"Världens mest lyckade omnationalisering"

Ett påstående om Skåneland

av Peter Broberg, Stiftelsen Skånsk Framtid 1996


I denna essay förs ett resonemang kring uttrycket "lyckad omnationalisering". Begrepp som stat och nation beskrivs och de kriterier som ligger till grund för det nationella tas upp i relation till Skåneland och Sverige. Skåningen definieras i denna skrift som varande svensk medborgare, av skånsk eller skanisk nationalitet och med omfattande danske rötter.



Del 2

  • Den skånska historien
  • Faran med historisk propaganda
  • Kulturella rötter kan inte skäras av
  • Det skånska kulturlandskapet

Den skånska historien

Den andra identitetsfaktorn är historien och den innehåller den samhällsmässiga tillblivelseprocessen. Denna process är något som redan har ägt rum och som är irreversibel. Historien, speciellt den politiska historien beskriver skiftande maktförhållanden och de konflikter som har varit så påtagliga för en del samhällen.

För Skånelands del präglas bakgrunden i särdeles hög grad av politiska konflikter, krig och våld.

Under den riksdanska tiden är Skåneland vid olika tidpunkter indraget i inomstatliga maktstrider i samma omfattning som andra områden. Det specifika för Skåneland har uppstått genom de ständiga angreppen som kommit från norr. Mellan 1276 och 1676 attackerades Skåneland 37 gånger från Sverige, dvs i genomsnitt en gång per årtionde. Efter 1658 stramar den svenska ockupationsmakten åt greppet och våldet präglar vardagen under lång tid.

Denna våldsamma bakgrund har lett till en märklig situation.


Mörkläggningen

Eftersom Sverige i många århundraden har varit Skånelands och Danmarks huvudfiende, har det känts nödvändigt för den svenska centralmakten att mörklägga detta konfliktpräglade skeende. Den svenska metoden har varit att ta bort Skånelands historia ur undervisningen och ersätta den med Sveriges. Detta har tills idag lyckats i hög utsträckning bl a genom den manöver som gjort Sveriges historia till Skånelands historia. Att ett sådant utbyte varit möjligt är svårt att förklara. Att historielärarna accepterat, att lära ut en "falsk" historia är inte desto mindre märkvärdigt. Att det intellektuella och kulturella Skåneland har funnit sig i förfalskningen är rentav uppseendeväckande.

Det är tveksamt om det går, att upprätthålla den falska historiska Sverigebilden framöver. Utanför det officiella historieetablissemanget har det bedrivits en dissidentmässig forskning. Den har resulterat i historieböcker som under senare år spridits och starkt påverkat Skånelands befolkning. Skånskt historiskt upplysningsarbete bedrivs också nu och allt flera blir påverkade av detta. Med kunskap om den konfliktfyllda bakgrunden, är det svårt för Skånelänningarna, att identifiera sig med huvudfienden genom historien. Därför kan man förvänta en känslomässig folklig reaktion på den växande kunskapen om den egna historien.


Faran med historisk propaganda

Att den svenska centralmakten kunnat driva en historisk propaganda i Skåneland som man gjort är inte bara obegripligt, det är också farligt när stater beter sig så mot minoriteter. Det kan vi kon statera idag. Många människor som nu upptäcker, att de blivit lurade reagerar med stor indignation och detta kan leda till ett allvarigt bakslag för förtroendet för den svenska centralmakten.

Liksom när det gäller språket står historien - dvs den svenska historien i Skåneland - på ett mycket tunt fundament. Förmodligen skall det inte mer än ett antal TV-program med en karismatisk historiereporter till, för att situationen skall ändras radikalt. Men även utan en sådan massmedial pedagogisk insats är det ändå så, att det skåneländska historiemedvetandet f.n. växer för varje år. Långsamt erövrar folket sin historia.

