Skåneland utan förskoning

av Uno Röndahl

Utgiven 1981
Bearbetad för Internet av G. Hansson
© Stiftelsen Skånsk Framtid

Del 7


KAMELEONTEN

  • Norge på svenskarnas önskelista under Gustav III. Nytt krig mellan Sverige och Danmark-Norge 1788. Försvarsförbund med Ryssland 1791. Hemligt försvarsförbund med Frankrike 1792.
  • Försvarsförbund med Ryssland 1799. Fördrag med England 1804.
  • Tilsitfördraget mellan Napoleon och Alexander I 1807.
  • Den svenska imperialismen inför sitt fall. Finland jämte Åland till Ryssland 1809.
  • Bernadotte en ny Karl XII. Med mål att erövra Norge. Hemligt fördrag med Ryssland 1812. Fördrag med England 1813 med löfte om hjälp att erövra Norge. Allians med Preussen 1813 för den kommande annekteringen av Norge.
  • Sverige får äntligen Norge genom Kielfreden 1814. Norge tvingas till underkastelse genom Bernadottes invasion 1814.

"Jag förutspår, att du icke skall skörda guld på detta företag - lika lite som jag författarrykte. Mitt opus är icke av den art, att det kan vinna många läsare. Och bland dem, som det lyckas erhålla, skall det icke vinna odelat bifal.: Ty medan jag skrivit, har jag känt mig som stridsman under de idéers fana, för vilka jag lever och andas, och mitt arbete är ett spjut, som jag slungat mot de fientliga lederna, i krigarens lovliga uppsåt att såra och döda,"

Citat ur förorden till Viktor Rydbergs "Den siste atenaren".

Gustav III:s politiska målsättning i form av Karl XII:s gamla idé, att tillskansa sig Norge, skulle i sinom tid leda till ännu ett krig mellan Sverige och Danmark. Liksom i det förgångna måste man från svensk sida först försäkra sig om lämpliga bundsförvanter. Det visade sig dock, att vare sig Ryssland eller Frankrike föll för de gustavianska locktonerna. Danmark-Norge var för övrigt i förbund med Ryssland och Gustav III:s plan att skilja de båda alliansbröderna, genom sitt sammanträffande med kejsarinnan Katarina III i Fredrikshamn den 29 juni 1783, ledde inte till något resultat. Biträde för sin plan fick han heller inte av Ludvig XVI i Frankrike, men däremot ett särskilt understöd i form av 6000000 livres under fyra år i kraft av försvarsförbundet i Versailles den 19 juni 1784.

Men nu var det ju så, att krig skulle det bli. Ryssland kunde anses som ett lämpligt mål enligt kungens mening. Vid ett besök i Köpenhamn den 5 november 1787 försökte Gustav III att i stället skilja Danmark-Norge från Ryssland. Inte heller den planen gick i lås eftersom Danmark inte ville ge upp vänskapen med Ryssland. I bakgrunden fanns sannolikt de danska farhågorna för Norges säkerhet och därför avböjde danskarna varje ryskt äventyr.

Och krig blev det, - ett svenske kungens krig med Ryssland. Fanns det ingen anledning kunde ju en sådan skapas. Finnar kläddes om till ryssar, som beordrades anfalla något svenskt intresse i Finland, - en bro eller en lada och så var då äntligen en krigsorsak funnen. Sedan kriget med Ryssland pågått i två månader tvingades Danmark-Norge, genom försvarsavtalet med Ryssland, att förklara krig mot Sverige den 19 augusti 1788. Det resulterade i svenska truppkoncentrationer till Skåne då man befarade, att danskarna i första hand skulle intressera sig för sina gamla landamären. I stället ryckte en dansk-norsk armé in i Bohuslän den 24 september samma år. På några få dagar besattes Uddevalla, Vänersborg, Lilla Edet och Kungälv. Då inträdde försynen i form av påtryckningar från England och Preussen mot Danmark, då man från den sidan önskade att Sverige odelat skulle kunna ägna sig åt kriget med Ryssland. Under hot om invasion i Holstein tvingades Danmark att ge upp, varefter kriget avslutades genom den så kallade neutralitetsdeklarationen av den 9 juli 1789 mellan Danmark och Sverige.

Som en följd av Napoleonkrigen skulle ännu ett krig komma att utbryta mellan Danmark och Sverige, - men först en liten rekapitulation, om den förut omtalade svenska kappvändningspolitiken.

Genom försvarsförbundet med Ryssland den 19 oktober 1791 lyckades Gustav III äntligen få in en kil i den rysk-danska koalitionen. Stora vinster för det svenska livsrummet hägrade i framtiden, det var nu inte bara fråga om Norges erövring utan också Polens krona och en monarkisk allians mot den franska republiken. Men därav blev intet. En pistolkula mot den svenske kungen av "redskapet", kapten Anckarström den 16 mars 1792, ändade kungens liv den 29 mars samma år. Ännu en tid kunde dock svenskarna utkvittera de årliga subsidierna om 300000 rubel, som de försäkrat sig om vid fördraget.

Då svenskarna påföljande år den 17 maj ingick ett hemligt försvarsförbund med den franska republiken drog ryssarna in sitt understöd. Så fort gick det således att vända kappan den här gången. Efter ett väpnat neutralitetsförbund med Danmark 1794 ingick svenskarna ett försvarsförbund med Frankrike i Paris den 14 september 1795. Bakom låg neutralitetsförbundet med Danmark, som försämrade Sveriges förhållande till Ryssland. Av den franska republiken lyckades svenskarna få ett understöd av inte mindre än 10.000.000 livres, varav 400.0000 omedelbart! Franska pengar kunde ju vara lika bra som ryska. Men säg den lycka som varar beständigt. Redan i mars 1796 drog fransmännen in understödet då svenskarna använde pengarna till annat än vad man kommit överens om.

Efter den uppslagna förlovningen med den franska republiken, vände sig svenskarna åter till Ryssland och blev mottagna inom ramen för den så kallade andra koalitionen mot Frankrike, genom ett försvarsförbund av den 29 oktober 1799. Det är värt att notera, att ryssarna nu aktade sig för att betala några kontanter till förbundsbrodern. Året efter, den 16 december, ingicks i S:t Petersburg ett väpnat neutralitetsförbund mellan Sverige, Ryssland, Danmark och Preussen. Det riktade sig inte bara mot Frankrike, utan kanske framförallt mot engelska övergrepp mot den neutrala sjöfarten. Engelsmännen tvingade Danmark ur koalitionen genom tillintetgörandet av den danska flottan på Köpenhamns redd den 2 april 1801 och då den ryske tzaren månaden innan fallit offer för ett attentat, upplöstes koalitionen av sig själv.

En tredje koalition mot Napoleons Frankrike bildades mellan Österrike, Ryssland och England. Till denna inbjöds även Sverige, Danmark och Preussen. Gustav IV Adolf, som nu var svenskarnas kung, föll för locktonerna, medan Danmark och Preussen orubbligt fasthöll sin neutralitet. Genom fördraget med England den 3 december 1804 fick svenskarna 60.000 pund sterling till att förstärka befästningarna i Stralsund. Ytterligare understöd utverkades genom augusti konventionen 1805 med England och Ryssland, mot att svenskarna skulle förstärka sin garnison i Stralsund och tillåta ryska trupper att landstiga i Pommern. Genom förbundstraktaten i Bäckaskog den 3 oktober 1805 med England, förband sig svenskarna till aktivt deltagande i kriget mot Napoleon med en här om 10.000 man, vilken tillsammans med ryssar och engelsmän skulle driva ut fransmännen från den engelske kungens arvland Hannover. Sist men därför inte minst skulle svenskarna få 20.000 pund sterling per månad i understöd och dessutom betalt för sina övriga omkostnader för det planerade kriget.

Genom Napoleons segrar vid Ulm och Austerlitz 1805 sprängdes även den tredje koalitionen och ur den uppstod den fjärde koalitionen, sedan Preussen efter diverse förvecklingar gått in i Österrikes ställe. Även denna koalition fann sitt slut genom Napoleons seger över ryssarna vid Friedland den 14 juni 1807 och det därpå följande förbundet i Tilsit den 7 juli 1807 mellan Napoleon och Alexander I, inledningen till den svenska förlusten av Finland. Nu levde svenskarna farligt, men det hjälptes upp genom det nya försvarsförbundet med England den 8 februari 1808, vilket under ett år garanterade en engelsk flotta i Östersjön och sist och därför ännu en gång inte minst! 100.000 pund sterling per månad i understöd.

Danmark hade i det längsta hållit fast vid sin neutralitetspolitik under Napoleonkrigen, men genom fördraget i Tilsit tvingades Danmark-Norge in i kontinentalblockaden mot England. Det föregicks av den engelska flottans bombardemang av Köpenhamn den 2 till 5 september 1807 och den därpå följande engelska invasionen av Själland samt att Danmark tvingades utlämna hela sin flotta till England. Genom Danmarks anslutning till kontinentalsystemet förband det sig också att deltaga i ett franskt-ryskt anfall mot Sverige.

Den svenska imperialismen stod inför sitt fall. En delning av landet i höjd med Motala ström mellan Danmark och Ryssland låg hotande nära, men i vart fall skulle Danmark återfå sitt Skåneland. Som en följd av Tilsitplaneringen gick ryska trupper in i Finland den 21 februari 1808 och den 14 mars följde så den danska krigsförklaringen mot Sverige. Den samordnade anfallsplanen gick ut på, att då de ryska trupperna nått Åbo skulle den franske marskalken Jean-Baptiste Bernadotte! övergå till Skåne från Själland, med en fransk-dansk armé om 36000 man. Denna skulle därefter uppdelas i två avdelningar, varav en skulle gå mot Göteborg och en mot Karlskrona. Under tiden skulle ryssarna invadera Gotland och landstiga i Kalmar. Den ryska delen av planeringen fortgick efter beräkningarna, med undantag för landstigningen i Kalmar och redan den 1 april 1808 kunde tzaren utfärda manifestet om Finlands förening med Ryssland, sedan den dåvarande finska huvudstaden Åbo fallit den 22 mars. Den franska delen av planeringen föll emellertid genom att en stark engelsk flotta hindrade marskalk Bernadottes överskeppning från Själland till Skåne. Den blivande svenske kungen fick den här gången nöja sig med, att från Helsingör titta på det skånska landet och siluetten av Helsingborg. Men därest inte engelsmännen förstört den danska flottan, skulle med stor säkerhet Bernadotte inte ha stannat på sundets västra sida!

Genom freden i Fredrikshamn mellan Sverige och Ryssland den 17 september 1809 minskade det svenska imperiet med omkring en tredjedel av sin yta. Finland jämte Åland fick avträdas, liksom delar av det egentliga Sverige intill Torne och Muonio älvar. Dessutom tvingades landet stänga sina hamnar för engelska fartyg. Den 10 december samma år slöts fred även mellan Sverige och Danmark i Jönköping, utan vare sig vinst eller förlust för någotdera landet. Vid den därpå följande freden med Frankrike i Paris den 6 januari 1810 förpliktade sig svenskarna att ansluta sig till kontinentalblockaden mot England. Som motprestation återfick svenskarna Pommern med Rügen och dessutom Napoleons garanti för Sveriges integritet.

Sedan Gustav IV Adolf tvingats abdikera, sökte man i Sverige efter en ny Karl XII och vad kunde vara lämpligare än en av Napoleons segerrika generaler. - Möjligen Napoleon själv, men vid den här tiden skulle han nog inte ha accepterat den lilla utposten i norr. Valet föll i stället på Jean-Baptiste Bernadotte, marskalk av Frankrike och furste av Ponte-Corvo. Trots att Bernadotte ej sett annat av Sverige än det annekterade Skåne från sin utsiktspunkt i Helsingör, accepterade han förslaget och på riksdagen i Örebro den 21 augusti 1810, valdes han till tronföljare efter den barnlöse Karl XIII. Den nye tronföljaren, som erhöll namnet Karl Johan, fick redan under sin kronprinstid den verkliga makten. Sin kungatitel förvärvade han först vid Karl XIII:s död 1818.

Så hade man en styresman i Sverige som inte kunde tala eller skriva svenska, - men inte ålades han samma försvenskningsprocedur som folket i Skåneland! Ändå kunde han ingå ett hemligt fördrag med Ryssland den 5 och 9 april 1812, där tzar Alexander förband sig att militärt hjälpa den svenske kronprinsen att erövra Norge! Ryssarna skulle ställa 15.000-20.000 man jämte krigsfartyg under kronprinsens befäl. Efter operationerna mot Norge skulle den ryska styrkan jämte 25.000-30.000 svenskar gå över till Tyskland för att sättas in mot den franska armén. Tzaren utlovade, att de ryska trupperna skulle vara färdiga att ställas under kronprinsens befäl redan den 13 maj samma år. Som ett streck i den fula uträkningen kom Napoleons anfall mot Ryssland i juni månad 1812.

Samme Bernadotte och samme Alexander träffades på nytt i Åbo där de den 30 augusti 1812 ingick ett nytt fördrag. Här bekräftades nu först fördraget av den 5 och 9 april med tillägg att de ryska hjälptrupperna i Sverige utökades till 35.000 man. 25.000 av dem skulle under september månad samma år överföras till Skåne för ett kommande anfall mot Danmark. Kronprinsen tillförsäkrade sig även rätten att bestämma över Själlands öde. I gengäld förband sig Karl Johan, att Alexander skulle få fria händer med avseende på storhertigdömet Warszawa i Polen. Alexander utlovade dessutom ett lån på en och en halv miljon rubel, att återbetalas 16 månader efter det svenskarna övertagit Norge. Fransk tronföljare efter en eventuell seger över Napoleon var även på tapeten och kanske skulle den svenske kronprinsen rent av bli kung av Frankrike! Vilket skulle ha varit den fullkomliga lyckan för alla anhängare av det verkligt storsvenska imperiet, - från Nordkap till Pyrenéerna.

Karl X Gustavs, Karl XII:s och Gustaf III:s planering för ett svenskt Norge höll nu på att effektueras av en invandrad fransman, strax nedanför den svenska imperialisttronen. Onekligen skulle det ha passat mycket bättre om samme fransman ägnat sina krafter åt det nya hemlandet, än att genast ta upp sina imperialistiska företrädares erövringspolitik. Som vi sett av fördraget var det inte bara Norge det var frågan om, utan i stället den sedan länge hänsovne pfalzgrevens Bältgräns som hägrade. Var nu vägen stängd österut måste ju det storsvenska livsrummet ta andra vägar, i detta fall mot Danmark-Norge.

Men det räckte inte bara med Rysslands godkännande, sedan det visat sig att ryssarna hamnat i uppenbart trångmål under den inledande franska offensiven österut. Den 3 mars 1813 fick svenskarna till stånd en förbundstraktat med England, där man utlovades direkt hjälp med Norges förening med Sverige. I gengäld utlovade Karl Johan minst 30.000 man till operationer på det europeiska fastlandet, mot den gemensamme "fienden" Napoleon. Svenskarna skulle dessutom erhålla 1.000.000 pund sterling i understöd och därtill den franska ön Guadeloupe i Västindien. Den sistnämnda delen av fördraget var en personlig fördel enbart till Bernadottefamiljen!

Genom alliansen med Preussen den 22 april 1813 slöt svenskarna slutligen ringen kring Danmark. Preussens kung godkände den kommande annekteringen av Norge mot att svenskarna inte skulle lägga ner sina vapen förrän Preussen återfått sin maktställning före Napoleonkrigen.

Nu hade svenskarna åter vind i sina politiska segel, kappan var på nytt vänd efter den bästa vinden. Danmark - den gamle fienden, var helt omringat. - Men det fanns ju en risk då det kunde tänkas att Danmark kunde lämna sin franska koalition och gå över bland Napoleons fiender. Det gällde därför att snabba på och redan den 21 april 1813 bröt svenskarna sina diplomatiska förbindelser med Danmark. Karl Johan planerade att snarast invadera Danmark genom Holstein, - men den ryske tzaren Alexander sade nej - de ryska hjälptrupperna var nu inte längre avsedda för det ändamålet, "föreningen med Norge borde sökas i strid icke mot Danmark, utan på de tyska slätterna mot Frankrike", löd budskapet.

Efter smärre sammanstötningar mellan svenska och danska sjöstridskrafter, följde de allierades seger över Napoleon vid Leipzig den 16-19 oktober 1813. Efter slaget vände sig Karl Johan mot Danmark med en här av svenska, tyska och ryska trupper! För tredje gången hotades nu det danska moderlandet av en svensk legotruppsinvasion från söder. Danmark tvingades inför det massiva hotet, att finna sig i ett stillestånd som avslutades med freden i Kiel den 14 och 15 januari 1814. Här gick nu de storsvenska drömmarna i uppfyllelse, då Danmark tvingades avträda Norge till Sverige, - men må vi särskilt notera, att det skedde med Englands och Rysslands medverkan! Som ersättning skulle Danmark erhålla svenska Pommern och Rügen samt skulle Danmark nödgas gå med i alliansen mot Frankrike.

Liksom i Roskilde, Köpenhamn och Fountainebleau utlovade svenskarna i Kielfreden, att Norges folk skulle få behålla sina hävdvunna lagar, friheter, rättigheter och privilegier. Visa av erfarenheterna hur svenskarna handskas med likadana löften mot Skånelands folk, valde norrmännen att gå sin egen väg. Med Sverige och svenskarna kände man ingen samhörighet. I Eidsvold antog man i stället Norges nya grundlag den 17 maj 1814 och samma dag valde man enhälligt den danske prinsen Kristian Fredrik till Norges konung!

Då övertalning inte hjälpte om de utlovade svenska välsignelserna tillgrep Bernadotte kraftåtgärder, för Norge skulle han och svenskarna ha. Det gällde ju herrefolkets livsrum på den Skandinaviska halvön. I slutet av juli 1814 kommenderade Bernadotte en armé om 47000 man över den norska gränsen, mot ett folk som saknade krigsmakt av den här numerären. Detta ledde till stilleståndsfördraget i Moss den 14 augusti 1814, där prins Kristian Fredrik tvingades avsäga sig sin myndighet mot att svenskarna godkände den i Eidsvold antagna norska grundlagen, och därtill godkänna det norska stortinget som företrädare för det norska folket. I princip samma godkännande fick den skånska lantdagen en gång i tiden, men av det förgångna har vi erfarit hur det gick med den. Norrmännen lyckades som bekant hålla ut och kunde i sinom tid befria sig från det främmande herraväldet.

Svenskarnas drivfjäder i det kontinentala dramat mot Napoleon var inte Napoleon och Frankrike i första hand, utan i stället handlade man efter hävdvunna politiska linjer att till varje pris amputera Danmark ännu en gång och därest man fått stormakternas bistånd skulle inte Bernadotte ha nöjt sig med bara Norge. Men även den här gången visste stormakterna var de hade sina "pappenheimare" och dessa fick ännu en gång finna sig i att ta det de erbjöds och inget mera! Hela den nu skildrade perioden är egentligen en mycket ful historia och i själva verket utan ära, sammantaget kan det vara grunden till, att mycket av detta är mörklagt och föga känt bland folket i detta vilseförda land.

Nästa avsnitt som har direkt samband med Bernadottes krigspolitik har, tydligen av hänsyn till det nu regerande kungahuset, så gott som fullständigt förtigits i den svenska historiesammansvärjningen. De händelser som utspelade sig i Skåne mot en försvarslös befolkning var helt enkelt brottsliga och ansvaret får i första hand anses vila på den importerade franske kronprinsen, Jean-Baptiste Bernadotte, alias Karl Johan och hans hantlangare ur den adliga militärkasten.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


BLODBADET I KLÅGERUP

Bernadottes förstärkningslag 1811. Missnöje och oroligheter i Skåne. Bönderna mot despotiska adelsherrar och sadistiska frälseinspektorer. Skåne i belägringstillstånd. Bernadotte och militären statuerar exempel. Massmordet i Klågerup den 15 juni 1811. Domarna i Malmö den 4 november 1811. Förspelet till allmogens resning mot tyranniet 1811. Grymheter på de skånska herrgårdarna. Samuel Tullberg - de skånska frälseböndernas talesman.

"Porten forcerades av infanteriet, som inkommet på gården började handgevärseld. Nu flyktade allmogen in i husen och ut på marken. Här vidtager skuggsidan. Hade civilmyndighet funnits tillstädes med makt att befalla, hade den ovillkorligen hindrat vidare manspillan och blodsutgjutelse. Ändamålet som söktes var att skingra de samlade folkmassorna. Detta var vunnet, och en sådan skräck injagad hos dem, att de alla genom flykten räddade sig utan mod att återvända. Men i stället för att stanna, fortsatte militären sin lätt vunna seger genom att förfölja de flyende både i husen och på fältet samt genom gevärsskott och med blanka vapen mörda och såra. Omsider upphörde slaktningen, medan inga fiender vidare varken höll stånd eller kunde upphinnas, emedan de med vindens hastighet flydde undan sina besegrare. Hur många offer, som under striden pliktade med livet för sin halsstarrighet, har aldrig med positiv visshet blivit bekant".

Ur borgmästare Carl Christian Hallins anteckningar om massakern vid Klågerup den 15 juni 1811.

Vi har av det föregående sett att Sverige tvingades ansluta sig till kontinentalsystemet, genom freden med Frankrike i Paris den 6 januari 1810. Freden innebar också förpliktelse att utestänga alla engelska fartyg från svenska hamnar. Då denna fredsbestämmelse saboterades av svenskarna tillställdes den svenska regeringen ett franskt ultimatum den 13 november 1810. Två saker fanns att välja på, antingen krigsförklaring mot England inom fem dagar eller också krig med Frankrike. Man valde då det förstnämnda och den 17 november utfärdades krigsförklaringen.

