stort antal gårdar i skilda socknar till köpeskillingar som i många fall kan betecknas som rena spottstyvrar. Den i Näsums och Jämshögs socknar så illa beryktade översten Lybecker började 1669 att förse sig med enskilda gårdar. Ordet "köpa" kan i dessa sammanhang ges olika innebörd ty många gånger kunde man utan vidare sätta ordet "tvång" framför.

Bland de högadliga godsuppköparna bör vi inte glömma bort Magnus Gabriel de la Gardie eller Maria Sofia de la Gardie, som till exempel 1667 köpte såväl Krapperup som Stubberup och Tingerups stenkolsgruva.

Under relativt kort tid lyckades således svenskarna komma över den skånska jorden med hjälp av mer eller mindre nogräknade medel. Genom detta kunde också svenskarna skaffa sig "skånska" röster i den svenska riksdagen, visserligen med uppsvenska dialekter - men i alla fall "skåningar" åtminstone till namnet. Under den här tiden kunde den svenska adeln och ämbetsmannaståndet och militären lägga sig till med omkring 55 % av den gamla skånsk-danska adelsjorden. Samtidigt kunde den invandrade erövraradeln dominera riksdagsbesluten i för Skåne angelägna frågor, med åberopande av sin nyligen förskaffade "hemortsrätt". Detta kan anses vara ett av de viktigaste stegen, vad det gällde den svenska kungadiktaturens dråp på den skånska stämman.

Det kan också ses i belysning av en beräkning av det totala hemmansantalet i Skåne, som övergått till folk av "svensk nation". Frånsett kyrkoegendomarna hade under ett par årtionden inte mindre än 52 % av det totala antalet hemman övergått till svenskar. I Villands härad var det ändå värre. Av häradets 524 3/4 hemman ägdes inte mindre än 301 3/4 av svenskar!

Motsvarande exempel på hur det en gång gick till här i Skåneland vad det gäller ägardiskrimineringen kan exemplifieras ända in i vår tid på andra håll i världen. Låt oss som exempel ta det av svenskarna hårt kritiserade Sydafrika. Genom jordförvärvslagarna 1913 privilegierades de vita på det svarta folkets bekostnad så till den grad att all jord med undantag för omkring 7 % kom att hamna i vita händer. Det förde med sig att de svarta afrikanerna blev utstötta i sitt eget land. Sak samma blev förhållandet i Skåneland på grund av att svenskarna arbetade för att ensamma besitta den skåneländska jorden. Historien visar, att svenskarna även i detta avseende var före sin tid! Detta är också en mycket väsentlig del av förklaringen till varför svenskarna till slut lyckades i sitt uppsåt att göra Skåneland till "provinsier a part", vilket naturligtvis även får ses mot bakgrunden av att Skånelands folk, i motsats till afrikanerna i Sydafrika, ej fick något stöd av en världsomfattande folkmening.

Vi har erfarit att i den totala försvenskningspolitiken låg en strävan, att till varje pris uppmuntra inflyttning i de skånska byarna av uppsvenska bönder eller "drängar" och låta dessa ta hand om de lediga gårdarna. Utvecklingen visar att det fanns fog för kungens strävan att låta "nationellt" folk bosätta sig i Skåne, så att landet "blev uppfyllt av dem". Därav kom det sig också, att så småningom kom de uppsvenska representanterna för Skåne i den svenska riksdagen att till och med bli i majoritet. Tala sedan om humanitet, fri vilja eller demokrati, när man för eftervärlden skall rekonstruera den lyckade försvenskningen av Skåneland. Nej, här är helt andra ord och beteckningar nödvändiga och av sådan styrka att de kan vara svåra att återge. I korthet bör emellertid det gå ut på, att det inte bara var fråga om folkdråp i detta ords rätta bemärkelse utan också dråp på det skånska folkets röst, som genom de olika åtgärderna tvingades till tystnad eller som tvångsförsvenskades utan att ha möjlighet att göra sin röst hörd. För övrigt var det ingen som frågade efter det vanliga folkets talan eller det vanliga folkets åsikter. Herrarna, och då i synnerhet de svenska, förde ensamma talan på det sätt som gagnade dem och deras imperialistiska diktatur bäst, allt under det gamla jesuitmottot - "ändamålet helgar medlen".

Vi har nu sett att kampen om gårdarna började redan strax efter Roskildefreden och att den pågick ännu under senare delen av 1600-talet. 1665 delade 300 ryttare bruk med sina bönder och fem år senare var antalet uppe i 400, som delade hela, halva eller fjärdedels hemman. 1680 återupplivades de bestämmelser om ryttarbruken, som var rådande före skånska krigets utbrott. Ryttaren skulle då få tillträda fjärdedelen av kronohemmanet, mot att han höll sig själv med kost och övrigt underhåll. Om bonden dog eller hemmanet på annat sätt blev ledigt fick ryttaren tillträda detsamma utan städja! Om ryttaren önskade sig en egen stuga blev det också böndernas skyldighet att uppföra sådan. I fredstid hade ryttaren själv underhållsskyldighet för huset, medan den under krigstid övergick på bönderna. I olika reglementen 1684, 1689 och 1695 uttalades också önskemål om att bönderna skulle uppföra torp som boställe åt ryttarna eller sventjänarna. I alla skånska socknar finns bevis för att den här ordningen förekommit. I de olika byarna i till exempel Näsums socken finns de synliga bevisen ännu under senare delen av 1700-talet och i lagaskifteskartorna från 1830-talet i form av "Ryttarens åker" - "Ryttarens have" - Svenskingahejan" m fl.

I Blistorps by av Näsums socken fanns två skvaltkvarnar man betalade skatt för 1624. Det skulle tyda på, att arealen var delad på två gårdar. 1671 brukades jorden av Per Jeppsen och Håkan Joensen samt svenske dragonen Tönnis Hane, vilken skulle hålla ett vakande öga på befolkningen i den avsides belägna byn. Hane använde sig tydligen av det vanliga mönstret hos ockupationsarmén när det gällde att stilla sin jordhunger. Bönderna beklagade sig inför skånska kommissionen över att Hane tagit halva byn i sin besittning, - trots att de själva erlagt skatt för jorden samt därtill fogdepengar.

I krigets slutskede (1678) var den lilla byn öde, antagligen bränd av "vedergällare". Vi må ha i minnet, att den låg mitt inne i den värsta motståndshärden långt från "ära och redlighet" och därför ett säkert gömställe för motståndsmännen från Näsum, Jämshög, Vånga och Örkened.

Det finns en rik flora av relationer om gerillamän knutna till skogsbygderna mellan Näsums och Vånga socknar och vidare mot Immeln och Örkened. Kanhända fanns någon av Blistorps byinnevånare i Grönhults gård den 23 juni 1678. Avståndet är inte mer än omkring 8 km fågelvägen. En svensk ryttartrupp hade till den aktuella dagen fått reda på att flera "snapphanar" fanns på gården, vilken noggrant omringades av de svenska människojägarna. Sju av dessa våra sockenbor försökte rädda sig genom en bakväg. Sex av dem lyckades springa den korta vägen till sjön Bäens räddande böljor. På strandkanten sköts en av dem, medan de andra fem, som hunnit ut i sjön, sköts till döds helt försvarslösa i Bäens vatten. Den sjunde lyckades fly en hel mil innan han blev infångad och "caputerad".

Kanhända var detta en episod i Blistorps bys totala ödeläggelse. Andra hade kanske fått sluta sina livsandar i Kastagropen "en liten bit" sydväst om Bäen. Kastagropen sägs nämligen ha varit skådeplats för flera sammanstötningar mellan våra gamla sockenbor och den svenska ockupationsmakten. Det berättas också att på denna sägenomspunna plats har åtskilliga av våra förfäder blivit upphängda med en snara om halsen, därför att de med vapen i hand försökte försvara sin hembygd mot en oresonlig ockupationsmakt.

Av 1680 års indelningsinstruktion framgår, att officerarna skulle erhålla så kallade tjänstehemman i de olika socknarna, - ett av de största kronohemmanen i varje socken. Denna typ av bosättning begränsades genom bestämmelsen att det enbart fick finnas en svensk officer i varje by. Det hör till bilden, att officerarna hade fri disposition över sina underlydande bönder! Skulle officeren själv, mot förmodan, vilja bruka hemmanet ägde han rätt att utan vidare avsätta sina åboar vid städjeårets utgång.

Regements- och kompaniofficerare fingo i en del fall boställen på kronans kungsgårdar. Det inleddes 1688 och utökades två år senare med nya kungsgårdar i Kristianstads län. 1695 ålades bönderna utökade hoveriskyldigheter mot kungsgårdarna. Alla bönder, såväl krono- som skattebönder anslagna till officerarnas boställen och som bodde inom två mil från dessa, var skyldiga att utföra visst antal dagsverken årligen. Tredskade de mot sin skyldighet, utsatte de sig också för risken av bestraffning. Ett exempel från Månstorp visar, att officerarna där lät hämta motsträviga bönder, vilka insattes i förvar på Malmöhus fästning där de tvingades till arbete på befästningsanläggningarna.

Över allt detta som skedde, indirekt frukter av Frankrikes agerande som svensk skyddsmakt under fredssluten i Roskilde 1658, Köpenhamn 1660 och i Fountainbleau 1679, ägde inte det vanliga folket i Skåneland något som helst verkligt inflytande, - deras liv, väl och ve låg helt och hållet i händerna på godtyckliga ockupanter!


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


UTSKRIVNING – DEPORTERING

Skåneländska soldater deserterar. Ödehemmanen ökar.

"Såsom detta landzens jnbyggiare, och serdeles den gemena allmogen, utj senaste krijget vijste een sådan vijdrigheet emoot svänska nambnet och Eders Kongl. Maij:tz staat, som heela verlden bekant är, så har Eders Kl. Maij:tt effter krijget hollet otienligit att bruka något manskap af desse nationer under den svenska milicen, intet utan orsack befruchtandes, att sådant manskap genom des malitieusa deserterande och öfverlöpande till fienden mehra skulle skada än gagna rijket, helst emedan ingen af dhe knechtar, som lijtet för den sidsta fientlige invasionen vore här uthskrefne och monterade, blefve quare vid des compagnier utan antingen genast begofvo sig till fienden eller slogo sig till det lättferdiga snapphane partiet".

Citat ur Rutger von Aschebergs ämbetsberättelse 1693 speglande de utskrivna skåningarnas och blekingarnas inställning till tjänst i den svenska armen.

Ända till sin död visade Karl XI på olika sätt sin misstro mot Skånelands folk. Det framgick med all önskvärd tydlighet av hans bestämmelser om rekryteringen till de skånska kavalleriregementena. Vi kan i det sammanhanget nämna som exempel de så kallade Ramswärds ryttare, som blev upphovet till Skånska Dragonregementet. Ryttarna värvades i Kronobergs län 1676. Några skåningar eller blekingar fanns emellertid inte i det här regementet och förbudet mot rekrytering av opålitliga Skåneländare stod sig länge. Ännu 1688 bibehölls strängt kravet på att ryttarna skulle vara av svensk börd. Fortfarande var befolkningen, särskilt i norra och östra Skåne samt i Blekinge, prodansk och ännu pågick flykten till Själland, där en hel del lät värva sig i den danska krigsmakten.

Ett sätt att eliminera missnöjda och uppstudsiga element var gammalt och beprövat. De drabbades av utskrivningarna till svenska armen på andra sidan Östersjön, där de insattes i minoritetsavdelningar. I minoritetsavdelningar därför att i annat fall riskerade man, att skåningarna skulle vända sina vapen mot svenskarna i stället för mot svenskarnas "fiender". Åtskilliga exempel visar också de skånska och blekingska soldaternas lust att vid första bästa tillfälle desertera. Befann de sig i Tyskland, var inte vägen till Danmark så lång och oftast gick det den vägen.

Just på grund av den sista omständigheten kom flertalet av de utskrivna att hamna i Baltikum. 1666 sändes exempelvis 600 man till Estland och Livland, vilka haft hemortsrätt i Skåne, Blekinge och Halland. Soldater av "svensk nation" blev de aldrig. Många flydde till Ryssland eller slog sig ner i de estniska och livländska skogarna eller gömde sig hos bönderna. Några blev till och med borgare i städerna och så goda est- och livländare, att de i sinom tid skulle komma att vägra stöd åt Karl XII:s arméer då dessa fortsatte sina plundringståg i Baltikum. Än i dag finns det såväl i Estland som i Lettland och Litauen ättlingar till patriotiska skåningar och blekingar, som valde att befria sig från den karolinska armén.

Helt klart är att soldattjänsten i den svenska armén inte sågs med blida ögon i de skånska och blekingska skogshäradena. Utskrivning till svensk krigstjänst var detsamma som dödsdom, och drabbade i första hand de yngsta och fattigaste eller de som av olika anledningar ansågs som opålitliga. Dessa ställdes inför uttagningsnämnderna, där den svenska kronan representerades av en svensk officer och av kronans länsman samt rotemästaren och hans bisittare, - de rikaste bönderna i socknen. De uttagna isolerades på platsen. Vakter i svenska soldatuniformer slöt upp med skjutklara vapen. Likt boskap på väg till slakt föres så skaran under bevakning till förläggningsplatserna. För att förhindra rymning kunde det till och med hända att offrens händer bakbands, varefter de ställdes upp på led och sammankopplades med ett gemensamt rep. Färden kunde börja, ingen kunde nu undkomma. De flesta lämnade för alltid sin hembygd, ständigt under uppsikt av den svenska överhetens knektar, för att via en utskeppningshamn överföras till ett okänt land på andra sidan Östersjön och för att gå i strid mot ett folk, som var i samma belägenhet gentemot svenskheten som de själva var!