Man kan inte dra den slutsatsen, att den svenska centralmakten lyckats, att ta bort konflikthistorien. Under lång tid har den förmått att mörklägga den och därmed har den åstadkommit ett problem för sig själv. Möjligtvis har centralmakten lyckats invagga sig i en tro dels på, att det är rätt att mörklägga, dels på att mörkläggningen är hållbar. Men båda dessa är missuppfattningar. Den egna skåneländska historien kryper fram efterhand och sökandet efter de egna rötterna - en idag världsomspännande rörelse - driver på.


Kulturella rötter kan inte skäras av

I Skåneland kan man inte nationellt sett behandla historien och kulturen som en enhet. Som ovan beskrivits råder en speciell konflikt historia som utgör en problematik i sig. När det gäller den mera all mänkulturella delen, så har vi i högre grad dessutom att göra med en kulturhistoria som är synbar i nutiden. I Unescorådets definition kopplas begreppet kultur till människors levnadssätt, värderingar, traditioner och trossatser. Kulturen kan sägas omfatta ett folks gemensamma minne och detta minne består av folkets språk, sånger, symboler, myter, konst, litteratur, arkitektur, produkter, mönster, hjältar och martyrer mm.

Detta kulturella minne är inte heller borttagbart. Det omfattar saker som hänt och som uttrycker sig i tillvaron. Man kan inte uppleva sin omgivning, utan att på olika sätt märka kulturhistoriens av tryck. Och ju djupare man ser, desto mer finner man. Det finns tusentals uttryck för vad som timat i samspelet mellan folket och territoriet. Bilden av det förgångna lever. Kulturen kan inte suddas ut.

För den svenska centralmakten har det gällt, att skilja mellan kulturyttringar och avtryck som passar in i en "konfliktlös" allmän kultur och sådana som klart markerar det dansk-kopplade. Man har t.ex. målat över danska inskriptioner i våra skånska kyrkor och satt dit svenska. Men under det nya finns ändå det gamla. Även om man effektivt skrapat bort det danska, så finns ändå själva avskrapningsprocessen kvar som ett faktum.

Lika problematiskt är det med bakåtsyftande nya kulturuttryck.

Varje nytt element som påförs, minner också om det gamla. Sätter man en Karl X Gustav-staty på Stortorget i Malmö, reser sig omedelbart frågan "Varför står han där?" och då dras minnet fram av hans gärningar, vilket innebär, att det som var före honom, det som han eliminerade lyser fram. Det går således inte att ta bort en ursprungskultur eftersom dess själ - minnet - alltid blir kvar.


Svenskt kontra skånskt

Det finns också i stort och smått mängder av olikheter mellan svenskt och skånskt. Man har svenskt 4-faldigt leve och skånskt 3-faldigt. Man säger Andersson och Svensson på svenska, men Andersen och Svensen etc i Skåne. Man hissar svenska flaggan och skånska flaggan, man berättar anekdoter där "Stockholmaren" kontra skåningen är ledtema, man talar om halv-danskar och upp-svenskar eller 08:or med visst avståndstagande, man är Europapositiv i Skåneland, men inte i Sverige, de geografiska orienteringarna är olika. osv.

Situationen måste nog tolkas så, att det rör sig om två kultureren officiell svensk medborgarkultur och en folklig skånsk vardags kultur. Någon total kulturell integration har man alltså inte åstad kommit från försvenskningens och uniformitetspolitikernas sida. En stark och tydlig regional identitet finns och är i tillväxt. I dikten skåningar skaldar t.ex. Ossian Nilsson:

"- väl gläds jag att heta svensk ibland men jag yvs över att vara skåning"

Denna formulering ger nog en ganska exakt beskrivning av för hållandet.


Det skånska kulturlandskapet

Som en tredje identitetsfaktor nämner Anne Knudsen kulturlandskapet. När det gäller denna faktor måste man också för Skånelands del se det ur två aspekter nämligen dess miljö och dess position.