Med anledning härav krävde den nye kronprinsen, att försvaret skulle utökas och genom en förordning den 23 april 1811 föreskrevs att 15000 man genast skulle utskrivas som förstärkningsmanskap. Förordningen föreskrev, att utskrivningarna skulle avgöras hos sockenstämmorna, vilka fritt fick välja mellan lottning eller lega. De utskrivningsskyldiga, "drängar, statare, torpare, åbor och inhysehjon", gavs ingen som helst rätt att säga något. Oviljan mot utskrivningarna och de inhumana bestämmelserna, i förening med det uppenbara armodet efter den senaste krigstiden, medverkade till ett passivt motstånd hos befolkningen. Snabbt ökades spänningen genom myndigheternas bryska framfart, som välsignats av kronprinsens uppblåsta personliga ingripande och redan under maj och juni uppstod det direkta oroligheter såväl uppåt i Sverige som i Skåne. Det som skedde i Skåne fick emellertid ett helt annat förlopp, ty här kom upproret mot förstärkningslagen att på gammalt känt sätt kväsas i blod, av en hård och brutal militärstyrka, som högsta pådrivande krafter finner vi kronprinsen-regenten Bernadotte och hans ränklystne general och befälhavare i Skåne J C Toll samt deras redskap landshövdingen i Malmö greve I F von Rosen, kommendanten i Malmö, generalmajoren och greven Hampus Mörner, översten och greven Ridderstolpe och därtill hela raden av den svenska maktens representanter i Skåne, ingen av dessa nämnda, men därför inte glömda.

Ett tydligt uttalat missnöje och tecken på oroligheter kom ganska tidigt i Ystadstrakten inom Ljunits, Herrestads, Färs och Vemmenhögs härader. Den 26 maj begärde drängarna på de piperska godsen Krageholm, Högestad och Baldringe att få tala med sin godsherre om uttagandet av förstärkningsmanskapet. Sammankomsten höll på att sluta olyckligt, då Piper inte ville dela drängarnas syn på uttagningarna. Drängarna gjorde till och med ansatser att tränga sig in i de grevliga gemaken. Sådana tillbud förekom lite varstans på den skånska herrgårdsslätten. På grund av majhändelserna vid de sydskånska herrgårdarna och vad som förväntades i samband med en av landshövding von Rosen utlyst sammankomst i Ystad den 4 juni, fann sig landshövdingen i behov av militärhjälp. Härom skrev han till kungen, "- Med anledning härav har jag funnit mig föranlåten, att hos generalbefälhavaren i Skåne, Hans Excellens Herr Fältmarskalken, Riddaren och Kommendören av Eders Kungl Maj:ts orden Högvälborne Friherre Toll genom till honom avsänd kurir begära den militära handräckning, som erfordras till avvärjande av oväntade uppträden vid nämnda sammankomst eller de sammanträden, som å andra ställen inom länet komma i ärendet att hållas, - -".

Mötet i Ystad slutade utan några allvarliga intermezzon. På andra håll i Skåne ökades emellertid spänningen dag för dag. Det var inte bara förstärkningslagen, eller som den kallades för i Skåne "förskräckningslagen", utan en nedärvd befrielselusta mot sekler av ofrihet, under despotiska adelsherrar och sadistiska frälseinspektorer. Möten hölls lite varstans. Folkmöten i tysthet utan herrarnas vetskap på Rynge gårds ängar, på Tunabergs backe och på många andra ställen.

I Luggude härad blossade upprorslågan upp på allvar, underblåst av ett synnerligen provocerande uppträdande av den tillkallade militären. Böndernas anförare Ola Persson, som sänts in till Helsingborg för att framföra deras mening, kvarhölls och häktades. Militären fann här ett utmärkt tillfälle att statuera exempel. Trots att bondehopen ej stört den allmänna ordningen fick, de vid hot om våld, order att skingras. Den militäre befälhavaren fann böndernas tal som uppstudsigt när någon av dem yttrade, "Varför ska vi låta fösa bort oss som boskap, bröder?" Så var det hela igång, - "- anföraren kommenderade chock. De blodtörstiga husarerna, mestadels sammanrafsat folk av flera nationer, ryckte in så hastigt på allmogen, att det inte blev tid att självmant åtskiljas eller springa undan. De förföljdes av de ridande vildarna efter vägar och stigar, och även sådana, som redan förut var ett gott stycke på hemvägen, upphanns och misshandlades. - - Hugg duktigt på gossar, uppmuntrade en underbefälhavare och med fördubblad iver förföljdes de flyende. Åtskilliga blev sårade, andra lyckades komma undan, därför att fältet var tuvigt, så att ryttarna hade svårt att komma fram".

Den bålde landshövdingen von Rosen rapporterade det skedda till kungen och omtalade sin befälhavares, en ryttmästare Geijers bedrifter, att denne "lät gripa en av de drängar, som framträdde och sig utmärkte, samt genom påridning skingrat helt och hållet dem, som kvarstannat, och varvid åtskilliga, dock lindrigt, skadats". von Rosen inrapporterade också, "att jag funnit mig föranlåten låta arrestera denna socknens deputerad, Ola Persson i Esperöd, i anseende till dess sturska och mindre tillständiga uppförande vid sammanträdet":

Våld föder våld. Det som skett skulle komma att bli anledningen till något mycket värre. Den svenska regeringen, med kronprinsen Karl Johan i spetsen, drog åt tumskruvarna. Det uppstudsiga skånska folket skulle ännu en gång kväsas med vapen i hand. Högsta ledningen gavs åt befälhavaren Toll och det var herrarnas rätte man, - en man som fann nöje i att visa sin nu erhållna, nästan diktatoriska makt. Order utgick genast att bondhoparna skulle skingras och Skåne förklaras i belägringstillstånd. Greve Mörner fick sig anförtrott Malmöområdet och generaladjutanten von Platen Ystadsområdet. Det hjälpte inte att militärpatrullerna dag och natt genomkorsade landskapet. De uppretade bönderna och drängarna svarade med plundring och våldsdåd mot herrgårdarna, mot vissa präster och mot länsmännen. Från att ha varit småhopar av kringstrykande bönder och drängar slog de sig samman i allt större avdelningar, för att till slut kunna räkna sig som en bondehär på omkring l500 man, som växte dag för dag. De vettskrämda adelsjunkrarna tog sin tillflykt till fästningarna under den svenska militärens beskydd och en del av dem stannade inte förrän de på gammalt vis tagit sig över till Köpenhamn.

Man försatt inget tillfälle från militärens sida att reta, trakassera och misshandla de allmogegrupper som anträffades. Man inrättade till och med ståndrätter, med utomordentliga befogenheter för de militära hejdukarna. I Lövestad hölls till exempel ståndrätt mot en grupp av de upproriska bönderna. Exekutionen begyntes i det fallet med prygel! Det drog nu ihop sig till det slutliga avgörandet mot mitten av juni 1811. Den församlade bondehären på omkring 1500 bönder, husmän och drängar drog mot Klågerups slott. De vapen man förfogade över var liar, högafflar och påkar och ett litet fåtal skjutvapen. Bondehärens budskap uttalades klart och tydligt. Man ville åtnjuta samma lag och rätt som herrarna, man ville inte godkänna förstärkningslagen och den extra roteringen och man ville heller inte längre finna sig i hoverierna på herrgårdarna eller bli misshandlade och trakasserade av herremännens förvaltare och inspektorer. Den 15 juni skulle alla samlas på Klågerups gods, för att nu en gång för alla göra slut på herrefolkets förtryck.

Dagen innan den utsatta mötesdagen, således den 14 juni, ankom Mörners husarer till Klågerup. En del av bondehären tog nu till flykten, men omkring 800 vägrade att ge sig. Så kom den 15 juni, en av de mörkaste dagarna i den svenska ockupationen av Skåneland. Generalmajoren Hampus Mörner, på order av kronprinsen-regenten och högste befälhavaren Toll, ryckte an mot resterna av bondehären "med 100 man af Konungens regemente, 40 husarer, och 2:ne trepundige kanoner samt mötte dem (bönderna) vid Klågerup, hvarest de hade förskansat sig på Ladugården". Något senare anlände även Månstorps husarregemente.

Utgången på fältet var given, hötjugor mot kanoner det räckte inte, hur hjältemodigt man än uppträdde från allmogens sida. De som inte sablades ner i inledningen eller lyckades fly förskansade sig inne på Klågerups gård. Några kanonskott och vägen in på gården öppnades för de svenska knektarna. Sablar och bajonetter färgades än en gång av de skånska böndernas blod. Knektarna gav ingen pardon, "de sköt till måls på dem och nedhögg dem för blott tidsfördriv", skriver ett vittne. De bönder som jagades ut på fälten och upphanns av sina plågoandar slogs eller stacks ömkligt ihjäl. Hur många som denna fasans dag fick släppa till sina liv är det ingen som vet. Officiellt uppgav den svenska militären att trettio dödades och att sextio sårades samt att 395 infångades och sattes på fästning.

Det får anses vara fullt klart att den svenska militären även den här gången var upphovet till ett veritabelt massmord. Det ligger säkert en stor sanning i Anders Hedvalls epos om bondeupproret i Skåne 1811, då han om den blodiga aktionen tecknar följande: "- - och länge dröjde det nu inte heller, till slottet liknade ett slakteri. - - -"

Det berättas, att när myndigheterna skulle uppsamla liken kring Klågerup fann man att de flesta i hemlighet blivit bortförda av förtvivlade vänner och anhöriga, som inte kunde förlika sig med att de skulle nedmyllas i en namnlös massgrav. Det är därför ingen som egentligen vet hur många liv denna skändliga operation krävde.

I triumf återvände kronprinsens utsände Hampus Mörner till Malmö, ridande i spetsen för sina "hjältemodiga" knektar, uppvisande sitt krigsbyte, i form av allmogens hötjugor och liar och där bakom 200 infångade bönder, drängar, husmän och inhysehjon. Utmattade och hungriga "med hamptömmar bundne tre och tre tillsammans med händerna på ryggen samt sedermera vidare sammanbundna liksom i en kedja". Alla "bovarna", svenskarnas nya uttryck i stället för "snapphanar" på den skånska allmogen, inspärrades på Malmö fästning.

Den behandling fångarna fick utstå, såväl under rannsakningen som efter domen, var rå och hård. Tvångsarbete hörde till dagordningen, även de kroppsligen sjuka tvingades under hugg och slag och "hårdt tilltal" till arbetet. Antalet sjuka växte för varje dag och under hösten hade 30 av 111 insjuknat i rödsot och febrar. Friska och sjuka sammanpackades ändå i samma rum. Personlig hygien och frisk luft var okända begrepp för dessa olyckliga människospillror, som tagit sig före att sätta sig upp mot den diktatoriska militärledningen. Fästningslivets kval utökades genom sadistiska väktare. Detta gällde inte minst en baron Liewen, förordnad till närmaste vakthavande på fästningen, - en man "som sällan var nykter och som fördref ledsnaden med att spela tyrann mot de arma bönderna".

Då de olyckliga den 4 november 1811 fördes ut på Stortorget i Malmö för att få sin dom berättas det, att fångarna var i sådant tillstånd att den på torget församlade allmänheten inte kunde "nalkas dem närmare än på 50 steg: så stinkande var den lukt de olyckliga förde med sig". I det tillståndet mottog de sina domar av den inkvisitoriska domstolen. 14 av de 135 tilltalade frikändes medan 20 dömdes att mista högra handen, halshuggas och steglas, 43 av dem dömdes till 40 par spö och sex års fästning, enbart till 40 par spö dömdes 31, medan flertalet av de övriga dömdes till kortvariga fästningsstraff på vatten och bröd eller prygel.

I slutet av året kom kungens utslag som fick till följd, att dödsstraffet gick ut över tre av de som ursprungligen dömts till döden, 24 fick spöstraff medan 27 fick fästningsfängelse på varierande tid och slutligen 74 fick fästning på vatten och bröd.

På det här sättet kunde den svenska maktens representanter behandla den skånska allmogen ännu vid 1800-talets början. Det var också en seger för de svenska jordmagnaterna, som likt rovfåglar slagit under sig de skånska godsen under förgången tid. Med kronprinsens, Tolls och Mörners hjälp kunde de tvinga den i stort sett rättslösa befolkningen tillbaka i den förtryckta och egenmäktiga sociala misären. - Men, ett vann man ändå, ty vid riksdagen 1812 återkallades ordern om förstärkningsmanskapet. I stället kom beväringen, grunden för den allmänna värnplikten.

På Malmö Stortorg där restes inga monument över kallblodigt mördade skånska patrioter. Bakom det skedda stod krigsivraren den förste Bernadotten. Både han och hans ättlingar hyllas ju varmt här på Stortorget, om man får tro lyriska tidningsskribenter, - men kanske är det invandrade svenskar som står på torget när högst densamme i nåder låter sig förevisas från rådhusets balkong. De ärevördiga byggnaderna kring det gamla Stortorget kan ju inte vittna inför den församlade menigheten om vad som i gångna tider utspelade sig här och de svenska historikerna tiger som muren om deras fäders ogärningar.

Ändå föreskrevs ju en gång att Skånes folk skulle "blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheter oturberade och obehindrade,"!

Det var en lång förhistoria som låg bakom den heroiska bonderesningen i Skåne. Det var inte bara den så kallade "förskräckningslagen" utan en räcka av övergrepp och olagligheter från den "skånska" bördsaristokratiens sida. Vi har förut antytt begrepp som "bondeplågare", ofta i skepnad av adelsherrarnas blodsugare, kallade inspektorer. Dessa utövade sin pryglande verksamhet i kraft av att den svenska adeln övertog den skånska jorden. Adelsmännen själva försatte aldrig något tillfälle att utöka sitt kapital- och jordägande på allmogens bekostnad och om någon skulle få för sig att samla ihop alla de bevis som verkligen finns i den här vägen, skulle också denne någon kunna fylla volym efter volym med exempel på sadistiska övergrepp och kriminella jorderövringar från adelns sida, allt ifrån övertagandet 1658 fram till sekelskiftet 1900. Låt oss därför ta några brottstycken från det som varit i den här vägen.

Under den stora förstörelsens tid från 1701 och efter denna tid uppkom trängande behov av medel till det utblottade svenska statsverket. Då började de så kallade skatteköpen av kronans egendomar på initiativ av den egennyttiga och baksluga högadeln. Genom skatteköpen återgick stora arealer av kronogods på privata händer, ur de gods som fallit för 1680-talets reduktioner. På så sätt kunde företrädesvis adeln komma över stora jordarealer för obetydliga summor i form av mellan 6 till 10 års grundränta å jorden. Vi nämnde "företrädesvis" och det grundar sig på 1719 års riksdagsbeslut, som gav adeln rätt att besitta och förvärva så kallad privilegierad jord, och det som inte var privilegierad jord blev ändå, med hjälp av allehanda förevändningar, privilegierad adelsjord.

Det finns drastiska exempel på "rättvisan" i den här vägen. Till exempel åborna till sextio hemman, om tillsammans 17 11/48 mantal Börringe kloster, ett av de förut omtalade bornholmska vederlagsgodsen, som vid det här tillfället ägdes av en kammarherre Beck-Friis. Åboarna begärde var för sig att få skatteköp på sina gårdar och det gjorde Beck-Friis också. Då hans ansökan beviljades klagade åborna vid riksdagen. Inledningsvis förgäves, men senare med framgång eftersom klagomålen medförde rätt för åboarna "enligt lag och författningar och deras tillämpning". Det gick Beck-Friis ära för när och när han senare blev både greve och riksråd förmådde han ständerna att upphäva beslutet. Bönderna ålades att återlämna sina skattebrev, som exekutivt fråntogs dem. Svenske kungen Adolf Fredrik ålade dessutom bönderna vid 1000 dalers vite, att ej vidare besvära honom med klagomål och för Beck-Friis utfärdades nytt skattebrev på de omtalade hemmanen. Hävderna visar många sådana exempel, inte bara i Skåneland utan över hela det svenska imperiet.

Hävderna omtalar också de mest upprörande grymheter mot den värnlösa allmogen under de skånska herrgårdarna. Öresunds-Posten skrev till exempel 1868: "Vid Hyby kungsgård, ägd med frälserätt av friherre C G Wrangel von Brehmer, har hoveribönderna icke njutit allt gott. Deras kontrakt har varit sådana att de med hull och hår varit i godsägarens våld. De har skolat infinna sig till arbete när helst det behagat friherren, eller hans rättare att kalla dem, och om de på minsta vis förgått sig eller varit olydiga har de obarmhärtigt blivit pryglade. Jag har under mina vandringar härstädes träffat personer, som själva åsett, hur fordom bönder och drängar på det grymmaste blivit misshandlade härstädes, de har med tårar i ögonen berättat, hur drängar som endast gjort sig skyldiga till den ringaste förseelsen att komma en halv timma för sent på dagsverket, blivit mottagna av ladufogden med prygel och sedan släpade in i en kammare, där de formligen blivit nedlagda och mörbultade till dess de knappast mer kunnat giva ett ljud ifrån sig".

Även om den här typen av övergrepp skulle det kunna skrivas volymer om den nära nog livegna allmogens sekellånga lidanden på de skånska adelsgodsen. Det var emellertid inte bara det att de var utlämnade till sadistiska slavdrivare, utan därtill kom att de framlevde sina liv i armod och med hungern som ständig gäst i sina torftiga stugor. De var också utlämnade till godsherrens godtycke vad det gällde lönen, som närmast enbart kan betraktas som ett hån mot arbetaren och arbetets värde, eller vad sägs om lönen för ett dagsverke mot slutet av 1860-talet, som betalades med 58 öre. Detta får då ses i relation till risken för prygel och straffdagsverken, den nedsatta arbetsförmågan på grund av undernäring eller misshandel och därtill en arbetstid som började klockan 3 på morgonen och inte slutade förrän klockan 10 eller 11 på kvällen.

När man då ser hur allmogens sociala förhållanden varit är det inte något att förundra sig över, att bördsaristokratin och övriga besuttna fortlöpande kunde utöka sina egendomar och sitt kapital på den arbetande allmogens bekostnad. Man bör heller inte ställa sig tvivlande till vad som var den verkliga anledningen till bondeupproret 1811. En förtvivlad manifestation, som på bestialiskt sätt slutade i ett blodbad och sedan förblev allt vid det gamla, det vill säga att herremännen ännu en tid lyckades behålla sin privilegierade ställning. Längre fram i tiden skulle tillståndet resultera i förnyade oroligheter. Vi kan påminna om Gustafsborg 1862, Sinclairsholm 1865, Råbelöv och Össjö 1866 med flera.

Bakom de sistnämnda händelserna finns också en historia av samma slag som vi relaterat i det föregående. Denna och andra händelser vid godsen Rönneholm, Barsebäck, Skarhult, Högestad, Krageholm, Sövdeborg, Snogeholm med flera, ledde till den så kallade "tullbergska rörelsen" under senare delen av 1860-talet. Namnet uppkom efter förre korpralen Samuel Tullberg vid Skånska Husarregementet, som började uppträda som frälseböndernas ombudsman i deras kamp om sina gårdar under godsen. Gårdarna hade i många fall "sedan urminnes tid" varit i händerna på böndernas förfäder, och genom Tullberg yrkade de i olika stämningsansökningar att godsägarna skulle frånkännas rätten att bestämma över frälsegårdarna. Inom den ramen vidtog man också arbetsinställelse hos godsherrarna, vilket i sin tur ledde till att godsägarna stämde bönderna för att de inte fullgjorde sina hoveriskyldigheter eller för bristande arrendebetalning samt begärde i kraft därav vräkning från gårdarna.

Det skulle föra alldeles för långt att i detalj redogöra för allt det som skedde innan adelsherrarna lyckades med sitt uppsåt, att neutralisera rörelsen genom att sätta Tullberg inom lås och bom. Men efter flera processer och med hjälp av regeringsmaktens överhet i form av landshövding von Troil, lyckades godsherrarna i sitt uppsåt, sedan Tullberg av länsstyrelsen efterlysts som en "ytterst farlig person". Godsägarna, givetvis, utlovade till och med ett pris om 500 riksdaler för hans gripande sedan man fattat beslut om hans häktning. Både Tullberg och hans hustru jagades därför av överhetens lakejer som vilda djur i skogarna och i februari 1869 slutade jakten i Torups socken på en gård kallad Tranebygget. Här greps då böndernas talesman av en svensk kronolänsman vid namn Gyllensvärd. En tidningsrelation berättar, att Tullberg "sökte springande undkomma dem. Flera bösskott avlossades efter honom, utan att hagelsvärmen det ringaste bekom honom och det var först då Gyllensvärd upphann och slog omkull honom, som han måste ge sig". Man drog sig alltså inte ens en gång att skjuta efter böndernas "advokat", som om han varit en grov brottsling. I kraft av gripandet belades Tullberg med såväl hand- som fotbojor varefter han infördes till häktet i Helsingborg, där han fick sitta med bojorna på!

Jakten på Tullberg fick sin epilog vid Onsjö häradsrätt i Åkarp den 12 mars 1869. Trots angivaren greve Arvid Fredriksson Posse och hans vittnen kunde inte något graverande påvisas mot Tullberg och som sig bör försattes den åtalade på fri fot. "Helt och hållet frikänd - vem skulle ha trott det i vintras, då justitiekanslern fann sig föranlåten att mot Tullberg förordna särskild åklagare, då pris sattes för hans gripande - vi hade så när sagt hans huvud - och då kronobetjäningen jagade den stackars korpralen i skogarna och sköt efter honom som efter ett skadligt djur (fast skotten lyckligtvis inte träffade) och slutligen när han väl blivit anammad nattetid förde de honom från Helsingborg till Malmö ombord i en örlogsångare". - skrev Jönköpings Tidning i ett referat efter domen.

Året före de slutliga åtgärderna mot Tullberg, således 1868, hade godsägarnas vräkningar av sina frälsebönder kulminerat, Kristianstads-Bladet noterade härom 1868: "Frälsebönderna å de piperska egendomarna, varest okunnigheten, eländet och trotset är störst, lär visa en så hatande hållning, att de civila myndigheterna på de platser, varest vräkningsdomarna skall verkställas, ansett det nödvändigt att rekvirera handräckning av militär, för att i händelse av behov möta våld med våld". Öresundsposten skriver om en vräkning sålunda: "Av de stackars böndernas husgeråd och bohag skonades intet. Allting vräktes huller om buller ut i den nyplöjda och gyttjiga marken. Fönster och dörrar borttogs, kakelugnarna sönderslogs och sängarna sönderhöggs med yxa, säden i Baldringetorp, omkring 6 tunnar urtröskad råg, vräktes ut i smutsen och nedtrampades, mjölkfaten nedtogs från hyllan och kastades med sitt innehåll i högen, till och med några brödkakor var man gudlös nog att kasta i smutsen". Övergreppen mot bönderna, iscensatta av svenska godsherrar på skånska gods, övervakades av Karl XV:s soldater med skarpladdade gevär!