Följderna för dem som lyckades fly innan de nådde utskeppningshamnarna, och de var inte få, - ja, något annat än flykt fanns inte. Det betydde, att de från och med flykten var fågelfria och fredlösa i sitt eget land. Att de utsatte sina anhöriga för ständiga husrannsakningar och trakasserier. Annan tillflyktsort än de djupa skogarna fanns inte för rymlingarna och om de anträffades väntade dem ett plågsamt bestialiskt dödsstraff! Allt för att de inte ville bli soldater av "svensk nation" i annat härtaget land.

De som inte lyckades att fly var den kontingent utskrivna, som under befäl av översten Clemens Gubbenhielm överfördes till Pommern före skånska kriget. En del av dem lyckades efter överskeppningen trots allt att fly, då avståndet till Skåne inte var så stort och till Danmark var det ändå närmare. Rymningarna ökade i sådan grad från förbanden i Pommern, att man från svensk sida fick se sig om efter en annan deporteringsort.

Gubbenhielms efterträdare Barthold de Mortaigne fick därför order att överföra de skånska soldaterna till Livland, "på det att tillfälle. att rymma måtte dem så mycket bättre därigenom bliva betaget". Men då kriget brutit ut och den danska flottan behärskade Östersjön fick man ta vägen över Skåne och Sverige.

I juni 1676 hade de hunnit till Kristianstad där styrkan skulle förstärkas efter nya utskrivningar i Göingebygderna. Förbandet uppgick därefter till 550 man. Karl XI retirerade som bekant mot öster efter danskarnas landstigning vid Råå. Upproret mot svenskarna spred sig lavinartat i skogshäraderna i Skåne och Blekinge. Under de omständigheterna var närvaron av ett fientligt skånskt regemente inom fästningsmurarna i Kristianstad livsfarligt. Överste Mortaigne fick också order att genast marschera norrut mot Sverige med sitt halva tusental fientliga göingar, villändare och blekingar.

Överstelöjtnanten Gustaf Fleetwood ledde den vågsamma marschen mot norr via Broby, Osby och Loshult. Ett "svenskt" regemente på väg till Baltikum under bevakning av svenska trupper!

På grund av rymningsrisken fick transporten ske endast under dagtid. Före mörkrets inbrott skulle kvarter vara intaget med nattlig bevakning av svenska officerare och soldater, "eljest torde alltför många av skåningarna praktisera sig undan", som det hette. Trots de rigorösa säkerhetsåtgärderna lyckades ett hundratal man rymma redan första dagen. Man var ju ännu i sitt hemland och visste vad som väntade. Baltikum var ett okänt begrepp långt i fjärran, varifrån ingen återvändo fanns.

De skånska och småländska skogarna var vidsträckta vildmarker. Där hade svenskarna ingen makt och befolkningen stod på rymmarnas sida. Det gällde bara att välja rätt tillfälle så man kunde undgå en svensk kula i ryggen. Resterna av det skånska förbandet nådde så småningom svenskarnas högborg vid Mälarens utlopp och vid julen 1676 var de framme i Riga. I sin berättelse till krigskollegium uppgav Fleetwood om transporten, att av det förband som avtågade från Kristianstad i juni återstod enbart 230 man. 282 hade deserterat medan 33 man hade avlidit i Livland, resten noterades som saknade. Efter nya deserteringar i Livland över till de ryska styrkorna, uppdelades resterna av skåningarna på olika garnisoner på sådant sätt, att de alltid var i minoritet gentemot svenska och finska soldater och genom det kunde också bevakningen alltjämt fortsätta.

Ingen av dessa skånska soldater, som representerade ett stort antal socknar i Skåne, fick återse sitt skånska fädernesland. De överlevande integrerades med tiden i det livländska samhället som timmermän, skomakare, tunnbindare, mjölnare med mera. En del ingick äktenskap med livländska flickor ooh bildade nya skånsk-livländska familjer. Andra hade fått lämna hem, familj, hustru och barn i Skåne och Blekinge, vilket betydde skilsmässor som kom att vara livet ut, under tvånget att på bästa möjliga sätt anpassa sig efter den bittra nödvändighetens lag.

Kanske någon av dem kom att hamna i fästningen Nyenskans i Ingermanland. Där höll skåningarnas närvaro på att ta en ända med förskräckelse, då de hotade att skära halsen av sina officerare och överlämna fästningen till ryssarna!

Utskrivningarna fortsatte även efter skånska krigets slut. Så till exempel utskrevs skånska soldater avsedda för en hjälpstyrka till Holland som svenskarna utlovat 1688. Kungens motiv för denna och liknande utskrivningar var, att då kunde lika många svenskar stanna i Skåne! Under dessa utskrivningar begicks det svåra övergrepp av den svenska militären, med ty åtföljande motstånd från befolkningens sida. von Ascheberg uppgav i en skrivelse till överstarna Gyllenstierna och Gyllenpistol den 27 november 1688, att många övergrepp förekommit och att åtskilliga skåningar flytt över gränsen till Småland, medan andra gömt sig i de skånska skogarna. Majoren Lars Gyllenpamp noterade i oktober samma år, att allmogen i Skåne endast med största tvång kunde förmås att taga krigstjänst.

I slutet av oktober marscherade de utskrivna soldaterna mot Göteborg under befäl av den beryktade överkrigskommissarien Sven Erlandsson Ehrenflycht. Styrkan bestod huvudsakligen av, som man sade, "lösdrivare", och "obstinata bonddrängar". Trots sedvanliga säkerhetsåtgärder med marsch under dagtid och nattlig bevakning i kvarter, lyckades en stor del att rymma innan de kom fram till Göteborg. von Ascheberg skrev till kungen om den föreskrivna bevakningen, "eljest torde alltför många helst av skåningarna praktisera sig undan".

Allt som skedde i den här vägen var en utomordentlig värdemätare på vilken försvarsvilja de härtagna i Skåne och Blekinge hyste, när det gällde att bära vapen för sina förtryckare. Det är också en av förklaringarna till det våldsamma folkupproret i Skåneland under dessa ödesdigra decennier, ty någon annan utväg än att ansluta sig till de talrika friskytteskarorna eller enrollera sig i danska armén fanns inte. Och som sagts, genom att skicka ut tvångsutskrivna från Skåneland kunde man i stället låta den svenska militären stanna i Skåne, "riket till icke ringa säkerhet".

Upptagandet av de talrika ödehemmanen ingick som ett särskilt instrument med avseende på utskrivningarna. Sålunda utfärdade Karl XI order om utskrivningar i Skånelandskapen den 26 november 1679. Av plakatet framgick, att en rote om sex bönder skulle uppodla ett ödehemman i stället för att uppsätta en man till krigstjänst. Påbudet drabbade de utarmade bönderna synnerligen hårt och blev genast oerhört impopulärt och svenska regeringen tvingades upphäva detsamma något år efter Gyllenstiernas död.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


"SEGRARENS LIVRE"

Inledande försvenskningsåtgärder 1658. Malmö recess 1662. Universitetet i Lund 1668 - ett led i försvenskningsarbetet. Ny försvenskningskommision tillsätts 1669.

"Uniformiteten skrider
genom Skånes bygder fram
och betyder tunga tider
för det folk av Danas stam,
som skall tvingas till att glömma
bort sitt eget modersmål
och till dräggen därmed tömma
smälekens och smärtans skål.
Se, med stöd av maktens stämpel
stiger denna hejduk på
utan krus i hem och tempel,
ja, till varje minsta vrå
kommer han för att befalla
att, så snart som så kan ske,
skola hädanefter alla
bära segrarens livré,
och det gamla skall förstöras,
ja, varenda stackars stump
skall förstås oskadliggöras
liksom smittofarlig lump.
Outtröttlig i sin strävan
är han, tyranniets tolk,
och av obeskrivlig bävan
uppfylls hela Skånes folk,
herdetjäll och bondeboning,
ja, varenda husmansvrå,
ty man märker, att förskoning
kan man icke vänta på.
Visst finns vilja till att strida,
om det funnes vapen blott,
men att tiga still och lida
är den vapenlöses lott.
- Så fortsatte sorgesagan
genom många mörka år,
medan vånda och veklagan
ständigt spordes i dess spår,"


Ur Anders HedvalIs epos "Törnekransen".

I flera olika sammanhang har i denna berättelse betonats, att en gammal nationalgemenskap totalt styckades sönder genom Roskildefördragets pennstreck. Det totala avstyckandet måste i första hand ses i sammanhang med att Skånelands kulturella gemenskap med sitt moderland, icke längre fick lov att förekomma. Detta gällde också de övriga gemensamma banden mellan de båda landsdelarna i formerna av inomnationella gemenskaper som kyrkoordning, världslig lag och det invanda livsmönstret till sådana institutioner.

Roskildefördragets humana regler för folket i de östansundska landskapen skulle ju för framtiden garantera folket angivna fri- och rättigheter. Eftergifter, - som de svenska fredsunderhandlarna förband sig till genom sina namnunderskrifter på dokumentet. Förut har i olika sammanhang betonats svenskarnas svekfulla sinnelag mot de svagare, mot de besegrade och mot ingångna avtal. Åter en gång skulle denna svenska svaghet läggas i då öppen, men sedermera förtigen dager.

Den 26 februari 1658 undertecknades fredsurkunden, men redan efter sjutton dagar förordnade den svekfulle svensk-tyske kungen, att de skånska landskapen skulle "bliffwa provinsier a part"! Den 9 mars 1658 anlände svenske kungen till Malmö, där han högtidligen hälsades välkommen på isen utanför Strandporten av stadens myndigheter. Han bodde kvar i staden hos rådmannen Jörgen Ancher till den 15 i samma månad. Avresedagen bekräftade kungen stadens gamla privilegier samt utfärdade han en instruktion för den särskilda kommission som skulle ordna förhållandena i Skåne, Blekinge och Halland. Den gick ut på, att dansk lag, sedvanor och kyrkoordning endast skulle få bli rådande tills vidare!

Det svenska riksrådet godtog utan invändningar kungens förslag i frågan om inkorporeringen. Till yttermera visso beslöt utskottsmötet i Göteborg samma år, representerat av de fyra stånden, överlåta åt kungen att fatta beslut i frågan. Prästerna och borgerskapet förenade sig i ett gemensamt uttalande för inkorporering, såväl vad det gällde svenska sedvänjor, som lag och konstitutioner, inklusive svensk kyrkoordning och svenskt ceremoniel. Kungen hade fått som han ville, nu gällde det bara att invänta den lydiga riksdagens svar på den väckta uniformitetsfrågan. Vad folket i de erövrade landskapen tyckte eller tänkte det behövde inte denne maktfullkomlige despot ta någon som helst hänsyn till!

I samband med svenskarnas nya erövringskrig mot Danmark på hösten 1658 kom försvenskningsplanerna för Skåneland i ett nytt och mera fördelaktigt läge. Dels var ju Roskildefördraget nu ur kraft och dels flyttades den storsvenska gränsdrömmen från Öresund till Bälten. Kungen bestämde sig nu för att göra allvar av sina försvenskningsplaner i Skåneland. I september 1658, en månad efter det nya kriget, kom det första budet då kungen dikterade för sitt riksråd: "Är dhet nu bästa tijdh att bringa Skåne till conformitet med Swerige att icke hafua stat in statu, nu foogh med dhem". Det var ord och inga visor, men det kom att inträffa en sak som erövraren inte räknat med, - kriget på Själland gick inte som det var tänkt, utom vad det gällde att skövla landet på konstskatter och därför kom försvenskningsprogrammet att ännu en gång fördröjas eller i vart fall ställas på framtiden. Svenskarna fick ju ånyo bekväma sig till att bekräfta de fri- och rättigheter Skånelands folk erhållit vid det tidigare fredsslutet och genom freden i Köpenhamn 1660 till och med i utökad form.

I november 1660 gjorde prästerskapet i Lunds stift en framställning till förmyndarregeringen "att dhe måtte få biltwa wijdh den danske ordinantien, recessen och andra documenter". Härmed avsågs den skånska kyrkolagen, given av de båda kyrkliga stormännen i Lund, ärkebiskop Eskil, 1138-1177, och hans efterträdare Absalon, ärkebiskop från 1177. Eskil var för övrigt den förste nordiske kyrkofursten med europeisk ryktbarhet. Absalon, grundaren av Köpenhamn, mäktig och omstridd ärkebiskop och statsman.

Efter framställningen förklarade svenska regeringen, att fredstraktatens bestämmelser om de skånska landskapen skulle iakttagas. Uppenbarligen förutsåg den svenska förmyndarregeringen utrikespolitiska konsekvenser, främst från dansk sida, om man nu öppet bröt mot traktatens bestämmelser om skånsk självbestämmanderätt. Från officiellt håll förväntade man sig i stället, att de erövrade provinserna själv skulle ta initiativet att inleda en försvenskning på olika områden. Detta skulle självfallet bli betydligt lättare att försvara inför omvärldens befarade reaktioner.