Sett ur natur- och kulturmiljösynpunkter skiljer sig Skåneland från Sverige. Det öppna slättlandskapet präglar stora delar och geografiskt är det specifikt. Klimatologiskt och växtekologiskt, är det som Danmark och Östersjöns, Öresunds och Kattegatts böljor omgärdar det - liksom Danmark.


Landskapskulturen

Den skåneländska landskapskulturen avviker markant från Sveriges. Den historiska byggnadskulturen, gårdarna, byarna, lejena, kyrkorna, korsvirket är, liksom landskapsformerna och kulturmönstren som i

Danmark. För Skånelänningen som identifierar sig med denna kultur miljö uppstår en märklig situation m.h.t. det stats-"nationella” lovsjungandet. De danska lovsångerna passar till det skånska, medan de svenska inte gör det. Allt från "du fjällhöga nord", röda stugor med vita knutar, björkarnas sus, granskogens mörka dunkel, forsarnas brus, flottarens sång, säterjäntan och skidan som glider mot hemmet i brukssamhället kan inte förknippas med Skåneland. De är avlägsna och främmande inslag.

Därför lever skåningen med en landskaplig kulturmiljö och en annan kulturell uttryckspåbyggnad som inte passar ihop.

Det är inget fel med dem, men de är inte skånskkulturella.

Det är uppenbart att någon försvenskning av detta landskapliga element inte har kunnat göras. Däremot har centralmakten på andra sätt sökt att ändra det skånska. Ort- och vägnamn är ett sådant område. I görligaste mån är skånska/danska beteckningar ändrade. På gamla kartor heter det t.ex. ager, som i Lundager, Barkager, nu står det - åkra. Förr hette det -höj, nu står det -hög. Hesselholm, Engelholm och Landskrone har blivit Hässleholm, Ängelholm och Landskrona. Hven är nu Ven.

Konflikten inom namnområdet är klart synlig. Gamla kartor finns och används, där envar kan se de ursprungliga skånska och de danska namnen. Det föreligger alltså minst tre namngrupper, ett eget skåneländskt, ett danskt och ett sentida svenskt. Trycket utifrån genom historien är tydligt, men det egna finns att se för den som ser efter ordentligt.

Ett annat område där central likriktning skett, är på byggnadsområdet. Detta är allvarligt, eftersom husen uttrycker sig markant i landskapet. Under 1900-talet har statliga normer, låneregler och inriktningar samordnats för hela Sverige. Eftersom Skåneland med sin danska bakgrundsarkitektur avviker mest från det svenska, har denna region drabbats hårdast. Den delen av kulturlandskapet som handlar om samspelet mellan byggnad, kultur och omgivning har attackerats hårt. Också på detta område har "försvenskningen" varit negativ och förstört regional identitet, men totalt har det inte gått att försvenska byggnadsmiljön.


Territoriets placering

Kulturlandskapets placering eller snarare territoriets belägenhet har stor betydelse i allmänhet och för Skåneland i synnerhet. Skånelands geografiska placering, karaktär och utsträckning är grundorsaken bakom den våldsamma historieprocessen. Landet blir en del av det danska riket av naturliga geografiska och transportmässiga skäl. Vattnet binder samman, slättlandet hänger ihop och småländska höglandets skogar skiljer. Under tidigare skeden är det den logiska geografin som formar samhällena och del danska år ett naturligt vattenledsrike.

Sveriges ambitioner att expandera och dess geografiska instängdhet leder till Stockholms "dräng nach Suden" För denna strävan ligger Skåneland som en spärr och det tar flera hundra år av våldsamheter innan vägen till Europa öppnats för Sverige. Skåneland blir offret för denna expansiva strävan. Det är också bland annat den geografiska onaturligheten som tvingar Sverige till den brutala ockupationspolitiken. Närheten mellan Skåneland och de danska öarna, de självklara och gamla historiska, kulturella, språkliga och familjemässiga banden är så sammanvävda att överföringen av Skåneland till Sverige blivit en svår uppgift. Denna svårighet ledde till extra brutalitet, en järnridå" i Öresund, folk mord, manipulation och mycket annat.