Av de här kortfattade relationerna framgår bland annat, att bland andra figurerade de piperska godsen i dessa sammanhang såväl 1811 som senare. Vi har också i förbigående mött greve Arvid Fredriksson Posse, vid den här tiden, 1860-talet, chef för det så kallade lantpartiet i den svenska riksdagen. En, som det sades, frisinnad men ändå hänsynslös adelsjunker. Känd såväl på sina egna egendomar som på de piperska domänerna, där han figurerade som förmyndare, som en av de allra värsta bondeplågarna i hela Skåne. Denne man i Sveriges riksdag gick sina adelsbröders ärenden i kampen mot frälseböndernas ansträngningar att med hjälp av den "tullbergska rörelsen" befria sig från det medeltida hoverioket. Bakom hela denna eländiga, för att inte säga kriminella, historia, tronar i bokstavlig bemärkelse den svenske kungen Karl XV, utmålad som en folklig man - men kanske sträckte sig denna folklighet inte längre än till den kungliga sängen på Bäckaskogs slott, - vem vet.

Ändå var det ju så en gång att man i Roskilde kom överens om att Skånes folk skulle "blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheter oturberade och obehindrade," - eller kanske var det inte något annat än onödigt slöseri med bläck!


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


VÅLDETS ÅRHUNDRADEN

Vi kan aldrig sätta oss in i hur det en gång var.

"Slut var den blodiga slakten, där människor dödats som djur, och allt kring den bördiga trakten bar märken av krigets kultur: Förtrampad låg odlarens gröda och skövlad av krigarens tåg; vad seklerna uppbyggt med möda låg krossat av drabbningens våg. Och nu - nu går sorg genom landet till tusenden fattiga hus, där hemmen ha krossats av nöden till intet, till aska och grus. Och mången moder nu gråter den bittra saknadens tår, när sonen, som tvingats till kriget, på slagfältet bäddats på bår. Och ungmöns hjärta det brister, då sorgbudet hemlandet når; att vännen, som drivits till kriget, i striden fått dödande sår".

Ur "Hatets sånger" av Leon Larsson.

Vad har då den svenska imperialismen under århundraden kostat Skånelands folk, i form av andlig och materiell nedbrytning av folkkulturen eller i form av blodsoffer och förmögenhetsförstöring? Därom kan man enbart säga, att de frågorna får lämnas obesvarade, även om man begränsar sig till den relativt korta perioden från 1658 till 1720. Några svar på hur våra förfäder en gång upplevde just sin stund på jorden kan vi heller inte ge. Det enda man nu kan göra är att sätta ihop enskilda och partiska fragment av det som en gång var livets allvar, glädje eller sorg. Den tidsstämning, som präglade våldets århundraden hos de enskilda eller hos hela det olyckliga folket, kan aldrig återskapas, inte ens en gång som fragment.

Varifrån fick de sin enorma kampvilja? Ja, svaret på det får man söka i de fragment som finns om seklers kamp mot de norrifrån invaderande erövrarna. Vilken enorm kraft och mod representerade inte alla dessa generationer i sin till slut hopplösa kamp för det enda fädernesland de kände Skånelands lilla bit av den skandinaviska halvön.

Må vi alltid ha för våra ögon, att det var de våra i det förgångna som förde den här kampen och fick utstå alla dessa lidanden i generation efter generation och att de kämpade inte bara för sig själva utan också för sina efterkommande i vårt Skåneland.

Under århundradenas lopp gick knappast ett enda släktled i graven i Skåneland utan att ha sett hembygden som krigsskådeplats. Nästan samtliga svenska kungadiktatorer uppträdde med vapen i hand inom Skånelands gränser, oftast blott i form av förhärjande och grymma strövtåg. Brand, plundring, mord och blodsutgjutelse blev civilbefolkningens lott, vare sig man varit verksam i motståndsleden eller inte. - Tyvärr har allt förbigåtts med tysthet i den svenska historiesammansvärjningen.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


FÖLJDERNA AV ROSKILDETRAKTATEN

Skånelands befolknings- och kulturkatastrof.

"Om alltså rättvisan lämnas åsido, vad är då staterna annat än stora rövarband? Ty vad är rövarband annat än små stater? Ty även ett land består av människor, det styrs av en hövdings befallning, det hålls ihop av ett samhällsfördrag, bytet fördelas enligt godkänd lag. Om genom tillskott av usla personer detta elände tillväxer så mycket att det behärskar ett territorium, inrättar ett residens, ockuperar samhällen och underkuvar folk, då kan det mera uppenbart kalla sig för en stat och blir öppet erkänt som en sådan, inte därför att dess rovgirighet nu skulle vara borta utan därför att den inte är straffbar mer. Ty det var ett elegant och sannfärdigt svar som en viss infångad pirat gav Alexander den store. När kungen frågade honom vad han menade med att göra havet osäkert svarade han nämligen med ädelt trots: 'Detsamma som du när du gör hela världen osäker! Eftersom jag gör detta med ett litet skepp kallas jag pirat. Du gör det med en stor flotta, och därför kallas Du kejsare'."

Citat ur "De civitate Dei" av Augustinus.

Den svartaste perioden i Skånelands kända historia kännetecknas inte bara av lidande, fattigdom, pest, våld och förtryck, utan också av en katastrofal kulturell nedgång. Befolkningskatastrofen är väl den sidan vi mest har fäst oss vid och dess hela vidd kan inte överblickas i annat än ungefärliga mycket osäkra siffror, vad det gäller perioden 1658-1720. Vad som är dess för innan är för alltid höljt i dunkel. Totalt sett kan emellertid det som skedde under dessa århundraden jämföras med nyare tiders folkdråp, såväl vad det gäller helheten som den ådagalagda bestialiteten.

Befolkningsnedgången under den sista upprorstiden 1658-1720 har med vissa osäkra marginaler beräknats till inte mindre än omkring 38-40 %. Vi får då komma ihåg, att ett mer eller mindre konstant folkuppror förekom under dessa sextio år och att makthavarna med alla medel slog ner det. Inom procenttalet kan man beräkna, att omkring 30.000 fick släppa livet till under motståndskampen. Ytterligare cirka 30.000 tvångsrekryterades till de svenska trupperna i de ockuperade länderna på andra sidan Östersjön. Med tiden kom den svenska krigsmakten att till sin numerär bestå av över 30 % skåneländare! Vidare kan detberäknas, att omkring 15.000 familjer tog sin tillflykt i Danmark, företrädesvis på Själland. Det kan vidare nämnas, att inom ramen för människoförlusterna i procent ligger också det normala födelseöverskottet.

Med hänsyn till vad vi fått uppleva i vår tid i flyktingväg, till exempel den tyska folkflykten från Polen eller från Tjeckoslovakien och den tyska östzonen, kanske man rycker på axlarna när man försöker beräkna Skånelands folkförluster. Men allt är relativt och man må därför erinra om, att de angivna talen ligger 300 år tillbaka i tiden, då Danmarks invånarantal låg betydligt under en miljon. Med den relationen för ögonen bör var och en inse den skåneländska befolkningskatastrofens fulla vidd. Vi kan ytterligare illustrera densamma med att invånarantalet i Lund år 1719 inte uppgick till mer än 199 personer och att antalet ännu 1738 ej var mer än 215. Det finns således fog för påståendet, att den angivna perioden innebar en befolkningskatastrof, vars följder vi i vår tid enbart kan ana men aldrig beräkna. Det är med andra ord ett nedtystat, gömt och glömt folkdråp!

Allt detta på den svenska kungaimperialismens altare, där man också får lägga provinsens enorma förluster i konst- och kulturvärden, under den långa krigsperioden från 1200-talet fram till 1720. Detta outforskade och förtigna fält är sannolikt enastående inte bara vad det gäller Norden, utan också i en ännu vidare krets. Likaså får man leta efter motstycke till den brutalitet, varmed den gamla högt utvecklade kulturen i de östansundska landskapen bröts ner med våld eller hot om våld.

Men det tog tid innan motståndet kunde betvingas, ty skåningarna ansågs med rätta som de bästa soldaterna i det danska riket. De kunde bättre än folket från övriga danska landskap umgås med vapen och de kunde också lättare utstå besvärligheter. Framförallt satte man högt pris på de tappra, men oroliga männen från Göinge härad och värvade helst inom detta område. Så gjorde också Mickel Göing, den ryktbare stigfinnaren, då han 1566 i Göinge och Norra Åsbo härader värvade 400-500 knektar. I hans värvarspår skulle det senare komma många, många andra.

Belysande för motståndets frukter i kulturellt hänseende kan vara, att det dröjde till inemot 200 år efter Roskildetraktaten, innan det åter uppträdde en skånsk författare i Skåne. Man kan antaga att om den svenska regeringen följt bestämmelserna i fredstraktaterna skulle inte ockupationen och den territoriella annektionen fått de katastrofala följder som nu blev fallet. Det var svenskarna som var upphovet till folkdråpet och det var de som representerade de grundläggande lagbrotten, men ändå kastade man skulden på de skåneländska motståndsmännen - "upprorsmakarna" och detta trots, de garantier det skånska folket erhållit i fredsurkunderna. Vi minns från Roskilde hur svenskarna genom den 9:e artikeln garanterade den östdanska befolkningen, att bliva kvar vid sitt språk, sin lag och sin kyrkoordning. Med andra ord allt sammantaget, vissa mänskliga rättigheter av för folket näraliggande och vardagligt slag. Folket i Skåneland skulle dessutom få välja sin egen representation, där de i Malmö, genom sina valda ombud, skulle kunna påverka sin egen framtid. De högtidliga garantierna sveks som bekant på ett utstuderat och hänsynslöst sätt. Mot den här bakgrunden kan vi sentida se hur katastrofen utvecklade sig i snabb takt, med ständig stegring av raffinerade metoder från båda sidor. Som sentida ättlingar till detta vårt framfarna folk, måste vi ställa oss på deras sida i deras kamp för människoberättigande, ty i annat fall var deras kamp och offer helt förgäves. Gör vi inte det, gör vi oss skyldiga till förräderi mot våra kämpande förfäder och anförvanter, vilka nu vilar på okända platser i detta land - som vi numera bör förena oss omkring, under namn av Skåneland.

Den danske skalden Holger Rørdam har med några få ord sammanfattat orsakerna till det skånska folkets dilemma i och med tvångsannektionen på följande sätt: "hvad der den ene Dag var en Ære og Ros, saasom Kærlighed til Konge og Fædreland, bliver den næste Dag en Brøde, idet de har faaet en anden Konge og et andet Land, og det et, som de maaske nys stred mod med alle Fortvivlelsens Kræfter. Baana, der var knyttet gennem Aarhundreder, sønderrevedes, Trofasthed mod de nedarvede Minder og Forbindelser blev Utroskab mod den nye Overhøjhed, og Forssøg paa at tillbageføre den forrige Tingenes Tilstand blev Majestætsfolbrydelse".

Den nationalistiske Rørdam har med dessa få ord satt fingret på den katastrof, som drabbade en tredjedel av Danmarks folk, vilket genom några namnteckningar i Roskilde blev en ny tvångsinkorporerad del i det svenska imperiet. Hos Skånelands folk var sympatierna danska, men språket skånskt-danskt. Genom det nya statsbandet förenades de med den uråldriga fienden Sverige, även om folket på grund av fredsbestämmelserna fortfarande avsågs bli en avskild del av den danska nationen. Det östansundska folket i Skåne, Blekinge och Halland hade vid det laget en gemensam mer än 1000-årig historia med sitt gamla moderland, danat till en riksenhet på folk-, kultur-, och språkområdet. Det är därför helt förklarligt, att Skånelands folk, under den hårda och orättfärdiga försvenskningen, kraftfullt motsatte sig att bli inlemmade i arvfiendens rike. Genom svenskarnas svek mot fredsbestämmelserna, får den imperialistiska svenska kungadiktaturen anses ha huvudansvaret för vad som skedde. Det var inte de skåneländska motståndsmännen och det skånska folket som gjorde sig skyldiga till de påstådda "brotten" mot den svenska överheten i Skåneland, ty genom fredsbrotten ägde folket full rätt att försvara sitt land och om möjligt med våld köra ockupationsmakten ur landet. Genom de planerade övergreppen framkallade svenskarna den kommande befolkningskatastrofen och på grövsta sätt förbröt man sig mot i vår mening sedvanliga folkrättsliga regler. Ensidigt bröt svenskarna de ingångna fredsavtalen i flera avseenden, men kunde ändå med hjälp av de stora kontinentalmakterna förhindra en återförening av de danska och Skåneländska landsdelarna.

Att kämpa in i det sista var inte något nytt för det skåneländska folket. Tidigare hade man århundradena igenom visat, att inga offer var för stora. Trots motgångarna fanns alltid frihetskärleken där, att duka under för en övermakt var ingen skam! Redan den gamle danske historieskrivaren Saxo Grammaticus (1150- 1220) har i sin historia Gesta Danorum beskrivit Skånes folk så här: "Så ofta allmogen i Skåne funnit skatter och tungor odrägliga, har den med samlad styrka mött orätten.

När oket syntes den för tungt, har den samfällt med vapen krävt sin frihet". Vi må i det här avseendet minnas, att denna karaktärsbeskrivning av ett helt folk tillkom cirka 250 år innan de första allmogeresningarna förekom i något svenskt landskap! "samfällt med vapen krävt sin frihet" var de avslutande orden, men vad de kostade i blod kan vi aldrig få veta. Ett vet vi dock och det är, att det mesta av dessa strömmar av blod från det skåneländska folket kom sig av svenskarnas månghundraåriga plundringskrig. Det var här de prövade sina vapen, mot en i stort sett försvarslös civilbefolkning, det var här de brände oskyldiga människors hus och hem, det var här de skändade och plundrade de skånska helgedomarna och det var här de våra slogs för sin existens i generation efter generation!

I kanten av en handskrift av Skånelagen har någon omkring år 1300 skrivit några betecknande ord på skånskt tungomål: "Haui that skanunga ærliki mæn, Toco vitar oræt aldrigh æn", vilket vi nu "försvenskar" på följande sätt: "Så var det bland ärlige skånske män, De togo mot orätt aldrig än". Det här var drivfjädern i generation efter generation, man godtog helt enkelt inte några oförrätter. När det gällde fädernas land, gård och gods, liv och framtid, så har sinnet för den rättvisa, man ville beröva honom, genast vaknat och satt vapen i hans händer. Inga offer var för stora för att försvara det man ansåg som heligt.

Bakom skymtar den skånska byorganisationens styrka, som en av de väsentliga grunderna till att man inte utan vidare underkastade sig det svenska oket. Sockenstämmorna i Danmark och Skåneland hade en relativt svag ställning. Det kom i sin tur att betyda ett stort mått av folkligt beslutande självstyre på en rad områden. Denna självständighet mot den centrala och regionala makten var ytterligare markerad i Blekinge samt i norra och östra Skånes skogshärader. Helt naturligt inbjöd detta till konfrontation med den svenska herremaktens detaljingripanden i folkets görande och låtande. Det blev nu en kamp om den hävdvunna självständigheten, då man inte tålde några utombys herrar och allra minst de svenska.

Följderna har vi fått veta genom fragmentariska skildringar av svensksinnade historieskrivare, men må vi ha i minnet att det i Skånelands jord, i varje by och i varje stad vilar det danska och skånska soldater och motståndsmän i flera tiotusental, vilka här in i det sista stred för sitt land och sina efterkommande. Enskilt offrade de det enda liv de hade på den här fosterjorden, men inte för att erövra främmande folks jord, utan för att värna fädernas jord. Minns också, att dessa våra okända anförvanter finns på okända platser i alla Skånelands socknar och där vi minst kan ana det. Må vi hålla deras minne levande och inte förglömma eller förgäta deras kamp.

I annat fall gör vi oss skyldiga till förräderi! "Det folk är starkt som känner samhörigheten med sina fäder", skriver David Assarsson i några tankar om Skånelands historia i Skånelands skolor 1949 och fortsätter: "Men svagt och föraktligt blir det folk, som söker lösa sambandet med fäderna eller till och med förnekar dem. Vem kan väl ha aktning för något sådant?"


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


MÖRKLÄGGNINGEN AV SKÅNELANDS HISTORIA

"Öresundsmuren". Svensk inflyttning. Skånelands språk förvisas. Indoktrinering. Svenska massmedia i Skåneland. Vad vet Skånelands folk om sina egna kungar. Det som en gång var danskt eller skåneländskt är nu svenskt. Rätten till undervisning i Skånelands historia.

"Skånes barn få aldrig tillfälle att lära känna Skånes historia och de skånska fädernas öden och äventyr. Därför lära de heller aldrig att skönja kultursammanhanget, som förbinder landets forntid med dess nutid. Sålunda förkväves lika eftertryckligt som avsiktligt såväl skånsk hembygdskänsla som pietet för de skånska fäderna genom - den skånska skolans onaturliga, systematiska förtigande av det historiska sammanhanget. Är det då underligt, att denna överallt i Skåne genomförda fostran verkar allsmäktigt opinionsbildande och att den ständigt tillbakasatta eller undanskjutna skånska odlingen allmänt förgätes och föraktas? Är det då så besynnerligt, att det skånska historiska medvetandet har svårt att allmänt vakna?

Ur "Det skånska problemet" av Berndt David Assarsson.

Vi har erfarit att segermakten på olika sätt fullföljt de i imperialistisk anda utstakade intentionerna avseende Skåneland, vilka drogs upp efter fredsslutet i Roskilde. Segermakten har också gjort allt för att hålla Skånelands folk i okunnighet om den egna historian och om de offer de många plundringskrigen kostade. Många har ju ansett att den moderna Berlinmuren skulle vara en unik företeelse i folkens historia, - men det kan den ingalunda anses vara, ty utan vidare kan den jämföras med den "mur" de svenska erövrarna satte i Öresund från och med 1679.

Inom den ramen bör vi särskilt uppmärksamma isoleringen från det gamla moderlandet. Fil dr Ingemar Ingers har i sin skrift "Skåne och Danmark" följande angelägna synpunkter: " - att där har funnits en period på över 140 år efter Skånes skilsmässa från Danmark, då all trafik mellan dessa länder var av svenska myndigheter inte bara strängt försvårad, men närapå förbjuden, då handel och samfärdsel var nedlagd, då t.o.m. införsel av danska böcker var förbjuden. Det barbariska förbudet emot all slags förbindelse mellan Skåne och Danmark infördes på 1680-talet till följd av svenska myndigheters misstänksamma hållning.

Förbindelsen mellan släkt och vänner på bägge sidor om Sundet blev därigenom förhindrad, och särskilt kännbart var detta för adeln och prästerskapet samt städernas borgerskap. Det ligger en lång och smärtsam väg ifrån denna isolering och till de lättnader som småningom - med början på 1820-talet - genomfördes. Och fastän vi nu i flera generationer har haft fri fart, gör sig följderna av denna långvariga isolering fortfarande gällande, -".

Den verkliga försvenskningen inleddes då den förenande länken Öresund stängdes. Därigenom upprättades också en dikterad politisk maktgräns utan folklig förankring. Den sammanbundna sydskandinaviska-europeiska kulturbygden splittrades i två delar. Urgamla kulturvägar över det förenade Sundet stoppades upp. Följderna blev en kraftig kulturell och ekonomisk försvagning av i första hand Skåneland, men till stor del drabbade den hela Norden. I första hand avsåg den svenska regeringen att förhindra förbindelserna mellan Skånelands folk och det gamla moderlandet. Kusterna övervakades därför strängt. Inga till Danmark flyktade skåningar fick återvända och de som ändå gjorde det satte därmed sitt liv på en mycket skör tråd. von Ascheberg förklarade i mars 1685 för generalmajoren Friedrich von Buchwaldt, att skåningarna var "arga bovar och snapphanar", som efter återkomsten sannolikt skulle uppsöka skogarna. Inom ramen för sundets "järnridå" förbjöds all hemlig korrespondens med utlandet och de människor i Skåneland, vars anförvanter vistades i Danmark, övervakades i särskild ordning, bland annat försökte man förhindra brevliga kontakter mellan dem. Befallningsmännen fick uttryckliga order att rapportera alla utlänningar de anträffade. Man kan förutsätta, att ordern inte gällde alla de tyskar, polacker, skottar och engelsmän som hade sin hemvist i den svenska ockupations armén. De rusthållare och andra, som misstänktes för danska sympatier, gjorde man livet surt för på olika sätt och ännu långt in på 1690-talet efterspanade man ännu folk som kunde tänkas vara motståndare till den nya regimen.

- Och "Öresundsmuren" finns på sitt sätt kvar ännu den dag som i dag är, men numera i form av en "tullmur". Vill man skaffa ett danskt kulturalster till exempel i form av en bok, som handlar om något så närliggande som gemensam danskskånsk historia måste man betala avgift härför till svenska staten, trots att man har avsändaren inom synhåll bara några få kilometer på andra stranden. Denna ordning är förnuftsvidrig och strider mot bestämmelserna i de ännu gällande fredstraktaterna, ty i dem gavs det skåneländska folket självbestämmande och någon "tullmur" i Öresund fanns det inte något utrymme för.

Och försvenskningen fortsatte, men därefter och framåt i tiden utan onödiga störningar av västliga förbindelsers skadliga inflytande. Till slut lyckades man så väl, att de kommande generationerna inte visste något om vad som varit. Den gången det begav sig uppmuntrade man folk "av svensk nation", att flytta in i de erövrade provinserna och att ge dem företräde till alla offentliga befattningar, liksom företräde till ägandet av den skånska jorden. Som vi erfarit lyckades man över förväntan att beröva Skånelands folk dess historiska identitet. Inflyttningen pågår för övrigt ännu, men numera med stegrad intensitet. Ännu 1920 utgjorde Skånelands folk omkring 95 % av befolkningen, denna andel har därefter sjunkit i allt snabbare takt. Uppsvenska dialekter börjar till och med ta överhanden åtminstone vad det gäller mediauppläsare i vår radio- och TV-ålder. Skånska dialekter kan till och med anses som uppseendeväckande i dessa avseenden och det gäller också en stor del av olika intervjuade kommunala koryféer. Den här frågan har aldrig ställts på sin spets, men det tycks vara så att dialektspråket är ett andra klassens språk här i vårt Skåneland och att man i våra dagar på styrt vis tar de slutliga stegen på försvenskningens väg. Det skånska språket och den skånska dialekten skall försvenskas och i spetsen går det statsstyrda radio- och TVmonopolet.