Med den andemeningen sammankallade den av svenskarna tillsatta skånska kommissionen en skånsk lantdag i Malmö under september månad 1662. De svenska kommissarierna, under ledning av riksrådet och generalguvernören Gustaf Otto Stenbock, uppdrog här vissa riktlinjer för de skånska ständerna genom önskemålet, att ständerna skulle "förbinda sig med Swerigis crono och detz ledhamöter, incorporera sig med dem och så mycket möijeligit lämpa sig effter deras constitutioner, lag och stadgar"! I princip sade ständerna jaså till det framlagda förslaget. Adeln uttryckte det på följande sätt: "Ridderskaph och adelen blifva vidh sitt ståndh och vyrde och vidh the immunitetet och privilegier, som the af ålder niutet hafva, så vijda the icke strida emooth Sveriges fundamental lagh och stadgar och dess välfärdh och interesse;" Prästerskapet uttalade för sin del: "Belangande clericiet och thet andelige ståndet, så förblifver thet sammaledes vid sin respect och heeder och vidh the stadgar och ordinantier sampt lofligit bruuk och sedhvana, them och theras ståndh och kyrckioväsendet angående, som the här till öfvat hafva".

Borgarståndet menade för sin del att man var bäst betjänt av att behålla den gamla kyrkoordningen. Biskop Peder Winstrup ställde sig på samma sida. I sin egenskap av prästerskapets ordförande uttalade han sålunda, att den danska "Ordinantian" skulle hållas "stricte" och "punctuellement" (efter bokstaven). Sedan högadeln tagit makten i Sverige efter Karl X Gustavs död, hade Winstrup börjat inta en avvaktande hållning i försvenskningsfrågorna, vilket så småningom övergick i direkt motstånd, då han ville hålla sig till Roskildefördraget.

Det säger sig själv att den stora massans representanter på lantdagen, särskilt utvalda "beskedliga" bönder, en från varje socken, inte hade några möjligheter att föra folkets talan. Av mötets slutakt, mera bekant som Malmö recess den 18 september 1662, framgick således, att prästerskapet fick behålla hävdvunna "stadgar och ordinantier". Anmärkningsvärt kan vara, att prästerna själva syntes ha företrätt en annan mening, vilket kan spåras i ebjudandet att de kunde "förenas så mycket möijeligit är medh presterskappet i Swerige odh theres privilegier, seder och constitutioner, att een lijkformigheet uthj kyrkio regementet och ceremonier" framdeles kan upprättas. Särskilt detta uttalande var handskar som passade Stockholmssystemet perfekt och det skulle också få vissa följder i framtiden, då den svenska regeringen kunde åberopa passande avsnitt ur recessen, som förslag från de skånska ständerna.

Malmö recess var och är ett viktigt dokument för Skånes invånare, eftersom besluten i sak grundar sig på Roskildefreden 1658 och Köpenhamnsfreden 1660. Genom besluten sammanjämkade man de skånska ständernas rättigheter enligt fredstraktaterna med den svenska lagen. Besluten undertecknades av alla besuttna och närvarande adelsmän på egna eller andras vägnar. De andra stånden representerades av fullmäktige från domkapitlet i Lund, stiftets prosterier och städernas magistrater.

Den svenska riksdagen stadfäste den danska kyrkoordningen för Skåneland genom beslut 1664, tydligen på grundval av fredstraktaten och Malmörecess och med signum av den dåvarande förmyndarregeringen.

Biskop Winstrups förhållande till den förste generalguvernören Stenbock utsattes inte för några direkta friktioner. Annorlunda blev det då Gustav Persson Banér 1664 kom att tillträda generalguvernörsposten. En stridsfråga uppkom genast och det gällde tillsättningen av präster. Winstrup försökte, liksom förut, att med förbigående av hugade svenskar, tillsätta de lediga pastoraten med skånskfödda prästmän. Banér fann sig därför föranlåten att 1666 meddela regeringen, att biskopen genom detta satte sig över både lag och recess. Guvernören kände sig förbigången då han inte fick något att säga till om i andliga frågor, "den mand er besvärlig och bliver daglig mere och mere besvärlig at haandtere", klagade Banér. Recessen hade föreskrivit, att ungdomen i de skånska landskapen skulle studera vid svenska skolor, men någon större entusiasm för detta diktat visade sig inte.

Banden med Danmark var ännu påtagliga och avståndet till det svenska lärdomssätet Uppsala långt och för de flesta oöverkomligt. Detta bör ha varit en av anledningarna till inrättandet av det nya universitetet i Lund, vilket högtidligen invigdes den 28 januari 1668. Den största anledningen för tillkomsten var med säkerhet ändå den kommande totala försvenskningen, ty syftet med denna läroanstalt bidrog till att försvaga och på sikt helt eliminera, de kulturella förbindelserna mellan Danmark och dess gamla östansundska landskap. Banden till det gamla moderlandet skulle slitas av sina egna!

Dirigenten bakom universitetsbesluten 1665-66 var en av försvenskningens mest energiska förespråkare i regeringen, nämligen Magnus Gabriel de la Gardie. Svenskarna svävade inte i okunnighet om den skånska befolkningens inställning till ockupationsmakten. Hotet om dansk invasion och uppror från befolkningens sida mot de påtvingade herrarna var påtagligt. Det gällde därför att på olika sätt bereda marken för en målmedveten försvenskning. Förmyndarregeringen tog på nytt upp denna fråga med 1668 års riksdag, då man framhöll att det skulle vara mycket värdefullt, om man kunde nå likformighet i kyrkligt hänseende mellan de erövrade landskapen och Sverige. Det framtida genomförandet skulle dock anstå till dess den minderårige kungen blivit myndig.

1669 tillsattes därför en ny kommission med hemliga förhållningsregler. De tre kommissarierna, generalguvernören Gustaf Persson Banér och riksråden Claes Rålamb och i annat sammanhang icke obekante edkrävaren Johan Gyllenstierna, skulle undersöka eventuella danska stämplingar i Skåneland och om de skånska ständerna var pålitliga mot sitt nya hemland. Kommissionen skulle också undersöka möjligheterna för införandet av kyrklig uniformitet, eventuellt i formen av någon sorts kompromiss, som skulle göra det lättare att få igenom frågan med de skånska ständernas samtycke.

Under den därpå följande skånska lantdagen i Malmö, som tog sin början den 3 december 1669, intog adeln och borgarståndet en försonlig hållning till de framlagda kraven på kyrklig uniformitet. Prästerna avvisade emellertid förslaget i vissa delar, medan böndernas representanter helt enkelt deklarerade, att de ville behålla den gamla danska kyrkoordningen. Trots övertalningsförsök vek inte bönderna från sin ståndpunkt. Ändå beslöt lantdagen den 23 december 1669, att bifalla regeringens förslag om gemensam kyrkoordning för Skånelandskapen och Sverige. Vi kan vara helt övertygade om, att beslutet ingalunda var förankrat hos folket, - den stora massan i Skåneland. Detsamma dikterades i stället av en liten skara utvalda "anpasslingar" och mot böndernas protester, oaktat dessa med moderna mått mätt får anses ha representerat majoriteten av Skånelands invånare.

Det var vare sig första eller sista gången makthavare av "svensk nation" struntade i det skånska folkets röst!


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


FÖRSVENSKNING TILL VARJE PRIS

Beslut om radikal försvenskning genom hemliga riksdagsbeslut 1678. Gyllenstiernas politik i Skåneland. Kyrklig försvenskning utan folkets hörande 1681. Karlshamnsmötet 1681. Svenske kungens olagliga och ensidiga ogiltigförklaring av Skånelands självbestämmanderätt. Folkets motstånd till försvenskningen.

"Gyckelspelet I Lund har biskop Winstrup gått ur tiden,
och efter stormarna på tidens hav
har han fått ingå i den stora friden
och vilar nu högtsalig i sin grav.
En viss person från mörka smålandsskogen
har nu begåvats med hans biskopsstav,
och här har Karl den elfte fått en trogen
och trägen exekutor av sitt krav,
att skåningarna skola obönhörligt
i grund försvenskas efter given norm
och därför ock, så snart som det är görligt,
begagna svenska språkets uniform.
Nu ärnar alltså kungen bryta eden
till Skånes folk, som dock av honom fick
högtidliga försäkringar för freden
om okränkt språk och lag och kyrkoskick.
Herr exekutorn far dock fram försiktigt,
ty han är slängd i slug diplomati
och finner det för skams skull vara viktigt
att arrangera ett slags komedi,
vari han själv, och detta är premissen,
fungerar som en skicklig regissör
och till på köpet, gömd bakom kulissen,
som en i allo sakkunnig sufflör
för Tornaprosten, som med kraft kreerar
sin Judasroll som biskopens agent.
Med lock och pock och pondus agiterar
den uslingen på prästernas konvent
för att i enlighet med biskopstricket
förmå dem till att bedja – högst genant –
om uniformitet i kyrkoskicket
med svenska kyrkan, sagolikt men sant.
Och han är outtröttlig i sin strävan,
där hotet är hans bästa argument,
och mången ämbetsbroder fylls med bävan,
ty var man vet ju, att han är agent
för höga överhetens intensioner,
och bispens plan slog heller icke fel,
ty alltför många voro visst pultroner
i detta avskyvärda gyckelspel."


Ur Anders Hedvalls epos "Törnekransen".

Med all önskvärd tydlighet visade det skånska folket var sympatierna fanns då skånska kriget kom 1675. Stora delar av befolkningen reste sig mot sina förtryckare. En av försvenskningens apostlar, generalguvernören Fabian von Fersen bekräftade upproret i en skrivelse i början av 1677, då han beklagade sig över att största delen av den skånska befolkningen gjort sig skyldiga till trolöshet mot den svenska kronan och allmogens "ringe observance på sin eed ooh plicht" mot kungen och riket. Han konstaterade även, att prästerna inte utgjorde några undantag i detta avseende och att man därför för framtiden borde tillsätta svenska präster i de lediga tjällen, således särskilt utvalda "män af swenske emedan dee hoos församblingarna mycket förmå uthi sådane saker at uthrätta". Liknande tankar hade von Fersens underlydande, landshövding Magnus Duréel i Kristianstad, anfört i sin till kungen lämnade berättelse över tillståndet i Blekinge och Kristianstads län den 4 februari 1675, då han i artilkel 8 skriver: "Vthi underdånigheet påminnes att till landzens säkerhet Fogdhar och Heijderijdare i ortten tillsetties af infödde Suenske och icke Danske nembligen på andre sijdan födde; efftersom sådane weeta Landets Situation och alla Lägenheeter, och widh ofredelige tijdher kunde giöra Skadha;"

von Fersens tanlkar fann gehör hos pfalzgrevens efterföljare på den svenska tronen. Det var ju precis den mening han själv företrädde och som han skulle komma att ha ända till sin död, - den inställning han ärvt av sina dagars upphov att de skånska landskapen skulle "bliffwa provincier a part". Till den ändan kom svenskarna att redan under det pågående kriget (1675-79) i hemlighet fatta avgörande beslut om införandet av fullständig uniformitet efter det väntade fredsslutet.

Dessa signaler om en radikal försvenskning förespråkades av kungen och Johan Gyllenstierna inför riksdagen i Halmstad 1678. Där spikades också ett hemligt program för vad detta skulle innebära. I korthet gick det ut på,

Bakom besluten låg svenskarnas erfarenhet av det pågående kriget, vilket visat att den skånska upprorsrörelsen, på ett mycket konkret sätt, demonstrerat nödvändigheten av en djupgående försvenskning. Till och med så djupgående att det skånska folket skulle förlora sin historiska identitet. Den visade opålitligheten gick genom alla samhällslager. Det var inte bara adeln, utan framför allt präster och bönder som visat var man ville höra hemma. Allt detta ledde också till att de skånska ständerna utestängdes från riksdagen i Halmstad! Motiveringen var att "de vid dessa krigstider sig således anskickat hava, att den trohet hos dem icke kan förmodas, vilken av ständerna erfordras" .

Här således ytterligare ett exempel på hur svenskarna gick till väga. När det gällde egna skånska angelägenheter utestängde man de skånska representanterna! Man kunde ju därefter besluta som man ville, eftersom den befarade oppositionen tystats genom utestängningen. Med andra ord, ett talande exempel på hur den svenska kungadiktaturen handskades med folket i härtagna länder.

På grund av vad som sålunda beslutats utfärdade kungen en instruktion för generalguvernören från sitt fältläger på Ljungby gård den 7 december 1678. Med hänvisning till sin befallning under våren 1678, som kom att återspeglas i riksdagsbesluten, föreskrev kungen, "det under handen skulle sökas, att i dessa provinser kunde introduceras de uti Sverige vanliga kyrkoceremonier samt ungdomen undervisas i svenska språket - - -" Med avseende på den världsliga lagen angav han att generalguvernören väl kände till "Kungl. Maj:ts därom fattade intention och lär fördenskull så begå, att inbyggarna själva få hug till en likhet uti detta fall med Kungl. Maj:ts undersåtar i Sverige".

De kungliga diktaten angick varje enskild människa i Skåneland och skulle för många betyda dramatiska konsekvenser och uppenbar samvetsnöd. De gamla hävdvunna och välbekanta böckerna fick inte längre användas. Kyrkopsalmerna, som sjungits i generationer, skulle ersättas med nya och bibeln skulle läsas på svenska. Klockare och präster skulle inte längre tala folkets språk och den gamla danska prästdräkten skulle utmönstras mot den svenska. Men allt skulle ju inte genomföras på en dag. Den sluge kungen avsåg med sina intentioner att gå varligt fram, för att på olika mer eller mindre ljusskygga sätt förmå skåningarna, att själva ansöka om likhet med Sverige. Gick inte det skulle man i sinom tid ta till hårdhandskarna med införandet av diktaten.