Tvungen isolering

Hela 1700-talet blev ett sekel av tvungen isolation för Skåneland. Det var först med 1800-talets liberalism som världen åter öppnades för Skåneland. Då sprack "järnridån" i Sundet och K0benhavn blev kulturmagnet för bl.a. Skånelands författare.

Men denna öppning till det gamla Moderlandet kunde bara ske därför att järnvägarna samtidigt band Skåneland till Sverige. I och med järnvägsbyggena uppstod nya transportmönster och det blev mera naturligt att Skåneland knöts till Stockholm. Järnvägarna och omnationaliseringstrycket gav tillsammans en svenskorientering som de flesta upplevde som riktig. Med järnvägar, historielöshet och centralisering vågade Sverige öppna kontaktnätet över sundet. Man kände, att Stockholm hade ett fast grepp om Skåneland.


"Stoppa Bron"

Del är detta centralstatens, okunnighetens och järnvägsknytningens tänkande som idag dominerar. Ändå är det så, att starka krafter i Sverige arbetat för att hindra Öresundsbrons tillblivelse, just därför att man haft en känsla av, att Skåneland därmed "drar iväg" från Stockholm. Den som följt denna kraftmätning för och emot Öre sundsbron inser genast att läget i Skånelandsfrågan ingalunda är lugnt och att utvecklingen framöver för Skåneland inte är förutsäg bar.

I våra dagar ändras situationen mycket radikalt. Nu får storstäderna allt större betydelse och Öresundsbron samt det demografiska mönstret binder ihop på ett helt nytt sätt. Ett sökande efter kulturella och historiska rötter lyfter fram kulturregionerna, samtidigt som både onaturliga och naturliga statsgränser tappar i betydelse. Den logiska geografin blir åter dirigerande för samverkansmönstren och för Skåneland blir København/Malmö/Lund åter huvudcentret.

I Skåne har man sedan gammalt använt uttrycket "att åka in till København". Man åker alltså inte "över till", vilket innebär att känslan för var centrum ligger är helt klar. K0benhavn är vår kulturella huvudstad säger många skåningar och de flesta har också tidiga barn domsminnen från besök på Tivoli, Zoo, Strøget, Backen, Parken etc. Samtidigt är det också ett faktum att Stockholm ligger långt bort, nordan om Smålandsskogarna. Denna geografiska verklighet innebär också att för många skåningar är Stockholm en fiktion eller något man upplever på TV. På skärmen ser man miljöer från Mälardalen som man aldrig besökt och hör ett folk tala "ett annat språk". Stockholm är storstaden långt bona, København är hemmametropolen.


Platsens betydelse

Det finns en känsla som växer ur den geografiska placeringen. Man kan säga, an genom denna har platsen en viss makt övermänniskorna. "Platsen" talar om var vi finns, vilka riktningar som är viktigare än andra, vilka avstånd som gäller till omvärldens intressepunkter, vilka grundluggande geografiska samband, alternativt hinder som finns. Vi kan utläsa ur historieprocessen vad som är naturligt eller onaturligt. Vi kan se på våra urbana och trafikala mönster, vad som är rimligast. Det är dessa mönster som ligger till grund för den logiska geografin och som är förutsättning för "platsens makt".

Denna logiska geografi talar för att Skåneland utgör en enhet, att en nära samverkan med Själland är självklar och fördelaktig samt att den stora stadsbildningen runt Sundet också blir en stark resurs, om den utgör en enhet. Det skåneländska territoriell, Terra Scanias form, placering, gränser och samband, ger befolkningen en platskänsla som är regionalt specifik, nära knuten till København och orienterad mot Europa. Faktorer som drar bort från Stockholm får nu betydelse.



Gå vidare via flikarna ovan eller till Del 3

<
© SSF 2016
Tillrättalagt för Internet: G. Hansson