Vi kan dagligen höra och ibland även se tendenserna, inte bara från de centrala radio- och TV-sändningarna utan också ifrån lokalradiosändarna i Skåne. Det är ytterst märkligt, att det inte skall finnas kvalificerade radiopratare att tillgå som dialektalt hör samman med landskapet. Tydligt är, att bara man är kommen från någon ort norr om gamla riksgränsen har man företräde till de omtalade befattningarna. Det ser inte bättre ut än att de gamla föreskrifterna ännu är i kraft att ämbetena i första hand ges åt folk av "uppsvensk nation". Ännu en gång vill vi betona, att de fredstraktater som en gång reglerade Sveriges politiska gränser 1658, 1660 och 1679 tillförsäkrade Skånelands folk självbestämmanderätt. Denna rätt är fortfarande i kraft och den gäller också för det moderna radio- och TVområdet. I kraft av vår självbestämmanderätt har vi i Skåneland rätten att själv svara för inte bara radio- och TV-nätet inom Skåneland, utan också detta mediums innehåll samt rätten att välja personal som skall verka i vårt radio- och TVmedium. Slutmålet, ett skåneländskt radio- och TV-bolag, är med hänsyn till genomslagskraften ett oerhört viktigt steg på vägen att stoppa eller i vart fall bromsa den accelererande försvenskningen av Skånelands folk och språk. Ändå var det ju så att Skånelands språk var ett östnordiskt språk med östdanska dialekter, belagt från runstenarna från slutet av 900-talet, över Skånelagens båda handskrifter och urkunder fram till 1670-talet, då den svenska ockupationsmakten beslöt införa svenska språket som enda tillåtna officiella språk. Därefter försvann det skånska språket som kulturspråk för att enbart fortleva i form av skåneländska dialekter, - eller som ett förhånat andra klassens språk.

Det dialektala språket har under århundradena igenom varit en nagel i ögat på herrefolket. Den rikssvenska dialekten är slutmålet. Även om betoningarna på ortnamnen läggs på fel ställen, enligt vår mening, så är det vi som har fel och de som har rätt och till slut måste vi ju, enligt indoktrineringens lagar, tro att det är vi som har fel och acceptera de försvenskade ortnamnsbetoningarna.

Må vi här med Hallvard Tveiten notera, att när "skånska ortnamnsforskare" kallar de skånska ortnamnen för sydsvenska gör de samma fel, som om en skotsk ortnamnsforskare skulle kalla de skotska ortnamnen för engelska. Det som blev "sydsvenskt" gick vid återuppodlingen under 300- och 400-talet och fram till 1658 inte längre än till Hallands östra gräns och till Skånes och Blekinges norra gränser.

På olika sätt har man således intill fulländning lyckats övertyga det nu levande folket i Skåneland, att deras historia är Mälarlandskapens historia. Så till den grad, att man betraktar Gustav Vasa som en kärleksfull landsfader även i Skåneland och Kristian den II som en tyrann, när det för vårt vidkommande är tvärtom! Och dessutom har vi inte någonting annat med nämnde svenske potentat att göra än att betrakta honom som en i raden av skövlarna. På samma sätt har man indoktrinerat Skånelands folk, att sucka och våndas i sorg och åminnelse den 6 november med psalm 124 på läpparna och med hansastaden Rigas blågula skeppsflagga i topp, - en flagga, som, liksom så mycket annat i Sverige, inte är något annat än lånegods. - Detta trots att vi för vår del inte har något med denne despot att göra i annan mån, än att han var en i raden av de som våldförde sig på oskyldiga människor i detta land, eller som han själv skrev "grasserat, skövlat, bränt och ihjälslagit alldeles efter vår egen vilja"!

Sätten är många. Kanske en del minns ett TV-program sommaren 1976 då man en kväll samlades på den gamla skånsk-danska borgen Glimmingehus och pratade om svensk och stockholmsk historia. Den presenterades av Kristina Gyllenstjernas försvar av Stockholm mot danska och säkerligen också skånska belägrare. Man hovererade också över Sturarna, Gustav Vasa och andra liknande potentater, men man glömde, tydligen avsiktligt, att prata om dessa herrars grymheter mot folket i Skåneland! Den här typen av historia är inte annat än en detalj i en månghundraårig indoktrinering, som nu har blivit verkligt farlig genom TVmediets genomslagskraft. Någon i Glimmingehuspanelen tog för övrigt upp tanken att Skåne vid den tiden var danskt, men svenskarna, som dominerade tillställningen, låtsades som om de inte hört det. Tänk om vi i stället fått lov av statsmonopolet att berätta om skånsk 1500-talshistoria av skånska historiker på skånskt språk på denna plats och i detta medium!

En annan väsentlig maktfaktor är den svenska pressen i Skåneland. Utan att ha belägg för det kan man ändå ana någon sorts central styrning av vad tidningarna saluför till sina läsekretsar. Brännbara stoff i form av olika skåneländska yttringar tar man helt enkelt inte upp till debatt. Vi har ju erfarit vilket minimalt utrymme den rent skånska tidningen "Skåne-Kuriren" fått bland sina kollegor i tidningsvärlden. Vi minns också vilket mottagande Palle Laurings bok "Danmark i Skåne" fick då den kom ut 1952. Knappast en rad bevärdigades den med. Palle Lauring själv fick i spänd förväntan förgäves vänta på recensionerna i Skånelands svenska tidningar. Man kan utan vidare med David Schwarz debattartikel i Dagens Nyheter 26.5.1979, inte utan skäl fråga, "Måste Sverigebilden censureras?" Även om nu inte denna debattartikel gällde skånska problem leder frågan ändå till slut till att "Sverigebilden" fortfarande måste censureras i Skåneland och i det avseendet sköts det på ett galant styrt (?) sätt av den svenska pressens flertal i Skåneland. På så sätt bidrar detta massmedium i modern tid till den försvenskning som startades här 1658.

Vad har vi då fått veta om våra egna kungar? Inget nämnvärt annat än i förbigående eller om de inte kunnat utmålas som lastbara eller brottsliga män. Varför undanhålles detta det skånska folket? Varför kan man inte i våra skolor upplysa ungdomen om att de har en annan historia och andra kungar än de svenska ända fram till senare delen av 1600-talet? Vad vet vi om Fredrik III 1648- 70? eller om Kristian IV 1588-1648 med undantag för att han grundade Kristianstad? Är det någon som vet något om Fredrik II 1559-88?, sannolikt enbart ett fåtal. Vi kan gå ändå längre tillbaka bland våra kungar och träffar då Kristian III 1543-59 och Fredrik I 1523-33, är det fler än ett fåtal av Skånelands folk som vet något om dem eller deras tid? Den som är mest känd i så fall är väl Fredrik I:s föregångare Kristian II, eftersom denne i Sveriges historia har utmålats som "Kristian tyrann", en man som i svenska historien helt och hållet saknar förtjänster - en man som gav order om Stockholms blodbad. Men i det sammanhanget är att märka, att ingen av dem som gav order om Skånelands månghundraåriga blodbad fått någon liknande stämpel på sig! Vad har vi fått veta om kung Hans 1481-1513 eller om Kristian I 1448-81? Ingenting! Skånelands folk vet i dag inte ens att de varit kungar över detta land. Ännu mindre har man då fått veta något om alla de andra företrädarna för Skånelands folk bakåt i tiden, ända till Gorm den gamle då Skåneland på 900-talet förenades med Danmark.

Före den danska föreningen med Skåneland fanns det ju en annan historia. Varför har vi inte fått veta något om den? Skulle det vara farligt eller skadligt att tala om den långa raden av skånska kungar, som styrde över ett självständigt Skåne? Vi kan ännu följa dem bakåt i tiden från Gunne Hand under förra delen av 900-talet till Kiar under 500-talet. Ej heller den delen av vår historia finns i vårt medvetande. I stället har vi ju fått veta så mycket mer om Uppsala och sveakungarna, så till den grad att de numera betraktas som "våra". Allt lika med planerad medveten indoktrinering. Det som har varit och är skånsk historia skall förtigas. Vi är numera ett mycket fattigt folk, då vi inte längre har någon egen historisk plattform att stå på. I stället har vi iklätts en falsk och främmande historisk identitet. Vi har därigenom på ett bedrägligt sätt frånhänts banden med det förflutna, och sättet på vilket det har skett är helt enkel upprörande.

Vi har bevisen runt omkring oss utan att vi dagligdags ägnar dem en tanke. Vi har kort sagt fallit i skickligt gillrade fällor i form av att det som en gång var danskt eller skånskt numera är svenskt eller i undantagsfall sydsvenskt. Trots, och det vill vi särskilt understryka, att det som man satt svensk stämpel på inte har någonting med Sverige eller svenskarna att göra. Var och en kan ju ta fram en historiebok och börja läsa och vanligtvis börjar man med stenåldern. Fortsätt och läs, men man skall inte finna något annat än att de avsnitt, som beskriver Skåneland fram till 1700-talet betecknas som svensk kultur. Men det var ju inte så. Skåneland var en del av Danmark fram till 1658 och kan inte anses som helt skilt från sitt gamla moderland förrän tidigast 1720. Varför talar man då inte om att den här delen av det svenska imperiet har en egen historia tillsammans med Danmark? Varför säger man, att stenåldersmannen eller kvinnan från Barum vid Ivösjöns strand, som egenmäktigt har bortrövats till Statens Historiska Museum i Stockholm, är den äldste svensken som har hittats?, för övrigt omkring 7000 år gammal. Inte ens denna människa från svunnen tid fick vila i frid för erövrarmakten och dessutom, han eller hon har ingenting med Sverige att göra!

Varför säger man att silverbrudkronan från Skepparslöv är den äldsta svenska brudkronan? Den har ingenting med svensk kultur att göra, ty det är en skånsk brudkrona tillverkad i Vä 1597 av den dansk-skånske silversmeden Hans Clausen. Vi skulle utan vidare kunna mångfaldiga exemplen på hur danska och skånska kulturalster, numera utbasuneras som svenska eller som mått på svensk kultur. Alltsammans kan inte åsättas någon annan stämpel än att det är ett styrt historiskt bedrägeri riktat mot Skånelands folk, för att man på så sätt skall bibringas den uppfattningen att det här aldrig funnits någon annan historia.

Diskrimineringen i historiskt avseende har inte bara skett inom den vanliga skolans ram, utan även i den högre undervisningen av alla kategorier. Här får man grundligt sätta sig in i de svenska grunderna för till exempel rättshistoria, kyrkohistoria, etnologi och så vidare. Men det är ju ändå så, att Skånelands folk har andra grunder för sin historia åtminstone fram till 1720. Medvetet har man behandlat och behandlar denna vår grund som om den aldrig funnits, utgående ifrån att vår historia är Sveriges historia. Detta är naturligtvis helt riktigt inom den ännu pågående försvenskningens ram att behålla folket i okunnighet, ty det kanske skulle vara farligt för imperietanken att förkunna en annan avvikande syn på bakgrunden än den tillåtna!

"En stad, ett land, ett folk är ej blott ifrågavarande geografiska område eller ifrågavarande summa individer just nu, utan ett stycke levande verklighet, som först i sammanhang med hela sin historia kan förstås och förklaras", betonar Berndt David Assarsson i sin skrift om "Det skånska problemet".

Vi har rätt att kräva undervisning om Skånelands historia i Skånelands skolor av skåneländska lärare! Den rätten finns inskriven i de fredstraktater, som reglerade Skånelands övergång till svenskarna och representeras, av föreskriften att Skånelands folk skulle "blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheder oturberade och obehindrade,"!

Traktaterna äger fortfarande giltighet då de inte är begränsade i tiden och som vi vet, gäller de ju fortfarande i det avseendet att Skåneland ännu är en inkorporerad del av Sverige. Om nu fredtraktaterna således är giltiga i ett avseende skall de helt naturligt göras giltiga även i andra avseenden! Inom den ramen har vi här i Skåneland rätt till inre självstyre i så gott som alla livets och gemenskapens frågor.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


MAKTENS BELÄTEN

Maktsymbolerna i Skånelands kyrkor. Malmösammansvärjningen 1658. Arkebuseringen av Jörgen Krabbe 1678. Maktens beläten på Stortorget i Malmö och i Landskrona, Karlskrona, Helsingborg, Ringstorp, Billeberga, Stavstensudden och Vittsjö. Raserandet av Skånelands kulturminnesmärken. Historisk inkorporering med Sverige först från 1720.

"En politisk lögn föds ibland i en avpolletterad politikers hjärna och överlämnas sedan till slöddret för att skötas och omhuldas. Ibland föds den som ett missfoster och slickas tills den får fason, i andra fall kommer den till världen fullt utbildad och fördärvas vid slickningen. Ofta föds den som ett ordinärt barn och kräver tid för att mogna, och ofta ser den dagens ljus utvecklad, men krymper småningom ihop. Ibland är den av ädel börd, ibland åter en börsspelares avföda. Än skriker den högljutt när den lämnar moderlivet, än sker förlossningen nästan ljudlöst. Jag känner till en lögn som nu stör halva kungariket med sitt skrän, och fastän den nu är alltför högfärdig och uppblåst för att erkänna sitt eget ursprung, kan jag minnas den tid när den knappast hördes, för att sammanfatta redogörelsen för detta missfosters födelse: när lögnen kommer uddlös till världen är den dödfödd, och den dör när den förlorar sin udd".

Citat ur "Den politiska lögnens konst" av Jonathan Swift (1667-1745).

Redaktör Poul Willadsen från Gentofte besökte en gång en gammal skånsk landsbygdskyrka. Då Willadsen beundrade den gamla utsirade predikstolen kom kyrkvaktmästaren och under deras samtal framkastade Willadsen, att predikstolen var uppsatt under Christian IV:s tid. Kyrkvaktmästaren replikerade, "nej, den är från kung Sigismunds tid". Willadsen framhöll då, att Sigismund en gång var kung i Sverige och icke i Skåne, ty den gången var Skåne Danmark och kungen det var Christian IV. Kyrkvaktmästaren svarade: "ja, jag vet inte, men så har man sagt till mig, så jag kan ju inte säga något annat". Willadsen frågade då: "Känner du inte Christian IV?" och svaret blev: "Nej, jag känner honom inte, jag vet inte vem han var"!

Med hjälp av politiskt betingade lögner har de nya svenskarna i Skåne eller de skåningar som inte känner till sin egen fädernegrund, hugfäst gångna tiders förtryckare med pompösa statyer och monument i Skånelands städer. Dessa maktmonument kan antagas ha samma mening som de symboler, i form av Karl XI:s namnchiffer eller Sveriges riksvapen, som på kungens order uppsattes i alla Skånelands kyrkor under 1670-talet. För oss i vår tid bör dessa maktsymboler, i den mån de ännu finns kvar, stämma till eftertanke när vi finner dem i gamla ålderdomliga kyrkor som till exempel S:t Petri i Malmö eller i Ljungby kyrka i Villands härad. De gamla templen är ju flera århundraden äldre än den omtalade monogramkungen. För dåtidens människor var svenskarnas trädekorationer, med den svenske kungens namnchiffer, avsedda att för varje församlingsbo förkunna, vem Skånelands folk hade att lyda och rätta sig efter. Symbolerna gick av naturliga skäl olika öden till mötes. Som stämpel för landets ockupation och omänskliga lidanden blev sannolikt åtskilliga demolerade vid lägligt tillfälle. Vi bör verka för att de som finns kvar nu i vår tid avlägsnas i den mån de inte redan är borta. Skall de ändå finnas kvar bör vårt folk få full kännedom om bakgrunden till varför de en gång uppsattes på platsen.

Karl XI:s namnchiffer fann också plats på vissa offentliga byggnader som till exempel Norreport i Halmstad. Där fanns vid tillkomsten Christian IV:s namnchiffer. Detta togs då bort och ersattes med Karl XI:s, men i vår tid så sent som 1920 reparerade man den begångna skadegörelsen och återuppsatte Christian IV:s namnsymbol för att 1976 åter ta ner detta men då i samband med en restauration. Vi förutsätter att Christian IV:s namnchiffer därefter på nytt har uppsatts.

För att återgå till S:t Petri kyrka i Malmö, de stora gotiska templet uppfört under Erik Menveds tid efter mönster av Vårfrukyrkan i Köpenhamn, som i sin tur kan ledas tillbaka till nordfranska katedraler via Mariakyrkan i Lübeck, finner vi ett mycket värdefullt konstverk i form av den stora altartavlan. Den sattes upp 1611 under Christian IV:s regering och var försedd med Christian IV:s och hans drottning Anna Cathrines vapenmärken. Dessa övermålades 1672 och ersattes då med Karl XI:s namnchiffer och det svenska riksvapnet. Samma vandalisering gjorde man mot kyrkans gamla predikstol, som en gång bekostats av borgmästaren Engelbrekt Friis och som utförts av Johannes Ganssog och Daniel Stenhuggare 1599. Det som skedde här och på många andra platser i Skåneland påminner om bildstormarna i antikens länder. Under årtusenden försökte nya härskare utplåna minnena av de förgångna, genom att rasera de gamla minnesmärkena. Spåren av dessa dåd kan kartläggas alltifrån det gamla Egypten, genom antikens Grekland och Rom fram till våra dagar. En i raden av dessa bildförstörare var den svenske kungen Karl XI! - Platsen för hans dåd var Skåneland. Avsikten var att för kommande generationer utplåna minnena från det förgångna och sätta sin egen och svenskarnas stämpel på det nya landet. Därför kan man heller inte anklaga Poul Willadsen kyrkvaktmästare i den gamla skånska landsbygdskyrkan då denne svarade: "Nej, jag känner honom inte". Christian IV:s namn har, med några undantag, utplånats som historisk gestalt i skåningarnas medvetande.

Ändå var det ju så att Christian IV var kung av Danmark-Norge inklusive Skåne land under sextio år, från 1588 till 1648 och att han var en rikt begåvad personlighet med stora förtjänster. Han var också upphovet till flera nygrundade städer inom det danska riket, bland dem till exempel Kristianstad. Genom sin febrila byggnadsverksamhet är han väl den som lämnat flest spår efter sig till eftervärlden. Han ivrade också för nydaningar och reformationer. Här kan som exempel nämnas skolväsendet. Redan 1604 föreskrevs förbättringar av lärarkaderns kvalitet. Superintendenten fick befallning att "avsätta de lärare, som befanns odugliga och förordna skickliga i stället". 1618 beslöt han inrätta gymnasier vid åtta stiftsskolor och den 8 januari 1619 grundade han så ett "Collegium ved Lunde Domkirche", vars verksamhet tog sin början 1620 eller 1621. 1632 tillkom ett nytt skolreglemente, som föreskrev undervisning i sju klasser. Huvudsakligen bestående av modersmålet, kristendom, latin och grekiska.

Christian IV var också den man, som efter ett högtidligt Te Deum i Trefaldighetskyrkan i Kristianstad på Benedicti dag 1632, hälsade sina medborgare från rådhustrappan med "Pax Vobis" - Frid vare Eder. Ord med undermeningen, att hans östdanska folk måtte få leva i fred.

Till det kan sägas, att det här enbart var några spridda axplock och att vår kung Christian IV i åtskilliga svenska beskrivningar har getts en mindre tilltalande bild i det att han rent av anses ha varit lastbar i vissa avseenden. Christian IV:s förtjänster har man däremot talat mindre om. Skälen till det bör väl ligga i öppen dager, - ett av dem kan vara att han var kung även över Skåneland, den östligaste delen av den danska nationalstaten.

Skånes egentliga huvudstad Malmö träder oss till mötes i sin historias första gryning 1116. Redan då fanns här såväl kyrka som kyrkogård, belägna där vi nu återfinner den stora Pildammen. Om vi rusar snabbt framåt i tiden finner vi 1518 en man vid namn Jörgen Kock, som myntmästare i staden. Kock, som adlades 1526, var stadens borgmästare under två perioder dels 1523-35 och dels från 1540 till 1556 då han avled. Det är Kock vi har att tacka för tillkomsten av det magnifika rådhuset i nederländsk renässans och Stortorgets utformning. Stadens styresmän med Kock i spetsen lät nämligen 1546, enligt "Registrum ville Malmöyghe", i den heliga trefaldighetens namn och med invånarnas och borgmästarens samtycke "wdlegge thett Nye marckitt" och "Sammeledis fundere, bygge oc opmwre thette nye Raaedhwss", varmed avsågs Stortorget och rådhuset, - "Menige Mallmöes Indbyggere till nötte, gaffn oc bestanndt". Den man som hedras som byggmästare av rådhuset var Peder Ipsøn "mwrmester".

Jörgen Kocks skapelse - Stortorget - skulle i sinom tid bli skådeplatsen för svenskarnas oresonliga vedergällningsaktioner, med Peder Ipsøns rådhus som tyst vittne. På torget skulle också svenskarna i modern tid låta uppställa en kolossal ryttarstaty, som utmanande syftar på den tänkta gränsen vid de danska bälten. Må vi då inför synen av detta skräckbeläte i sten återvända till en episod under denne skrupelfrie mans levnad.

Under det andra danska kriget 1658 ingicks i december månad en överenskommelse i Malmö att överrumpla den svenska besättningen på Malmöhus. Bakom sammansvärjningen stod ägaren av Limhamns kalkbruk Bartholomeus Michelsen, borgarna Johan Jørgensen och Jokum Brun som initiativtagare. Planen stöddes dessutom av borgmästaren Effwert Wildtfang, kyrkoherdarna Hans Allesen i Bunkeflo och Söffren Fransen Hegelund i Fosie, toldern Niels Pedersen, förre slottsskrivaren på Malmöhus Rasmus Andersen och slutligen borgarna Oluff Svendsen Brock och Jakob Nielsen.

Den hjälp man räknat med från Köpenhamn uteblev och när de därtill blev förrådda av en "Judas" kom vedergällningen. Efter två långvariga förhandlingar 1659 utdömde den tillsatta kommissorialrätten nio dödsdomar. Vid rättegångstillfällena skulle för övrigt Malmös magistratspersoner vara närvarande för att de därigenom skulle lära sig "förräderiets nesa". Exekutionen verkställdes på Stortorget i Malmö den 22 december 1659. Dödssättet var halshuggning. När Michelsens, Jørgensens och Bruns huvuden fallit för bödelssvärdet överlämnade en ryttare svenske kungens nådebrev, vilket ändrade dödsdomarna till landsförvisning - men det kunde ju inte gärna ändra det som redan skett. Deras avhuggna huvuden uppsattes på pålar utanför stadsporten, likt utropstecken, "androm till varnagel". De som landsförvisats tog sin tillflykt till det av svenskarna då helt skövlade Själland. Oluf Svendsen Brock återfinner vi senare som köpman och borgmästare i Rönne på Bornholm. Hans Allesen blev i sinom tid kyrkoherde i Sankt Mikkels kirke i Slagelse och Hegelund i Skjold i Norge.

