"Världens mest lyckade omnationalisering"

Ett påstående om Skåneland

av Peter Broberg, Stiftelsen Skånsk Framtid 1996


I denna essay förs ett resonemang kring uttrycket "lyckad omnationalisering". Begrepp som stat och nation beskrivs och de kriterier som ligger till grund för det nationella tas upp i relation till Skåneland och Sverige. Skåningen definieras i denna skrift som varande svensk medborgare, av skånsk eller skanisk nationalitet och med omfattande danske rötter.



Del 3

  • Den danska förträngningen
  • Omnationalisering - en myt
  • Skånelänningen och Nationaliteten
  • Om självcensuren
  • Kulturperspektivet

Den danska förträngningen

Sökandet efter en modern skåneländsk identitet handlar inte bara om att på ett positivt sätt reda upp relationerna med den svenska centralmakten. En av vägarna framåt måste gå genom Danmark, därför att 800 års historisk och kulturell gemenskap är en viktig plattform för en skåneländsk självförståelse.

Möjligtvis är denna danska förbindelse besvärligare än den svenska. Detta beror på den djupgående danska förträngningen av det gamla "Östdanmark". Unikt i världen får man beteckna detta danska beteende. Andra kulturfolk har alltid uppvisat en känsla för och stött de kulturområden som under historiens gång hamnat utanför statsgränsen. Så har t.ex. Sverige på många sätt hjälpt finlandssvenskama vars villkor utan detta stöd hade varit dåliga.

Det kulturella ansvar som Sverige känt och levt upp till i Finland, har Danmark svikit i Skåneland. Därmed har det uppstått ett historiskt, kulturellt och folkligt vacuum. Att reparera detta hål i den nordiska kulturväven skulle kunna ses som en positiv, nutidig kulturuppgift, om inte det varit så, att man från dansk sida så markant suddat bort Skåneland ur medvetandet. Denna märkliga danska hållning blir då ett problem för den skåneländska identitetsuppbyggnaden. Det är dock en sak som måste finna sin lösning och kanske finns det ett hopp att inom ramen för det regionala Europa, även den danska statsnationalismen pressas tillbaka till fördel för ett mera nordiskt synsätt.


Omnationalisering - en myt

Det är utifrån alla dessa identitetselement som frågan om omnationaliseringen skett eller inte skett måste ses. Om den nationella anatomin består av ovan nämnda delar:

  • historien
  • konfliktbakgrunden
  • språket
  • kulturlandskapet
  • territorie-faktorn

kan man knappast hävda, att någon grundläggande förändring skett. Man kan inte eliminera en historisk process som ägt rum, språket har man ej rått på annat än delvis, kulturlandskapet kan påverkas men inte totalförändras och territoriets logik kan inte manipuleras. Därför finns den nationella skåneländska basen och detta innebär också, att den skåneländska nationaliteten existerar. Att en omnationalisering verkligen har skett är således tveksamt. Ändå får påståendet om omnationaliseringen stå relativt oemotsagt. Detta beror på, att det råder informationsbrist och på att historiemanipulation bedrivits. Den utbredda myten som uppstått har hjälpt till att fördunkla situationen.


Medborgarskapet

Frågan om medborgarskapet är principiellt enklare att hantera än nationaliteten. Medborgarskapets juridiska och individuella karaktär innebär, att det inte knyts till några kulturella ansvars- eller historiska identitetsfaktorer. Detta gör förhållandet mindre komplext.

Skånelands befolkning är svenska medborgare. Detta blev man 1720, när det skånska generalguvernementet nedlades och den skånska lantdagen definitivt försvunnit. Detta var i och för sig olyckligt, men i dagens läge finns det ingen eller få som ifrågasätter det svenska medborgarskapet. De krav på lösningar av det nationella problemkomplexet som reses har hittills bara skett inom ramen för en accept av ett svenskt medborgarskap.

Spänningar mellan nationalitet och medborgarskap kan (lätt) undgås om Sverige som stat - liksom flera andra europeiska stater respekterar och accepterar en nationell mångfald inom staten. Detta kräver dock, att den storsvenska dogmen "ett folk, en historia, ett språk, ett land" Överges. För att detta skall ske behöver en europeisering av folk- och kulturtankegångarna äga rum i Sverige. Just nu förefaller en sådan verklighetsanpassning avlägsen, men i ett framtida öppet Europa synes den bli nödvändig. Kan Sverige modernisera sitt tänkande på detta område är och blir medborgarskapsfrågan oproblematisk.