Inom den här ramen bör det betonas, att svenskarna utan samvetsnöd undertecknade freds- urkunden i september månad 1679, vilken bland annat föreskrev förut omtalade fri- och rättigheter för invånarna i de skånska landskapen. Det kunde man således göra utan samvetsbetänkligheter, trots att man vid det tillfället "satt på" de hemliga riksdagsbesluten från Halmstad 1678, vilkas innehåll totalt raderade ut över huvudtaget alla fri- och rättigheter och totalt tvingade Skånelands folk under oket av främmande herravälde. Det har påtalats vid flera tillfällen tidigare hur svenskarna handskades med avtal och överenskommelser i sina härtagna länder, men det är fråga värt om ändå inte detta tar priset, som det allra värsta exemplet på upphöjd imperialistisk nonchalans.

Anpasslingar och medlöpare fanns det gott om och det var dessa som svenskarna satsade på. Män med mjuka ryggar, som gjorde allt för att sko sig själva genom att ställa sig in hos makthavarna. Sådana fanns också inom prästskrået, vilka tog till sin uppgift att agitera för införandet av svensk kyrkoordning. En av de värsta i det avseendet torde ha varit prosten Sven Knutsson i Hällestad. I denne beryktade man fick den svenske vice biskopen Canutus Hahn i Lund ett lydigt redskap. Han hade installerats i sitt ämbete den 29 november 1679, medan biskop Winstrup ännu var i livet. På hans vägnar gick Knutsson ut med sitt budskap i stiftet, att prästerna själva skulle begära uniformitet i kyrkligt hänseende samt dessutom bestraffning av de prästmän, som under kriget ställt sig på danskarnas sida. Läs i stället, - på sina församlingsbors sida i deras tro och kamp för sitt gamla fädernesland! Dessa skulle således nu få sitt straff och det skulle dessutom ske på begäran från de skånska prästerna till den svenske kungen, via den småländske biskopen på Lunds gamla biskopsstol! Synnerligen utstuderat, men ingalunda Knutssons egna tankar. Han var inte något annat än ett redskap åt Hahn och denne i sin tur enbart ett redskap för en ändå högre samhällsmakt.

Den kyrkliga försvenskningen kunde sättas in med full intensitet sedan Winstrup avlidit den 7 december 1679. Vägen låg nu vidöppen, den siste betydande förkämpen för den skånska kulturen fanns inte längre. Den nye biskopen, ty det blev ju Hahn som förordnades, införde stränga förordningar till klockarna i stiftets församlingar, att flitigt undervisa barnen "uthi dhe ABC böcker" och skulle de dessutom lära barnen att vid högmässans slut sjunga psalmen "Gud gifve Konungh Carl och vår nådiga övferhet Frijd och gått regimente. . ."! Det var tongångar som vi i vår tid med lätthet känner igen, att man redan på barnsben skall sätta in lämplig propaganda i troskyldiga barnaöron, för att på så sätt få lydiga redskap och underdånig allmoge.

Den 8 oktober 1679 ratificerades fredsfördraget med Danmark av den svenske kungen och den 15:e i samma månad utnämndes riksrådet Johan Gyllenstierna till generalguvernör i Skåne. Denne försvenskningens hänsynslöse hantlangare, vilken vi har stiftat bekantskap med genom det så kallade edkrävartåget avled i Landskrona redan åtta månader efter sin utnämning, - man är här frestad att utropa, som tur var! Men ändå var åtta månader en alldeles för lång tid, ty under den korta tiden hann Gyllenstierna med att sätta sin och kungens stämpel på den fortsatta utvedklingen av försvenskningen i sådan grad, att den blev ett rättesnöre för efterträdaren Rutger von Ascheberg under hela dennes långa guvernörstid. Karl XI gav sitt lydiga redskap Gyllenstierna nära nog diktatorisk makt i en provins, vars befolkning saknade såväl talan som rösträtt ens i de minsta ting. Gyllenstierna villfor till punkt och pricka det mandat han fått och tillämpade sina maktbefogenheter hänsynslöst och utan urskiljning. Hans död innebar inte någon kursändring. Efterträdaren hade att följa den utstakade kursen och kungens order under medverkan av kungens övriga pålitliga redskap, biskopen Knut (Canutus) Hahn och dennes svåger Jöran Pihlman Adlersten och den senare helt dominerande rådgivaren Erik Lindsköld.

Den politik Gyllenstierna fått sig förelagd att föra i Skåneland kan i stort sammanfattas genom följande översikt:

Alltnog under tiden fortsattes mullvardsarbetet av prosten Knutsson och hans gelikar, som till exempel prästerna Anders Schartov i Andrarum, Lars Stobaeus i Ivetofta, samt Henrik Nissenius i Ljungby, som adlades 1679 för sin lydnad och anpassningsförmåga till von der Wettering. Kronan på verket resulterade i, att biskop Hahn sammankallade befullmäktigade representanter för det skånska prästerskapet till ett möte i Malmö som tog sin början den 3 maj 1681. Då mötet avslutades den 6 maj kunde generalguvernören Rutger von Ascheberg sammanfatta tillställningen i ett brev till kungen som gick ut på, att det åsyftade målet, kyrklig försvenskning, nu var nått.

Han betonade också "den villighet, de visade särdeles när jag dem vid slutet av detta möte med en måltid fägnade och trakterade."!


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


MOTSTÅNDARE OCH ANPASSLINGAR

Skånelands präster för och emot Sverige.

"Spes jacentis terrae
Perge Triumphator reliquas sub
mittere terras;
Sic redit ad Dominum, quod fuit
ante, suum; "
- - -
"Saa kommer Ejermanden til
sitt."


Rektor Kaspar Jakobsen Weisers hälsning till Christian V vid danska härens landstigning i Skåne, 1676.

Den citerade Kaspar Jakobsen Weiser blev efter studier vid universitetet i Köpenhamn rektor i Kristianstad 1655. Efter förflyttning till Lund 1660 fick han ett nytt rektorat där och med bibehållande av detta, utnämndes han till professor vid det nya universitetet 1669. Efter den danska härens landstigning vid Råå i februari 1676 lyckönskade han Christian V:s ankomst med det citerade danska kvädet på latin, till vilket han fogade den danska tolkningen.

På grund av sitt tilltag kallades Weiser att inställa sig för en kommission i Malmö, vilken dömde honom till döden. På hustrun Lisbeths förböner förvandlades straffet till landsflykt, under förutsättning att han visade ånger över vad han gjort. Därtill skulle han offentligen återkalla sitt kväde och avge löfte att varken med råd eller dåd stämpla mot riket. Sedan han sålunda gjort avbön begav han sig med livet i behåll till Danmark. Vi har näraliggande exempel på liknande straffmetoder i våra dagar och vårt fall visar således åter att svenskarna i åtminstone vissa avseenden var före sin tid.

Exemplet visar också hur det kunde gå för den som vid den här tiden inte var den svenske kungen "huld och trogen". Det kan också passa som illustration till en kort översikt över vad som kunde hända de medlemmar av det skånska prästerskapet, som ställde sig i harnesk mot den svenska överheten, - i motsats till de fördelar den anpassliga delen av prästeståndet kunde förskaffa sig. Prästerskapet i Skåne och Blekinge utsattes för mycket svåra lidanden under de skånska ofredsåren. På grund av prästernas ställning i det dåtida samhället betraktades de som ansvariga talesmän för sina församlingar. Härav kom det sig, att de mer än många andra hamnade i beroendeställning till makthavarna. Det gick inte att i det läget förhålla sig neutral, särskilt i ett land med konstant folkuppror där såväl Danmark som Sverige ville hävda sin överhöghet. Motståndsmännen begagnade varje tillfälle till plundring mot de präster som ansågs vara svenskvänliga. De danskvänliga prästerna befann sig i samma dilemma med den skillnaden, att deras vedersakare var den svenska militärmakten. De talrika dödsfallen bland prästerna var därför ofta följder av krigshandlingar från båda sidor.

För många av de präster, som uppträtt som motståndare till det svenska styret, återstod inget annat än att i sällskap med många andra fly till Danmark. Därest de i framtiden återvände riskerade de att ställas till ansvar för sitt "förräderi" inför den kommission, som upprättades på prästerskapets begäran vid mötet i Malmö 1681. En del av de flyktande prästmännen tog den här risken och hamnade också inför kommissionens granskning av deras skäl till flykten. Sålunda granskade kommissionen de bevekelsegrunder som låg till grund för tio prästmän som återvände efter fredsslutet. Av dem dömdes fyra till avsättning och landsflykt till Danmark med följande lydelse, "at han nu söker dhersammastedes sin nytta och befordran och lembnar detta pastorat åt någon annan". Fyra av dem fick av nåd kvarbliva i sina gamla pastorat medan två överlämnades för von Aschebergs och biskop Hahns avgörande.

Och så här några andra korta notiser.

Kyrkoherden i Håslöv och Bonderup, Bastian Odder, fördes som fånge till Malmö av svenskarna och dömdes till avsättning och landsflykt. Hans kollega i Lemmeströ och Börringe, Johan Clausen Traenovius, dömdes till döden 1677 för att han gått danskarnas ärenden. Professor Josua Schwartz, pastor i Lunds tyska församling, såg ingen annan utväg än flykt till Danmark 1677. Samma utväg valde prästen Hans Dominici i Kjellstorp och Bedinge 1677. Han tog med sig hustrun Margrete och flera små barn. 1681 blev han socken präst i Ibsker och Svanike på Bornholm. Kyrkoherden i Espö och Klagstorp, Michel Bengtsson Brun, som under kriget avsatts för sina danska sympatier, anklagades på nytt för att han "uppstudsat" bonddrängar så att dessa inte skulle upptaga ödegårdar. Kyrkoherden i Vittskövle och Degeberga, Hans Jakobsen, hade uppträtt på böndernas sida mot en omänsklig rusthållare och därvid kallat denne för "svensk skälm".

Generalguvernören föreslog att saken skulle dragas inför rätta. Prästen Peder Jensen Kock slogs ihjäl av "snapphanar" för att han räddat en svensk kvartermästare. Bartholomeus Cornelii Ledebur, som var kyrkdherde i Gårdstånga och Holmby, förföljdes under lång tid av svenskarna, som misstänkt danskvänlig och därvid antändes hans prästgård inte mindre än fyra gånger. Prästen i Tygelsjö och Klagstorp, Sören Jensen Aars, dömdes 1678 av kommissorialrätten i Malmö till avsättning och landsflykt för sina danska sympatier.

Prästen i Gammalstorp, Pofvel Larsen Jemshöj, tvingades att fly till Danmark sedan han aktivt uppträtt på sockenbornas sida mot svenskarna. Mats Jensen Kock, en annan blekingepräst i Hällaryd och Åryd, känd för sina svenska sympatier, misshandlades av "snapphanar" och fördes som fånge till den danska fästningen Kristianstad där han dog den 5 augusti 1677. Kyrkoherde Bertel Bertelsen Aqvilonius i Hoby och Öljehult tvingades 1676 att fly till Danmark och blev därefter lyst fågelfri från häradets predikstolar. Andra som till exempel Hans Lepin, kyrkoherde i Kristianopel, bara försvann. Ingen vet säkert vad som hände honom, kanske gjorde han som många andra tog sin tillflykt till Danmark eller togs han av daga och vilar på något okänt ställe i den blekingska jorden.

Men det fanns motsatser, således de som kunde anpassa sig till segrarna och gå deras ärenden och i det avseendet intog prästen i Ljungby en mycket framträdande plats. Henrik Nissenius, som var född på Als, tillträdde sitt ämbete 1651. En ivrigt svensksinnad man trots sin danska bakgrund, som inledningsvis också ville hålla sig väl med den danska ockupationsmakten. Det visade han 1676 då han tog sin tillflykt hos den danske befälhavaren Johan Adolf av Plön i Kristianstad. Under krigets fortsättning var dock Nissenius en av svenskhetens pålitligaste stöttor i den här delen av Skåne, vilket medförde belöningar av sådan grad som ingen annan prästman fick. Men han beklagade sig också över att ingen annan prästman i Skåne fått utstå sådana förföljelser som han. Motståndarna hade bränt hans prästgård och förstört hans vackra trädgård, rov och plundring hade gått över hans hus, själv hade han blivit fängslad av dem och hustru och barn hade levat med fara för livet.

Nissenius fängslades sannolikt inte utan orsak. Redan 1676 undgick han arrest två gånger tack vare sin vänskap med hertigen av Plön. Påföljande år omhändertogs han på nytt och fördes först till Kristianstad och sedan till Landskrona. Bakom detta förekommer en invecklad historia, som har sin grund i att svenskarna kunde lägga beslag på en fullastad galeas i Sölvesborgs hamn efter mullvadsarbete av Nissenius och borgmästaren i Sölvesborg. Redan i slutet av 1677 var han hemma i Ljungby igen där han kunde ta upp sin verksamhet som kristendomens förkunnare och svenskarnas kunskapare trots att han önskat danske kungen lycka med sitt befrielsevärv!

1678-79 hade Karl XI sitt högkvarter på Ljungby gård och det blev nu en lycka för Nissenius. Bidragande orsaker var inte bara den tvetungade svenskheten, utan han fick också förtroendet "att af landet anskaffa hvad kgl. hofstaten behöft". Därtill hade han tre döttrar av vilka den äldsta lystrade till namnet Öllegård. Den unge Karl XI fick i henne en trogen beundrarinna och prostparet lär inte ha stört ungdomarnas "prassel", ty även det kunde ju medföra lycka för prästen och hans hus.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


SKÅNELAGENS ÖDE

Skånelagen - Danmarks och Nordens äldsta. Svensk lag infördes 1681 efter kungligt försåt. Skånelands folk utan talan i lagfrågan.