Här på det gamla Stortorget i Malmö verkställdes ännu en, ända in i vår tid, uppmärksammad dödsdom då Jörgen Krabbe till Krageholm arkebuserades tidigt på förmiddagen den 16 januari 1678. Anklagelsen mot Krabbe löd på påstådda men ej bevisade förbindelser med den danska armén i Skåne, eller som det hette "umgänge med fienden". Det skulle enligt angivarna ha bestått i, att då den danskholländska flottan invaderade Ystad vid krigets inledning den 27 juni 1676, var amiralerna Juel och Tromp på besök hos Krabbe på Krageholm.

Bakom svenskarnas aktivitet i fallet Krabbe, kan det emellertid ligga andra omständigheter i form av åtrå efter Krabbes egendom Krageholm. Således de svenska herrarnas begär efter ett av de sköna skånska godsen, där man valde medel efter målet för att nå det man eftertraktade. Baron Krabbe hade, med Krageholm som bakgrund, råkat i ovänskap med den mäktige fältmarskalken och greven Göran Sperling, en av Karl XI:s mest betrodda hantlangare i Skåne och dessutom en man som hett eftertraktade "sin" bit av den skånska jorden. På olika sätt hade Sperling försökt förmå Krabbe att sälja Krageholm. Då det inte lyckades föddes ett hat i Sperlings hjärna, som i framtiden skulle komma att bidraga till Krabbes olycka.

Från svensk sida och då företrädesvis med Sperling som agerande, försökte man med skilda obetydliga anledningar bevisa Krabbes förment svekfulla uppträdande. En dag i september 1677 var förspelet färdigt. Då Krabbe och hans maka fru Jytte Rosencrantz kom från Krageholm och tog in i sitt hus, den Jörgen Kockska gården vid Västergatan i Malmö, blev han satt under bevakning i sin bostad. En särskild kommissorialrätt tillsattes med direktiv att undersöka Krabbes sak.

Sammanträdena skedde i rådhuset och redan den 15 oktober hade man hunnit så långt, att Sperling "till upprätthållandet af Kongl Maj:ts höga rätt", kunde arrestera honom. Den 6 november samma år föll domen, men den delgavs inte Krabbe förrän den 22 november. Domen lydde på förlust av "liv, ära och gods" och eftersom Krabbe var adelsman och förrädare skulle dödsdomen verkställas genom arkebusering.

Trots att fru Jytte uppvaktade Karl XI vid flera tillfällen med förböner för sin make, fastställde kungen dödsdomen i sitt högkvarter på Ljungby gård den 11 januari 1678. Ända in i det sista försökte fru Jytte att få dödsdomen upphävd, men det var tydligen helt utsiktslöst, det var ju inte bara det att Krabbe haft "umgänge med fienden" - det värsta var ju att han var godsägare och herre till det av svenskarna eftertraktade Krageholm och att han inte godvilligt ville sälja sin egendom. Fru Jytte hade emellertid mot sig övermäktiga motståndare, hos vilka inga förböner hjälpte. Sperling lär till och med tagit sig före att resa till Johan Gyllenstierna, som då befann sig utanför det belägrade Kristianstad, och för honom lägga ut saken mot Krabbe. Sperling synes ha lagt sina ord så väl i den här saken, "at Krabbe bleff dödsens barn;".

Det bör nämnas, att Sperling som befälhavande general i Malmö arkebuseringsdagen lär ha hållit fästningen stängd! Det har framskymtat, att Sperling befarade att Krabbe skulle benådas i sista stund och därför ville han utestänga en eventuell kurir från kungens läger vid Ljungby gård! En allmän sägen är, att en sådan kurir verkligen ankom, men att denne inte blev insläppt i fästningen förrän arkebuseringsdomen var verkställd.

På morgonen den 16 januari 1678 fördes den olycklige Krabbe till den av svensk militär omgivna öppna avrättningsplatsen invid corpsdegardebyggnaden på Stortorgets västra del. På denna plats i den skånska huvudstaden mötte den då 45- årige Jörgen Krabbe sin skoningslösa död efter en svensk rättegång med orätten i högsätet, efter tillskyndan av en jordhungrig svensk greve stödd av den svenske kungen. En annan historia är ju, att trots alla sina ansträngningar kom inte Sperling över Krabbes egendomar. Krabbe själv jordades i en praktfull sarkofag i Tosterups kyrka, där han, såvitt vi vet, ännu så länge har fått vila i frid.

Här på den gamla avrättningsplatsen - Stortorget i Malmö där skånska patrioter i gången tid fått möta en skoningslös död, har den svenska makten i modern tid låtit uppsätta en kolossal ryttarstaty. Svenskar och skåningar utan historiemedvetande vanhedrade patrioternas avrättningsplats, då de 1896 lät sätta upp den mot det gamla moderlandet Danmark utmanande statyn av pfalzgreven - den svekfulle erövraren Karl X Gustav. Med sin tomma stenblick tittar han ut över sina erövrade domäner och det våldtagna folkets huvuden, med ryggen mot den storsvenska drömmen - en västlig gräns vid Stora Bält. De vanliga människornas ättlingar går dagligen förbi maktbelätet, utan några tankar på den förtvivlan och sorg denne man, som statyn symboliserar, förorsakade folket i det dåvarande östansundska Danmark, - utan några tankar på tiotusendens kval, plågor, sorg och smärtfull död.

Allt därför att de vanliga människorna i Skåneland inte vet något om sin egen historia, utan i stället identifierar ryttaren som "befriaren"! Må vi i stället alltid ha i vårt minne vad som en gång hände här på Stortorget och i alla Skånelands bygder och se ryttaren som symbolen för godtyckligt maktmissbruk och upphovet till dråpet på Skånelands folk och dess kultur. Må vi också verka för en förpassning av symbolen till en mer lämplig plats norr om den gamla riksgränsen. Sockeln kan med mindre justeringar utgöra grund för ett minnesmärke över de tiotusenden som stupade i kamp för Skånelands frihet, eller över Claus Mortensen Töndebinder, Malmös reformator, som redan 1527 höll sin första evangeliska predikan i Malmö. Denne kulturapostel, författaren till Danmarks och Skånes äldsta mässordning, den förste lutherske prästen i S:t Petri kyrka och en av förkämparna för kyrkoreformationen inom Lunds ärkestift har man tyvärr ej ansett värd ett minnesmärke i sin stad. För de flesta här i Skåneland är han och hans verk okänt, typiskt är att han inte ens har förtjänat en not i vanliga svenska uppslagsverk! Ty vi här i Skåneland har ju av hävd indoktrinerats med att Olaus Petri, Mortensens samtida, var den ende reformatorn, - och det var han ju också - i Sverige.

Minnet av erövrarens son Karl XI har likaledes i modern tid hugfästs genom statyer i såväl Landskrona som i Karlskrona. Särskilt maktsymbolen i Landskrona får ses som en sentida utmaning mot grannlandet och det gamla moderlandet, rest av svenskar i det land som deras förfäder tagit med våld mot folkets vilja. Rest till åminnelse av en man, som under hela sin livstid misstrodde och ringaktade det erövrade folket i Skåneland, hos vilket han inte såg annat än opålitliga stigmän och blodstörstiga skälmar, som till varje pris skulle kuvas och ersättas av folk med "svensk nation". Maktsymbolen på Stortorget i Karlskrona tillkom för övrigt efter en riksinsamling som gav 30.000 riksdaler och sedan stadsfullmäktige tillskjutit 6.500 riksdaler "Till grundläggningen och fotställningens uppförande". I närvaro av Oskar II avtäcktes belätet 1897 till en kantat författad av lektor Eggertz. Några minnesmärken över de patrioter som led en fruktansvärd död i Kristianopel, Ronneby eller Karlshamn har vi emellertid ännu inte sett vare sig spår eller tankar om, - men kanske har dessa patrioter aldrig funnits, ty i begynnelsen fanns bara Karl XI - "befriaren"!

Där sundet är som smalast har svenskarna rest ännu en utmanande staty mot Skånes gamla moderland. Här i Helsingborg tronar Magnus Stenbock i kolossalformat på sin häst sedan avtäckelsen i december 1901. Med sin högra arm pekar han västerut mot Kronborg och Helsingör, precis som en gång Karl X Gustav mot den svenska västgränsen vid Stora Bält. Gesten andas inte försoning trots att det då - 190l - förflutit 191 år sedan slaget vid Helsingborg. Hävderna förtäljer, att helsingborgarna samlat pengar i fyrtio år för att förverkliga sin "dröm" en riktigt pampig staty över sin "räddare". Hur var det Rellingen sa', jo, "fan tro't"! Med helsingborgare i den här bemärkelsen avses nog till största delen inflyttade "storsvenskar" och eller deras ättlingar. I den mån helsingborgare med sina rötter i det skånska folket deltagit i manifestationerna är de förlåtna som offer för en bedräglig historieskrivning, som i indoktrinerande form utmålat Stenbock som "Skånes nationalhjälte" eller som "räddaren" och "hjälten" som besegrat "Skånes fiender". I anknytning till statyns invigning berömde domprosten Eklund Stenbock som en man med "sann folklighet" med utpräglad "mildhet" och stor "gudsfruktan". Ryttmästaren Wennerberg spädde på det hela liksom landshövding Dickson. När man i sådana ordalag tillmäter en människa nästan gudomliga egenskaper är det inte att förundra sig över, att "vanligt folk" som inte fått del av sina fäders historia, tror på förkunnelsen från svenskarnas sentida befallningsmän.

Må vi i detta sammanhang upprepa, att denne så kallade "Måns Bock" inte var skåning, att han låste in sina skånska soldater som ännu inte deserterat, på de skånska fästningarna, att han inte kommenderade soldater av "skånsk nation" i sitt fältslag vid Helsingborg, att ett otal vittnesbörd från det skånska folket förtäljer om utpräglade grymheter mot civilbefolkningen i Skåne från den svenska militärens sida under Stenbocks fälttåg och att han inte räddade Skåneland åt det skånska folket utan åt Sverige och svenskarna!

Här i denna av månghundraåriga krigshandlingar drabbade stad borde i stället ha funnits plats för ett äreminne över alla de tusenden som fallit i strid för försvaret av sin stad och sitt land mot Stenbocks landsmän. Men i stället reser man ett mastodontiskt stenbälte för att markera vem som makten numera haver. Vi behöver inte fråga oss vad våra förfäder en gång skulle ha tyckt och tänkt om de i andanom kunnat se in i framtiden, hur deras i historiskt avseende vilseförda efterkommande tillbad halvguden Stenbock - representant för dem som skövlade deras hem och våldförde sig på deras folk.

För att gå ett antal år tillbaka i tiden reste svenskarna en minnessten på Ringstorps backe den 28 februari 1860 - 150 år efter slaget vid Helsingborg med texten "MS D 28 Feb 1710-1860". Redan här markerade man att Magnus Stenbock räddade Skåne åt svenskarna. Stenen i sig själv till evig åminnelse och ära, inte över Stenbock utan som en ägarmarkering i ett nytt land, som man nu äntligen efter 500 års krigshandlingar tvingat till underkastelse. För övrigt var avsikten från början att man skulle ha satt upp en staty av Stenbock i stället för en sten. En sådan tillverkades också av lera från Höganäs, men så bar det sig inte bättre än sagda lerstaty av Skånes betvingare, som tur var, sprack under transporten. Folk av "svensk nation" till stor ledsnad. Månne den återstående också spricker en vacker dag?

Samma innebörd har det så kallade Billebergamonumentet, som 1911 restes till svenskarnas minne av slaget vid Rönneberga - Billeberga - Tirups kyrka den 14 juli 1677. Av inskriften framgår följande: "Slaget vid Landskrona mellan svenskar och danskar utkämpades den 14 juli 1677 på häromkring liggande fält. Förfäders hjältemod manar efterkommande släkten att offra allt för fäderneslandet". Den som ser monumentet och läser inskriften utan att veta kan lätt falla i det gillrade uppsåtet, att sätta likhetstecken mellan det skånska folket och "förfäders hjältemod". Men så var ju ingalunda fallet, ty Skåne var den gången inte en del av Danmark utan det var Danmark och folket i Skåneland stod på sitt moderlands sida i kampen för befrielsen.

Svenskarnas "hjältemod" var inte att söka i offer för fäderneslandet, utan i stället att åt dom själva bevara sina erövringar. Något monument över de Skåneländare som föll i den skoningslösa kampen på Danmarks sida har såvitt vi vet ännu inte avtäckts!

1768 reste svenskarna ett monument på Stavstensudden väster om Trelleborg påminnande om Karl XII:s återkomst 1715, efter den frivilliga fångenskapen i Turkiet. Inte heller i det fallet har man rest några äreminnen över de mer än 30.000 skånska ynglingar, som under tvång fördes ut till denne vettvillings krigståg i Europa och som aldrig återvände till sina fäders jord. Inte heller reste man några märken över alla hans fordringsägare, som följde i hans kölvatten för att rädda vad som kunde räddas i den stora konkursen efter det raserade "stormaktsväldet".

Vi minns från Gustav II Adolfs bravader i nordöstra Skåne, att han och hans anhang 1612 "grasserat, skövlat, bränt och ihjälslagit alldeles efter vår egen vilja". Egentligen är det helt ofattbart att något sådant kan ske, men på 300-årsdagen av träffningen vid Vittsjö reste "tacksamma och trofasta ortsbor"! ett minnesmärke i Vittsjö över nordöstra Skånes mordbrännare nummer ett med texten: "Minne af Konung Gustaf II Adolfs räddning i Wittsjö den 11 februari 1612 av ryttaren Thomas Larsson. - Bygdens män och kvinnor reste stenen på 300-årsdagen".

Stackars vilseförda "ortsbor", här kan vi i dess verkliga prydno se frukterna av svenskarnas historiebedrägeri mot Skånelands folk. Stackars vilseförda "ortsbor", hur skulle det ha känts om ni haft möjlighet att se och uppleva en hel landsända fylld av brandrök från skövlade hem och byar här i nordöstra Skåne. Hur skulle detta ha känts för er där framför minnesmärket då ni i tacksamhet hyllade minnet av den man som "ihjälslagit" era förfäder, "alldeles efter vår egen vilja", om ni haft förmåga att se era anförvanter i sin sorg och förtvivlan vid resterna av hus och hem eller i dov smärta vid ihjälslagna och lemlästade nära och kära. Det hade varit mera på sin plats om "trofasta ortsbor" i stället samlat sig kring ett minnesmärke över sina våldförda förfäders öden, - men det är ju inte förenligt med den historia vi har indoktrinerats med. Svenskarna och deras kungar det är Skånelands påstämplade historiegrund, danskar och därmed Skåneländare var fiender i den historia vi fått del av som vår egen! Den här ekvationen kan bara gå ihop om man drar en tystnadens slöja över tiden från 800-talet och framåt till 1720 och för alla dessa århundraden förkunnar en historia, som är Mälarlandskapens och noggrant förtiger att något annat kan ha existerat i Skåneland och det är precis så man gjort och fortfarande gör. Det är detta vi skall förändra, kanske blir då monumentet i Vittsjö ett minne blott!

I Malmö och i Helsingborg
stoltserar mitt på Stora Torg
en ryttare ömt av stadens famn:
Karl Gustav är den enes namn,
den andre heter Måns.

Men ännu ej har jag förstått,
varför de här statyer fått,
fastän ju meningen
lär vara den, att staden - ack,
vill säga segraren sitt tack,
för att han tagit den.
O, stora Självförgätenhet,
som ej av några gränser vet,
ty här har likväl hänt
det underbara, att en stad
har hugfäst fiendens bravad
med dennes monument".


Dikt av skånske prosten Anders Hedvall, 1937

Det har påpekats att svenskarnas maktmonument i sundsstäderna är utmanande mot det gamla moderlandet. Folk uppifrån Sverige ser naturligtvis inte på symbolerna med samma synsätt. Men för att man från det hållet skall förstå situationen, kan man tänka sig att Danmark genom erövring tillskansat sig landet norr och väster om Stockholm. För att få rätt proportioner tänker vi oss då Uppland och en del av Västmanland med yttergränser från Gävle i norr till Örebro, Västerås, Sigtuna och därefter österut till havet. Inom detta område, en del av det egentliga Sverige, finns också några av landets dyrbaraste minnen och minnesmärken - en oskiljaktig del av Sveriges kulturhistoria. Där har vi den situation Danmark hamnat i genom den svenska erövringen, att man fick avstå en del av det egentliga Danmark innehållande oskiljaktiga folk- och kulturhistoriska minnen och minnesmärken. Lägg då därtill i vårt tänkta exempel, att danskarna, inom synhåll från Stockholm, satte upp maktmonument med utpekande och riktad form mot den svenska huvudstaden. Där har ni situationen som svenskarna skapat genom sina stenmonument i Skånelands städer. På svenskt maner kan man i det tänkta exemplet spetsa till situationen ytterligare om man tänker sig, att danskarna i den ockuperade landsdelen propagerade i Stockholm och övriga Sverige med turistbroschyrer i stil med "Kom till Danmark och se Uppsala domkyrka och Gamla Uppsala med några av Danmarks äldsta medeltidsminnen"! Tilltalande, - eller hur?

Svenskarnas statyer, minnesmärken och inskrifter i Skåneland får ses som en del i den totala försvenskningen. Det finns också andra former som till exempel att rasera kulturhistoriska minnesmärken, för att ersätta dem med andra typer mera överensstämmande med de svenska. I den delen får vi sätta in ett stort antal av Skånelands kyrkor, som i mer eller mindre avsiktlig form fått skatta åt förgängelsen. Det skulle föra för långt att gå in på ett närmare studium av den vandalism som i en del fall förekommit i den här vägen. Om vi skall nämna några exempel bör vi i första hand nämna S:t Johannis Baptistæ kyrka i Landskrona. Således en helgedom på gränsen till det gamla moderlandet i en stad som grundades av Erik av Pommern 1410. Templet, som var färdigt omkring 1420, 295 påminde om S:t Petri kyrka i Malmö, men med ännu större mått. Med tiden fann den svenska militären i den näraliggande fästningen, att kyrkan kunde vara en säkerhetsfaktor, ty från kyrkans torn, 36 m högt, skulle kunskapare kunna se rakt in i fästningen. Det räckte, den gamla kyrkans öde var beseglat. Rivningen, som började 1752, avslutades 1780. Stenmassorna, liksom de många gravstenarna, användes till utfyllningar och fästningsbygget. De dyrbara inventarierna såldes eller helt enkelt försvann på okänt sätt. "Både den praktfulla altaruppsatsen, den kostbaraste i Schåne, en kolossal pjäs, 14 m hög, ett konstverk från 1600-talet, den ståtliga orgelfasaden i sengotik och den vackra predikstolen i renässans äro spårlöst försvunna". Beteckningen "spårlöst försvunna" skulle kunna fylla hela volymer av uppteckningar över vad som rövats i de skånska helgedomarna under de oupphörliga krigstågen norrifrån, men det är egentligen en annan historia….

Under hela 1700- och 1800-talet gick man med hård hand fram med våra kyrkor och deras konstskatter i Skåneland. Enbart under perioden 1830 till 1906 hann man med att riva och kassera över en tredjedel av Skånes medeltidskyrkor! Oersättliga klenoder - som Bunkeflo, Asmundtorp, Gessie, Hyllie, Fuglie, Håslöv och Glemminge och många andra. Vid en jämförelse med de danska öarna finner man att där kvarstår 95 % av de gamla kyrkorna medan Skåne enbart har kvar omkring 60 %. Åtgärderna tycks utan större krus ha godkänts av den svenska överheten representerad av "Kongl Öfverintendents Embetet". Även utpräglade renoverings dåd förekom på åtskilliga platser. Låt oss som exempel peka på "renoveringen" av inventarierna i S:t Olofs gamla kyrka 1855, då man utan misskund vandaliserade altarskåpet genom övermålning med "blänkande hvit färg". De som beklagade sig fann inte något gehör vare sig hos "Landshöfdinge Embetet i Christianstad" eller hos "Högvördiga Biskops Embetet i Lund".

Man kan rent av säga, att den nämnda perioden var katastrofal för många av de gamla kyrkorna. Ombyggnader och nybyggnader förknippade med artsfrämlingskap och med former som var helt främmande för det vackra och typiska skånska landskapet. Vi kan se det till exempel i Nosaby där man 1872 raserade den gamla medeltidskyrkan, till sin typ påminnande om kyrkan i Fjälkinge. Här byggde man i stället upp en reveterad lada utan hemortsrätt i landskapet. Samma kulturkatastrof drabbade kyrkan i Näsum, - en av Skånes äldsta kyrkor byggd i romansk stil, uppförd av "kampersten", utan torn med tak av bly och byggd antagligen under ärkebiskop Andreas Sunesens tid. Klenoden revs 1793 och ersattes av en sedvanlig byggnad, vilken i sin tur revs och ersattes 1871 med en Tegnérlada med spetsigt torn. De här exemplen illustrerar betänkliga, för att inte säga oersättliga, förluster av bygdernas kulturhistoria, bitar av det ursprungliga, avklippta band med det förflutna och de traditioner som hör samman med folkets liv.

Vi kan i det avseendet ta ett exempel från lärdomsstaden Lund. I närheten av stadens norra port låg på sin tid det gamla Allhelgonaklostret, grundat före 1080 av konung Harald Hein och tillhörande Cluniacenserorden. Klosterkyrkan, som invigdes troligen 1130, var en av de få som skonades under Karl Knutssons förfärliga rövaretåg i Skåne 1452. Christian IV försökte rädda kyrkan från vidare 296 förfall genom en order om underhåll till "Kapitelbröderna" 1634. Det förfall av helgedomen, som begynte med reformationen, fortsatte tydligen i ökande grad under de svenska kungarna Karl XI och Karl XII. Under deras era gick också den gamla klosterkyrkan sitt slutliga öde till mötes. Genom sprängningar bröts de väldiga murarna till marken, senast 1707, för att bli material till andra byggnadsarbeten i staden. Under senare delen av 1700-talet gav man sig med allvar på även den gamla domkyrkan. Båda tornen miste då sina trappgavlar, som ersattes med huvar, det norra 1770 och det södra först 1812. Under mellantiden hann man att ge kyrkan i sin helhet brutet tak och dessutom bryta ner de medeltida tillbyggnaderna i söder - ärkebiskoparna Karls och Peder Lyckes kapell. Dessutom planerade man att bryta ner korrundeln, men tack vare dåvarande ärkebiskopen Olof Celsii ingripande räddades detta kyrkans vackraste parti åt eftervärlden. - Som bekant har raserandet av det gamla Lund fortsatt och är tydligen ännu inte avslutad!