Om medborgarskapsfrågan idag är utan problem, så kan det dock bli annorlunda i framtiden. Om Sverige fasthåller sin folkliga monokultur-föreställning och folken i de historiskt icke-svenska regionländerna intar en självständig nationell hållning samt kräver att denna officiellt accepteras - då uppstår spänningar.

Detta kan tänkas ske. I ESK-avtalets Københavns-deklaration fastställes, att valet av nationell tillhörighet ligger hos individen själv. Detta har alla Helsingfors-avtalets deltagare garanterat dvs också Sverige. Egentligen är detta en manifestation av en gammal tankegång i Norden. T.ex. diktade redan N.S.F Grundtvig:

”Til et folk de alle hører som sig regner selv dertil".

Om nu i en framtid ett antal individer i Skåneland hävdar och av staten Sverige kräver officiell accept av sin skåneländska nationalitet, då tvingas Sverige antingen att bryta mot ESKs Köbenhavns-deklaration eller acceptera den skåneländska nationaliteten. Detta förutsätter då, att man i Europa allmänt accepterar de nationalitetskriterier som mindretalsorganisationerna anser skall gälla och de kulturella mänskliga rättigheterna. Väljer Sverige i en sådan situation den första vägen, drar man på sig ett förtryckarproblem, väljer man den andra spricker del monokulturella medborgarskapskonceptet. I båda fallen ställs man inför vanskligheter och därför borde åtskillnaden mellan medborgarskap och nationalitet göras officiell; så snart som möjligt. Sverige kan därigenom undvika att göra medborgarskapet till ett problem.

En annan intressant utväg ur detta problem är om själva medborgarskapsbasen ändras. Om vi nu alla blir europeiska medborgare eller om de Nordiska länderna inom EU ökar sin integration och vi blir nordiska medborgare, då blir det ännu naturligare att förena en kultur/regionlandsnationalitet med ett delvis kultur-neutralt medborgarskap.

För Skånelands befolkning är det av betydelse, att denna fråga löses på ett sådant sätt, att regionens egen kultur kan stärkas utan att spänningar byggs in i samhället.


Den "mest lyckade"

Hur är det då med påståendet om den mest lyckade omnationaliseringen. Vad menas med begreppet lycka i detta sammanhang? Ar det ett processtekniskt eller ett resultatknutet begrepp?

När det gäller själva den svenska ockupationsprocessen, så vet vi idag att den har varit oerhört brutal. En bred skala av våld, propaganda och kontrollmekanismer har utnyttjats, först fysiskt våld, så organisatoriskt övertagande, därefter språklig och kulturell förändring, så administrativ centralisering, historieförfalskning och kulturell dominans. Det intressanta med Skåneland är, att ett så brett register av metoder har behövt utnyttjas.

Metoderna har dessutom varit av ett slag som genomförarna inte efteråt önskat ha synliga och den efterhand utbredda skånska självcensuren har hjälpt till att dölja processen. Fram till våra dagar har detta gått.

Resultatet av förändringen är, att man delvis ödelagt den skånska kulturella särarten. Man har kapat de naturliga och basala banden till det danska samt skapat en relation mellan svenskt och skånskt som är onaturlig och som vilar på en mörklagd bakgrund


Skickligt genomförande

Jämfört med hur ockupationsmakter har betett sig på andra ställen, så är det inte omöjligt att det svenska maktövertagandet har varit skickligt genomfört. Fram till våra dagar har man också förmått hålla intresset borta från ämnet. Forskarna har inte tagit itu med processen, historikerna har undvikit det, kultureliten och akademikerna har hållit sig undan. Denna förträngning är inte någon merit för varken Sverige eller Skåneland.

Om man ser till resultatet, så är detta i vissa avseenden svårt att tolka. Rent faktiskt kan man säga, att den skånska kulturen, som en levande särart har ödelagts och en pinsamt konstlad situation har uppstått gentemot det danska moderlandet. Det skånska som något självständigt och som en gruppmässigt markant identitet har kuvats. Istället för att Skåneland kunde utgöra en egen profil i den nordiska fågelflocken, så ligger, sett ur skånsk nationell synpunkt, kulturen till viss del i ruiner. När det skåneländska folket inte känner till sin historia, när det inte kan sitt eget språk, när det har förträngt sina förfäder och när det bara har ett fragmentariskt förhållande till sin egen territoriella kultur - då måste ett identitetsproblem uppstå.