"Skånes gamle Provindslov, hvis Sprog er den ældste Dansk, står ved sit Indhold i et meget nært Forhold, på forskjellig Måde, såvel til den gamle sællanske Lov som til Valdemar den andens jydske Lov. Navnlig giver dette sidste Forhold et dybt Indblick i Tilværelsen og tildels Beskaffenheden af gamle, til Grund for de nærværende Provindslove liggende, Retsbøger, som gå meget langt tilbage i Tiden. På den anden side er skånske Lov vistnok den eneste af de gamle danske Provindslove, hvori bestemte kongelige Forordninger, der endnu haves og kjendes, ere blevne overførte, og den eneste af hvilken der, inden den endnu ganske fik den Skikkelse, hvori den er blevet os opbevaret, haves en Fremstilling på Latin, hvilket uden Tvivl hidrører fra, at det var i det danske Ærkestift, fra Arilds Tid et Hovedsæde for "Dani orientales", at denne Lov gialdt."

Ur förorden till "Skånes Lov og Eskils Skånske Kirkelov", Kjøbenhavn, 1853.

Vi har av det föregående erfarit att invånarna i det östansundska Danmark tillförsäkrades vissa fri- och rättigheter, ursprungligen i Roskildetraktaten, som därefter kom att upprepas i de båda följande fredssluten i Köpenhamn och i Fountainebleau. En av de väsentliga rättigheterna var att man skulle få behålla sin gamla lag, i den mån den inte stod i strid med de svenska så kallade fundamentallagarna.

Den lag som sedan urminnes tid reglerat förhållandena i Skåneland var den så kallade Skånelagen, - en samling rättsregler bestående av sjutton böcker eller balkar. Skånelagen var den äldsta av Danmarks fyra gamla landskapslagar. En äldre text av lagen anses vara sammanfattad i skriftlig form redan omkring år 1162. Sannolikt under åren 1206-1215 verkställde ärkebiskop Andreas Sunesen en latinsk översättning av lagen. Denna gamla "Skonske Logh" har sannolikt sin källa ur ännu äldre runhandskrifter, vilka i avskrift anträffades av Danmarks rikskansler Anthonius Bryske ( 1566) då han 1519, som "Magister Hauniensis", besökte Wittenberg. Genom olika händer kom runskriften 1637 i historikern Ole Worms besittning och först då blev den känd i vetenskapliga sammanhang. Det sägs, att såväl lagen som kyrkolagen är skriven helt igenom med samma hand, med fasta och vackra runor. Detta ärevördiga skånska kulturmonument har sina rötter i den tid då folket skrev på stenar, vilket vi kan antaga, även om det ännu inte anträffats - direkta bevis på att så var fallet.

Öresund har i mer än ett avseende varit förenande, vilket man kan erfara vid en jämförelse mellan den skånska och själländska lagen där det fanns stor överensstämmelse. Mer skiljaktig var då den "Jydske Lov", den förnämsta av de gamla danska provinslagarna, vilken för övrigt i sin äldsta form förvaras i Sverige som "krigsbyte"!

I svensk undervisning, till och med i högskolornas rättshistoria, får alla lära sig att den äldsta svenska landskapslagen är "Västgötalagen" från omkring 1220. I detta såväl som i så många andra sammanhang har inte Skåne någon plats i svensk historia och det är naturligtvis riktigt, men då bör man när man läser svensk historia åtminstone tala om att det inom de nuvarande svenska gränserna finns en annan provinslag, som visserligen inte har något med Sverige att göra, men som är minst 100 år äldre än "Västgötalagen"!

- Eller är det så att svenskarna ännu inte velat erkänna den skånska lagen ens som ett historiskt faktum, - eller är det så, att även den biten av vår historia tvunget skall förtigas?

Rättegångsprocessen avgjordes på landsbygden vid häradstingen och i städerna av bytingen. Den skånska stadsrätten, kallad "Biærke ræt", stadfästes för övrigt redan den 15 augusti 1326 av Kristoffer II. Målen kunde prövas av landstinget och slutligen avgöras på herredagen. På häradstinget dömde häradets tingsfogde. Landstinget, som var överrätt hölls av landsdomaren, - i äldre tid ofta ett av riksråden. I Danmark fanns fyra landsting, nämligen i Viborg för Jylland, i Odense för Fyen och småöarna, i Ringsted för Själland och i Lund för Skåne, Blekinge och Halland. Herredagen, eller med ett ålderdomligt uttryck "Danehof", landets högsta domstol, blev lagligen påbjuden i konung Valdemar II:s recess 1360 att hållas i Nyborg, som var beläget mitt i riket. Det var också den årliga samlingen av riksråden där inga andra mål togs upp än sådana som varit uppe i underrätterna, med undantag för sådana som låg under kungens direkta avgörande, - oftast mål som avsåg adelns personliga omständigheter. Herredagarnas längd berodde på ärendenas antal. De kunde ibland vara upp till fem - sex veckor och domare var kungen och rådet. Från herredagarna måste man noga skilja rådets övriga sammanträden i regerings- och statsärenden, som var något helt annat.

Redan i inledningsskedet av den svenska ockupationen 1658 tog den svenske kungen upp frågan om avskaffandet av den skånska lagen, trots hans försäkran i Roskilde att invånarna skulle "blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier. . . .". Segraren menade, att så länge dansk-skånsk rätt tillämpades skulle sympatierna för det gamla moderlandet hållas vid liv. Det gällde därför att på allt sätt förmå befolkningen att antaga den svenska lagen. List och förslagenhet var tillåtna medel, även om det nu gällde att åstadkomma tillämpning av en annan lag. Det spelade därvid ingen roll om man själv gjorde sig skyldig till både lag och traktatsbrott, - ty ändamålet helgade, även i det fallet, medlen.

1662 ingav den svenske landsdomaren i Skåne, Anders Lilliehöök, en av regeringen beställd översikt om den skånska rättegångsprocessen och om det rättsliga tillståndet i provinsen. Lagfrågan togs därefter upp på den förut omtalade skånska lantdagen i Malmö hösten 1662. Inför det kompakta motståndet från de skånska ständernas sida tvingades svenskarna här till en första kompromiss. Liksom i frågan om den kyrkliga uniformiteten, fick man från svensk sida ge avkall på frågan om införandet av svensk rätt och gå med på att fredstraktatens bestämmelser skulle gälla. Således tillförsäkrades invånarna genom Malmö recess den 18 september 1662 ånyo rätt att för framtiden behålla sina lagar, recesser och andra ordningar i det skick de varit gällande under den danska tiden. Svenskarna lyckades dock få in en fot för att hål1a dörren öppen för nya attacker. Ständerna tvingades nämligen antaga en kompromiss som bestod i att den svenska lagen efter hand skulle göras "bekant" i de skånska landskapen och i förekommande fall tillämpas subsidiärt vid sidan av den danska rätten, i de fall denna saknade tillämpningsföreskrifter!

Trots övertalningsförsök om den fördelaktiga svenska rättsordningen och löften om guld och gröna skogar, vidhöll ändå de skånska ständerna sin mening. Kanske på grund av tidigare erfarenheter om svensk avtalstolkning och därför var det säkrast att hålla sig till fredstraktatens utfästelser. Man visste heller ingenting om svenskarnas verkliga avsikter i den form de hade uttalats för de svenska kommissarierna, att de skurle manövrera på sådant sätt i uniformitetsfrågan att skåningarna själv i underdånighet skulle ansöka om att få den svenska rätten införd i sitt land.

Vid 1664 års riksdag föreslog de skånska ombuden inrättandet av en hovrätt för Skåne, Blekinge och Halland. Samtidigt deklarerade man på nytt att man ändå ville ha kvar den gamla skånska lagen. Det gick inte alls för sig. Den svenska statsledningen fann nämligen, att idén med egen hovrätt "vore av särdeles skäl betänkligt." Under de följande åren ökade folkets motstånd mot införandet av svensk lag. Betecknande för svenskarnas reaktioner var rikskanslerns Magnus Gabriel de la Gardie yttrande i riksrådet den 21 augusti 1669: "Aldrig lära de båda nationerna konsolideras, förr än en lag och en kyrkoordning bliver gjord för oss och dem tillhopa".

Vi noterar här begreppet "båda nationerna". Det var vare sig första eller sista gången denna status förekom när man talade om relationerna mellan Sverige och de erövrade landskapen. Numera är det dock ett begrepp som man inte gärna vill nämna i Sverige. Ändå var det så en gång, att det var två nationer - den skånska och den svenska. För svenskarna gällde det att med alla medel undanröja den skånska nationsprägeln och sammansmälta det skånska under ett enhetligt svenskt begrepp. Det fick för framtiden inte vara så, att Skåneland var utrikes land inom Sveriges gränser, trots att det var just det som de olika fredstraktaterna föreskrev. Rikskanslerns yttrande i lag- och kyrkoordningsfrågan lades som grund för en framtida omarbetning av den svenska lagen och den svenska kyrkoordningen.

Därigenom hoppades man att de lättare skulle kunna antagas i Skåneland. Det skånska lantdagsbeslutet i Malmö den 23 december 1669 visade, att man i princip godkände förmyndarregeringens förslag, att försöka åstadkomma en för "båda nationerna" gemensam lagstiftning. Intill dess skulle Skåneland förbliva vid sin vanliga rätt med några undantag, som till exempel 1664 års förordning om stämpelpapper och 1667 års sjölag.

Då skånska kriget 1676 avbröt försvenskningsplanerna kände sig inte svenskarna längre bundna av fredstraktaterna. Nu tog kungen motståndsrörelsen till intäkt för att genast införa svensk rätt i det ockuperade landet. Vilka följder det bland annat fick för motståndarna har vi ju erfarit i tidigare exempel om hur det gick för otaliga infångade friskyttar. Kungen friskade också upp instruktionen för generalguvernören Fabian von Fersen till exempel i de fall borgerskapet hade valrätt och fick utöva denna, inte ville "låta infödde svenske män och dem som kronan tjänat hava, hos sig i konsideration komma", så hade generalguvernören "det att påminna, samt så att förändra, som han prövar lända till K M:ts tjänst och städernas välfärd och bästa". Med andra ord, valrätten blev genom detta en illusion eller en form av godtycke, som skulle äga bestånd ända fram till Karl XII:s död. Inom den här ramen får man också se budet om att de gamla tingsfogdarna skulle ersättas av svenska häradshövdingar.

Med vad som här i korthet noterats och med hänvisning till föregående avsnitt om den svenska regeringens åtgärder i övrigt, kom så Ludvig XIV:s fredsdiktat i Fountainebleau. Själva den dikterade freden, liksom föreskrifterna om iakttagandet av förut överenskomna fri- och rättigheter för Skånelands folk, kom som ett grovt streck i räkningen för maktens män i det storsvenska rikets huvudstad. Följden blev, att kungen och hans råd fick skrinlägga sina planer på att våldföra sig på den skånska rättsskipningen och kyrkoordningen. Man fick på nytt slå in på försiktighetens och listens väg. Kanske skulle man ändå kunna övertyga Skånelands folk om att de, för sin egen skull, borde be om att få bli dömda efter den svenska lagen, - och med "svensk storsinthet" skulle man naturligtvis inte kunna neka dem något sådant.

Som vi sett förut begärde prästerskapet redan 1681 att den svenska kyrko ordningen skulle införas i Skåne. Prästerna gjorde sig själva till talesmän för den meningen under ursäktande av, att undersåtarna inte längre ville "regarderas a parte eller hållas för något särskilt folk, därför att de fordom varit under Danmark". Med den här meningen som bakgrund förmåddes de olika städerna i Skåne att 1681 underteckna suppliker till den svenske kungen i lagfrågan, att de "måtte få åtnjuta Sveriges lag och därmed uti allt bliva införlivade och maintenerade såsom alla infödda trogna svenskar".

Skälen till denna kursändring spårar vi i kungens instruktion den 4 september 1680 till generalguvernören Rutger von Ascheberg, där det bland annat heter:

"Det kan intet vara förutan, att vid justitiens och instantiernas inrättande där nere uti en likhet med Sverige stor svårighet lär finnas. Men såsom detta ett verk är, som förer en considerabel svite med sig, om det kommer till behörig effekt, så måste fältmarskalken och generalguvernören efter handen genom tjänliga remonstrationer och motiver innevånarnas humör därtill lämpa och anleda, brukandes i det fallet särdeles landsdomarne, som bästa tillfälle hava att göra inbyggarna svenska lagen och processen angenäm" .

Samma dag von Ascheberg erhållit städernas suppliker den 17 maj 1681 skrev han till kungen: "Ligesom jag i särdeleshed skal söge at disponere dem til at följe prästerskabets eksempel och själv ansöke om svensk lag och rätt, på det man icke sedan kan få grund till att föregiva på den andra sidan, at man imod pagterna har påbördat dem noget, när de själv anholder derom".

Till synes med förbundna ögon gick det skånska folkets företrädare in i det uppgillrade försåtet och den 16 januari 1682 biföll kungen ansökningen om "conformiteten" för rättsväsendet, - och; som sagt var, fredspakterna var ju inte på något sätt brutna av "de svenske".