Det finns åtskilliga exempel på att de nya herrarna inte ens en gång drog sig för att rasera eller ockupera de avlidnas sista vilorum i flera av Skånes gamla kyrkor. Exempel på det kan vi finna i Bjäresjö kyrka där ett medeltida gravkor, som tillhört ätten Rotfeld, vilken ända sedan 1400-talet varit ägare till Bjärsjöholm, ockuperades av de nya makthavarna. Gravvalvet fick i stället hysa de svenska godsägarna till Bjärsjöholm, i form av ätten Segerdahl från början av 1700-talet. Vi har ett annat exempel genom det Bille-Beck- Friisiska gravvalvet i Gladsax kyrka, vilket helt sonika fylldes igen i samband med en ombyggnad 1857.

Tosterups kyrka, där Jörgen Krabbe vilar, ståtar också med ett gravvalv iordningställt 1598 av "Jørgen Brahe till Tosterop oc hans kiere frv Ingeborg Pasberg til Gunnerstorp". Samtliga kistor i valvet, med undantag av Jörgen Krabbes, lät översten Rutger Barnekow gravsätta på kyrkogården under 1760-talet för att bereda plats åt sin egen släkt. "Själv vilar han i en monumental sarkofag liksom sin maka samt generallöjtnanten Johan Sparre med maka, deras son, majoren Gustaf Adolf Sparre och svärsonen, segraren vid Svensksund, generalamiralen Carl August Ehrensvärd med maka".

Vi har också det Bylowska gravvalvet i Östra Ingelstads kyrka, med årtalet 1618 för länsmannen Jochum Bylow död 1616 och hans maka Else Grubbe död 1628 och deras son Christian Bylow död 1643 och dennes maka Anne Jacobsdatter Beck. Här fick också den nye svenske ägaren till Ingelstad, överstelöjtnanten och bondeplågaren Christer Carlsson Lillienberg, sin grav. I slutet av 1700-talet togs de Bylowska kistorna bort med undantag för Christian Bylows och gravsattes på kyrkogården för att lämna plats för de jordiska kvarlevorna av den svenska ätten Gustafsschöld på Ingelstads gods.

I Smedstorps kyrka fanns en gång ett gravkapell, som var ett sista vilorum för riksamiralen Anders Kjeldsen Bing, död 1589, och hans hustru Anne Pedersdatter Galt. Under 1700-talet övertogs kapellet av den inflyttade släkten Monthan. Hela kapellet, en gång sydöstra Skånes märkligaste gravanordning, fick skatta åt förgängelsen i samband med kyrkans ombyggnad 1867.

Riksrådet Jep Muus, död 1394, inrättade under senare delen av 1300-talet ett gravkapell i Ystads S:t Petri. Omkring 400 år senare, närmare bestämt 1777, skulle man inrätta ett bränneri i klostret och då fanns det inte längre plats för Jep Muus kapell, vilket då, tillsammans med kistorna, vandaliserades och förstördes. Notisen härom förtäljer, att "ett Grafkapell i klostret funnits och i brist på annat ställe, till insättande af de der stående likkistorna, blefwo de sönderslagne och de dödas öfwerlefwor uti den så kallade Braheska grafwen nedkastade"!

Uppräkningen skulle mycket väl kunna fortsätta sida upp och sida ner, - men det var inte det som var avsikten, utan motivet för de här exemplen var enbart, att påvisa den traditionslöshet som utmärkte de nya härskarna i Skåneland. Vandaliseringen av byggnadsminnesmärken kan också, vilket betonats förut, ses som ett särskilt led i den mångomfamnande försvenskningen. Emellertid kan det understrykas, att man helt enkelt måste frånkänna erövrarlandet varje rätt till historisk inkorporering av Skånelands kultur och historia fram till 1720. För tiden därefter måste man sanningsenligt redogöra för de dåd, som så småningom kom att sudda ut Skånelands särart i olika avseenden. Vi måste i detta avseende betona, att Skåneland det var helt enkelt Danmark och det som uppkom efter 1720 blev inte något särpräglat skånskt, utan i stället en med tvång uppkommen blandkultur med inslag av totalt främmande moment och delar.

Vi kan med Poul Willadsen från Gentofte säga: "Jeg frakender Erobrerlandene enhver Ret til historisk at inkorporere den Del af de erobredes Kultur og Historie, som ligger forud for Erobrerdatoen. Det være her i Skaane de Mindesmærker, som staar fra dansk Tid, de Mennesker, som har virket her i dansk Tid, og de Fund, som stadig vil blive gjort, fra Tiden før Erobringen. Kort sagt, alt før 26. Feb. 1658. Svenskerne maa behandle Skaanes danske Antikviteter paa Linie med, hvad de har anskaffet fra Holland, Italien og Grækenland m m".

"Skåneland har sin oldtid sin kultur
Vi har en litteratur på eget språk
och en arkitektur av särligt slag.
En skåning, bleging och halläning
de bildar Skåneland
en del av internationalen.
Det är nu tid att kasta undan
den påtvungna svenska nationalismen
och som skånelandingar blicka ut mot internationalismen.
Vi skånelandingar kan hissa egen rödgul flagg
och segla ut från tvångströjan
i Rigas gamla handelsflaggas färg.
Försvenskningen av Skåneland var en förslavning av vår kultur
. Det är vår skyldighet att upprätta
vad våra förfäder kämpat för".


Ur Morgonrodnad øver Skaaneland av Hans Landgren

Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


MOTSTÅNDSRÖRELSENS SYMBOLER

Den okände gerillamannens staty i Hässleholms hembygdspark. Simon Andersen i Tullsagra.

"När vi här vill hugfästa minnet av en historisk gestalt, skall det ej ske med tvekan, utan i vetskap om att det var hembygdskänslan hos dem som förde dem in i förhållanden som var så olika våra".

Landshövding Johan Nilssons ord vid avtäckningen av den okände friskytten och motståndsmannen i Hässleholms Hembygdspark, 1934.

Det finns således undantag även om de är få, ett av dessa är den år 1934 resta bronsstatyn i Hässleholm, genom vilken Axel Ebbe har gestaltat en Skånelands motståndsman, den okände gerillamannen och friskytten. Denne okuvlige man, med sin trotsiga blick och sin beredskapsställning, symboliserar på ett effektfullt sätt den svunna kampen mot övervåld och förtryck. Landshövding Johan Nilssons ord manar till eftertanke. Dessa hederliga och hembygdsälskande män gjorde vad de ansåg var riktigt och även om de inte lyckades att återföra Skåneland till Danmark, så var i vart fall inte skulden deras att alla deras offer blev förgäves. Vi har tidigare framhållit, att man från svenskt håll tiderna igenom gjort vad man kunnat för att misstänkliggöra motståndsrörelsen. Tillvägagångssättet har varit att dra alla över en kam och under skällsordet "snapphanar" tillmäta dem de grövsta okvädingsord.

Såväl Axel Ebbes bronsstaty i Hässleholm, som minnesstenen över friskyttekaptenen Simen Andersen från Tullsagra i Västra Vrams socken som avtäcktes den 2 augusti 1953 vid hans gård i Tullsagra, får ses som början till en upprättelse för alla de bland våra förfäder som vågade liv och lem, hus och härd för den sak de kämpade för. Inskriften på stenen talar för sig själv i några få korta ord:

<"SIMEN SNAPPHANE
Friskyttekapten 1676-79 Frejdig frihetskämpe Här föddes han, och här har förr hans starka blockhus stått, men stängd för honom blev dess dörr, och landsflykt blev hans lott"

Chefredaktören Christer Olofsson skrev följande om den värdiga högtidligheten vid avtäckningen:

"Minnesstenen över bondehövdingen Simen Andersen från Tullsagra har, som tidigare omtalats, åstadkommits genom samverkan mellan många goda krafter. Prosten Hedvall är den egentlige initiativtagaren, verkmästare Biarne har låtit utföra och bekosta själva minnesplattan, gårdsägaren och andra i bygden runt omkring ha skaffat stenen och rest den, och detta slås också fast i inskriften: ”Bygdens folk reste stenen”.

De hyllade därvid minnet av en trofast son av bygden, en av de gestalter, som reser sig högt över virrvarret under 1670-talets strider, en trofast och tapper man, som bar sitt öde till det bittra slutet och aldrig dagtingade med sin övertygelse, som av den dystra tid, i vilken han levde och kämpade med de metoder, som är partisankrigets, där det inte ges och inte begärs nåd, men i alla fall en man, som är värd att minnas som en förebild i bygdens historia.

Och i går, när åkrarna runt Tullsagra stod gyllene av nyskuren säd, återvände han hem, och för honom finns inte längre någon väg från hemmets dörr".

"- - en man, som är värd att minnas som en förebild i bygdens historia", skriver Christer Olofsson och med tanke på de uppskattande orden och innehållet i dem måste vi utbrista, att sådana minnesstenar borde "Bygdens folk" resa i var och en av alla Skånelands städer och byar. Det finns inte en plats i detta vårt Skåneland - Skåne, Blekinge, Halland - där inte en eller flera eller många har givit sina liv, ofta efter bestialisk tortyr, i den kamp de förde för frihet och oberoende från svensk överhöghet. Det är helt enkelt vår, deras efterkommandes skyldighet, att återupprätta och hugfästa minnet av deras offer.

Simen Andersen, med officers rang i danska armén och anförare för friskyttarna i östra Skåne, deltog i friskytterörelsen redan under "Horns krig" i Skåne. Hans fader Simen Jepsen byggde det märkliga blockhuset på Tullsagra, som försvarsoch reträttplats, av 16 alnar långa och 28 tum kantade ekstockar. Simen Andersen deltog också i striderna kring det belägrade Kristianstad. Han var en av svenskarna hett eftertraktad man, en man avsedd att levande spetsas mellan hud och ryggrad och därför jagades han in i det sista. En sommarkväll, troligen 1680, blev han till slut ensam inringad på Stenshuvud. Den brutale människojägaren Hummerhjälm och hans dragoner var nu Simen in på livet, men de vågade sig inte inom skotthåll. Det berättas, att Simen störtade sig ut från berget och klarade sig helskinnad, för att senare, med sin legendariska vita häst, ta sig till Köpenhamn via Helsingborg. Han har beskrivits som en man med stort personligt mod, initiativ och handlingskraft. Ett fosterländskt sinnelag i förening med ett outsläckligt hat till de svenska folkförtryckarna gjorde honom mycket lämplig som gerilla anförare.

Därest å andra sidan de storsvenska monumenten skall finnas kvar på allmänna platser i Skåneland, måste de ses som minnesmärken över den tidens våldsregemente och dråp av ett folk, som avväpnat överlämnades att försvarslöst leva på knä.

Skånelands folk skall i vår tid ges rätten att bestämma över de svenska segermonumentens vara eller icke vara. Den rätten har vi också i kraft av självbestämmandeklausulerna i de förut åberopade fredstraktaterna.


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


SJÄLVBESTÄMMANDERÄTTEN

Danmark med Skåneland - föregångsland. "Öresundsmuren" än en gång. Motstånd mot svenska kulturimpulser. Det historiska bedrägeriet. Vår tids försvenskning. Rätten till självbestämmande.

"Hvem Danerne oprindeligt var, er et omdisputeret Spørgsmaal. Men under Diskussionen mellem de forskellige Muligheder maa man ikke glemme det Faktum, at der er paa Sjælland eller maaske i Skaane, de sikkert er stedfæstet i de ældste Meddelelser, vi har. Fader og Son, Norges berømte Arkæologer, Sophus og Alexander Bugge, siger saadan: ’Selve den sproglige Karakter af Navnet Daner viser, at dette Navns Oprindelse tilhører en Tid, der ligger langt, ja, jeg vover trygt at sige, sikkert et Aartusind forud for den Tid (ca 500 e Chr) fra hvilken vi først linder det optegnet'. Og -:'Danerne selv er vistnok en ældgammel Stamme, hvis oprindelige Hjem synes at have varet Skaane -' ".

Citat ur Danmark i Verdenshistorien av Viggo Stareke.

Femtontusenårig vilar människans kultur över Danmark och Skåneland. De efterlämnade bevisen visar att Skånelands folk i många avseenden varit kulturellt överlägset de övriga folken i Skandinavien. Ett utomordentligt folkmaterial, ett bördigt land och ett gott klimat, var de betingelser som i första hand var grunden för Skånelands högtstående kultur.

År 1076 omtalar Adam av Bremen, att första delen av Danmark heter Jylland och att dess jord var fruktbar och att det härifrån var den kortaste överfarten till Norge. Fyn är en icke oansenlig ö. Där ligger den stora staden Odense. Själland är en ö, vittberömd för sina tappra innevånare och för sin rika bördighet. Dess största stad är Roskilde, de danska kungarnas säte. Från Själland finns flera överfarter till Skåne, den kortaste vid Helsingborg. Skåne är den vackraste delen av Danmark, väl försett med innebyggare och rikt på varor. Landet är uppfyllt av kyrkor, dubbelt så många som på Själland, omkring 300. Skåne är nästan en ö, omgivet av hav, med undantag för gränsen mellan Danmark och Sverige, där finns många djupa skogar och oframkomliga berg.

Skånelands kulturbevis finns dokumenterade även om man från svensk sida, genom en bedräglig historia förtigit väsentliga fakta i form av en självständig skåneländsk kulturhistoria vid sidan om Danmark för tiden före 1720. Genom detta förtigande av Skånelands särart öppnade man också vägen till den kulturella nedbrytningen. En process som tog mycket lång tid och som ännu inte är avslutad. Att denna fråga tagit så lång tid får ses i perspektiv av att Skåneland, genom Danmark sedan mycket lång tid tillbaka tillhörde det rika och ledande europeiska kulturområdet. Danmark och Skåneland var genomgångsoch föregångsland och därmed utvecklande för områdena norr om Skånelandsgränsen. Det ligger ingen överdrift i påståendet, att Skåneland ofta legat före Sverige i utvecklingen och grunden var just närheten till de kulturbärande länderna på den europeiska kontinenten. Låt oss som exempel ta skolundervisningen. När Sverige fick sin första allmänna folkskolestadga 1842 fanns det redan i Skåneland en fast skola i nästan varje församling, innebärande regelbunden undervisning för mer än 20000 barn! I sin sockenbeskrivning betonade för övrigt prosten Jöran Johan Öller i Jämshög redan år 1800 värdet av skolundervisningen i följande ordalag: "Hwar ock en som lika med en FREDRICK den Store i Preussen, inser nyttan och nödvändigheten af SochneScholars inrättande på landet, lärer ock finna lika så angeläget, at alle möjlige ock loflige utwägar widtages, för sådane Scholars upprättande och wid magt hållande". I samma källa finner vi, att sockenstämman i Jämshög redan "d. 10 Juni år 1783" fattade beslut om "Scholæ-Inrättningen" i socknen.

Mönstret kan i etnologiskt avseende också skönjas inom olika områden av folklivskulturen. Det finns sålunda klara skillnader mellan västra och östra Blekinge med avseende på till exempel byalagen, arbets- och gilleslagen samt som exempel årstidsmässiga samvaroformer av typen "sjunga maj i by" med flera. Skillnaderna syns bäst i den meningen, att folklivsmönstret och de samfällda institutionerna är rikare utbildade i västra än i östra Blekinge vid den tid vi nu har uppehållit oss vid. Den kulturellt materiella rikedomen var också anledningen till Skånelands många olyckor i form av oupphörliga invasioner av rena plundringståg norrifrån, då de invaderande styrkorna tog för sig av kulturalstren hos Skånelands folk.

Genom en jämförelse av andra historiska sammanhang, som liknar Skånelands, kan man dra slutsatsen, att för erövraren gäller det inte blott att förstöra det erövrade landets historiska tradition - utan också dess kultur. Lyckas man inte med det kan man heller inte få det erövrade landets folk att identifiera sig med erövrarna!

Inom det svenska rikets politiska gränser finns det i vår tid några reliktområden av speciell karaktär. Främst representeras de av Siljansbygden, men även av Öland och Gotland och hos samerna. I motsats till Skåneland har allmogekultur och traditioner i stort sett lämnats i fred i de här bygderna och därför ser vi dem i dag, som behagliga utflyktsmål om vi vill stifta bekantskap med resterna av det som varit. I Skåneland bröt man uppsåtligen ner den materiella och andliga kulturen och satte svensk likriktningsstämpel på det som blev kvar. Våld och skövling var de metoder som praktiserades, uppblandade med lagom portioner tvång. På så sätt raserades seder och bruk, lag och kyrkoordning, kläddräkt och namnformer på orter och människor. Allt sammantaget, den historiska och kulturella traditionen hos ett helt folk.

Den politiska gränsdragningen innebar helt enkelt slutet på Skånelands kultur som egen särart, trots att de olika fredsurkunderna föreskrivit rätten till självständighet inom de nya politiska gränserna. Allt det som följde kom, att med naturlagarnas nödvändighet, betyda stagnation och liknöjdhet inför nuet och framtiden. Det blev inte längre tal om skåneländsk kultur utan om sydsvensk, som till sin natur är ett helt annat begrepp.

Följderna i övrigt ligger i öppen dager, ty i kulturellt avseende innebar "Öresundsmuren" andra och ändrade spridningsvägar. Nu gick inte längre impulserna från Europa via Danmark och Skåneland. Spridningscentrat blev i stället Stockholm, - en med hänsyn till de kulturella spridningsvägarna, svensk avkrok. Genom denna katastrof minskade Skånelands betydelse, som kulturellt föregångsland i Skandinavien för de kontinentala idéerna. För Skåneland betydde det kulturell, materiell och andlig utarmning och i konsekvens därav en allmän nedgång i andra avseenden.

Visst försökte man i Skåneland att sätta sig till motvärn, även då det gällde kulturimpulser från svenskarnas sida, men i längden kunde inte folket utan hjälp stå emot. Som ett exempel på det kulturella motståndet kan vi anföra den svenska livrocken man försökte inspirera Skånelands folk att antaga under senare delen av 1600-talet. Beteckningen "svensk livrock" är inte med sanningen överensstämmande eftersom den egentligen var fransk.

Svenskarna har ju haft och har den egenheten att ta efter andra, möjligen beroende på att man själv saknat idéer eller ett eget kulturarv att ösa idéer ur. Alltnog i mitten på 1600-talet slog en knälång åtsittande livrock igenom i Frankrike. Karl XI eller någon i hans omgivning tog idén med den här rocken som modell för den indelta arméns uniform på 1680-talet. Således blev även den välbekanta karolinska blå rocken ett lånegods! Vi vet från våra dagar, att det militära modet ibland finner motsvarigheter i det civila klädmodet och så blev också fallet i Sverige med karolinerrocken. Men - den här svenska mode idén mottogs inte i Skåneland. I stället reagerade folket genom ett spontant hårt motstånd mot den franska, förlåt "svenska", moderocken. Det var särskilt märkbart i de östra och norra delarna av Skåneland där den för övrigt aldrig kom i bruk. Inte för att den var fransk, utan därför att den var symbolen för den förhatliga svenska krigsmakten! För övrigt kan man säga, att då rocken började bli på modet i Sverige, var den redan föråldrad i sitt ursprungsland, där man då bar en helt annan garderob. Sens moral, svenskarna levde kvar i det förgångna sedan impulsvägen över Skåneland raserats!

I Skåneland hade man för övrigt av hävd en helt annan klädkultur än i Sverige. Bönderna använde sig ofta av så kallade herremanskläder, med fjädrar och silverknappar i hattarna och tröjor med skört av lösa flikar så kallade flasketröjor, avläggare till den tidens modedräkt i Danmark och Tyskland och som det knappast fanns någon motsvarighet till norrut. Den gamla skånska dräkten kom att på många platser leva kvar som bruksplagg ända in på 1800-talet, oberoende av de impulser ockupanten försökte införa. Svaret på det kan sökas dels i det förgångna och dels i att de norrifrån kommande impulserna inte på länge kunde mäta sig med den nivå man skapat och haft i Skåneland.

I våra dagar är allt detta glömt. Tyvärr tror folket i Skåneland att den karolinska rocken är deras fäders vapenrock, när den i stället borde representera den mörkaste och mest katastrofala perioden i det skåneländska folkets historia. Hur har då något sådant kunnat hända ett helt folk, och vems är skulden? Vi må observera, vilket har betonats förut vid flera tillfällen, att vid katastrofen i Roskilde och i de efterföljande fredssluten tillförsäkrades Skånelands folk vissa fri- och rättigheter innebärande självständighet inom de nya politiska gränserna. Inom den ramen faller också den andliga och materiella kulturrätten, vid sidan av rätten till egen lagstiftning och egen kyrkoordning samt egen undervisning. Med andra ord betydde det en skånsk nation inom Sveriges politiska gränser i stil med våra dagars Åland och Färöarna, om vi nu håller oss till det nordiska området. När då svenskarna svekfullt åsidosatte fredsöverenskommelserna, stängde gränserna till Skåneland, omöjliggjorde förbindelserna med det gamla moderlandet och under hårt tvång införde och föreskrev en hård och skoningslös försvenskning, fick man på köpet den åstundade effekten. Skånelands folk miste sin historiska identitet och sin historiska och kulturella plattform inför nuet och till slut accepterade det kuvade folket sin roll och lät sig identifieras med sina besegrare! Men innan man hunnit så långt förekom ett mer eller mindre dagligt motstånd mot ockupationsmakten på olika områden och på olika sätt. Vi har nämnt något, som ytterligare exempel kan vi gå till lärdomsstaden Lund med sitt då nyinrättade universitet. Hit sökte sig folk av "svensk nation" för att studera, vilket inte sågs med särskilt blida ögon av stadens invånare. "De svenska studenterna woro wärst utsatta för befolkningens ovilja", heter det i en källa. Då de visade sig på stadens gator utsattes de för förföljelse och skymford, "blodhundar och förrädare, ja till och med hundswottar", omtalar relationen ifråga. Uttrycken i det föregående talar egentligen för sig själv om hur folk av "svensk nation" sågs i Skåneland under långa tider. I sig speglar de också den nya herremaktens metoder i det ockuperade östansundska Danmark.