Ett lyckat resultat?

Frågan måste resas: Är detta lyckat? Är det lyckat att en kulturidentitet förstörs? Eller är det lyckat, att en folkgrupp blivit svenska medborgare istället för danska? Eller består lyckan i att den svenska centralmakten lyckats påtvinga en skånsk-dansk befolkning den svenska historien? Var finns lyckofaktorn?

Svaret på detta kan finnas i den uppfattning som ligger i det storsvenska synsättet på Sverige och svenskarna. Ett synsätt som idealiserar Sverige jämfört med andra samhällen.

I ett nordisk perspektiv är detta synsätt alltid närvarande. Svenskarna själva är perfekta, finnarna betraktas som något primitiva, norskarna är "töntiga", danskarna är falska och gamla arvfiender. Att Norge bröt sig ur unionen 1905 är obegripligt och att Finland inte hör till Sverige är ryssarnas fel. Att Östdanmark dragits in under Sverige anses vara geografiskt naturligt och självklart. För folken utanför Sveriges gränser är detta synsätt motbjudande och ett av de mentala hindren för ett gediget nordiskt samarbete.

Det är nog så, att idén med omnationaliseringslyckan har sin grund i den svenska självuppskattningen. I enlighet med denna är det en lycka, att bli del av det svenska, oavsett vem det gäller och på vilket sätt detta skett.

Om man vänder på händelserna och tänker sig att den stora svenska armén hade gått till botten på Store Bält 1658 och Danmark då tilltvingat sig Småland och Västergötland. Befolkningen där hade utsatts för samma omnationaliseringsmetoder som i Skåneland. Smålänningar och västgötar skulle idag inte känna till annat än dansk historia, tala "danska" och "misstro" svenskarna. Skulle man i Sverige acceptera att danskarna beskrev det hela som "världens mest lyckade omnationalisering". Näppeligen. Ordet lyckad bör inte förekomma i samband med den förändring som påtvingats Skåneland. Hur man än ser frågan - ur svensk, dansk eller skånsk synpunkt - så är lyckostämpeln oförskämd och oacceptabel.


Skånelänningen och Nationaliteten

Från dessa principiella värderingar av nationalitetens anatomi och lyckobegreppet kring förändringen i Skåneland, så reser sig frågan vad Skånelands befolkning själv anser om sin nationalitet. Svaret kan vara mycket enkelt - befolkningen anser sig vara svensk. Man möter ofta formuleringen, "jamen, vi är ju svenskar nu" och många skåningar visar också i tal och skrift, i hållningar och deklarationer en klar svenskorientering.

Det kan emellertid vara så, att det är tal om en välfungerande, men ändå ytlig fernissa. Många skåningar kan något pressade höras säga -"men egentligen är vi ju danskar"- eller, "ja, vi har ju hört till både Danmark och Sverige, men vi har alltid varit skåningar". Eller man hör folk säga - "det är något särskilt med danskarna, det verkar som om vi skåningar trivs bättre ihop med dem". Så snart denna typ av utsagor läggs ihop med den svenskorienterade, så blir nationalitetsfrågan i grunden oklar. Ännu mer oklar blir den om man drar in kunskapskriteriet som en väsentlig del i tolkningen och värderingen.

Situationen i Skåneland (liksom i Sverige och Danmark) är sådan att folk i allmänhet har ett mycket simpelt förhållande till nationalitetsbegreppet. Man tror att medborgarskap och nationalitet är samma sak. Är man svensk medborgare då dr man enligt detta enklasynsätt också svensk Detta är egentligen märkligt, eftersom de flesta i Sverige vet, att man i Finland är finländare, nar det gäller medborgarskapet men finne, finlandssvensk, ålänning eller same, när det gällernationaliteten. Likaså vet många, att man i Storbritannien är brittisk avmedborgarskap, men skotte, engelsman, walesare mm av nationalitet. Att samma skulle gälla i Sverige har man dock inte insett. Detta beror dels på att föreställningen "ett land, ett folk, en kultur, ett språk, enhistoria", trummas ut, dels på att en debatt om detta ämne anses ointressant av massmedia och dels på centralstatskonceptets dominans.