Emellertid tyder källorna på att det var både si och så med den spontana frivilligheten bakom de omtalade supplikerna. Både betänketid och övertalning förekom under begreppet "förmåddes". Till detta kan sägas, att von Ascheberg vidare under 1682 åtog sig uppdraget att även "förmå" den skånska adeln och riddarskapet, att bifalla de anbefallda förändringarna på ett allmänt möte i frågorna om uniformiteten. Där skulle också folkets stora massa få bli representerad i form av "en beskedlig bonde" från varje härad. Man tryckte nog särskilt hårt på faktorn "beskedlig". Tydligen ville man undvika alltför svåra protester, vilket kanske var nödvändigt sedan man lyckats köpa de två ståndens "underdånighet". 1683 fick den svenske kungen äntligen det bud han så hett eftertraktat, att den svenska rätten "frivilligt" antagits av Skånelands folks överhet. En överhet som gjort sig till tolk för det skånska folket utan mandat att föra dess talan. Folket själv, de vanliga människorna i Skånelands städer och byar, var med stor säkerhet av en helt annan mening, men då liksom nu, saknade massan möjligheter att påverka den egna jordnära situationen. Dess lott var att i "underdånighet" foga sig efter sin "köpta" överhets beslut. Den 20 oktober samma år förständigades Göta hovrätt, i kraft av kungligt brev, att för framtiden döma efter svensk lag i de erövrade nya landsdelarna.

Kungen och hans hantlangare ur olika kategorier hade så till slut lyckats i det uppsåt, som dikterades redan kort tid efter Roskildefreden. Inför omvärlden kunde man heller inte utpekas som traktatsbrytare, eftersom folket i de skånska landskapen "själv" önskade bli, som det sades, betraktade som "ärlige svenske män" och inte som oärliga dansk-skånska patrioter. Bakom det som skedde under denna tragiska period kan man spåra en förslagenhet utan motstycke i förening med ett brutalt förtryck, likaledes utan motstycke i såväl äldre som nyare historia. Allt bitar i det pussel, som ledde till den onaturligt totala försvenskning som skedde. Vissa väsentligheter var sannolikt av avgörande betydelse, som till exempel prästerskapets inledande aktioner, den svenska jordockupationen, svenskarnas företräden till olika offentliga ämbeten, de olika åtgärderna för att uppmuntra inflyttning av svenskar och militärens effektiva övervakning.

Sammantaget gjorde man från svensk sida allt för att på alla områden överflygla det lokala inflytandet, - en ordning som på olika sätt vidmakthållits i alla tider ända in i våra dagar.

Ytterligare en väsentlig pusselbit i dramat var den effektiva "järnridå" som sattes i Öresund mellan moderlandet Danmark och det erövrade Skåneland. En "järnridå" som man får gå mycket långt fram i tiden för att finna motstycke till, - en "järnridå" som totalt avskärmade Skåneland från sitt gamla moderland i vissa avseende bestående ända in mot mitten av 1800-talet!

En av orsakerna till att Danmark valde kriget 1676 kan ha varit den svekfullhet svenskarna visat, vad det gällde statuterna om Skånelands rättigheter under svenskt styre. Danmark hade ju genom tre fredsavtal lyckats tillförsäkra sina gamla landsmän, att deras land i vissa avseenden skulle vara utrikes land inom de svenska gränserna. Ändå finns det anledning till frågar inför Danmarks passivitet med avseende på kultur- och folkmassakern i de gamla östansundska landskapen, vars invånare sedan generationer i Danmark såg sitt enda och rätta fädernesland. I viss mån kan svaret återfinnas i form av den skånska adelns maktställning. Detta stånd borde från början levt upp till sin roll som det skånska folkets hävdvunna ledare. Före de stora jordövergångarna ägde de inte bara mer än hälften av alla bondejordbruk och sina stora sätesgårdar, utan de var också ansvariga för nästan all provinsiell verksamhet samt inte minst ansvariga för landets och invånarnas säkerhet.

Betecknande för hur adeln förvaltade sitt pund är biskop Winstrups synodtal 1646 då han efter det nyss avslutade kriget klandrade "halvhjärtade" insatser. I april 1658 tog Winstrup på nytt upp temat i samband med stiftslänsmannen Tage Thotts jordfästning, då han uttryckte sin harm över adelns egoism, översitteri och självgodhet i dessa skarpa ordalag: "De anstille sig mod en nedrig stands personer, som en tjdlaug ere bleffne kallede ufri folck, ligesom de kunde vare potentater, phaltzgreffer, eller churförster, ja grotförsten af muschow". Winstrup framhöll också att de olyckor som genom krigen drabbat den milde och synnerligen avhållne Fredrik III, inte berodde på kungens åtgärder utan i stället "tack vare syndfulla undersåtars felgrepp"!

Därtill kan vi lägga att den adliga och prästerliga överheten lät köpa sig till priset av egna fördelar och på det förrådda folkets bekostnad. - En avart av marionetthövdingar enbart lojala mot den svenska överheten, som för eftervärlden har getts sken av att ha verkat i folkets namn, - men som just då det hände saknade stöd hos folket!


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


PATKUL - SPÅRET EFTER ETT MORD

Anfallsförbundet mot Sverige 1690-1699. Karl XII i Danmark 1700. Johan Reinhold Patkul dödas 1707.

"Spåret efter ett mord kan aldrig i evighet tvättas bort, eftersom vedergällningen står bakom den som förövat det, antingen han lever eller redan är död".

Citat ur Anchscheschongs vishetslära i det gamla Egypten.

Genom Sveriges förbund med sjömakterna England och Holland den 6 respektive den 13 januari 1700 stärktes ställningen inför de hemliga förhandlingarna mellan Danmark, Polen och Ryssland. Dessförinnan hade svenskarna även försäkrat sig om Frankrike genom en löst grundad allians den 19 juli 1698. Anfallsförbundet mot Sverige ingicks mellan August II av Sachsen-Polen, tsar Peter av Ryssland och Fredrik IV av Danmark. Den tändande gnistan blev det misslyckade sachiska angreppet mot Riga den 11 och 12 februari 1700 och senare, att danska trupper ryckte an mot det gottorpska Tönning. Detta innebar angrepp mot Sveriges allierade och Karl XII:s svåger, hertig Fredrik av Holstein-Gottorp. Garantimakterna England, Holland och Sverige "tvingades" att ingripa till hertig Fredriks hjälp.

I skydd aven engelsk-holländsk flotta i Öresund kunde svenskarna via Hven landstiga på Själland den 24 juli 1700 mellan Kraagerups herrgård och Tibberups by. Under beskydd av sina allierade kunde de efterhand överföra 10000 man, innehållande bland annat ett talrikt kavalleri. Redan den 8 augusti slöts stillestånd mellan Fredrik IV och hertigen av Holstein-Gottorp. Med detta ansåg sjömakternas amiraler, att de slutfört sin uppgift i de danska farvattnen. Den engelsk-holländska flottan skulle i fortsättningen ej medverka till annat än att återföra de svenska trupperna till Skåne. Karl XII fick också foga sig i beslutet och avbryta sin tilltänkta belägring av Köpenhamn, - men dessa relationer brukar inte förekomma i svenska historieversioner. Alltnog så följde därefter freden i Traventhal den 18 augusti, där Danmark tvingades erkänna hertigen av Holstein som suverän över hertigdömet Schleswig och tillförsäkrades hertigen dessutom en skadeersättning av 260000 daler. Fredrik IV fick dessutom förbinda sig att inte vidare hjälpa Sveriges fiender.

En del av rötterna till anfallsförbundet mot Sverige 1698-1699 kan sökas i de baltiska ländernas inställning mot sina svenska förtryckare. Särskilt i Livland fanns en stark opposition mot de svenska ockupanterna och de grymma metoder, med exempel från Skåneland, som med stor vana även praktiserades här. Den moderna stora sovjetencyklopedin har för övrigt betecknat det svenska väldet i Baltikum som "en period av militärt-feodalt förtryck", - ett påstående som torde kunna verifieras genom ett närmare studium av de fördolda historiska källorna.

Oppositionen leddes av den livländska adeln, som i första hand vände sig mot reduktionsåtgärderna. En av de adelsmän som i det fördolda arbetade hårdast mot det svenska väldet och för en frigörelse från den svenska ockupationsmakten var politikern och statsmannen Johan Reinhold Patkul. I svensk historieskrivning är han emellertid enbart känd som "ränksmidare, förbrytare och förrädare" och andra liknande benämningar.

Det var denne Patkul, som i sitt fosterländska nit, blev en av initiativtagarna till ett anfallsförbund mellan Sachsen-Polen, Ryssland och Danmark. I Livland såg man sig då ingen annan utväg än krig för att kunna befria sig från det svenska oket. Ansträngningarna att bilda alliansen började strax efter 1690 och tilltaget renderade Patkul en symbolisk dödsdom i Sverige 1694 för högförräderi. Patkul själv lyckades emellertid för tillfället undgå den svenska så kallade rättvisan. Sedan hans beskyddare tvingats överge honom 1707 utlämnades han till svenskarna. Nu kom hämnden. Straffet utmättes på sedvanligt svenskt maner mot upprorsmän i härtagna länder.

Patkuls larmar och ben slogs sönder och krossades och bröstkorgen tycktes in i hans bröst. I bästa fall betydde detta döden för fosterlandskämpen Patkul, - om inte, så gjorde den efterföljande halshuggningen slut på hans plågor. Denna specifika svenska avrättningsmetod, mot dem som vågade ha annan mening än den anbefallda, kröntes till slut genom att Patkuls avhuggna huvud träddes upp på ett spett.

Patkul var endast ett människoöde i det ockuperade Baltikum, och han var ändå tsar Peters minister. Vilka öden drabbade då alla de andra, de namnlösa utan rang och ställning som inte rättade sig efter ockupationsmaktens bud? Vi kan vara rätt säkra på att de inte blev lindrigare än Patkuls, trots att de inte gjort annat än försökt försvara sina rättigheter mot den i Sverige förgudade karolinska armén. Samma motiv drev Patkul och det blev hans död, - men hans ide, anfallsförbundet blev kvar och gav så småningom, som bekant, vissa resultat.

Före Patkuls plågsamma slut tilltvingade sig svenskarna fred med Polen den 18 november 1705 i Warszawa. Det kunde ske efter flera lyckosamma framgångar, vilka inleddes med övergången av Dünamünde den 9 juli 1701 och som slutade med den polska riksdagens generalkonfederation den 6 februari 1704, då tronen förklarades ledig efter den avsatte August II. Samma år den 2 juli valdes den svenskvänlige Stanislaus Leszcynski till polsk kung med stöd av svenska vapen. Genom freden förband sig Polen att göra gemensam sak med Sverige mot Ryssland samt bekräftades på nytt Oliviafreden från 1660.

Karl XII:s "hantverk" i Polen gick i väl invanda fotspår. I likhet med sina föregångare förde han sitt krig på det olyckliga polska folkets bekostnad. Betecknande för det hela är en order från 1703 att anskaffa vissa förnödenheter i dessa ordalag, "det må skaffas på vad sätt det kan och landet lida så mycket det vill". Om det skulle visa sig att någon skulle sätta sig på tvären fanns det medel även mot det, ty de stackare man misstänkte "måste strax på halva bevis hängas upp, så att fruktan kommer och att de måste veta, om man begynner med dem så skonas intet barnet i vaggan"! Det gällde att sätta sig i respekt eller som man sade, polackerna borde ha "fruktan för de svenska mera än för andra". Och fruktan åstadkoms hos de uppstudsiga genom att "bränna dem ledsna och devastera så ikring, att de intet komma att ströva mera", eller med kungsord från 1703: "Jag marscherar allt ännu så sakta marsch och äter på en ort, så länge där finnes något, på det ingen ort måtte slippa föda oss".

Dessa fragment, såväl som så många andra, är väl förborgade hemligheter. De har heller inte givit några ekon i den historia om Karl XII och hans krigföring som vi har matats med sedan barnsben.

Den l september 1706 gick en svensk här om 19000 man över Sachsens gräns i öster. Fjorton dagar senare slöts freden i Altranstädt mellan å ena sidan Sverige Polen och å andra sidan kurfurstendömet Sachsen. August II tvingades här avsäga sig den polska kronan och erkänna den svenske marionettkungen i Polen samt upphäva förbundet med Ryssland. Därjämte tvingades sachsarna att utlämna ett antal motståndsmän eller som det sades "överlöpare". Bland dem återfanns också den livländske motståndsmannen Johan Reinhold Patkul.

Oupphörligt sluts och öppnas nya cirklar. Nyss var det Patkuls och August II och ganska snart efter dessa händelser, skulle nya cirklar slutas och öppnas genom Danmarks återinträde i kriget genom 1709 års landstigning i Skåne.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


1709-1710

Karl XII - "fäderneslandets förstörare". Skånelands tribut. Skåneländska ryttare inlåses i fästningarna. Danska armén landstiger i Skåne. Skåne erövras. Kvarvarande skåneländska ryttare deserterar till danskarna. Svenskarna flyr Skåneland. Slaget vid Helsingborg.

Läraren vandrade i Kvalhem och kom till en stad. Mitt på stora torget stod en bronsbild av fäderneslandets förstörare. Ungdomen hade tågat i procession för att fira hjälten. Läraren frågade ledaren: Varför fira de fosterlandets förstörare? – Jag vet inte, svarade ledaren. - Äro de tokiga? - Sannolikt; härnere är allting bakvänt. Denna hjälten ansågs också tokig, och det var han nog. Han förde vanvettiga krig, flydde vid nederlag och sköt skulden på andra; föll ihop i olyckan som en fåne, låg i säng och låtsades vara sjuk; intrigerade på lediga stunder, men alltid illa; gjorde slutligen falskt mynt, men skaffade sig en bulvan, som blev rådbråkad. Fäderneslandet förblev ruinerat och kunde aldrig återvinna sitt forna utseende. - Och den mannen fira de? - Ja! Men de har fler statyer. Borta i den där parken står en med lagerkrans på huvudet; han var den mest lastbare man på sin tid; och där längst bort vid hamnen står en tredje staty av en menedare. . . - Det är ju som hos oss, nästan, sade läraren. - Dja, det är bra likt. - Var äro vi då hemma? - Hos denna världens furste, som är Dyngherren. Men varen vid gott mod, jag haver övervunnit världen!"