"Gyngabonden med sin yx
och sin lia, dart och spjut
Möter tappert dansk och ryss,
driver dem ur Skåne ut".

Ett praktexempel på det svenska bedrägeriet i historiskt avseende så tydligt, att alla kommentarer är överflödiga. Vi minns emellertid hur samme Stenbock spärrade in sina tvångsrekryterade skånska soldater i fästningarna under 1710 års krig och att det inte förekom några göingebönder i kampen mot det gamla moderlandet Danmark och att i den mån de förekom i Ryssland befann de sig där mot sin vilja tvångsvis fösta per båt över Östersjön, för att ditkomna uppdelas i småavdelningar eftersom risken var stor att de annars skulle vända sig i uppror mot sina svenska "landsmän".

Västra Göinges häradsfana företedde förr två ymninghetshorn, som emellertid byttes ut mot en kalv eller en liten tjur med följande inskription:

"Skånebonden, svensker man,
fäktar och skyr ingen fara,
För kung Carl och Skåne land
vill han liv och blod ej spara".

Således ännu ett praktexempel i form av ett lögnaktigt påstående, som enbart var sant i ett sammanhang nämligen: "fäktar och skyr ingen fara" och då med den meningen, när det gällde att försvara Skåneland mot den svenska överheten och dess lakejer. "Svensker man" det blev han med tiden, sedan hans ättlingar i generation efter generation matats med samma typ av bedrägliga uppgifter, som de påtvingade svenska häradsfanorna företer.

Till slut trodde ju alla att det var sant, vilket i grunden var helt osant och direkt lögnaktigt!

- - - För att få en sann och innerlig hemlandskärlek måste man höra samman med landet och folket eller med andra ord, ha sina rötter i fädernas jord och ha känsla för fädernas verk. Den som inte av olika anledningar har den här bakgrunden har heller inte, åtminstone i allmänhet, den rätta känslan för fädernas land och de traditioner, som likt spindelnät väver samman släkte efter släkte. Man engagerar sig heller inte på samma sätt när landet hotas av förändringar i det ursprungliga livsmönstret eller i den omgivande miljön. Det har sin förklaring i att man då inte störs av förändringarna på samma sätt, eftersom förändringarna inte hör samman med den ursprunglighet han eller hon är kommen ur. Så tedde sig också situationen för de svenska kolonisatörerna som slog sig ner i Skåneland. De såg det som skedde runt omkring dem med sina ögon och med sin uppsvenska bakgrund. De fann därför inte förändringarna märkvärdiga eller stötande och fann det som skedde rätt och riktigt, - ty man saknade det nya landets traditioner och samhörighetskänslan med omgivningen och människorna och deras språk och alla andra mänskliga relationer.

Så är det också i vår tid då katastrofen i Roskilde kan komma att få ännu svårare verkningar än någonsin förr. De ingrepp som skett i vår tid är nämligen ännu mer ingående och genomgripande för att inte säga hänsynslösa, än som många gånger var fallet under de framfarna generationernas tid. Nu förändras nämligen Skåneland totalt efter en svensk standardmall på snart sagt alla livets områden i allt snabbare takt, inom den allena saliggörande industrialismens ram. De små vanliga människorna i Skåneland har inte heller i vår tid någon möjlighet att värja sig, utan får, liksom förr, finna sig i vad beslutsfattarna smider ihop i sina sammanträdesrum. Nu liksom förr är det inte alltid det ursprungliga folkets talesmän som styr utvecklingen, utan alltför ofta människor med uppsvenska dialekter som styr och ställer, utan någon särskild känsla för tradition och livsmönster i de bygder de på olika sätt förändrar.

Skåneland är ursprungligen till stora delar ett utpräglat jordbruksland, vars jordar är det mest högproduktiva inom de svenska gränserna och i den egenskapen absolut oersättliga. Trots detta har man från svensk sida i vår tid gjort sig skyldig till ett av de mest hänsynslösa ingreppen i Skåneland under den trehundraåriga svenska eran - nämligen att industrialisera detta utpräglade jordbruksland i sådan grad som skett. Det är tecken på kortsynthet och okunnighet, ty i kölvattnet följer inte bara exploatering av värdefull jordbruksmark, utan också ytterligare inflyttning och behov av ständigt ökande sysselsättningstillfällen. För att den ekvationen skall gå ihop måste man ta i anspråk ytterligare stora arealer jordbruksmark för nya industrier och nya utbyggnader för bostäder, vägar, med mera. Det är egentligen häpnadsväckande att man från den svenska centralstyrningens sida inte kan inse att Skånelands jord ur jordbrukssynpunkt är mer värd än de uppsvenska jordarna, - ty så måste man ju ha resonerat, för i annat fall exploaterade man inte Europas bästa jordbruksmarker för industriändamål och asfaltering.

Det är naturligtvis inget fel i att man i Sverige satsat på att utveckla landet till ett industriland, - men i det avseendet borde man tidigt ha förutsett utvecklingen och hushållat med mark och vatten på ett vettigt sätt och styrt industrisatsningarna till de platser i landet, där marken var tjänlig ur användningssynpunkt.

Jordbruksbygderna borde därför tidigt ha prioriterats för sitt ändamål, nämligen för att producera de livsförnödenheter som erfordras för de människor som på annan ort arbetar i basindustrierna.

Nu liksom förr har emellertid uppsvenska intressen lagt beslag på den skånska jorden för de ändamål som ur den stockholmska horisonten ter sig angelägna, - och nu liksom förr finns det anpasslingar inom Skånelands landamären. Skall de uppsvenska intressena ohämmat få fortsätta sin expansion ännu en mansålder med samma takt som hittills, får siarna rätt. Skåneland blir en asfalterad plattform till det Europa svenskarna kastades ut ur 1720!

Det räcker nu inte med detta. Uppsvenska profitintressen av olika slag försöker på allt sätt utvinna alla kända naturtillgångar ur den skånska jorden. På så sätt förändrar man själva landet utan att det bekommer förändrarna det minsta. De kan ju heller inte ha den rätta känslan för det land de profiterar på, ty det är ju inte deras fäders land - utan enbart en bit jord här och där, som man kan tjäna pengar på. Till bilden hör att det inte bara är fråga om själva landskapsbilden utan också faunan. För att det hela skall stämma överens i likformighetens tecken med det övriga Sverige, raserar man också rena naturvärden, som de skånska lövskogarna.

På allt sätt har man genom centralstyrning uppmuntrat nedhuggningen av Skånelands bokskogar, för att ge plats åt den uppsvenska granen. I det avseendet har man månghundraåriga traditioner att falla tillbaka på. Prästen Jöns Sorbonius uppger nämligen i prästrelationerna 1693 från Näsums socken: "Orudden war eliest då jag 1672 kom till Giemsiö pastorat een ståthelig bockeskog, men i förledne kriget 1676 ganska affhuggen", och därefter har skövlingen fortsatt.

Maktens män i vår tid har haft god hjälp av den svenska adeln på de gamla godsen i Skåneland. De har helt enkelt fallit för de pekuniära locktonerna, utan att veta något om den framtid då dessa miljontals granar blir färdiga för skörd. Det hela är helt enkelt svensk planering i utrikes men inrikes land, i form av ytterligare försvenskning i samma anda som inledde 1660-talet. Skillnader finns i det, att den gamla motståndsandan nu är bruten. Enbart ett fåtal står i vår tid upp och säger att nu får det vara nog, - nu vill vi bestämma i vårt eget land.

Vi får inte glömma att tiotusental av våra fäder i det förgångna kämpade och gav sina liv för deras och vår frihet. Offren får inte ha skett förgäves i synnerhet som friheten fanns och fortfarande finns inskriven i ännu gällande fredsurkunder! Inom den ramen fick Skånelands folk en gång papper på sin självbestämmanderätt, avseende inre självstyrelse med folkvalda representanter på den skånska lantdagen. Därmed fick också Skånelands folk den framtida rätten att själv bestämma hur deras land skulle danas. Det gällde även de moderna inriktningarna, som vi nyss var inne på, till exempel industrialisering contra jordbruk, landskapets ursprungliga fauna contra importerad fauna. Vi kan fortsätta med ytterligare exempel i den vägen i form av landskapsbildens tillbehör som byggnader och annat i den vägen. Det är ingenting som skall centralstyras av Stockholmssystemet, utan det är en angelägenhet enbart för Skånelands folk, som suveränt har att handlägga sådana frågor, just därför att man därigenom kan värna om det ursprungliga och om landskapets karaktär och särart.

Inom självbestämmanderätten faller också en mängd andra vardagliga frågor som berör invandringspolitiken, olika former av lagstiftning till exempel för trafikområdet, alkoholpolitiken, kriminalpolitiken med flera. Turistnäringen är en annan viktig del av samvaron som bäst avgöres av det skåneländska folkets ombud, med avseende på vilken turistpolitik som skall föras. Radio- och TVmonopolet i svensk form har ingen plats i Skåneland. Det är en angelägen del av självbestämmanderätten, att man i Skåneland snarast övertar denna del och bildar ett självständigt skåneländskt radio- och TV-bolag. Rätten att bestämma över den skånska jorden skall enbart tillkomma det skåneländska folkets egna ombud. En självklarhet inom ramen för vår tillförsäkrade självbestämmanderätt. Listan över exempel i den här vägen skulle helt naturligt kunna göras mycket lång. Vi har med exemplen enbart velat peka på några enstaka väsentligheter, för att illustrera vad självbestämmanderätten kan komma att innebära.

Verkligheten i Sverige i form av nästan vardagliga spörsmål har med tiden blivit mer och mer centralstyrd. I detta Sverige, som propagandistiskt utropas som frihetens hemstad på jorden, kan man snart inte ens en gång slå upp ett litet uthus utan att resa till Stockholm och be om lov. Denna verklighet drabbar oss sentida centralstyrda hjon här i Skåneland tack vare den stränga vintern 1658-59 och tack vare att svenskarna från början saboterade de löften man givit i fredsurkunderna om det skåneländska folkets status vis à vi den svenska kungaimperialismens centralstyrning. För vår del här i Skåneland har det alltid varit närmare till Malmö och Köpenhamn än till Stockholm och så kommer det nog att förbli även i framtiden.

Må vi så avslutningsvis än en gång påminna om, att den svenska regeringen under Karl XI:s tid egenhändigt och direkt olagligt satte den skåneländska representationen ur spel, utan att någon representant för det skåneländska folket fick något ord med i laget!


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


DET SVENSKA IMPERIET

Befolkningen inom Sveriges nuvarande politiska gränser. Ett imperium utan plats för självbestämmande. Befrielserörelser inom andra imperier. Historiens cirklar. Erkännande av begreppet Skånelands fana. Humanistiska principer okända begrepp för imperiebyggare. Skåneland reetableras.

"Skånelands befolkning utgör numera över en million mänskor. Dess historia är både rik och intressant". Martin Weibull skriver i skriftserien "Samlingar till Skånes historia"; "att Skånelands historia ’kanske just till följd av landets egen historiska mellanställning är den rikaste och självständigaste bland alla skandinaviska landskaps med undantag måhända av Slesvigs’. I en artikel i Arbetet framhöll Lauritz Weibull; "att' Skåne i sten- och bronsåldern gick i spetsen för kulturutvecklingen, och att senare Lund i århundraden var den andliga medelpunkten i Norden’. I själva verket är det en sällsynt innehållsrik historia, som vi kan sätta i våra barns händer. De gamla vackra sägnerna från förhistorisk tid, som talar om konung Skjold och hans ätt, berättelsen om Harald Hildetand, ’Odins älskling’, byggandet av Dannevirke, kristendomens införande, Knut den Stores välde, de stora lundensiska ärkebiskoparnas period, folkresningen mot Absalon, Andreas Sunesen och Dannebrogen, kampen mellan stat och kyrka på 1200- talets slut, 1300-talets spännande strider, Halmstad, unionstidens kongresstad, grevefejdens drama, Kristian II:s livsverk, Poul Helgesens levnadshistoria, den Lutherska reformationen i Malmö, den skånska herrgårdsrenässansen med dess rika blomstring, Tyge Brahes epokgörande vetenskapliga verk och mycket, mycket annat".

Citat av David Assarsson ur Skånelands historia i Skånelands skolor.

I politiskt avseende har svenskarna i vår tid på olika sätt försökt göra sin stämma hörd i världen. Trots den deklarerade neutraliteten har man till och med gått så långt, att man aktivt ingripit i andra länders angelägenheter. Inom den ramen har man lämnat stöd till frigörelsegrupper, som haft till mål att tillkämpa sig självständighet. Med utgångspunkt från denna politik måste man antaga; att den svenska regeringen skulle ställa sig välvillig till om nu Skånelands folk krävde det självstyre, som de förut omtalade fredsavtalen har stipulerat. Kanske kan man till och med räkna med att den svenska regeringen lämnar bistånd till frihetsrörelsen i kraft av de prejudikat, som uppstått under de senare åren!

Det är ju som bekant på det sättet, att inom det svenska rikets nuvarande politiska gränser finns en mycket stor folkgrupp, som inte har någon direkt gemensam historia med Sverige. Undantagandes de tider då svenskarna på olika sätt ingrep i dessa landområdens liv i det förgångna. Omkring en femtedel av den "svenska" befolkningen bor numera inom de inkorporerade områdena Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Gotland, Jämtland och Härjedalen. I siffror kan det uttryckas med omkring 1,7 miljoner människor och 71546 km2 land, varav i Skåne land omkring 1,5 miljoner människor och 17571 km2 land.

Enbart i Skåne lever i dag drygt en miljon människor. Det kan beräknas, att därav finns mellan 200.000 till 300.000 inflyttade svenskar och andra invandrare. Resten av befolkningen är av skåneländsk börd med rötter i förgången glömd och förgäten skånsk-dansk historia. På andra sidan sundet lever i vår tid ättlingar av dem som svenskarna tvingade ut från Skåneland. De kan kanske i vår tid uppgå till 250.000-300.000 och då kan man fråga sig, är dessa det gamla skåneländska folkets ättlingar, också svenskar? Nej, - lika lite som de avkomlingar av det gamla skåneländska folket, som i vår tid lever kvar i Skåneland. Ett har de dock gemensamt, - rätten att få del av sina fäders historia. Deras och vårt dilemma är mot folkets vilja dikterade politiska gränser, baserade på storpolitiska maktförhållanden under 1600- och l700-talen, som skar tvärs genom enhetliga regioner.

Vi i vår generation har fortlöpande bevittnat hur historiens cirklar obönhörligen sluter sig för imperiebyggarna. Så har också skett i det förgångna, så länge vi kan följa olika tidsepoker bakåt i hävderna. Senast fick vi se det 500-åriga portugisiska imperiets slut i Afrika. Det var områden, som före portugisernas ankomst inte kan jämföras med självständiga nationalstater i nuvarande mening. Ändå ledde frigörelsen till det slut vi bevittnat.

Dock finns det på vår jord imperier som inte fått någon uppmärksamhet riktad på sig, men som lika fullt byggts på imperialistisk grund och som därför fortfarande måste ges en imperiestämpel. Inom den ramen ber vi få rikta uppmärksamheten på ett mycket mera näraliggande imperium än det portugisiska - nämligen det svenska imperiet. Detta består som bekant av de ursprungliga svenska landsdelarna med undantag för Åland och delar av Norrbotten samt dessutom av de förutvarande norska landskapen Bohuslän, Jämtland och Härjedalen med därtill hörande Särna och Idre socknar i Dalarna. Därjämte ingår i det svenska imperiet de förutvarande danska nationalstatsdelarna Skåne, Blekinge och Halland, ofta redovisade under namn av Skåneland samt därtill för sig själv Gotland.

Den svenska regeringen har inte, i vart fall hittills, i motsats till det portugiska och andra imperier, antytt något om att den skulle vara villig att upplösa sitt imperium och låta i första hand Skåneland få tillbaka den överenskomna självbestämmanderätten. Till skillnad från de portugisiska och andra länders liknande områden, var de områden Sverige en gång erövrade, integrerade delar av en nationalstat. Befrielserörelserna i Afrika och på andra ställen i världen har kunnat förverkligas genom hjälp av materiell och opinionsbildande art, vilket inneburit starkt moraliskt stöd för de ursprungligen små minoritetsgrupper, som haft frigörelsen på sitt program.

Inom den ramen bör man väcka frågan om Skånelands frigörelse i omvärlden. Regeringen i Stockholm kan då komma i det läget, att den, inför en kraftig utrikesopposition, måste ge upp sin centralstyrda imperiesammanhållande politik och låta sina tvångsannekterade bröder i Skåneland få den frihet, som deras fäder offrade sina liv för.

En liten titt runt om i Europa och vi finner snabbt flera exempel på pågående och begynnande befrielserörelser. Låt oss nämna Nord-Irland mot Storbritannien, Baskien mot Spanien, Korsika, Bretagne och Elsass mot Frankrike. Folket i de här exemplen kräver frihet på grund av sin särart och sitt språk och i protest mot centralstyrd inkompetens att hantera olika särartsproblem, som till exempel att utrota det ursprungliga språket och de hävdvunna kulturformerna. I Bretagne hävdar man, att sekelgammal kultur dagligen förstörs genom centrala beslut av teknokraterna i Paris. Där bestämmer man också hur Bretagnes kyrkor skall se ut och hur ortnamnen skall uttalas. Den centralstyrda imperialistiska kapitalismen lägger i allt snabbare takt under sig jord, kuster och naturtillgångar. Totalt har allt detta inneburit uppkomsten av självständighetspartier såväl i Bretagne som på Korsika och i Elsass, som i sinom tid kommer att bli svårläkta problem för femte republiken. I Bretagne samlas man kring språkkurser i hemlandets språk bretagniska och i Elsass kräver man eget parlament och egen regering och rätten till den egna elsassiska tyskspråkiga dialekten. Skarpt opponerar man sig mot att Paris skall bestämma hur de skall leva och att det övriga Frankrike njuter frukterna av det rika Elsass.

Skillnaden mellan våra exempel på det europeiska fastlandet, samt Korsika och Irland i jämförelse med Skåneland, kan återfinnas i att inget av de anförda exemplen har med våld och hot påtvingats ett annat lands historiska identitet. Mer eller mindre uttalat har minoriteterna inom de där politiska gränserna fått bevara sina särarter och sin kultur. Därigenom har de kunnat fortleva utan att i sammansmältande form helt uppgå i den styrande makten. I Skåneland praktiserade svenskarna varje imperiebyggares önskan nämligen, att totalt ta död på det ockuperade landets särart, språk, kultur, livsmönster och framför allt den historiska identiteten - bryggan till det förflutna. Genom den på så sätt effektiva och framgångsrika försvenskningen tror man sig också om, att allt fragment kunna behålla greppet genom att fortsätta på den inslagna vägen, att behålla folket i de annekterade områdena i okunnighet om sina fäders historia och kultur. Då kan man också fortsätta att framställa försvenskningens motståndare under den inlånade tyska beteckningen "snapphane", som ett begrepp för mördare, tjuvar och mordbrännare - eller ett led i ansträngningarna att för oss förvända synen på motståndsmännen och de ideal de kämpade för. Kan man även i framtiden misstänkliggöra dem, får man också folket att i verkligheten sätta likhetstecken mellan "snapphane" och "mördare" eller dansk upprorsman och genom den bilden framstår helt naturligt svensken som den gode och omtänksamme befriaren. Hade man från engelsk, fransk och spansk sida valt den här typen av nationalitetsdödande aktioner i det förgångna, skulle man i dag ha sluppit de högljudda terroristiska självständighetsrörelserna, ty i så fall hade ju inte heller dessa minoriteter haft en aning om vad de en gång varit i förhållande till centralmakten.

Vi har för övrigt ännu inte sett skymtenav någon som vågat sig på att grundligt bearbeta Skånelands försvenskning ur vetenskaplig synpunkt. Enligt den polske forskaren dr fil Zygmunt Lakocinski borde emellertid ett sådant arbete vara helt facinerande. Lakocinski menar, att man i sådant avseende bör ägna sig åt analogier om hur andra folk, som fått dela Skånelands öde, har kunnat härda ut och bevara sin särart och karaktär. Han pekar i det fallet till exempel på vissa polska etniska enklaver, bland andra i Schlesien, som ännu efter 800 års isolering bevarat sin polska karaktär. Här uppkommer då helt naturligt frågan om det finns någon skånsk vetenskapsman, som vågar stå upp och frigöra sig från den svenska historiesammansvärjningen och ur giftskåpen vaska fram de fördolda bevisen om hur de svenska århundradena i Skåneland uppsåtligt, bit för bit, raderade ut det skåneländska folkets historiska identitet?

Det finns näraliggande positiva exempel på hur man kan lösa upp ett imperium i form av Danmark, som har gett friheten åter genom självständighet för Island och frihet i form av inre självstyrelse åt Färöarna och nu senast Grönland. Sverige har ju för egen del medverkat till att det ursprungligen svenska landskapet Åland, fått självstyrelse inom Finlands gränser genom självstyrelselagen den 6 maj 1920, som garanterats av Nationernas Förbund 1921. Åland har till yttermera visso fått egen flagga 1954. Varför kan man då inte acceptera Skåneland som en enhet. Åland är ju finskt men befolkningen svensk, å andra sidan är Skåneland svenskt men befolkningen skåneländsk med stark historieanknytning till Danmark. Detta borde inte vara en utopisk tanke, eftersom till och med den hårt prövade Londonregeringen under senare delen av 1975 vidtagit förberedelser för att sätta punkt för 270 års politisk historia genom att ge Skottland och Wales begränsad självstyrelse.

Oupphörligt sluter sig historiens cirklar och den historiska cirkel som i det föregående återgivits i form av olika fragment började 1658 efter en månghundraårig förberedelse. Den befinner sig fortfarande i sin bana, räknat från 1720 har den till 1980 löpt sin bana under 260 år. Frågan om när denna cirkel kommer att sluta sig vilar ännu i framtiden.

Det kan vara på sin plats att erinra om biskop Peder Winstrups uppmaning efter Roskildefreden, att man alltid och överallt skulle tänka och tala hedersamt om Fredrik III:

"Vi skola under inga omständigheter försumma, vi skola aldrig avstå från att anbefalla hans helgade och milda majestät åt konungarnas konung genom enskilda och offentliga böner: ty gnistorna av det forna undersåtliga förhållandet ha ännu inte helt och hållet utsläckts i oss och bör aldrig utsläckas".