Skånelands befolkning lever således med en betydande oklarhet om nationalitets och medborgarbegreppen. De förhindras i att skaffa sig kunskap av självcensuren. Nationalitetsuppfattningen har därför sin bakgrund i okunnighet och man kan fråga sig vad en upplyst befolkning skulle anse om sin nationalitet.

Man måste därför ta ställning till huruvida människors uppfattning i denna fråga skall anses vara acceptabel, om den vilar på propaganda, okunnighet och förtigande av fakta. Om historien är väsentligför nationalitetstillhörigheten och historien är borttagen, är det då möjligt att överhuvudtaget ta ställning?

Det kan ju vara så, att människorna i Skåneland har en uppfattning om sin nationalitet så länge de hålls okunniga om sin bakgrund, men intar en annan hållning om de får kunskap om den rättabakgrunden. Denna förmodankan vara riktig och kanske är det just därför som den svenskacentralmakten håller så hårdnackat fast vid den svenskpåförda historieundervisningen.

Under hela 1900talet har det från Skåneländsk sida krävts egen regional och dansk historia i skolorna. Hittills har den svenska centralmakten kunnat stoppa en sådan självklar sak. Och kulturetablissemanget har tigit, trots att det numera hör till de mänskliga kulturella rättigheterna, att varje folkgrupp har rätt till sin historia, sitt språk och sin kultur. Det är dock osannolikt att centralmaktens massiva chauvinism kan upprätt hållas i en öppet internationellt orienterat informationssamhälle. Frågan om hur Skånelands befolkning ställer sig till nationaliteten får därför t.v. lämnas obesvarad - den står öppen. Det är dock inte otänkbart att upplysta människor känner lojalitet med sin egen bygd, sina förfäder och sin egen historia. Faktiskt är det så, att det är deras kulturella plikt att vårda och vidareutveckla detta arv.


Om självcensuren

Den mest raffinerade formen för kontroll över människor är just självcensur. I Skåneland har denna kontrollnivå nåtts och detta som en logisk konsekvens av landets historia. Efter den första våldsperioden och den stora utskrivningen av soldater till Karl XII:s krig inträffade en svensk stabiliseringsfas under ca 100 år. Då avskärmades Skåneland, speciellt gränsen mot Danmark stängdes, det svenska språket spreds och svensk administration tog ett fast grepp om den nya provinsen. Att göra karriär som affärsman, administratör eller akademiker innebar att acceptera det svenska samhällets villkor. Detta omfattade också den speciella storsvenska historiesynen och negligerandet av den danska bakgrunden.

Under 1800-talets andra hälft öppnades gränserna, förbindelser med Danmark återupptogs. Skandinavismen växte fram och Weibullarna upptäckte Skånelands historia. Vid det laget hade dock "det svenska" erövrat vardagen så massivt, att ingen vågade ifrågasätta det. Och detta svenska samhällstryck har varit våldsamt och så markant, att det fortfarande verkar.


Kulturoppositionen

Det är säkerligen så, att en oppositionell syn på Sveriges roll i Skåneland alltid funnits, men undanhållits. Det skulle ju vara märkvärdigt om alla i Skåneland utan vidare skulle acceptera den svenska manipulationen. Ingen har forskat i detta ämne - naturligtvis - men det finns en rad exempel på skånska dissidenter under detta århundrade. T.ex. vet vi att David Assarsson i Helsingborg som utgav protestpamfletten "Del skånska problemet" (1923) blev bojkottad av samhället och lektorn i Hässleholm August Zack Collin, som skrev snapphaneeposet "Bålet vid vägen" (1921) vågade inte utge det, så det fick tryckas postumt. Historikern CG Liljenberg som tog upp den dolda historien fick lämna Sverige och Uno Röndahl som rakast av alla har beskrivit de svensk-skånska militära konflikterna har knappt fått sina böcker recenserade, än mindre allmänt erkända.

Hela den grupp av skåningar som fylkades kring "Skånsk Samling" på 40-60-talen - Folke Hellberg, Ernfrid Tjörne, Anders Hedvall m.fl. - blev också utsatt för attacker, hån och förlöjligande. Alltså finns det en hel del exempel på att det svenska samhället inte accepterat att någon intagit en kritisk hållning eller bekant sig till enskånsk och dansk lojalitet.