Citat ur ”En Blå bok” av August Strindberg.

I juni 1706 utnämndes generalkommissarien vid den svenska armén i Polen, greve Magnus Stenbock till guvernör i Skåne efter general Rensköld. Det tog mer än ett år innan Stenbock kunde lämna Polen och först den 18 september 1707 övertog han sitt ämbete. Det hade dittills från 1700 förvaltats av vice guvernören, friherre Axel von Falzburg. Stenbocks berättelse till rådet i januari 1708 visar, att hans företrädare illa förvaltat sitt uppdrag, stor oordning kunde spåras i den skånska förvaltningen. Ämbets- och tjänstemän hade titt som tätt gjort sig skyldiga till grov brottslighet mot folket, i form av utpressningar och annat egennyttigt förfarande, eller som det heter, "hvarjehanda olidliga plågor och pålagor samt annat hårdt förtryck af egennyttiga militie-, lands- och stadsbetjente".

Den 12 juli 1709 skrev Karl XII ett brev till rådet från Ossow vid Svarta Havet, som bland annat innehöll följande upplysningar: "Det är en rum tid att vi utur Sverige hava haft några tidender, ej heller kunna få tillfälle, att sända härifrån några brev. Emellertid har tillståndet här varit gott och allt väl avlupit, så att man inom kort förmodar att hava så stor överhand över fienden, så att han skulle nödsakas ingå sådant slut, som man åstundade av honom. Dock är det hänt att den 28 förledne månad genom ett öde och olyckligt tillfälle de svenska trupper lidit avbräck uti ett fältslag, vilket är skett alldeles intet genom fiendens stridbarhet eller myckenhet, ty fienden har i förstone allt stadigt blivit driven, utan själva orten och lägenheten har varit så fördelaktig för fienden samt befäst, så att därigenom de svenske hava haft förlust, som utav stor åtrå till fäktandet, oaktat alla fiendens fördelar, hava fienden allt stadigt angripit och förföljt, varpå sedan har hänt att mesta delen av fotfolket blivit förlorat och själva rytteriet lidit också en stor avbräck. -"

På det här sättet kunde således denne man beskriva det totala nederlaget vid Poltava den 20 juni 1709 och den därpå nesliga kapitulationen vid byn Perevolotj’na, då den svenske generalen Adam Ludvig Lewenhaupt utan motstånd, överlämnade resterna av den karolinska armén, på omkring 14000 man, till en underlägsen rysk motståndare. Samme man befann sig dessutom just då på flykt mot Baltikum med 150 man, vilket var allt som var kvar av den armé han fört in i Ryssland. Den av Strindberg citerade meningen i inledningscitatet var säkerligen inte gripen ur luften, men det är ju så som Strindberg skriver på ett annat ställe i det citerade verket: "De döda regenterna har upphört att räknas till historien, de äro gudar och deras minne är religion". Med andra ord är det helt enkelt hädelse att skriva något ofördelaktigt om dem, - och det har man ju heller inte gjort i den riksstyrda historiebeskrivningen om aristokraternas förehavande. Där berättar man heller inte mycket om att den svenska befolkningen minskade med omkring en million människor under Karl XII:s regeringstid. Eller att den million som fattades försvunnit ur landet genom krigen och utflyttningar och inom landet genom pest och allmän hungersnöd. Man aktar sig också för att nämna det självsvåld och de utpressningar hans armé gjorde sig skyldig till inom det egna landets gränser före fälttåget mot Norge, som för den drabbade allmogebefolkningen blev olidligare än alla kontributioner, då det till och med gick så långt att kungen borde erinras om att man inte fick fara fram i eget land som i fiendeland. August Strindberg skriver i "Svenska folket" om Karl XII:s tid: "Att förtjusningen över konungens krig skulle varit stor, är osanning. I Dalarna gjordes uppror, när utskrivningen skulle ske till Ryssland, och underrättelsen om konungens död mottogs med stor glädje utom av en del av hans gamla knektar, som sedan jämte poemförfattare förhärligat hans ogärningar".

Det har heller inte varit värt att nämna, att skåneländska allmogen till priset av oerhörda uppoffringar, fick bidraga till Karl XII:s och svenskarnas krigsföretag på Europas fastland. Enbart från 1700 fram till våren 1709 hade svenskarna tvångsutskrivit minst 12000 man i Skåneland. Inberäknat garnisonerna hade detta vanvettiga krig kostat det skånska och blekingska folket minst 15000 i döda och saknade. Stenbock intygade själv, att ingen annan provins i Sverige lämnat från sig så mycket folk. Det kan också bestyrkas genom att den karolinska armén innehöll upp emot 35 procent manskap från Skåneland, vilka på intet sätt kunde betraktas som frivilliga.

Sjukdomar, fattigdom och nöd samt utlämnande till myndigheternas godtycke, blev lönen för det skånska folkets prövningar samt i spåren av det hela mer än ettusen ödehemman. Kungens vilja var dock att ändå mera folk skulle skrivas ut, trots att det snart ej fanns andra kvar än gamla och orkeslösa. "Inga ogrundade invändningar få hindra verket, kunnande uti Skåne ingen brist vara på manskap, aldenstund detsamma hvarken är vordet förminskadt genom svåra rekryteringar, eller af den smittosamma sjukdomen, hvilken der intet hafver varit", skrev Karl XII i verklighetsfrämmande ordalag från sin frivilliga fångenskap i Turkiet. Sådant trams kunde denne folkförstörare hänge sig åt, då han välbehållen satt i skydd under den turkiske sultanens tak, utan att ta någon notis om det skånska folkets oerhörda misär.

Under sommaren 1709 bestämdes, att den skånska adelsfanan och de båda skånska kavalleriregementena skulle uppsättas på nytt. Defensivkommissionen angav därom den 7 september 1709: "Den rusthållare, som icke förmådde anskaffa god karl, häst och mundering, skulle genast afsägas från hemmanet, som skulle lemnas till en förmögnare". Stenbock å sin sida försökte inför den väntade danska invasionen "på tjenligt sätt och med bevekliga termer admonera skåningarne till all huld- och trohet". - Men han ansåg ändå att skåningarna inte var att lita på, om de ej "melerades" bland infödda svenskar. Stenbock vågade därför inte heller uppbåda rekryter till de nyuppsatta regementena, förrän de utlovade reguljära trupperna uppifrån Sverige ankommit till Skåne!

I slutet av oktober 1709 ankom de båda utlovade kavalleriregementena från Sverige till Skåne. Man vågade då sticka in femtio skånska rekryter i vardera regementet. De övriga utskrivna rekryterna lades för säkerhets skull in på fästningen i Malmö. Stenbock erfor tämligen snart, att han inte kunde lita på sina tvångsutskrivna skånska rekryter då de visade benägenhet att kasta de svenska uniformerna och försvinna från hären. Ingen av dessa kom därför att deltaga i det skånska fälttåget den här gången. Med den här bakgrunden samlades mer än 1000 skånska ryttare i fästningarna Malmö och Landskrona. Även de skånska saltpetersjudarna inkallades. Dessa som uppgick till mellan 200 till 300 ansågs lika opålitliga som rekryterna och dög därför inte till annat än arbete på fästningsvallarna. Men åtskilliga, såväl rekryter som saltpetersjudare, tog första bästa tillfälle i akt att rymma innan fästningsportarna stängdes bakom dem.

Så slöts då den cirkel som påbörjats genom freden i Fountainebleau genom den danska härens landstigning på den skånska jorden vid Råå den 2 november 1709. Hären, som uppgick till omkring 15000 man, stod under befäl av den beprövade generalen Christian D Reventlow. Den danska armén kunde gå iland utan motstånd, eftersom Stenbock föredrog att låta den svenska skånehären, bestående av tre kavalleriregementen, dra sig tillbaka till andra sidan av Löddeå.

Då den danska armén inte medförde några förråd var den hänvisad att försörja sig i Skåne. Stenbock noterade härom, att det inte rönte några svårigheter då den skånska allmogen var gynnsamt stämd mot danskarna. Enligt vittnesbörd for de också fram med mänskliga metoder mot allmogen "och inte som rofdjur". Det var också en av anledningarna till att bönderna villigt levererade nödvändiga förnödenheter till lägret vid Råå. Reventlow hade för övrigt redan vid landstigningen, vid hot om livsstraff, föreskrivit att ingen soldat fick hänge sig åt plundring av bönderna, utan allt skulle betalas i reda pengar.

Åtskilligt talar för att bönderna däremot visade avgjord motvilja att leverera något till svenskarna och för att komma undan detta drog de sig inte ens för att gömma vad de hade för svenska upphandlarpatruller. Viljan att lämna förnödenheter till danskarna avtog dock, då det visade sig att de danska finanserna efter en tid ej tillät annat betalningsmedel än kvittenser på framtida skattebefrielse. Reventlow gjorde vad han kunde för att intressera den danska regeringen för de uppkomna problemen. Det var inte bara brist på pengar utan även brist på förnödenheter, material och inte minst på hästar till kavalleriet. I Köpenhamn slog man dövörat till inför Reventlows böner och denna passivitet var en av anledningarna till att inte bara disciplinen blev sämre utan vad värre var, den olyckliga utgången av fälttåget.

I den danska armén fanns det åtskilliga Skåneländare, vilka under den hårda utskrivningstiden till de svenska arméerna på andra sidan Östersjön, valt att i stället rymma till Danmark. Kommendanten på Kronborg kunde i det avseendet berätta, att den skånska invasionen över Öresund till Själland tilltagit från 1707 och att han under hösten 1709 sett hela skaror av män, kvinnor och barn nattetid ta sig över sundet. Till dessa kan också läggas, att många av den svenska arméns skånska ryttare och dragoner i Skåne deserterade till danskarna. Det omvittnas att före utgången av januari månad 1710 hade omkring 100 skånska ryttare ur Gyllenstiernas regemente med hästar och mundering gått över och tagit tjänst i den danska armén! Den stora massan av det skånska folket visade heller ingen försvarsvilja mot det gamla moderlandets soldater. Härtill bidrog de danska truppernas hänsynsfulla uppträdande mot befolkningen. Stenbock i egen hög person vitsordade det här förhållandet då han skrev, "danskarna visa sig mycket hövliga, då de låta skämta och disputera med sig."

Trettio år efter freden i Fountainebleau hälsades i stället den danska armén ännu en gång som befriare! Ännu fanns här en samhörighetskänsla med det gamla moderlandet, även om formerna var mer passiva än då danskarna 1676 gick iland på den skånska jorden med sin krigsmakt. Uniformiteten och den svensk dominerade skånska adeln hade helt naturligt satt sina spår under de gångna åren och därtill kom alla de inflyttade av "svensk nation". Trots detta ställde sig den nya generationen på fädernas sida i valet mellan danskt och svenskt och detta trots de uppenbara risker valet kunde föra med sig i framtiden. Svaret kan i viss mån sökas i hur det nya fosterlandets "förstörare" farit fram mot Skånelands folk under de gångna hårda utskrivningsåren, med "hvarjehanda olidliga plågor och pålagor samt annat hårdt förtryck-."

Ganska snabbt föll hela Skåne, med undantag för fästningarna i Malmö och Landskrona, i den danska arméns händer. På nyåret 1710 föll också fästningsstaden Kristianstad under den danska marschen mot öster. Överallt syntes den danska armén ha blivit väl mottagen av det skånska folket. Inte minst gällde detta Kristianstad, där några borgare till och med låtit "illuminera" sina hus vid danskarnas intåg i staden. I Kristianstad liksom på andra ställen tilläts plundring under viss kortare tid, men den begränsades strängeligen att avse enbart de inflyttade svenskarnas egendom.

För svenskarna innebar den danska uppmarschen ständig reträtt och i reträttens spår skövlingar och våldsamheter mot civilbefolkningen. Stenbock har redovisat åtskilliga klagomål av den här arten, vilka bestod i "oordningar och våldsamheter", som utpressningar och plundringar mot allmogen längs de vägar där den retirerande svenska armén drog fram. Stenbock själv måste, som han säger i brev till defensivkommissionen den 17 november 1709, maktlös konstatera, "jag kan aldrig tillfyllest beklaga med hvad désordres de (trupperna) framfara, oaktat jag hvar och en strängeligen förmanat och försett de gemene med penningar till deras dagliga uppehälle". Våldsamheterna mot civilbefolkningen tilltog och nådde oanade höjder efter den svenska reträtten från Kristianstad. Våld och disciplinlöshet hörde till den dagliga rutinen, i förening med brist på proviant och kläder gick det ut över den olyckliga befolkningen i östra Skåne. Ögonvittnen omtalar, att de svenska soldaterna for fram som om de befunnit sig i fiendeland - och det var de nog också ännu en gång.

De skånska ryttare som ännu fanns kvar i bland de svenska styrkorna deserterade hoptals över till danskarna. Generaladjutanten Huitfeldts journal visar till exempel, att trettio stycken rymt en natt från Gyllenstiernas regemente, som då stod vid Osbyholm. De opålitliga skåningar som ännu fanns kvar inmanades som fästningsförstärkning till Malmö, för att man där bättre skulle kunna bevaka dem. Generalamiralen Hans Wachtmeister ansåg, att de skånska soldaterna var så opålitliga att de i stället borde skickas över till Finland eller Livland och där avlösa svenska trupper, som i sin tur kunde skickas till Skåne.