- Eller med andra ord, vi här i Skåneland har en egen skåneländsk-dansk historia fram till och med 1720 och den har vi helt enkelt rätt till enligt ännu gällande fredstraktater. Banden med det förflutna "bör aldrig utsläckas" eller med professor Lauritz WeibulIs ord: "Det kan knappast anses obilligt då vi mena, att historieundervisningen i skolorna, från de lägsta till de högsta, bör omläggas så, att vi icke längre ställs utanför kunskapen om vårt eget förflutna". Samfällt måste vi kräva, regelbunden undervisning i SKÅNELANDS SKOLOR om SKÅNELANDS HISTORIA skriven av SJÄLVSTÄNDIGA HISTORIKER FRÅN SKÅNELAND.

Lika självklart måste vi samfällt kräva ERKÄNNANDE av begreppet SKÅNELAND innehållande Skåne, Blekinge, Halland och Bornholm. Ett område som i historiskt och geografiskt avseende är lika naturligt som till exempel Götaland. Låt oss påminna om att Skåneland inte har språklig hemortsrätt i den svenska landsdelen Götaland och heller inte någon historisk sådan, som erkänts av det skåneländska folket.

Vi måste också, i likhet med Åland, Färöarna och Island, kräva ERKÄNNANDE av en egen nationell symbol i form av SKÅNELANDS FANA den blodröda med det gula korset. En av Nordens allra äldsta korsfanor, som redan på 1100-talet fördes som symbol av de lundensiska ärkebiskoparna och sedan dess har alltid rött och gult ansetts som Skånelands färger. Fanan bör ha sin plats inte bara på alla offentliga byggnader utan också hos det skåneländska folket påminnande om rätten att "blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheder oturberade och obehindrade. "

Tyvärr har det av hävd inte funnits något särskilt utrymme för medmänsklighet när det gäller den svenska centralmaktens syn på Skånelands folk och dess kultur - och tyvärr finns det heller inte några verkliga tecken på att urgamla humanistiska idéer om mänsklighet ens en gång är påtänkta. Den här sidan är inte utan jämförande aspekter särskilt mot bakgrund av att all humanism predikar om människornas strävan efter det goda och sanna, som efter jämvikt och balans kan utvecklas genom människornas fria vilja.

Någon fri vilja har tyvärr inte tillåtits Skånelands folk. I vår omvärld får vi så gott som dagligen höra talas om hur det går när friheten och den fria viljan förkvävs av imperialistiska centralviljor. Vi kan till exempel inte ställa oss helt oberörda till det palestinska folkets tragik. Deras land finns inte längre och därmed har heller inte folket möjlighet att leva enligt sitt hävdvunna kulturmönster. Antingen får man under tvång leva under den israeliska regeringens paroller eller så tvingas man ut från sitt land om man inte kan dagtinga med sig själv som individ eller som helt folk, med avseende på rätten till liv med nedärvda kulturmönster. Liknande är förhållandet när det gäller kurdernas situation gentemot de politiska makthavarna i Ankara, Bagdad och Teheran. Även detta olyckliga folk har genom ingripande av utomnationella makter berövats sin rätt att själv bestämma inom egna gränser. Vi kan i sammanhanget även peka på Eritreas situation. Även i det fallet försöker en utomnationell centralregim med våld annektera ett helt folk. Inpå väggarna har vi andra exempel i form av de tre baltiska staterna. Inte heller i det sista exemplet gavs folken i de tre länderna någon möjlighet att själv få lov att bestämma vad som för dem var det goda och sanna i tillvaron i form av till exempel egna och fria kulturtraditioner utan inblandning av utomstående centrala ickenationella viljor.

De exempel vi nu tagit upp förekommer nu här i vår tid och någon kan då fråga sig vad det har med Skånelands situation att göra "för det är ju så länge sedan". Vi hävdar då att tidsperspektivet helt saknar betydelse, ty det som har skett det pågår alltjämt!, men med hänsyn till att vi genom det förgångnas ogärningar mist vår historiska identitet märker vi det inte direkt. Det som en gång skedde här kan vi ändå bevittna i vår nutida omvärld i form av skoningslöst bestialiskt våld mot folkminoriteter i akt och mening att för framtiden förkväva folkens nationella särart och medvetenhet. Lyckas våra nutida anförda exempel lika bra som den Stockholmska imperialistiska kungadiktaturen gjorde i Skåneland, kommer även de att i en framtid få njuta frukterna av sitt våldsregemente.

Här finns det inte plats för några humanistiska principer, men det historiska förloppet visar att om humanitet getts företräde skulle man därigenom förskonat miljoner och åter miljoner dödsplågade människor på vår jord. Men om så varit skulle inte den svenska imperialismen lyckats med uppsåtet att totalt radera ut Skånelands nationalitet, historia och kultur. Med ett mera modernt exempel skulle heller inte den totalitära nationalismen i vår 1940-talstid, med bortseende från de mänskliga värdena, kunnat sätta staten och statsnyttan i första rummet.

Skånelands historia berättar om en region som kulturellt har utarmats och om ett folk som terroriserats och fråntagits sin rätta identitet. Befolkningen i Skåneland kan aldrig acceptera detta. Att acceptera det som regimen i Stockholm gjort Skåneland vore att acceptera principen om folkmord, kulturförtryck och omnationalisering.

Dagens Sverige skulle aldrig gå in för ett nationalitetsbyte. Om någon europeisk makt skulle annektera Sverige skulle den egna identiteten försvaras till det yttersta. På samma sätt måste givetvis Skånelands befolkning försvara sin rätta identitet, sin egen historia och sin kultur. Rätten till sig själv kan inte elimineras. Därför är det en rätt och en plikt för alla som bor och verkar i Skåneland att bidraga till att reetablera Skåneland, dess bakgrund och identitet. Detta är mera än av historiskt intresse, det är frågan om att skapa sig ett fundament för framtiden. För en framtid i vilken det skåneländska har sin profil och sin plats bland andra kulturgrupper i en värld där all imperialism och herremansdominans är bortsopad.

"- - så som och blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheter oturberade och obehindrade, - -".


Ovanstående kapitel som PDF:Ladda ner.


Litteraturförteckning

Aakjaer, Svend. Köpenhamn, Allhems Förlag, Malmö.
Almquist, Jan Eric. Svensk rätts införande i de under 1600-talet med Sverige inkorporerade danska och norska provinserna, Svensk Juristtidning XXII, 1937.
Andersson, Ingvar. Skånes historia, senmedeltiden, Stockholm, 1974.
Andersson, Thorsten, Lindblom, Gunnar. Boken om Kristianstad, Lund, 1976.
Anselm, Carl. Från Skåneslätt och Blekinge dalar, Lund, 1921.
Barfod, J C. Märkvärdigheter rörande Skånska Adeln, Stockholm, 1847.
Bellander, Ulla. Ur hävden och minnet, Lund, 1919.
Berg, Gösta, Svensson, Sigfrid. Svensk bondekultur, Stockholm, 1971.
Biarne, Nils. Simon Snapphane, Tullsagra, Gärds härads Hembygdsförenings årsbok, 1949,Kristianstad, 1949.
Bidstrup, Jul. Fra Arkiv og Museum, Østifternes Købstreder under Svenske krigen 1658-60,Kjøbenhavn, 1899-1902.
Bogren, Yngve. Den kyrkliga försvenskningen av Skånelandskapen och Bohuslän, Lund, 1937.
Boström, Nils. Övermålningen av S:t Olofs kyrkas högaltares altartavla 1855, Skånes Hembygdsförbunds årsbok, 1940.
Bra Böcker. Vikingen, Höganäs, 1973.
Bramstång, Mats. Sällsamheter i Blekinge, Falköping, 1977.
Broberg, Peter, Spangenberg Schmidt, Kaj. Drømmen om Scantopia, Stockholm, 1970.
Carlsson, Fr. Gamla Lund, Lund, 1907.
Christensen, Johannes. Vinden sukker over Skaane, Gentofte, 1972.
Collin, Aug Zach. Bålet vid vägen, Göinge Hembygdsförenings årsböcker 1928, 1929, 1930, 1931 och 1932, tryckta i Kristianstad och Hässleholm.
Cronholm, Abraham. Skånes politiska historia I, Lund, 1847.
Ebbesen, Niels. Gammelt danskt land, Skandinavisk Bogförlag, Odense.
Edvardsson, Vigo. Snapphanekriget 1675-1679, Tyringe, 1977.
Ek, Sven B. Väderkvarnar och vattenmöllor, Lund, 1962.
Enghoff, Karl. Ängelholm 1516-1916, Lund, 1929.
Enghoff, Karl. Tillståndet i Skåne under Magnus Stenbocks guvernörstid 1707 - 1711, Lund, 1889.
Engström, Bengt. Byalag och byaliv i forna dagars Skåne, Malmö, 1931.
Erlandsson, Alf. Skånska generalguvernementet 1658-1693 och dess arkiv, Lund, 1967.
Fabricius, Knud. Skaanes overgang fra Danmark ti1 Sverige I, II, III och IV, København 1906 I och II, de återstående København 1952 och 1958, samtliga Repro København, 1972.
Fridericia, J A. Adelsvældens sidste dage, Kjøbenhavn 1894, Repro København, 1975.
Friedenreich, "Capitaine ved det Kongelige Artilleri-Corps". Kong Christian den Femtes KriegsHistorie, for Aarene 1675 til 1679, da Freden blev sluttet, Kiøbenhavn, 1765.
Granberg, Olof. Kejsar Rudolf II:s konstkammare och dess svenska öden, Stockholm, 1902.
Græbe, Eiler. Lunds domkyrka, Lund, 1969.
Göransson, J. Skånes Landsbygd, Malmö, 1904.
Hake, Peter. Encomion Regne Daniæ, Kiøbenhaffn 1654, fotografiskt nytryck genom DanskSkaansk Forening, København, 1977.
Hallenberg, August. Från 1600-talets Blekinge under danskt välde, Blekingeboken 1941, Karlskrona, 1941.
Hansgaard, H C. Af Gøngernes og Gøingehøvdingernes saga, Aarhus, 1956.
Hansson, Karl F. Biskop Peder Winstrup 1605-1679, Lund, 1952.
Hedvall, Anders. Massaker, ett epos om bondeupproret i Skåne 1811, Dansk-Skånsk Tidskrift, 1965.
Hedvall, Anders. Då Skåne var danskt, Höör, 1967.
Hellberg, Folke. Skånes historia fram till Roskildefreden, Malmö, 1956.
Hoff, Arne. Ældre dansk Bössemageri, især i 1600-talet, København, 1951.
Ingers, Ingemar. Skåne och Danmark, Malmö, 1963.
Ingers, Ingemar. Ale 3/1974, Uniformiteten och Skånes folkmål.
Isberg, A U. Malmö stads krönikebok, Malmö, 1911.
Jacobsen, Sthen. Den nordiske Kriigs Krönicke, Lund, 1897.
Jensen, N P. Den Skaanske Krig 1675-1679, Kjøbenhavn, 1900.
Jensen, N P. Christian V. Slaget vid Lund, Dansk Historisk Tidskrift, 7:e ræcke.
Jeppsson, Bror J. Snapphanesägner från Örkened, Göinge Hembygdsförenings årsbok, 1941, Hässleholm, 1941.
Johannesson, Gösta. Artikel i tidskriften Skaaneland till verket Skånes historia.
Johannesson, Gösta. Skånes historia, Stockholm, 1971.
Johansson, Ivar. Västra Göinge härad och domsaga, Hässleholm, 1968.
Johansson, Lage. Dagar av oro, Avesta, 1977.
Johnsson, Pehr. Östra Göinge och dess Sparbank, Hässleholm, 1954.
Johnsson, Pehr. Skånes hembygdslitteratur, Kristianstad, 1924.
Järv, Harry.Klassisk horisont, Köthen, DDR, 1970.
Kjær, Severin. Gjøngehøvdingen Svend Povlsen, nytryck genom Dansk-Skaansk Forening, Kjøbenhavn, 1974.
Kofoed, Carl Anthoni. Fra Blegind til Bornholm, Ur Bornholmske samlinger, Rönne, 1918.
Kämpe, Alfred. Svenska allmogens frihetsstrider, Stockholm, 1974
Lagerroth, Fredrik. Den svenska monarkin inför rätta, Lund, 1972.
Landgren, Hans. Morgonrodnad øver Skaaneland.
Larsson, Leon. Hatets sånger, Malmö, 1908.
Lauring, Palle. Danmark i Skåne, København, 1966.
Lauring, Palle. Christian den fjerdes riger og lande, København, 1967.
Liljenberg, Carl-Gustaf. Skånelands riksdanska och östdanska tidevarv, København, 1975, nytryck genom Dansk-Skaansk Forening ur Osby Hembygdsförenings årsböcker 1960, 1963, 1964 och 1970.
Lindal, Harald. Skånes historia fram till 1719, Trelleborg, 1958.
Lindberg, Sten G. Biblioteket på Sko kloster, Biblis, 1976.
Lindh, Greta. Från slott till koja, Limhamniana, 1978.
Lundberg, Torsten. Pehr Lovéns Gothungia 1745, Göinge Hembygdsförenings årsbok 1935, Hässleholm, 1935.
Lundkvist, Artur. Snapphanens liv och död, Stockholm, 1968.
Lybeck, Otto. Öresund i Nordens historia, Malmö, 1943.
Meidell, Fr M. Træfningen ved Vidsø, Kjøbenhavn, 1886.
Melander, Göran, Strömberg, Håkan. Traktatsamling i folkrätt, Malmö, 1970.
Moberg, Vilhelm. Otrons Artiklar, Uddevalla, 1973.
Nilsson, Gustaf. Västanå. Ett försvunnet skånskt säteri, Skånes Hembygdsförbunds årsbok, 1941.
Nilsson, Gustaf. Näsum, sägner m m, Handlingar angående Villands härad, Kristianstad, 1939.
Nyerup, R. Karakteristik af Kong Christian den Fierde, Kiøbenhavn, 1816.
Ohlmarks, Åke. Konungariket Skånes undergång, Stockholm, 1975.
Olsson, Albert. Vishet, öde och äventyr - på Faraos tid, Halmstad, 1976.
Olsson, Albert. På hans nåds befallning, Halmstad, 1970.
P G. Kjøbenhavn og dens Beleiring i 1658-60, Kjøbenhavn 1859, nytryck Dansk-Skaansk, Forlag, 1979.
Rangström, Lena. Krigsbyten på Skokloster, Skoklosterstudier 13.
Renvall, Pentti. Den moderna historieforskningens principer, Falköping, 1965.
Rietz, Johan Ernst. Skånska Skolväsendets historia, Lund, 1848.
Rosén, Jerker. Johan Gyllenstiernas program för 1680 års riksdag, Scandia Band XVI, Lund, 1944.
Rosén, Jerker. Rutger von Aschebergs ämbetsberättelse 1693, Scandia Band XVII, Lund, 1946.
Rosén, Jerker. Skånska privilegie - och reduktionsfrågor 1658-1686, Lund, 1944
Rosén, Jerker. Hur Skåne blev svenskt, Uppsala, 1943.
Rosengren, Erik, Seitz, Heribert. Sveriges freder och fördrag 1524-1905, Stockholm, 1944.
Salje, Sven Edvin Med de våra genom sekler, Karlshamn, 1963.
Schlesch, Hans. Danske Nationalværdier i Sverige og Tyskland, tidskriften Skaaneland 13.6.1953.
Schwerin, H H von. Skånska herrgårdar under svensk tid, Malmö, 1934.
Sienkiewicz, Henryk. Syndafloden, översättning från polskan E Weer, Stockholm, 1901.
Sjöborg, N H. Blekinges historia och beskrivning 1793, Malmö, 1968.
Stille, Arthur. Kriget i Skåne 1709-1710, Stockholm, 1903.
Strindberg, August. Czarens kurir eller Sågfilarens hemligheter, Stockholm 1912.
Strindberg, August. Historiska miniatyrer, Stockholm, 1917.
Strindberg, August. En blå bok, Stockholm, 1918.
Strindberg, August. Svenska folket, Stockholm, 1882.
Sundberg, Per.
Skoklosters kyrka, Sigtuna, 1974.
Swahn, Sven-Öjvind. Ett bild verk om Blekinge, Bleking och Blekingarna, Malmö, 1952.
Svensson, Sigfrid. Från gammalt till nytt, Södertälje, 1977.
Svensson, Sven A. Historik över Näsums kyrka, Sölvesborg, 1977.
Starcke, Viggo. Danmark iVerdenshistorien, København, 1948.
Sørensen, Charles. Gjøingefolket og Snaphanerne.
Sørensen, Charles. Den lille Krig, Historisk Arkiv 4:e bandet Kjøbenhavn, 1880.
Sörensson, Per. Friskyttarna under skånska kriget 1676-79, Lund, 1916.
Thomasson, Ragnar.Vitasten, Blekingeboken 1953, Karlskrona, 1953.
Thorsen, P G. Skånske Lof og Eskils skånske Kirkelov tillige med Andreæ Sunonis Scanice prouincialis, Skånske Arvebog, Kjøbenhavn, 1853.
Thulin, Gabriel. Patronatsrättigheterna i Skåne, Halland och Bohuslän, Stockholm, 1901.
Tomenius, John. Karl XI:s anfall mot partisanrörelsen i Örkened 1678, Göinge Hembygdsförenings årsbok 1961, Kristianstad, 1961.
Tufvesson, Theodor. Mitt hjärta bor i en gammal gård, Lund, 1942.
Tuneld, John. Prästrelationerna från Skåne av år 1667, och 1690, Lund.
Tveiten, Hallvard. Skånska ortnamn i fornnordisk tolkning, Lund, 1977.
Tveiten, Hallvard. Gamla bondegods i Skåne, Lund, 1977.
Tveiten, H allvard.
Det skånska folkets historia, Lund, 1973.
Ullén, Marian. Med Mandelgren till världsutställningen i Paris 1867, Fornvännen 1977 3-4, Helsingborg, 1977.
Walde, O. Storhetstidens litterära krigsbyten I-II, Stockholm, 1916-20.
Wallin, Curt. Gravskick och Gravtraditioner i sydöstra Skåne, Ystad, 1951.
Wallin, Curt. Rannsakningar om Antiqviteterna, Blekingeboken 1945, Karlskrona, 1945.
Weibull, Carl Gustaf. Freden i Roskilde, Stockholm, 1958.
Weibull, Carl Gustaf. Sölvesborg, Stadens historia genom femhundra år.
Weibull, Lauritz. Gustav II Adolfs räddare vid Vittsjö, Scandia Band XVI, Lund, 1944.
Weibull, Lauritz. Bibliotek och arkiv i Skåne under medeltiden, Lund, 1901.
Weibull, Martin. Skånska samlingar I och II, Lund 1891 och 1892.
Weibull, Martin. Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrifning, 1871.
Wertheimer, Oskar von. Kristina av Sverige, Stockholm, 1939.
Vestergaard, Arne. Skaane hjem I, Fredrikshaab, 1979.
Vestergaard, Arne. Skaane hjem II, Narssarssuaq, 1980.
Willadsen, Poul. 1658, 1659, 1660, Dansk-Skaansk Forenings årsbok 1959, Gentofte, 1959.
Willadsen, Poul. 300 Aar efter 1658, Skaanelands Førlag, København, 1954.
Willadsen, Poul. Dansk-Skaansk Tidskrift XIX 1965.
Zetterholm, Tore. Vi möts vid Rynge, Höganäs, 1973.
Åberg, Alf. Ödegårdarna i Skåne, Karolinska Förbundets årsbok, Stockholm, 1946.
Åberg, Alf. Indelningen av rytteriet i Skåne åren 1658-1700, Lund, 1947.
Åberg, Alf. Rutger von Ascheberg, Malmö, 1950.
Åberg, Alf.
Snapphanarna, Stockholm, 1952.
Åberg, Alf.
Göingar i Balticum, Sydsvenska Dagbladet 23.8.1951.
Öller, Jöran Johan.
Beskrifning öfwer Jemshögs Sochn i Blekinge, Wexiö, 1800


Övriga litterära verk:

Skåne och regementet, Kristianstad, 1936.
Hilfelings Skaanske Tegninger, Dansk-Skaansk Forening, Kjøbenhavn, 1977.
Skånsk kust, Skånes Hembygdsförbunds årsbok 1976, Kristianstad, 1976.
Meddelanden 34 år 1929 från Föreningen för Stockholms fasta försvar.
Fra Blegind til Bornholm, København, 1975.
Bra Böckers lexikon del 6, Höganäs, 1974.
Landshövdingen ofwer Blekinge och Kristianstads län Magnus Duréels berättelse 4.2.1675.
Carl X Gustaf och Danmark, Militärhistoriska Förlaget, Kristianstad, 1965.
Svensk Juristtidning XXII 1937, v d Wettering och Näsums byamän.
Handlingar rörande Skandinaviens historia 6:e delen, Stockholm, 1818.
Skånegillet i Stockholm, årsskrift 1937, Stockholm, 1937.
Statsledning och provinspolitik under Sveriges stormaktstid, Scandia Band XVII, Lund, 1946.
Landskrona nuvarande och forna stadskyrka.
Historisk Tidskrift för Skåneland 1-3, Lund, 1903.
Önnestads Elevförbunds årsbok, Kristianstad, 1945.
Danske Kancelli, B 112 b, Akter angående Besigtigelser på Lenene i Skaane, Blekinge og Jylland
i Henholm til Kgl Missive 1645, 7-8/10.
Historisk Arkiv, fjerde bind, Kjøbenhavn, 1880.


Tidningar:

Kristianstads-Bladet, SST, Kristianstad.
Skånska Posten 16.1.1891, Kristianstad.
Sydsvenska Dagbladet 23.8.1951 och 21.11.1976, Malmö.
Berlingske Tidende 25.6.1974 och 14.6.1975, København. Skåne-Kuriren, nr l, 27.10.1977, Malmö.


Arkiv:

Danmarks Riksarkiv, Köpenhamn,
Sveriges Riksarkiv, Stockholm.
Landsarkivet i Lund.


Bibliotek:

Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn
Stadsbiblioteket i Kristianstad.
Universitetsbiblioteket i Lund.
Universitetsbiblioteket i Göteborg.
Universitetsbiblioteket i Uppsala.


Övrigt:

Institutet för skånsk språkvård, Engelholm.
I släkten sedan 300 år.



Detta är sista kapitlet - Gå tillbaks till början
© Stiftelsen Skånsk Framtid