Ett annat mycket talande exempelområde kan man kalla ursäkts-sjukdomen. I mängder av olika sammanhang, där skånska ämnen behandlas, så tillförs formuleringar som innebär tydliga eller övertydliga lojalitetsdeklarationer gentemot Sverige. Detta gäller också på områden där det nästan synes löjligt. Ett mycket tydligt exempel på detta ursäktande, är en introduktionstext till Nils Ludvigs dikt-samling "Skåne". Något mera oförargligt än denna diktsamling och en mera respekterad landskapspoet, får man leta efter. Trots detta synes det nödvändigt att skriva:

"Genom boken går en skälvande, osynligt röd tråd: Skåne är ett svenskt landskap, skåningen är svensk, kultursammanhanget med Sverige vår angelägnaste dagsuppgift och livsfråga." När denna typ av formuleringar är nödvändiga i samband med skånsk landskapspoesi, då står det illa till i det svenska samhället.

Självcensuren är fortfarande idag utbredd såväl bland privatpersoner som på institutioner och i massmedia. Personer som arbetat med skånska kulturpolitiska frågor som berör nationalitetsaspekten kan ge många exempel på detta.


Självcensuren framöver

Det mest intressanta när det gäller denna självcensur är frågan om dess framtida hållbarhet. Vi går nu mot en europeisk samhällssituation och Skåneland får ändrade geopolitiska förhållanden. Affärslivet blir övernationellt, närkontakten med Själland ökar och Örestadsområdet integreras. Den gamla "statsnationalismen" tappar i betydelse och kulturregionerna tar över. Håller den skåneländska självcensuren inför dessa förändringar, måste man fråga sig?

Även historiekunskapen och förståelsen för Skånelands logiska geografi tilltar. Vad kommer det att innebära, att Skånelänningen blir historiskt kunnig? Och att han/hon inser det organiska, regionala sammanhanget i Sydskandinavien, samtidigt som hela den europeiska regionstrukturen förstärks.

Svaret på denna frågeställning kan finnas i följande beskrivning av en exempel-person. Denna typ av person kan man finna en hel del av i Skåne idag.


Den medvetne Skånelänningen

Personen är mellan 30 och 50 år, man eller kvinna (NN). NN är välutbildad och har en kritiskt analyserande hållning till samhället. En del mer eller mindre medvetna förbindelser bakåt till den skånska kulturen finns, t.ex. via ett släktforskningsintresse, en mormor som talar gammalskånska, intresse för folkmusik eller annat. NN har gått i svensk skola och lärt sig den svenska historien som om denna var Skånelands bakgrund.

NN ser då och då skånskinriktade insändare i tidningarna och ställer sig något undrande inför dessa. Vid något tillfälle köps en dissidentskrift t.ex. Uno Röndahls "Skåneland utan förskoning". Vid läsning av denna står det klart för NN att han/hon blivit lurad av den svenska skolan. Ett helt nytt historiskt perspektiv öppnar sig.

NN läser också tidningar och ser hur ledarskribenter, t.ex. i Sydsvenskan efterhand intar en självständig, regional hållning utan underdånighet gentemot Stockholm. Politiska tilltag som bildandet av ett skånskt parlament, kulturella tilltag som instiftandet av en Skånsk Akademi och annat, förstärker bilden av ett "kulturland med egen profil.

NN blir intresserad av ämnet och är en tillräckligt självständig tänkare till att revidera tidigare uppfattningar och inta nya positioner i överensstämmelse med den nya kunskapen. Mer litteratur införskaffas och NN blir medlem i någon skåneländsk kulturförening, där hela det Skåneländska kulturkomplexet behandlas och diskuteras. Efter hand ändrar NN sin hållning från att "säga sig var svensk" till att beteckna sig som "svensk medborgare av skånsk nationalitet med danska rötter". Tyngdpunkten i lojalitetsdelen blir kultur-nationellt skåneländsk och regional. Den positiva synen på Danmark som det gamla moderlandet tilltar.

NN blir regionalist och oftast nordist med positiv europeisk inriktning. Efterhand känns det viktigt med den skåneländska identiteten och NN börjar verka för att utbreda kunskap bland Skånelänningar och andra. NN stöter då på många som präglas av den försvenskningsbild som det svenska samhället "predikar". En del av dessa är kulturellt likgiltiga, en del förmår inte att kritiskt pröva sina hållningar, medan andra rör sig i samma riktning som NN själv. Centralstatstänkandets förespråkare och den allmänna okunnigheten kring skånelandsfrågan gör NN alltmera indignerad. Aktiviteten för en skåneländsk kulturrennässans ökar.