Under första veckan av januari 1710 avancerade danska trupper norrut mot det urgamla bro- stället i Torsebro och den 13 januari tilltvingade man sig övergången till Helgeåns östra sida. Vägen mot Kristianstad låg nu öppen och samma dag lämnade de svenska regementena brådstörtat Kristianstad under generalmajoren Göran Gyllenstiernas befäl. Danskarna hann upp den retirerande styrkan strax väster om Fjälkinge by. Den av svenskarna värvade sachsiska bataljonen, som tagit ställning bak en gärdesgård framför en hedsträckning med stora stenar, gav genast upp kampen, sedan ryttmästaren Sven Hiertas västgötaryttare vänt ryggen till och i full galopp begivit sig österut. Tydligen greps de av panik vid åsynen av de danska styrkorna. Paniken bland svenskarna spred sig som en löpeld och inom kort var större delen av den svenska styrkan i upplösning och med ryttarna i spetsen på full flykt mot Valje. En del av dem greps av sådan skräck att de inte stannade förrän i Karlshamn!

Gyllenstierna och Lars Hierta lyckades samla ihop 300 man ur olika regementen, vilka förskansade sig bak en gärdesgård i närheten av Trollasten. I skydd av mörkret kunde denna styrka fortsätta reträtten österut. Danskarna tog samma kväll sitt högkvarter på Ljungby slott. Svenskarnas sachsiska bataljon om 415 man gick helt förlorad. Åtskilliga av sachsarna gick i dansk tjänst, liksom sexton skånska ryttare, vilka på kvällen den 23 januari deserterade till danskarna. Genom den besinningslösa flykten förlorade svenskarna sina förråd i Bäckaskog, Hammar, Åhus och Kristianstad, vilka ograverade föll i danskarnas händer.

Vid tillfället för flykten var Stenbock på väg västerut mot Kristianstad och mötte de flyende svenskarna strax väster om Skräbeån. Trots alla ansträngningar lyckades han inte få stopp på dem förrän de hunnit över landsvägsbron vid Nymölla. Vid Sissebäck i Valje, på gränsen mellan Skåne och Blekinge, lyckades Stenbock, understödd av överstelöjtnant Cronberg vid Västgöta regemente, något så när ordna de kvarvarande skvadronerna. Ett talande bevis för den svenska stridsmoralen kan anses vara, att den danska styrkan som den här dagen varit i elden inte uppgick till mer än omkring 300 man!

Den 14 januari fortsattes den svenska reträtten från Sölvesborg till Mörrum, varifrån man de närmaste dagarna sände nödrop om behovet av skyndsamma förstärkningar. Vid middagstid den 17 januari gjorde den danska hären halt i det utplundrade Sölvesborg. Under den fortsatta marschen österut, delade sig den danska styrkan och gick på båda sidor om Vesan. Den 18 januari stannade danskarna i Ryedal och nästa dag anträddes marschen mot Mörrum. Natten innan bröt svenskarna upp från sina ställningar i Mörrum och fortsatte flykten österut. Stenbock anlände till Ronneby med kavalleriet den 19 januari där han överlämnade befälet till Gyllenstierna, varefter han själv begav sig till den svenska arméns uppsamlingsplats i Växjö.

På kvällen den 19 januari anlände Reventlow med den danska armén till Karlshamn. Han stannade i staden till den 24 januari, då han helt oförmodat återvände västerut mot Kristianstad där han fyra dagar senare gick i kvarter. Med sig hade han då inte mindre än 347 blekingska båtsmän, vilka önskade gå i tjänst på den danska flottan.

Sedan Stenbock rekonstruerat sin armé bröt han omkring den 1 februari 1710 in i Skåne. I samlingspunkten Osby samlades under de följande veckorna omkring 16000 uppsvenskar, fördelade på 60 kavallerikompanier och 20 bataljoner. I hären ingick också sex kompanier ur "Skånska tre- och femmänningsregementet", till största delen bestående av invandrade svenska skåningar. Den danska armén, som dragit sig tillbaka till Helsingborg, uppgick till 13100 man enligt generaladjutanten Kleppings uppgifter. Den många gånger avgörande faktorn, kavalleriet var starkt underlägset det svenska, då man inte kunde ställa upp mer än 29 kompanier. Detta förhållande blev kanske en avgörande orsak till utgången av fälttåget. En annan orsak var att den danske befälhavaren Reventlow blev sjuk och fick överlämna befälet till general Jörgen Rantzau, visserligen en tapper man, men en man som i viss mån saknade den strategiska överblick som hans motståndare hade.

Tidigt på morgonen den 28 februari 1710 lämnade den svenska hären sitt läger kring Fleninge gästgivargård. I trakterna kring Ringstorp möttes de båda härarna. I inledningsskedet vann den danska armén uppenbara fördelar, men dessa kunde inte utnyttjas, eftersom Rantzau mer eller mindre lämnade sin armé utan ledning, genom att han själv deltog i ryttarkampen man mot man. Genom detta försvann också den samordnande och överblickande ledningen och utgången blev därför given. Efter fyra timmars oavbruten strid stod Stenbock som segerherre på valplatsen. Kring honom låg omkring 8000 döda eller sårade soldater, av vilka omkring 5000 hörde till den danska armén.

Det är inte otänkbart att slaget fått en annan utgång med Reventlow som befälhavare. Kanske skulle heller inte det ha hjälpt, eftersom bristerna hos den danska armén borde ha åtgärdats redan strax efter landstigningen. Ansvaret för utgången får i stället läggas på den danska regeringen. Reventlow hade gång på gång begärt förstärkningar i första hand i form av kavalleri, men till intet som helst resultat. Denna passivitet från en regering, som dock beslutat om landstigningen och kriget, får anses vara utan motstycke. Härigenom bidrog således den danska regeringen till att definitivt lämna ifrån sig sina gamla östansundska landsdelar, eller som svenskarna framställer det, - rädda Skåne åt Sverige. Må vi emellertid sätta tro till, att det ingalunda var på det sättet som våra historiker försökt inbilla oss, att "Bocken och hans getapågar" var skåningar den gången det begav sig vid Helsingborg. Där fanns inga skåningar av "skånsk nation", utan i förekommande fall enbart, skåningar av "svensk nation", som stred för att behålla en rik och värdefull erövring. Skåningarna själva hade under hela fälttåget varit passiva åskådare mot en oviss framtid och med minnet i behåll, hur det gick för deras fäder förra gången, då dessa tog ställning för eller mot.

Den 5 mars 1710 lämnade de sista danska soldaterna Helsingborg. Klockan var då nio på kvällen och dimman låg tät över staden och sundet. Det danska kavalleriets hästar låg i tusental slaktade på stadens gator, som döda utropstecken över Fredrik IV och Danmarks kortsynta planering. Ännu ett kapitel i den gamla stadens historia var avslutat, denna stad som i århundraden varit utsatt för svenskarnas maktpolitik, belägringar, erövringar och skövlingar, må vi på nytt upprepa årtalen 1263, 1318, 1369, 1452, 1525, 1644, 1676, 1678 och nu 1709.

Men det var inte bara Helsingborg som nu var utblottat och medtaget genom den store "förstörarens" politik. I ett brev till rådet den 10 juli 1711 skrev Skytte: "På femtio år, som jag varit här i Skåne, har jag aldrig sett armodet och eländet så stort". Tillståndet förvärrades stadigt från hösten 1710 sedan pesten kommit över Östersjön. Folk dog i massor. Särskilda begravningsplatser fick inrättas överallt i socknarna. Svepningar fick ej användas, gravöl och onödiga folksamlingar förbjöds. Allt sammantaget, en tragedi som vi i vår tid svårligen kan göra oss en föreställning om.

Ett sedan decennier slaget, kuvat och sargat folk stod nu på knä inför makter, som man ej kunde komma till tals med. Arma skånska folk luttrat genom århundradens kamp nu fullkomligt nedslaget.

"Då prisade jag de döda,
som redan hade fått dö,
lyckliga framför de levande,
som ännu leva;
men lycklig framför båda
prisade jag den som ännu
icke hade kommit till,
den som hade sluppit att se
vad ont som göres under solen".


Predikaren 4: 2-3

Stenbock fick också sin belöning, av generalguvernören blev det en fältmarskalk 1712 med seger vid Gadebuch samma år. Han mötte sitt öde vid kapitulationen i fästningen Tönningen 1713, då han som fånge fördes till Köpenhamn. Sin återstående levnad fick han tillbringa i Fredrikshavns citadell. Då döden befriade honom den 23 februari 1717 var han glömd av svenskarna.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


FREDSSLUTEN

Det svenska Östersjöväldet faller. Skånelands självbestämmandeklausuler i orubbat bo.

"Historieförfalskningen är en aktivitet som tidernaigenom; har utövats i alla länder. Stefan Zweig harbehandlat ämnet i en utförlig essä. Han var född i Wiensom medborgare i den numera försvunnadubbelmonarkin Österrike-Ungern. I sin essä berättarhan: Som medelålders man roade han sig med att läsaom de läroböcker i sitt fäderneslands historia, som manhade satt i hans händer när han var skolpojke. Dennakonfrontation med de gamla skolböckerna blev en heltskrämmande upplevelse för honom, Zweig upptäckte atthan som barn hade utsatts för ett systematisktgenomfört kunskapsbedrägeri! "

Ur "Otrons artiklar" eller "Hur historien förfalskades"- Wilhelm Moberg.

Efter löpgravsdramat vid Fredrikshald kom det första fredsslutet i Stockholm den9 november 1719 med Hannover, som mot vederlag av en miljon riksdaler erhöllhertigdömena Bremen och Verden. Påföljande år den 21 januari slöts fred medPreussen, som då erhöll Stettin med Vorpommern söder om Peene samt Usedom,Wollin, Damm och Gollnow, mot en lösen av två miljoner riksdaler.

Den 3 juni 1720 kom det tredje fredsslutet i Stockholm. Denna gång medDanmark, som nu återlämnade sina erövringar i form av Marstrand, Wismar,Stralsund och Rügen. Sverige tvingades avstå från tullfriheten för svenska fartyg iÖresund och dessutom ersätta Danmark för gjorda förluster med 600000riksdaler. Svenskarna förband sig dessutom att upphäva alliansen med hertigen avHolstein samt skulle Sverige överlämna åt Danmark att besätta den gottorpskadelen av Schleswig.

Baltikum, som kostat oerhörda mängder blod och lidande, bestående av Livland,Estland med öarna Dagö och Ösel, Ingermanland samt av Finland Viborg med sittlän jämte södra delen av Keksholms län, fick avträdas till Ryssland genom fredeni Nystad den 30 augusti 1721. Det på franska vapen och subsidier stöttade svenskaÖstersjöväldet föll ihop och Rysslands maktställning vid Östersjön grundladesgenom fördraget.

"Ödet är Guds dom, mot vilken intet vad gives".
Citat ur den demotiska vishetsläran från det gamla Egypten.

Vid de föregående fredssluten mellan Danmark och Sverige i Roskilde 1658, iKöpenhamn 1660 och i Fountainebleau 1679 tillförsäkrades, som bekantSkåneland inre självstyrelse inom det svenska imperiet. Anledningarna till attdetta inte upprepades vid freden i Stockholm 1720 kan vara flera. En av dem kanvara, att man i Danmark insåg det meningslösa i att fästa dessa bestämmelser påpränt en gång till. Man hade ju då lång erfarenhet av hur svenskarna handskatsmed autonomibestämmelserna och hur man på olika sätt kringgått dem. Ord ochavtal var helt enkelt bara bläck på pappret för den svenska maktensrepresentanter, såvida de inte gagnade dem själva.

En annan anledning kan ha varit, att England i kraft av förbundet i Stockholm den21 januari 1720, - ett försvarsförbund mot Ryssland, uppträdde som räddandeängel på svenskarnas sida. Under fredsförhandlingarna uppträdde nämligen denengelske medlaren John Carteret, som förmedlande länk mellan den sviktanderegeringsmakten i Stockholm och Fredrik IV i Köpenhamn. Det gällde förEngland att på allt sätt, utöver de utlovade penningmedlen och flotthjälpen, stöttasin bundsförvant mot Ryssland. Återigen spelade ödet med det skånska folket,men nu i formen av en annan svensk skyddsmakt - den uppåtgående stormaktenEngland. Det gäller att vända kappan efter vinden, - en politisk cirkuskonst somtill och med kan anses vara det verkliga kännetecknet för "de svenske", inte baraunder en epok utan genom många århundraden.

I sammanhanget noterar vi emellertid, att de ingångna fredsavtalen, med avseendepå Skånelands självbestämmanderätt, enligt bestämmelserna från Roskilde,Köpenhamn och Fountainebleau fortfarande blev i orubbat bo. Fredstraktaten iStockholm 1720 innehåller nämligen inte några bestämmelser om motsatsen! Densvenska regeringens upphävande av det skånska generalguvernementet och deskånska landskapens totala införlivande med Sverige, efter det Fredrik IVundertecknat fredsurkunden på Fredriksborgs slott, är inget annat än en ensidigåtgärd utan stöd i några folkrättsliga regler.

Vi har därför anledning att fortfarande hävda de skånska landskapens rätt till vissföreskriven självständighet inom det svenska rikets gränser. Vi åberopar i detavseendet de ännu i kraft varande fredsöverenskommelserna i de traktater, somför Skånelands vidkommande har berörts i det föregående.

--

Människans långa historia visar med otaliga exempel, att frihet inte är något somman får till skänks, utan det är i stället något som man måste ta.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


Vidare till Del 7
© Stiftelsen Skånsk Framtid