Det kan inte råda någon tvekan om, att antalet medvetna Skånelänningar av detta slag kommer att öka framöver. Troligen kommer detta att ske i tilltagande hastighet, eftersom det nu finns ett antal organisationer, föreningar och akademier som verkar för den skåneländska identiteten.

En grundläggande förutsättning för att antalet medvetna skall växa, är att ett skåneländskt koncept görs synligt och uppfattbart. Detta skall ge en samlad bild av bakgrunden, den aktuella situationen och framtidsmöjligheterna, dvs den egna historien, nusituationen som provins under Stockholm samt möjligheterna i ett regionernas Europa och i ett integrerat Öresundssamarbete. Detta koncept skall dessutom stå på humanistisk grund, vara demokratiskt, acceptera andra minoriteter och ha en progressiv profil i riktning fram mot ett mångfaldigt samhälle.

Med ett sådant koncept kan kunskap utbredas. Sker detta ökar det regionala självmedvetandet inom alla områden, kulturens, ekonomins, politikens etc. Så är fallet idag, men med bättre förutsättningar kommer utvecklingen att ta fart.

Denna identitetsförstärkning som nu sker i Skåneland är samtidig med Europas regionalisering, Öresundsbrons tillkomst, den öppna europamarknadens, och EU:s etablering samt de mänskliga, kulturella rättigheternas ökande betydelse.

Allt detta kan innebära en spännande framlid för Skåneland och det bör definitivt betyda slutet för myten om "den lyckade omnationaliseringen".

Kulturperspektivet och den globala humanismen

Kunskap av ett slag som är regionalt självmedvetet kommer inte att utbredas av institutioner eller organisationer som kontrolleras frän Stockholm. Detta gäller särskilt på mediaområdet och inom undervisningssektorn. Kanske skall man bedöma detta som positivt.

En skåneländsk kulturrenässans skall helst ske nerifrån. Folk skall genom egna initiativ, frivilligt engagemang, gräsrotsrörelser och regionala organisationer bygga sin egen framtid. Framför Skånelands befolkning ligger ett stort återerövringsprojekt, ungefär av samma typ som den Grundtvigska kulturrörelsen i Danmark. På nordisk bas skall det egna återuppväckas. En skåneländsk kulturrenässans kan ge Norden ännu en folklig kulturidentitet tillbaka, den kan skapa broar mellan svenskt och danskt, den kan ge positiva mentala effekter runt Öresund, den kan ge Skånelands folk dess självrespekt åter och den kan befria Sverige och Danmark från dåligt historiskt samvete.

Alltså. En dag i framtiden, när löjets skimmer vilar över den storsvenska lyckolögnen om omnationaliseringen av Skåneland och när Danmarks svek med att "glömma" sin historiska östra del rättats till - då kommer vi kanske att tala om en lycklig kulturrenässans i Skåneland. I denna positiva bedömning ligger då också, att Sverige slipper gå in i framtiden med ett skånskt skelett i garderoben. Man slipper vara den stat som genom brutalitet, historieförfalskning och kulturdominalism för gott ödelade en av Nordens rikaste kulturregioner. Och Danmark slipper, att vara den stat som "glömde" den historiska och kulturella existensen av en tredjedel av sin befolkning - ett nationalitetsbrott utan motstycke i Europa.

En sådan skåneländsk återuppståndelse vore långt ifrån utan betydelse i ett större perspektiv. Förtryck, negligering eller nivellering av regionala kulturer föregår över hela jorden. Detta innebär, att den globala kulturmångfalden förstörs och vår tillvaro blir fattigare. Om man i Skåneland kan visa, att en regional kultur kan räddas - även om den inkapslats i ett materiellt högtstående och självcensurerande samhälle - och om detta kan ske på ett fredligt och demokratiskt sätt, så skulle det kunna tjäna som modell och förebild för andra.

Frågorna kring regionbildningar, mänskliga, kulturella rättigheter och fördjupad demokrati ökar i betydelse. Detta är Skånelands stora chans. En regional framtid för alla Sveriges regioner innebär också en styrka. I utvecklingen mot en sådan regionalisering, har Skåneland en historisk bakgrund för att gå i täten.



Gå vidare via flikarna ovan.

© SSF 2016
Tillrättalagt för Internet: G. Hansson